Skatter i lerkärl

ARGUMENT

DANIEL HAFNER

SKATTER

I LERKÄRL BERÄTTELSER FÖR EXISTENTIELLA SAMTAL

DANIEL HAFNER

SKATTER

I LERKÄRL BERÄTTELSER FÖR EXISTENTIELLA SAMTAL

ARGUMENT

© 2021 Daniel Hafner och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Grafisk form och foto: Pierre Eriksson isbn: 978-91-7315-597-7 | Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland Tryckt på Svanenmärkt papper Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons stiftelse) Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

Till Signe och Finn, mina ögonstenar och till Anna, mitt livs stora svåra kärlek

INNEHÅLL

9 FÖRORD 10 INLEDNING DEL I: MÖTEN 14 TEOLOGEN PÅ TÅGET 16 SKYDDSMANTELN 18 DET ENSAMMA SPÖKET 20 NÄR HELT FEL ÄR HELT RÄTT 23 DEN OSYNLIGA RUSTNINGEN 26 NYA SPÅR 28 LJUS I HAVANNA DEL II: GRUNDEN 34 BARA NI FÖRSÖKER 36 KAFFE, SVART OCH STARKT 39 ÄR INTE DIN MAMMA HEMMA? 42 SANN RIKEDOM 44 GUDSFÖRTROENDE 47 NEDRÄKNINGEN 49 DEN HELIGA FREKVENSEN

DEL III: LIVS­VISDOM 54 RÄDDNINGEN 56 INTE SÅ ENKELT 59 DU SKA INTE VARA JULTOMTEN 62 HITTA KATTEN 64 ORGELBYGGAREN 66 DEN TREDJE VÄGEN 68 FÖRST BAKÅT, SEN FRAMÅT DEL IV: MENING OCH MEDMÄNSKLIGHET 72 K-MÄRKT 74 OM POTATISAR OCH MÄNNISKOR 76 BLI EN DAM 79 SKRAPA PÅ YTAN 81 SVERIGE ÄLSKAR MIG 84 DEN FINSKA JORDGLOBEN 91 DEN KROKIGA VÄGEN

DEL V: FÖRUNDRANS TEOLOGI 92 BUREN I DIN HAND 95 PI PI PI PIRATEN 98 TILLSAMMANS I STORMEN 101 TILLRÄCKLIGT MED PROBLEM 103 VIKTIGASTE REGELN 105 OCH STÖRST AV ALLT ÄR …

108 TILLHÖRIGHET DEL VI: KONFLIKTER OCH FÖRSONING 114 NÄR JAG FICK TILLBAKA MITT NAMN 116 DEN BUCKLIGA SPEGELN 119 DÖMD TILL LIVET 122 BAKOM MUREN 125 STENEN I SKON 127 URSÄKTA, VAD?!

129 GUD BLEV ETT DU

DEL VII: ATT SLÄPPA TAGET 134 DEN GAMLE SOLDATEN 136 TACK FÖR ATT DU VÄNTAR 138 BÖRJA FRÅN SLUTET 140 KLIV NED ETT STEG 142 FLYG, ÄLSKADE, FLYG 144 JAJA BORTA 148 GÅ IN I DITT RIKE

150 EPILOG 151 TACK

FÖRORD werner koch (1910–1994) hette en av hjältarna i motståndet mot Hitler. Han var journalist och präst i den tyska Bekännelsekyrkan.

En period satt han i koncentrationslägret Sachsenhausen.

Daniel Hafner (född 1984) är barnbarn till Koch. Han är präst i Huddinge församling och har skrivit en bok där han går i sin morfars fotspår. Med träffsäker kompassnål orienterar han sig i samtiden. Det är många frågor han tar upp till reflektion och ofta utgår han ifrån något som han själv har upplevt. Resultatet blir en karta över livet i Sverige i dag med kristen tro som vägledning.

I grunden för nazismen finns föraktet för svaghet. För Daniel Hafner är det tvärtom. Det han lyfter fram kan i många fall verka obetydligt. Men han går inte förbi utan lyfter upp och belyser från olika synvinklar. Då visar det sig att det utsatta och osynliggjorda kan vara bärare av kraft till förändring. Det är korsets mysterium att ett skamfyllt avrättningsredskap kunde bli ett segertecken, och där finns kärnan i den tro som Daniel Hafner förmedlar.

Berättelserna i boken visar gång på gång hur kraften fullkomnas i svaghet. Daniel Hafner förmedlar en insikt som vår tid behöver: Skatten ligger i bräckliga lerkärl.

Mikael Mogren biskop, västerås stift

9

INLEDNING stödorden på mitt papper är skrivna med stora framåtlutande bokstäver. Det ser ut som om orden rusar fram i medvind. Jag viker ihop pappret och stoppar det i bakfickan. I kväll ska jag före­läsa om själavård. Kanske kommer jag att behöva titta på mitt papper under kvällens gång. De skrivna orden ger mig trygghet.

Det kommer fler deltagare än väntat och vi behöver skapa ett större rum genom att öppna skjutväggen. Jag vill hjälpa till och min vana trogen tar jag i med full kraft. Dörrdelarna rör sig knappt.

En av ledarna springer fram till mig och ropar: »Men Daniel, du behöver en nyckel! Då går det lätt att flytta väggen.« Mycket riktigt, en liten rörelse med en passande nyckel och väggen går att flytta så att rummet blir större och rymligare.

Alla får plats.

Jag tar fram pappret igen och skriver på nytt.

Det här är ju en briljant sammanfattning av boken jag håller på att färdigställa. Personliga berättelser är nycklar, som kan flytta på skiljemurar och göra våra gemensamma rum större och rymligare.

10

I den här boken har jag samlat personliga berättelser utifrån olika skeenden i mitt liv. Varje skildring är inramad av en inledande bibeltext samt avslutande frågor. Jag har försökt undvika att komma med färdiga slutsatser för att låta läsaren dra sina egna. Min förhoppning är att berättelser ur mitt liv kan skapa igenkänning och betydelse i andras.

11

DEL I

MÖTEN

En kollega berättade om hur han följde med en grupp dövblinda från Sverige till Sankt Petersburg i Ryssland där de skulle möta andra dövblinda från världens alla länder. Trots olikheter i ålder, kultur och språk och trots dövhet och blindhet, kunde alla dessa människor skapa en relation till varandra. De tog varandras händer och började skriva i handflatorna på den andre. Taktilt teckenspråk är inget in­ ternationellt språk, men samtalen flödade på som om de hade känt varandra under lång tid.

Jag är övertygad om att förändring kan ske på djupet, när män­ niskor möts i respekt och nyfikenhet, när man ger sig hän och låter livslinjerna möta varandra.

13

TEOLOGEN PÅ TÅGET Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. heb 13:2

när tåget rullar in på stationen ser jag en man på perrongen som beter sig märkligt. Sättet han rör på kroppen, den fladdrande blicken. Är människan berusad redan så här tidigt på morgonen?

Jag hoppas instinktivt att han inte ska sätta sig i vår vagn.

Efter ett tag glider dörren upp. Det är mannen. Jag lutar mig tillbaka i stolen och tittar ut genom fönstret, väntar på att han ska vingla förbi. Det gör han inte. Hans väldiga skugga stannar i jämnhöjd med mig och med finsk brytning frågar han om platsen framför mig är ledig. Jag nickar.

När tåget börjat rulla dröjer det inte länge förrän mannens valkiga hand söker sig till innerfickan i jackan och fiskar fram en plunta. Mannen tittar på mig. Granskande. Nyfiken. Efter ett tag frågar han vad det är för kors jag har om halsen. Jag tittar på halsprydnaden. Korset hade jag fått av fader Boyet, en katolsk präst som har byggt upp ett barnhem på Filippinerna. Det sista jag vill nu är att hamna i en diskussion om religion med en man jag inte känner, som uppenbarligen inte spottar i glaset.

Jag berättar korthugget att detta kors kallas för taukors, att 14

det kopplas samman med en munk från medeltiden som hette Franciskus. Mannen frågar vad korset betyder för mig. I hans röst finns ingen antydan till ironi, tvärtom en varm nyfikenhet.

Jag berättar hela historien om hur jag fick korset på Filippinerna, eller rättare sagt ett likadant, eftersom originalet har gått sönder.

Mannen grunnar på det ett tag. Sen frågar han om jag vet varför det hade gått sönder. Jag förklarar vad som hade hänt, hur jag hade fastnat och slitit av kedjan. Han skakar på huvudet och säger: »Nej, nej, nej. Tänk djupare!« Jag sitter tyst för mig själv en stund och funderar.

Sen säger mannen: »Du var tvungen att förlora det för att gåvan verkligen skulle bli din. Du skulle bära korset för din skull, inte för hans.« Det visar sig under återstoden av samtalet att mannen har rest mycket, bland annat till Brasilien, där han lärt känna kristendomens olika sidor och att han har bott i en favela nära Kristusstatyn med sina utsträckta armar. Innan tåget rullar in på Stockholm Central avslutar mannen samtalet med att säga: »Ja du, här sitter du med en försupen gubbe på tåget och pratar om Gud. Men nu är det slut. Nu är vi framme!« Framme? Nej, nej, nej. Tänk djupare! frågor • Varför är det svårt att inte döma någon efter utseendet?

• När blev du överraskad av ett oväntat möte?

• Vad behövs för att få till goda samtal?

15

SKYDDSMANTELN Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus.

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. gal 3:27–28

när jag träffar nyblivna föräldrar frågar jag ofta vad livet har lärt dem och vad de vill ge vidare till sina barn. Medan de berättar ser jag framför mig hur de syr en osynlig skyddsmantel, som ska ge barnen trygghet och värme. En mantel som är elastisk och slitstark, som är vävd av det starkaste materialet som finns: den villkorslösa kärleken.

Jag tror att varje människa behöver just en sådan skyddsmantel och att de verkligen finns.

Under en sommarvistelse i skärgården lärde jag känna en familj som hade en åttaårig dotter vid namn Hedda. Jag såg genast att Hedda var ett socialt geni, en sorts vallhundskaraktär. Hon lekte med alla barn oavsett ålder, sprang runt barfota, plockade blommor, ville lära sig spela gitarr och nynnade alltid på en sång.

När jag berättade för mamman vilket intryck Hedda hade gjort på mig föll en skugga från mammans ansikte och hennes ögon blev glansiga. Hedda hade det svårt i skolan. Lärarna tyckte

16

att hon inte kunde hålla fokus och i stället för att hjälpa henne lät de henne förstå att hon nog inte var så smart. Hur var det möjligt? Jag såg en nyfiken, glad och mycket intelligent ung dam.

När jag uttryckte min förvåning för Heddas mamma torkade hon bort tårarna och log hastigt. Sen talade hon om hon hur stolt hon var över Hedda och berättade om vad som hänt när klassen nyligen haft gympa.

I omklädningsrummet hade en klasskompis ställt sig upp och sagt: »Alla som hatar Nadja räcker upp en hand.« Alla barnen i omklädningsrummet hade sträckt upp handen med en gång. Alla utom Hedda. Hedda ställde sig också upp, men sa i stället: »Det är jättetaskigt att säga så. Alla som tycker om Nadja räcker upp en hand.« Där stod Hedda själv med sin lilla hand i luften. Själv, men inte ensam.

Plötsligt kände hon en annan liten hand i sin: Nadjas. Båda tjejernas skyddsmantel hade plockats upp. frågor • Varför är det svårt att stå emot grupptryck?

• Har du varit med om att någon har försvarat dig?

• Vad är det som får människor att ställa upp för någon annan?

17

DET ENSAMMA SPÖKET Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. matt 18:5

på en skiva med barnvisor vi har hemma hos oss finns en låt som handlar om ett spöke som bor ensamt i ett övergivet slott och rasslar med sina kedjor. När min dotter var yngre tyckte hon att låten var läskig och hon ville inte lyssna på den. Jag frågade om hon tyckte att det var obehagligt med de rasslande kedjorna. Då tittade hon förvånat på mig, skakade på huvudet och sa: »Jag tycker att det är läskigt att spöket inte har någon vän.« På sjunde våningen av det fallfärdiga huset nära ett slum­ område i regionen Bulacan på Filippinerna finns en avdelning för övergivna spädbarn. I utbildningen för blivande sjuksköterskor ingår det att bemanna avdelningen. När jag besökte barnhemmet la jag märke till de unga studenternas hängivenhet när de försökte sörja för de många barnen som låg utspridda på gummimattor eller stod i sina spjälsängar. Arbetsbördan var hög och tiden räckte inte till för att läsa för barnen, ta ut dem, eller leka. Allt handlade om att trösta.

Jag plockade upp en pojke som precis hade lärt sig att stå. Jag bar runt på honom och lät honom titta ut genom fönstret. En

18

av studenterna berättade att pojkten hade hittats inlindad i en filt på en kyrktrappa. En liten medföljande lapp förklarade att familjen inte kunde ta hand om barnet.

Efter att ha burit pojken ett tag försökte jag försiktigt lägga tillbaka honom i hans spjälsäng. Så fort han märkte vad som var på väg att hända klamrade han sig fast vid mig med en förvånande styrka. Han kämpade med händer och fötter för att inte släppa taget. Det gjorde ont att behöva skiljas. Jag kunde inte ta med honom till Sverige, men kommer för alltid bära med mig minnet av hans små händer och styrkan i hans längtan efter närhet. Det läskigaste är inte rasslande kedjor, utan att vara ensam. frågor • Finns det något som är läskigare än ensamhet?

• Vad är viktigast i livet?

• Om du fick förändra en sak i världen, vad skulle det vara?

19

NÄR HELT FEL ÄR HELT RÄTT Om ni uppfyller lagens kungsbud, det som enligt skriften lyder: Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt. jak 2:8

dörren flyger upp och det är som om en vind blåser in den lilla damen med den stora kappan. Det sprakar av energi kring henne. Rösten är klar och ögonen intensiva. Hon växlar mellan att skratta som en sol och att svära som en borstbindare.

Vi sitter i den gamla prästgården och jag tar emot deltagarna för handarbetskaféet, som kommer dit en gång i veckan för att samtala, dricka kaffe och virka lite.

Större delen av tiden är damen försjunken i ett förtroligt samtal med en väninna, men ibland slår hon knytnävarna i bordet för att understryka något viktigt.

I samband med fikat hinner vi prata lite. Hon prövar mig, är lite kaxigt nyfiken på vem jag är och vad jag har att komma med. Hennes blick är vaksam och skärpt. Hon lägger märke till minsta detalj och smilgroparna rör sig när hon ler.

Under samtalet berättar hon att hon som barn slogs med killarna på skolgården eftersom hon var tvungen att stå upp för det hon trodde var rätt. Jag kan se det framför mig. Även om

20

kroppen påminner om en fågelunges har hon en lejonhonas utstrålning.

Hon heter Margareta, men jag får tillåtelse att kalla henne Maggan. Det tycker hon om. Jag talar om vad jag heter och att jag samlar på berättelser. Det tycker hon också om.

Det visar sig att Maggan har jobbat inom psykiatrin under större delen av sitt liv. Hon berättar om en speciell händelse som gjorde extra starkt intryck.

Maggan var ung och hade fått jobb på en anstalt. Just den här dagen var hon tillsammans med en kvinnlig patient i trädgården för att plantera blommor. Kvinnan var minst dubbelt så gammal som Maggan och de hamnade efter ett tag i en hetsig diskussion. Det slutade med att Maggan skällde ut kvinnan ordentligt. »Men så här kan du ju inte säga. Det fattar du väl!« skrek Maggan.

Kvinnan tystnade och slog ner blicken. Sen viskade hon: »Det är ju därför jag är här på anstalten.« När Maggan insåg hur hennes ord hade knölat till patienten skämdes hon och ville mest bita av sig tungan. Att hon alltid skulle tjafsa emot.

De båda kvinnorna fortsatte påta i rabatten en stund under tystnad innan Maggan till sist tog mod till sig och sa: »Förlåt för att jag skällde på dig. Jag vet inte vad som for i mig, men det var dumt sagt.«

21

Kvinnan sken upp och sa att det inte alls varit dumt. Det var det bästa någon hade sagt till henne på väldigt länge. »Du fick mig att känna mig som en människa, inte bara en patient!« frågor • Har du upplevt att något du trodde var helt fel visade sig vara helt rätt?

• Hur vet man vad som är galet och vad som är friskt?

• Hur ska man göra för att bemöta människor på ett respektfullt sätt – oavsett deras bakgrund eller situation?

22

DEN OSYNLIGA RUSTNINGEN Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. ef 6:14–15

»bråk! bråk! bråk! Bråk!« skanderar ungdomarna och formar en halvcirkel i hallen där biljardbordet står. Jag skyndar dit och ser att en av mina elever har hamnat i slagsmål med två killar ur parallellklassen. Ibra har en begynnande svullnad runt vänstra ögat. Trots att han inte har en chans kastar han sig med vevande armar mot angriparna gång på gång.

Jag har bara varit lärarvikarie på skolan i tre dagar men har förstått att Ibra är något av klassens medelpunkt. Ofta säger han något roligt som får alla att börja gapskratta. Han behandlar mig som luft och bryr sig inte om mina förmaningar om arbetsro i klassrummet.

Men nu slåss han, kanske inte för sitt liv men i alla fall för att försvara sin heder. Jag har sett samma mönster alldeles för många gånger under mitt arbete med ungdomar. I stället för att ge sig, gå därifrån eller hämta en vuxen sätter barnen på sig den osynliga skyddsrustningen som gör att de varken känner rädsla

23

eller smärta. I den miljön är det livsviktigt att inte vika ned sig, att inte banga, att inte tveka att slå tillbaka.

Jag kliver in i halvcirkeln och ryter: »Nu räcker det!« Ingen reagerar. Två snabba steg och jag lyfter upp Ibra som en potatissäck och bär bort honom. Trots att han skriker »släpp mig!« känner jag hur han klamrar sig fast vid mig.

Inte förrän vi är bortom synhåll från biljardbordet släpper jag honom. Några av hans klasskamrater har följt efter och lägger sina händer på Ibra. Svullnaden kring ögat växer. Med en mycket djupare röst än vanligt säger Ibra: »De slogs som kycklingar, men jag har fixat deras ansikten. Jag svär.« Hans kropp skakar. Andningen är fortfarande snabb, han rätar på kroppen, men han viftar inte bort klasskompisarnas händer från sina axlar.

Senare på eftermiddagen talar jag med Ibras pappa i telefon.

Han har redan hört vad som har hänt. Det är inte första gången skolan har varit i kontakt med familjen.

Allt återgår så småningom till det normala. Ibra fortsätter att utgöra klassens medelpunkt, men han drar inte längre igång klasskamraterna på samma sätt som tidigare. Tvärtom. När det blir stökigt och jag försöker få eleverna att lyssna händer det att Ibra ställer sig upp och spänner blicken i sina klasskamrater: »Abo, tysta yao. Lyssna på han!«

24

frågor • Vilka medel får man ta till för att försvara sin heder?

• Vilka osynliga rustningar har du använt dig av?

• Hur ska man förhålla sig till våld och motvåld?

25

Varje människa är fylld av berättelser som rymmer möten med de stora frågorna om tro, hopp och kärlek, om begär och förtvivlan, om försoning och förnyelse.

Det finns en urkraft i att formulera sin egen berättelse, att äga sin historia och utforska de inre djupen. Genom att söka svar på de existentiella frågorna blir det lättare att fatta beslut som gör det möjligt att leva sitt liv så nära sina innersta övertygelser som möjligt.

Boken innehåller 49 personliga berättelser att ha som utgångspunkt och hjälp för vidare samtal i grupp eller som utmaning för egen reflektion. Till varje text finns frågor som fungerar som pratstartare eller tankesporre. »Berättelserna i boken visar gång på gång hur kraften fullkomnas i svaghet.

Daniel Hafner förmedlar en insikt som vår tid behöver: Skatten ligger i bräckliga lerkärl«, skriver biskop Mikael Mogren i förordet.

Daniel Hafner är präst i Huddinge församling.

www.argument.se