Du fattas mig

Mette Marklund

du fattas mig

67

Argument

Du fattas mig

Först publicerad på danska av Unitas Förlag, Danmark Originalets titel: Med flaget på halv © Mette Marklund och Unitas Forlag, 2012 © Svensk utgåva, Argument Förlag, 2013 Översättning från danskan: Eva Svarrer Grafisk form: Pierre Eriksson Foto, omslag: Shutterstock.com/Chyrko Olena Foto, inlaga: iStockphoto.com/ funky-data (s 3), Dmitry Mordolff (s 6), RonTech2000 (s 13), 9comeback (s 19), Eugene Sergeev (s 24), malerapaso (s 32), Alex Nikada (s 40), blackred (s 48), S Greg Panosian (s 55) isbn: 978-91-7315-386-7 Tryck: Inprint, Lettland

Argument Förlag ab Box 98, 432 22 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | Fax: 0340-69 80 10 www.argument.se | info@argument.se

Mette Marklund

du fattas mig Översättning: Eva Svarrer

Argument

Kära vän Du som läser denna bok gör det antagligen för att du har upplevt något som gör riktigt ont. Kanske har du förlorat någon som bidrog till att fylla ditt liv med glädje. Kanske ropar sorgen i ditt hjärta – som ett eko från ett djupt, tomt hål i själen. Kanske sitter du med känslan av att du aldrig fick ta avsked. Det hela hände så snabbt och oväntat, och du är osäker på om han eller hon visste om din kärlek. Kanske sitter du kvar med en lättnad. Det var en svår sjukdom och du önskade till slut att döden skulle komma. Jag vet inte, och jag kan inte fråga dig. Boken är ändå till dig. Det är dig jag vill tala med.

För det första får du lämna tanken om att man alltid ska läsa en bok från början till slut. Det behöver man inte alls göra med denna bok. Läs och hoppa över i din egen takt. Ta fram den, använd den och spara resten. Kanske till ett senare tillfälle. Du har säkert tillräckligt många intryck att bearbeta redan.

Jag kan inte leda dig, men jag kan kanske inspirera dig i ditt sorgearbete.

Ge dig några verktyg, rusta dig för arbetet med – och inte emot – din sorg.

I striden mot sorgen fälls man. Med sorgen på sin sida växer man sig stark.

När energin har tagit slut ska krafterna prioriteras med omtanke. Kanske kan jag visa dig hur.

Denna bok har växt fram under många år. Både privat och genom mitt arbete som läkare har människor tillitsfullt anförtrott mig sina berättelser.

Det är jag tacksam för. Något som har gjort stort intryck på mig är hur olika sorg kan upplevas – och bearbetas. Det har även överraskat mig att så många i den sörjandes omgivning har en åsikt om hur och hur länge den sörjande bör 7

uttrycka sin sorg. Om dessa frågor handlar denna bok. Längs vägen i boken vill jag dela några berättelser med dig som jag har blivit anförtrodd eller som jag själv har upplevt. Jag vill också försöka att ge dig inspiration till hur du ska få plats till den sorg som fyller alla skrymslen i ditt liv. Till det ändamålet ska du bygga ett hus. Sorgens tankehus.

Och de håller ögonen öppna Sorgearbetet har två parter. Den som hanterar sorgen och de som ser arbetet fortskrida, ens omvärld. I sorgens ledtåg följer ofta oväntade besvikelser och smärta. Omvärlden reagerar på ett annat sätt än man hade hoppats på. Som förväntat. Kanske reagerar de inte alls. Kanske följer opassande kommentarer om hur du hanterar sorgen.

I den akuta fasen uttalas sällan kritik. Det som gör mest ont under denna fas är för många omvärldens tystnad. Ingen säger något. Där längtan efter värme och förstående ögon är som störst slås blickarna ned. Ingen säger något för ingen vet vad något är. Och tänk nu om något skulle sägas som fick dig att gråta … och minnas. De börjar förtränga din sorg – å dina vägnar. Det är en invecklad form av omtanke.

Senare kan de ifrågasätta din prioritering av den avlidnes egendomar eller komma med kommentarer om ditt (alldeles, alldeles, ALLDELES för snabba) val av ny partner.

Det är mycket svårt att vara anhörig till en sörjande. Och därför är det viktigt att du som sörjer får lära dig något om några av de dilemman som de 8

anhöriga ställs inför. Inte för att belasta dig med andras känslor, för jag tror att du har mer än nog att slåss med just nu. Utan för att hjälpa dig så att du är förberedd på din omvärlds ofrivilliga elefanter som så lätt klampar in i ditt glashus.

Det hjälper om man har varit där själv …

Sorg är en av livets viktigaste skolor. I sorgens skola lär man sig att vara anhörig. Genom att vara där själv. Erfarenheten är ett viktigt verktyg – den ger en ödmjuk ingång till den sörjande. Ett nödvändigt, pragmatiskt erkännande av människan som en unik individ. Med en unik sorg som inte låter sig hanteras av »ska« och »bör«. Det vill jag försöka gå närmare in på i denna bok.

Självklart kan man hjälpa människor som är i djup kris, även om man inte själv har känt smärtan. Men det hjälper. Tror jag.

Som yngre läkare på en barnavdelning var jag en gång närvarande vid en tvillingfödsel. Kvinnan var i fruktansvärd smärta och tvillingarna hade inte särskilt bråttom att komma ut. Den unga (och faktiskt duktiga) barnmorskeeleven upprepade orden om och om igen, nästan som ett mantra. »Krysta, krysta. Ja, jag vet att det gör ont.

Ja, jag vet att det gör ont. Krysta, krysta. Ja, jag vet att det gör ont …« Kvinnan höll på att trasas sönder samtidigt som storebror långsamt, mycket långsamt, boxade sig ut genom bäckenet på henne. »Krysta, krysta. Ja, jag vet att det gör ont!« Kvinnan samlade sina näst sista krafter, lyfte huvudet över den enorma tvil9

lingresidensen och tittade inträngande på praktikanten vid sängens fotända: »Har du själv barn?« stönade hon och höll fast barnmorskeeleven med en bedjande, hoppfull blick. Det blev en kort »Krysta, krysta. Ja, jag vet«-paus. Praktikanten tittade på kvinnan: »Nej, men …«. Tiden stod stilla en sekund och kvinnans huvud föll tungt ned på kudden. Sedan kom en olycklig, ensamt lidande suck. Fyra timmar, tjugo minuter och en sugkopp senare var hon mamma till två fina pojkar.

Hur står det till?

De senaste åren har jag pratat med många människor om sorg. Om deras sorg. Om andras sorg. Om min egen sorg. Om sårbarhet och omvärldens förväntningar. Om balansakten mellan det inre kaoset och den socialt accepterade smärtan. Kanske känner du till det. Känner till uppgivenheten, sorgen, smärtan eller självförebråelsen som river och sliter dig i stycken. Inifrån och ut. Medan världen väntar. Medan familj och vänner håller andan en månads tid. En månad – eller kanske två. Under den perioden vet de svaret på frågan: »Hur står det till?« De vet det. Och de accepterar det. Kanske tre månader.

Sedan frågar de inte längre. Eller frågar fortfarande, men lyssnar inte. Det ligger i luften att svaret ska återspegla ett framsteg: »Jo tack, det hela håller liksom på att falla på plats.« Men så är det inte nödvändigtvis. Smärta och sorg som »faller på plats« kan vara ännu mer smärtsam än sorgens kris. När de praktiska måstena så småningom är borta, begravningen är planerad och över, dödsboet är fördelat, prenumerationerna uppsagda, den extra elräkningen betalad, när Skatteverket och bodelningsförrättaren har fått sin andel – DÅ 10

finns det utrymme för sorgen och smärtan att »falla på plats«. Det är nu arbetsplatsen förväntar att du ska komma tillbaka. Det är nu vännerna glädjer sig över att »det hela långsamt faller på plats«. Men det är nu det verkligen kan göra ont! För många människor är det nu hoppet släcks på allvar. Verkligheten har gjort sitt intåg i rutinerna, och vardagen är förändrad. Telefonnumret som du kunde slå i sömnen har upphört – eller, ännu värre, har tagits över av en annan abonnent. Doften av tobak är borta. Tvättkorgen tar längre tid att fylla. Det kommer inga e-postmeddelanden, sms eller brev från den välkända avsändaren. En tung ridå av realism sänker sig över resterna av ditt gamla liv – det är sorgen som faller på plats.

Att skapa sitt tankehus Då slits dörren upp. Sorgen gör entré. En susande, dräpande kall luft, tung av elände, blåser in i hallen. Kryper längs panelerna. Under dörrarna. Genom nyckelhålen. Smärtan rinner ned för fönsterrutorna. Mögelsvamparna växer i hörnen och fyller din taklägenhet med ett kvavt och tryckande elände. Elände i alla rum.

Familjerummet fylls av tårar. Vänrummet glöms kanske bort för en tid. Arbetsrummet förlorar sin mening. Herrmiddagarna och badmintonspelet är helt kvävda.

Den är stulen! Idéen om ett tankehus. Precis som lejonparten av alla bra idéer som får mitt kraftverk att producera den energi som behövs varje dag. Stulen, i början av en olycksbådande energikris. Stulen från en klok kvinna, min kära väninna, Jane. Lyssna på det här.

11

Vår tid är full av prat om könsroller som, bland många andra tvivelaktiga allegorier, beskriver män från Mars och kvinnor från Venus. Nåväl. När man först har befriat sig från dessa fördomar, då kan exemplet säkert ändå användas. Det handlar om att allting påverkar vartannat. Många människor i sorg upplever just att allt de gör genomsyras av smärtan. De tänker på sorgen när de äter, är på jobbet, hos vännerna. Överallt.

Jag har själv upplevt hur sorgen på detta sätt infiltrerade allt i mitt liv. Gjorde entré och spred sig till vart och ett av hörnen i mitt hus – till alla mina rum.

Inget kändes meningsfullt längre. Eller kunde bli det. Varje form av glädje och nöje kändes inte bara fjärran – utan också lite fel. Så även leendena i vänrummet. Sorgen hade spridit sin kvava luft i hela min lägenhet. Den fanns överallt. »Du måste inreda ett extrarum«, sade Jane. »Inred ett sorgerum i ditt huvud. En plats där du inte ska använda energi för att glömma och undertrycka – utan för att gömma och minnas.« Sorgens tankehus är en villa som inreds i ditt huvud. Det finns ett rum åt familjen. Åt vännerna. Åt arbetet. Åt din hobby. Allt i allt en fin indelning som gör att du kan vara fullständigt närvarande vid kvällsmaten med familjen.

På herrmiddagen. På badmintonen. Men när sorgen plötsligt har flyttat in händer det att alla flyttlådorna – till brädden fyllda med minnen och smärta – sprids ut över hela huset: två lådor i vardagsrummet hos familjen, två lådor i entrén, två lådor i köket där du lagar mat, två lådor i verkstaden, två lådor vid badmintonträningen. På så sätt finns smärtan där hela tiden – i alla dina rum.

Därför måste du bygga om. Och ut. Inte konkret, naturligtvis. Utan inne i ditt huvud. Du måste bygga ett rum inne i dina tankar. Ditt tankerum. Ditt 12

bagage har blivit större – och ditt tankehus behöver ett extrarum. Sorgens rum.

Föreställ dig hur du ställer in alla lådorna i ett ljust och vackert rum. Tänk in dig i rummet och stäng dörren om dig. Slut ögonen och föreställ dig hur du sätter dig på golvet med ryggen mot väggen eller i den avlidnas favoritfåtölj.

Ge plats åt känslorna. Om det råder otrygghet och förtvivlan, så känn det och gråt. Om det råder glädje och bra minnen, så skratta. Sitt en tid i ditt tysta tankerum och ta dig tid att minnas. Och när du går ut, stäng då dörren. Kom ihåg att du kan återvända. Oändligt många gånger.

Till en början kan det göra mycket ont att vara för intensivt i rummet under längre stunder. Det finns kanske för mycket kaos och lidande. Ändå har du kanske ett stort behov av att vara där inne. Efterhand blir rummet mer och mer fridfullt och behagligt att vistas i. Du får utsorterat bland minnena och sakerna faller på plats.

Själv använder jag sorgens tankehus mycket. När det är tyst i huset uppsöker jag mitt tankerum och tillåter minnena att ta plats. Jag sitter där lite, och när jag går ut, stänger jag dörren efter mig för att förhindra smärtan att sippra ut igen till de andra rummen. På så sätt får jag mer plats till de saker som pågår i de andra rummen. Vännerna, middagen, arbetet och badmintonen. Sorgen har sin plats – de andra delarna i mitt liv har sina.

14

Myten om det objektiva sorgeregistret Hon dog fridfullt, min mamma. Utan föregående sjukdom och i en rimlig ålder. En vecka efter min mammas död var jag på ett föredrag om sorg och hopp, i samma kyrka där min mammas begravning just hade hållits. En mycket underlig känsla. Att sitta mitt i hjärtat på den plats som hade varit den viktigaste för henne. Hennes glada skratt ekade fortfarande i rummet – eller i alla fall i mitt huvud.

Den stora lokalen var fylld till bristningsgränsen. Unga och gamla. Mestadels gamla. Gamla människor för vilka förlusten av den enda, livspartnern, vardagens trygghet, överskuggade livsglädjen. Även en lång, lång tid efter förlusten av den bästa vännen och den mest ingrodda vanan. Talrika satt de där.

Hoppades med största sannolikhet på att få höra just de ord, det budskap eller den mening som kunde hjälpa dem att fylla tomrummet med tröst och hopp.

Föredragshållaren själv hade förlorat ett barn, en förälder och tre andra anhöriga, så jag antog att han skulle kunna leva sig in i min smärta. Han inledde föredraget med några berättelser. Den ena mer skrämmande än den andra. Om rattfylla, meningslös död, svårt handikappade barn och outhärdlig osäkerhet. Sann och äkta sorg. Förståeliga, rättmätiga skäl till klagan. Exempel på saker som vi alla tycker är helt okej att sörja över. Våldsamma, fruktansvärda dödsfall – och inte den sortens drömdöd mitt i solskenet som blev slutet för min mor. Nej, sådana riktiga, äkta, fängslande, smärtsamma dödsfall.

Jag märkte en varm vrede som pendlade mellan hals och mage medan jag satt alldeles stilla på stolen i det stora kyrkrummet och vårdade min petitess15

sorg. En äldre kvinna, död mitt i solskenet, lycklig och smärtfri. Ett minimalt trauma. Dödens vackra bokmärke.

Självklart var det aldrig föredragshållarens avsikt att negligera någons sorg.

Men ibland är det helt enkelt ingen tröst att höra om folk som har det värre!

Att höra om lidanden som – kanske – är större eller om dödsfall som är mer groteska, oväntade eller brutala än det du själv upplever.

I din värld är det du som sitter med sorgen. Kanske tar den upp all plats och får dig att fundera över om du kanske fortfarande kan andas om en timme.

Och mitt i detta universum av smärta, i ditt inferno av sorg och förtvivlan, då kan det vara svårt att skapa plats för att känna tacksamhet för att andra – kanske – har det ännu värre!

Tro inte att omfånget av din sorg kan motiveras på ett sakligt sätt. Det finns inget objektivt sorgeregister där dina känslor kan hitta en hylla beroende på hur svår andra bedömer att din förlust är.

Att sakna döden Han hade varit sjuk länge. Dödssjuk. Alla andra visste det. Kanske visste han det också själv. Kanske inte. Han pratade i alla fall inte om det. Bara om alla de saker som han skulle göra när han blev frisk. När han slapp ta medicinen. När han kom upp ur sängen!

Och familjen tog ut ledighet för vård av anhörig. Satsade allt på denna sista, intensiva tid. De sista veckorna, den närmaste tiden. Tid att ta avsked – utan att veta när någon ska gå.

16

Om det ibland är träden som inte vill släppa ifrån sig frukten eller om det är den döende som borrar sig fast med naglarna i barken vet jag inte. Men han fick det bättre, den kära gamla mannen. Mirakulöst bättre. Nu fanns det ännu mer som han skulle hinna med när han blev frisk. Ännu fler vansinniga planer. Han höll dem vid liv. Ovanligt länge.

Ledigheten för vård av anhörig tog slut och familjen fick återvända till arbetet.

Efter en kort tid tog de ut ledighet för vård av anhörig igen – denna gång på deltid.

Och den gamles hälsa var status quo. Det slet på familjen. Smärtan och rädslan blandades med irritation. Det skulle vara bra om han dog snart … Tänkte de.

Men ingen sade det högt. Innerst inne hoppades de ju på att ett mirakel skulle ske.

Då skulle de få skämmas rejält om de hade önskat honom död …

De älskade honom högt och det hade tagit dem lång tid att göra sig redo att förlora honom. Ändå kom de på sig själva och varandra med att önska honom död. Särskilt på kvällarna de dagar då döden hade viskat »Jag kommer …«. Och det gjorde så ont. Samvetskvalen blandades med smärtan över det oundvikliga och det som skulle komma. Men han höll igång ända tills motorn ändå stannade.

Mitt i ålderdomen.

Efter begravningen pratade jag med sonen till den gamle mannen. Han var i djup sorg och förebrådde sig själv att han någonsin hade kunnat önska sin pappa död. Mer än någonsin nu när han märkte tomrummet efter det som man aldrig kan förbereda sig ordentligt på som anhörig. Döden. Men efter en liten stund hittade han själv orden: » … men jag önskade ju bara att lidandet skulle ta slut! Jag önskade att det hemska skulle försvinna och jag visste att det 17

bara kunde hända genom att döden kom förbi. Det var en svår tid för min pappa, min mamma och oss syskon. Det var lidandet som jag mer än allt annat önskade skulle försvinna – inte min pappa. Men att sakerna var kopplade till varandra med döden som vårdare – det smärtade att veta.« *** När vi blir äldre blir många av oss åskådare till den utdragna döden. Ett hopplöst, oundvikligt sammanbrott. För många kommer tanken vid ett visst tillfälle. Kanske klart och tydligt, kanske med en viss tvekan: »Om det bara kunde upphöra!«, »Om hon bara kunde få frid!« … eller hur vi nu formulerar den sortens svåra tankar för oss själva och för våra närmaste. För sjukhus- och vårdpersonalen. En önskan från hjärtat. En suck av bristande ork när man inte längre har kvar någon energi.

Det ger en dåligt samvete. Fruktansvärt dåligt samvete. Att säga till andra att man önskar att det ska sluta. Att önska sin mamma eller pappa död. En outhärdlig, deterministisk och cynisk tanke. Det dåliga samvetets mest porlande källa. Nej, vattenfall. Ändå är det så lätt att förstå. En människa, tvingad ned på knä efter månader – eller år – med olidlig smärta. Efter lång tid med kvävande brist på ork och konstanta bekymmer. Till slut sinar källan. Alla källor sinar. Bara samvetets vattenfall brusar mot den lidande människan som i vanmakt sätter ord på smärtan: »Om det bara kunde ta slut.« »Om hon bara kunde dö.« Till en början växer önskan kanske ur en omtanke om den sjuka. Men efterhand 18

blir det ofta en mer holistisk önskan om att befria alla de berörda från smärta.

Både den döende och de anhöriga.

Kanske har just du upplevt denna svåra situation. Kanske träffar du någon som har. Kom ihåg att bara en människa som lider svårt önskar att byta lidande mot död! Mycket få uppfattar döden som lycka. Om en människa därför, efter lång och smärtfull kamp, önskar ett slut på livet för en förälder, ett barn eller kanske sig själv, gör de det eftersom de uppfattar döden som en större lindring än livet. Ingen, utom den som lider, kan sätta sig in i denna smärtans paradox.

Kanske var det du som till slut önskade att döden skulle komma till en närstående. Var stark. Du har ingen anledning att skämmas. Du ska inte ställas till ansvar. Ingen kan sätta sig in i din situation. Kanske är du anhörig till någon som har varit i denna hopplösa situation, i brännpunkten mellan pest och kolera. Stötta honom. Stötta henne. Han – eller hon – har världens hårdaste motståndare. Det dåliga samvetet. Och ingen, absolut ingen, energi att kämpa med.

Tiden efter dödsfallet är inte alltid en befrielse. Många plågas av skuld över att de faktiskt har önskat att döden skulle komma. Mer än en gång. Önskat att döden skulle komma för den sjukas skull – och för sin egen. Några kommer på tanken att de faktiskt, på ett egendomligt sätt, rent av har bidragit till döden – enbart genom sina tankar. Att de nästan har fört iväg den avlidna till himmelen genom en förunderlig telepatisk kraft: »Det gick bara några få dagar från det att jag yttrade min dödsönskan tills hon dog … Vad hade hänt 20

om jag inte hade önskat det så starkt? Kanske bidrog min önskan till att döden kom?« Till detta måste jag säga: Nej! Försök att föreställa er hur sommaren skulle se ut om naturen rättade sig efter våra befallningar … Naturligtvis är det inte du som har trollat fram döden. Innerligheten i dödsönskan ökar med lidandet. Inte omvänt. När det har varit som svårast, när det har varit som mest resurskrävande att stå ut – då har din önskan om frid för dig själv och för den döende varit störst. Ingen övermänsklig kraft slår ihjäl folk på din förfrågan.

Skriv. Ett råd till dig som saknar dödens besök hos en anhörig. Skriv vad du känner. Vad du tänker. Hur ont det gör. Hur trött du är. Hur arg du är. Hur svårt det är. Skriv dagbok. Det kan vara en ovärderlig hjälp när döden har satt sitt sigill. Då kan du läsa det. Då har du det svart på vitt: Nej, du var inte cynisk och hjärtlös. Du önskade att döden skulle komma eftersom du var slutkörd. Och du ropade kanske många gånger på den, men den kom inte.

Den kom när ingen ropade. Eftersom den skulle det. Helt slutkörd var du.

Levande död Det gjorde ont. Mer och mer ont. Ny medicin, nya vårdbiträden, större blöjor, mer förlorad värdighet. Livets baksida anser kanske någon. Kanske är det bara en annan sida av livet, med andra utmaningar och insikter. I alla fall en sida i livets bok som de flesta önskar slippa läsa. Alla gjorde sitt bästa. Ändå blev scenariot mer och mer groteskt. Det gick – oändligt långsamt. I uppförsbacke. Livets uppförsbackar är ibland branta, men dödens backe är tyvärr ofta så plågsamt platt 21

Till dig som har förlorat någon Du fattas mig är en bok om att vara i sorg. Ärligt och vardagsnära berättar Mette Marklund om saknaden, ensamheten, skuldkänslorna och ilskan över att livet går vidare för andra. Om att förhålla sig till omgivningens förväntningar på hur sorgearbetet ska se ut, om känslan i att inte längre vara någons barn och insikten att det välbekanta telefonnumret inte längre leder någonstans.

Bokens varma ton gör den till en själavårdsbok för sörjande.

66

Mette Marklund är född 1974 och utbildad läkare, filosofie doktor. Hon undervisar i etik och har under många år intresserat sig för sorgefrågor.

www.argument.se