Hjärtefrågor

ARGUMENT

CARL-HENRIC

JAKTLUND HJÄRTEFRÅGOR UTVALDA TEXTER

HJÄRTEFRÅGOR

CARL-HENRIC

JAKTLUND HJÄRTEFRÅGOR UTVALDA TEXTER

ARGUMENT

© 2017 Carl-Henric Jaktlund och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet. grafisk form & foto Pierre Eriksson isbn 978-91-7315-521-2 tryck Bulls Graphics AB

Argument Förlag Annebergsvägen 4 432 48 varberg tel 0340-69 80 00 info@argument.se www.argument.se

»Även en tusenmilafärd börjar med ett första steg.«

Lao Zi

Innehåll 8 10 12 15 18 20 22 24 26 29 32 34 38 40 42 44 46 48 50 52

Förord Vilse bland de tvärsäkra Nåden vänder upp och ner på allt Gud hittar människor överallt Visst är det organiserat!

Att beskriva det svårbeskrivbara Må inte enbart Gud orka med Verkligheten dubbelt vidgad Det handlar om »varför« också, inte bara »hur« Nasaret och Nigeria bär på glädjebud Att göra eller inte göra?

Bön är ingen svartvit fråga Dags att försöka bli mer ateist?

Väckelsearvet som vaknade Den som inte drömmer begränsar sig Gud i höjden – och på djupet Vår akuta stress börjar bli akut En ständig motdemonstration Tvivel kan vara trons inkörsport Och så dök Jesus upp

54 56 58 60 62 64 66 68 70 72 74 76 78 80 82 84 86 88 90 92 94

Värdet avgörs inte av ytan Hjärtat kan överleva livet Gudstron som en tunn tråd Ohippe mannen räddade mig Hemmasnickrade kors i uppgörelse Tro som märks mellan raderna Priset vi borde vägra att betala Astrid tvivlade på sitt tvivel Våga utmana sköra världar Om jag hade behövt fly Religiös iver präglar svensken Ska vi behöva lösmustasch?

Utmana cancern – och lev med den Att få växa upp – och förbi Till ett land utan ånger Som om kristen tro skulle väja för de svåra frågorna Ofrivilliga medresenärer Inget liv förtjänar bara mörker Sänk ribban för människor, och hjälp dem lyfta blicken Två perspektiv i armkrok Vi borde leva för andras bästa

Förord det hör inte till vanligheterna att jag läser mina egna texter i efterhand. Roligare att ta del av andras alster eller sträcka sig efter att skriva nya.

Men i samband med den här processen, där ett urval av det redan författade har gjorts, har jag behövt återvända. Och jag tror nästan att en av känslorna som kommit smygande under läsningen är stolthet.

Faktiskt.

Inte utifrån en känsla av att texterna eller deras innehåll skulle vara perfekta, så naiv och självgott blind är jag inte. Men jag blir stolt över att jag upptäcker en tydlig ton av förenkling som går hand i hand med en stor motvilja till – förenkling.

Det låter onekligen märkligt, men jag tror att mitt skrivande – i alla fall det som kommer till uttryck i denna samling – sammanfattas av just den dubbelheten. Å ena sidan ett försök till positiv förenkling kring den kristna tron, för att göra den begriplig men framförallt tillgänglig. En av de rödaste trådarna i mitt krönikeskrivande, och därmed i denna bok, är försöken att uppmuntra den gudstro som många, i olika omfattning, har inombords men som man inte tror räcker eller betyder något. Inte tvinga på eller övertala förstås, sånt tjänar absolut ingenting till, men uppmuntra 8 | hjärtefrågor

det som redan existerar och utmana det ofta slentrianmässiga beslutet att beskriva sig själv som icketroende.

Det strävandet efter förenkling är jag stolt över. Å andra sidan löper en ovilja, ett aktivt motstånd rentav, mot en annan form av förenkling som samtiden ständigt levererar och som de senaste åren blivit tydlig kring exempelvis flyktingar och tiggare. Ett generaliserande och avhumaniserande som berört mig illa, på djupet.

I denna bok finns en del texter som springer just ur den frustrationen, som vill trycka tillbaka mot en negativ förenkling.

Här finns förstås även en del som berör annat, som inte med lätthet kan sorteras in i något av dessa två perspektiv, men det är de frågorna som allra mest berör mitt hjärta och därmed mitt skrivande.

Så, varmt välkommen till mina hjärtefrågor. Jag hoppas att du ska trivas.

Falköping 30 oktober 2017 Carl-Henric Jaktlund

carl-henric jaktlund | 9

Vilse bland de tvärsäkra jag tänker på henne ofta, konfirmanden som var på vandring i bergen på Gran Canaria. Under promenaden hamnade hon i samspråk med Stig Jirenius, pastorsevangelist på Skandinaviska turistkyrkan och arrangör av bergsvandringar i området. Novisen mötte nestorn och lättade sitt hjärta: »Bland mina ickekristna vänner känner jag mig alltid väldigt kristen, men bland mina kristna vänner känner jag mig väldigt ickekristen.« Stig Jirenius återberättade historien under en middag där samtidsmänniskans förhållande till tro snabbt hamnade i centrum. Konfirmandens berättelse har dröjt kvar i min tankevärld sedan dess. Inte så mycket på grund av hennes personliga brottningskamp – även om varje medmänniskas funderande och sorterande naturligtvis är värt att stanna upp inför – utan för att hon formulerade en erfarenhet som jag är övertygad om att hon delar med många.

Vakuumkänslan.

Det finns ett skyttegravskrig som präglat samtalet kring kristen tro i Sverige de senaste årtiondena. På ena sidan finns fullblodsateisterna som med total övertygelse menar sig kunna slå fast att Gud inte existerar i någon annan bemärkelse än som hjärnspöke. Och på andra sidan återfinns de kristna som anser sig ha full koll på Gud och tycker att det bara finns svar, inga frågor.

10 | hjärtefrågor

En förenklad schablon, javisst, men det är så de olika sidorna uppfattas vara. De är två ytterligheter som mötts till debatter – i kyrkor, på skolor, på insändarplats, i sociala medier – och som satt en ära i ett vara motpoler. Sällan håller man med varandra.

Det finns en god poäng i det utbytet: Övertygelser klargörs, ställs på sin spets. Men det finns en baksida också: Många, kanske rent av de flesta, känner sig inte hemma någonstans. De båda sidorna utmålas som de två alternativen att välja bland, men någonstans där mittemellan står en stor grupp och känner sig vilse, obekräftade och ensamma.

Kan kyrkan finna en väg till och för dessa? En av nycklarna finns i så fall i att vända blicken mot historien. Intressant nog kan de människor som var först med att följa Jesus – lärjungarna – med rätta placeras i just denna grupp som upplever vakuumkänsla mellan ytterligheterna.

Vid en genomläsning av evangelierna blir det tydligt att de präglades mycket mer av frågor och tillkortakommanden än av svar och visshet, men lärjungarna satte sitt hopp till att Jesus verkligen var Guds son.

Det var dem – dessa längtande noviser – som Jesus bekräftade och utvalde.

Men, invänder någon, de blev inte kvar där, deras tro och förvissning växte och blev stark.

Javisst, men de tilläts börja precis där de befann sig.

Det borde även andra, såväl konfirmander på vandring i bergen på Gran Canaria som alla övriga med vakuumkänsla mellan de båda debattmotpolerna, få chans att göra. N

carl-henric jaktlund | 11

Nåden vänder upp och ner på allt ropen på rättvisa som rullar varv efter varv runt vår jord är förståeliga. Det är fullt begripligt att människor vill att mördare, våldtäktsmän, förskingrare, diktatorer och andra förövare ska ställas till svars, avkrävas ansvar och få sitt straff. I varje modernt och väl fungerande rättssamhälle sker just det och det är som det ska. En anarki där orättvisor får skena och enbart de starka med svag empati överlever är knappast eftersträvansvärt.

Något realistiskt och bra alternativ att praktisera är svårt att se, mänskligheten behöver sätta gränser för sig själv och stävja dem som överträder dem. Men det är ingen slutgiltig lösning, det kommer inte att råda bot på eller till sist förinta problematiken. Det är ett sätt att hantera verkligheten och ingenting annat.

Världen kommer aldrig att förändras eller räddas genom att människor får vad de kan anses förtjäna.

En av de rödaste trådarna hos u2, ett av historiens största rockband, under deras dryga trettiofem år av musikskapande är benämnandet av, och frustrationen över, ondskan och orättfärdigheten. I helig vrede har de bland annat sjungit om bombattacker på Irland, förtrycket av svarta i usa och orättvisorna i världsekonomin som orsakar Afrikas utsatthet. Alltid med en tydligt fördömande skärpa, men samtidigt 12 | hjärtefrågor

även präglat av ytterligare en ton med makt att förvandla allt detta smärtsamma och åstadkomma något bättre och vackrare.

Nåden.

I boken Bono i samtal med Michka Assayas (Damm förlag) berättar u2:s sångare, frontman och huvudsakliga textförfattare om sin kristna tro och behovet av en förflyttning »ut ur karmans rike och in i nådens rike«. Bono säger: »I de flesta religioners mitt finns karmabegreppet.

Allt du gör i livet kommer tillbaka till dig: öga för öga, tand för tand eller som i fysiken – fysikens lagar – där varje reaktion skapar en likartad eller motsatt reaktion. Det är tydligt för mig att karmabegreppet utgör universums själva hjärta. Det är jag helt övertygad om. Trots det uppstår idén om att nåden kan vända upp och ner på allt det där. Nåden trotsar förnuftet och logiken. Kärleken avbryter konsekvenserna av dina handlingar, skulle man kunna säga. Och det är väldigt goda nyheter för mig, eftersom jag gjort en massa idiotiska saker.« Om karmasynen får bestå så finns det inget långsiktigt hopp.

Då får vi alla sota för våra handlingar och lida för vårt agerande, vi blir offer för våra egna tillkortakommanden och kan inte ta oss ur den negativa spiral där vi skördar det elände vi tidigare har sått.

Men nådens hälsning är en annan: Det går att resa sig ur dyn, att komma tillbaka och växa. Det är möjligt att stänga dörren till det som varit utan att det blir förljuget. Förlåtelsen, given i uppriktig kärlek, innebär att framtiden inte behöver vara begränsad av historien.

Det är en storslagen tanke, så vacker och efterlängtad att den sedan 1779 – när Amazing grace skrevs – varit omsjungen över hela världen som förunderlig och fantastisk. Den har praktiserats och förändrat historiska situationer – exemplet när Sydafrika lyckades bryta med carl-henric jaktlund | 13

apartheid är kanske det tydligaste i modern tid. Nåden har gett miljoner och åter miljoner människor runt om i världen sinnesfrid och förnyad personlig framtidstro.

Detta har Bono erfarit och även förstått varifrån det kommer. Gång på gång i dessa sånger som benämner och kritiserar ondska och orättvisor kommer samma hoppfulla essens om att vi inte är utlämnade åt karma och dess konsekvenser utan att Gud har en annan väg. Tydligast sägs det i Sunday bloody Sunday, där sista versen slår fast att den blodiga attacken på Irland som skedde en blodig söndag inte kommer att få sista ordet. Segern som Jesus vann en annan blodig söndag har förändrat allt, sjunger Bono och utvecklar sin tro i intervjuboken: »Jag håller fast vid tron på att Jesus tog över mina synder på korset, för jag vet vem jag är och jag hoppas att jag inte behöver förlita mig på min egen religiositet.« N

14 | hjärtefrågor

Gud hittar människor överallt på ett konditori i Gustavsberg pratade jag med Börge Hellström, succéförfattare i kategorin spänningsromaner, om hur hans gudstro hjälpt honom att överleva och landa i meningsfullhet, trots att han varit sexuellt utnyttjad, kriminell och missbrukare.

Ett fascinerande samtal, yvigt och avslappnat som mellan två gamla vänner där han berättade om trons tydliga förankring i sin vardag: Hur han ber varje dag, att han alltid räknar med bönesvar om än inte som han först trott, och så vidare. Jag tänkte: Han tar sin tro på större allvar än vad jag gör.

På bussen hemåt bläddrade jag igenom anteckningsblocket. Det mesta slarvigt skrivet, som alltid – ingen annan än jag brukar kunna förstå något av mina kråkor – men några meningar sticker ut.

De är fint nerskrivna, som om jag känt mig tvungen att fånga dem.

Dessa: »Jag måste börja varje dag med att be, annars går det åt helvete.« Och: »En jävla bra grej med bönen är att man alltid får svar.« Ingen av de meningarna kom med i reportaget jag skrev till tidningen Dagen, inte i sin helhet. Inte så märkligt, Dagen liksom de flesta tidningar är restriktiv med att citera svordomar. Språkmässigt är det vackrare utan, och dessutom reagerar många läsare kraftigt när det någon gång sker, exempelvis i ett citat. »Det är ju svordomar carl-henric jaktlund | 15

överallt, kan jag inte få slippa dem i tidningen åtminstone?« Så Börge Hellströms svordomar ströks. Men det faktumet har dröjt kvar i mig, ligger och skaver, för det känns inte bra.

Inte på grund av något eget behov av att lansera svordomar, enda gångerna jag på allvar fått ur mig några var nog på den osäkra mellanstadieskolgården. I det frikyrkliga sammanhang som jag är uppvuxen och finns kvar i, är svordomarna oftast så få att det inte behövs några fingrar alls för att räkna dem.

Och det är nog där den berömda skon klämmer. Att »de kristna« riskerar att bli synonymt med den formen av yttre markörer, så mycket att andra ifrågasätts eller till och med avfärdas som icke-troende på grund av att de exempelvis inte talar som normen.

Man skulle kunna tänka att jag hjälpte Börge Hellström i tvättningen av hans citat, att fler därmed kunde ta till sig hans vittnesbörd.

Men jag lutar allt mer åt att det var en rejäl björntjänst, för risken är mest att det upprätthåller en föreställning om att Gud kan ramas in.

Men det går inte, Gud hittar fram till människor överallt, var de än är och vilka personligheter och temperament de än har. Överallt finns dessa bekännelser och faran är att vi missar dem, vi som är kristna på det normsätt som vi själva varit med och skapat. Kyrkan måste se detta, våga bekräfta människors tro där de är, med sina uttryck och personligheter. Annars blir kyrkan elitistisk och smal i dess allra mest negativa bemärkelse. Hon behöver vara modigare än så, våga inbjuda och omfamna fler.

Och samtidigt måste kyrkan kunna utmana med spets, inbjuda till en vandring som kan slipa personligheter, till och med språkbruk. Men det börjar inte där, sånt ska inte behöva ske innan man blir välkomnad 16 | hjärtefrågor

och bekräftad, och det måste alltid få komma inifrån, från en människas vilja och längtan och utifrån att Gud formar oss.

Min övertygelse nu är allt mer att den Gud det ropas till från kristet håll om väckelse och andra storord redan är i fullt arbete. Gud har hittat och bekräftat människor lite överallt, Gud bär och utmanar. Frågan är om vi gör detsamma eller om vi knallar på i våra egna fotspår. N

carl-henric jaktlund | 17

I korselden mellan de tvärsäkra, de som har svar på alla frågor, finns alla som som tvivlar, som undrar, som känner sig vilse. Den gruppen har en särskilt varm plats i Carl-Henric Jaktlunds hjärta. Under många år har han etablerat sig som en uppskattad författare och skribent, inte minst i tidningen Dagen där han bidragit med krönikor och ledare. I Hjärtefrågor finns ett urval av dessa samlade, där han med granskande blick och varmt anslag reflekterar över tro, samhälle och vardagsliv. »En av de rödaste trådarna i mitt krönikeskrivande, och därmed i denna bok, är försöken att uppmuntra den gudstro som många, i olika omfattning, har inombords men som man inte tror räcker eller betyder något.«

Carl-Henric Jaktlund (född 1976) är författare, journalist och har en bakgrund som pastor i pingströrelsen. Han är nationell ledare för Alpha Sverige.

www.argument.se