Issuu

INLEDNING EN EKOLOGISK FÖRÄNDRINGSRESA GENOM 12 STEG

Den här boken handlar om ekologisk omställning och klimatomställning. Den hämtar inspiration från tolvstegsgemenskapen som hjälpt många människor att bli fria från olika former av missbruk. Med hjälp av begreppet planetmissbruk vill jag försöka närma mig klimatnödläget och ekokrisen utifrån idén att vi människor i den rika delen av världen missbrukar naturens resurser.

Det händer att folk skrattar till när de hör ordet planetmissbruk. Men ganska snabbt börjar de flesta reflektera över vad det innebär. Många berättar då om hur de själva upplever omställning och förändring i sina egna liv. Det är från sådana samtal som jag samlat in de personliga berättelser som utgör en viktig del av den här boken. (Alla personer i de här berättelserna är återgivna med fingerade namn, och berättelserna är återberättade så att det inte ska vara möjligt att känna igen någon specifik person.)

De flesta av oss i den rika världen är fast i planetmissbruk, i varierande grad. Sju av tio personer i Sverige tillhör de rikaste tio procenten av mänskligheten. De flesta svenskar är därmed allvarligt fossilberoende och

har ett generellt planetmissbruk, utifrån att vi utnyttjar och exploaterar jorden och våra medvarelser på icke-hållbara sätt.1

Samtidigt kan de flesta av oss också betraktas som medberoende till dem som är de verkliga vinnarna på den ohållbara tillväxt- och fossilekonomin – de som utvinner, säljer och blir rika på fossila bränslen som olja, kol och naturgas. Vid sidan av fossila bränslen finns dessutom andra ohållbara processer som också leder till beroende och medberoende. Ett exempel är överuttag av biobränslen, som bland annat leder till avskogning och koldioxidutsläpp som träd och växter inte hinner ta upp i rimlig tid.2

Medberoendet är, precis som planetmissbruket, svårt att bryta och bör också betraktas som ett dysfunktionellt sjukdomstillstånd. Även medberoende kan hanteras med hjälp av de tolv stegen.

Insikten om att vi har ett missbrukande och medberoende förhållande till planeten är startpunkten för den förändringsresa som jag hoppas att den här boken ska bidra till. Jag vill förtydliga att det inte enbart kommer att handla om klimatomställning, utan även om ekologisk omställning ur ett bredare perspektiv. Vi kommer också att få se att omställningen inte bara handlar om att göra bättre konsumtionsval. Förändringen innehåller även påverkansarbete, kunskapsinhämtning, kunskapsspridning, förändrade politiska beteenden och mycket annat.

Själv tillhör jag dem som vaknat sent när det gäller att förstå hur alarmerande och akut klimatnödläget och ekokrisen faktiskt är. För ett drygt decennium sedan var jag inte speciellt intresserad av ekologiska frågor, men allt eftersom personer i min närhet började prata om klimatfrågan blev den alltmer påträngande. Jag började läsa böcker, se dokumentärer, lyssna på poddar och prata med smarta människor vid middagar och fikabord. Förnekelsen började alltmer släppa sitt grepp om mig. Jag drabbades av klimatsorg och ibland grät jag på nätterna. Jag våndades, skämdes, fick panik, kände hopplöshet, vanmakt, ilska och rädsla. Sakta men säkert vaknade insikten om att jag var tvungen att agera på något sätt. Jag visste inte riktigt hur, och jag kan inte säga att jag med säkerhet vet det nu heller.

Den här boken är en del av mitt sätt att försöka ta reda på det, och jag hoppas att även du som läser ska bli inspirerad. Hur får vi hopp, kraft och inspiration att förändra och förändras, tillsammans med alla andra som befinner sig i ekologisk omställning?

I tolvstegsgemenskapen pratar man om att man blivit sjuk av sitt missbruk eller medberoende.

När beroendet börjat släppa säger man att man är i tillfrisknande, och för oss planetmissbrukare är tillfrisknande samma sak som omställning

Jag hoppas att den här boken ska hjälpa både dig och mig att ställa om. Min förhoppning är också att förändringen ska mynna ut i en bättre ekologisk självkänsla och stärkt gemenskap med andra människor, med andra levande varelser och med allt som omger oss.

Förhoppningsvis slutar inte resan där. Den stärkta gemenskapen ska sedan vidare: ut i världen för att försöka rädda vår blödande, sargade och upphettade jord.

OM TOLVSTEGSGEMENSKAPEN

Tolvstegsmetoden, som inspirerat den här boken, har sitt ursprung i 1930-talet och Anonyma Alkoholisters självhjälpsgrupper för alkoholmissbrukare. På 1940- och 50-talet utvecklades den så kallade Minnesotamodellen i usa, där de tolv stegen började användas mer konsekvent i behandling vid beroendeproblematik. Tolvstegsmetoden har ändrats och utvecklats med åren, och började användas som behandlingsmetod i Sverige först på 1980-talet.3 Samtidigt som den framgångsrikt används i behandling än i dag, finns också mängder av oberoende tolvstegsgrupper runt om i Sverige. Det finns program som vänder sig till alkoholister, narkomaner, kärleksoch relationsberoende, medberoende och människor som lever eller har levt i olika typer av dysfunktionella tillstånd eller relationer.

I den här boken kommer jag huvudsakligen att referera till tolvstegsgemenskapen, vilket är ett bredare och mer inkluderande fenomen än tolvstegsmetoden eller tolvstegsprogrammet.

Tolvstegsmöten, andlighet och överlämnande

Tolvstegsmöten följer i regel en strikt ordning där det finns återkommande inslag, som till exempel att man presenterar sig med: »Hej, jag heter X och jag är alkoholist/narkoman/relationsberoende/etc«. Det finns ingen ledare på mötena, utan alla hjälps åt solidariskt och tar på sig olika uppgifter. Mötena är öppna för vem som helst, och alla som kommer är anonyma.

Deltagarna går igenom stegen på egen hand mellan mötena, ofta med hjälp av en steggrupp och/eller en sponsor. Sponsorn fungerar som en vägledare eller coach för en viss person genom förändringen.

Utmärkande för tolvstegsgemenskapen är andlighet och idén om överlämnande. Ibland pratar man då om Högre makt, Universum eller Gud som mottagare för överlämnandet. Men det viktiga är inte till vem eller vad man lämnar över. I stället är det själva akten av att lämna över – att släppa kontrollen – som brukar upplevas som förlösande. Därför finns formuleringen »Gud, såsom vi uppfattar hen« med i tolvstegsgemenskapen, för att förtydliga att Gud kan betyda olika saker för olika människor. Vissa kanske tänker sig kraften som naturen, för andra handlar det om gemenskapen med andra människor och ytterligare andra har en mystik eller religiös ingång.

Tolvstegsgemenskapen saknar, enligt min och många andras åsikt, sektliknande inslag, inte minst för att det är omöjligt att inta ledarpositioner, och eftersom det finns strikta begränsningar när det gäller att missionera eller marknadsföra kring de tolv stegen.

Tolvstegsgemenskap för planetmissbrukare Eftersom vi som missbrukar planeten är så många är vårt missbruk i hög grad normaliserat. Många missbrukare, som till exempel alkoholister, har nära relationer med människor som inte missbrukar, och alkoholister och andra substansmissbrukare vållar ofta sina närmaste stort lidande. Den här formen av missbruk landar ofta i den närmaste anhörigkretsen och är inte direkt skadligt för andra som befinner sig längre bort från missbrukaren.

Med planetmissbruket är det i regel helt tvärtom. De människor, medvarelser och ekosystem vi planetmissbrukare skadar finns ofta långt bort ifrån oss. Djur och ekosystem kan inte heller prata eller protestera på sätt som kanske den anhöriga till en alkoholist kan göra. Åtminstone har vi hittills inte varit särskilt beredda att lyssna på djurens eller ekosystemens protester. Hur kommunicerar till exempel en orkan, eller en översvämning?

När effekterna av vårt missbruk inte syns nära inpå oss är det lätt för oss att blunda för den smärta och skada vi åsamkar människor långt borta, medvarelser och ekosystem.

Att vara barn till planetmissbrukare

Det finns personer, ofta i vuxnas absoluta närhet, som faktiskt skadas av planetmissbruket, och det är barnen. Våra barn väljer inte själva hur de ska agera, de föds oftast in i en familj där de vuxna missbrukar planeten (i högre eller lägre grad). Precis som barn i ett alkoholisthem, växer också mång barn upp i en familj där grovt planetskadande beteende är normaliserat och osynliggjort. Det gör att de inte får möjlighet att se vad som är ett hållbart och respektfullt beteende. Dessa barn föds så att säga in i missbruk, och de kommer att få svårare att avgöra vad som är ett rimligt och sunt sätt att bete sig på när de blir vuxna.

För att förstå vad vi gör mot våra barn kan ett enkelt exempel räcka: Ett barn som föds 2025 kommer att vara 75 år gammalt år 2100. Om utsläppen fortsätter som nu kommer detta barn att tvingas leva i en allt farligare värld, präglad av stigande temperaturer, extremväder och stort mänskligt lidande. Christiana Figueres, tidigare chef för fn:s klimatkonvention och en av huvudarkitekterna bakom Parisavtalet, varnar oss för att redan vid slutet av detta decennium »kommer vi att vara på väg mot en värld av tilltagande förstörelse och outsägligt mänskligt lidande. När vi väl har gått genom den dörren kommer det att vara mycket svårt att vända tillbaka.«4

Så här säger Karl, en trettioårig man som själv lever ansvarsfullt när det gäller konsumtion, resor och annat:

Jag har några kompisar som flög med hela familjen till Sydamerika nu på jullovet. Jag fattar faktiskt inte hur man kan sätta sig med sina små barn på ett flygplan och åka så långt. Fattar de ingenting?

Jag har själv inga barn, men om jag hade det skulle jag aldrig kunna se mig själv i spegeln om jag gjorde en sån sak. Bryr de sig inte om sina barns framtid? Vet de vad som händer med vår värld, och vad som kommer att hända?

karl, hållbarhetsivrare, vegan och flygvägrare

Självhjälpsgrupper och studiecirklar för planetmissbrukare

Idén till den här boken föddes på en kurs i ekoteologi i Rättvik 2024 som jag deltog i. En av kursdeltagarna var också Jenny Åkerlind, pedagog i Tyresö församling, och under ett samtal ställde hon frågan om man inte skulle kunna använda tolvstegsmetoden i omställningsarbetet. Jag hakade på direkt, inte minst på grund av att jag hade egen erfarenhet av tolvstegsgemenskapen utifrån medberoendeproblematik. Jenny och jag började fila på idén, och efter en tid startade vi tillsammans en studiecirkel som hette »Tolvstegsgemenskap för planetmissbrukare« i Tyresö församling. Efter en tid började också idén till den här boken ta form.

För den som är intresserad av att jobba i studiecirkelform utifrån tolvstegstänket för planetmissbrukare finns det flera initiativ som kan vara intressanta. Vänd dig gärna till Sensus studieförbund om du vill ha hjälp att hitta en studiecirkel som passar just dig och som finns geografiskt nära dig. Om det inte finns någon kanske du vill starta en cirkel själv? Hos Sensus kan du också få tips på andra böcker och metoder relaterade till ekologi och klimat.

I den här boken har jag utgått från de tolv stegen och formulerat dem på liknande sätt som andra tolvstegsgemenskaper gör, men ibland har jag bytt ut innehåll och formuleringar så att det bättre passar just för planetmissbruk. Här följer en lista och därefter en sammanfattning av tolv steg för planetmissbrukare:

steg 1: Vi erkände att vi var maktlösa inför effekterna av vårt planetmissbruk och att våra liv hade blivit ohanterliga.

steg 2: Vi kom till tro på att en kraft större än vi själva kunde återge oss vårt förstånd.

steg 3: Vi tog ett beslut att överlämna vår vilja och våra liv i Guds omsorg.

steg 4: Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva.

steg 5: Vi erkände inför Gud, oss själva och en annan medvarelse den exakta innebörden av våra dysfunktionella sätt att relatera till planeten.

steg 6: Vi gjorde oss redo att låta Gud avlägsna våra dysfunktionella sätt att relatera till planeten.

steg 7: Vi bad ödmjukt Gud att avlägsna våra dysfunktionella sätt att relatera till planeten.

steg 8: Vi gjorde en kartläggning över alla de sätt vi missbrukat planeten på.

steg 9: Vi gottgjorde så långt möjligt de skador vi vållat medvarelser och planeten, utom då det skulle kunna vålla mer skada än nytta.

steg 10: Vi fortsatte att göra en personlig inventering och när vi hade fel erkände vi det genast.

steg 11: Vi sökte genom bön och meditation förbättra vår medvetna kontakt med jorden som omger oss, för att hitta just vårt uppdrag och vår unika kraft att förändra.

steg 12: När vi hade haft ett andligt uppvaknande, som ett resultat av de tidigare stegen, försökte vi föra budskapet vidare till andra planetmissbrukare. Vi bestämde oss för att försöka leva våra liv efter principerna som vi lärt oss i de tolv stegen.

Kort sammanfattning och förklaring av innebörden i stegen

steg 1

Det första steget handlar om att erkänna maktlösheten inför planetmissbruket – det är här vi ställs inför ett avgörande val. Ska vi välja förändring eller inte?

steg 2–3

På steg 2 och 3 försöker vi släppa taget, överlämna oss själva och börja tro på att det finns hjälp att få, och att det är möjligt att uppnå förändring.

steg 4–5

Steg 4 och 5 innebär en inventering av oss själva, bekännelse och självrannsakan. Vi gör en noggrann analys av våra dysfunktionella sätt att leva.

steg 6–7

Efter att vi gjort bekännelse och inventering kommer en ny fas av förberedelse för förändring, överlämnande och övningar i ödmjukhet på steg 6 och 7.

steg 8–9

I den senare halvan av programmet börjar vi med gottgörelse, då vi först förbereder oss och sedan försöker gottgöra medmänniskor, medvarelser, ekosystem, natur eller materia som vi skadat eller sårat. Gottgörelsen kan handla om att be om ursäkt, men också om att påbörja eller förbereda sig för ett nytt beteende eller en ny vana.

steg 10–11

I slutfasen inleder vi ett upprätthållande arbete av det vi lärt oss. Det är här vi försöker jobba med våra nya lärdomar och låter dem sjunka in.

Vi tränar oss också på att erkänna och rätta till våra misstag så fort vi upptäcker dem. Efter gottgörelsen brukar många börja känna sig mer trygga i förändringen och omställningen.

steg 12

På det allra sista steget tittar vi på hur vi kan hjälpa andra planetmissbrukare. Vi hjälper dem att komma till insikt om problemet, och vi hjälper dem att tro på att det är möjligt att förändras. På detta steg börjar vi kanske ägna oss åt klimat- och miljöaktivism, påverkansarbete, kunskapsförmedling eller annat konkret förändringsarbete – om vi inte gjort det tidigare.

Gudsbegreppet i de tolv stegen

I tolvstegsgemenskapen byter man ofta ut Gud mot begreppet Högre makt. Personligen är jag inte helt bekväm med det. För mig rimmar det inte med en ekologisk gudssyn som strävar bort från hierarkiska, antropocentriska och patriarkala perspektiv.

För mig, och för de flesta ekoteologiskt intresserade, finns Gud inte »högre upp«, utan är i stället grundad i jorden och marken: i väven av liv och död, ljus och mörker, rörelse och stillhet, mark och luft, i vattendrag, i djurens kroppar, i människoliv, i det vilda och det tämjda, liksom i salta hav, trånga gränder, mineraler och bultande hjärtan. Det är en panenteistisk gudssyn där Gud finns i det ekologiska kretsloppet precis som i tankar, känslor och handlingar. Till skillnad från en panteistisk gudssyn, där allt levande, naturen och universum är Gud, innebär panenteismen att Gud är närvarande i allt men samtidigt större än allt. Den Gud som ekoteologin relaterar till är förbunden med jorden – bland maskar, bakterier och svampmycel – djupt nere i myllan där våra mänskliga händer gräver efter mening.

OM KLIMATNÖDLÄGET OCH SKADADE EKOSYSTEM

Ofta när vi pratar om omställning stirrar vi oss blinda på den lilla andel av befolkningen som inte alls är intresserad av klimat och ekologi eller som till och med sprider desinformation om klimatnödläget. Hur ska vi

få dem att fatta? Hur ska vi få med dem på tåget? Kanske är det bättre att börja med det som är möjligt, att hitta vägar till förändring för alla oss som vill förändras eller som behöver stöd och hjälp för att orka fortsätta med omställning. Dessutom är vi i gott sällskap. Många fler än vad vi kanske tror är faktiskt intresserade av klimatfrågan.

Stort intresse för klimatfrågan i Sverige

Svenskarna är mest oroliga av alla européer över klimatförändringarna, och fler än 9 av 10 svenskar upplever klimatet som ett allvarligt problem, enligt Europeiska kommissionen.5

Du som läser den här boken tillhör sannolikt de dryga 90 procent av befolkningen som tror att vi påverkas av klimatförändringarna, och därmed gissar jag att du är med på beskrivningen att vi befinner oss i ett klimatnödläge och i en ekokris. Men även om vi delar de här premisserna kvarstår problemet att många av oss känner oss så uppgivna att vi riskerar att blunda för utmaningarna ändå. Det är inte konstigt att vi beter oss så. De flesta av oss är i händerna på starka krafter som fortsätter att motverka förändring. Ibland kan detta göra att det känns helt omöjligt att göra något, och vi blir uppgivna och modlösa.

Fossilekonomins verkliga vinnare – oljejättar, kolproducenter och naturgasaktörer – vill inte ge upp de vinster de får av business as usual. 6 Runt dessa aktörer finns många andra som också vinner på en tillväxtekonomi med för höga uttag och på fossilekonomin. De flesta av oss i den rika delen av världen njuter av frukterna i en värld som egentligen bara lånar sitt överflöd från kommande generationer och från fattiga människor, på bekostnad av en hållbar framtid. Förutom att det finns stater, stora företag och organisationer som bromsar förändring, sitter vi som privatpersoner ofta fast i gamla vanor – det känns helt enkelt tryggt att göra som vi alltid gjort eller som alla andra gör.

Även om allt detta kan kännas hopplöst finns det mycket vi kan göra. Som vi snart ska se börjar förändringen med att få insikt om sakernas till-

stånd, så att vi så småningom blir medvetna om vår egen plats och roll i detta – och slutligen kommer vi fram till hur vi kan förändra, i gemenskap med andra.

Planeten lider – ekologiskt nödläge

Begrepp som ekokris, klimatnödläge, biosfären, fossilekonomi, biologisk mångfald, ekosystem, jordsystem och så vidare återkommer i den här boken. Begreppen behövs för att vi ska kunna närma oss en beskrivning av vårt nuvarande uppvärmda och alarmerande ekologiska tillstånd på jorden.

Men bokens ärende är inte att kartlägga hur klimatnödläget och ekokrisen ser ut rent tekniskt eller biologiskt. Det finns det ekologiska forskare, biologer, geovetare, miljövetare, klimatologer och andra tänkare och forskare som är mycket bättre på att förklara.

Ärendet i den här boken är i stället själva förändringsresan. Här tar vi alltså avstamp i tolvstegsgemenskapen, med utgångspunkten att de flesta i Sverige har ett planetmissbruk, i högre eller lägre grad beroende på vem du är och hur du lever. En annan ingång är också, som vi redan sett, att de flesta av oss har en medberoendeproblematik relaterad till den ohållbara tillväxtekonomin och fossilekonomin.

Ekofilosofiska och ekoteologiska perspektiv

Förutom tolvstegsgemenskapens erfarenheter har jag även påverkats av vetenskapliga fält som ekoteologi, ekofilosofi, ekopsykologi och ekopedagogik när jag skrivit boken. Och inte minst finns inflytande från det tvärvetenskapliga ämnet förändringspsykologi, liksom från socialpsykologi, inlärningspsykologi och kognitiv psykologi.

Som litteraturvetare har jag slutligen en särskild ingång i det som kallas ekokritik och som i lite bredare bemärkelse handlar om ekologiska tolkningar av vardagliga berättelser, skönlitteratur, poesi, film, låttexter och andra kulturella medier. Ekokritiken utmanar också, precis som ekoteologin, människocentrerade perspektiv genom att inkludera icke-mänskliga

aktörer som djur, växter, mineraler, väder och ekosystem i berättelser och analyser. Grundläggande i ekokritik är posthumanistiska perspektiv där bilden av människan som alltings mittpunkt utmanas och ifrågasätts.7

Det här är en populärvetenskaplig bok som hämtar kunskaper och teorier från olika håll. Jag försöker väva ihop människors praktiska erfarenheter av omställning med kunskap från forskare och miljöaktivister som verkar inom det sociala, psykologiska, filosofiska och teologiska fältet av ekologi och klimatkunskap.

Längst bak i boken hittar du en utförlig notapparat med källhänvisningar där du också kan få tips på vidare läsning.

Vad gör

du när din soptunna är full?

Som bekant är ojämlikheten gällande utsläpp av växthusgaser mycket stor när man tittar både på Sverige och globalt. De rikaste 10 procenten av svenskarna släpper i genomsnitt ut 15 ton växthusgaser per person och år. Samtidigt står en procent av svenskarna för utsläpp av hela 48 ton per person årligen, och en promille av befolkningen släpper ut så mycket som 198 ton vardera på ett år. Detta kan jämföras med de 50 procent av svenskarna med lägst inkomst som släpper ut ett snitt på 4 ton växthusgaser per år.8 Men inte ens den gruppen har så låga utsläpp som krävs för att klara Parisöverenskommelsens mål om högst 1,5 grader uppvärmning från förindustriella nivåer. Då måste vi nämligen ligga på högst 2 ton utsläpp av växthusgaser årligen.

Globalt är skillnaderna ännu större. En procent i världen – de allra rikaste – släpper ut lika mycket växthusgaser som två tredjedelar av jordens totala befolkning. De rikaste tio procenten av mänskligheten står för hälften av de globala utsläppen, medan den fattigaste halvan tillsammans står för mindre än tio procent av utsläppen.9

Ibland brukar jag använda den här bilden: Tänk dig att du bor i ett hus på en villagata. Du har din soptunna ute vid vägen precis som

dina grannar. Tänk dig nu att just din familj producerar väldigt lite sopor, ni har egen kompost, ni sopsorterar och ni konsumerar inte särskilt mycket. Därför är er soptunna oftast bara halvfull. Men gång på gång slänger dina grannar alla sina sopor i din soptunna eftersom deras egen är full. Sedan kastar de ut resten på gatan utanför din grind. (De gillar inte att ha soporna utanför sin egen trädgård.)

Eftersom de fyllt din soptunna till brädden tvingas även du att slänga saker på gatan. Du vågar inte klaga på grannarna, när du gör det brukar de håna dig och kalla dig moralist. Du blir upprörd, men du knyter näven i fickan och håller ilskan för dig själv. Grannarna försvarar sitt gränslösa beteende med att alla andra gör likadant som de. sammy, folkbildare och planetmissbrukare

Sammy belyser med den här bilden våra »växthusgas-soptunnor«. Vi har en soptunna per person som rymmer två ton växthusgaser om året. Man kan se det som att alla utsläpp som är över två ton hamnar i någon annans soptunna, eller bara »ute på gatan« som i Sammys liknelse.

De flesta av oss är nog överens om att grannarna som använder din soptunna gång på gång och som slänger allt övrigt på gatan borde skämmas. Men det som ofta händer i verkligheten är det motsatta. De personer som protesterar mot det uppenbart orättvisa i att vissa slänger sitt skräp i andras soptunnor tystas ofta ner och uppmanas att inte göra andra människor skamsna. De kallas nedlåtande för alarmister, moralister, woke eller bara tråkiga och präktiga. När det gäller många andra områden i livet är det självklart för oss att inte trampa över andras gränser, men när det gäller utsläpp är det tyvärr alltför få som tänker så.

Jordens andningsrytm och den skadliga växthuseffekten

Koldioxid är en färglös växthusgas som är livsviktig för allt liv. Naturlig växthuseffekt skapas när människor och djur andas ut koldioxid. I fotosyntesen omvandlar sedan växterna koldioxiden till glukos som frisätter syre

som vi andas in. Genom fotosyntesen är vi människor därmed förbundna med växterna i varje andetag. Vi andas ut koldioxid som de tar upp och omvandlar till syre, som vi sedan andas in igen – om och om igen genom våra jordeliv. Man kan därför säga att vi tillsammans har en gemensam andningsrytm.

Men det finns som bekant också en skadlig växthuseffekt som huvudsakligen beror på att vi eldar fossila bränslen som olja, kol och naturgas – och gör för höga uttag av biobränslen.

De fossila bränslena och biobränslena ger ett överskott på koldioxid och andra växthusgaser som inte kan bindas av de växter som finns på jorden. Växthusgasöverskottet hamnar i atmosfären och blir kvar där. På grund av de fossila ämnen som vi människor tvingat upp ur jorden – och andra obalanserade processer – har både vi och jorden kommit ur sin andningsrytm.

För att vi ska ha en rimlig chans att bromsa klimatförändringarna beräknas en hållbar personlig utsläppsbudget som sagt ligga på max två ton per person och år. Det är den mängd utsläpp som ska räcka till allt i vardagen: mat, boende, resor, kläder och annan konsumtion.

Om man bryter ner allt i konkreta exempel blir det tydligt hur snabbt utsläppsbudgeten tar slut. Att flyga tur och retur från Sverige till Florens ger ungefär 0,6–1 ton koldioxid per person. En enda resa kan alltså använda upp en stor andel av din årliga utsläppsbudget. En långresa är förstås mycket värre. Även vardaglig bilkörning väger tungt. Att köra en bensinbil cirka 1 000 mil per år, vilket är vanligt i Sverige, orsakar omkring 1,5–2 ton utsläpp, i princip hela ditt personliga utrymme. Konsumtion av kläder bidrar också mer än många tror. Om man köper ett tiotal nya plagg per år kan kläderna stå för flera hundra kilo utsläpp, en betydande del av årsbudgeten. En kost med mycket kött, särskilt nötkött, kan orsaka uppåt ett ton utsläpp per år, medan en mer växtbaserad kost hamnar på cirka ett fjärdedels ton.10

Efter att du bara gjort en eller kanske två av dessa aktiviteter gäller det alltså att du sitter alldeles stilla och håller andan resten av året. »Men

det går ju inte!«, kanske du invänder. Nej, precis. Och därför är inte vår nuvarande livsstil hållbar i längden. I synnerhet inte den livsstil hos den stora grupp i Sverige som febrilt försöker packa femton ton växthusgaser i sina soptunnor varje år. För att inte tala om de avsevärt färre som försöker packa 48 ton eller till och med 198 ton (!) i sina soptunnor.

Domedagspredikningar och cancerdiagnos

Behöver det verkligen låta så här allvarligt, behövs det så allvarsmättade ord? Alarmerande och akut klimatnödläge, hur låter det egentligen? Kollapsade ekosystem, global uppvärmning, förlust av biologisk mångfald och tipping points. Orkar någon ens lyssna? Och apropå tolvstegsprogrammets formuleringar, låter det inte lite väl dramatiskt att vi blivit »sjuka« av planetmissbruket?

För den som tidigare inte varit i kontakt med tolvstegsgemenskapens ordval känns det kanske avskräckande att uttrycken ibland är så kraftfulla, och att de ofta är är moraliskt allvarsamma. På det första steget finns till exempel orden maktlösa och att våra liv hade blivit ohanterliga. Även det begrepp vi arbetar med i den här boken – planetmissbruk – kan nog kännas lite tungt.

Finns det en risk att allvaret gör att vi blir rädda för att gå in i arbetet med omställning? Skulle det vara bättre om det var mer ljust och lockande? Skrämselpropaganda och domedagspredikningar hjälper inte, sägs det ibland. De får människor att rygga tillbaka och ge upp. Men är det verkligen sant?

Tyvärr räcker det att läsa fn-organet ipcc:s klimatrapporter för att det ska kännas långt värre än våra värsta undergångsfantasier. Detta trots att just ipcc:s rapporter brukar anses vara mer nedtonade än många andra beskrivningar av klimatnödläget.11 Verkligheten gör tyvärr att vi får domedagspredikningar. När forskarna krasst beskriver fakta blir det uppenbart att vi faktiskt har att göra med ett alarmerande och mycket akut tillstånd. Så hur gör vi då? Kan vi verkligen prata så att det känns ljust och hoppfullt

när sanningen är att vi befinner oss i en ytterst allvarlig kris som hotar hela mänskligheten och jorden?

Klimatforskaren Johan Rockström brukar jämföra det vanligt framförda kravet på att vi ska förmedla mer positiva fakta om klimatet med att läkaren ger dig diagnosen förkylning när du i själva verket har cancer:

»Vi måste ha hela diagnosen för att hitta lösningarna. I dag tycks vi gå runt och tro att planeten har en lättare förkylning när planeten drabbats av cancer.«12

Om du får fel diagnos får du antagligen också fel eller otillräcklig medicin. Att ställa falska eller förmildrande diagnoser på samtiden är inte en framkomlig väg mot en bättre framtid för planeten. Förskönande och förljugna omskrivningar av verkligheten gör inte att vi blir mer hoppfulla, snarare tvärtom. Hoppet föds i stället när vi får realistisk kunskap, förslag på tydliga lösningar och en känsla av handlingsförmåga. Många känner också hopp av att erbjudas en gemenskap, att inte känna sig ensamma i det som är svårt.

Känslor som ledsagare

Få människor har som Greta Thunberg lyckats mobilisera andra när det gäller klimatomställning. Hon har gråtit, svurit, släppt fram sin ilska och framför allt inte förskönat någonting. I stället har hon hela tiden varit sanningsenlig, vilket också har gett henne fiender. Hon är en förebild, också i sitt sätt att vara öppen och ärlig med både fakta och känslor. För henne handlar hopp om att vi får tillbaka visionen om vad som egentligen behöver göras. Vid fn:s klimatmöte 2018 sa hon: »Vi kan inte hantera en kris om vi inte också behandlar den som en verklig kris. De fossila bränslena måste stanna i marken, och rättvisa måste stå i centrum.«13

Att vara sanningsenlig är detsamma som att förmedla hopp, på ett djupare och mer genomgripande sätt, om vi får tro både Greta Thunberg och Johan Rockström.

Det är inte säkert att rädsla och andra så kallade negativa känslor alltid är förlamande. Känslor kan motivera oss, och det gäller faktiskt även ne-

gativa känslor. Kanske kan man säga att all varaktig förändring börjar med öppenhet och ärlighet – att släppa på förnekelsen. Behöver du gråta? Gråt! Låt salta tårar bli en början till förändring. Möt rädslan, känn efter hur den känns, och känn samhörigheten med hela jordens bävan. Låt vreden värma dina kinder, låt den bli till ny kraft så att du kan resa dig upp och gå – ännu en gång. Skäms du? Det är bra! Snälla människor har förmågan att skämmas, och om skammen får flöda in och sedan ut kommer den inte att förlama dig. Känn glädjen rusa, släpp loss din nyfikenhet, din lust att uppleva och lära dig nya saker.

Du är inte ensam! Vi är här tillsammans och vi är kännande varelser som längtar efter att hitta tillbaka till andningsrytmen – jordens gemensamma rytm. Vi är alla delar av en helhet, en väv av liv och rörelse: vatten, luft, känslor, förhoppningar, städer, mörker, kyla, hetta, ljus, träd, fukt, ruttnande växtdelar, insekter, stenar, människor, rotsystem, mycel, jord, ekonomier, öknar, bergstoppar, idéer, snö, havsbottnar, däggdjur, byggnader, bakterier, mossa – och så vidare i all oändlighet.

Den stora väven rör sig, den är ett sammantvinnat system som består av många olika ekosystem. Vi människor är intrasslade i helheten, i vävens imponerande storslagenhet, nästintill omöjlig att överblicka. Samtidigt har vi som människor en unik plats i väven, eller jordsystemet: Vi har möjlighet att agera för förändring – en möjlighet som många andra delar av jordsystemet saknar. Vi har också skyldighet att agera eftersom vi starkt har bidragit till klimatnödläget och ekokrisen.

Det finns flera ekofilosofer som använder väven som metafor. Ett exempel är den brittiske filosofen och ekokritikern Timothy Morton när han skriver: »Det ekologiska tänkandet ser alltid sammanlänkning framför sig, vilket jag kallar ›the mesh‹. […] Ingenting existerar helt för sig självt, och därför är ingenting heller helt och hållet ›sig självt‹«.14

Det kan förstås vara lätt att tappa fotfästet i en så komplicerad och hotfull verklighet som klimatnödläget och ekokrisen utgör, parad med alla de samhälleliga krafter som drar åt olika håll. Då kan det vara frestande att

bara blunda och sluta lyssna. När något känns för svårt och för stort, när vi inte ser någon lösning, finns risken att vi bara ger upp.

Den här bokens grundläggande syfte är att be dig att inte ge upp. Min förhoppning är att den ska ge nya insikter, inspiration, mod, hopp, lust och glädje så att du orkar vara med och agera för förändring.

Låt oss börja resan nu, genom de tolv stegen!

De flesta av oss i den rika delen av världen är planetmissbrukare: vi skadar människor, andra arter och ekosystem när vi tar ut mer av jorden än den tål. Det handlar om hur vi reser, konsumerar och äter men också om värderingar, relationer och politiska val.

Johanna Linder hämtar inspiration från tolvstegsprogrammet, som hjälpt många att bli fria från missbruk och beroende. De tolv stegen blir här ett sätt att möta vår tids ekologiska kris.

Vad händer när vi börjar släppa förnekelsen? Hur ser gottgörelse ut när den som skadats är ett hav, en skog eller ett barn som ännu inte är fött? Och hur hittar vi kraft i något som är större än den egna viljan?

Boken väver samman kunskap från klimatforskare, ekoteologer och ekofilosofer med erfarenheter från människor i omställning. Här finns berättelser om förnekelse, skam och handlingsförlamning – och om hopp, mod och allt som blir möjligt när förändringen får ske.

12 steg för planetmissbrukare är en bok för dig som vill förena klimatengagemang och existentiella frågor i en tid som kräver snabb och varaktig omställning.

12-steg-for-planetmissbrukare

12 STEG

FÖR PLANETMISSBRUKARE

12 STEG FÖR PLANETMISSBRUKARE

JOHANNA LINDER

ARGUMENT

INNEHÅLL