Påskfolder

Påsk

Från gemenskap till övergivenhet Skärtorsdagen låter oss vara med om den sista måltid som Jesus delade med lärjungarna före sin död. Vi får vara där, i vänskapens och svekets stund, och äta tillsammans med dem och med honom.

Snart ska Jesus vara övergiven av alla och förrådd av flera, och möta döden på korset. Han vet det, och det är inget hinder över huvud taget för att sitta till bords med dem. Med oss alla. Vi är hans vänner. Det finns ett vänskapens förbund, vi firar det i nattvarden, och inget vi gör kan få Jesus att bryta det.

Långfredagen kommer. Jesus ropar ut sin övergivenhet till sin pappa: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« Jesus dör, och tempelförhänget brister. Gud Fader förlorar sitt barn och sliter sönder sina kläder i sorg. Sedan den stunden dör ingen av oss ensam.

Jesus dör med varje människa som dör, och Fadern sörjer med varje människa som sörjer. Döden är på riktigt. Det går att stanna upp inför den, och minnas att vi inte är övergivna. Gud delar både död och sorg med oss.

Tillvarons mönster Det finns ett mönster som präglar hela tillvaron. Så fort du börjar leta efter det kommer du att se det. Så här ser det ut: Liv. Död. Liv. Liv är både början och slutet, och döden finns där i mitten. Dess plats är tydlig. För de flesta av oss har döden gjort tydliga avtryck i det liv som pågår. Därför är det så viktigt att det inte finns någon parentes runt döden. Den är något som ingen av oss kan eller ska gå förbi eller hoppa över.

Döden finns på riktigt. Det gör livet också. Det, att både död och liv är på riktigt och att döden inte har sista ordet, vittnar påskhelgen om.

Skapelsen vittnar också. Sommarens värme och höstens rika skörd vräker varmt och kraftfullt liv över mark, djur och människor. Så faller löven av, allt vissnar och fryser. Vintern berättar om död, och våröverraskningen öppnar öron för fågelsång och ögon för det som spirar på nytt. Vi lever.

Tomheten fylls av liv Påskafton påminner oss om tomheten, den som ofta skrämmer och som samtidigt är en förutsättning för att kunna ta emot. Den tomma skålen kan så småningom fyllas på nytt. Ingen­ting händer i kyrkorna när det är påskafton. Stilla väntan präglar dagen.

Korset är tomt, men det är inte graven. Inte ännu.

Så gryr påskdagsmorgonen. Jesus lever!

Döden har inte sista ordet. Det är det kärleken som har. När Jesus möter sin vän i gryningen säger han hennes namn. Så är det med kärleken, den som är stark som

döden: Den suddar inte ut någonting. Den har sista ordet. Döden är fortfarande på riktigt. Vi lever med dess konsekvenser, och vi blir människor igen efter döden, i kärlekens blick. Det kan vara Guds blick, eller en annan människas.

Den som blir sedd och hörd och tagen på allvar, den som blir nämnd vid namn, kan leva också efter döden, också med dödens konsekvenser. Jesus dör med varje människa som dör, och han uppstår med varje människa som uppstår. Det finns liv efter döden, både för den som dog och för oss som blev

kvar. Livet efter döden är annorlunda, och det blir möjligt att leva.

På annandag påsk är vi tillbaka i vänskapen och måltiden. Det temat känner vi igen från skärtorsdagen. Vi minns de två vännerna som vandrar från Jerusalem till Emmaus, betryckta och förvirrade över att Jesus är död.

Vad ska det nu bli av dem? Hur ska det bli med allting? Så ansluter någon, går vid deras sida, de känner inte igen honom, och de får berätta om allt som hänt. Vid måltidsrasten bryter främlingen brödet, och plötsligt är han ingen främling längre. Det är han,

Jesus, fullt igenkännlig, som delar måltid med sina vänner.

Den kristna tron föds ur död, förtvivlan och förvirring. Kristusmönstret träder fram, gång på gång: Liv. Död. Liv. Alla vi som är Guds barn, och alla vi som tillsammans utgör kyrkan, rör oss i en tillvaro som i sig bär både död och liv, och som i allt bärs av Guds kärlek. I måltiden, i vandringen, i vår blick på den andra, får vi räcka den kärleken som gåva. Så gör vi varandras liv lättare att leva.

Under påskhelgen ställs makt och kärlek emot varandra. Jesus vägrar att underkasta sig den världsliga makten och accepterar de yttersta konsekvenserna av sitt val. Han säger ja till kärlekens förbund, det som inte lämnar någon utanför. Så vinner livet, genom hans kärlek, över den död som försöker skaffa sig makt över det. © 2025 Tove af Geijerstam och Argument Förlag Text: Tove af Geijerstam Formgivning och foto: Pierre Eriksson Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland isbn: 978-91-7315-684-4 Argument Förlag ab Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg info@argument.se | 0340-69 80 00

www.argument.se