52 förlorade sovmorgnar

Jacob Langvik

52

FÖRLORADE SOVMORGNAR

Varför det är värt att ställa klockan en söndag

ARGUMENT

Jacob Langvik

52

FÖRLORADE SOVMORGNAR

Varför det är värt att ställa klockan en söndag

ARGUMENT

prays

EVERY man

IN His OWN LANGUAGE,

AND THERE IS no language that God DOES NOT UNDERSTAND duke ellington

© 2019 JACOB LANGVIK OCH ARGUMENT FÖRLAG Lettland GRAFISK FORM & FOTO TRYCK PIERRE ERIKSSON DARDEDZE HOLOGRAFIJA SIA

ISBN 978-91-7315-569-4 www.argument.se | info@argument.se

Argument Förlag AB | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg | Tel: 0340-69 80 00

INNEHÅLL g9g [intro]

människorna

bönen

tron

kyrkans usp

g19g en burk gemenskap

mot själviskhet

och ensamhet g32g bitte

g39g varför heter det

kyrka och inte hoppborg? g51g johannes

diakonin

g59g ett rum fullt

med kärlek g65g anna

g73g när det vibrerar

i kyrkbänkarna g77g birgitta

g87g den stora berättelsen g96g martin

predikan

g105g charles lindbergh, proppskåp och eld g111g jan g115g [outro]

Ä8Å

[INTRO]

»varför ska vi gå till kyrkan?« Dottern står i sin pyjamas framför det väldukade och instagramvänliga frukostbordet. (En tweenie som somnat sent en lördagskväll kan verkligen se sliten ut.) Jag har full förståelse för frågan. Varför sumpa en solig förmiddag för att vara inomhus? En del av mig skulle också vilja göra något annat.

Så många gånger har jag suttit och lyssnat på några pojkdjupa funderingar från en predikant som blandat ett par ord från Bibeln med något visdomsord som verkat vara snott från en poster på Espresso House.

Så många gånger jag gått till kyrkan och känt mig som det svarta fåret: en rund kloss som ska in i ett fyrkantigt hål – helt olik alla andra besökare.

Så många gånger har jag velat smyga in längst bak i en kyrka, oupptäckt, men i stället har ett levande, störigt pop up-fönster dykt upp med information jag inte bett om.

Och allt detta på bekostnad av en perfekt dag i solen.

Trots det säger jag med min myndigaste stämma till den trötta tweenien att det inte är förhandlingsbart – vi ska till kyrkan.

••• »Eller som alla foliehattar som går till kyrkan«, säger kollegan när vi äter lunch, innan han snabbt lägger till »just det, det hade jag glömt, du är ju kyrklig.« På sätt och vis blir jag glad över att han nästan har glömt bort att jag kal­ lar mig kristen, att han ser mig som jämlik. På samma gång gör det mig lite sorgsen. Märks det inte mer? g9g

Samtidigt visar den där kommentaren att det trots allt finns ett avstånd mellan oss, ett näst intill osynligt mellanrum. Vi gillar samma musik, samma mat och samma humor, men när det kommer till det kyrkliga – att jag är kyrklig – då uppstår plötsligt det där glappet. Egentligen inte från min sida, men jag får en känsla av att min kollega känner så.

Det känns som om jag sitter med en foliehatt på huvudet resten av lunchen.

Jag känner mig naiv och blåögd, som om jag förkroppsligar en massa fördomar om hurdana »kyrkliga människor« är. Det är ju onekligen lite konstigt att en annars fullt normal kille (åtminstone vill jag tro att jag är det) tror på något som många avfärdar som sagor. Och inte bara tror, utan dessutom – mer eller mindre lyckat – försöker leva utifrån den övertygelsen.

Det kanske låter märkligt, men den där kommentaren får mig att vilja gå upp i ringen för att försvara kyrkan. Samma kyrka som jag själv kan vara väldigt kritisk mot. Det är okej att jag som är en del av kyrkan har invändningar, men när andra kritiserar slår beskyddarinstinkten till. Helst skulle jag vilja övertyga min kollega om att man faktiskt kan gå till kyrkan och ändå behålla förståndet. Och innerst inne önskar jag att han också skulle uppskatta kyrkan (men det säger jag inte högt).

••• »Religionen är det stora problemet här«, säger en journalist på tv.

Jag ser framför mig hur Svenssons runt omkring i landet sitter och nickar förstående och begrundar det hon säger framför sina väggfasta platt-tv:ar. Jag nickar också. Trots att jag är en av dem hon talar om – eftersom jag går till kyrkan måste jag ju tillhöra en religion. Ändå är det nog egentligen inte mig hon syftar på. Jag förstår att hon menar dem som kallas fundamentalister, men hon målar med så grova penseldrag att bilden blir otydlig. Ett tag funderar jag på om journalisten som uttalar sig vet speciellt mycket om religion. Visst, jag kan skriva under på en del av vad hon säger, men skulle samtidigt önska en g 10 g

mer nyanserad bild. Att hon bejakar och beskriver hur komplext det hela är.

Jag önskar också att hon emellanåt slängde in orden »även pengar« i meningen om »det stora problemet«. Att hon gjorde en grundligare research innan det hon säger når Svenssons öron. Jag vill skrika ut: »ALLA RELIGIÖSA ÄR INTE PUCKON!« För när medier rapporterar om religion verkar de oftast fokusera på våld och krig, Knutby, pedofiler, kvinnoprästmotståndare och diskriminering av homosexuella.

Trots att jag alltså ofrivilligt inkluderas i en del av mänsklighetens stora problem sitter jag med en inre övertygelse om att kyrkan i själva verket utgör ett hopp för denna söndriga och på sina ställen försoffade värld. Jag är inte dum, jag kan se att kyrkan historiskt (och även i modern tid) har utsatt människor för förtryck och maktmissbruk. Men ändå tror jag att kyrkan, som jag tänker mig den, kan spela en viktig roll i det som vi kallar fred.

Kyrkan befinner sig dessvärre i ett slags flygvärdinneläge: den säger saker som kan vara livsviktiga, men folk lyssnar inte. Kanske för att vi i kyrkan har målats upp som »problemet« av människor med stor mikrofon och dålig koll. Eller så är det kyrkans eget fel, att vi har varit allt för otydliga med vad vi vill och står för.

Oavsett bär jag en tro på att kyrkan kan göra världen bättre.

••• Jag skrev en bok om varför människor slutar att gå till kyrkan.

Under releasefesten kom en gammal vän fram efter min framläggning om bokens uppkomst och innehåll och sa: »Det här med varför människor lämnar kyrkan, det är ju jätteintressant« – precis en sån kommentar man vill ha när ens känslor dallrar på utsidan av kroppen och man är nervös för hur boken ska tas emot.

I nästan en timme hade jag berättat om anledningarna jag stött på till att många lämnar kyrkan, jag hade också vävt in min egen resa och verkligen lagt upp mitt hjärta på bordet. Jag hade berättat att jag ofta upplevt någon slags g 11 g

»with or without you«-relation med kyrkan: Jag kunde leva utan den, men ändå inte. Nu stod jag och fick skriva hälsningar och signaturer i böcker som såldes. Och så fick jag ta emot kommentarer som gjorde mig varm och glad.

Jag slickade i mig allt som vore det godis. »Men«, fortsatte min vän, »det är ju ännu mer intressant att fundera på varför människor stannar kvar i kyrkan.« Lyckan och hybrisen drabbades av temporär punktering, samtidigt som ett vagt ljus tändes. Som om min vän kastade ett ben till den hund som under några år slumrat. Så klart att det var mer intressant.

Varför går man till kyrkan, egentligen?

••• Det hade varit betydligt enklare att skriva en bok om varför människor gick till kyrkan för några hundra år sedan. Då var man tvungen eftersom kungen sa det, eller för att slippa benstocken och bli bespottad. Men också för att det inte fanns några tv-nyheter, Facebook, Tinder eller LinkedIn. Det var i kyrkan man fick viktig information, och det var på kyrkbacken man nätverkade.

Egentligen är det väl rimligast att tänka att man får svar på frågan om varför folk går till kyrkan genom att prata med dem som går dit. Grejen är att det antagligen finns lika många anledningar som antalet människor. Även om många har någon slags tro, är det ingen självklarhet. När jag växte upp fanns det till exempel en kille som gick till kyrkan eftersom han alltid blev tillfrågad om att spela trummor – trots att han sa att han aldrig ens tänkt tanken att det skulle finnas en Gud. Och i kören där jag sjöng fanns en tjej som gick till kyrkan för att hon älskade att sjunga. En annan tjej i samma kör gick dit eftersom hennes föräldrar lät henne hitta på vad hon ville efter att hon varit på körövningen. Även om det finns någon slags gemensam grund för varför människor går till kyrkan är risken stor att jag skulle få ganska tillrättalagda svar på en direkt g 12 g

fråga. Folk skulle mestadels säga det de tror att jag vill höra, det som de tror förväntas, i stället för att vara helt ärliga. Det finns till exempel de som går till kyrkan bara för att någon säger åt dem att göra det (kanske inte kungen, men åtminstone någon i familjen), och det kanske man inte vill säga högt.

Min upplevelse är helt enkelt att man får ärligare svar på frågan om varför människor inte går till kyrkan än varför man gör det.

Så i stället för att göra mig till språkrör för alla, får jag försöka gräva där jag själv står och fundera över varför jag går till kyrkan. Det finns ju en stor poäng i att då och då sätta sig ner och fundera över varför man gör som man gör. Varför man tror som man tror.

Utgångspunkten för den här boken är att jag tänker följande kring de två stora komponenterna människor och kyrkan: Vi människor är alla ganska lika varandra – oavsett om vi går till kyrkan eller inte. Rent biologiskt sägs det faktiskt att människor till 99,7 procent är likadana (tröstande ändå att tänka att jag bara är 0,3 procent olik Brad Pitt, men skrämmande att jag också bara är 0,3 procent ifrån drottning Elizabeth II).

Jag tror dessutom att vi alla har liknande behov; vi är som tomma skal som längtar efter innehåll. Visst är det väl så att vi alla famlar efter något slags mönster och mening? Eller något som håller oss varma när livets hårda vindar drar kallt? Vi går alla runt med en inneboende rädsla för att bli ensamma, att inte bli efterfrågade. Eller som Hjalmar Söderberg skriver: »Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.« Jag tänker att detta gäller alla människor och citatet får fungera som utgångspunkt för den här boken.

När jag skriver om kyrkan handlar det inte om själva lokalen utan om människorna som går dit (om jag nu inte på något ställe skriver om kyrkan som lokal). För tydlighetens skull kan det även vara bra att påpeka att när jag skriver om kyrkan är det den del av kyrkan som jag själv har erfarenhet av. g 13 g

Jag skriver till exempel därför inte om den syrisk-ortodoxa grenen, inte heller om någon yngre gren som bär något amerikanskt namn.

Jag skriver också mot bakgrund av att å ena sidan är vi som går till kyrkan i Sverige i dag i något slags minoritet, å andra sidan lever vi på en jord där cirka två miljarder människor går till kyrkan. Detta skapar både ett utanförskap och någon form av större tillhörighet.

Min erfarenhet är att många inte verkar bry sig om min tro över huvud taget – så länge jag inte försöker pracka på någon något. Sen finns det gånger då mitt engagemang i kyrkan bemöts som om det nästan vore något exotiskt, då jag upptäcker att människor är väldigt intresserade.

Min syn på Gud är i grunden ganska enkel. Om det finns en Gud tror jag att det är Gud som skapat ljumma sommarkvällar, pizza med tjock botten, stjärnhimlen, kärleken, doften av gran, tacksamheten och den åtföljande tystnaden, den kroppsvarma soffan efter att vännerna gått hem, glädjen som uppstod i publiken på Hultsfredsfestivalen 1997 när bob hund spelade OCH kyrkan.

••• Så. Till min trötta tweenie, till min kollega som tycker att jag är en foliehatt, till dig Svensson i tv-soffan. Här kommer mina anledningar till varför jag går till kyrkan.

g 14 g

g 15 g

1 MÄNNISKORNA

Ä18Å

EN BURK GEMENSKAP MOT SJÄLVISKHET OCH ENSAMHET kanske skulle man kunna tro att största anledningen till att jag går till kyrkan är Gud. Men om jag sa det skulle jag ljuga. Sanningen är att jag aldrig hade gått till kyrkan om det inte var för människorna. Det är egentligen inte konstigare än min vän Helge som går till Ullevi och kollar på fotboll mest för umgänget, ölen och korven. Inte för själva fotbollen.

Om vi tar det rent kronologiskt: Jag har gått till kyrkan från det att jag var nyfödd. Eller gått och gått – jag blev buren i början. Under en tid i tonåren var det viktigt för mig att säga till folk att mina föräldrars val att gå till kyrkan inte hade påverkat mig alls. Min vanligaste line var: »Bara för att man föds i ett garage behöver det inte betyda att man blir en bil.« Men självklart påverkade mina föräldrar mig.

En av de första gångerna jag blev buren till kyrkan bars jag inte bara till en bänk utan ända längst fram i lokalen, till podiet där pastorn höll upp mig inför hela församlingen. Lite som Rafiki lyfter upp Simba i inledningen av Lejonkungen (dock fanns inget av bugandet med, eller Elton Johns röst som en ljudkuliss i bakgrunden). Texten till inledningen av Lejonkungen hade däremot passat lika bra där som i filmen: »Från den stunden vi kom hit till jorden, vi möttes av sol ovanför. Finns mycket mer än det du och jag ser, mycket mer än vi känner och hör.« Pastorn höll upp mig så att alla kunde se och sa något i stil med: »Detta är Jacob. Jesus har sagt att om vi tar emot de allra minsta, så tar vi också emot honom själv.« Och så uppmanade han alla som var där att fortsätta se mig och be för mig, innan de till sist bad till Gud för mig och mina föräldrar. På samma sätt som man gör med alla barn som döps eller välsignas. g 19 g

Det var så jag blev presenterad för det som kom att bli min utökade familj.

Människor som tillsammans med min vanliga familj fanns runt omkring mig under min uppväxt. En grupp människor som frågade efter mig, gav mig hjälp och visade omsorg. Fortfarande, nästan fyrtio år efter att jag blev presenterad, möter jag äldre damer som tog pastorns ord på allvar och säger att de tänker på och ber för mig. Jag måste erkänna att det är en skön känsla, vetskapen om att fortfarande finnas på deras karta.

Hade jag i sexårsåldern fått frågan om varför jag gick till kyrkan hade jag med största sannolikhet nämnt kuddarna i barnvaktsrummet. Det var kuddar som var perfekta att bygga kojor med, men som också var lagom stora för kuddkrig. Vad jag minns var barnvaktsrummet ofta fullt med andra barn som – precis som jag – hade lite för mycket spring i benen för att orka sitta en hel gudstjänst. Där fanns också vuxna som försökte sysselsätta oss och som ville lära känna oss.

Det sämsta jag visste med kyrkan i den åldern var när en kille som var ett par år äldre än jag kom dit. Hans favoritsyssla var inte kuddarna, utan att se hur arg han kunde göra mig. För ändamålet hade han tränat upp sin lillebror till att bita och slå mig. Under årens lopp slutade visserligen lillebrorsan att lyda storebrors order men killen fortsatte ändå att vara en retsticka. Detta hindrade mig dock inte från att tycka att det var kul att gå till kyrkan. Som tur var fanns det andra att hänga med.

Det hände ibland att jag fick följa med till kyrkan när det inte var någon annan där. Det var betydligt tråkigare än när lokalen var full med människor.

Det var slående hur skepnaden av ett rum kunde vara så annorlunda beroende på om det fanns människor där eller inte.

På söndagarna fanns det så många olika sorter, ungefär som en bukett av människor. Gubbar med sylvassa pressveck, äldre damer som var trevliga, tanter som inte var fullt lika vänliga, unga damer som sjöng vackert med svåra ord som jag inte förstod (men musiken berörde ändå), killen i jeans och piké g 20 g

som alltid tog kort på allting, mannen som alltid frågade min pappa om han hade någon penna han kunde få. Där fanns lärare, poliser, sjuksköterskor, fabriksarbetare, småföretagare och pensionärer. Det fanns också en vaktmästare som ofta stod vid dörren och hälsade. Han hälsade glatt på mina föräldrar men gav mig alltid en lite strängare blick. Troligtvis eftersom jag och några vänner ertappats med att kasta pappersflygplan från kyrkans läktare (och det faktum att vi hade lovat några gånger för mycket att det inte skulle upprepas).

Möjligheten att kunna kasta pappersflygplan från läktaren var för övrigt också en stor anledning till att jag gillade att gå till kyrkan.

Om jag skulle ge mina kyrkobesök under den här perioden ett soundtrack hade jag valt signaturmelodin till den gamla komediserien Cheers: Sometimes you want to go Where everybody knows your name And they’re always glad you came.

Det var verkligen så det kändes, att alla visste vem jag var (men det gjorde de säkert inte).

I efterhand har jag allt mer kommit att uppskatta och värdesätta mötet med alla dessa människor i olika åldrar, med olika klädstilar, olika dofter, från olika delar av stan och med olika bakgrund. Jag är tacksam för de ledare som avsatte några timmar varje vecka för att lära mig och mina vänner allt ifrån knopar till hur man läser en minnesvers sakta och tydligt under ett luciatåg på ett äldreboende. Men framför allt för att de såg oss och tog oss på allvar.

Hade man frågat mig i tonåren varför jag gick till kyrkan hade jag nämnt alla mina vänner. Under den perioden hade jag mitt största sociala umgänge med människor i kyrkan. Så här i efterhand kan jag till och med tänka att jag var för mycket i kyrkan. Gud och tron var ibland bara något slags plusmeny till den verkliga anledningen till mitt kyrkoengagemang: kompisarna. I The rise g 21 g

of Christianity lägger religionssociologen Rodney Stark fram tesen att det i själva verket är sociala relationer och inte lärosatser som gör att människor söker sig till kyrkan.

Allt var givetvis inte bra i kyrkan under de här åren heller, men nu var inte retstickor och bitande småbröder mitt största problem utan människor som jag upplevde försökte släcka mitt brinnande hjärta. Som kanske försökte bromsa mig emellanåt, som vågade ifrågasätta mig, som vände på perspektiven och hjälpte till att bredda horisonten – även om det ibland var smärtsamt. I efterhand har jag insett att de försökte hjälpa mig och i dag tänker jag tillbaka på dem med tacksamhet.

När vi ändå pratar om förändring av perspektiv måste vi diskutera elefanten i rummet: höll mina föräldrar på med hjärntvätt när de tog mig till kyrkan?

Ja, om det är hjärntvätt att påverka sina barn så gjorde de ju det. Men i så fall har väl de flesta föräldrar gjort sig skyldiga till samma sak – nästan alla vill sina barns bästa. Samma armar som gungade mig till sömns när jag vaknade på natten, som bar mig till sjukhuset när jag behövde vård och kastade upp mig i luften för att skoja, bar mig också längst fram i kyrkan den där gången för att tacka Gud och be den större familjen inkludera mig i sina böner.

Jag har aldrig blivit tvingad att gå till kyrkan.

Jag hör ibland människor som säger att kyrkan är ett världsfrånvänt litet sammanhang. Och jag kan hålla med. Men också inte. Visst, det kan upplevas litet när man tänker på hur homogen och likriktad kyrkan kan vara många gånger. Det finns kyrkliga sammanhang där oliktänkande ses som fientliga och skrämmande. Själv har jag lyckligtvis besparats dessa sammanhang och skulle vilja påstå att min världsbild bara har blivit större tack vare uppväxten i kyrkan. Där fanns vuxna som jag såg upp till som inte röstade på samma parti som mina föräldrar, som inte körde likadan bil och inte handlade i samma affärer. Jag fick åka på läger där jag lärde känna nya vänner, först utanför g 22 g

staden, sen med ett annat riktnummer och så småningom från hela landet.

Och tack vare att jag gick till kyrkan fick jag också lära mig om andra delar av världen i och med att missionärer kom på besök ibland (eller ganska ofta, faktiskt). Det var inte alla sjuåringar som kunde skillnaden på Franska och Belgiska Kongo, som visste att Galapagosöarna tillhör Ecuador, som har en huvudstad som heter Quito som ligger högt, och att Bangladesh ofta drabbas av översvämningar.

Men kyrkan lät oss inte enbart lära känna nya exotiska platser i den här världen, utan berättade även om en osynlig, men högst verklig värld som är så mycket större än vi kan förstå (mer om detta i kapitlet om bön). Och det är väl just detta som är den stora skillnaden jämfört med om jag hade vuxit upp i en nitisk frimärkssamlarfamilj eller om hela familjen varit engagerad i en idrottsförening – att få finnas i ett sammanhang som också tror på en annan verklighet.

Något år efter gymnasiet arbetade jag i en kyrka som ungdoms- och fritidsledare. Under en av mina första dagar på jobbet stegade en äldre dam i åttioårsåldern in på mitt kontor och bad om hjälp med att kopiera. På väg till kopiatorn presenterade hon sig som Gun och ur sin väska tog hon fram ett maskinskrivet brev. Hon bad om att få det kopierat i tio exemplar.

Vi småpratade lite innan hon snabbt stoppade ner sina kopierade exemplar tillsammans med originalet och stack iväg.

Veckan efter kom hon tillbaka. Hon ville ha hjälp med att kopiera. Igen.

Den här gången blev jag nyfiken på vad det var jag hjälpte henne med. Gun berättade att hon varje vecka skickade brev till olika presidenter och statschefer. Att hon var engagerad i Amnesty och att det enligt organisationen fanns flera tusen människor runt om i världen som satt i fängelse på grund av något de inte gjort. Därför skickade hon nu brev till diverse politiska ledare och bad om att de fängslade skulle släppas, eller i alla fall få en schysst rättegång. I stort sett varje vecka under mina två år i församlingen stod vi vid g 23 g

»Kanske skulle man kunna tro att största anledningen till att jag går till kyrkan är Gud. Men om jag sa det skulle jag ljuga. Sanningen är att jag aldrig hade gått till kyrkan om det inte var för människorna. Det är egentligen inte konstigare än min vän Helge som går till Ullevi och kollar på fotboll mest för umgänget, ölen och korven. Inte för själva fotbollen.« Varför går man till kyrkan, egentligen? Den frågan fick Jacob Langvik på releasekvällen av sin förra bok »96 Lampor« som handlar om dem som lämnat kyrkan. där och då bestämde han sig för att skriva en ny bok och försöka beskriva vad som får honom att fortsätta gå till kyrkan – trots att han ibland skulle vilja ta sovmorgon i stället. boken handlar om det som är svårt att hitta någon annanstans i samhället: kors av aska i pannan, rum fulla av kärlek, vibrerande kyrkbänkar och en speciell gemenskap.

WWW.ARGUMENT.SE