Etik i diakonin

ETIK I DIAKONIN HARRIET SUNDSTRÖM

ARGUMENT

© 2021 Harriet Sundström och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons stiftelse) grafisk form omslag Pierre Eriksson isbn 978-91-7315-599-1 tryck Dardedze holografija SIA

Argument Förlag Annebergsvägen 4 432 48 varberg tel 0340-69 80 00 info@argument.se www.argument.se

ETIK I DIAKONIN HARRIET SUNDSTRÖM

ARGUMENT

Innehåll Del 1

Del 2

8 | Inledning

34 | Tillämpad etik och tyst kunskap 34 | Tillämpad etik 36 | Empati 36 | Integritet och autonomi 39 | Tyst bakgrundskunskap 41 | Etiska problem 41 | Reflektionsmodell

11 | Något om riktlinjer för diakoni i ett lutherskt perspektiv 11 | Fem punkter för diakonin 19 | Ett vidgat omsorgsbegrepp 20 | Från det allmänna till det särskilda diakonatet 22 | Tystnadsplikten – det enda yrkesetiska inslaget 23 | Bibeltexter som diakonal spegel 23 | Barmhärtighet 29 | Skuld och skam, sanning och nåd 32 | Vänskapsmotivet

44 | Fallbeskrivningar 45 | En komplicerad mor–son-relation 51 | Våld i nära relationer 58 | Problem i öppen verksamhet 62 | Att formulera det etiska problemet

64 | Skillnaden mellan att formulera och att hantera ett etiskt problem 65 | Perspektivförskjutning 65 | Mer om integritet och autonomi 68 | Seendets imperativ 70 | Yrkesrollen och tystnadsplikten 72 | Ensamhet och självkännedom 73 | Ansvar 74 | Teologisk helhetsförståelse

77 | Fler fallbeskrivningar 77 | Arbetsmetod 78 | Reflektionsmodell 78 | Besökstjänst 79 | Att arbeta med grupper 81 | Arbetsledning 82 | Möte med utsatta personer 85 | Slutord 86 | Noter 88 | Källor och litteratur 92 | Register 95 | Tack

Del 1 »Jag kallar er vänner.« (Joh 15:15)

7

Inledning Det är fredag eftermiddag. Det ringer på dörren till församlingshemmet där du har ditt kontor. Du öppnar efter en viss tvekan, eftersom du är ensam kvar i huset. In kliver två män i trettioårsåldern. Den ene ser blek och rädd ut. Du har egentligen tänkt gå hem men inser att du måste stanna. Det visar sig att den bleke mannen, i sällskap med sin vän, har åkt från en annan ort där han bor på flyktingförläggning. Han ska snart få besked om eventuellt uppehållstillstånd men känner sig rädd, eftersom flera från samma land fått avslag. Han undrar om han kan få stanna i kyrkan.

Denna ganska vardagliga situation är ett exempel på vad du som diakon kan behöva ta ställning till. Är det fredag eftermiddag, som i exemplet, är det inte lätt att hitta någon att rådgöra med. Hos dig aktualiseras församlingens olika riktlinjer, som till exempel: »Vi gömmer inte flyktingar i församlingshemmet.« Samtidigt tänker du på bibelstudiet under veckan då ni läst Ruts bok och sett hur tacksam Rut är över godheten hon möts av trots att hon är en främling (Rut 2:10). Nyheterna rapporterar om ständiga avslag på asylansökningar och om folk som går under jorden. Fortfarande står den bleke mannen kvar. Vad ska du göra?

8

Dessa båda män förknippar uppenbarligen kyrkan med något gott. Du har tillgång till din yrkeskompetens och förväntas agera som en kyrkans representant. Krav och förväntningar, möjligheter och hinder blandas här på ett komplicerat sätt. Vad är möjligt att göra och vad är good enough för dig att bidra med?

Efter mer än trettio år som diakon förbryllar och fascinerar mig fortfarande vardagssituationer som den här. Därför handlar min bok om vad som ligger bakom diakonens handlingar, drivkrafter och tysta kunskap och om hur diakoner kan få hjälp i sin brottning med vardagssituationer. Att lösa etiska problem i diakonalt arbete är inte lätt. Först av allt måste man inse att det över huvud taget finns etiska problem. Man måste också kunna identifiera och formulera problemen i en viss given situation. Vad är det som står på spel? Vilka handlingsalternativ är möjliga och goda? Vad kan man som diakon ställa upp med utan att kompromissa med vigningslöften och olika riktlinjer för diakonalt arbete?

Varför är det då så viktigt med etik just i diakonalt arbete? För att kunna arbeta med människor behöver man ha någon form av etisk kompass. Svårigheten ligger i att människolivet är komplext och oförutsägbart. Det diakonala arbetet riktar sig till människor som av många olika anledningar, helt frivilligt, har sökt sig till kyrkan. De flesta kommer också med en positiv förväntan. På så sätt har Svenska kyrkan och andra kyrkor en unik möjlighet och ställning i det svenska samhället. Kyrkan är ingen myndighet men ska ändå verka med makt och myndighet utifrån uppdragsgivaren Jesus Kristus. Det vill till att i varje given stund och med en specifik

9

människa framför ögonen kunna veta vad hon vill och hur man som diakon ska leva upp till att följa det kristna uppdraget så troget som möjligt. Allt diakonalt arbete bör präglas av ömsesidighet.

Den man möter är kanske utsatt, och det bör man ta hänsyn till.

Samtidigt kan detsamma hända diakonen själv när som helst, och då är diakonen den som är utsatt. Därför är det mer adekvat att tala om diakonalt arbete tillsammans med människor. Den man möter kommer med en alldeles specifik livshistoria, unika egenskaper och en egen vilja. Det blir alltså mycket viktigt och intressant att komma underfund med den andra personen, som sannolikt kan sitta inne med många svar på sina egna frågor.

Det diakonala arbetet är allt annat än godtyckligt. Riktlinjer finns både på Svenska kyrkans nationella nivå, det vill säga Kyrko­ ordningen och Vägledning för diakoni1, och lokalt genom församlingsinstruktioner, som skrivs utifrån församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, diakoni, undervisning och mission. Som diakon har man också att förhålla sig till vigningsordningen och, i förlängningen av den, de olika biskopsbrev som författats om vigning och diakonat.2 Dessa textmassor är i sin tur präglade av det bibliska material som särskilt förknippas med diakoni. Jag kommer att beröra några, som jag tycker, centrala bibeltexter.

Del 1 av boken handlar om riktlinjer för det diakonala arbetet generellt, medan del 2 uppehåller sig mer vid etik, etiska problem och en modell för att arbeta med och lösa etiska problem i diakonalt vardagsarbete.

10

Något om riktlinjer för diakoni i ett lutherskt perspektiv I detta kapitel belyser jag ett viktigt lutherskt dokument, Diako­ ni i kontext – förvandling, försoning och bemyndigande, utgivet av Lutherska Världsförbundet 2009.

Fem punkter för diakonin Diakoni i kontext har kommit till inom ramen för Lutherska Världsförbundets arbete med att skapa en gemensam plattform för en diakoniförståelse för alla medlemskyrkor. Målet är att alla medlemskyrkor ska känna igen sig utan att för den skull sudda ut inbördes olikheter.

Hela dokumentet utmynnar i en code of conduct, en diakonal uppförandekod, som jag har valt att sammanfatta i fem punkter: i Diakoni vilar på Kristus, som kallar människor till olika uppgifter i vår värld. i Diakoni bör präglas av professionalitet och alltid eftersträva förbättring av diakonala metoder.

11

i Diakoni bör präglas av öppenhet, vara långsiktig och bidra till förvandling, försoning och bemyndigande. i Diakoni är ord och handling. i Diakoni bör präglas av självkritik kombinerad med glädje och humor.

Diakoni vilar på Kristus, som kallar människor till olika uppgifter i vår värld I Diakoni i kontext bearbetas definitionen av diakoni med hjälp av flera infallsvinklar, alla utifrån ett lutherskt perspektiv. Först av allt konstateras att ord och handling hör ihop. Det finns alltså ingen helt tyst diakoni, men diakoni kan inte heller vara enbart uttalanden, proklamationer eller skrivna dokument.

Att definiera diakoni som medmänsklig kärlek grundad i en allmän vilja att göra gott räcker inte. De flesta människor har en spontan önskan att hjälpa en utsatt medmänniska – en förmåga till empati, om man så vill. Handlingen uppkommer i mötet med den andres ansikte, då man faktiskt ser den andre. Men diakoni är mer än så. Det säger sig självt att gränsdragningen mellan en god handling och en god diakonal handling är svår att göra. Det är främst kontexten som avgör om vi kan tala om diakoni – medmänskliga handlingar som sker inom ramen för eller på uppdrag av församling och kyrka bär namnet diakoni. Diakoni kan inte existera utan gudstjänst och liturgi. Församlingens gemenskap är själva utgångspunkten. Därför kan diakoni inte ersätta socialt arbete. Diakoni är något annat. Bön och gudstjänst är centrala delar i det diakonala arbetet. Diakonens/diakonins uppgift är också att 12

tillsammans med andra i församlingen röra sig mellan centrum och periferi. Förbönen är det moment i högmässan som lyfter in nöden och synliggör den.

Samtidigt måste diakonin röra sig ute i samhället och upprätthålla goda kontakter med andra aktörer som på olika sätt eftersträvar att göra människolivet mer drägligt. Här avser jag både statliga och kommunala aktörer, liksom andra aktörer i civilsamhället, dit Svenska kyrkan numera räknas (eng. NGO, non-governmental organizations).

Diakoni bör präglas av professionalitet och alltid eftersträva förbättring av diakonala metoder Allt arbete med diakoni kräver metoder. Metoden beskriver vägen, inte målet. Hur ska man orientera sig i sin närmiljö för att fånga upp vilka diakonala behov som finns?

Med förebild i befrielseteologin från Latinamerika använder man också i svenska sammanhang det vi kan kalla en trestegs­ modell: se – bedöma – handla.3 Att verkligen se, eller få syn på nöden i ens närhet är viktigt. Det finns olika modeller. En är så kallad exposure. Det handlar om att exponera sig för nöden och kan vara så enkelt som att sakta gå fram och tillbaka på gågatan och lägga märke till det jag ser. Exposure kan med fördel utföras tillsammans med kollegor, och man bör välja olika tidpunkter och platser för sin vandring. I en stad kommer jag säkert att se tiggare, flera stycken, som sitter helt stilla med en pappmugg framför sig.

Jag kommer också att se berusade och illa klädda personer, och jag kommer att se ungdomar som att döma av tiden på dagen borde 13

vara i skolan. Exposure innefattar också en gemensam reflektion med andra kollegor som gjort sina iakttagelser. Gemensamt delar man sina iakttagelser utan att värdera dem. Man beskriver helt enkelt vilka känslor och tankar de väckt. Man låter iakttagelserna sjunka in. Först därefter kan man göra en bedömning. Först efter detta bedömningsmoment kan man avgöra vilken eller vilka metoder eller åtgärder som är meningsfulla att vidta utifrån det man sett. Exposure ska inte vara ett hastverk, utan deltagarna måste ges tid till eftertanke.

Bedömningsmomentet är kanske det svåraste i allt diakonalt arbete. Det är förhållandevis lätt att kartlägga närsamhället – med hjälp av exposure eller med hjälp av statistik om olika gruppers sociala förhållanden – men det är inte detsamma som att bedöma den information man samlat in. Bedömning kräver eftertanke och också förmågan att lägga ett teologiskt raster över informationen.

Det är alltså skillnad på kartläggningen i sig och att bedöma vad man ska använda uppgifterna till. Bedömningsmomentet ligger till grund för församlingens verksamhetsplanering för diakoni och i viss mån för den församlingsinstruktion som varje församling ska författa.

Den här boken handlar om ett specifikt bedömningsmoment, att bedöma enskilda händelser och lägga ett etiskt raster över det.

Man skulle kunna kalla det diakonins mikrokosmos.

Vi lever i ett högt professionaliserat samhälle, på gott och ont.

Att ta ansvar för diakonalt arbete kräver kunskap inom flera områden. De diakoner som är satta att leda diakonalt arbete behöver ha en del kunskaper både i ekonomi och personalledning samt ha 14

förmåga att planera, genomföra och rapportera.4 Dessutom behövs goda kunskaper i hur socialt arbete fungerar inom både samhälle och kyrka. Att skickliggöra diakonerna till goda själavårdare kräver handledning, erfarenhet, självkännedom och inte minst ett eget andligt liv.

Diakoni bör präglas av öppenhet, vara långsiktig och bidra till förvandling, försoning och bemyndigande Långsiktighet är ett av kriterierna för diakoni enligt Diakoni i kontext, som också talar om tre kvalitetsmål: förvandling, försoning och bemyndigande. Att arbeta med själavård/samtal är långsiktigt och även förebyggande. Själavården bidrar också till de tre kvalitetsmålen. Det kan handla om att inte ta något för givet, utan att lyssna på ett förutsättningslöst sätt till hur just den här människan uppfattar sin situation och sitt liv. Själavård är en omistlig del av diakonin.

Diakonin är på ett sätt tomhänt, det vill säga diakonen har inte alltid åtgärder, pengar eller materiella resurser att erbjuda men kan lyssna utan att döma, förmana eller kräva något tillbaka. Alla som arbetar diakonalt behöver medvetandegöras om sin egen sårbarhet men också om sitt hopp. Diakoner behöver lyssna till konfidentens intentioner, vilja och förmåga att ta fatt i sitt eget liv. Genom ett gott, empatiskt och aktivt lyssnande kan de ge människor ökad självförståelse och verktyg att gå vidare. Konfidenten har i bästa fall fått en känsla av upprättelse. God själavård utplånar också skillnaden mellan »vi och dom«. Vi kan alltså uppnå ömsesidighet.

Lyssnaren blir ett vittne till medmänniskans liv, någon som har 15

stannat upp, hört, sett, bekräftat och trott på det som berättats.

Det som blottläggs i själavården, i det stängda rummet, kan vara sådant som inte riktigt tål offentlighetens ljus, och då måste det få stanna där, i tystnadens och glömskans rum. Det bygger på ett ömsesidigt förtroende och på tystnadsplikten. Men det kan också vara en nöd som behöver komma fram i ljuset.

Inte sällan upptäcks det i själavården att människor inte har fått sina sociala rättigheter tillgodosedda. Kanske ser diakonen att konfidenten borde ha kontakt med socialtjänsten för att om möjligt få hjälp till en bättre ekonomi, som ger förhöjd livskvalitet.

Att se och våga tala om detta är alltid en grannlaga uppgift.

Hur mycket inkräktar diakonen på konfidentens integritet? Hur långt är konfidenten beredd att gå? Finns det tillräckligt mod hos diakonen själv och hos konfidenten? Kan det vara så att det som diakonen uppfattar som dåligt i någons livssituation är tillräckligt bra för honom/henne? Handlingen kan bli att föreslå kontakt med myndighet och eventuellt också att vara den som är följeslagare vid ett myndighetsbesök.

Kan man säga att det skett förvandling, försoning eller bemyndigande i detta exempel? Ja, till viss del. Den som blir trodd och lyssnad på kan också försonas med sig själv. Förvandling sker långsamt och det krävs långsiktighet i det diakonala arbetet för att bli vittne till förändringsprocesser. Bemyndigad? Ja, om man tänker utifrån ett rättighetsperspektiv blir konfidenteten i alla fall medvetandegjord om sina rättigheter och förklarad myndig att ta del av dem, värdig att ta emot hjälp utan att stå i tacksamhetsskuld.

16

Diakoni är ord och handling Diakoni i kontext beskriver profetisk diakoni som en ganska sentida form av diakoni i den lutherska kyrkan.5 Under 2000-talet har diakonin allt mer fått rollen av att höja rösten och uttrycka det man ser av orättvisor både lokalt och globalt. Förebilden är förstås de gammaltestamentliga profeterna, som läste av sin samtid för att ge korrektiv. Är folket på väg bort från Herren, är man på väg att missa målet, måste det sägas högt och tydligt!

Profetisk diakoni kan gestaltas såväl individuellt som i närsamhället och gudstjänsten.

Profetisk diakoni på det individuella planet kan handla om att diakoner ibland fungerar som förmedlare, ombud och röstbärare (eng. go-between).6 Vid ett myndighetsbesök kan diakonen föra konfidentens talan, eller åtminstone bidra till förståelsen av konfidentens situation och hjälpa till att utreda eventuella missförstånd.

Själva förutsättningen för den här typen av myndighetskontakt bygger dock på en lång startsträcka, där ett mer långsiktigt diakonalt arbete redan har ägt rum. Det finns av hävd, delvis underblåst av regler inom socialtjänsten, en viss skepsis till kyrkliga aktörer. Helst ska inte kyrkan lägga sig i myndigheters agerande, i alla fall inte på det individuella planet. Diakoner på lokalplanet har ofta verkat kraftfullt för att bana väg för goda relationer med myndigheter. Detta kan göras till exempel genom att bjuda in företrädare för socialtjänsten, helst de som finns högt upp i organisationen, olika kyrkor och till exempel Stadsmissionen att delta i förutsättningslösa samtal. Var och en får tala till punkt och lyssnas till utan att bli ifrågasatt. Temat kan vara att sätta ord på den 17

nöd vi ser, även den dolda nöden. Diakonins bilder sammanfaller ofta med socialtjänstens, men inte alltid. Deltagarna presenterar sina metoder och regler och diakoner beskriver sina metoder och sitt syfte med att vara röstbärare. Följden kan bli ökad ömsesidig förståelse och minskad skepsis.

Sättet att genomföra dessa öppna samtal på har också en diakonal prägel. De bygger på respekt för andras bidrag och infallsvinkel. Samtalen går inte ut på att övertyga en motståndare utan mer på att lyssna respektfullt och söka gemensamma vägar framåt.

Att arbeta med språket som verktyg eller metod, vilket profetisk diakoni delvis handlar om, ställer krav på både hur vi uttrycker oss och vad som blir sagt.

Profetisk diakoni i närsamhället kan också handla om att skriva artiklar och insändare i lokalpress och inlägg i sociala medier.

Inläggen ska vara sakliga och väl underbyggda, utifrån den dolda, svårupptäckta nöden. Man bör fokusera på vårt samhälles offer, som diakonin ofta har en unik kunskap om. Man kan rikta sig till de makthavare, kanske framför allt politiker, som valts att ta ansvar. Undvik att anklaga och polemisera. Ställ sakliga frågor och förvänta sakliga svar.

I gudstjänsten gestaltas den profetiska diakonin främst genom liturgin. Diakonens roll kan vara att leda förbönen och på det sättet lyfta nöden från periferi till centrum – återigen att vara röstbärare för dem som inte själva kan göra sig hörda. Att duka nattvardsbordet och att vara med i utdelandet av bröd och vin är andra diakonala uppgifter som pekar på kyrkans uppdrag att lindra nöd och mätta hunger, både kroppsligen och andligen.

18

Diakoni bör präglas av självkritik kombinerad med glädje och humor Allt gott diakonalt arbete präglas av självkritik. Att utvärdera innehåll och arbetssätt, att prioritera och välja bort bygger på en förmåga till självkritik och självdistans. Självdistans, glädje och humor ligger nära varandra. Den djupare glädjen bottnar i att ingen är ensam i det diakonala arbetet. Snarare handlar det om att vara medskapare i Guds skapelse, som ständigt pågår.7 Ytterst kommer det inte an på oss. »Utan mig kan ni ingenting göra«, som Jesus säger i avskedstalet (Joh 15:5).

Ett vidgat omsorgsbegrepp Som visats i de fem punkterna i uppförandekoden finns det vissa nyckelord: integritet, långsiktighet, förvandling, försoning och bemyndigande. I Diakoni i kontext nämns också ömsesidighet.

I Svenska kyrkan beskrivs ofta diakonin som omsorg om andra.

Ordet leder lätt fel, anser jag. I vårt samhälle förknippas ordet omsorg med till exempel barnomsorg, äldreomsorg. Här handlar det om vårdgivare och vårdtagare, eller som det ofta uttrycks: kund eller brukare. Tänkandet bygger på att en kontrahent ger och någon annan (behövande) tar emot. Detta förstärker ett »vi och dom«-tänkande. Diakonin är framför allt ömsesidig. Vi är alla starka och svaga. Ninna Edgardh vidgar i Diakonins kyrka omsorgsbegreppet genom att peka på den allmänmänskliga angelägenhet som omsorgen är.8 Inget liv, var eller hur det än utspelar sig, kan framlevas utan att jag ger eller tar emot omsorg från någon annan.

Omsorgen är helt enkelt en av grundbultarna i mänskligt liv, och 19

här bör kyrkan vara en förebild och en kritisk röst i samhället.

Omsorg är inte något som kan förbrukas, säljas eller köpas, den kan bara levas.9 I biskopsbrevet om diakoni formuleras det så här: Som döpta till ett liv i gemenskap lever vi med insikten att vi i vår egen mänskliga skörhet både kan få ge och ta emot av andra människor i deras utsatthet. Diakoni som ett ömsesidigt givande och mottagande lämnar spår efter sig, goda spår.10

Från det allmänna till det särskilda diakonatet Man kan säga att det i Svenska kyrkan finns ett allmänt och ett särskilt diakonat. Det allmänna diakonatet omfattar alla döpta och utgör ofta den starkaste motiveringen för att engagera sig som volontär framför allt i diakonalt arbete.

Vad gäller då specifikt för diakonatet, för dem som vigts till diakoner och deras uppdrag? Kyrkoordningen, vigningsordningen och biskopsbreven om diakoni styr diakonens uppdrag. Den som diakonvigs i Svenska kyrkan i dag inlemmas i ett kollegialt sammanhang som inte är hierarkiskt. Diakonen är vid sidan av prästen och biskopen kallad till ett särskilt uppdrag. »Vigningarna till biskop, präst och diakon är likvärdiga uttryck för evangeliets fullhet.«11 Biskop, präst och diakon är sedan millennieskiftet 1999/2000 legalt och formellt tjänster inom Svenska kyrkan och de allra flesta diakoner i Sverige arbetar som församlingsdiakoner.12 I vigningsordningen beskrivs diakonens uppdrag så här: »En diakon skall uppsöka, hjälpa och stödja dem som är i kroppslig och själslig nöd […] i församling och samhälle vara ett barmhär20

tighetens tecken och i allt tjäna Kristus i sin nästa« och vidare: »Diakonen ska försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.«13 Som synes betonas den karitativa inriktningen och särskilt det som förknippas med barmhärtighet. Utsagan »Diakonen skall vara ett barmhärtighetens tecken i både församling och samhälle«14 är mättad av betydelse.

Att vigningsordningen för diakoner tar fasta på barmhärtighet är en bekräftelse på det sammanhang diakonen står i tillsammans med alla döpta. Alla döpta är marinerade i barmhärtighet. Diakonens och diakonins särskilda uppgift är att synliggöra barmhärtig­ heten. Den som vigs har själv mött barmhärtighet och nåd. Nu ska barmhärtigheten föras vidare, och det sker på ett personligt sätt.

Därför varierar sättet att visa barmhärtighet på från person till person. Några talar med stora bokstäver, andra är lyssnande, and­ra åter är mycket handlingskraftiga och några är helt enkelt en Kristus­doft i världen (jfr 2 Kor 2:15). Det gemensamma för all barmhärtighet är känslan av upprördhet inombords, att vara berörd av den man möter och att bli varse att här kan man inte gå förbi.

Tystnadsplikten – det enda yrkesetiska inslaget Under diakonvigningen ställs ett antal frågor till kandidaterna.

Utöver frågan »Vill ni stå fasta i kyrkans tro … stå på de förtrycktas sida … följa kyrkans ordning och förverkliga er kallelse med Kristus som förebild?« ställs också frågan om man är beredd att »följa 21

den tystnadsplikt som åvilar en diakon«.15 Utöver tystnadsplikten finns det egentligen inte några strikta regler för vad en diakon får eller inte får göra i det dagliga arbetet. Tystnadsplikten är det enda tydliga yrkesetiska inslaget, och den finns alltså inskriven både i vigningsordningen och i kyrkoordningen.16 Tystnadsplikten berör ett allmänt förhållningssätt i församlingsarbetet, liksom de förtroenden man får i enskilda samtal. Tre undantag från diakonens tystnadsplikt finns. i Diakonen kan lämna ut uppgifter efter överenskommelse med konfidenteten (om det är till gagn för konfidenten). i Diakonen kan vittna i domstol, om hen åläggs att uttala sig under ed. i Diakonen har anmälningsplikt enligt socialtjänstlagen när ett barn far illa.

Om tystnadsplikten är det enda klart yrkesetiska inslaget i diakonens riktlinjer, är den desto viktigare. Många av vägvalen i etiskt komplicerade situationer – som illustreras i del 2 – styrs av tystnadsplikten.

22

Bibeltexter som diakonal spegel I det här kapitlet går jag igenom fem teologiska teman och bibeltexter som kan användas som en spegel eller ett raster över diakonala handlingar. Jag vill först stanna vid två texter om barmhärtighet, därefter vid två texter som har skuld och skam samt dömande och nåd som huvudtema. Till sist vill jag presentera en text som speglar rollförståelsen som diakon.

Barmhärtighet Ordet barmhärtighet förekommer drygt sextio gånger i Nya testamentet och ungefär lika många gånger i Gamla testamentet. Här kommer jag att stanna vid två nytestamentliga texter.

I den nytestamentliga grekiska grundtexten används substantivet eleos (eleos) som översätts med »barmhärtighet« och verbet eleew (eleeo), på svenska »att förbarma sig«. (Jämför Kyrie eleison, Herre förbarma dig.) Barmhärtighet är en inre drivkraft som leder till en god handling – man förbarmar sig.

23

Diakonen har riktlinjer att förhålla sig till, bland annat kyrkoordningen och vigningslöftena. Men de ger inga enkla svar på alla de etiskt komplexa frågor diakonen möter i sin vardag.

Etik i diakonin vill vara en hjälp i att analysera och reflektera kring olika etiska utmaningar. Vad är det som står på spel? Vilka handlingsalternativ är möjliga och goda? Vad kan man som diakon ställa upp med utan att kompromissa med den egna övertygelsen?

Boken består av två delar. Den första delen tar upp generella riktlinjer för det diakonala arbetet.

Den andra delen innehåller fallbeskrivningar och ett konkret reflektionsverktyg. Här finns också underlag för samtalsträffar i arbetslaget.

Harriet Sundström är diakon i Uppsala domkyrko­församling.

www.argument.se