Kännetecknens hemlighet

MAGNUS MALM GUD KOMMER UNDERIFRÅN ett möte mellan de tolv stegen och bibeln

MARY PHILIPSON

KÄNNETECKNENS HEMLIGHET ATT SÖKA GUDS NÄRVARO I EN KAOTISK TID argument argument

KÄNNETECKNENS HEMLIGHET ATT SÖKA GUDS NÄRVARO I EN KAOTISK TID

MAGNUS MALM

argument

© 2022 Magnus Malm och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Omslagsbild: Simon Jannerland Grafisk form: Pierre Eriksson isbn: 978-91-7315-621-9 | Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland 2022 Tryckt på Svanenmärkt papper Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons stiftelse) Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

INNEHÅLL 7 FÖRORD 13 SPÅREN 49 KRUBBAN 87 KORSET 125 RINGEN 163 NÄRVARON 195 NOTER

FÖRORD

det är naturligtvis något oerhört att en vanlig människa kan erfara en personlig kontakt med universums Skapare. Det vi kallar »bön« är i grunden inget annat än ett mirakel. Inget annat kan så på djupet förändra en människas liv och ansluta henne till källor bortom allt vi ser.

Och samtidigt denna paradox: att detta mirakel fastnar i kön av allt annat vi ska göra under en dag. Att de mest futtiga projekt hela tiden tycks gå före det som verkligen har betydelse. Att vi går förbi den stora öppna dörren … med blicken tvångsmässigt fästad vid mål som gör oss mindre.

I den skärningspunkten, mellan miraklet och vardagslivet, sker den andliga vägledningen. Om den bara sysslar med undret och blundar för hur det faktiskt är att vara människa, blir den en förströelse för den andliga eliten. Om den trivialiserar bönen till ett vardagligt småprat vid köksbänken befäster den vår instängdhet.

Hur kan bönens port hållas oförminskat öppen mitt i en vardag som hela tiden tenderar att dölja eller krympa denna port?

9

För många år sedan började jag experimentera med en form av daglig bön som har följt mig sedan dess. Eller snarare burit mig. Jag minns att jag tänkte på de där båtkompasserna jag fascinerades av som ung: kardanupphängda i fyra punkter är de alltid vända uppåt hur det än stormar. Så tänkte jag mig ett slags inre tidegärd: genom fyra korta böner under dagens lopp kan jag bevaras vänd mot Gud mitt i myllret.

Så började jag prova fram böner ur Bibeln som jag lärde mig utantill, och som utgjorde stommen i mina dagliga bönestunder.

Ibland har de båda bönerna under dagen försvunnit i vimlet, men morgon- och kvällsbönerna har alltid funnits kvar. Likaså har längden för bönerna varierat. Att på detta enkla sätt be Guds ord dagligen har haft en betydelse för mitt liv som jag inte kan överskatta.

Efter en tid kom idén att knyta detta bönesätt till ett fysiskt tecken att hålla i handen. Så föddes de tre »kännetecken« som under många år varit mina och många andras ständiga följeslagare. Vi har helt enkelt märkt att krubban, korset och ringen hjälper oss till en enkel närvaro hos Gud, han som alltid är närvarande hos oss.

Detta beskrivs i boken Kännetecken, som tillsammans med kransen av krubban, korset och ringen utgör det »startkit« som den här boken bygger på. Vad du nu håller i handen är en fördjupning av Kännetecken, en teologisk reflektion över vad det är att dagligen be evangeliet.

10

Bön är inte en teori som vi först läser in för att sedan praktisera. Det är en erfarenhet som vi sedan reflekterar över. Det börjar med att vi vänder oss mot Gud och börjar samtala med honom. Sedan kan vi reflektera över våra erfarenheter i Bibelns ljus. Kännetecken är en hjälp till att be. Kännetecknens hemlighet är en hjälp till att reflektera över bönen. Vi behöver både be med hjärtat och reflektera med vårt förstånd – i den ordningen.

Här har jag haft ovärderlig hjälp av den ignatianska spiritualiteten, både i mitt personliga liv och i mitt dagliga arbete sedan över 30 år med retreater och andlig vägledning. Ett konkret exempel på detta inflytande är den dagliga reflektion som Ignatius av Loyola kallar examen, och som utgör en del av den dagliga bönerytmen. Men framför allt märks det i den genomgripande inriktningen på att förenas med Kristus och hans intressen i världen.

Att dagligen be evangeliet hjälper oss att undvika det sluttande planet mot en alltmer privatiserad »må bra«-andlighet, som krymper vår gudsbild och därmed oss själva. Evangeliet öppnar bönen mot en större värld än min inre värld. Det vänder min inre värld mot en större Gud och den värld han älskar.

Den amerikanske teologen Stanley Hauerwas säger att ett tecken gör det möjligt för oss att leva när vi inte ser någon lösning. Det vittnar om att vi inte är övergivna.

Asklanda en septemberdag när björkarna börjar gulna, 2021

11

SPÅREN

är det möjligt att behålla kontakten med Gud i en kaotisk värld? Kan vi få någon hjälp till detta av den kristna kyrkans andliga vägledning? Finns det spår bakåt i historien som antyder riktningen framåt?

Så mycket av kyrkans vägledning växte ju fram i ett helt annat samhälle än vårt: ett bondesamhälle där människor mer eller mindre levde med i årstidernas växlingar, där vårsådden följdes av sommarens mognad och höstens skörd. Det var en värld med tydliga gränser mellan dag och natt, ljus och mörker, arbetsdag och helgdag, grannar och främlingar.

Naturligtvis gav denna yttre livsrytm eko i människors inre värld. Det fanns självklara råmärken som gav en viss stadga åt den enskilda människans själsliv. Till dessa hörde byns urgamla traditioner och i våra ögon stabila relationer. Och inte minst den synnerligen begränsade tillgången på uppslitande nyheter och omstörtande tankar. Även om livet kunde vara långt tyngre och svårare att freda mot svält, sjukdomar och olyckor, var det så mycket mer överblickbart än vårt.

15

Och det var i den miljön kyrkans andliga vägledning växte fram. »Kyrkan mitt i byn« är en bild av denna försvunna värld: den självklara referenspunkten i ett jordeliv som sakta häver sig runt evighetens axel. Gud tycks ha varit lättare att nå på den tiden. Att leva i daglig bön måste ha varit enklare i det samhället.

Så lite av andra tryggheter att ty sig till för den fattige. Så lite av splittrande erbjudanden för den som hungrade efter mer än jordiskt bröd.

Men vi lever i en annan värld. Företagskulturen speglar hela samhället: det enda konstanta är den konstanta förändringen.

Uppryckta från våra urgamla rotsystem i byar och släkter flyttar vi runt i urbaniseringens ständigt skiftande positioner. Förr var man rotad i hus och relationer, och tog de jobb som fanns på platsen.

Nu flyttar vi efter jobben, och byter hus och relationer. Teknologi och arbetsliv har suddat ut gränserna mellan ljus och mörker, dag och natt, arbetsdag och helgdag, privat och offentligt.

Den förutsägbara rytmen av dagligt slit på gården har bytts ut mot ett ständigt skiftande dagsschema av arbete, aktiviteter, skjutsande, olika sociala konstellationer och så vidare. Den relativa begränsningen av information och yttre påverkan har ersatts av en anstormning utan historiskt motstycke mot vårt själsliv. Vi rör oss sömngångaraktigt in i en labyrint av motsägelser: Den teknik som skulle spara tid för oss tenderar att uppfylla alltmer av vår tid. Den allomfattande kunskapen på nätet verkar snarast förytligande och gör det allt svårare att urskilja

16

sammanhang. De apparater som förenklar våra liv skapar också splittring och oförmåga till fokusering. De sociala medier som för oss närmare varandra ökar samtidigt avstånden. De mediala röster som skulle berika och fördjupa vårt inre tycks snarare göra det allt svårare att hitta vår egen autentiska röst.

Genom informationsteknologin blir det allt svårare att uppe­ hålla något slags gräns mellan mitt inre liv och omvärlden. Globaliseringen är inte bara en term för marknad och politik, den är en beskrivning av våra liv. Hur fredar man sitt privatliv mot klimathotet, som får alla andra erfarenheter av »kaos« att framstå som ofarliga förövningar? Hur håller man de internationella ekonomiska kriserna ifrån sig? På gott och ont är vi oupplösligt inflätade med varandra på den här jorden, i dag mer än någonsin.

Vilket också kastar nytt ljus över vår provinsiella västerländska världsbild. 11 september-attackerna uppfattades allmänt i väst som början på en ny tidsålder av osäkerhet och våld. Den tyske teologen Jürgen Moltmann skrev kort efteråt en essä där han beskrev händelsen i New York som »en ny typ av apokalyptisk terrorism«, något som har »förändrat mänsklighetens belägenhet«. Han skrev: »Det finns inte längre något personligt liv utan fara. Personligt liv har ingen mening utan politiskt engagemang i det nödvändiga motståndet mot offentlig terror och död, liksom det inte mindre nödvändiga arbetet för rättvisa världen över.«1 Till detta ger Vinoth Ramachandra, kärnfysiker och teolog från Sri Lanka, följande kommentar:

17

Vad gäller förändringar i mänsklighetens belägenhet var det snabbt tillbaka till »business as usual« för regeringar och det militär-industriella komplexet. För den stora majoriteten av människor på jorden har livet knappast förändrats efter 9/11. […] Detta är den dagliga erfarenheten för många av oss, vare sig vi lever och arbetar under brinnande krig, etniska konflikter, repressiva regimer eller bland de nedersta i innerstädernas ghetton. Lidande, konflikt och våld utgör den normala miljön där Guds förbundsfolk är kallade att vittna om kärlekens upprättande makt.2

FÖRST MÅSTE JAG …

Hur reagerar vi på kaos? Kanske ligger där en nyckel till ett mer kreativt förhållningssätt. Vår första reaktion brukar ju vara att vårt kontrollbehov slår till: detta måste jag styra upp på något sätt. Logiken är då att jag först måste få ordning i detta kaos, för att sedan kunna ägna mig åt det jag vill. Problemet är bara att den ordningen aldrig tycks infinna sig utan ständigt gäckar mig.

Alltså ägnar jag mig inte åt det jag djupast vill – vilket leder till frustration. I den fällan har otaliga människor sett sin längtan efter ett rikare böneliv försvinna.

En klassisk beskrivning av denna konflikt är berättelsen om systrarna Marta och Maria i Lukasevangeliet. Marta vill ha ordning i hemmet innan hon sätter sig ner för att lyssna till Jesus.

18

Maria väljer att först sätta sig ner inför Jesus. Marta blir frustrerad, både över systerns val och över sin egen nedtystade längtan, och söker stöd hos Jesus för sin attityd: »Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt?«3 Ensam ordna med allt. De orden sammanfattar kontroll­ behovets förbannelse, den makt som låter omständigheterna härja fritt i våra liv och sätta agendan för våra dagar så att vi aldrig når fram till vad vi djupast vill. Jag anar en glimt i ögat och en värme i rösten när Jesus svarar: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs.

Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.« Kan vi välja det inre innan vi har ordnat det yttre? Är inte det oansvarigt? Kan jag prioritera min gudslängtan när världen ser ut som den gör? Utgör inte kaoset, både i min privata värld och i omvärlden, ett hinder för att söka Gud, både moraliskt och praktiskt? Eller finns det ett annat sätt att förhålla sig till kaos?

En väg mitt i det kaotiska som varken innebär att jag flyr eller att jag ska ordna upp allting först?

I en kris kan vi sträva i två motsatta riktningar. Vi kan försöka ta oss upp till den högsta punkten: överblick, kontroll, ordning, behärskning. Eller vi kan söka oss till den lägsta punkten: stillhet, tillit, lyssnande, mottaglighet.

Den skotske jesuiten Gerard Hughes skrev en gång följande reflektion utifrån sina erfarenheter av att ge andlig vägledning.

Han talar här om växelspelet mellan »pilgrimen« (den som söker

19

vägledning) och vägledaren, som om kaos vore något annat än ett problem eller ett hinder för bönen: Om du känner dig totalt ställd under eller efter ett samtal, gratulera dig själv: detta är ett tecken på framgång! Om du ännu aldrig har känt dig ställd, var tålmodig för din tur kommer förvisso om du är lämpad för det här arbetet.

Det är bra att du känner dig ställd, för det är ett tecken på att du vidrör det mänskliga psykets komplexitet, både ditt eget och pilgrimens. Frestelsen när vi känner oss ställda är att försöka återta kontrollen över situationen, att trycka på något slags ordning över det kaos vi upplever. Stå emot frestelsen, för Gud är i kaos, i sakernas komplexitet. Han är alltid i omständigheterna, så omständigheterna måste vara goda. Låt pilgrimen finna sin egen väg genom bön, och om han/hon också känner sig ställd, kan du bekräfta att det är ett mycket kreativt tillstånd.

Om du fortsätter att arbeta med andlig vägledning och retreater, kommer du troligen att märka att du går från förvirring till förvirring. Några frågor att ställa till dig själv när du är ställd: Tror jag verkligen att Gud är vägledaren? Om svaret är ja, spelar det egentligen så stor roll om jag känner mig förvirrad? Är förvirringen mitt problem? Eller …?4

20

MINST SAGT RÖRIGT »Gud är i kaos.« En närmare läsning av Bibeln brukar skingra våra fromma drömmar. Det visar sig att Guds verk ytterst sällan (aldrig?) gestaltar sig under ordnade och fridsamma former.

Tvärtom är det just genom tämligen kaotiska skeenden som Gud ger sig till känna i världen. Det börjar redan i skapelsen där Gud är närvarande i kaos och förvandlar det till kosmos: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörkret var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus«; och det blev ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud skilde ljuset från mörkret.5

Guds skapande ord strukturerar kaos: skiljer ljus från mörker, fast mark från hav, himmel från jord. Här möter vi för första gången vattnet och havet som en bild av kaosmakterna, de som ständigt hotar människans liv på jorden. Så sker den stora befrielsen i Gamla testamentet rakt igenom kaos, när Israel bryter upp från slaveriet i Egypten genom minst sagt röriga förhållanden: Han klöv havet och förde dem igenom, han lät vattnet stå som en mur. Om dagen ledde han dem med ett moln och natten igenom med lysande eld. Han klöv klippan i öknen och gav dem vatten ur djupen att dricka.6

21

När folket senare reflekterar över denna erfarenhet, ser de ett återkommande mönster i Guds handlande som de kan känna igen i sina egna liv. Gud leder oss ibland genom okänd terräng där det inte finns några vägar. Och ibland leder han oss genom ett omöjligt kaos där det inte kan finnas några vägar: Jag tänker på allt vad du gjort och begrundar dina stora verk. I helighet, Gud, går du fram. Vilken gud är så stor som du, o Gud? […] Genom havet gick din väg, din stig gick genom stora vatten – du lämnade inga spår.7

I helighet, genom havet . Att söka Guds helighet i en kaotisk värld tycks alltså inte utgöra någon omöjlighet. Tvärtom är Guds helighet människans ögonmärke när allt annat flyter: När grundvalarna raseras, vad kan den rättfärdige göra?

Herren är i sitt heliga tempel, Herrens tron är i himlen.

Hans ögon ser, hans blickar prövar människan.8

Kaos är en tid av särskiljande och urskiljande: Vad är fast mark?

Vad är det som bär? Vad är det som vacklar och sviker när det verkligen gäller? I stället för att driva människan bort från Gud tycks kaos kunna fungera i motsatt riktning, där pressen från allt det ovissa driver oss rakt i famnen på det enda vissa:

22

Rädda mig, Gud! Vattnet når mig till halsen. Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste. Jag har kommit ut på djupt vatten, strömmen vill dra ner mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Mina ögon värker, jag har väntat länge på min Gud.9

I Bibeln flätas det personliga och det gemensamma alltid samman. Den personliga upplevelsen av att tappa fotfästet får sin kollektiva motsvarighet när Guds folk förleds av sin trolöshet mot Herren, och det som inte skulle hända faktiskt händer: år 587 före Kristus erövras Jerusalem, templet förstörs och en del av folket tvångsförflyttas till fångenskapen i Babylonien. Vi kan knappast föreställa oss djupet och vidden av denna katastrof, som berövar folket de fasta parametrarna för identitet och gudsrelation och störtar dem i ett djupt främlingskap i okänt land.

Vad gör de där? Hur överlever de denna inre och yttre exil?

Antagligen är det under denna tid som tidegärden föds. När det inte finns några synliga tecken att hänga upp gudsrelationen på, i en kultur med främmande språk och värderingar, där börjar Israel stava på den dagliga bönen utifrån Psaltarens formuleringar. Regelbundet återkommande under dagen ger denna enkla böneform en inre struktur i ett yttre kaos. När den totalitära makten drar åt tumskruvarna är det den dagliga bönen som öppnar frihetens fönster för Daniel:

23

När Daniel fick veta att en sådan förordning hade utfärdats gick han hem. Fönstren på övervåningen vette mot Jerusalem, och där föll han tre gånger om dagen på knä och bad och tackade sin Gud, som han alltid hade gjort.10

BILDERNA SKÄRS SÖNDER På tröskeln till Nya testamentet går Herrens ängel in till en fattig tonårsflicka som just börjat förbereda sitt äktenskap. Att säga ja till Guds vilja blir för Maria en ständig vandring från hennes välordnade föreställningar om ett gott liv till det ena kaotiska bråddjupet efter det andra: Ängeln svarade henne: »Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.« Maria sade: »Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.«11

När hon så småningom bär fram det nyfödda barnet inför Herren i templet, får Maria en milt sagt tveeggad välsignelse av profeten Symeon:

24

Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.12

Gång på gång skärs Marias bilder sönder av detta svärd, och hon tvingas treva efter ett djupare fäste. Födelsen i Betlehem är knappast den förlossning hon hade drömt om, och allt dramatiskt som händer omkring henne tycks gåtfullt och osammanhängande. Då återvänder hon till sin mitt: »Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.«13 När Jesus som tolvåring återigen bryter sönder familjeidyllen och bland templets teologer säger saker som hans föräldrar inte förstår, då återkommer samma mönster: »Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta.«14 Inte ens när Jesus radikalt omdefinierar hela familjebegreppet tycks Maria tappa fotfästet. Hon kommer tillsammans med Jesu bröder för att få kontakt med honom där han sitter med »mycket folk omkring sig«. När Jesus hör att hans mor och bröder söker honom, svarar han något som hade fått marken att gunga under vilken mor som helst: »›Vem är min mor och mina bröder?‹ Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ›Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.‹«15 Och den slutliga katastrofen, när Maria står vid korset och ser sin älskade son sakta förblöda av sina sår. Hennes tysta närvaro

25

i denna yttersta mardröm för varje förälder: Hur orkade hon?

Varför gick hon inte sönder? Hur kunde hon bevara sin tillit till Gud i detta kompakta mörker?

Kanske är det här, på den mänskliga erfarenhetens lägsta punkt, som Maria verkligen blir en ikon av kyrkan: hon som i sin kropp tar emot Ordet, gestaltar det och ger det till världen.

Hon som vägrar att låta vare sig yttre eller inre kaos driva henne bort från tilliten till Gud. Hon som lär oss vad efterföljelse är: att aldrig säga nej till Jesus. Hon som visar att man inte kan bevara sitt hjärta i kaos genom att stänga det, utan genom att till varje pris bevara det öppet.

Thomas Merton skriver: Du kommer aldrig att nå en full­komlig inre frid och samling om du inte frigjort dig även från begäret efter frid och samling. Du kommer aldrig att kunna be fullkomligt förrän du har frigjort dig från bönens njutningar. Om du ger upp alla dessa begär och endast söker en enda sak, Guds vilja, kommer han att ge dig samling och frid mitt i möda och konflikt och prövning.16

Som sillgrisslorna på Smögen. Vi hade retreat på vandrarhemmet där, en höstvecka med storm och 27 sekundmeter i byarna.

Några sillgrisslor hade landat i viken under stormen och låg och fiskade. När de skulle vila gick de inte upp på land och sökte

26

upp en skyddad bergsskreva, som vi kanske hade tänkt oss. De låg mitt ute i den rykande stormen, med näbben nedstucken i ryggfjädrarna och simfötterna på autopilotläge. Så kunde de hålla sig kvar på samma plats i vågorna, förankrade i sin mitt, hur hårt det än blåste. Jag har sällan sett en så tydlig bild av att vila i kaos.

Den är en liten spegel av evangeliernas berättelse om Jesus i stormen. Han har skickat ut lärjungarna ensamma i båten, det är natt och hård motvind. De får kämpa av alla krafter för att hålla båten på rätt kurs. Då, när de är som mest utmattade innan gryningen, ser de Jesus komma till dem genom stormen.

De känner inte igen honom utan tror att de ser en vålnad och skriker högt av fasa.17 Att Jesus kommer till dem gående på vattnet säger oss två saker, mot bakgrund av Bibelns undervisning om kaosmakterna. För det första att han är herre över kaos. För det andra att det ofta är just genom kaos som han kommer till oss. Liksom Jesus har sju ord på korset, har han tre ord på vattnet: »Det är jag.« I grundtexten står det »jag är«, vilket är Guds namn som han bland annat avslöjar för Mose vid den brinnande busken.18 Han som kommer till oss är samme Gud som en gång skapade himmel och jord, och skilde havet från fast mark och gav människan ett fäste för hennes existens. »Var inte rädda.« Rädslan blockerar vårt rationella tänkande genom att dra all energi och uppmärksamhet till en enda sak: att

27

överleva. Därför innebär rädslan en effektiv mörkläggning av vår förmåga att urskilja, som är avgörande för att vi ska hitta rätt i livet. Rädslan gör att vi inte känner igen Guds närvaro där vi bäst behöver upptäcka den: mitt i kaos. »Kom!« Jesu ord till Petrus är inte en uppmaning till cirkuskonster i högre andlighet. Det är en inbjudan till delaktighet, ett fyrljus i stormens mörker: ta sikte på mig och kom närmare.

Försök inte behärska kaos genom att ta kontroll över det. Fokusera din tillit på mig så kommer du att finna en väg.

Att fokusera på Jesus har två falska avarter som måste undvikas för att vi ska hamna rätt. Den ena är att fly till honom som en privat snuttefilt, att försöka inordna honom i vår egen självcentrerade värld, att använda andligheten som ett bedövningsmedel. Den andra är att använda honom som gränsflagga mot »dom andra«, så som religioner över hela världen i dag används som murbruk för att skapa gränser och skyddsvallar i en globaliserad tid. Båda dessa avarter fungerar splittrande, och förvärrar kaos snarare än motverkar det.

Här stöter vi på en paradox hos Jesus. Han kommer för att skapa ordning i en kaotisk värld. Han kommer också för att skapa förändring i en orättfärdig värld. Och den förändringen innebär ofta ett kaos som stör »ordningen«. Som med alla paradoxer hos Gud tenderar vi människor att välja ut den ena sidan och förakta den andra. Sålunda har den första sidan en dragning på konservativa grupper, som använder Jesus för att

28

skapa ordning i den värld som de har ett intresse av att bevara.

Och liberala grupper tar fasta på den andra sidan, och väljer precis så mycket förändring att deras egna intressen inte hotas.

Att fokusera på Jesus i biblisk mening är att som Maria öppna våra portar på vid gavel och lägga ner alla våra förbehåll. Att låta paradoxen stå och vibrera utan att försöka »lösa« den. Att låta honom avgöra vilka människor och grupper som behöver lite mer ordning och vilka som behöver lite mer kaos. Någonstans i det spänningsfältet verkar den levande Guden.

NÄR BUREN KRYMPER Jesus är motsatsen till all reduktionism, alltså vår benägenhet att reducera verkligheten till »inget annat än«. Det finns olika varianter av reduktionism: Naturvetenskapliga modeller som reducerar allt till molekyler, hormoner, sannolikheter och så vidare. Marknadens värderingar som reducerar allt till varor och konsumenter. Andligheter som reducerar allt till … andlighet. Psykologiska teorier som reducerar allt till uppväxtvillkor och inlärda beteenden. Alla former av reduktionism, hur olika de än ter sig, har en gemensam effekt på verkligheten: den krymper. Och därmed blir utrymmet för människans frihet att tänka och röra sig allt mindre. Vi är helt enkelt inte skapade för att leva i så små burar.

Paulus beskriver Kristus på ett sätt som gör det omöjligt att reducera honom till en andlig del av tillvaron, eller att använda honom för att göra alla frågor till andliga frågor:

29

Är det möjligt att behålla kontakten med Gud i ett splittrat vardagsliv? Hur ber man när själen känns som ett kaotiskt internetflimmer? Hamnar vi inte till slut i ett omöjligt val: att antingen vända den här världen ryggen för att söka Gud, eller att ohjälpligt sekulariseras av alla intryck som väller över oss?

Men om Gud har gått rakt in i detta kaos för att rädda människan, då kan inte bönen handla om att vända ryg­ gen åt världen. Då måste det finnas kännetecken på Guds närvaro mitt i en splittrad vardag, tecken vi kan hålla fast vid, som kan ansluta oss till livets källa.

Den här boken handlar om att följa dessa tecken och låta dem utgöra den avgörande berättelsen om vårt liv på jor­ den. Inte som teorier eller åsikter, för sådant sköljs snabbt bort i nyhetsflödet. Utan som nycklar till vår dagliga bön.

De öppnar dörren i vår instängdhet mot en större värld.

www.argument.se Magnus Malm är retreat­ ledare och författare.