Rum för livet

KERSTIN DILLMAR LARS BJÖRKLUND

RUM FÖR LIVET ATT HITTA SPRÅK FÖR VERKLIGHETEN

ARGUMENT

Rum fรถr livet

© 2019 Kerstin Dillmar, Lars Björklund och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet De tre dikterna i boken har samlingsnamnet Triptyk och är skrivna av Kerstin Dillmar. De finns utgivna i Two Poems (Bärenreiter Verlag, 2017) med tonsättning av Mårten Jansson.

Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse.) isbn: 978-91-7315-557-1 Tryck: Dardedze holografija SIA

Argument Förlag ab Annebergsvägen 4 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 www.argument.se info@argument.se

Rum för livet ATT HITTA SPRÅK FÖR VERKLIGHETEN

Kerstin Dillmar Lars Björklund

Argument

FÖRORD....................................................6 KAPITEL 1.

VERKLIGHETEN .........................................8

Flera perspektiv samtidigt.................................. 8 Komplext eller komplicerat.............................12 Kubism som tolkningsmodell..........................15

KAPITEL 2.

ATT HITTA SPRÅK NÄR DET SVÅRA DRABBAR.....................21 Det outhärdliga................................................22 Det uthärdliga..................................................23 Språk för livet...................................................25 Adaptiv samtalsmodell – mening, identitet och relationer......................28

KAPITEL 3.

FRÅGORNA SOM SAKNAR SVAR...........35 Existentiellt skav...............................................37 Existentiell ensamhet.......................................41 Meningen.........................................................43 Förundran.........................................................47

KAPITEL 4.

ETT EGET RUM .........................................51 Otillräcklighet och bekräftelse.........................51 Tillit och misstro..............................................55 Sekulär bikt.......................................................57

KAPITEL 5.

GESTALTANDET........................................61 Barn som leker på riktigt..................................61 Vuxna som gestaltar..........................................65 Det existentiella rummet..................................66

KAPITEL 6.

TRON – EN NOLLPUNKTS­TEOLOGI.........74 Att se.................................................................75 Att sortera.........................................................77 Att begrava........................................................78 Att sörja............................................................78 Att försonas.......................................................79

LITTERATUR...............................................85

Förord Hur kommer det sig att vi kan känna oss besvikna över livet och olika händelser och känna att det inte motsvarar det vi trodde, tänkte, ville och behövde, trots att vi aldrig fått löfte om att det skulle bli på något annat sätt?

Många själavårdsmöten handlar om tankar och upplevelser av att det liv vi lever inte riktigt överens­ stämmer med vad vi tänkte och önskade att livet skulle vara. Frågor ställs om hur det kan komma sig att vi på många sätt har det så bra men ändå verkar må så dåligt.

Sorg, sjukdom eller psykisk ohälsa kan drabba oss, men det kan också vara så att vi känner ett existenti­ ellt skav som handlar om att något i våra liv behöver bearbetas, hitta språk och ta gestalt. Ett handlingsut­ rymme behöver upptäckas. Ett nytt steg framåt och ett nytt steg inåt väntar på att få tas. Det existentiella skavet är ett tecken på att vi behöver få växa lite till.

Det kan göra ont och vara mycket jobbigt, men det

6

är ett friskt och adekvat svar på att något behöver ändras eller utvecklas.

Det verkar som om vi behöver ett existentiellt rum i livet – ett livets rum där alla frågor och tankar om hur våra liv har varit, är och kan komma att bli kan uttryckas. Där får vi möjlighet att gå från att känna oss maktlösa, övergivna och ordlösa till att berätta liv och hopp om möjligheter in i vår egen verklighet.

Vårt uppdrag som själavårdare är att genom närvaro möjliggöra ett möte och ett samtal som kan ge ett rum och ett sammanhang för bearbetning, funde­ ringar och framtid.

Det här är vår tredje bok och en fortsättning på vårt samarbete kring uppdraget som själavårdare.

Vi har genom föreläsningar, samtal, reflektion och seminarier prövat de frågor och tankar som vi skri­ ver om. Boken vänder sig till alla som i sitt uppdrag möter människor i svåra livssituationer, men den kan förstås också läsas av var och en som är intresserad av möten och samtal när livet känns tungt eller skaver.

Exemplen i boken är tagna ur vår erfarenhet men är återgivna på ett sådant sätt att berörda personer inte går att identifiera.

Uppsala 2019, när våren kom Kerstin Dillmar och Lars Björklund

7

Kapitel 1

Verkligheten FLERA PERSPEKTIV SAMTIDIGT – Jag tittade på bilderna från pappas 80-årsdag, säger hon. Så står vi där allihop uppställda. Alla ler och ser glada ut. Pappa i mitten. En fantastisk bild. Ändå är det jag minns att jag var så stressad över att få ihop allt. Att min bror och hans fru var osams. Och att hon, sjuåringen, som sitter längst ner till vänster, vid sidan av dom andra småkusinerna, att hon skrek och skrek precis innan att hon ville åka hem och att hennes pappa blev frustrerad och röt att hon skulle sätta sig. Och att min kusin inte tyckte att maten var bra. Då, innan, när vi åt. Fast det var fint väder i alla fall. Ja, det känns skönt att det är över. Faktiskt.

Visst är det konstigt? Den som tittar på bilden ser ju bara att allt ser ut att vara så bra. Ett riktigt lyckat födelsedagskalas med alla samlade. Ändå är alla relationerna så komplicerade …

8

Det är inte helt lätt att tala om verkligheten. Talar vi om den subjektiva verkligheten kan vi troligtvis vara överens om att var och en av oss har sin egen upp­ levelse av den. Mycket kan stämma överens när det gäller hur vi uppfattar saker och ting, men det kan också skilja sig åt. Vi ser och upplever utifrån olika perspektiv, som i sin tur påverkas av våra känslor, tankar, erfarenheter och kunskaper.

Om vi i stället tänker på det som går att mäta, väga och bevisa kan vi tala om en objektiv verklighet.

Oavsett vilken färg våra ögon har gäller tyngdlagen oss alla. Vi har också att förhålla oss till att det går sextio minuter på en timme. Klockans visare rör sig hela tiden i en jämn takt, även om vår subjektiva upp­ levelse kan göra att det känns som om tiden ibland flyger fram, ibland står helt stilla. Vi tycks ha tillgång till den objektiva verklighet som vi intellektuellt kan förstå, samtidigt som vi befinner oss mitt i en käns­ loupplevelse som talar till oss om det motsatta. Men vi hävdar inte att vår upplevelse av att tiden stått stilla faktiskt medfört att alla klockor över hela världen stannat för en stund. Vi inser och accepterar att en timme gått utan att vi uppfattade det.

I sammanhang som är svåra att mäta, som i relatio­ ner och situationer med starka känslor, kan det som

9

verkar vara en objektiv verklighet se ut som någon­ ting helt annat.

Den sörjande kvinnan har redan ordnat med det mesta som rör begravningen av hennes make och varit i kontakt med både präst och begravningsbyrå ett stort antal gånger.

Hon har omsorgsfullt valt musik och blommor och vilken tårta som ska serveras på minnesstunden. Nu berättar hon för prästen om hur allt varit och sammanfattar: – Ja, jag har varken ätit eller sovit nu på två veckor.

Jag klarar inte av att göra någonting. Jag bara sitter här och är helt handlingsförlamad. Jag har inte orkat ringa någon. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva utan Arne.

Om vi, aningen påträngande, skulle fråga kvinnan i exemplet ovan om det är helt sant att hon varken ätit eller sovit under denna tid, skulle hon antagligen säga att hon väl ändå sovit lite och kanske tagit sig lite mat ibland. Hon kanske till och med skulle säga att hon visst ätit och sovit rätt bra, men att det känts som om hon inte kunnat äta eller sova. Naturligtvis är kvinnan medveten om att det finns en mer objektiv verklighet, där antalet timmars sömn går att mäta och antalet smörgåsar är möjliga att räkna.

Att säga att man inte ätit eller sovit på två veckor är förstås inte bara ett uttryck för en upplevelse av att 10

man faktiskt inte ätit eller sovit under den tiden, vil­ ket kan vara en subjektivt sann upplevelse, utan också ett sätt att försöka berätta om den svåra situation man befinner sig i. Det som går att mäta används för att visa på hur mycket som fattas. Sorgen är så omfat­ tande och svår att den jämförs med en icke-fungeran­ de tillvaro av två veckors svält och vaka.

Den sörjande kvinnan befinner sig sannolikt i en blandning av det objektiva och subjektiva på ett liknande sätt som när vi upplever att tiden står stilla, fastän klockan tickar som vanligt. Kanske är det den verklighet som de flesta av oss oftast befinner oss i – en blandning av våra känsloupplevelser, vårt sätt att uppfatta vår omgivning och oss själva och vår faktiska kunskap om tyngdlagen och tiden. Mer objektiva fakta överensstämmer inte alltid med hur det känns.

I vårt sätt att tala med varandra kan vi använda ord som alltid, aldrig och jämt som en förstärkning. Vi kan inför en tom parkeringsplats säga att det finns hur många lediga platser som helst, fastän vi direkt ser att det sammanlagt är tolv tomma platser. Vårt sätt att uttrycka oss visar vår positiva känsloupplevel­ se av att vi nu har möjlighet att välja helt fritt bland de tomma parkeringsplatserna. Det är inte en utsaga om att vi har svårt att få grepp om en oräknelig mas­ sa. Andra gånger handlar förstärkningsorden alltid 11

eller aldrig om sådant vi önskar och lovar men till sist inte har makt över.

Han lutar sig bakåt i stolen och tittar upp mot taket. Han kämpar mot tårarna.

– Vi hade ju pratat om det där många gånger, särskilt sen pappa dog. Man visste först inte hur det skulle gå, men hon verkade ju ändå klara sig bra därhemma. Jag var där och hjälpte henne med att handla och dammsög ibland och sen så blev det ju hemtjänst. Och jag visste ju att hon så gärna ville vara där, att hon verkligen inte ville komma till något annat boende. Så när hon sa till mig: »Leif, är det säkert att jag kan stanna här?«, kändes det som att jag liksom inte kunde annat än att svara: »Jadå, du kommer alltid att stanna här, du kommer aldrig att behöva lämna det här huset.« Men sen gick det ju inte. Hon klarade sig inte. Det räckte inte med hemtjänsten. Jag kunde inte vara där jämt. Man har ju sitt eget också. Men jag kommer aldrig att glömma hennes blick när jag sa att hon måste flytta. När jag sa att vi var tvungna att göra så. Att det var det bästa.

KOMPLEXT ELLER KOMPLICERAT Det kan också vara intressant att reflektera över vad som ryms i uttrycket när vi säger att något är komplext eller att något är komplicerat. Vår tillvaro 12

består av många olika delar och är därmed komplex, med allt ifrån ny kod till personalrummet, dotterns fotbollsskor som är för små, budgetarbetet inför näst­ kommande år, uppdaterade datasystem, present till svågerns jämna födelsedag, tankar om meningen med livet, partikelfysikens senaste upptäckter, klimatför­ ändringarna, takrännor som borde rensas och längtan efter att i lugn och ro få måla ikoner.

Att något är komplicerat kan betyda att det utma­ nar vår kunskap och erfarenhet av problemlösning.

Det kan vara något som är svårt, tilltrasslat eller intellektuellt krävande. För några av oss ökar vår uppmärksamhet inför det som kallas komplicerat, och vi fylls av lust och engagemang för att lösa gåtan eller att metodiskt pröva olika tillvägagångssätt. För andra av oss signalerar ordet att den situation vi står inför är allmänt krånglig och jobbig eller till och med omöjlig att lösa, och vi fylls av olust och ovilja inför att ta itu med det komplicerade. Under olika tider i livet kan också vår inställning till vad som framstår som komplicerat eller komplext variera.

Om vi går in i en komplex situation med tanken att det är en komplicerad situation, och vår förförståelse styrs av att associationerna till det komplicerade är lika med tilltrasslat och krångligt, minskar vår förmå­ ga att urskilja de olika delarna i det komplexa. När 13

det är svårt för oss att urskilja de olika delarna i sam­ manhanget blir det förstås också svårare för oss att välja vilket eller vilka av de olika delområdena som vi skulle behöva fokusera på för att kunna göra någon förändring. Det leder tillbaka till utgångspunkten och styr hur vi tänker – eller inte tänker – om det större perspektiv vi befinner oss i. Nu kan det kom­ plicerade framstå som om det är ännu mer komplice­ rat. Vi är inne på nästa varv i komplikationsspiralen, och delarna är nu ännu svårare att urskilja. I en sådan situation kan vi starkt uppleva att vårt handlingsut­ rymme minskar eller till och med upphör. Man kan också uttrycka det som att vi befinner oss i en känslo­ korridor och inte ser det som pågår runt omkring oss.

Att något är komplicerat kan höra ihop med att sammanhanget är komplext och att det finns en mängd olika delar eller sätt att se på saken som vi behöver förhålla oss till. Men att ett sammanhang är komplext innebär inte med automatik att det också behöver vara komplicerat. Avståndet till det vi ska relatera till spelar stor roll. Vid sådana tillfällen kan vi mentalt behöva både zooma in och zooma ut för att bättre förstå bilden och skaffa oss överblick.

14

Om vi går för länge i skor som inte passar får vi skoskav. På samma sätt, menar Kerstin Dillmar och Lars Björklund, kan vi drabbas av existentiellt skav när något i livet inte är som det ska. Då kan vi behöva hjälp att bearbeta, klä i ord och låta det som skaver ta gestalt. Själavårdarens uppdrag blir att hjälpa till att skapa ett rum där detta får uttryckas och där ett handlingsutrymme kan upptäckas. Ett rum för livet.

I boken reflekterar författarna över själavårdarens verktyg i detta rumsbyggande. Vad kan kubismen som konstform säga oss om vårt sätt att beskriva verkligheten? Hur påverkas vi när vi steg för steg erövrar ett språk för det som skett? Hur kan barn och vuxna gestalta det som det inte finns ord för?

När vi skapar rum för livet ser vi det existentiella skavet för vad det är – en frisk och adekvat reaktion på att något i livet behöver hanteras. Så får vi utrymme att läka sår och växa vidare som människor.

kerstin dillmar är sjukhuspräst på

Akademiska sjukhuset i Uppsala. lars björklund är kaplan på Sigtuna­ stiftelsen.

WWW.ARGUMENT.SE