Bibelns förlorare

ARGUMENT

CHARLOTTE FRYCKLUND

BIBELNS FÖRLORARE 44 BERÄTTELSER OM HOPP OCH HOPPLÖSHET

CHARLOTTE FRYCKLUND

BIBELNS FÖRLORARE 44 BERÄTTELSER OM HOPP OCH HOPPLÖSHET

ARGUMENT

© 2023 Charlotte Frycklund och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Illustrationer: Linnea Blixt | Grafisk form: Pierre Eriksson Foto författare: Josefin Casteryd isbn: 978-91-7315-641-7 | Tryck: Dardedze holografija SIA

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0971

E

T

S

Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

»VEM ÄR STÖRST, DEN SOM LIGGER TILL BORDS ELLER DEN SOM BETJÄNAR HONOM?« (LUK 22:27)

INNEHÅLL 8 10 16 22 30 35 42 49 56 64 69 75 81 86 92 98 104 111 117 123 130 137 142 147

Förord Kain Ada och Silla Lots döttrar Avimelek Rebeckas mamma Esau Ruben Potifars hustru Peninna Saul Goljat Naval Andeskådaren i En-Dor Absalom Isebel 42 barn i Betel Atalja Bihustrun till en man från Efraim Jobs fru Jona En grälsjuk kvinna Bels präster Josef

153 159 164 169 176 182 188 195 201 206 212 217 223 229 234 243 248 253 258 264 269 275 279

Herodes den store Simon Petrus svärmor En sjuk man vid Betesda som inte botas Mamman till en blind Marta En kvinna som önskade att hon hade ammat Jesus Herodias Kvinnan som slapp vara gift i himlen De arton som dog när Siloatornet rasade De som tackade nej till en fest Den hatade modern De som köpte, sålde och växlade i templet De fem dumma brudtärnorna Simon den spetälske Judas Iskariot Pontius Pilatus Rövaren som smädade Jesus Nikodemos Tomas Ananias och Sapfeira Församlingen i Laodikeia Slutbön Mitt varma tack

FÖRORD bibeln har gott om människor som det inte går bra för. Men det är inte så ofta vi tänker på dem på djupet när vi läser Bibeln. Vi letar i stället fram hjältarna, som är karaktärerna i fokus för de bibliska författarna. Men jag vill stanna upp vid de misslyckade, identifiera mig med dem, hitta nya insikter när jag läser om dem.

Jag drabbas av en längtan efter att lära känna dem, alla de i Bibeln som lever trasiga, trassliga liv. Det är Esau som är den förste som ropar till mig. När jag läser om honom fylls jag av ömhet inför hans längtan efter att passa in i sin familj, bli uppskattad av sina föräldrar. Han påminner mig om mig. Och snart hittar jag fler, fler förlorare, fler som påminner mig om mig. Fler personer som ger mig nya perspektiv på texter som är flera tusen år gamla.

Kan vi lära oss något av Bibelns förlorare? Jag tror det, ibland kanske vi till och med lär oss mer av dem än av hjältarna. Jag tror att vi alla är förlorare, älskade och upprättade, i den ordningen. Och om så är fallet, kan vi behöva hitta andra förlorare att spegla oss i. Jag hittar vänner i Bibeln, andra som också förlorat, hamnat efter.

När jag läser min bibel för att hitta förlorarna, hittar jag människor som jag brinner för. De liknar mig, de utmanar mig, de skrämmer mig och de lär mig saker om mig själv. Jag har mer gemensamt med förlorarna än med hjältarna, mer att upptäcka om Guds nåd och kärlek, mer att engagera mig i och mer att grubbla över. Jag kommer på mig själv med att längta efter förlorarna, se fram emot att tillbringa tid med dem.

Den här boken innehåller ett urval av de förlorare som har ropat till 8

mig från Bibeln. Jag har skrivit brev till dessa förlorare, var och en, i ett försök att komma dem närmare in på livet. Det är inte alltid jag kan förstå deras val eller motiv, men något i deras berättelse slår alltid an en sträng i mig. Jag har skrivit till dem i den ordning de förekommer i Bibelns texter, så den första vi möter är Kain och den sista församlingen i Laodikeia. Till varje brev finns en kort beskrivning av vem det är jag skriver till och vad som har hänt den personen. Varje text avslutas med en bön.

Det finns många olika sätt att förlora på, och därför innehåller den här boken både offer och förövare, både kungar och tiggare, både rika och fattiga. Att följa en förlorare, att göra hen till huvudpersonen, har när jag skrivit den här boken varit en välbehövlig övning för mig i att klara av att byta perspektiv. För att påminna oss om att varje berättelse kan berättas på olika sätt, och att offren har en annan berättelse än förövaren, har jag före varje huvudtext skrivit en bön som handlar om en annan person i handlingen än den vi snart ska följa. Jag hoppas att det ska visa på djupet i de bibliska texterna, på bredden som vi behöver ha när vi öppnar vår fantasi och vår radikala empati inför Bibelns alla spännande karaktärer.

För mig är fantasin en Guds gåva som är speciellt tillämpbar när vi läser Bibeln. Jag tror att den ger oss en möjlighet att göra bibelläsningen tredimensionell, förse den med djup och bredd och höjd, så att vi vågar se längre in i texterna. Jag tror att Gud älskar när vi använder fantasins blick, precis som konstnärer, kompositörer och författare har gjort i alla tider.

Med fantasins och empatins hjälp kan jag leva mig in i förlorarnas världar, försöka förstå vad som gick snett, försöka hitta ljusglimtarna i mörkret.

Och när jag gör det, då upptäcker jag att de bibliska förlorarna låter mig ta plats i sin berättelse, vill dela den med mig. Jag hoppas att du också vill dela den med oss. Följ med på en resa i Bibelns mörkare hörn och du ska upptäcka att Guds ljus lyser också där, räddar även där.

Charlotte Frycklund 9

KAIN Låt mig först stanna upp vid Abel, den förste mannen som dog i Bibeln.

Han mördades av sin egen bror. Jag vill tänka på alla dem som vet hur ödesdigert det är när någon mördas, hur livet splittras och aldrig blir helt igen för dem som blir kvar. Hur minnen och tankar blir plågsamma, hur rädslan tar plats från och med den stunden. Så med Abels grav för min blick, vill jag be dig, Gud, för alla som har förlorat någon som har mördats, för alla som bär på vrede, ångest, hat och förfäran efter att ett mord har vänt upp och ner på världen: Gud, välsigna oss som sörjer. ***

det finns inga minnen av paradiset hos dig, Kain, du är född efter den tiden. Numera vaktar keruber med ljungande svärd porten till paradiset. Till den idylliska, oskuldsfulla platsen som dina föräldrar minns kan du aldrig komma. Världen här utanför är hård, kall och mörk och du är en del av den hårdheten, kylan och mörkret. Du föraktar dina föräldrars paradisminnen. Den enda vettiga verkar vara den där ormen, tänker du i ditt stilla sinne, den som utmanade dina föräldrar, som tvingade dem att tänka utanför ramarna, att bryta upp och ge sig av.

Gud, det förstår du redan från början efter att ha hört dina föräldrars berättelser, är en obegriplig Gud – en sådan som kan slänga ut en, kasta bort en, tappa intresset för en. Visst, han sydde kläder åt dina föräldrar, ett skydd i världen. Men han lät dem inte stanna i paradiset. Han lät 10

dem inte föda sina barn i den fantastiska, spännande, vackra värld han skapat åt dem. Ut i kylan bara.

Varför fick inte du ha det lätt och vackert och idylliskt? Du åt ingen förbjuden frukt. Du bara föddes. Föddes i mörkret och kylan och hårdheten. Det kanske var därför du inte föddes i paradiset. Du vet, i ditt inre, att du inte skulle ha passat så bra in i paradisets lugna fridfullhet.

Du och jag, Kain, vi bär båda skarpa känslor av otillräcklighet. Vi har båda en rädsla för att inte vara riktigt lika bra, inte tillräckligt viktig, inte som de andra. Det anar jag hos mig själv när jag läser om dig, en skugga av samma obehagliga, gnagande visshet om att hur hårt vi än arbetar, kommer vi aldrig riktigt att passa in. »Jag har gett liv åt en man med Herrens hjälp« (1 Mos 4:1), säger din mor när du föds, och lite senare får hon en son till. Du har ett syskon, Kain. Du är storebror.

Du blir en markernas man, odlar och bryr dig om det som växer. Du växer själv också, blir större och kraftigare, kanske tystare med åren?

Lillebror Abel är en annan sort, han har hand om fåren. En vårdande kille, kanske lite mer lättjefull än du, den hårt arbetande vuxne mannen. Kanske ser du på avstånd hur Abel verkar vila sig i form, medan bakgrund

Vi kan ta del av Kains berättelse i Första Moseboken 4, den är brutal och fylld av ensamhet.

Han är son till Adam och Eva, född utanför paradiset och storebror till Abel, som han dödar eftersom Gud verkar föredra Abels offer framför Kains. Kain lämnar då sina föräldrar, med ett märke i sin panna, som Gud satt dit för att skydda honom från att bli ihjälslagen. Han får en son och grundar en stad. Kains namn betyder »spjut«.

Kain nämns också på några ställen i Nya testamentet, på sätt som verkligen visar på honom som en förlorare, bland annat i Första Johannesbrevet 3 och i Judasbrevet 1. Bröder som dödar bröder är förresten inte så ovanligt i Bibeln som man skulle kunna hoppas. Bland annat dödar en av Davids söner en bror i Andra Samuelsboken 13, då är det en hämnd för brott begångna mot en syster. Och i Första Moseboken 27 överväger Esau att mörda sin bror Jakob eftersom Jakob stal hans välsignelse.

11

du själv alltid sysselsätter dig: med stenar som är i vägen och djur som kan komma och äta upp dina frön. Abel kan ligga som ett får mitt i gräset. Det är inte vad du kallar för jobb.

Och du vet det, Kain, vet det i själen, att ditt arbete ger fåren mat.

Det du gör är en förutsättning för liv. Det Abel gör är ett resultat av ditt arbete. Utan gröda, inga får, inga pälsar, inget tamkött. Så är det bara.

Men alla verkar bli så glada över köttet just, och över pälsen. De pratar som om det Abel gör är underverk och som om det du gör är just ingenting. Du känner starkt att det är stor skillnad på er arbets­ insats. Abel sitter och spelar flöjt och tittar på kreatur hela dagarna.

Själv arbetar du hårt, får muskler, slåss mot elementen. Förtvivlan vid dåligt väder, lycka vid gott. Det går inte att flytta in grödor i skyddet av träd när det stormar, som Abel kan göra med djuren. Nej. I stället får du gå ut bland elementen och slita hårt. Och ingen verkar se det.

Livet är orättvist, det värker i dig. Molar.

De blir värre också när man inte har någon att berätta för, någon att dela erfarenheterna med, någon som förstår oron för skörden och oron för din plats i familjen. Då växer det inåt. Och där kan det växa mögel på det som aldrig får luftas. Det växer, som stora svampar, på din själ, det som du inte har ord för, det som du bara känner växa djupt i din kropp.

Och sedan en dag händer det. Både du och Abel offrar till Gud, var och en av sitt. Och Abels offer försvinner men din gröda står kvar. Vem vet vad som hände, det står i Bibeln att Gud såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på dig och din. En skeptiker skulle kunna säga att vargar ätit upp Abels gåva och att dessa vargar var mer sugna på får än på halm, men Gud uttalar sig inte om det. I stället resonerar han med dig. Säger åt dig att du inte ska bli arg, inte sänka blicken. Gud vet om det där som växer inom dig. Du sänker blicken, höjer den inte för att möta Guds. Gud blir arg också, och fortsätter: »Om du handlar 12

rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig ska den åtrå, men du skall råda över den.« (1 Mos 4:7) Kan man råda över synden? Inte du i alla fall. Det bor ett mörker i ditt huvud, ett som inte lämnar någon plats för ljuset, för lättnaden.

Det bor, inom dig, ett svartvitt sinnelag, ett som inte är öppet för färg.

Till sist kan du inte hålla känslorna inom dig längre. Det blir till en hårdhjärtad ensamhet, och dina känslor av orättvisa i förhållande till din lille­bror gror i den ensamheten. Växer inåt. Möglar. Infekterar.

Du ber Abel följa med dig ut på marken och där slår du ihjäl din bror. Inga ursäkter, inga försök att rättfärdiga. Bara ond, bråd död.

Synden är inte din att råda över. Synden råder över dig. Du ångrar dig, Kain, alla de där känslorna som vällt åt ena hållet inom dig väller nu åt andra hållet. Och Gud frågar, på sitt lite omständliga sätt, var Abel är någonstans. Du vågar inte erkänna, utan slingrar dig med ett icke-svar. Det är väl inte din uppgift att hålla ordning på din bror, säger du. Dina föräldrar skulle känna igen sig i det här, de har också skyllt ifrån sig när Gud ställt dem mot väggen: Det var hon! Det var ormen!

Då förklarar Gud att han redan vet vad som har hänt, och säger till dig det du redan känt i ditt inre – att här kan du inte stanna. Här finns inte plats för våldsverkare, dina föräldrar har haft nog med problem och ryckts ur sitt paradis en gång. Deras försök att bygga en ny värld verkar misslyckas – de förlorar en son när han blir ihjälslagen av den andre sonen, och nu förlorar de även mördaren, för nu måste du ge dig av igen.

Och med det här försvinner förstås den försörjning sönerna har ordnat till familjen. Adam och Eva måste anpassa sig, igen, till en förminskad värld. Hur många paradis kan man utvisas ur? Det är en fråga, men en fråga för dem, inte för dig. För du bor inte där de bor längre.

Igen diskuterar du med Gud, och igen säger Gud något nästan obegripligt. Gud vet att du är rädd, för våldet och hatet som bor inom 13

dig bor också därute i världen. Och nu vet du hur oerhört lätt det är att ge efter för den där hatiska, mörka, glödgande impulsen. Du kan rymma, men inte från mörkret. Du försöker lägga fram det här inför Gud, och Gud svarar med att sätta ett märke på din panna. Märket ska försäkra världen om att de inte får döda dig, Kain, inte impulsivt och ogenomtänkt i alla fall, för Bibeln uttrycker det så här: »Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom.« (1 Mos 4:15) Precis som dina föräldrar som fick kläder och blev utkastade, får du ett märke på pannan och blir utkastad. Fortfarande utan svar på den stora frågan: Varför kan vi inte gå tillbaka? Varför driver synden oss framåt, utåt? Bortåt.

Och du ger dig av, skyddad av detta enda lilla tecken på pannan.

Vad som än händer dig sedan – det vet vi nästan inget om – ger du dig inte. Den som en gång lyckas få fram en skörd ur ogästvänlig mark har förutsättningar för att klara sig. Du hittar en fru och får en son, grundar en stad. Driftigt. Men vad händer med mörkret inom dig?

Försvinner det med tiden, med frun och sonen? Eller går det vidare, lever det som en egen entitet inom dig, en svart, ogripbar del, svår att leva med och omöjlig att leva utan?

Vi vet inte, för vi förlorar dig där, i din stad, med din son. I stället går Bibeln vidare och berättar om nya generationer, om dina ättlingar.

Finns det någon ledtråd till vad som hände med mörkret inom dig?

Kanske här, i det som står om vad du gör när du har fått en son, Henok: du bygger en stad, som också får heta Henok.

Jag tänker på det här. På ensamheten hos en man med ett tecken på pannan. På ensamheten hos någon som inte kan leva med sig själv. Men du verkar se något i den nyföddes blick, se något som ändrar ditt liv. Du ser oskuldsfullheten igen, det hoppfulla, det kärlekslängtande. Ser du den 14

bror du förlorat? Ser du dig själv som ung? Du övermannas av känslor, precis som på den där åkern, men av helt andra känslor. Av kärlek.

Kanske vill du ge din son det du inte fick själv. Kanske vill du att den unge pojken Henok ska få växa upp omgiven av människor. Kanske resonerar du som så, att så länge det finns folk, så finns det hopp – hopp om att någon ska förstå, om gemenskap, om värme. Så du bygger en stad åt din son. It takes a village to raise a child, säger de på engelska. Och du ordnar det. Många perspektiv ska den lille få, ett stort medlidande ska födas ur alla de berättelser som berättas för honom. Många ska också kunna ge honom perspektiv på det han själv går igenom. Han ska inte vara ensam med sina känslor. De ska inte få växa sig mörka. Kanske ska han en dag förstå att den som har gett sitt barn en stad har gett sitt barn en hel värld.

Och kanske säger inte detta bara något om Henoks framtid utan också om dig, Kain. Kanske hittar du din stillhet, kanske skriker demonerna inte längre. Kanske är det i bruset och i den anonyma gemenskapen som du hittar den ro som ger ljuv tystnad i hjärnan. Kanske är du den första stadsbon i en värld vars befolkning aldrig blev tillräckligt stor för dig.

Kain, du förlorar så mycket. Humöret, besinningen, din bror och dina föräldrar. Men du förlorar inte Guds beskydd. Det blir påtagligare än någonsin när du tvingas bryta upp och ge dig av på samma sätt som dina föräldrar tvingades bryta upp och ge sig av. Du får ett tecken av Gud, ett tecken på din panna om att Guds kraft ska skydda. Du får inte det tecknet trots att du har gjort något illa utan just för att du har gjort något illa.

Gud, du skyddar oss när vi tvingas ut i en obarmhärtig värld.

Tack för ditt skydd. Amen.

15

ADA OCH SILLA Låt mig stanna upp vid de barn som bor i destruktiva familjer, nämna Javal, Juval, Tuval Kain och Naama vid namn, de första barnen vi läser om i Bibeln som lever i den här sortens otrygghet. Jag vill tänka på de barn som får se och uppleva våld och hot mot sig själva, och mot dem de älskar mest. Sådant ger skador som inte går över, skador som inte alltid syns på utsidan men som gör ont i hjärtat och hjärnan, i magen och lungorna, i kroppen och själen. Så med Ada och Sillas barn för min blick, när de samlas vid eldens mjuka sken på kvällarna, vill jag be dig, Gud, för alla barn som somnar rädda, för alla som bär på trasiga, hemska minnen efter att ha sett sådant barn inte borde se, upplevt sådant barn inte borde uppleva: Gud, välsigna oss som skadats. *** att skrika i en storm är som att sparkas när det är krig, det har ingen effekt – det blir bara en svag, omärklig del av kaoset. Att göra uppror mot en våldsam man är värre ändå. Det är inte bara ineffektivt, det är farligt.

Kanske vet ni det, Ada och Silla. Jag tror ni vet, av bitter erfarenhet eller av försiktighet, för ni gör inte uppror. Ni gör inget. Svarar inte ens på tilltal. Det är just i svarslösheten jag hittar gemenskap med er, som jag ser Lemeks ord till er och så – inget svar från er. Det berör mig och utmanar mig, för jag känner att er tystnad också varit min.

Hur länge har vi suttit tysta av rädsla? Väldigt länge. Hur länge ska det behöva fortsätta?

16

I slutet på fjärde kapitlet i Bibeln dyker ni upp, Ada och Silla, det första registrerade månggiftet i Bibeln. Det står helt enkelt att Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada, den andra Silla. Det står inget om er, inget om er inbördes relation, varken innan eller efter det att ni gifte er med Lemek. Kanske kan vi sluta oss till att äktenskapet inte var superfrivilligt för er, då han tog sig er till hustrur. Det låter maktfullkomligt, kanske till och med våldsamt.

För vi kan veta det, ganska säkert, att ni fick en man som var våldsam.

Det är en replik som finns bevarad för oss i Bibeln, den enda riktiga karaktäriseringen av Lemek, och den görs av honom själv. Han säger till er: »Ada och Silla, lyssna till mig, Lemeks hustrur, hör mina ord.

Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma.« (1 Mos 4:23) Så han drar sig inte för att ge igen, värre än vad han får.

Kanske är det en överlevnadsstrategi i denna hårda värld. Att göra människor rädda, så att ingen vågar göra en själv illa. Men det måste ju finnas bättre strategier, jag är säker på att det gör det.

Ni är två kvinnor i samma hushåll. Känner ni av en maktstrid emellan er? Det är lätt att längta efter att vara favoriserad, viktig. Kanske har ni varit väldigt upprörda, kanske har ni hjälpts åt för det mesta.

Det som står om era barn tyder på något slags samarbete mellan er: »Ada födde Javal, och han blev stamfar till dem som bor i tält och håller boskap. Hans bror hette Juval, och han blev stamfar till alla som bakgrund

Vi kan läsa de korta orden om Ada och Silla i Första Moseboken 4. De har egentligen ingen egen berättelse, utan är en del av beskrivningen av sin man.

De är båda gifta med Lemek, som är en våldsam man, vilket han själv beskriver för sina fruar i bibeltexten. Mer än så får vi inte veta om dem i Bibeln.

Namnet Ada betyder »prydnad« och namnet Silla betyder »skugga«.

Ada och Silla är inte de enda kvinnorna i Bibeln som lever i skuggan av en våldsam man.

Läs bland annat om Dina i Första Moseboken 34, och om Jeftas dotter i Domarboken 19.

17

spelar lyra och flöjt. Också Silla födde en son, Tuval Kain, stamfar till alla kopparsmeder och järnsmeder. Tuval Kain hade en syster, Naama.« (1 Mos 4:20–22) Vilka coola namn. Javal, Juval, Tuval Kain och Naama. Nog verkar det finnas en gemenskap emellan er när ni väljer så Knatte-FnatteTjatte-liknande namn på pojkarna. Jag hoppas så att ni var vänner.

Jag tror att ni gjorde ett smart val med så olika vägar för era barn.

Kanske har ni sett vad instängdhet gör med olyckliga män. Kanske ser ni att de behöver gå olika vägar. Eller så är det allt det där praktiska som styr, det är ju så ofta det.

Javal och hans boskap, med lättflyttade tält och en mobil livsstil.

Juval, som spelar instrument och står för glädjen, orken, uthålligheten. Den musikaliske, känslige sonen. Kanske familjens samvete.

Tuval Kain blir stamfar till smederna, både koppar och järn, även där finns det nog en artistisk ådra som får komma fram.

Och så Naama, som liksom de flesta kvinnor i Bibeln inte får en speciell karriär utan väl får man och barn så småningom, och den livsväg som det innebär.

Men hon nämns, Naama, det är inte så många flickor som nämns i Bibeln, särskilt inte när de föds, utan det kan i så fall bli längre fram, när de gifter sig. De kan stå med som relevanta systrar ibland. Men som döttrar, sällan, särskilt inte till kvinnor. Så bra kämpat, Naama. Nog ser ni till att hon får precis så stor plats som hon behöver?

Tittar ni bekymrat på varandra, Ada och Silla, när ni ser henne som nyfödd, en flicka? Tänker ni på vad män som Lemek kan göra med de små och skyddslösa, med dem som är kvinnor och flickor? Tänker ni på hur lätt det är att den som är arg och har makt skadar den som är tyst och saknar språk?

Kanske blir ni med tiden resoluta. Ni bestämmer er för att inget 18

ska få förstöra för Naama. Ni lär henne redan från början vilka strider hon ska ta och vilka hon ska undvika. Ni lär henne redan från början vilka man kan lita på och vilka man ska hålla sig undan ifrån. Kanske har ni andra knep, knep födda ur erfarenheten att vara gifta med en våldsam, lättantändlig man. Åh, vad jag hoppas att ni satt och pratade på kvällarna, Ada och Silla.

Jag ser framför mig att Silla sjöng för barnen medan de somnade när de var små, och sedan satt ni med varsin kopp te – eller vad ni nu hade – och tänkte på er nutid och framtid. Det är bra om ni har varandra, och barnen, och era tekoppsmotsvarigheter på kvällarna. Att sitta där och planera, att försöka kontrollera det som kontrolleras kan.

Det dröjer inte många år innan Sillas kvällssång fylls på med en stämma till, Juvals röst, trevande först, allt säkrare med åren. De andra barnen försöker sjunga med, men deras röster håller inte på samma sätt och efter ett tag lyssnar de mest. Men ibland, någon enstaka kväll (när Lemek är långt borta) sjunger ni alla tillsammans, tror jag. Fyra barn och ni. Och det är de bästa stunderna i livet.

Men vissa kvällar är Lemek hemma. Vissa kvällar sitter han där, i närheten, tyst och mörk som natten själv. De kvällarna blir det inte så mycket sång. Alla är tysta och så lugna som möjligt. Ingen vill riktigt märkas i Lemeks närhet. Man vet liksom aldrig vad som händer. Han är oberäknelig som krut.

Och en dag säger han det, de där orden som sitter så djupt i er att de citeras i helig skrift: »Ada och Silla, lyssna till mig, Lemeks hustrur, hör mina ord. Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma.

Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju.« (1 Mos 4:23–24) Ada och Silla, lyssna till mig. Åh, vad ni lyssnar. Kanske mer på tonfallet, på omständigheterna, än på själva orden, även om själva orden är viktiga som liv och död för 19

er. Men tonfallet är syster till orden, talar om när ni måste fly eller om ni kan stå kvar. Och så upprepar han det.

Lemeks hustrur, hör mina ord.

Ni märker att han markerar sitt ägande av er. Att ni är hans. Att ni är underordnade, att ni är en del av hushållet, men inte nödvändigtvis en viktigare del än möblerna. Barnen är viktigare, de är ju framtiden, överlevnaden, försörjningen. Men ni. Ni är färdiga nu. Har fött barnen.

Levt ett tag. Ni behövs som handräckning och kanske som arbetskraft.

Men annars.

Akta er noga.

Akta er väldigt noga.

Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma.

Det är svårt att höra sådana ord utan att känna skräck. Ni vet, Ada och Silla, ni vet det här så väl. I vissa bibelöversättningar står orden i dåtid, alltså: »Jag har dödat en man för ett sår, en yngling för en skråma.« Har ni tvingats ta hand om kroppar, försökt dölja spåren av er mans våldsdåd? När man har en brutal man gör man vad han säger, han blir den värsta, tyngsta auktoriteten.

Hotet är tydligt i hans röst. Han säger visserligen inget om att döda kvinnor, men det behövs inte heller. Ni vet redan vidden av hans grymhet, hans aggressivitet, hans hämndlystnad.

Det står just inget mer om er sedan. Inte om Lemek heller. Men det står att era söner blir stamfäder och det är något stort. Ni skapar yrken, ger era barn förutsättningar att utöva dem.

Ni skapar framtiden. Ur förfärliga omständigheter, ur våld och övermakt, där föds framtidsyrkena, och så viktiga de är: herde, sångare och spelare, och smed.

Det är yrken vars utövare tjänar människor som behöver mat, livstolkning, och de hårda, hållbara föremål som hjälper dem att leva.

20

Samhällstillvända yrken. Människotillvända yrken, som inte kommer att ge upphov till våld, utan ge en försörjning.

Ett ömsesidigt beroende av varandra. Det är det vi har i samhället. Ett liv som på något sätt förutsätter kontakt och ett omtänksamt bemötande av varandra. Och ni, Ada och Silla, ni uppfostrar era barn till att bidra, att ha något värdefullt att ge till andra.

Vet ni, det där är fortfarande yrken. Det finns fortfarande folk som försörjer sig som era barn gjorde, en gång i tidens begynnelse. Ni skapade ett sätt för människor att leva tillsammans som passar dem alla.

Gud, jag ber för dem som saknar ord, de som inte är fria att prata om hur de har det. Var med alla som inte kan bryta upp från förfärliga förhållanden. Amen.

21

LOTS DÖTTRAR Låt mig stanna upp vid Lot och de oerhört komplicerade relationerna i hans familj. Han var villig att sända ut sina döttrar till våldtäktsmän och blev till sist våldtagen av sina döttrar. Jag vill tänka på alla familjer som slåss mot destruktiva mönster, sår som går så djupt att de aldrig kan bli helade, spänningar som är så starka att hela livet smärtar. Den som har mörker i sin familj har ett mörker som ger skuggor överallt, så med min blick på Lot, han som är både förövare och offer, vill jag be dig, Gud, om frid och fred även på platser där frid och fred verkar omöjligt, om lättnad och befrielse för alla som sitter fast i dåliga relationer: Gud, välsigna oss som är trasiga. *** lots döttrar, ni är de osannolika hjältarna, offren som blir förkämpar, utsatta flickor som växer upp och slår an tonen för världens överlevnad. Ni är som allt det starkaste i superhjälteberättelserna, inklusive superhjältens egna kamp med ondskan och godheten i sin egen själ.

Men ingen har försett er med mantlar, krafter och spännande bilar.

Ni är så bortglömda, så sällan nämnda, fast ni (tror ni själva) räddar världens framtid. Ni går från utlämnad maktlöshet till starkt självstyre.

Ni blir de som själva räddar framtiden.

Men ni gör det på ett sätt som känns konstigt för mig. Det kräver hänsynslöshet och en viljestyrka som inte lämnar utrymme för tvekan.

Kanske får man de egenskaperna när man varit med om det ni varit med om. Ni är starka i ovisshetens tid, hänsynslösa när det behövs, rakryg22

gade inför det som måste göras. Och ständigt utlämnade, först åt er far, sedan åt världens och miljöns krafter, och till sist i er grotta där livet kanske tar slut – inte bara för er, utan för mänskligheten. Jag har inte er styrka, eller er hänsynslöshet, men jag känner igen ert engagemang för att världen måste gå vidare.

Den första gången vi möter er, Lots döttrar, är det för att Lot är beredd att offra er för två främlingars skull.

Det har kommit två okända män till er familj – i själva verket är de änglar, där för att rädda er familj från den katastrof som snart ska drabba er stad. De har kommit för att Lots farbror, Abraham, har bett Gud att förskona er stad från det som kommer. Gud går inte riktigt med på att skona hela staden, den är för ond, men han skickar änglarna för att rädda er.

Redan från början stegras spänningen. Änglarna kan inte bara leverera sitt budskap och sedan gå därifrån. Nej, de jagas av upprörda män i staden som vill våldta dem. Vem våldtar en ängel? bakgrund

Vi får en ganska utförlig berättelse om Lots döttrar i Första Moseboken 19, men vi får aldrig veta deras namn. De är två, och troligen tonåringar, eftersom de fortfarande bor hemma när vi möter dem första gången.

Familjen får en dag besök av änglar. De som bor i staden vill tränga sig in och våldta änglarna, men Lots far erbjuder döttrarna i stället. Änglarna avstyr det och manar familjen att packa – Gud ska förstöra staden de bor i, men de kan få fly. Mamman dör på vägen, medan resten av familjen överlever men tvingas bo i en grotta i tron att hela världen är förstörd. Lots döttrar bestämmer sig för att skaffa barn med sin far i ett försök att rädda mänsklighetens överlevnad.

Det vi ser här är en slags parallellberättelse till Adam och Eva som kastas ut ur paradiset i Första Moseboken 3. Här kastas Lots döttrar ut ur den relativa tryggheten de bodde i till en apokalyptisk grottillvaro som är värre än något de stött på. Det finns andra ställen i Bibeln där män erbjuder sina kvinnor som våldtäktsoffer, som Lots pappa gör med sina döttrar. Abraham gör det med Sara två gånger, i Första Moseboken 12 och 20. Det finns också en berättelse som liknar denna i Domarboken 19. En annan parallell till Lots döttrars berättelse ser vi spår av längre fram i samma bok, när en kvinna tvingas lura till sig en graviditet och en framtid. Det är Tamar i Första Moseboken 38.

23

Inte de upprörda männen i alla fall, änglarna skyddas av att dörren till huset plötsligt blir osynlig. Men Lot försöker blidka de upprörda karlarna från staden, erbjuder sina döttrar i stället, i vad som måste vara en av världshistoriens kallsinnigaste och vidrigaste artigheter.

Lots döttrar – vad säger det er? Vad säger det er om er far? Om hur hänsynslöst världen behandlar kvinnor? »Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill«, säger han. (1 Mos 19:8) Vad händer i er då? Döttrar är inte så värdefulla, inte i er värld. Det har ni vetat länge. Det märker man tidigt och vänjer sig vid. Det blir en del av vardagen, en del av det man bär med sig. Männen först. Men hur patriarkalt samhälle, hur självcentrerad far, hur mansdominerad uppfostran man än har, så måste de orden göra ont. De flesta föräldrar skulle säga »döda mig, men inte mina barn«. Men här säger en pappa – för att rädda två främlingar – »Låt mig skicka ut mina döttrar till er.

Gör vad ni vill med dem.« Er far Lot skyddar er inte. Men er far i himlen är snabb. Änglarna döljer ingången till huset, som sagt. Ni är trygga därinne. Eller ja, trygga är väl ett relativt begrepp. Ni är så trygga som man kan vara i en värld där allt som kan gå snett verkar gå snett.

Kanske är ni tonåringar. Och om ni är det, är ni kanske vana vid att iaktta hur världen går er förbi. Ni märks inte som ni borde märkas. Ni är viktiga. Men vuxenvärlden har inte märkt det än.

Fast nu räddas ni. Kortsiktigt, av en magiskt dold dörr. Och långsiktigt, för änglarna säger att ni måste ge er av. Omedelbart. Den här staden ska utplånas.

Er far tvekar. Änglarna skyndar på. Ni packar allt ni kan. Det blir det ni kommer åt i stället för det ni verkligen behöver och vill ta med.

Men änglarna bryr sig inte. Änglar vet saker som människor inte vet.

25

De vet att det som verkar så värdefullt nu snart inte kommer att spela någon roll. Och de vet att det är bråttom.

Eld kommer att regna över staden.

Ni har ingen att säga hejdå till, hur hemskt är inte det? Det finns ingen här för er, inga vänner. Ni bryter upp. Ni börjar gå. De första stegen på väg till det nya livet som flyktingar.

Flykting. Det är inget liv man vill ha. Men det är bättre än alternativet.

Och nu vänder sig er mamma om. Hon tvekar. Hon har haft bekanta – kanske allianser – här. Kvinnor som kanske inte direkt var vänner, men som hade sett henne. Vid brunnar och i dörrar har det fått lov att ske, det som kanske inte kan kallas för vänskap. Vad ska vi kalla det för? De förtryckta kvinnornas gemenskap?

Var er mamma förtryckt? Sa hon ifrån i går, när er pappa ville skicka ut er till att våldtas? Inte vad vi vet. Det står ingenstans. Men kanske skedde det på det där sättet som er mamma lärt sig. Ögonkast. Blickar. Kanske vädjade hennes ögon till änglarna: Gör något, skydda dem!

Som hon vädjat till kvinnor i den här staden förut: Hjälp mig! Hjälp mina barn!

En ensam värld, er mors. För det är inte första gången ni har flytt, det här. Från plats till plats har ni fått röra er, och aldrig har ni fått vara en del av en stads gemenskap. Det har inte gått. Er pappa inbjuder inte till varma relationer. Men det har funnits en slags lågmäld kvinnlig samhörighet. Generösa gester. Viskade ord. Värmande blickar.

Nu vänder sig er mamma om. En sista blick bara, på den plats där hon fått det närmaste hon har kommit värme.

Och när hon vänder sig om, dör hon. Hon förvandlas till salt. En staty. Och ni kan inte stanna upp, inte krama en sista gång, inte hejda er av sorg och chock. Ni slussas vidare. Inte stanna. Spring.

Och så börjar ert nya liv. Det med bara er pappa.

26

Jag undrar hur det känns för änglarna att lämna er. Att veta vem de lämnar er hos. Men, gör änglarna verkligen det? De kanske inte lämnar er, de kanske finns kvar, osynliga. Jag hoppas det.

Nu får ni bo i en grotta. Det är skyddat, det är det, i bemärkelsen att det finns tak och väggar. Men det är också fuktigt och obehagligt.

Det finns fladdermöss i grottor och insekter och något som biter er på natten som ni helst inte vill tänka på vad det är.

Er pappa är nöjd, för han har sitt vin.

Ni går ut på dagarna, försöker hitta något att äta. Ni gör det, ni lär er långsamt att leva på det här sättet. Men ensamheten finns där. Det här är en annan ensamhet än den första i staden, den här handlar inte om att ni saknar vänner. Den här ensamheten är total.

Ni undrar: Finns det ens några andra människor i världen? Har alla andra utplånats? Det verkar ju så. Bilden av den brinnande staden är för alltid fastetsad i era minnen, hemsöker era drömmar, dyker upp på näthinnan när den själv vill. Styr er. Ja, nog måste världen vara utplånad.

Bilden av er mamma som blir till salt. Den finns också kvar. Den kommer också när ni blundar. Er mamma som såg bakåt. Ni kommer aldrig någonsin att se bakåt i hela era liv. Posttraumatisk stress. Det är det ni lider av, tror jag.

Långsamt verkar det gå upp för er att ni nu lever helt ensamma på jorden. Två systrar och en åldrande pappa. När han dör, dör männen ut. Innan han dör har ni något viktigt som ni måste göra. Ni måste se till att ni inte blir de sista. Mänskligheten måste finnas kvar.

Så ni lurar er pappa, ger honom vin. Ser till att bli med barn. Det kan verka vidrigt, fruktansvärt. Vedervärdigt. Men ni har hunnit se vidrigheter och vedervärdigheter förut och ni har överlevt. Överlevnaden är det viktiga nu. Nyckeln till framtiden. Allt hänger på er. Så tror ni.

27

Och det ni gör ger resultat. Var sin son får ni, Lots döttrar. Moab och Ben-Ammi. Era söner blir ledare.

Ni har räddat världen. Moab blir stamfar till moabiterna, och moabiterna kommer att ge oss Rut. Och Rut, hon gifter sig så småningom med Boas och får en son. Så blir hon en av dem som är med i Jesus stamträd.

Det är på grund av er. Och ett par flaskor vin.

Men mest av allt er obrottsliga hängivenhet till livet.

Ni var så unga då, en gång för länge sedan, när två änglar täppte till dörren till ert hus, men öppnade era ögon för er fars hänsynslöshet.

Ni har också sett – det har alla gjort som levt så utlämnade som ni – hänsynslösheten inom er själva, inom varandra. Ni har tänkt, gång på gång, under sömnlösa nätter och dagar som verkat meningslösa, ältat tanken: Jag förstår hur han kunde göra något sådant mot oss som han gjorde. För jag är likadan, jag har det också i mig, det där drastiska, snabba, hänsynslösa.

Och nu har ni använt den hänsynslösheten för mänsklighetens skull: För att rädda världen. För att fixa framtiden. För att någon, någon gång, någonstans, ska blicka ut ur något annat än en grotta. Ska få se mer av världen än den delen av skogen där ni hämtar ert uppehälle.

Det är förvånansvärt mycket text som handlar om er, ändå är det så sparsamt med detaljer kring er i Bibelns texter. Jag funderar över hur det känns, när allt är klart, när framtiden är räddad, när ni kan dra efter andan och fundera över vad som hände. Ändras något hos er? Vad händer med den som våldfört sig på någon annan?

Vad händer när de tilltänkta offren blir förövarna? Er pappa tyckte att ni kunde våldtas av stadens män. Änglar räddade er, men sedan tog ni för er av er fars sexualitet. En våldtäkt i retur.

Ni har förlorat så mycket, Lots döttrar. Er mamma, er värld. Er 28

moraliska integritet är borta. Men inte hoppet. Hoppet får er att vilja att världen ska fortsätta, att livet ska fortsätta. Det är ofattbart. Kanske beror hoppet på att änglarna är i närheten. Eller så är det något med att ha en syster, någon som delar ens värld.

Era barn blir inte heller ensamma. De blir två med två mammor.

Två stycken unga pojkar som håller ihop, och två äldre systrar som har hållit ihop hela tiden. På det viset klarar man det mesta, det lär ni dem: håll ihop.

Tack, Gud, för alla som orkar göra det som behövs för att rädda världen.

Hjälp oss att rädda världen på ett sådant sätt att vi inte skadar varandra.

Amen.

29

Vi är vana vid att höra berättelserna om Bibelns hjältar och föredömen.

Men hur är det med alla de som misslyckas, de som inte får något lyckligt slut, de som gått till historien som monster och skurkar? Kan vi lära oss något av dem? Kan vi till och med känna igen oss i deras berättelser?

Charlotte Frycklund drabbades av en längtan att lära känna alla dem i Bibeln som lever trasiga, trassliga liv. Därför skriver hon brev till dem, i ett försök att komma dem närmare in på livet. »Det är inte alltid jag kan förstå deras val eller motiv, men något i deras berättelse slår alltid an en sträng i mig«, skriver hon. »De liknar mig, de utmanar mig, de skrämmer mig och de lär mig saker om mig själv.« Med fantasins och empatins hjälp låter Charlotte Frycklund bibelläsningen bli tredimensionell – den får djup, bredd och höjd. »Följ med på en resa i Bibelns mörkare hörn och du ska upptäcka att Guds ljus lyser också där, räddar även där.«

www.argument.se

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0971

E

T

S

Charlotte Frycklund är nätpräst i Svenska kyrkan.