En rät och en avig

ARGUMENT

SUSSIE KÅRLIN

EN RÄT EN AVIG OCH

ANDAKTER FÖR STICKARE

SUSSIE KÅRLIN

EN RÄT EN AVIG OCH

ANDAKTER FÖR STICKARE ARGUMENT

Förord

6

BETRAKTELSER

Den där provlappen …

Synliga mönster Korsuppläggning Att repa upp Den förlorade maskan En rät och en avig Hjälpstickor Korta flotteringar Den bakre maskbåågen Baksidans bekäännelser Magic loop Vackra och viktiga håål Jag stickar en kläänning!

Ett snyggt avslut Ufon

10 14 20 24 27 30 32 36 39 44 47 50 54 58 61

NOVELLER

Minnet av en farmor Känslofilt Stickan Köpstopp Vänskap ur lin

68 72 80 88 93

BÖNER

När det drar igång I kampen Tillbakablicken När det vackra har krympt Tacksamhet över vänskap

100 101 102 103 104

FÖRORD

E

n andaktsbok för oss stickare, funkar det? Vi har ju rundstickor i händerna och knäna fyllda av garn. Var skulle vi få plats med en bok? Och om vi läser något är det troligtvis en mönsterbeskrivning som vi först hastigt skummar igenom och sedan lusläser mening för mening, eller ett diagram som vi synar från höger till vänster. En bok för oss stickare behöver därför kunna läsas från alla håll, och helst vara anpassad till att högläsas ur. Då kan en person läsa och de andra sticka samtidigt.

Men kan en andaktsbok verkligen handla om stickning? Stickade Jesus? Finns det regler i Moseböckerna för hur lång en uppläggning ska vara? Nej, men jag har upptäckt att det finns mycket inom stickningens värld som talar om Gud och livet. Stickningen innehåller begrepp och handlingar som har paralleller till existentiella frågor, och som jag tycker säger något om kristen tro.

En andaktsbok för stickare blir förstås en mycket intern angelägenhet. Bara de »instickade« förstår upplägget! Men vi som förstår – vi förstår. Och vi är en stor grupp, för här finns folk i många olika kategorier. Här finns rutinerade stickrävar som föddes med trästickor i händerna och som på en månad försett ett kompani med lovikka­ vantar. Här finns kreativa knitters som skapar egna kreationer på fri

6

hand. Här finns nybörjarna som jublar när ett varv är avklarat och kämparna som ägnat mer tid åt att repa upp än att sticka. Här finns finstickarna, fulstickarna, masstickarna, hobbystickarna, modestickarna, reastickarna och tik-tokstickarna. Här finns periodarna, coronastickarna, tv-stickarna och nattstickarna. Gruppstickarna, knitalong-stickarna och ensamstickarna.

Och så finns hang-aroundsen. Det är de som inte stickar själva, men gärna fikar och pratar när andra producerar halsdukar. De som i teorin kan allt om italiensk avmaskning och German short rows men aldrig själva provat. Det är de som diskar när de andra »bara ska sticka ett varv till«, och de som tröstar när allt måste repas upp.

Ni får vantarna som inte blev »riktigt hundra« och troligtvis är det också ni som köpt denna bok till en vän. Jag är så glad att ni finns!

Så den här boken är för stickare och bi-stickare av alla slag. Du kan läsa en andakt innan du plockar upp din stickning och sedan fundera på dess innebörd. Eller avbryta stickningen med en kort bön när du blir frustrerad över mönstret du inte förstår. Eller avsluta kvällen med en berättelse som får föda nya tankar.

Börja bakifrån eller framifrån eller mitt i – det går bra vilket som!

Läs själv eller låt någon annan högläsa för dig. Låt stickningen få berätta mer om vem Gud är och Guds tankar för våra liv.

I Kalmar, med rundstickan i knäet, hösten 2023 Sussie Kårlin

7

8

BETRAKTELSER

9

1.

DEN DÄR PROVLAPPEN …

»K

ontrollera stickfastheten genom att skapa en provlapp.« Meningen finns i alla stickmönster och just därför borde det vara lika självklart för en stickare att göra en provlapp som det är för en gymnast att värma upp före tävling. Men nej, så är det inte riktigt. För det är inte så kul att göra en provlapp när man är ivrig att sätta i gång med sin tröja!

Stickning är en individuellt präglad konstform. Någon stickar löst och en annan hårt. En drar åt arbetet efter varje stickad maska och en annan låter tråden löst få löpa med. Det intressanta är att det inte spelar någon roll – sockarna blir oftast bra oavsett vilket. Men för att plagget ska få de mått som förväntas måste stickorna anpassas till stickaren. Stickar du hårt kan du behöva byta till grövre stickor.

Stickar du löst kan du behöva gå ner i storlek. Och för att säkerställa vilka stickor du ska använda behöver den där provlappen göras.

10

Precis som att vi kan sticka på olika sätt, lever vi våra liv på olika sätt också. En del lever livet ganska löst och lättsamt och tar dagen som den kommer. Andra har ett tajt schema utifrån noggrann planering och drar åt tiden för att hinna med ännu mer.

Provlappen påminner om att det finns flera olika sätt att göra saker på, och att det inte är samma sak som att vara bra eller dålig på det. Det är lätt att fastna i att »jag kan inte tala inför folk« eller »jag kan inte springa en halvmil«. Men då kanske vi bara har låst oss vid tanken på att det måste göras på ett visst sätt. Det kanske går bra att prata inför en grupp med bekanta ansikten. Eller springa en halvmil om vi tar det långsamt. Vi behöver bara hitta vår egen »stickfasthet«.

För den kan förändras över tid, även i livet. Vi växer, utvecklas och lär oss nya saker. Eller så går det åt andra hållet – det finns saker som vi inte längre orkar eller mår bra av att göra. Då behöver vi anpassa oss till det.

Precis som provlappen i stickningen går ut på att mäta varv och centimetrar för att få ett mått på hur hårt eller löst man stickar, behöver vi ibland stanna upp och stämma av innan vi går in i nya projekt.

Vi kanske drömmer om att resa jorden runt, anlägga en rabatt, jobba extra eller läsa en kurs, men vi är osäkra på om vi har ork, råd och tid. Visst kan man tänka sig att en bussresa till grannlänet ger en fingervisning om ifall man man orkar resa jorden runt eller att man genom att plantera krasse i en blomkruka får en ledtråd till om man orkar med ett växthus, men i livet har vi också en annan möjlighet till provlapp: andra människor. I Ordspråksboken läser vi att »järn ger skärpa åt järn, människa åt människa« (Ords 27:17) och att »den rättfärdiges ord vägleder många« (Ords 10:21). Verserna handlar om

11

vikten av att ta råd från andra. Att berätta om sina planer och visioner för en vän eller själavårdare är som att skapa en provlapp. Man utforskar om rätt förutsättningar finns för uppdraget. I samtalet med en medmänniska vågar vi förhoppningsvis lyfta den oro vi känner inför de utmaningar som ligger framför och vi får kanske höra från en person vi har förtroende för att vi drar åt livet lite väl hårt och behöver nya redskap för att göra livets stickning lättare.

Provlappen må vara tråkig, jobbig och seg att sticka, men den är viktig om vi vill skapa något som både passar och blir använt. Ärliga samtal med vänner om när vi ska våga eller sluta, satsa eller backa, kan vara ovärderliga ledtrådar för framtida vägval och ett hållbart engagemang.

TILL EFTERTANKE Hur ser dina provlappar i livet ut?

Vilka människor är viktiga för dig när du vill göra avstämning i livet?

12

13

2.

SYNLIGA MÖNSTER

»U

pprepa A1 tills arbetet mäter 24 cm«, läser jag i instruktionen för min blivande tröja. 24 cm av samma mönster är en lång sträcka. Om mönstret är komplicerat kan vägen fram bli utmanande. Det gäller att vara observant för att inte missa någon del. Är mönstret enkelt kan processen bli avslappnande – eller uttråkande. Mönsterstickning handlar om att repetera rapporter, att göra något om och om igen.

Livet består ofta av repetitioner. Vi skapar vanor för våra dagar och år. Mönstren ser olika ut beroende på var vi befinner oss, när det gäller tid såväl som plats, men likväl har vi våra repetitioner. Ibland känns de som en trygghet, ibland som ett fängelse. En del trivs bra med utstakade mönster att följa, medan andra blir frustrerade och vill bryta sig loss.

En del repetitioner kommer vi inte ifrån, som att äta och sova – de är en del av att vara en fungerande människa. Andra mönster kan vi själva skapa, som hur ofta vi besöker släktingar och vad vi gör under julhelgen.

Livet som kristen handlar inte om att slaviskt följa en fast ordning till punkt och pricka. Likväl vittnar många kristna om vilan i att ha en

14

rytm att leva i, ett mönster som hjälper dem att växa i tron. Den första församlingen, som nämns i Apostlagärningarna, får ofta stå som modell för de grundläggande vanor som präglat kyrkan. I Apostlagärningarna 2:42 nämns att de kristna »ständigt deltog i undervisningen och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna«. Församlingens medlemmar delade liv med varandra och deltog regelbundet i gudstjänstens undervisning. De skapade en återkommande puls av att fira nattvard. De bad tillsammans och de hjälpte varandra. Den första kristna kyrkan hade på så sätt goda mönster både när det gällde att ta till sig kunskap och tilltal, och att dela med sig till andra.

För många är ett regelbundet gudstjänstliv ett viktigt mönster. Att med jämna mellanrum fira gudstjänst med andra kan bli en vana som ibland känns rolig och ibland mindre lustfylld, men som på sikt håller tron levande och vital. Gudstjänsten får mig att sjunga lovsång även när jublet känns långt borta. Den knyter ihop mig med andra även då jag själv mest känner för att vara ensam. Den ger mig tillfälle att trilla in i en gemensam bön och den gör att jag regelbundet får del av någon form av läst bibelord.

Gudstjänsten är dock inte det enda mönstret vi kan följa. För somliga är regelbunden bibelläsning – ensam eller i grupp – en vana som håller tron levande. Vissa går dagliga bönepromenader medan de rastar hunden eller lyssnar till nya avsnitt av kristna poddar så fort de släpps. Någon börjar varje morgon med gitarren och en psalm medan andra avslutar kvällen på knä vid sängen. Vi kan använda vanor som goda redskap för att förbli i vår tro och vår relation med Gud, och dessutom låta tron och gudsrelationen fördjupas.

Många väljer också att inte bara ha ett mönster för intag i sin kristna rytm, utan också för utgivande: att regelbundet dela med sig

15

av det man har. Det kan handla om att ge kollekt, att vittna om sin tro som ledare i en kyrklig verksamhet eller att varje vecka ge av sin tid till andra människor inom ideella organisationer. I Jakobs brev kan vi läsa att författaren utmanar oss att »bli ordets görare, inte bara dess hörare« (Jak 1:22). Det är en utmaning att hitta mönster för att praktisera den tro vi har och göra den synlig för andra i våra liv.

Mönstret i ett handarbete syns oftast först efter ett tag, och tydligast på håll. När vi är mitt inne i stickningen ligger fokus på en maska, en färgnyans och den aktuella rapporten. Vi räknar och pratar för oss själva, och pustar ut först när varvet är klart. Sedan tar vi ny sats, memorerar det nya varvets förutsättningar och jobbar vidare. Först när vi stickat några decimeter kan vi njuta av det fina mönster som vuxit fram eller förfäras över de misstag vi gjort. Det är som att det krävs lite distans – i tid och avstånd – för att se hela mönstret.

Trons vanor skapar också mönster, och precis som i handarbetets värld är det inte självklart att vi ser dem när vi är mitt inne i dem.

Det är först när någon annan uppmärksammar oss på dem eller när vi fått viss distans som vi märker dem. Regelbundet engagemang bland barn kan ha gjort oss mer lekfulla. Återkommande besök hos den sjuke gör oss mer ödmjuka. År av bibelläsning gör oss insiktsfullare och att vecka efter vecka sitta bredvid andra i kyrkbänken och sjunga lovsånger bygger en speciell gemenskap med människor. Det repetitiva formar något vackert och hållbart.

16

TILL EFTERTANKE

Vilka vanor har du burit med dig genom livet?

Hur kan du i dag se att de har format dig?

Finns det någon tradition eller vana som inte varit sund?

Finns det något mönster som du skulle vilja utveckla framöver?

17

18

19

Provlappar, flotteringar, mönsterbeskrivningar och maskbågar är välbekanta ord för en stickare.

Men kan de säga något om Gud? Ja, det menar Sussie Kårlin, präst och stickentusiast.

En rät och en avig är en andaktsbok för vana stickare och för nybörjare, för dem som har högar med garn hemma och för dem som mest gillar att fika medan de andra i gänget stickar.

I femton andakter beskriver Sussie Kårlin glädjen och vedermödorna i att sticka och knyter detta till funderingar om vår relation till Gud. Till andakterna finns avslutande reflektionsfrågor.

Fem avslutande noveller beskriver med humor och värme den gemenskap som färgglada nystan kan skapa mellan människor.

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0971

E

T

S

sussie kårlin är kyrkoherde i ryssby åby pastorat.

www.argument.se