Ditt ansikte söker jag

Elisabet Lindow___

Dittnsikte ___ a jag __söker

Katekumenatet – vuxen väg till tro ARGUMENT

Ditt ansikte söker jag Katekumenatet – vuxen väg till tro

ELISABET LINDOW

ARGUMENT FÖRLAG

© 2015 Elisabet Lindow och Argument Förlag 2002 Första utgåvan, Arcus förlag 2015 Andra reviderade utgåvan Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet isbn: 978-91-7315-482-6 Tryck: InPrint, Lettland

Argument Förlag ab Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 www.argument.se | info@argument.se

Innehåll FÖrord........................................................................6 Inledning....................................................................8 1. Introduktion till katekumenatet.................. 11 2. Praktiska råd.................................................... 20 3. Välkomnandets tid........................................... 28 4. Växandets tid..................................................... 36 5. Fördjupningens tid.......................................... 40 6. Fortsättningens tid......................................... 46 7. Historisk tillbakablick.................................... 51 8. Katekumenatets väg under 1900-talet........... 56 9. Dop och initiationsfrågor i 1900-talsdebatten............................................... 66 10. Om vuxnas väg till tro med stöd av liturgier.........................................................77 11. Betyder sekularisering att den enskilda människan är mindre religiös?...................... 85 12. Från sökandets plattform till nyskapande aktivitet....................................... 91 13. Slutord...............................................................96 Appendix..................................................................101 Referenslista..........................................................118

Förord Den bästa fredagskvällen på biskopsgården Östrabo var den efter sändningsmässan för årets katekumener i Växjö domkyrka.

Varje fredagskväll året om är det mässa i domkyrkan. För en del passar det att avsluta arbetsveckan med att gå till mässan, för andra är det en fin inledning på helgen. För några är denna mässa veckans kyrkobesök, andra råkar bara vara där av en eller annan anledning. En mässa med en rik blandning av människor.

Just en sådan mässa har blivit sändningsmässa för årets katekumener i församlingarna i Växjö stift. Det känns nog fint både för katekumenerna, deras medvandrare och de övriga på mässan att det inte är en särskild mässa för dem utan att sändningen sker i domkyrkoförsamlingens ordinarie fredagsmässa.

Förbönen och sändningen av katekumenerna blir på det viset inte bara en sak mellan biskop och katekumener utan både en församlingens och stiftets angelägenhet. Och genom att någon inför mässan berättar om katekumenatet blir detta känt och angeläget för flera.

Efteråt har vi bjudit alla katekumener och medföljare till biskopsgården på en kvällsmåltid. Östrabo är en av de större biskopsgårdarna i landet och byggd för fest och gemenskap. Och just dessa årligen återkommande fredagskvällar tyckte jag var de finaste under mina år som biskop i Växjö stift.

Denna kväll har varit speciell då det som förenat alla är vandringen på vägen till tro. En enkel presentation av katekumenerna har visat på bredden i bakgrund, erfarenhet, yrkesliv och ålder.

6

Fredagskvällen har ju i vårt land blivit kanske den »heligaste« kvällen på hela veckan. Antingen träffar man sina vänner eller ockå har man fredagsmys hemma och ingen får störa. Fredagskvällen har man för sig själv och de närmaste.

Kanske är det denna kontrast som också bidragit till att jag tyckt så mycket om denna kväll. Här delar man djupa erfarenheter och här uttrycker man delaktighet och gemenskap med varandra den intimaste kvällen på veckan.

Katekumenatet har vi i Växjö stift lång erfarenhet av. Det har inte skapat stora rubriker och inte talats om varken som väckelse eller församlingstillväxt. Men varje år har 10–20 katekumener kommit och bett om förbön och låtit sig sändas.

Jag tror att katekumenatet genom det sätt som det genomförs har en hållbarhet över tid som är speciell. Inga snabba lösningar eller svar utan ett gediget arbete grundat på lång erfarenhet i kyrkotraditioner som liknar vår. En väg där många olika vandrar med och där de som inte tillhör de vigdas skara av präster och diakoner har ett givet och särskilt ansvar.

Katekumenatet är en vuxenväg till tro, dopundervisning, och skulle som sådan kunna finnas lika självklart som konfirmandundervisningen för unga.

Jan-Olof Johansson Biskop emeritus

7

Inledning Den bok du nu håller i din hand är en reviderad upplaga av Ditt ansikte söker jag. Katekumenatet – Vuxnas väg till tro, den prästmötesavhandling jag presenterade vid präst- och diakonmötet i Växjö 2002. Åren dessförinnan hade församlingar i många stift funnit katekumenatet som en väg för vuxna till dop, konfirmation eller förnyelse av dopet. För första gången fanns det nu en handbok på svenska och många har haft glädje av den i sin verksamhet. Det jag inte kunde ana var att det skulle bli en så fantastisk fortsättning på det då spirande katekumenatet. Biskop Fredrik Modéus i Växjö stift svarar så här på frågan om katekumenatets betydelse: »Under flera år arbetade jag med katekumenatet i en församling i Svenska kyrkan. Människor möttes i ärliga samtal. De berättade om sin längtan efter mening och sammanhang. Många upptäckte vad tro är, blev förlösta, befriade. Erfarenheterna gör att jag utan tvekan säger: katekumenatet är livsviktigt!« Katekumenatet är en metod som nu finns nu i alla stift i Svenska kyrkan. Det är den undervisningsmodell för vuxendop som förordas i Finska kyrkan. Den Danske Folkekirke har i flera församlingar och stift inbjudningar till katekumenatgrupp eller utbildningar för församlingsteam. En förening för katekumenatet har bildats i Sverige, som bland annat samordnar två tredagarsutbildningar på nationell nivå varje år samt ger stöd till församlingar och församlingsteam som använder katekumenatet. Det har bildats ett nordiskt nätverk för katekumenatet i de lutherska kyrkorna, som har sin första konferens i år.

8

Första upplagan av denna bok har varit slutsåld i ett antal år, och jag är tacksam att jag fått göra en revidering så att alla de som längtar efter katekumenatet har en bok att tillgå, nu i en aktuell version.

Vad är det då som har hänt och som gör att katekumenatet är viktigt också i denna tid?

Det har skett stora förändringar i Svenska kyrkan de senaste tio åren.

Antalet döpta och konfirmerade har minskat rejält, medlemsantalet går stadigt neråt och färre och färre besöker söndagens gudstjänst. Det är en nedåtgående trend som är svår att hantera. Vidare har det varit stora omorganisationer på församlings- och pastoratsnivå. Små enheter har fogats samman till större, vilket skapat både oro och osäkerhet. Den teologiska kompetensen har minskat, då kristen undervisning fått liten plats, mycket på bekostnad av kraft som lagts på organisationsfrågorna. Målet att i Jesu namn bygga levande församlingar med uppdraget att gå ut, döpa, undervisa och inbjuda till en levande gemenskap, det vill säga kärnfrågorna, har inte fått den primära plats de borde ha. Katekumenatet är kanske inte svaret på allt detta, men ändå en sorts hörnsten i det uppdrag vi har i väntan på Herren Jesu återkomst.

Jag vill påstå att katekumenatet även har gjort en resa. Liturgierna och samlingarna som ingår som »milstolpar« har ibland blivit en plattform för experiment. Jag tycker mig ändå se att det finns en ekumenisk, klassisk form för liturgierna som kan fungera som en slags grundliturgi.

Det som sysselsatt mina tankar när jag funderat på katekumenatet denna gång är hur viktigt det är att katekumenatet inte bara är ett redskap och stöd för de församlingar som vill döpa eller erbjuda dopförnyelse, utan också inspirerar till att utveckla en strategi för mottagande och upptagande i den kristna gemenskapen.

Jag tycker att katekumenatet aktualiserar just detta med mottagande och upptagande. När vi tar emot och öppnar för vem det än må vara som söker vår gemenskap, mognar även församlingen.

9

Att dagligen omvända sig och leva i sitt dop är enligt Martin Luther vårt uppdrag. Därför behöver vi undervisas på trons väg, så att vi får växa och mogna i alla åldrar på dopets grund.

Fårö i juni 2015 Elisabet Lindow

10

1 | Introduktion till katekumenatet Hur får vi kontakt med dem som är andliga sökare, de som längtar efter att höra hemma någonstans, de som vill bli döpta och tagna på allvar i sitt sökande? Katekumenatet kan vara ett svar. Det är en guide för vuxna sökare – en trosvandring in i församlingen – med rötter i fornkyrkan och förgreningar över samfundsgränserna.

Ordet katekumenat kommer från grekiskans katekchein, som betyder »muntlig undervisning«. Undervisningsmodellen hämtades från rabbinskolorna, där lärjungarna liksom ett eko upprepade vad rabbinen lärde ut. I de kristna sammanhangen uttrycks detta med att Guds ord har fått ett gensvar, ett eko. Ibland kan ordet katekumenat upplevas främmande.

Därför väljer en del församlingar att ersätta det med »Vägen«, »Vandringen« eller »Vuxenväg till tro«.

Katekumenatet i den tidiga kyrkan I den tidiga kyrkan blev vägen in i kyrkans gemenskap tydligt formaliserad. För att bli upptagen i församlingen krävdes en radikal förändring i både levnadssätt och människosyn. Katekumenatet var en förberedelse för dop, som in sin tur gav tillträde till nattvarden och därmed gjorde katekumenen till en fullvärdig medlem i den kristna församlingen.

När kristendomen blev statsreligion på 300-talet blev barndopet allmänt praktiserat. Därmed försvann behovet av katekumenatet som en förberedelse till dop. Dopliturgin blev i stället en ersättning för alla kate­

11

kumenatets delar. Med tiden växte en dopundervisning fram efter dopet som senare utvecklades till en konfirmationsakt.1 Katekumenatet har dock överlevt genom århundradena, inte minst som undervisningsform i missionssammanhang där det funnits behov av undervisning före vuxendopet.

Katekumenatet i dag Under 1900-talet växte behovet av katekumenatet sig starkt på nytt. En anledning är sekulariseringen, där döpt i allt mindre utsträckning betyder samma sak som praktiserande kristen. Därmed finns återigen ett stort behov av att kunna erbjuda undervisning för vuxna som vill döpas, eller för vuxna som är döpta men tappat kontakten med kyrkan. I katekumenatets dopliturgi, där vuxendopet äger rum, finns därför i dag även plats för vuxenkonfirmation och förnyelse av doplöftena.

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Katekumenatet innehåller både mission och undervisning, och de viktiga stegen firas i församlingens gudstjänster. Att utöva diakoni, det vill säga praktisera kristen tro och i grunden stå på de svagas sida, är resultatet av vägen in i församlingen.

Katekumenatet svarar alltså väldigt väl mot församlingens uppgifter.

Katekumenatet betonar att i gemenskapen i församlingens gudstjänster finns det möjlighet att växa och mogna i tron på Kristus. Detta stärker församlingen som en levande gemenskap. Katekumenatet har ett tydligt handlingsprogram där församlingen är viktig och förväntas välkomna deltagarna och fira de olika liturgierna. Vem kan undgå att beröras när den som församlingen välkomnat för ett år sedan nu är beredd att döpas?

I vår tid behöver vi också mer än någonsin inbjuda till undervisning.

Vårt kontaktnät är stort, men den gudstjänstfirande församlingen är of1 Mitchell, s 51f. Ganska snart fick dopet en uppföljning i församlingen, där biskopens handpåläggning en tid efter dopakten utvecklades till en konfirmationsordning.

12

tast liten. Det är inte längre självklart att döpas och konfirmeras i tidiga år. Varje församling bör därför tänka igenom en strategi för undervisning, där målet är att involveras i församlingens gudstjänstgemenskap.

I inledningen till Kyrkoordningens sjätte avdelning, Kyrkotillhörighet, står följande: Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka med uppdrag att förmedla evangelium i ord och handling. Kyrkan har rum för alla, för den sökande och tvivlande likaväl som för den trosvisse, för den som har hunnit kortare likaväl som den som hunnit längre på trons väg.

Enligt Kyrkoordningen 29 kap § 4:1–3 kan den som har fyllt 18 år och inte är döpt bli medlem i Svenska kyrkan om han eller hon »samtidigt med sin anmälan begär undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som förberedelse för dop«. Med andra ord borde vi ha en beredskap i varje församling för hur vi kan erbjuda undervisning som förberedelse till dop av vuxna. Katekumenatet erbjuder ett svar på detta behov. Varför inte skapa rutiner så att den som ansvarar för katekumenatet direkt får kännedom om vilka som söker inträde?

Från sökare till neofyt Katekumenatets form och struktur känns igen från fornkyrkans tid – en katekumenatgrupp ser ut på samma sätt i dag som den gjorde då. De som deltar i en katekumenatgrupp har olika namn, beroende på i vilken fas de befinner sig.

• Sökare är namnet på deltagarna under den första perioden av kate­ kumenatet.

• Katekumen kallas deltagarna efter att de välkomnats i en särskild gudstjänst i församlingen.

• Neofyt kallas de katekumener som döpts, konfirmerats eller förnyat sina doplöften i en särskild gudstjänst. Neofyt betyder nyfödd.

13

Jag har här valt att använda de internationella beteckningarna som är gemensamma för de olika kyrkogemenskaperna. Det gör det lättare att följa den internationella litteraturen och samtalen med de olika kyrko­ familjerna.

Ett ledarteam av lekfolk Något som utmärker katekumenatets pedagogik är att de troende i församlingen tillsammans tar ansvar för katekumenatets tillväxt. Det kräver inga stora resurser mer än trons människor, de som stadigt deltar i gudstjänsterna och uppfattas som bärare av kristen tro. Varje katekumenat bärs på så sätt upp av ett team som till största delen utgörs av lekfolk.

I varje ledarteam finns det följande personer med uppgifter och ansvar: • Gruppledaren (lekman) ansvarar för gruppens samlingar, fungerar som samtalsledare och ser till att katekumenatgruppen följer de olika stegen och den liturgiska ordningen som hör till. Grupp­ ledaren kallas också kateket.

• Medvandraren (lekman) är en person i gudstjänstgemenskapen som har något att berätta om kristet liv. Medvandraren har omsorg om de nya som är på väg in i den gudstjänstfirande gemenskapen.

• Kaplan (präst) leder gudstjänsterna, inbjuder till själavård och bikt och deltar i teamets samlingar och i katekumenatgrupperna efter önskemål.

• Koordinator (lekman eller möjligen pedagog/diakon) kan behövas i församlingar där flera grupper pågår parallellt. Då är det bra att någon samordnar liturgierna med kaplanen.

Läs mer om de olika rollerna i ledarteamet på s 21–25.

Fyra sträckor, fyra liturgier Katekumenattiden beskrivs som en vandring av fyra sträckor, som markeras med fyra rastplatser. Rastplatserna är liturgier.

14

De fyra sträckorna kallar vi välkomnandet, växandet (lärandet), fördjupningen och fortsättningen. Under katekumenattiden ges det tid för katekumenerna att i sin egen takt ta till sig kristen tro och upptäcka hur Gud verkar i oss och i skapelsen. Samtalet i grupperna innehåller reflektioner över trons konsekvenser för det personliga livet men får också del i församlingens liv.

Liturgierna firas helst i församlingens huvudgudstjänster och är något som angår hela församlingen. De utformas så att de tar hänsyn både till den lokala traditionen och till den enskilde.

Första perioden, Välkomnandets tid, kallas även för pre-katekumenatet eller för-katekumenatet. Sökarna står i centrum och under denna sträcka finns det tid att låta deras frågor ligga till grund i gruppen. Perioden kan jämföras med en missionsperiod och kan liknas vid det uppdrag vi får i Matt 28:18–20 om att gå ut och göra alla till lärjungar. Denna tid avslutas med Välkomnandets liturgi som äger rum i församlingens söndagsgudstjänst. Nu välkomnas sökarna och blir katekumener och går sedan på ett mer aktivt sätt in i katekumenattiden.

Efter Välkomnandets liturgi följer Växandets tid. Den brukar jäm­ föras med Emmausvandringen (Luk 24:13–35), en vandring tillsammans med undervisning och fördjupning. Här blir medvandrarens roll mer tydlig. Medvandrarna delar med sig av sina erfarenheter av kristen tro.

Trosbekännelsen och Vår Fader studeras och gruppen deltar i församlingens gudstjänster. Tiden avslutas med Kallelsens liturgi som åter firas i söndagsgudstjänst, där församlingen får ta del av gruppens utveckling.

Sedan följer Fördjupningens tid, med fördjupning och förberedelsetid för dop, konfirmation eller dopbekräftelse. Nu är katekumenen redo att börja det nya livet. Här sker enskilda samtal med kaplan, och katekumenerna erbjuds möjlighet till bikt. Denna tid avslutas med Upptagandets liturgi. Då ges möjlighet att döpas/konfirmeras eller att bekräfta sitt dop.

15

1. VÄLKOMNANDETS TID Deltagaren kallas sökare Inriktning: Evangelisation Period: Maj alt aug

A. Välkomnandets liturgi Höst/advent

2. VÄXANDETS TID Deltagaren kallas katekumen Inriktning: Undervisning

B. Kallelsens liturgi Feb

3. FÖRDJUPNINGENS TID Inriktning: Bot och bättring Period: Feb–april

C: Upptagandets liturgi Påsk

4. FORTSÄTTNINGENS TID Deltagaren kallas neofyt Inriktning: Mottagande i församlingen

D: Sändningens liturgi Maj alt augusti

16

Därefter följer Fortsättningens tid, som även kallas »tiden efter påsk« eller »tiden efter upptagandet«. Det nya livet, det ja till Kristus som skett i dopet/dopbekräftelsen, vad innebär det i praktiken? Församlingens roll betonas som platsen för det fortsatta livet med Kristus. Nu kallas katekumenen för neofyt, och under den här tiden delar neofyterna sina erfarenheter med varandra. De får även frågan om de har funnit ett uppdrag, en uppgift i församlingen. Har Gud kallat dem till något särskilt, har de upptäckt vilken den gåvan kan bli till församlingen? Så avslutas katekumenattiden med Sändningens liturgi.

Biskoparna i Svenska kyrkan har valt att bjuda in katekumenerna i sina stift till en sändning i respektive domkyrka. Här sänds neofyterna hem till sina församlingar för att tjäna Gud i vars och ens specifika kallelse. I den romersk-katolska traditionen leder biskopen i stället Kallelsens liturgi, och den äger rum i respektive hemförsamling.

Det är stor glädje för församlingen att få välkomna, kalla, döpa och slutligen sända katekumenerna hem till sin församling i tjänst med de gåvor de är rustade med. Liturgierna är som hållplatser för katekumenerna, som här stannar till och sedan går vidare till nästa etapp. Hos oss är katekumenerna församlingens stora snackis – de är glädje, förbön och framtidshopp.

Församlingen växer. Liturgin och symbolerna talar sitt språk, Guds kallelse är levande och påtaglig. Det är stort att se och höra med vilken frimodighet de vittnar och hur hela församlingen blir engagerad.

Martina Hansson, församlingspedagog i Varbergs församling

Katekumenatet följer kyrkoåret Katekumenatets struktur följer kyrkoårets rytm. Välkomnandets tid börjar efter pingst eller på sensommaren, och avslutas med Välkomnandets liturgi som firas under hösten eller kring advent. Växandets tid hör ihop 17

med kyrkoårets jultid och avslutas med Kallelsens liturgi, som kan firas som inledning på fastetiden. Sedan följer Fördjupningens tid som hör ihop med påsktiden. Upptagandets liturgi firas därför ofta i samband med påsknattens mässa. Katekumenatet går sedan vidare med Fortsättningens tid eller Andens tid, som hör ihop med pingsttiden. Pingsttiden kulminerar slutligen i Sändningens liturgi.

Kännetecken Några saker är centrala i katekumenatet: Dopet är centrum. Katekumenatet är en dopundervisning. Församlingen ska välkomna och undervisa människor i alla åldrar på dopets grund, även de som redan är döpta. Dopet gäller en gång för alla, men vi behöver kunskap och fördjupning för att växa och mogna på trons väg.

Varje människa tas på allvar. Varje ny sökare tas emot med respekt och ödmjukhet. Medveten eller omedveten om Guds kallelse har den som söker sig till gruppen blivit berörd av Guds ande. Varje deltagares frågor är därför viktiga och ska tas på allvar. Den enskilda människans frågor och erfarenheter är betydelsefulla. I katekumenatet får den egna livsberättelsen möta Bibelns berättelse, och kyrkans tro och tradition förmedlas av kateketen eller medvandrarna genom deras troserfarenheter.

Katekumenatet är »slow food«. Dopet handlar i grunden om omvändelse, att ändra riktning och tolka livet på ett nytt sätt. Det kräver tid. Katekumenatgrupperna brukar därför träffas under ett till ett och ett halvt år, med en tydlig avslutning. Deltagarna får möjlighet att på djupet integrera tron i sina egna liv.

Ett lågprofilerat ledarskap »Det är svårt att ställa om sig!« Så säger ofta präster som arbetar med katekumenatgrupper. Katekumenatet bryter nämligen med kyrkans traditionella undervisningsmönster genom att utgå från det lågprofilerade

18

ledarskapet. Här finns ingen »överlärare«, ingen färdig kursbok – inte ens ett färdigt program när gruppen startar. »Vi präster är så vana vid att hålla i all undervisning och vill få ge svaret på människors frågor!« Så kommenterar en del präster, som ser svårigheter med ett lågprofilerat ledarskap. Men katekumenatet räknar med att alla trons människor har något att berätta. Var och en behöver få göra upplevelser och ta kampen på trons väg. I katekumenatet går hjärtats kunskap före hjärnans kunskap, det vill säga att erfarenheterna från ett liv som kristen sätts före den intellektuella kunskapen. Samlingarna är en plats där alla deltagare har något att tillföra och var och en tas på fullaste allvar. Varje sökare och katekumen ses som en gåva till gruppen och församlingen. Teamets inställning är att vi möter Gud också i den som är sökare. Guds kallelse har redan börjat i den personen.

Gruppledaren låter därför gruppens deltagare formulera de frågor de vill ska belysas. Först därefter ställer ledaren samman programmet för samlingarna. Det finns inga absoluta svar, katekumenatet är inte färdigpaketerat, utan det är ett samtal och ett delande av troserfarenheter. Under samtalet över en bibeltext eller psalm och reflekterandet tillsammans med de andra i gruppen fördjupas både kunskap och erfarenheter. I ett sådant delande växer inte bara katekumenen utan även ledare och medvandrare på trons väg.

Ledarens roll i katekumenatet är att ansvara för samlingarna och leda gruppen genom katekumenatets sträckor och rastplatser. Kaplanen eller koordinatorn samordnar och planerar detta.

19

2 | Praktiska råd Att starta det första katekumenatet i en församling kan ibland vara svårt.

Finns det några sökare, vilka ska vara ledare, vilka kan vara medvandrare?

I församlingar med flera anställda kan en modell vara att först låta katekumenatet vara en intern grupp, där modellens olika delar testas. Detta kan vara tillfället där de anställda rustas på trons väg. Det är inte ovanligt att vi har anställda i församlingen som inte självklart har en kristen bakgrund.

Camilla hade varit duktig som frivillig i den diakonala gruppen.

En dag frågade prästen henne om hon ville vara ungdomsledare.

Medan hon var ungdomsledare blev hon inbjuden till en katekumenatgrupp med bara anställda. Vid Välkomnandets gudstjänst fick Camilla en Bibel. Det var ett stort ögonblick för henne, det var den första Bibeln hon fått i sitt liv. Här började hennes vandring på trons väg. Snart började hon att »tro på riktigt«, som hon uttryckte det. I delandet av livsberättelserna i gruppen kom alla anställda varandra närmare än tidigare.

Att introducera ett katekumenat som församlingens vuxenundervisning bör förberedas med information till förtroendevalda, anställda och frivilliga medarbetare. Inbjud gärna någon som ansvarar för katekumenatet på stiftsnivå eller låt representanter från andra församlingar komma och berätta.

20

Ledarteamet När en församling beslutar sig för att starta ett katekumenat, blir det första steget att bilda ett ledarteam. Det bör finnas minst en (helst flera) medvandrare, en eller två ledare och en kaplan i varje grupp. Eftersom katekumenatet hör hemma i den gudstjänstfirande församlingen, är det viktigt att såväl medvandrare som ledare hämtas härifrån. De är förebilder för sökaren, trovärdiga som kristna och har kännedom om församlingens struktur och traditioner. Det kan därför innebära att kaplanen är den ende församlingsanställde i gruppen. (Däremot kan gärna både församlingsmusiker, diakon och pedagog finnas med och stötta teamet.) Det är bra om det bland ledare och medvandrare både finns någon som tillhört gudstjänstgemenskapen en längre tid och någon som kommit med de senaste åren.

Ledaren Varje grupp har en eller flera ledare, som vägleder gruppen genom de olika faserna och förbereder sökarna och katekumenerna inför de olika liturgiska stegen.

I församlingar med flera grupper är det bra om ledarna får möjlighet att träffas och utbyta tankar. Här ges möjligheter att förbereda ämnen som grupperna tänker fördjupa sig i. Om det bara finns en grupp i församlingen blir teamet platsen för dessa överläggningar. Ledaren bör ha regelbundna samtal med kaplanen, dels för att få råd och hjälp i olika teologiska frågor som dykt upp, dels hur problem av själavårdande karaktär hanteras. Det finns nästan alltid behov av själavård när en katekumenatgrupp kommit igång.

Det är lätt att tillfråga dem som brukar leda bibelgrupper eller andra grupper om de vill leda en katekumenatgrupp, men försök att vidga vyerna. Tänk igenom vilka egenskaper som behövs innan du bestämmer dig för vem som ska tillfrågas. Ledarprofilen är lågmäld för att ge plats för deltagarna och medvandrarna. Ledaren bör ha god förmåga att lyssna och inte vara inriktad på att undervisa hela tiden.

21

Medvandraren I varje grupp finns medvandrare. De är gruppens kristna vittnen, med uppgift att dela med sig av sina erfarenheter om ett liv i tro på Kristus.

Medvandrarna är ett komplement till ledaren och fungerar som en länk till den levande gudstjänstgemenskapen. Det är medvandrarna som är bärare av traditionen och som tar med katekumenen till gudstjänsten. De kan också gärna fungera som personliga faddrar till katekumenerna. En medvandrare kan vara fadder till flera personer.

Begreppet »medvandrare« har valts just för att markera att det är en person som har erfarenhet av gudstjänstliv och är praktiserande kristen, men likafullt vandrar samma väg som katekumenen.

Medvandraren rekryteras från dem som är aktiva i gudstjänstgemenskapen. De som genomgått katekumenatet vill ofta bli medvandrare senare för att »vara med en gång till« och få berätta om sin egen tid. Dessa medvandrare är väldigt bra att ha med sig i en ny katekumenatgrupp.

När katekumenatet varit igång en tid finns det ofta många som gärna vill vara medvandrare och berätta om vad ett kristet liv är. Alla har de något att berätta om ett liv i församlingen och ett liv som kristen. En förtroendevald som väljer att vara medvandrare är också en bra förebild. »Inte bara vald vid kyrkvalet utan också kristen.« Kaplanen Till varje katekumenatgrupp ska en präst vara knuten, och i katekumenatsammanhang kallas denne ofta kaplan. Kaplanens roll i själva gruppen är liten. Han eller hon deltar inte med automatik utan bjuds in till katekumenatgruppen på ledarens initiativ. Det kan till exempel gälla en fråga där gruppen gärna vill höra kaplanens teologiska tolkning. Även kaplanen är vägvisare och bör ha en lågmäld framtoning, det vill säga också vara en lyssnare. Kaplanen gör dock ett besök i början (hellre andra samlingen än första) för att presentera sig för gruppen och informera om möjligheten till själavård och bikt och de kommande liturgiska momenten.

22

Katekumenatmodellen är ofta svårast för prästen, för till skillnad från de flesta andra sammanhang i kyrkan är prästen inte den självskrivne ledaren här. Katekumenatet ägs inte av prästen utan tillhör församlingen.

Församlingen tar ansvar för dem som söker efter tro och gemenskap, och prästen ansvarar för liturgi, själavård och bikt i en gemensam övertygelse om att Andens verk sker hela tiden, i alla som längtar. Vem har sagt att en präst ska ta allt andligt ansvar ensam? I katekumenatmodellen ingår att prästen trots sitt ansvar för den kristna undervisningen delegerar ansvaret till flera. Jag har ibland haft 2–3 katekumenatgrupper igång och varit kaplan för dessa. Rent tidsmässigt är det omöjligt att hinna vara den som undervisar. Men min erfarenhet är att när andra får ta ansvar, fördjupas både tron och kunskapen om kristen tro.

Många präster jag mött upplever det frustrerande att inte »få« vara med och delta i de intressanta samtal som uppstår. Några säger att de deltar i samlingarna men håller en väldigt låg profil, men det är viktigt att poängtera att det inte hjälper. Samtalet blir inte detsamma när en präst sitter med som deltagarna medvetet eller omedvetet tänker har alla de rätta svaren. Ytterligare en sak som talar emot prästens närvaro i gruppen är att prästen ska erbjuda deltagarna möjlighet till själavård och bikt. Vem vill bikta sig för den som sitter med i gruppen hela tiden och är en del av det som händer där?

I de katekumenatgrupper jag är kaplan för brukar jag tidigt planera in samtalet med respektive katekumen. De får via ledaren veta att samtalet sker under tystnadsplikt mellan katekumenen och prästen. Katekumenen väljer själv vad som ska tas upp. Mina erfarenheter är att när katekumenerna får chansen att berätta om sitt liv, görs det väldigt grundligt. För många blir detta ett viktigt möte, de kommer i god tid och har klätt upp sig. Det syns på dem att nu vill de prata om sådant som ligger på djupet. Ibland leder samtalen till bikt – i mötet med Kristus har något börjat hända, och flera vill lägga det som varit bakom sig, få förlåtelse och upprättelse.

23

Finns det tid och möjlighet har jag även ett uppföljande samtal efter Upptagandets liturgi. Då samtalar vi om sändningen och jag har uppmanat dem i förväg att fundera över vilka gåvor de har som församlingen kan få glädje av. Det är efter sådana samtal jag har insett att den heliga anden har andra tankar om församlingen än vad jag har … Åter vill jag understryka: när kaplanen kliver åt sidan, myndigförklaras gruppledaren och utrymme ges för andra att vittna om Kristus. På så vis blir inte kaplanen ensam ansvarig för att vara bärare av den rätta undervisningen och befrias från tvånget att vara kontrollant i samlingarna där medvandrarna vittnar om sin tro. En del präster tycker att katekumenatet förespråkar ett otydligt ledarskap, medan mina erfarenheter är tvärtom.

Kaplanens uppdrag är tydligt: att inte vara överallt utan ha förtröstan på den heliga andens kraft.

Jay Lambert, episkopal biskop i Wisconsin, skriver i tidskriften Catechumenate Network: Under min tid som kyrkoherde i S:t Peters kyrka i West Allis har katekumenatet kommit att bli en upplevelse som förändrat mig som präst. Lekmannaskap är ett begrepp vi gärna använder oss av, utan att veta hur vi ska få det att fungera i verkligheten. Vi vill se resultat, men glömmer att lekmannaskap står och faller med det sätt som det är organiserat på. Det är hög tid att vi koncentrerar oss på att utveckla lekmannaskapet. Annars kommer vi som kyrka att bli ett museum – vackert, men ointressant.

Koordinator Det är bra med en koordinator i ett katekumenatteam, en kontaktperson som håller samman gruppen, rekryterar deltagare och samarbetar med kaplan och övriga anställda i teamet. Koordinatorn kan också ansvara för samordning av datum för liturgierna, så att de ingår i gudstjänstschemat, och att katekumenatgruppen finns med i gudstjänsternas förbön.

24

En annan funktion kan vara att ha omsorg om ledarteamet och se till att de får delta i utbildningar. (Se mer om utbildningar på nästa uppslag.)

Koordinatorn kan med fördel leda teamets samlingar och på så vis lägga en tidsskiss för katekumenatgruppen. I församlingar med flera grupper är koordinatorn kontaktperson mellan gruppledarna. Som koordinator kan församlingspedagog eller diakon involveras.

Den lilla gruppen I katekumenatet prioriteras den lilla gruppen. Det innebär att 4–5 sökare tillsammans med lika många medvandrare plus en eller två ledare bildar gruppen. En katekumenatgrupp bör inte vara större än tio personer totalt. Har man fler deltagare än så, bildas flera grupper. Då kan dessa träffas på samma tid, så att grupperna inleder med en storsamling. Där kan koordinatorn inleda med en kort introduktion. Därefter går deltagarna till sina mindre grupper.

Det kan förstås också bli så att det bara finns en sökare som vill börja katekumenatgruppen. Vad är det som hindrar att vi startar en liten grupp?

Lämnade inte herden alla de andra fåren för att söka det förlorade? Då formar vi den lilla gruppen: en ledare, en medvandrare och en sökare som regelbundet ses för samtal och liturgier enligt katekumenatets ordning.

Kaplanen är en del av församlingens katekumenatgrupp, oberoende av antalet deltagare.

Var finns sökarna?

Sökarna finns närmare än vi tror men har tre olika vägar in i katekumenetet. De kan beskrivas så här: • En person som är döpt men som tappat kontakten med kyrkan och nu vill återknyta den. Det sker i dopförnyelsen.

• En person som inte är döpt. Under katekumenattiden förbereds han eller hon för dop och upptagande i församlingen. Detta gäller även den som konverterar från annan religion.

25

• En person som är döpt i annat samfund och som begär inträde i Svenska kyrkan. Katekumenatet är då en väg in i församlingen, med möjlighet att lära sig mer om grunderna för Svenska kyrkan.

• En person som är döpt och en del av den aktiva församlingen, som önskar en tid av fördjupning inför dopförnyelsen.

Vi har sökarna runt om oss. Ibland en gudstjänstbesökare som inte deltagit i annan undervisning, ibland en förtroendevald, ibland en anställd, men framför allt alla dem vi möter utanför vår gemenskap, som längtar efter en möjlighet att undersöka trons väg, som söker Gud. I Ryssby församling i Växjö stift startade jag en gång en grupp där deltagarna hade vitt skilda bakgrunder: En var nyanställd på kyrkogården och ville veta vad det här med kyrkan handlar om, en önskade konvertera till kristendomen och skulle förberedas för dop, en hade alltid funnits i gudstjänsterna och ville nu ta ytterligare några steg på trons väg, en var döpt och ville återinträda i Svenska kyrkan, en var döpt och konfirmerad men hade »glömt allt om Gud« och ville bekräfta sitt dop, och ytterligare en ville bekräfta sitt dop, efter att hustrun varit med i en katekumenatgrupp. Alla dessa kunde utan problem rymmas i samma katekumenatgrupp.

I våra församlingar inbjuder vi till samlingar av olika slag, vi gör hem­ besök vid dop, vigsel och begravning. Vi har en mängd utåtriktade aktiviteter och vi inbjuder till cafékvällar av olika slag. I alla dessa och många andra sammanhang, finns det människor som är sökare. Vi skulle kunna kalla dem för »terrassens folk«, de är nära men har inte tagit det sista steget in.

Utbildningar Varje år inbjuder Föreningen för Katekumenatet i Sverige till grundutbildningar för församlingsanställda och blivande ledarteam. Då ges möj26

lighet för intresserade att prova på katekumenatet som metod. Team med längre erfarenhet erbjuds fördjupning i teologi och pedagogik vid samma tillfälle. Utbildningarna har de senaste åren ägt rum på Stjärnholms stiftsgård och Helsjöns folkhögskola. Se mer om kursutbudet på föreningens webbsida, www.katekumenatet.se.

Lämpliga utbildningstillfällen kan med fördel vara koordinatorns ansvar att informera ledarteamet om.

27

Vad har församlingen för strategi för sökare, för redan döpta som vill återinträda och för alla döpta som längtar efter fördjupning?

Katekumenatet kan vara ett svar – det har alltsedan sin begynnelse i fornkyrkan varit en initiationsordning för den som vill bli kristen.

I katekumenatet samlas människor för att tillsammans söka efter ett sätt att fördjupa sin tro. Som hjälp på vägen har de medvandrare från församlingen. Detta sker under en bestämd period indelad i fyra steg med fyra gudstjänster.

Kyrkoherde Elisabet Lindow skriver i boken: »Att få vara präst i en församling där katekumenatet lever är något alldeles speciellt. Vägen in i kyrkan har öppnats, trösklar som varit höga att kliva över ser ut att vara överkomliga. Detta har skett med hjälp av dem som redan kommit en bit på den kristna vägen och som känner sig hemma i församlingens liv.« Ditt ansikte söker jag gavs ut första gången 2002.

Detta är en reviderad och uppdaterad utgåva.

www.argument.se