Pilgrimens karta

MAGNUS GUD KOMMER MALM UNDERIFRÅN ett möte mellan de tolv stegen och bibeln

MARY PHILIPSON

PILGRIMENS

KARTA ATT TÄNKA KRISTET I ETT SEKULÄRT SAMHÄLLE argument argument

PILGRIMENS KARTA ATT TÄNKA KRISTET I ETT SEKULÄRT SAMHÄLLE

MAGNUS MALM

argument

© 2022 Magnus Malm och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet © Åke Ohlmarks, Sagan om ringen licensierat genom alis Omslagsbild: Simon Jannerland Grafisk form: Pierre Eriksson isbn: 978-91-7315-623-3 | Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland 2022 Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

INNEHÅLL

9 FÖRORD 11 DU SOM KÄNNER MIN BÖRJAN OCH MITT SLUT …

13 LIVET ÄR INTE BARA SPRIDDA FRAGMENT NEDSTOPPADE I OLIKA LÅDOR 55 SENAP ELLER KETCHUP PÅ KORVEN? 97 NÄR VI GÅR ÖVER GRÄNSEN 137 MYSTERIET MED DE TRE SPEGELSKÄRVORNA 175 BOROMIRS FRESTELSE 219 EPILOG 225 NOTER

FÖRORD

i höstas röjde jag sly utanför mitt arbetsrum. Den gamla stenmuren trädde fram i sitt robusta majestät, och jag kunde äntligen se ut över fältet mot skogspartiet. Luttrad av erfarenheten vet jag att en sådan utsikt är färskvara. Det dröjer inte länge förrän jag får knipsa samma buskar på nytt.

Den här boken är ett slags slyröjning. Syftet är inte att plantera nya tankar, snarare att röja bort sådana som står i vägen för det bibliska landskapet. Precis som med buskarna i stenmuren måste vi hjälpas åt i varje ny generation med att röja fritt så att evangeliet blir synligt. Min bön och förhoppning är att läsaren ska få hjälp att se lite längre än tidsandans snabbväxande förbuskning.

Bokens titel antyder att det inte räcker med en kompass för att hitta rätt. Bönens inre förankring i Gud är avgörande för att behålla riktningen, men vi behöver också lära oss att tänka kristet för att inte gå vilse. Bönens kompass och tänkandets karta måste samspela om vi ska nå målet.

Asklanda, en oktoberdag 2021 när löven faller och sikten klarnar

9

DU SOM KÄNNER MIN BÖRJAN OCH MITT SLUT …

jag kan se att vår västerländska andlighet är kluven. Vi har förvisat dig till vad vi behagar kalla det heliga, där vi visar dig en vördnad som försäkrar oss om att du inte lägger dig i vårt vardagsliv. Denna kluvenhet finns inom mig själv och jag vill bli mer medveten om den.

Jag kan endast lära känna dig genom min egen erfarenhet, som är min enda kontaktyta med dig. Jag behöver hjälp från andra människor, från kyrkan och dess tradition, från århundradens vishet, för att lära mig hur jag ska läsa denna erfarenhet. Men ingen kan lära mig vem du är, eller hurdan du är, om du inte visar dig för mig.

Genom alla våra erfarenheter vägleder din kärleksfulla hand oss, och drar oss bort från det slaveri vi har utsatts för och det slaveri vi har pålagt oss själva, till ditt eget liv. Jag vill upptäcka detta mönster tydligare i mina egna erfarenheter, så att du blir källan och ankarfästet i alla mina beslut, ord och handlingar – inte en tillfällig kontakt jag bara tar upp när jag får problem.1 Gerard W. Hughes SJ

11

LIVET ÄR INTE BARA SPRIDDA FRAGMENT, NEDSTOPPADE I OLIKA LÅDOR

Jag sökte mitt första jobb som börsmäklare i London City i slutet av 1980-talet. I avspända möten informerades jag om att City krävde en sällsynt kombination av intellekt, verbal förmåga och skärpa. De som ägde den paletten skulle bli rikligen belönade, ty City var en plats där man förstod att uppskatta talang oavsett ålder, så sa man, och jag anade att om jag kunde lyckas i den här miljön skulle jag bevisa mitt värde för alla tvivlande Tomasar i min omgivning. En ny Porsche 911 sa så mycket mer än ord.

Därmed gav jag mitt tysta medgivande till idén att framgång mäts i hur mycket pengar man tjänar. I City mötte jag många som var fullt övertygade om den principen, och som tillämpade den storskaligt. Pengar var den enda måttstocken för framgång. Tjäna pengar och du blir befordrad.

Misslyckas med att tjäna pengar och du får sparken. Eller förflyttas till utbildningsavdelningen. Finansiella produkter

13

uppfanns och marknadsfördes, inte för att de mötte klientens behov utan för att de gav enorma vinster för banken eller försäkringsbolaget.2

Någonting började så småningom röra sig bakom den glänsande fasaden. Berättelsen fortsätter: Trots mina gnagande tvivel på själva det finansiella systemet var det framför allt attityderna och värderingarna jag mötte längs vägen som till slut förändrade mitt perspektiv på City.

Tveklöst smittades jag av dessa värderingar, men det kommer en tid när man måste välja mellan två sätt att leva.

Klienterna behandlades som bytesdjur, men jag ville behandla dem som människor. Pengarna hade blivit gud, men jag ville ha svar på frågor som: »Vem är Gud?«, »Vad förväntar han sig av mig?« Att tala på det sättet var rena döden vid konferensbordet. Kollegorna tystnade. Och ännu värre, klienterna slutade ringa.

Att kliva av sin plats på toppen av stegen händer bara inte i City, och att dessutom göra det för att arbeta med islamiska finanser var något mina kollegor fann närmast skrattretande. För mig erbjöd detta den förening av etik och vinst jag hade letat efter. För andra innebar det ett oacceptabelt intrång av religion i den finansiella vetenskapen. Särskilt ortodoxa ekonomer gillar att argumentera så.

14

De brukade säga att religion är full av värderingsomdömen, medan ekonomer opartiskt sysslar med rena fakta.

Men sådana argument bortsåg från möjligheten att den moderna finansvärlden själv hade blivit en religion. Här var syftet med den kommersiella verksamheten att maximera aktieägarnas vinst, och måttstocken var nästan uteslutande pengarna. Stress, miljöförstöring, skilsmässor och kriminalitet – allt sådant kunde man bekvämt bortse från när man mätte bnp. På så vis räknades ett finansiellt rikt men olyckligt samhälle som bättre än ett som var fattigt på pengar men lyckligt. Var inte det ett massivt värdeomdöme som den moderna finansvärlden stod för?

Som nybliven praktiserande muslim upptäckte jag att syftet med livet var att tillbe Skaparen, och att livet primärt är ett test på huruvida vi kan fullfölja det syftet. Välstånd är ett medel för att tillbe Skaparen, inte ett mål i sig. Att göra kapitalsamling till livets mål är att tillbe rikedomen i stället för Skaparen, och det är ett av de mest fundamentala misstagen en människa kan göra. Men som i varje test har vi en frihet att göra det misstaget. Vi kan följa Skaparens befallningar eller ignorera dem och gå vår egen väg.

Författaren heter Tarik El Diwany och är muslimsk ekonom.

Texten är ett utdrag ur en längre artikel i den kanadensiska tidningen Adbusters, som bland annat hade en viktig roll i Occupy

15

Wall Street-rörelsen i början av 2000-talet. Hur många muslimer det finns som tänker som Tarik El Diwany har jag ingen aning om. Men jag vet att alltför få kristna gör det. Vi kanske har en del att lära här? Berättelsen väcker viktiga frågor: • Han mötte inställningen att det bara var han som hade vissa (mycket underliga) värderingar, medan de andra helt enkelt arbetade utifrån vetenskapliga och neutrala affärsrutiner. Vilka värderingar var det som i själva verket styrde? Vilka värderingar styr på min arbetsplats?

• Han klarade inte av att avgränsa Gud till privatlivet, utan uppfattade Gud som måttstocken även för hans offentliga arbete. Vad säger det om hans gudsbild? Hur stämmer det med min gudsbild?

• Om Gud endast berör det inre livet slipper vi den här konflikten. Men då väcks andra frågor: Vad är det egentligen för gudsbild? Stämmer den med Bibelns bild av Gud? Hur relevant är en sådan Gud? • Författaren drar inga andra slutsatser än de som gäller hans eget liv. Det handlar alltså inte om sharia-lagar, att tvinga på andra hans värderingar genom lagstiftning. Hur ofta har vi mött den rädslan som argument för att »Religion är en privatsak«?

• Sammanfattningsvis: är Gud ett tillägg ovanpå ett i grunden sekulärt liv, eller är Gud utgångspunkten för ett annat sätt att leva?

16

»SNÖ ÄR VIT« Kärnfrågan är naturligtvis vad vi lägger i ordet »Gud«. Här i Västvärlden är vi ohjälpligt färgade av den idéhistoriska utvecklingen alltsedan 1700-talets Upplysning. Då beskars den kristna tron från alla kopplingar till erfarenhet och mystik. Den skulle räddas för den nya tiden genom att göras om till en ren förnuftsreligion.

Gud förvandlades till en tanke, med kravet att vara kompatibel med alla nya tankeströmningar.

Eftersom denna förnuftsreligion visade sig tämligen kylig och livlös blev det en motreaktion under 1800-talets romantik. Gud motades undan ytterligare ett steg och fråntogs även det rationella tänkandet. Kvar blev en inre känsla, även den anpassningsbar till rådande värderingar i samhället. De stora väckelserörelserna förvandlade många liv men hejdade knappast rörelsen bort från Gud som skapelsens och historiens herre till Gud som enbart råder i den enskildes hjärta.

Att det är en muslim som står för den inledande berättelsen är kanske inte en tillfällighet i ljuset av denna utveckling. Mycket har skrivits om islams hårdnackade resistens mot upplysnings­ idealen och dess tankar om yttrandefrihet och tolerans mot oliktänkande. Det har blivit standardexemplet på den postmoderna dogmen att en fast övertygelse om att något är sant alltid leder till intolerans och förföljelse. Om bara muslimerna kunde förvandla sin religion till en privatsak lika effektivt som kristendomen här i väst så skulle allt vara frid och fröjd!

17

Vi har fått lära oss att anspråken på Gud som objektiv sanning automatiskt leder till fanatism och förtryck av »de andra«. Guds enda möjlighet att överleva i denna postmoderna kultur är som en privat tolkning (det intellektuella spåret) eller som en känslo­ mässig upplevelse (det karismatiska spåret). Föreställningen att Gud skulle existera i lika objektiv mening som solen, med den skillnaden att Gud är osynlig, betraktas som en potentiell samhällsfara, vägg i vägg med is-terrorister.

Tänk om det är tvärtom? Att det snarare är den blinda tron, oåtkomlig för allt ifrågasättande och alla normala samtal om vad som är sanning eller lögn, som får människor att knyta nävarna och stänga dörren? Inte minst den politiska utvecklingen av post-sanning i Ryssland och usa, med nätet som främsta arena, har visat sig skapa farliga polariseringar. När vi inte längre kan samtala och argumentera utifrån en gemensam verklighet utan var och en lever i sitt eget universum av tolkningar – det är då både demokrati och människoliv hotas.

Matti Eklund, professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet, gav i dn en kortfattad förklaring på vad sanning är: Det som filosofer säger är sanning är något som överensstämmer med verkligheten. När man pratar om sant och falskt är det ett påstående. Ett sådant påstående kan vara att snö är vit. Det påståendet är sant eftersom det överensstämmer med verkligheten. Personlig sanning är ingen sanning.

Det är bara ett annat sätt att säga att man tror något.3 18

Den här boken är skriven i övertygelsen att det inte finns vissa religiösa sanningar som ska uppfattas på ett annat sätt än som normala sanningar, där det religiösa bildar ett slags gråzon mellan åsikter och sanningar. Antingen är en utsaga sann och då är den som Matti Eklund säger en korrekt beskrivning av verkligheten, eller så är den falsk och stämmer inte med verkligheten.

Som C S Lewis uttrycker det: Vad som får vissa teologiska verk att framstå som sågspån för mig är det sätt på vilket författare kan hålla på och diskutera hur långt vissa ståndpunkter kan anpassas till dagens tänkande, eller hur nyttiga de är i relation till sociala problem, eller huruvida de »har en framtid« – men aldrig rakt av ställer frågan vilka skäl vi har att anta dem som sanna beskrivningar av en objektiv verklighet. Som om våra försök går ut på att skapa snarare än lära oss. Har vi inte en Annan att förhålla oss till.4

Det nyttighetstänkande som Lewis beskriver här är ett vanligt sätt att närma sig Gud så att säga »bakifrån«. Man är egentligen inte särskilt intresserad av Gud, men tar gärna emot de positiva följderna av att tro på honom. Gud är bra för min ångest. Gud är bra för vår nationella sammanhållning. Gud lär hjälpa mot alkoholism. Gud kan ge människor en viss etisk kompass. Gud gör tecken och under.

19

I vår tid går det här nyttotänkandet ett steg längre när olika kulturpersonligheter börjar tala om religionens värde som en möjlig tryckventil som gör det lite lättare att andas i ett krisdrabbat samhälle, inte minst i skuggan av klimatförändringarna. Björn Wiman på dn kan skriva om att det kanske bara är »religionens unika kunskap som kan ge den andliga frihet som är nödvändig för att förändra världen.«5 Den hajpade filosofen Martin Hägglund talar utifrån sin ateism om ett slags andlighet som syftar till att förvalta vårt korta liv ansvarsfullt. Genomgående i dessa röster är att man närmar sig ett religiöst språk som kan berika vår världsbild – utan att vi behöver hamna i händerna på någon vi inte kan kontrollera.

Den engelske litteraturprofessorn Terry Eagleton funderar över detta i sin bok Culture and the Death of God, om ateismens historia: I sin bok Faith of the Faithless, en titel som kan karaktärisera en hel rörelse inom nutida vänstertänkande, erkänner Simon Critchley vad han ser som gränserna för varje helt sekulär världsbild, och uttrycker sina tvivel om att en radikal politik kan fungera utan en religiös dimension. Det är numera vissa på vänsterkanten, inte högern, som söker ett religiöst »tillägg« till det politiska. Delvis som gensvar på senkapitalismens andliga tomhet, men också för att det verkligen finns en del viktiga likheter mellan religiösa och sekulära föreställningar om tro, hopp, rättvisa, gemenskap, frigörelse och liknande.6

20

Eagleton talar om de motvilliga ateisterna som »ibland kan särskiljas från ärkebiskopen av Canterbury enbart genom det faktum att de inte tror på Gud. De har allt i den religiösa tron utom själva innehållet.« Och det handlar inte bara om tänkare på vänsterkanten: » … det finns även de bland kapitalismens försvarare som störs av dess torftigt materialistiska klimat och försöker kapa den religiösa andan för att ge denna livsstil lite sötma och ljus. Religiös tro, lämpligt renad från dess primitiva teser, kan fungera som ett slags estetiskt tillägg till en ödslig social ordning.«7 Och Eagleton sammanfattar: Det finns något obehagligt oärligt i hela detta projekt. »Jag tror inte själv, men det är politiskt nyttigt om du gör det« är slagordet för tänkare som sägs stå upp för intellektuell integritet. Man kan bara föreställa sig hur de skulle reagera om de fick höra att deras käraste övertygelser – mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, demokrati och liknande – naturligtvis är nonsens alltihop men politiskt användbart nonsens och därför inte bör strykas.8

RELIGION ERSÄTTER GUD När är talet om religionens möjligheter en genuin öppenhet, ett trevande i sprickorna, ett första steg mot att på allvar ge upp illusionen om människans autonomi och erkänna Guds existens?

Och när är det ett sofistikerat försvar för denna illusion, en väl-

21

balanserad mix av öppenhet och oåtkomlighet samt en vägran att känna tillit och överlåta sig till något större än det egna jaget?

Religion som ersättning för Gud. En noga kontrollerad självtillfredsställelse med lagom dos av religiösa ord och begrepp utan att behöva utsätta sig för risken av en verklig relation. Eller med bibliskt språkbruk: religion som avgud. En projektionsyta för mänskliga behov och önskningar, väl anpassad för det samhälle som skapat den, men som Bibeln beskriver avguden: stum, blind, döv, passiv och livlös.

Alltsedan Hedenius-debatten på 1950-talet har kyrkan själv hakat på den här dansen varje gång man tar ett steg tillbaka från frågan om Guds existens och i stället hävdar att tro inte handlar om sanning utan om mening. Vad som var avsett att ge tron en respekterad plats i den moderna världsbilden väckte bara löje när man duckade för frågorna, och Herbert Tingsten replikerade: »Vi vet vad vi inte tror på, men ni vet inte vad ni tror på.« Nya Testamentet har ingen som helst respekt för »tro« – i betydelsen att en tro skulle ha något slags egenvärde som gör människans liv mer meningsfullt, oavsett om det man tror på är sant eller inte. Tydligast blir detta när Paulus skriver om Jesu uppståndelse, som utgör själva fundamentet för apostlarnas förkunnelse och därmed för hela den kristna kyrkan. Utifrån nutida tänkande skulle man kunna tänka sig att denna tro skulle kunna ge människor hopp och tröst i livet, även om det inte är sant i normal, historisk mening att Jesus faktiskt uppstod från döden. Om detta skriver Paulus:

22

Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud … Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder … Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor … Om jag bara hade tänkt på människors sätt när jag kämpade mot vilddjuren i Efesos, vad hade det då tjänat till? Om de döda inte uppstår, låt oss äta och dricka, ty i morgon skall vi dö.9

Antingen är detta med Gud en ren illusion. Då ska vi över huvud taget inte syssla med något sådant, utan lämna de religiösa föreställningarna att vittra bort av sig själva. En illusion kan i längden aldrig göra människans liv och jordens framtid bättre.

Eller så existerar Gud, och då förändras allt i människans tillvaro på det mest fundamentala och omskakande sätt. Religion har i alla tider använts för att legitimera de mest vidriga former av mänsklig självupptagenhet, både i privatlivet och bland politiska makthavare. Men den levande Guden kan aldrig användas för våra egna syften, något som de gammaltestamentliga profeterna med fara för sina liv ständigt ropar ut. Som C S Lewis skriver: Det finns en fara i själva begreppet religion. Det antyder att detta är ännu ett område i livet, en extra avdelning som läggs till det ekonomiska, det sociala, det intellektuella, det vi

23

kopplar av med och allt det andra. Men något som har oändliga anspråk kan inte fungera som en avdelning. Antingen är det en illusion eller så faller hela vårt liv under det.10

Däremot måste beskrivningen av Gud och den andliga världen av naturliga skäl vara mycket ödmjuk inför skillnaden mellan vad vi genom uppenbarelse kan veta och vad som tillhör det fördolda mysteriet. Att den andliga verkligheten är osynlig betyder inte att den är »mindre« sann, eller sann »på ett religiöst plan« (vad nu det skulle betyda). Verkligheten har helt enkelt en synlig och en osynlig dimension som bland andra Paulus skriver om, och vårt språk överlappar bara delvis mellan dessa.11 Kyrkofäder som Irenaeus och Athanasios är mycket noga med att markera skillnaden mellan vad vi kan säga om Gud och vad som måste få vila i en respektfull tystnad. Men den ödmjukheten får inte förleda oss att förväxla det obeskrivliga och det osanna.

Martyrerna gick i döden för en sanning, inte för en uttömmande beskrivning av denna sanning.

Observera den avgörande skillnaden mellan att gå i döden för en sanning och att döda för en sanning. Det är just den skillnaden som tenderar att suddas ut i post-sanningens värld.

När var och en lever i sitt eget universum av »sanning«, och vi inte längre samtalar om huruvida våra olika kartor stämmer med den gemensamma terrängen, då återstår till slut bara våldet som verktyg för att hantera våra olikheter.

24

BAKOM DE GLÄTTIGA BILDERNA Hur kunde det gå så? Hur kunde ett så likartat mönster växa fram i de båda kulturer som under min uppväxt uppfattades som varandras motpoler: usa och Ryssland? Finns det under de stora kulturella skillnaderna ett gemensamt mönster här, som vi också kan känna igen på närmare håll? Vad är det som får människor att ge upp tilliten till att något faktiskt är sant?

I Sovjetunionen fanns två ord som ger glimtar av utvecklingen där. Pravda betyder sanning och var också namnet på den ledande statsstyrda dagstidningen. Alla lärde sig så småningom att »sanning« var det som partiet hade intresse av att man trodde, inte något som nödvändigtvis hade med verkligheten att göra.

Det andra ordet var tovarishch som betyder kamrat. Det skulle man kalla varandra för att visa att alla var lika mycket värda i det kommunistiska samhället. Folk lärde sig snart, mer eller mindre brutalt, att vissa var mer jämlika än andra.

På så sätt fostrades flera generationer som lärde sig att det som sägs inte alls behöver ha något med sanningen att göra. dn:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén reflekterade i början av covidpandemin över vad detta har lett till: Under mitt liv i Ryssland har jag ofta tänkt på hur mycket av det sovjetiska systemet skadade det ryska samhället. Men det skadade också människan, framför allt hennes uppfattning om det rimliga. Det är inte rimligt att avfärda 6 800 döda i

25

Är Gud ett tillägg ovanpå ett sekulärt liv, eller utgångspunk­ ten för ett annat sätt att leva? Är kyrkan en andlig legitimering av denna världens makter, eller ett tecken på ett annat rike?

Om Gud har skapat himmel och jord, hur kan då vår guds­ relation vara en privatsak?

Kan etiketten »kristen« klistras på vilka värderingar och politiska rörelser som helst?

För många i Västerlandet är kristendom något mycket pri­ vat, som tar sig uttryck i känslolivet och kyrkliga aktiviteter.

Vi är inte vana vid att tänka kristet, att se världen med trons ögon där allt får sin mening utifrån Guds existens.

Därför har vi också svårt att urskilja vad som inte stämmer med Jesu efterföljelse. Det kan få oanade personliga och politiska konsekvenser.

Den här boken ger öppningar till en större katedral än »min egen sanning«.

www.argument.se Magnus Malm är retreat­ ledare och författare.