Issuu

ARENA

#2/17

Medlemsblad för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.

Norden i fokus

Vems historia? Vems identitet? Vems perspektiv?

En dag i det nordiska klassrummet

Tack för allt, På gränsen!

LEDAREN

Min nordiska identitet J

ag älskar det norska språket. Då jag var i tonåren gifte sig min kusin med en norska och det var alltid så underbart roligt att höra henne ”snakke norsk” och jag minns tydligt hur uppspelt jag blev när jag märkte att jag förstår vad hon säger! Under studietiden hade vi en mycket bra universitetslärare i norska och jag tyckte speciellt mycket om hennes litteraturkurser. Hon utökade min kärlek för det norska språket i och med att jag också insåg att det går alldeles utmärkt att också läsa på norska. Det ska också erkännas att jag slukat samtliga avsnitt av serien Skam. Under ungdomstiden var bland det bästa jag visste i tv-serieväg en dansk serie vid namn ”Mordkommissionen” (på danska Rejseholdet). Serien följde ett gäng poliser som reste runt i Danmark och assisterade i olika fall där den lokala polisen behövde hjälp. Jag har alltid varit svag för deckare och kriminalgåtor, men jag fascinerades i det här fallet också av danskan. Jag hade lärt mig i skolan att danskan och svenskan är mer besläktade än norskan och svenskan och det kunde jag för mitt liv inte förstå, eftersom jag förstod norskan så väl. Jag hade aldrig klarat av att följa med ”Mordkommissionen” utan textning till svenska. Idag är jag glad över att kunna förstå talad danska rätt så väl, men det ska nog erkännas att det fortfarande är svårt ibland. När min man och jag beslöt oss för att åka iväg på en jordenrunt-resa under läsåret 20142015, prickade vi in några drömresmål som vi alltid velat besöka. Det blev Australien, Nya Zeeland och USA i över åtta månader. På vägen hem från New York kunde vi inte låta bli att stanna till på Island i en dryg vecka. Även det

har varit ett drömresmål för mig. Och trots att vi hade besökt många av världens vackraste och mest berömda platser under månaderna som gått, var veckan på Island något i en helt egen klass för sig. Jag minns att vi sa att vi var så gott som hemma nu och med det syftade vi inte enbart på den geografiska aspekten. Jag upplevde också att det handlade om vår nordiska identitet. Den som jag på olika vis genom hela min uppväxt starkt känt att jag haft. Politikerna har redan en tid talat om att det vore på sin plats med ett nordiskt medborgarskap, för att bland annat underlätta för personer som flyttar från ett nordiskt land till ett annat. Min kusin, som bott i Norge i ca 20 år, talar numera en charmig blandning mellan österbottnisk dialekt och norska. Han personifierar ”den nordiska identiteten” för mig, genom att ha en fot i det nya hemlandet och en i det gamla. Han firar stolt Norges grundlagsdag, ”17. Mai”, iklädd sin folkdräkt från Vörå.

Den nordiska identiteten berörs i flera av texterna i detta nummer av Arena. Nordspråk är en aktiv del av SMLF:s verksamhet och nästa sommar kommer Nordspråks årliga sommarkurs att ordnas på Hanaholmen i Esbo. Där kommer bland annat den pensionerade modersmålsläraren Märta Uggla att hålla en workshop, vilket du kan läsa mera om i detta nummer. Nu i somras hölls kursen på Grönland och du kan läsa två olika betraktelser från Grönlandskursen bara du bläddrar vidare. Det nordiska är inte alltid lätt att få med i undervisningen, som ska innehålla så mycket annat också, men att delta i kurser som Nordspråk ordnar kan inspirera och ge tips på litteratur och infallsvinklar. MARIA DAHLIN

4 Vems historia? Vems identitet? Vems perspektiv? 6 Vem som helst kan bli en bra berättare 10 Resan som fortsätter efter hemfärden 12 I mässbubblan 14 Studenterna kan inte skriva! Eller? 17 Tillbaka i g ymnasiet 18 Att läsa är en resa 20 Nordisk ungdomslitteratur med blick för omvärlden 21 En dag i det nordiska klassrummet 22 En lättläst novell, varsågoda! 27 Nya i SMLF:s styrelse 28 På gång inför det nya studentprovet 30 Tack för allt, På gränsen! 34 Stadieövergången och nya läroplaner på mo-café i Vasa 36 Vad ska vi ha skolbiblioteket till egentligen? 40 Mo-café i Vasa kring läs- och skrivkompetens 41 Skrivande killar i kolumntävlingen A rgh? 43 Hundraåringen och solidariteten som försvann 44 Röda korset - de

SMLF: Styrelse 2017-2018 Petra Bredeberg (ordförande) Gymnasiet Grankulla samskola petra.bredenberg@edu.grankulla.fi Heidi Höglund (vice ordförande) Åbo Akademi heidi.hoglund@abo.fi Ellinor Lindroos (sekreterare) ellinor.lindroos@gmail.com

ARENA

Malin Borgström (kassör) Grundskolan Norsen malin.borgstrom@edu.hel.fi

Lotta Dammert (styrelsemedlem med ansvar för medlemsregistret) Sarlinska skolan lotta.dammert@edu.pargas.fi Nina Granberg (styrelsemedlem med ansvar för informationskoordinering) Pedersöre Gymnasium nina.granberg@pedersore.fi Malin Teir (Nordspråksrepresentant) Gymnasiet Grankulla samskola malin.teir@edu.grankulla.fi

Harriet Lassus-Utriainen (styrelsemedlem) Brändö Gymnasium harriet.lassus-utriainen@edu.hel.fi

Amanda Audas-Kass (suppleant, redaktör för Arena) amanda.audas-kass@edu.hel.fi

Diana Lundqvist (styrelsemedlem) Kökar grundskola dianalund@kokargsk.eu

Maria Dahlin (redaktör för Arena) maria.sofia.mork@gmail.com

Katrina Åkerholm (suppleant) Vasa övningsskola katrina.akerholm@abo.fi

Sandra Snellman Layout & illustrationer

ARENA

Vems historia? Vems identitet? Vems perspektiv? Nordspråk 2017 Sisimiut, Grönland Det är stort. Inte bara för att det till ytan råkar vara världens största ö, utan snarare för att man känner sig så otroligt liten i världen när man stiger ut ur flygplanet på flygfältet i Kangerlussuaq och tittar ut över den långa fjorden, de mäktiga fjällen och de kala fälten. Det är som att befinna sig i en film eller i ett fantasilandskap. Men i ett vänligt sådant, ett inbjudande och lockande sådant. Fascinerande och intressant också! Det är - om något - stort; en upplevelse utöver det vanliga. Den upplevelsen fick ett femtiotal lärare, författare och språkforskare vara med om under fem dagars tid i slutet av juli. Då ordnades nämligen Nordspråks sommarkurs i den lilla staden Sisimiut på Grönlands västra kust. Från Finland åkte åtta lärare och en författare och mötte upp med andra språk- och litteraturvetare från Nordens alla länder. Under rubriken Nordiske identiteter - identitetsdannelse mellem periferi og centrum fick vi ta del av intressanta och gripande föreläsningar och hela tiden fundera på vad identitet egentligen är och hur vi kan eller ska förhålla oss till det mångfacetterade begreppet.

Identitet? Var vill du att din kropp ska ligga när du är död? Under vistelsen på Grönland, i folkmun kal�lat Kalaallit Nunaat, fick vi ta del av många intressanta föreläsningar och presentationer av föreläsare och författare från Nordens alla hörn och kanter. Den första föreläsningen gavs av språkforskaren Carl Christian Olsen och handlade om grönländsk språkpolitik. Vi blev bekanta med det faktum att det officiella

ARENA

språket på Grönland heter kalaallit oqaasii och Olsen betonade att fastän språket kan anses vara ett minoritetsspråk så lever det starkt kvar både på Grönland och i den grönländska identiteten. Kunuunnguaq Fleischer berättade om skolreformen i det moderna Grönland och hur den grönländska identiteten börjat få en allt större plats även i det grönländska skolsystemet. Problemet med detta är att grönländsk kultur, till exempel i läroböcker, fortfarande beskrivs utgående från ett danskt perspektiv. Språk- och litteraturforskaren Kirsten Thisted, Köpenhamns universitet, inledde litteraturdelen av vår föreläsningsserie med en introduktion till grönländsk litteratur. Thisted framhöll att den grönländska litteraturen är mycket levande men även kluven av det faktum att det finns två identiteter, den dansk-grönländska (nordiska) och inuitidentiteten. Det finns två olika skolor av grönländska författare, den som är skriven på grönländska av grönländska författare och den som är skriven på danska av danska författare. Thisted gick även in på den gråzonsidentitet som många på Grönland upplever, nämligen att man är antingen född och uppvuxen på Grönland men har danska föräldrar och dansk bakgrund, eller att man är född och uppvuxen i Danmark men har grönländska föräldrar och grönländsk bakgrund. Denna problematik diskuterades även av den grönländska författaren Sørine Steenholdt. Ett tema i hennes novellsamling Zombiet Nunaat är det hårda liv som grönländare ofta lever och den hopplöshet som upplevs bland befolkningen. Identitet var ett genomgående tema under kursen och även den finlandssvenska, åländska Carina Karlsson framhöll detta när hon berättade om sin bok Mirakelvattnet. Karlssons verk fokuserar på de livsvillkor som råder i skärgården och hur svårt men ändå vackert det är att vara människa. Karlsson berättade

även om hur viktigt muntligt berättande är för en kultur och en minoritet, kanske det till och med är grunden för vår existens? Den samiska författaren Sara Margrethe Oskal kommer från en släkt av duktiga historieberättare och hennes diktsamling Savkkuhan sávrri sániid skrevs som en hyllning till den samiska vardagsmänniskan. Det samiska perspektivet är viktigt för henne och hon fokuserar mycket på mellanmänskliga relationer. Relationer är, förutom identitet, ett tydligt gemensamt drag hos Karlsson och Oskal.

Vem får berätta och ur vems perspektiv?

Den danska författaren Naja Marie Aidt berörde alla i rummet. Hennes utveckling från en rätt blyg flicka boende på Grönland, till en idag framstående författare bosatt i New York har inte varit spikrak. Hennes liv har kantats av mycket sorg! Den mest identitetsomskakande händelsen var när hennes son Carl dog i en tragisk olycka som ingen hade kunnat förutspå. Hur kommer man över sitt barns död? Kommer man över den? Hur skyddar man sina barn, sig själv och sin omgivning? De frågorna kan ingen svara på, men Aidt tog avstamp i sig själv och i sin senaste bok ”Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage” med undertiteln ”Carls bok”.

Nyheten noterades snabbt i Norden. Tidningarna berättade om när och var tsunamin hade ägt rum, orsaken till tsunamin samt evakueringen. Lite senare kom rapporter om att de fyra saknade hade mist livet. Nyheterna var överlag väldigt korta; rapporteringen skedde utifrån.

Sist men inte minst intog Mikael Niemi scenen. Han visade sig vara en fantastisk berättare, en riktig entertainer. Det muntliga berättandet är en del av honom, en del av hans kultur, en del av hans romaner. Niemi utgick i sin presentation från flera av sina romaner, bland annat Mannen som dog som en lax, Populärmusik från Vittula och Fallvatten. Identitetsskapande element är fascinerande, och enligt Niemi någonting vackert. Hans avslutning väckte både frågor och igenkännande nickningar: att ha en identitet innebär att man vet var man vill att ens kropp ska ligga när man är död.

Den 17 juni 2017 drabbades den grönländska västkusten av en tsunami orsakad av ett enormt jordskred. Tsunamin nådde som högst upp till 90 meters höjd och den ödelade tre byar: Nuugaatsiaq, Illorsuit och Niaqornat. Hjälpinsatser sattes snabbt in för att evakuera områden kring fjordarna vid Uummannaq. Fyra personer rapporterades ha varit saknade.

För grönlänningarna kändes nyhetsrapporteringen som ett svek. Tsunamin hade förstört hus, hem, båtar, verktyg och redskap. Den hade förstört skolan, brandstationen och elverket. Människorna var rädda, rådlösa och hemlösa. Fyra människor hade omkommit, nästan 300 personer hade evakuerats. Varför skrev inte pressen om människorna som hade drabbats av tsunamin? Varför valde de nordiska tidningarna att inte berätta de drabbades historia? Den 22 juni 2017 skrev Nordiska ministerrådet en deklaration om tsunamin på Grönland: ”Vi de nordiske samarbejdsministre udtrykker vores dybe medfølelse med det grønlandske folk i denne svære situation. Vore tanker går til alle berørte af den frygtelige naturkatastrofe. Vi bakker i Norden op om Grønland og vi vil konkret anmode den nordiske helseberedskabsgruppe (”Svalbard-gruppen”), som ivaretager det nordiske samarbejde i forbindelse med kriser og katastrofer på baggrund af den

nordiske sundhedsberedskabsaftale, om at se på mulighederne for at stå til rådighed med bistand i det omfang Grønland skønner at have behov for det i denne ulykkelige situation.” (www.norden.org) Deklarationen uttrycker det som våra statsöverhuvuden borde ha skyndat sig att säga i våra massmedier; att vi uttrycker sorg för de drabbade och att vi är beredda att hjälpa i den omfattning som grönlänningarna önskar. Att berätta en historia är att få makt över det skedda och att låta bli att berätta, är att beröva någon hans historia.

Det var inte valfritt men isbjörnsfritt Planet från Kangerlussuaq är litet, landningsbanan i Sisimiut är kort och bromsningen häftig. Det likaså småskaliga klarblå flygfältet består av några få kvadratmeter och personalen drar våra kappsäckar för hand in genom samma dörr som vi passagerare nyss passerat. Stämningen är intim, förväntningarna höga. De flesta av oss hade nog väntat sig något litet mitt i allt det stora. Men själva staden Sisimiut med sina 5500 invånare och sina färgglada hus rymmer det mesta och för många är det första intrycket överraskande. Här finns ju till exempel en massa taxibilar! Med de blågrå fjällen bakom ryggen och det friska havet vars glitter då och då kulminerar i en vals sprutande som får oss kursdeltagare att ropa högt av förtjusning betraktar vi staden som visar sitt vackraste ansikte för oss. Det är i slutet av juli och snön lär ha smultit för ungefär en månad sedan. Morgonluften är hög och doften av friskt hav och färsk fisk möter oss om morgnarna när vi går ner till Sjömanshemmet på frukost. Vi har inkvarterats i den fräscha, moderna Bygg- och Anlægsskolens internat i egna rum med bad-

rum och kokvrå. Författarföreläsningarna och de flesta andra presentationer går av stapeln i nämnda skola, där vi har tillgång till modern teknik och Wi-Fi. Vi åker ut på glittret i solskenet och fångar valstjärtarna på våra skärmar. Vi balanserar över en smal hängbro mitt i ett landskap som taget ur Tolkiens värld, när vi tillbringar en timme i Assagutaq, en nedlagd fjordby med charmig träkyrka och Vi på saltkråkan-hus. Vi vandrar i fjällen i samlad trupp och överväldigas av utsikten, av fjällbäckens porlande och av fjällfloran, som påminner om vår men ändå inte riktigt. Vi spanar efter myskoxar, som vi inte får syn på, och efter isbjörnarna som vi vet att vi inte ska komma att få syn på - men ändå. Tänk om. Det närmaste vi kommer dessa björnar är ett skinn som kör om oss på en pick-up och ett annat som vårdslöst ligger slängt under ett hus. Men nästa gång. Då. Man kommer inte till Sisimiut för att shoppa moderniteter, men suktar man efter mjuka sjalar, handskar av sälskinn eller smycken av valrossben har man kommit rätt. Myskoxylle är exklusivt och så mjukt att man knappt känner det. Hantverkskulturen är central för sisimiutborna och på Grönland överlag. Många av oss kursdeltagare grubblar nog vidare över det som Carina Karlsson, medvetet provocerande, även lyfte fram i sin författarpresentation, nämligen; “Läs inte så förbaskat mycket, utan gör mera med händerna. Det gäller att hålla igång kontakten mellan händer och hjärna”. Resan till Grönland handlade om att vara närvarande, att uppleva här och nu. Att stanna upp och reflektera över verkligheten, över en och många. Över dig och mig. Det är stort. ARTIKELN ÄR SKRIVEN AV ANU-K ATJA NURMI, MARIA WETTERSTEIN, LOTTA DAMMERT, LINN BERGKULLA-WESTLIN OCH ANN-CHARLOTTE FRÖBERG

ARENA

Vem som helst kan bli en bra berättare I svenska YLE:s kampanj ”Alla tiders lärare” fick den pensionerade modersmålsläraren Märta Uggla motta en nominering. Forna elever delade med sig av minnen från skoltiden, då Märta satt sig på katederkanten och började berätta. ”Hon undervisade inte, hon berättade”, löd en del av motiveringen. Nästa sommar kommer hon att hålla workshop om ”Läkande berättande” på Nordspråks sommarkurs på Hanaholmen den 27-31.7.2018. - JAG BÖRJADE JOBBA som modersmålslärare 1965, berättar Märta Uggla, som gick i pension år 2007. Under sin lärarkarriär tog hon en paus från skolvärlden för att jobba på Rundradion i sju år men längtade tillbaka, framför allt till eleverna. Då kom hon till Ekenäs gymnasium där hon jobbade i 12 år och därefter till Lärkan i Helsingfors där hon tillbringade sina sista tio år som lärare. - Under mina sista år som aktiv lärare var jag med och grundande föreningen ALBA – Allians för Läkande Berättande i Norden. Året var 2005. Jag försökte få igång det läkande berättandet i Finland och reste runt för att hålla introduktionskurser. När jag blev pensionär hade jag mera tid för detta. År 2014 ordnade ALBA ett stort internationellt symposium i Karis, med deltagare från hela världen. Då hade föreningen fått fotfäste i Finland. - ALBA finns forfarande och sysslar med all möjligt intressant, bland annat ordnas kurser och storytellingkvällar för invandrare. Jag har nu lämnat över till yngre krafter, berättar Märta Uggla.

ARENA

Låt fantasin flöda

Från klassiska berättelser till det personliga På Nordspråks sommarkurs på Hanaholmen i juli 2018 kommer Märta Uggla alltså att introducera det läkande berättandet genom en workshop. - Vi kommer att jobba med tidlösa berättelser som hör till mänsklighetens gemensamma skatt och göra olika övningar. Jag kommer att ta med böcker och ge tips på kurser och utbildningar man kan gå inom det läkande berättandet, berättar Uggla. Under workshopen kommer deltagarna att få vara med om några processer. - I sin enklaste form handlar en process om att jag som ledare berättar en klassisk berättelse som inte tar så mycket tid, men som har många tentakler. Sen försöker vi arbeta med den. Vi ska absolut inte analysera, inte försöka vara duktiga lärare, utan vi ska jobba kreativt och konstnärligt med berättelsen, specificerar Uggla.

Hon nämner bland annat att det kan handla om att måla, göra teater, associera och gå tillbaka till sitt eget liv och se vad berättelsen väcker för tankar och känslor. - Vi startar det goda samtalet genom konstnärliga övningar och vi ser helt enkelt vad berättelsen leder till. I processen finns även den andra sidan av berättandet, nämligen lyssnandet, vilket Märta Uggla påpekar är otroligt viktigt, eftersom det verkar vara något som människor inte riktigt kan idag. - Hela idén med läkande berättande är att allt leder till någon form av respons, både muntlig och skriftlig. Vi går från en färdig berättelse till den personliga berättelsen. Alla människor är ju de fakto egna berättelser. En saga eller myt är bra att starta från, för då är det ingen som blottas och måste säga något den inte vill. Responsen kan sedan gå in på det mer personliga planet, men det sker i mindre samtalsgrupper eller genom skriftliga övningar.

Märta Uggla menar att man genom det läkande berättandet kommer in på något som är väldigt viktigt, nämligen att skapa inre bilder. Hon hävdar att detta är något som elever idag är på väg att förlora. - Ungdomar idag har vuxit upp med alldeles för mycket färdiga bilder, de är vana med stimulans utifrån hela tiden. Genom att skapa inre bilder och låta fantasin flöda kan vi också själva skapa vår framtid, påpekar Uggla. Berättandet som sådant har en läkande kraft och detta är något som vår splittrade värld är i behov av, menar Uggla. - Berättelsen erbjuder en helhet – den har en början, ett förlopp och ett slut. Det behöver inte vara en stor och dramatisk berättelse, men det att den bildar en helhet har en direkt läkande kraft på våra hjärnor, har hjärnforskare kunnat konstatera, berättar Uggla. Berättelsen öppnar också förmågan till igenkännande. Många ungdomar är genom filmer vana att få en färdigserverad helhet, men Märta Uggla menar att en film är för färdig och för påträngande, medan en muntlig berättelse tvingar en att skapa händelseförloppet och färga personligheterna som kommer fram. Hon påpekar att vårt minne kommer ihåg helheter mycket väl. Uggla menar att tematiken i en berättelse är viktig, eftersom man då kan söka efter något hos åhörarna där det bränner till.

ARENA

Läkande berättande i olika sammanhang Märta Uggla berättar att läkande berättande används i många olika sammanhang, bland annat i fängelser, på sjukhus och i fredsarbete. I all sin enkelhet är det ett redskap som används för att få tag på frågor som finns hos människor. - Ursprungligen var ju litteraturen muntlig, men rösterna tystnade allt eftersom tekniken tog över. Däremot var de engelska pubarna en plats där berättandet aldrig dog ut och i 1980-talets England uppstod en gräsrotsrörelse som sedan spred sig ut över Europa, då berättandet fick ett uppsving. Uggla nämner berättarcaféer där folk samlas för att de har ett behov av att samtala och berätta. Ur detta kom några ledande personer som skapade det som på engelska har namnet ”Healing Storytelling”. En av de viktigaste heter Allison Cox, som jobbade på socialen i Seattle i USA. Hon fick i uppgift att hitta på ett program för att stoppa tonårsgraviditeter och kom fram till att hon ville testa på berättelser. - Hon sa åt sina medarbetare att gå till bibliotektet och samla ihop berättelser om allt ifrån tidig graviditet och att sätta gränser, till att vara ung kvinna och ung man. Sedan bjöd de in olika människor – tonåringar, föräldrar, politiker, socialarbetare, vårdpersonal – och lät dem bilda grupper. Någon började sedan berätta en av de insamlade berättelserna. Till en början var det tyst, men snart började man samtala. De kände igen sig i berättelserna och de började öppna upp och dela med sig. Allison Cox fick mycket publicitet och hennes ”Healing Storytelling” spred sig. Statistiken visade småningom att antalet tonårsgraviditeter hade minskat. - Den ena socialbyrån efter den andra tog efter, hade man ett problem så satte man igång med storytelling, berättar Märta Uggla. En annan nyckelperson är en israelisk man vid namn Roi Gal-Or, som varit med och grundat ”The International School of Storytelling” i England, där de fokuserade på läkande berättande. Gal-Or växte upp nära gränsen till

det palestinska området och var trött på det eviga skjutandet och krigandet i området. Han beslöt sig en dag för att köra in till en palestinsk by tillsammans med några vänner. Där började de berätta för människorna de mötte om sig själva och sina liv på andra sidan gränsen. Först uppträdde palestinierna hotfullt och ville köra bort dem, men sen satte de sig ner och lyssnade. Följande veckoslut kom palestinierna de mött över till isralerna och berättade om sitt liv i Palestina. Detta spred sig som ett slags fredsrörelse längs hela gränsen mellan Israel och Palestina.

Berättade istället för att undervisa Märta Uggla menar att vem som helst kan bli en bra berättare, att det är vår medfödda rätt att berätta, men medger att det nog kräver en del övning att göra det väl. - Utan övning blir det lätt bara pladder, om du är en ovan berättare. Därför finns det också berättarkurser, där du kan lära dig att sålla bort detaljer, se vad som är viktigt i historien, vad behöver jag för att berättelsen ska bli en berättelse? Det krävs kanske också ett visst avstånd till händelserna, att man hunnit reflektera över det man upplevt. Berättelsen föds när man tar ett steg tillbaka. Hon lyfter fram hur väl berättandet kan fungera i modersmålsundervisningen. Som lärare kan man t.ex. levandegöra historier, böckers innehåll, presentera författares liv och olika tidsströmningar. - Själv har jag alltid berättat. Jag har kanske inte använt mig av orden ”läkande berättande”, men berättelser har alltid varit en del av min undervisning, säger Uggla.

Bakgrunden är att hon växte upp i ett berättande hem. Som metod har hon upplevt att det fungerar alldeles utmärkt. - Jag träffar ofta gamla elever på gatan och de säger glatt: ”Vet du vad vi kommer ihåg från skolan? Vi kommer ihåg när du berättade”. Man kan berätta så oerhört mycket, det behöver inte vara färdiga berättelser utan mycket av undervisningsstoffet kan presenteras i berättande form, säger Märta Uggla. Hon minns en omfattande litteraturkurs som hon skulle undervisa. Ingångsporten hon valde var att hon tände ett ljus, satte sig på katedern och började berätta hela världslitteraturens historia. När slutprovet kom visade det sig att eleverna presterade bättre än någonsin. - Eleverna minns dessa berättelser eftersom man som sagt lättare minns helheten. De kastade sig över böckerna jag hade berättat om för de fick ett sammanhang och saker och ting föll på plats. När hon tänker tillbaka på sin tid som lärare saknar hon samtalet med de unga människorna allra mest. De ställer sådana frågor som vi vuxna för länge sen glömt bort att ställa. - Via modersmålsämnet kan man prata om de stora livsfrågorna. Många elever har kommit till mig och frågat ”har du tid att prata?” – de behövde få berätta sin historia. Som lärare kan vi erbjuda ett lyssnande öra. TEXT: MARIA DAHLIN FOTO: PRIVAT

Nordspråks som ma rk u r s 2018 Från radioprat till litteraturappar berättelser i fokus

• multilitteracitet i undervisningen • kreativt arbete med multimodala uttryck • att uttrycka sig på olika sätt via olika medier

För elä sa r e: Lena Andersson (Sverige) - läsarfrågor som utgångspunkt för filosofiska essäer

Bo Kampmann Walter (Danmark) - dataspel som utgångspunkt för berättelser

Märta Uggla (Finland) – läkande berättelser; berättelser som utgångspunkt för en läkningsprocess

Hildur Viggósdóttir (Island) - apps i undervisningen

Kaisa Leino (Finland) - studier, arbete och liv i en digitaliserad värld

Nordspråks sommarkurs i Helsingfors kommer att handla om teman kring multimodalt berättande och hur man kan använda olika sorters texter och arbeta med multilitteracitet. Programmet kommer att bestå av såväl traditionella seminarier, som möjlighet att själva prova på olika arbetssätt. Kursen hålls på natursköna Hanaholmen konferenshotell och kulturcentrum som ligger strax utanför Helsingfors. Under kursen är vi också på besök i staden och på utflykter i naturen.

Tid 27. – 31. juli 2018

Plats Hanaholmens kulturcentrum, Esbo

Pris I enkelrum: 4300 DKK / Dubbelrum: 3800 DKK / Utan övernattning och frukost: 3000 DKK

Antal kursdeltagare 25-40

Information och anmälning: https://nordsprak.com/ Anmälning börjar 10. januari 2018

ARENA

Resan som fortsätter efter hemfärden För oss i Finland kan Grönland te sig väldigt exotiskt. Vi vet att landet ligger långt borta, att det räknas som världens största ö, att 83 % av landet är täckt av is, att det hör till Danmark och att det är väldigt kallt där. Vi kan också ha läst att grönlänningarna är deprimerade och har stora alkoholproblem. En del av dessa påståenden stämmer, medan andra påståenden är delar av en större sanning. Fotot tog jag halvvägs mot toppen av ett fjäll i närheten av Sisimiut. Ett landskapsfoto kan aldrig fånga det riktiga djupet i landskapet, men fotot ger en vink om den storslagna naturen på Grönland.

är vi landade i Kangerlussuaq, fick vi, deltagare i Nordspråks sommarkurs, en rejäl chock. Det var ingen iskall vind eller tunga regndroppar som mötte oss på flygplatsen, utan en arktisk sol som stekte från en molnfri himmel. Människor satt ute och vände ansiktena mot den varma solen, småbarnen stojade i flygterminalen. Det låg en förväntan i luften; om vädret på Grönland kunde överraska så här mycket, vilka andra överraskningar skulle resten av kursen medföra? Det varma sommarvädret skulle hålla i sig, fick vi märka, och grönlänningarna sade att de haft en ovanligt varm sommar i år. Vem skulle inte vilja ha en varm sommar, men varma somrar på Grönland kan ha ödesdigra konsekvenser. I juni 2017 drabbades Västgrönland av en tsunami orsakad ett enormt jordskred. Jordskredet orsakade i sin tur en enorm havsvåg, som slog in i en fjord och ödelade tre byar. Fyra personer omkom och nästan 300 personer evakuerades. Tsunamin lämnade efter sig total förstörelse och en rädsla hos lokalbefolkning; kan detta hända på nytt? Hur snabbt i så fall? Temat för sommarkursen var ”Identitet – i centrum och periferin” och de föredragshållare

ARENA

som inbjudits till kursen talade om identiteten ur sitt eget perspektiv. Lingvisten Carl Christian Olsen påpekade att det grönländska språket lever starkt idag och språket är viktigt för grönlänningarnas identitet. En annan föredragshållare, Kunuunnguaq Fleischer, berättade att den grönländska kulturen fått en allt större roll i de nya skolreformerna. Ett problem med läroböckerna är fortfarande att den grönländska kulturen beskrivs ur ett danskt perspektiv. Språk- och litteraturforskaren Kirsten Thiested spann vidare på temat grönländsk identitet. Hon berättade att den grönländska kulturen är kluven mellan den grönländsk-danska kulturen å ena sidan och den inuitiska kulturen å andra sidan. I dagens läge är man inte antingen grönlänning eller dansk. I ”gråzonen” finns de som har en dansk och grönländsk förälder, de som är födda på Grönland och som har danska föräldrar och de som är födda i Danmark och som har grönländska föräldrar. En som enligt geografin kunde känna sig kluven mellan två länder och två kulturer, men som känner sig väldigt hemma i sin egen kultur är Carina Karlsson från Åland. För Karlsson är det naturligt att hon känner sig som ålänning i finska sammanhang och finländare ute i värl-

den. Enligt Karlsson förändras identiteten beroende på miljö och omständighet. Sara Margrethe Oskal, en föreläsare från Norge, talade om kluvenheten när det gäller den samiska kulturen. Kluvenheten kommer fram i och med att samerna bor i fyra olika länder och att det finns stora språkliga skillnader mellan nord- och sydsamiska. Hon påtalade även faktorer som förstärker den samiska identiteten, t.ex. jojken. Oskal har själv utbildat sig till skådespelare i Helsingfors. Utbildningen gick på svenska och i Helsingfors kom hon i kontakt med en annan minoritet: finlandssvenskarna. För henne kom mötet med finlandssvenskarna att bli gynnsamt; det går att leva som minoritet bland en majoritet. Övriga föredragshållare under kursen var Mikael Niemi som berättade om småstadsidentiteten, Sørine Steenholdt som berättade om sina noveller som tar upp drog- och alkoholproblem i vardagen samt Naja Marie Aidt, som berättade om sin identitet som dansk uppvuxen på Grönland och som nordbo i New York, där hon för närvarande bor. Tack vare sin uppväxt har Aidt lättare att anpassa sig

till andra kulturer, samtidigt som hon förmår betrakta problemen i både det nya och gamla landet. Som ”grönlänning” i Danmark ser hon den ångestkultur som breder ut sig; danskarnas strävan efter perfektionism leder till självdestruktion. Folk mår allt sämre, ju mera tid de sätter ner på sig själva. I USA märker Aidt en klar och uttalad nationalism. Denna nationalism syns även i dagens Europa. Vi, kursdeltagare, fick med andra ord ta del av många högintressanta föreläsningar. Vi fick även göra utflykter i närområdena. Under kursen fick vi även göra en båttur till den nedlagda bygden Assagutaq. Endast resterna var kvar av husen, men naturen kändes desto mera närvarande i bygden; man kunde t.o.m. höra det tickande tidvattnet. En kurs av detta slag skulle vara tråkigt utan alla kursdeltagare. Sammanlagt var vi 60 personer från hela Norden, med egna identiteter och kulturer i bagaget. Det kändes befriande att komma i kontakt med människor som var intresserade av språk, kultur och identitet. Det blev många måltidsdiskussioner, spontana utfärder, skratt och meningsutbyten mellan

föreläsningarna. Och Grönland då? Det Grönland som före resan hade verkat dystert, blev gladare. Ungdomarna i Sisimiut samlades på kvällarna bakom yrkesskolan för att chilla med varandra, grönländska barnfamiljer var ute på kvällspromenader, barn cyklade backe upp och backe ner i det nästan bilfria Sisimiut, familjer begav sig ut på jakt- och fisketurer, bokhandeln i Sisimiut bjöd på ett högklassigt urval böcker och den som ville unna sig något exklusivt kunde köpa espresso på kulturhuset. Grönland bjöd på en upplevelse utöver det vanliga. I resväskan hem hade jag med mig nya frågor: Vad menas med periferi? Vems historia kommer fram i våra läromedel? På vilka sätt har människan försökt förklara sin identitet? Vem är jag i det nordiska perspektivet? Hur får jag in det grönländska perspektivet i min undervisning? Vilka nordiska frågeställningar ska jag låta eleverna ta ställning till? Därmed kan jag slå fast ett som är säkert: Resan till Grönland kom att bli en resa, som fortsätter efter hemfärden. ANU-K ATJA NURMI

ARENA

I mässbubblan Det är den 30 september 2017. Platsen är Göteborg. I bokmässans restaurang sitter jag och min kollega och äter lunch. Vegetarisk tortellini. Utanför på Korsvägen ser vi motdemonstrationen mot den nynazistiska rörelsen marschera bakom avspärrningarna. Folk i alla åldrar, med hemmagjorda banderoller och prideflaggor i händerna, marscherar i maklig takt i solskenet. Lunchgästerna fotograferar manifestationen från sin sida av fönstret.

lötsligt kommer det in förstärkning. Polisbilarna och de ridande poliserna väller fram i en strid ström. I vår lilla bubbla förstår vi inte vad som sker, utan får googla oss fram i medierna. Vi inser att det inte är så lugnt som det ser ut på ytan, utan att polisförstärkning behövs för att lugna ner en allvarlig situation. Vi inser också att mäs�sans dörrar stängts och att ingen får röra sig in eller ut. Så där är vi, i mässbubblan.

ARENA

Blandade känslor Detta var mitt tredje besök på bokmässan, ett besök som kantades av blandade känslor redan då jag bokade biljetter. Men jag åkte, och fick uppleva en mässa där säkerhetskontrollerna var rigorösare än någonsin, med kontroll av alla väskor vid entréerna och då man rörde sig mellan våningsplanen. Jag fogade mig i detta, för det var ju en formalitet för att få ta del av allt det jag var där för: böckerna, samtalen, mötena, idéerna och intrycken. Allt det som skapar den bokmässa jag lärt känna.

Begreppet bildning

Att läsa sig frisk

Utanför mässbubblan

Bildning var huvudtemat i år, vid sidan av Finland 100 år. Många av seminarierna dryftade bildningsbegreppet ur olika synvinklar. Ett seminarium hade skapat en tillfällig ”bildningskommission” bestående av bl.a. Ebba Witt-Brattström och Göran Greider för att ringa in begreppet. Moderatorn Erika Hedenström som arbetat med mässtemat konstaterade i sin inledning att begreppet bildning är mångfacetterat och delar folk beroende på inställning. Göran Greider var inne på att bildning är ett öppet begrepp som vi fyller på vartefter. Han ifrågasatte det nuvarande begreppet och undrade om vi behöver ett nytt begrepp. Witt-Brattström ville se bildningsbegreppet som aktivitet, process och rörelse: ”När du pratar om dina aktiviteter ser jag vem du är.” Hon anlade också ett feministiskt perspektiv och talade om ”halvbildning” som vilar på manliga exempel och ”helbildning” som vilar på både manliga och kvinnliga exempel och förebilder. Överlag rörde sig diskussionen mycket om att det är nödvändigt att ha ett historiskt perspektiv, eller med Witt-Brattströms ord: ”För att ha det måste du veta mycket.”

Många författare tangerade bildningsbegreppet i sina seminariesamtal, t.ex. Torbjörn Flygt i seminariet Upp till bevis, där han tillsammans med Sigrid Combüchen diskuterade människor på flykt, eftersom de båda skrivit romaner på det temat. Han talade om erfarenheten som bildning: ”Livet bildar oss ibland på sätt som vi inte har tänkt oss.” Combüchen kopplade till skrivprocessen och sade att ”man släpar en stor ryggsäck efter sig med minnen och detaljer” som författaren kan använda då hen ”skriver sig själv”. Också på ett seminarium om biblioterapi, Kan man läsa sig frisk?, kom bildning naturligt in, eftersom litteraturen sätter ord på det vi själva saknar ord för. Psykiatern Per Naroskins åsikt var den att just litteraturen kan skapa meningsfulla sammanhang, också på det sättet att läsaren läser in mycket av sig själv och själv skapar mening. Litteraturen kan öppna upp för samtal, eftersom man i boksamtal uttryckligen talar om boken och inte om sig själv och på så sätt får en distans till den egna upplevelsen.

Intrycken var många under mässdagarna. Av temat Finland 100 bär jag med mig Kjell Westös eftertänksamma och välformulerade tankar om klass, kärlek och makt i hans roman Den svavelgula himlen, och Ted Forsströms och Kaj Korkea-ahos alltid lika mångbottnade och befriande humor, denna gång i presentationen av ungdomsromanen Zoo! – Virala genier. Det är uppenbart att både Westö och Ted & Kaj också ”skriver sig själva”, även om Westö ville poängtera att det inte finns något självbiografiskt i Den svavelgula himlen, utan att den skall läsas som fiktion, något som moderatorn hade kämpat med. På kvällen lördagen den 30 september tassar jag, likt de andra kvällarna, i väg till mitt hostel, bara en halv kilometer från mässan. Kassarna med bokinköp tynger i händerna. Avspärrningarna är borta, någon enstaka polisbil skymtar vid Gothia Towers, och en ensam polishelikopter cirklar över mässan och Liseberg. En omtumlande dag i mässbubblan är till ända. Utanför mässbubblan går livet vidare, men yttrandefrihetsbegreppet har fått sig en törn. CAROLA SUNDQVIST

ARENA

Studenterna kan inte skriva! Eller?

”När skolan debatteras är det ofta [...] i termer av kris, misslyckande och problem av olika slag”, konstaterar Martin Malmström i inledningen till sin högintressanta doktorsavhandling Synen på skrivande. Så sant, så sant! Solskenshistorier om lärare som gjort pedagogiska underverk publiceras givetvis, men hur långlivad och engagerande blir en debatt om den framgångsrika skolan? Nej, för att det ska hetta till ska debatter vara problemfixerade och ilskna. Och är det något ämne som svenska politiker och samhällstyckare älskar att kasta sig över är det den svenska skolan och den eviga kris den påstås befinna sig i.

ARENA

et var en debatt år 2013 om brister i studenters skrivande som fick Martin Malmström att bli nyfiken på vilken syn på skrivande som riktigt uttrycks i skrivdebatterna. Det preciserade syftet med hans avhandling är dels ”att analysera och kritiskt granska diskursiv kontinuitet och förändring i synen på skrivande i mediedebatter och läroplaner”, dels ”att visa hur den diskursiva kampen om synen på skrivande uppstår och utvecklas”. Förutom att han analyserar både svenska mediedebatter och gymnasieläroplaner från 1970-talet och framåt lyckas han med hjälp av kritisk diskursanalys avtäcka den samhällskontext som format den syn på skrivande som framträder i materialet.

Gymnasieläroplaner Att alla läroplaner bär spår av sin tid är förstås ingen nyhet. Ändå är det hälsosamt att påminnas om att inte ens skrivande är en så tidlös aktivitet att den är immun mot politiska och samhälleliga konjunktursvängningar. Oftast behövs det distans i tid eller rum för att få syn på bakomliggande mönster och därför är Malmströms granskning av den svenska läroplanen också givande att ta del av för oss i Finland. I läroplansanalyserna använder han sig av de sex diskurser om skrivande som Roz Ivanič presenterat, kompletterade med andra forskares beskrivningar av traditionalistiska och progressiva förhållningssätt till skrivande. Den äldsta läroplanen som analyseras, Lgy 70, byggde på ett omfattande förarbete som gjorts under 1960-talet i samband med de stora svenska skolreformerna. Införandet av grundskolan och det moderna gymnasiet var ett storslaget, progressivt projekt, drivet av en stark framstegsoptimism. Ändå är den syn på skrivande som läroplanen uttrycker oväntat traditionell, med en stark färdighetsbetoning speciellt på de tvååriga linjerna. I Lpf 94 och den reviderade versionen Gy 2000 blev alla gymnasielinjer treåriga. Fastän nya pedagogiska vindar fört med sig en kommunikativ, sociokulturell språksyn ser Malmström även tydliga spår av traditionalism i betygskriterierna. Den tilltagande globaliseringen inkluderade internationella skoljämförelser och skärpte behovet av mätbarhet. Det nyliberala tänkandet syns ännu tydligare i Gy 2011, i form av en utpräglad mål- och resultatstyrning. Där ökar skillnaden åter mellan

hur de högskoleförberedande programmen och yrkesprogrammen ser på skrivande. Anställningsbarhet och andra marknadsmässiga nyckelord främjar en instrumentell syn på skrivande. När Malmström sammanfattar läroplanernas grundsyn skönjer han en förskjutning i synen på framtiden. Det optimistiska 1970-talet såg möjligheter och globaliseringens 1990-tal såg risker, ordet kris är det som närmast kan beteckna nuet. Och den instinktiva reaktionen från politikerhåll i krislägen tycks vara att ropa efter mer färdighetsträning och satsning på basfärdigheter.

Skrivkrisgenren Fastän analysen av de svenska gymnasieläroplanerna är upplysande är den stora behållningen av avhandlingen ändå Malmströms djupdykning i skrivkrisdebatterna. Visserligen varierar tyngdpunkterna i debatterna om studenternas bristande skrivfärdigheter genom decennierna men han ser så pass många gemensamma nämnare att han kan identifiera en skrivkrisgenre. Ett kapitel om amerikansk skrivkrisdebatt bekräftar att samma ingredienser också kan hittas i USA. Utmärkande för debattörerna är att de är välutbildade och deras målgrupp är likaså välutbildad. Paratexterna i inläggen är viktiga: tillspetsade rubriker, slående exempel och illustrationer gestaltar det språkliga förfall som dagens studenter – oberoende av tid – anses stå för. Däremot anges sällan något om den kontext som de autentiska citaten kommer från, inte heller finns någon problematisering om hur pass representativa de är. Oftast är det språkliga brister på lokal nivå som lyfts fram som exempel på förfall. Men symptomatiskt är att många av debattörerna inte är verksamma som språk- eller skrivforskare utan hämtar sin auktoritet från något annat fält. Ett aktuellt fall är historikern Dick Harrison som flera gånger gått hårt ut mot studenters bristande kunskaper och attityder. 1990-talets svenska skrivkrisdebatter var mer politiskt laddade än 1970-talets. De förment svaga skolresultaten togs från värdekonservativt håll som intäkt på att den efterkrigstida socialdemokratiska skolpolitiken misslyckats. Målet hade varit jämlikhet men undersökningar visade att skolan inte klarat av sitt uppdrag. Att de undersökningar som debattörerna hänvisade till inte alltid höll för en kritisk granskning är en annan historia.

ARENA

Tillbaka i gymnasiet Myter om skrivande

Samhällskontexten

Skrivkrisgenren kännetecknas också av ett antal återkommande myter om skrivande. Utgångspunkten för debattörerna är att nivån på skrivandet försämrats. Att vetenskapligt ringa in försämringen är däremot vanskligare. Vad är det som har försämrats? När har försämringen inträffat? Att peka på engelska ord och förändringar i språket är lätt, men var går gränsen mellan normal språkhistorisk utveckling och förfall? I debatterna visar det sig också att språkbristerna uppfattas som tecken på dystopiska samhällsförändringar. Eftersom språket har en nyckelroll i det moderna samhället – något som ingen förnekar – är ett eroderande skriftspråk ett allvarligt hot mot hela civilisationen. Detta är en delförklaring till den djupa oro som driver många debattörer. En annan sida av föreställningen om dagens språkliga förfall är motsatsen, myten om den gyllene eran. Det var som sagt bättre förr – men när? Oberoende av tid är debattörerna överens om att ungdomsgenerationen är förlorad, inte minst på grund av fördärvliga medier, må det sedan vara serietidningar, tv, video, mobiler eller internet. När det gäller botemedel mot problemen finns det dock en viss optimism bland en del debattörer. ”Myten om tillfällighet” kallar Malmström det tankekomplex som säger att skrivkrisen representerar ett nytt problem, är en tillfällig och oväntad formsvacka. Om rätt åtgärder sätts in finns hopp om att kunna vända utvecklingen och återgå till normaltillståndet. Oftast är det mer träning av basfärdigheter som är den medicin som rekommenderas. Vad skuldfrågan beträffar blir framför allt den progressiva pedagogiken syndabock, men alla från fackpedagoger till skolpolitiker och lärare får sig en släng av sleven. Summa summarum fokuserar skrivkrisdebattörerna på elevernas och studenternas fel och brister, ”i stället för att se dem som oerfarna skribenter i färd med att lära sig bemästra språket”.

En central bakgrundsfaktor i samhället är att både gymnasierna och universiteten expanderat kraftigt, vilket ställt lärarna inför stora utmaningar. På 1970-talet var det främst gymnasierna som utvecklades till massutbildningsinstitutioner, senare också universitetet. Men hur bibehålla kvalitetsnivån när resurserna är begränsade? Malmström beskriver den frustration som drabbar föreläsare på universitet som dels förväntas forska och publicera, dels ser alltför mycket tid gå åt till andra uppgifter. Att kritisera andras svaga språk kan bli en försvarsmekanism när ens status känns hotad. Länge var det utbildningen och språket som gav medelklassen status. Industriarbetarna var utbytbara, men inte de välutbildade. När det nyliberala marknadstänkandet trängde in i universitetsvärlden förändrades läget till medelklassens nackdel. Skrivkriser är enligt Malmström inte något som finns utan något som skapas. Det ligger i någons intresse att sprida föreställningar om problem och förfall. Det som oroar honom är att den ständiga skrivkrisdebatten etablerat skrivkrisen som en sanning i det offentliga samtalet. Genom decennierna har det varit svårt för andra röster att göra sig hörda. Ingen skriver insändare om eleverna som är goda skribenter. Det mest alarmerande är att skrivkriserna påverkat synen på eleverna. ”I stället för att se dem som lärande subjekt på väg ses de som färdiga, obildbara objekt”, konstaterar Malmström. Efter att ha läst Martin Malmströms omsorgsfulla dissekering av den svenska skrivkrisgenren är det lätt att se paralleller till våra finlandssvenska debatter. Också här bekymrar sig många – inklusive undertecknad! – för språkliga förfallstendenser. Men Malmström hjälper oss att komma ihåg att problemet handlar om betydligt mer än obildade skribenter. Vår syn på skrivande hänger ihop med större samhälleliga diskurser. ANDERS WESTERLUND

MARTIN MALMSTRÖM: SYNEN PÅ SKRIVANDE. FÖRESTÄLLNINGAR OM SKRIVANDE I MEDIEDEBATTER OCH GYMNASIESKOLANS LÄROPLANER. DISS. INSTITUTIONEN FÖR UTBILDNINGSVETENSK AP, LUNDS UNIVERSITET 2017.

ARENA

Under tre års tid fick vi i Svenskfinland ha vår alldeles egen läsambassadör. Katarina von Numers-Ekman tittar här tillbaka på tre intensiva, lärorika och givande år och berättar om den kraschlandning hon fick när hon återvände till klassrummet hösten 2017.

2500 LÄRARE, 5500 elever, 1800 föräldrar och 800 övriga personer. Ungefär så många personer hörde mig prata om barns och ungas läsande under mina tre år som finlandssvensk läsambassadör. Långt över hundra skolor, dagisar och bibliotek besökte jag på ett område som sträcker sig mellan Raseborg i söder, Karleby i norr, Geta i väster och Kuusankoski i öster.

Givande och lärorikt Schemat under en av de tuffaste veckorna såg ut så här: Måndagsförmiddag: Besöka skola i Lovisa. Måndagskväll: Resa till Karleby. Tisdag på dagen: Fortbilda bibliotekarier i Karleby. Tisdagskväll: Föreläsa på föräldramöte i Larsmo. Onsdag på dagen: Resa till Helsingfors plus eftermiddagsjobb på kontoret. Torsdag på dagen: Besöka skola i Sibbo. Fredag på dagen: Besöka skola i Svartå. Visst funderade jag efter den veckan på om jag borde ha ordnat det hela på ett annat sätt, för det var ju faktiskt jag själv som koordinerade jobbet. Men när man får chansen att åka ut och prata om något så viktigt och när det finns en finansiär som satsar så generöst, då vill man göra sitt bästa och säga ja till allt. Många gånger kände jag djup tacksamhet över att min fina man under sådana veckor skötte nästan all

vardagslogistik utan att klaga en enda gång. Jag tänkte också på barnfamiljer där båda föräldrarna reser mycket och på familjer där det bara finns en vuxen i hushållet och undrade i mitt stilla sinne hur de får allt att gå ihop. Men sanningen är förstås att det också fanns arbetsdagar under läsambassadörsprojektet då jag inte hade så mycket inbokat i kalendern. Dagar då jag oavbruten fick sitta och läsa, skriva, tänka efter och planera framåt. Det var en ynnest. Så även om det var givande och lärorikt att resa runt i Svenskfinland och jag kände mig välkommen överallt, är det kanske de där tysta dagarna på kontoret jag saknar mest nu när jag är tillbaka i mina klassrum i Mattlidens gymnasium. Eller också den tydliga gränsen mellan jobb och fritid som är så svår att hitta för oss lärare som ofta släpar med oss arbetet hem.

För mycket är för mycket För hösten 2017 blev verkligen ingen mjuklandning för mig. Jag började med fem kurser i första perioden, vilket är mera undervisning än jag någonsin förut haft på samma gång. Efter att jag varit tjänstledig i tre år var alla studerande nya för mig. Och så hade jag ju den nya läroplanen och det digitala studentprovet att ta itu med. Så kanske var det inte så konstigt att ångesten sköljde över mig när jag mitt i periodbytet befann mig på Göteborgs bokmässa i en trippelroll som modersmålslärare, läsam-

bassadör och författare och dessutom hade oceaner av studerandenas texter att jobba mig igenom i pauserna på hotellrummet. Allt var egentligen roligt och bra, men för mycket är för mycket. Först nu i slutet av höstterminen börjar jag så småningom känna igen mig själv i mitt modersmålslärarskap. Det är en gåva att få ge sig ut på ett äventyr och sedan återvända till den trygga, bekanta arbetsplatsen. Samtidigt ser man på sitt jobb med nya och lite mer kritiska ögon när man kommit tillbaka. Jag tycker att tempot i gymnasiet har skruvats upp och att antalet arbetsuppgifter har ökat. Jag ser förskräckt hur kolleger går in i väggen och undrar hur det ska bli när studentexamensresultaten börjar få större betydelse än förr då ungdomarna söker sig till vidare studier. Visst känns det rätt och bra att vitsordet i modersmål och litteratur ska väga tungt i det här sammanhanget. Det ger vårt ämne högre status. Men reformen kommer att skapa stress både hos lärare och studerande och tyvärr kommer den nog att avspegla sig på undervisningen i grundskolan också. Modersmålslärarna på gymnasiet kämpar redan nu hårt för att alla studerande ska lära sig så mycket under endast sex obligatoriska kurser att de klarar de båda proven i studentexamens enda obligatoriska ämne. Jag hoppas att vi inte jobbar ihjäl oss och att vi hinner och orkar förmedla till våra studerande att modersmål och litteratur framför allt ju är ett livskunskapsämne. K ATARINA VON NUMERS-EKMAN

ARENA

Att läsa är en resa I Pargas stad har alla grundskolor vid skolstarten denna höst påbörjat ett nytt projekt som strävar efter att sporra eleverna till läsning. Sajten Läsväskan har samlat allt som har med läsundervisning och läsfrämjande arbete att göra, på ett och samma ställe.

ARENA

rbetsgruppen bakom Läsväskan uppmanar elever, lärare, föräldrar, bibliotekspersonal och andra som kan tänkas vara intresserade att följa med på en läsresa som man aldrig tidigare har upplevt. Namnet Läsväskan anspelar på ”resväska” och att läsning är som en resa. Pargas har i många år haft läsning som tyngdpunktsområde för skolorna och genom det nya projektet fortsätter man med att betona vikten av att läsa. Alla elever och lärare som har ett elev.pargas.fi-konto kan skapa en profil i Läsväskan, en så kallad läsenär-sida. Utomstående personer kan via webbsidan lasvaskan. edu.pargas.fi läsa och se vad projektet går ut på. Dock kommer man inte åt alla funktioner om man inte är knuten till skolorna i Pargas. Lotta Dammert, lektor i modersmål och litteratur i Sarlinska skolan i Pargas (även ny styrelsemedlem i SMLF) hade en vision och frågade sig ”hur kan vi få människor att förstå att läsning är livsviktigt?”. Tillsammans med IT-pedagogen Sebastian Ducander, klassläraren Susanne Båge, Jens Eriksson från IT-enheten i Pargas stad och Jolanda Raitio från Pargas stadsbibliotek, förverkligades visionen genom Läsväskan. - Läsväskan började som en idé jag hade, men under arbetets gång växte den till något ännu större. Jag tyckte själv det var svårt att veta vad mina elever som börjar i åk 7 hade med sig i sitt läsbagage även om jag visste att man ute i alla skolor i Pargas jobbade hårt med olika läsfrämjande projekt. Min vision var att synliggöra allt det proffsiga arbete som lärarna gör och samtidigt få elever att förstå att det alltid lönar sig att läsa - och förhoppningsvis även synliggöra att de gör framsteg i sin läsning, berättar Lotta Dammert. Hon poängterar ändå att Läsväskan inte skulle finnas till utan hela arbetsgruppens insats. Det var tillsammans som Läsväskan blev det som det blev - ett digitalt verktyg som synliggör lästräningen på ett nytänkande sätt, visar på läsframsteg och ökar läslusten. - Läsningen är en sak som förenar ämnen med varandra, elever med varandra, årskurser med varandra, skolor med varandra, lärare med varandra - det genomsyrar det mesta som händer i skolvärlden. Just nu har vi över 1000 användare, förklarar Dammert. Projektet har hittills nästan enbart fått positiv respons. - Vi har fått mycket positiv feedback men också förbättringsförslag och några frustrerade röster, då har det mest handlat om tekniska problem. Alla tycks vara eniga om att läsningen är en extra viktig sak och värd att satsas på.

Läsväskan utvecklas hela tiden och den blir bara bättre och bättre. - Vi tycker det är härligt att se att så många av våra kolleger har förståelse för detta och bidrar med idéer och har tålamod med våra första stapplande försök. På sajten Läsväskan finns flera olika funktioner att upptäcka; ”Läsenären” är din egen profilsida, ”Läsbiljetten” sorterar böcker i genrer, tema och ålderkategorier, ”Boksäcken” samlar bokrapporter och –recensioner som eleverna skrivit och bildar ett register allt eftersom användningen av sidan ökar. Du kan också läsa om en Pargas-kändis som ger dig bok- och lästips. ”Hållplatsen” innehåller uppgifter som passar till vilken bok en elev än har läst, t.ex. ” Skriv en kort nyhet om någon händelse i boken.” (åk 1-6) och olika textövningar och kreativt skrivande baserat på läsning (åk 7-9). Fliken ”medläsenären” poängterar att vi alla också är medläsenärer, dvs. vi kan finnas till för varandra som lässtöd, ge varandra tips på böcker och läsa högt för varandra. Arbetsgruppen uttryker det så här: ”När läsenären kör fast hjälper du till att hitta nya vägar och när läsenären blir

trött får du bära Läsväskan. Det just du gör kan ingen annan göra lika bra som du!” Åtminstone ytterligare en funktion är på gång, berättar Lotta Dammert. - Jag hoppas att vi även i Läsväskan snart kan samarbeta lärare emellan: Läseledarna-sidan, dvs. lärarnas sida, är under arbete men när den är klar är det meningen att lärare skall kunna tipsa varandra, samarbeta och dela undervisningsidéer med varandra. I sin egen undervisning använder Dammert uppgifter från ”Hållplatsen” och eleverna skriver också korta rapporter och recensioner av böcker de läst och dessa hamnar i ”Boksäcken”. - Mina elever dokumenterar alla böcker de läser i Läsväskan och jag kan följa med deras framsteg. Vad Lotta Dammert vet finns det inte något likande projekt någon annanstans i världen. Hon hoppas dock att Läsväskan ska vara ett så lyckat koncept att det kan spridas vidare. TEXT: MARIA DAHLIN ILLUSTR ATIONER: MALIN HAGSTRÖM

ARENA

Nordisk ungdomslitteratur med blick för omvärlden Nordspråks kurs om ungdomslitteratur i Upplands Väsby 15-17 september 2017 gästades av flera nordiska barnoch ungdomsförfattare vars böcker öppnar sig mot omvärlden. Lärare från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island deltog och utbytte erfarenheter.

imon Stranger (Norge) inledde kursen på fredagen med att berätta om sitt författarskap. Han fokuserade på sina tre böcker om Emilie och Samuel – en norsk flicka och en båtflykting från Ghana. I serien ingår böckerna Barsakh (2009), Verdensredderne (2012) och De som ikke finnes (2014). Böckerna tar upp papperslösa flyktingars situation och vad som händer med Emilie när hon, på sin sol- och badsemester, inser att det finns många som inte är på Gran Canaria av den anledningen. För Samuel är det ”Barcelona eller barsakh”, Europa eller döden. Brynhildur Þórarinsdóttir (Island) fortsatte fredagen med att berätta om hur hon har jobbat med att bearbeta isländska sagor så att de ska passa för barn och unga. Barn har väldigt lite förförståelse för medeltiden och därför har hon jobbat mycket med förklaringar av t.ex. tro och samhällsstrukturer både i texten och i bokmarginalen. Hon har även gjort kopplingar till moderna företeelser som Kalle Anka och James Bond. Vi fick också med oss några tips på hur man kan jobba med sagalitteraturen i klassrummet. Som kvällsprogram

ARENA

fick vi lyssna på Jens Raahauge som gav oss en rundvandring i Ulf Starks författarskap och vi fick även ta del av högläsning ur Djur som ingen sett utom vi (2016). Lördagens föreläsningar inleddes med Mette Hegnhøj (Danmark). Mette lät oss alla känna på Ellas ”poetsnö” och hon läste många utdrag ur sin bok Ella er mit navn – vil du købe det? (2014). Hon berättade om hur boken har växt fram, både i text och layout och hur boken bryter konventionen för hur en bok ska se ut. Vi fick också ta del av hur hon hade jobbat med barn i klassrummet kring boken. Efter det fick vi lyssna på Jens Raahauge (Danmark) som föreläste om Anne Mia Stenos författarskap och hur hon i boken Imellem grænser (2017) skrivit om hur det kända plötsligt kan bli okänt och det okända kan bli känt. Jens berättade även om Janne Tellers bok Om det var krig i Norden (2012) och hur man kan jobba med boken och få eleverna att försöka sätta sig in hur det är att komma till en ny kultur med nya normer. På lördag eftermiddagen åkte vi med buss till Stockholm för ett besök på Junibacken. Vi åkte bl.a. sagotåget genom Astrid Lindgrens förfat-

tarskap och tittade på utställningen om Barbro Lindgrens författarskap och barnbokskaraktärer. Efter besöket fanns det möjlighet att promenera in till Stockholms centrum. På kvällen återsamlades vi för middag och efter det hade vi samkväm med en Kahoot i nordisk kultur. Malin Klingenberg (Finland) rundade av vår kurs på söndagen. Hon pratade om hur barnlitteratur i Norden generellt är mera til�låtande och att det har hänt en hel del när det gäller könsstereotyper i barnböcker. Malin gav exempel på hur hon har försökt att jobba medvetet mot stereotyper i sina barnböcker. Hon läste upp några utdrag ur Irene och sedelsugen (2016) och berättade även att hon alltid utgår från jämställdhet, representation och humor i sina böcker. Därefter avslutades kursen med en gemensam lunch. I kursen deltog lärare från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. Vi tar med oss de många intressanta tips vi fått på hur man kan närma sig litteratur och vi kommer även att komma ihåg de fina diskussioner som uppstod mellan oss deltagare! TEXT: SOFIA CEDERBERG JANSSON, NORDSPR ÅKSREPRESENTANT FÖR SVERIGE FOTO: PRIVAT

En dag i det nordiska klassrummet I slutet av november samlades ett sextiotal lärare i Köpenhamn för höstens Nordspråkskonferens. Dagen bjöd på många aktuella perspektiv på grannspråksundervisningen i våra nordiska klassrum.

rannspråksundervisningen är en del av modersmålsundervisningen i alla nordiska länder, men många lärare upplever att det är en svår del. Som lärare har man kanske inte riktigt den kunskap man skulle vilja ha och eleverna har inte heller alltid det intresse man skulle önska att de har. Därför behövs en sådan här konferens. Jag erkänner: jag är inte heller jättebra på Norden. Jag är inte ens speciellt passionerad för Norden, och i början av konferensdagen kände jag mig lite som en hermelin bland katter. I tron på att alla andra som var där var oerhört intresserade av nordiska språk, nordisk litteratur och nordiskt samarbete.

Nordic noir på barns vis Föreläsaren Marianne Eskebæk från Danmark talade om den nordiska barnoch ungdomslitteraturen genom att presentera de böcker som i år var nominerade för Nordiska rådets barnoch ungdsomslitteraturpris. Eskebæk lyfte fram att man ser spår av nordic noir också i den nordiska litteraturen för barn och unga genom att den ofta vågar ta upp ganska mörka teman, teman som är bannlysta i många andra länders barnlitteratur. Skilsmässor, depression, våld och incest får finnas med i den nordiska litteraturen för unga läsare. Läraren Stefan Hardonk Nielsen berättade om projektet atlantbib.org, ett projekt där elever och lärare skriver små faktaböcker på nordiska språk som sedan blir översatta till andra nordiska språk. Ett konkret, enkelt sätt att göra något lärorikt och nordiskt som också kan nå utanför det egna klassrummet.

Barnkonsert på nordiska språk

Det behöver inte vara svårt och stort

Danska forskaren Eva Theilgaard Brink berättade om sin rapport om grannspråksförståelse i praktiken. Hon lyfte fram många intressanta exempel och citat och pratade mycket om engelskans roll i den nordiska kommunikationen. Hon gav därtill konkreta tips på hur man som lärare kan bidra till en ökad förståelse av grannspråken. Professor Arne Torp från Oslo bjöd på en lektion i nordisk språkhistoria. Med humor och värme och pedagogiska finesser guidade han oss genom den historia som lett till den språksituation vi har i Norden i dag. Under eftermiddagen fick vi ta del av en barnkonsert som turnérat i nordiska skolor. Med den danska musikern Lone Wernblad i spetsen bjöd gruppen på musik från olika nordiska länder på olika nordiska språk. Mycket lek, mycket energi och mycket språk. De berättade också om hur de språkliga barriärerna i Norden inte alls verkar finnas bland barn, så att passa på att duscha barn i det nordiska är en bra strategi för större förståelse i framtiden.

En av de programpunkter som gav mig personligen mest var att få ta del av några konkreta exempel på hur man kan ta in det nordiska i undervisningen. Det behöver inte vara stort och märkvärdigt för att vara givande och lärorikt. Kolla till exempel upp Norden i skolen och Islex på nätet. Du kanske får nya idéer som gör din undervisning lite roligare och lite bättre. Jag fick många nya idéer under dagen och jag fick en ny inspiration. Jag insåg också att ganska få av lärarna på plats hade ett enormt passionerat intresse för Norden, men att ganska många - kanske rentav de allra flesta - var där för att de ville lära sig mer och få mer kött på de nordiska benen. Och det fick de. Det fick vi. AMANDA AUDAS-K ASS

ARENA

En lättläst novell, varsågoda!

Granen

(lättläst)

FÖRLAGET LÄRUM vill erbjuda modersmålslärare att ta del av en lättläst version av Tove Janssons novell Granen. Inger Tallgård, teamledare för Lärum, hälsar genom orden:

et var december i Mumindalen. Snön låg som ett täcke över marken och havet var täckt av is. Inne i muminhuset var det tyst och stilla.

”Vi har bearbetat novellen Granen, som hör till novellsamlingen Det osynliga barnet av Tove Jansson, till lättläst. Min tanke är att modersmålslärare kunde använda denna i sin undervisning för de elever som inte är så bra på att läsa eller att ta till sig ordinarie text.”

En hemul stod på muminhusets tak och grävde i snön. Småningom blev hans gula yllevantar alldeles våta av snö. Hemulen tog av dem och lade dem på skorstenen. Han suckade och fortsatte att gräva tills han fick fram takluckan.

Vad är lättläst? Lättläst handlar om demokrati och tillgänglighet. Att kunna läsa krävs idag i allt fler situationer. Det är ett problem för lässvaga. Därför behövs lättläst. Lättläst text kan vara skriven direkt i lättläst form eller vara en omarbetad version av en svårare text. Lärum-förlaget är ett litet förlag i Vasa som förmedlar lättläst från Sverige till Svenskfinland men har också några egna lättlästa böcker. De senaste är Jolin Slottes bearbetningar av Tove Janssons Farlig midsommar (utkom i juni 2017) och Kometen kommer (kommer i december 2017). Den tredje boken Trollkarlens hatt utkommer hösten 2018. Novellen Granen ur boken Det osynliga barnet finns inte till salu som lättläst bearbetning. Beställningar tas emot på shop.larum.fi, per e-post forlaget@larum.fi eller tfn 040 6539776.

ARENA

Och så stampade hemulen upp för trappan igen och tog sig ut genom takluckan. – Mamma, vakna, sa Mumintrollet förskräckt. Nånting hemskt har hänt. De kallar det jul. – Vad menar du? sa mamman och stack fram nosen.

– Jasså där var den, sa hemulen. Och där nere i huset ligger mumintrollen. Och sover. Sover och sover och sover. Medan vi andra arbetar hårt för att det ska bli jul.

– Jag vet inte, sa Mumintrollet. Men ingenting är ordnat och något har tappats bort och alla springer omkring som tokiga. Kanske är det översvämning nu igen.

Hemulen stampade på takluckan, som gick upp under hans fötter. Några sekunder senare låg han på vinden i muminhuset och en hög snö ramlade över honom. Hemulen var nu mycket irriterad.

Mumintrollet ruskade försiktigt Snorkfröken och viskade:

Dessutom hade han glömt var han hade lagt sina gula vantar. Det gjorde honom ännu mer irriterad, för han var särskilt fäst vid just de vantarna.

Muminfamiljen följde hemulens våta spår upp på vinden och klev ut på muminhusets tak.

Så hemulen stampade vidare nerför trappan, slängde upp dörren och skrek med arg röst: – Det blir jul! Jag är trött på er och ert sovande! Det blir jul precis när som helst och ni vet inget om det!

– Bli inte rädd, men det har hänt nånting förfärligt. – Lugn, sa Muminpappan. Lugn framför allt.

Himlen var blå som vanligt. Det var alltså inte fråga om eldsprutande berg den här gången. Men hela dalen var full av våt bomull. Bergen, träden, floden och hela huset var täckt av vit bomull. Och det var kallt, ännu kallare än i april. –Är det här detsom kallas jul? frågade pappan förvånat och tog tassen full av bomull.

Nej, mumintrollen visste inget om julen som var på väg. Muminfamiljen låg i vinteride som vanligt. De hade sovit i flera månader och hade tänkt fortsätta sova ända till våren.

– Jag undrar om det har växt upp ur marken, sa han. Eller ramlat ner från himlen.

Men nu var plötsligt hemulen där och drog täcket av Mumintrollet.

– Säger du det? frågade pappan. Men obehagligt är det i alla fall.

– Är det redan vår, mumlade Mumintrollet. Han hade drömt en ljuvlig dröm, men nu hade oro och kall luft kommit in i drömmarna.

Hemulens moster åkte förbi med en gran på sparkstöttingen.

– Vår?! sa hemulen otåligt. Det är jul, förstår du, jul.

Och jag har inte skaffat nånting och jag har ingenting ordnat. Mina vantar har jag tappat bort och alla springer omkring som tokiga och ingenting är klart ...

– Men pappa, det är snö, sa Mumintrollet.

– Jasså, ni har äntligen vaknat. Se till att ni får tag i en gran innan det blir mörkt, sa hon till mumintrollen på taket.

ARENA

– Men varför? började Muminpappan.

och sett så ynklig ut att mamman bett in honom.

– Jag hinner inte med er nu, ropade mostern och fortsatte vidare.

– Jaha, här är granen, sa Muminpappan. Bara vi nu visste vad den ska användas till. Gafsan påstod att man måste klä den.

– Innan det blir mörkt, viskade Snorkfröken. Hon sa innan det blir mörkt. Det farliga kommer alltså i kväll ...

– Så stora kläder har vi inte, sa mamman bekymrat. Vad kan hon ha menat?

– Tydligen behöver man en gran för att klara sig, funderade pappan. Jag förstår ingenting.

– Vad den är vacker, utbrast det lilla knyttet, men satte sedan teet i halsen av blyghet.

– Inte jag heller, sa mamman. Men ta halsdukar och tossor på er när ni går efter den där granen. Så eldar jag i kakelugnen under tiden. *** Pappan, Mumintrollet och Snorkfröken gav sig iväg för att leta efter en gran. Pappan ville inte ta nån av sina egna granar, som han tyckte så mycket om. I stället klev de över Gafsans staket och valde ut en stor gran på hennes gård. – Tror du det är meningen att vi ska gömma oss i den? frågade Mumintrollet. – Det vet jag inte, sa pappan och högg vidare. Jag förstår ingenting alls av allt det här. De gick hemåt med granen när Gafsan kom störtande emot dem. Hon hade famnen full av påsar och paket och var röd i ansiktet. – Bråk och trängsel! skrek Gafsan upprört. Ouppfostrade igelkottar borde inte tillåtas att ... – Granen, avbröt Mumintrollets pappa. Vad gör man med sin gran? – Granen, upprepade Gafsan förvirrat. Granen? Å så förskräckligt! Nej, så hemskt ... den måste ju kläs ... hur ska jag hinna ... Och så tappade Gafsan sina paket i snön, mössan for över hennes nos och hon började nästan gråta av nervositet. Muminpappan skakade på huvudet och lyfte upp granen igen. De gick vidare.

– Vet du hur man klär på en gran? frågade Snorkfröken. Knyttet rodnade våldsamt och viskade: – Med vackra saker. Så vackert man kan. Det har jag hört. Sen blev knyttet så skrämd över sin egen röst att han stjälpte tekoppen och försvann ut genom verandadörren. – Nu ska ni vara tysta, för nu tänker jag, sa Muminpappan. Om granen ska göras så vacker kan det inte vara meningen att gömma sig i den. Nu börjar jag förstå vad det rör sig om. Det vackra ska hålla det farliga borta. De bar genast ut granen på gården och satte i gång med att pryda den med allt vackert de kunde tänka sig. Familjen dekorerade granen med snäckor från blomrabatten, Snorkfrökens pärlhalsband och kristallerna ur salongslampan. I toppen satte de en röd ros av siden som Muminmamman fått av Muminpappan. När granen var färdig kom hemulens moster förbi igen. Nu åkte hon på sin sparkstötting åt andra hållet och hon hade om möjligt ännu mera bråttom. – Titta på vår gran, ropade Mumintrollet. – Bevare mig, sa hemulens moster. Men ni har ju alltid varit underliga. Nu ska jag iväg. Måste laga mat till julen. – Mat till julen? Äter den också? sa Mumintrollet förundrat. ***

Där hemma hade mamman skottat fram verandan och tagit fram flytvästar, aspirin och pappans bössa. För man kunde ju aldrig veta.

Hela eftermiddagen höll mamman på. Strax före skymningen var julens mat färdig och stod ordnad i små koppar runt granen. Där fanns saft, fil, blåbärspaj, äggtoddy och allt möjligt annat som muminfamiljen tyckte om.

Ett litet knytt satt på soffkanten och drack te. Knyttet hade suttit i snön under verandan

– Men tror ni julen är mycket hungrig? undrade mamman oroligt. – Knappast mer än jag, sa pappan längtansfullt.

ARENA

I dalen därnere började ljusen tändas i alla fönster. Det lyste inne under träden och ur vartenda bo. Mumintrollet tittade på sin pappa.

Sen satte de sig allesammans i snön och väntade på katastrofen. Tiden gick, men ingenting hände.

– Jo, sa pappan och nickade. För säkerhets skull.

Bara det lilla knyttet som druckit te kom fram bakom vedboden. Han hade tagit alla sina släktingar och släktingarnas vänner med sig. Allihop var lika små och grå och ynkliga och frusna.

Då gick Mumintrollet in i huset och samlade ihop alla ljus han kunde hitta. Han stack ner dem i snön kring granen och tände dem försiktig, ett efter ett.

– Glad jul, viskade knyttet blygt. Småningom blev det alldeles stilla i dalen. Alla hade väl gått hem till sig och satt och väntade på det farliga som skulle komma. Bara en enda ensam skugga irrade omkring mellan träden. Det var hemulen.

– Du är verkligen den första som tycker att julen är glad, sa Muminpappan. Är du inte alls rädd för vad som kommer att hända när julen kommer?

– Hej, ropade Mumintrollet sakta. Kommer det snart?

– Den är ju här, mumlade knyttet och satte sig i snön med sina släktingar.

– Stör mig inte, sa hemulen argt. Han hade nosen i en lång lista. Nästan allt var överstruket. Han satte sig vid ett av ljusen och började räkna.

– Får man titta? Ni har en så underbar gran. – Och all maten, sa en av släktingarna. – Och presenter, sa en annan släkting.

– Mamma, pappa, Gafsan, mumlade han. Alla kusinerna ... äldsta igelkotten ... de små behöver ingenting. Och jag fick ingenting av Sniff förra året. Misan och homsan, moster .... Jag blir tokig.

– Jag har drömt om att få se det här på nära håll i hela mitt liv, suckade knyttet.

– Vad är det? frågade Snorkfröken ängsligt. Har det hänt dem nånting? – Presenter, utbrast hemulen. Mer och mer presenter för varje jul som går!

Det blev alldeles tyst. Ljusen brann med orörlig låga. Knyttet och hans släktingar satt alldeles stilla. Man riktigt kände hur de beundrade och längtade.

Hemulen gjorde ett darrigt kryss i sin lista och irrade vidare.

Till slut viskade Muminmamman till pappan: – Tycker du inte? – Ja, men om … invände pappan. – I alla fall, sa Mumintrollet. Om julen blir arg kan vi kanske rädda oss på verandan.

– Vänta! ropade Mumintrollet. Förklara för oss! Och dina vantar ...

Så vände sig Mumintrollet till knyttet och sa: – Varsågod, det är ert alltsammans.

Men hemulen försvann i mörkret. Som alla andra hade han bråttom och var utom sig för att julen kom.

Knyttet kunde inte tro sina ögon. Han gick försiktigt fram mot granen och efter honom kom hela raden släktingar och vänner. De hade aldrig haft en egen jul förr. Deras morrhår darrade.

Då gick muminfamiljen stillsamt in i huset för att leta fram presenter. Pappan valde ut sitt bästa fiskedrag som hade en mycket vacker ask. På asken skrev han ”Till Julen” och så lade han den i snön. Snorkfröken drog av sig sin fotring. Hon suckade lite när hon vecklade in den i silkespapper. Mamman öppnade sin hemligaste låda och tog fram en vacker bok i färg. Det som Mumintrollet packade in var så fint och så privat att ingen fick se det. Inte ens efteråt, på våren, talade han om vad han hade gett bort.

– Nu är det nog säkrast att vi sticker iväg, sa Mumintrollets pappa oroligt. Familjen tassade hastigt upp på verandan och gömde sig under bordet. Ingenting hände. Småningom tittade de ängsligt ut. Småknytten satt därute vid granen. De åt och drack och öppnade presenter och hade roligare än de nånsin haft. Till slut klättrade de upp i granen och satte fast de brinnande ljusen på grenarna.

ARENA

– Men det borde nog vara en stor stjärna i toppen, sa knyttets morbror. – Tycker du, sa knyttet och tittade på Muminmammans röda sidenros. Är det nu så stor skillnad bara idén är den rätta? – Vi borde ha skaffat en stjärna också, viskade Muminmamman. Men det är ju omöjligt! De tittade upp mot himlen som var så långt borta. Svart, men otroligt full av stjärnor. Tusen gånger fler än om sommaren.

– Nu är jag lite sömnig, sa mamman. Och jag orkar inte fundera mera över allt det här. Men det ser ju ut att gå bra.

Nya i SMLF:s styrelse

– I alla fall är jag inte rädd för julen längre, sa Mumintrollet. Hemulen, Gafsan och mostern måste ha missförstått det hela. De lade hemulens gula vantar på verandaräcket där han enkelt kunde få syn på dem. Sedan gick de in för att sova vidare medan de väntade på våren.

Då SMLF höll valmöte i Vasa den 2 september valdes två nya styrelsemedlemmar, Lotta Dammert (ordinarie medlem) och Katrina Åkerholm (suppleant). Diana Lundqvist, som tidigare fungerat som suppleant, valdes till ordinarie medlem. Från styrelsen avgick Sebastian Ducander och Sofie Backlund. I styrelsen fortsätter medlemmarna Heidi Höglund, Malin Borgström, Ellinor Lindroos, Malin Teir, Nina Granberg, Harriet Lassus-Utriainen och Amanda Audas-Kass (suppleant) och Petra Bredenberg fortsätter som ordförande.

Lotta Dammert och Katrina Åkerholm presenterar sig härmed för Arenas läsare genom att svara på följande frågor:

Ansök om SFV:s vistelsestipendium för lärare

Delta i SFV:s litterära tävlingar!

SFV:s Beijarholmsstipendium ger möjlighet till en sommarvistelse på Beijarholmen i Barösund, Ingå. Beijarholmen är en fyra hektar stor ö i Barösunds yttre skärgård. På holmen finns två välutrustade stugor med kök, matrum, sovrum och var sin bastu. Stället lämpar sig ypperligt för en barnfamilj. Båthanteringskunskaper är nödvändiga.

SFV har två litterära tävlingar: Arvid Mörnetävlingen för under 30-åringar, och Solveig von Schoultz-tävlingen för över 30-åringar.

Ansök under SFV:s ansökningsperiod i december. Läs alla kriterier och den noggranna instruktionen på www.sfv.fi/stipendier

ARENA

I år gäller tävlingarna dikter. Båda tävlingarna har samma prissummor: 5 000 euro (I), 3 000 euro (II) och 2 000 euro (III). Förstapristagarna erbjuds en kortkurs i skrivande på Nordens folkhögskola på Biskops Arnö i Sverige. Alla som premierats får delta i ett skrivarseminarium. Tävlingstider och noggranna instruktioner på www.sfv.fi/tavlingar

1. Vilken skola jobbar du i och hur länge har du varit modersmålslärare?

2. Vad är bäst med att vara modersmålslärare just nu?

3. Vad är just nu det mest utmanande med jobbet?

Lotta Dammert: 1. Jag arbetar i Sarlinska skolan i Pargas. Sedan år 2004 har jag jobbat som modersmålslärare och två gånger har jag pausat i jobbet och varit hemma med mina barn födda år 2008 och 2010.

Katrina Å kerholm:

2. Det bästa med att vara modersmålslärare

1. Jag jobbar på Vasa övningsskola, både i 7-9

är att möta alla härliga elever och få lära känna dem. I ämnet modersmål och litteratur är det dessutom ofta samtal av olika slag där man delar med sig av åsikter och erfarenheter och i skrivandet bjuder man på sig själv - det gör att man kommer sina elever nära. Just nu jobbar jag aktivt med en ny lässajt som heter Läsväskan och det är så otroligt roligt och lärorikt att få vara med och utveckla den.

och i gymnasiet. Jag har arbetat som modersmålslärare sedan 2010.

3. Det mest utmanande med jobbet är mängden arbete. Det känns ibland som om man inte har tid att verkligen jobba på djupet och det är en utmaning att prioritera och eventuellt välja bort. Men jag gillar utmaningar dock och tycker om att läraryrket är mångsidigt och varierande. Att jobba med unga människor och således få vara med om att forma framtiden är fantastiskt!

2. Det mest spännande och aktuella just nu tycker jag är de nya textvärldar som omger eleverna och de studerande. Texterna är mer interaktiva än tidigare, vilket kräver ett annat sätt att förhålla sig till dem. Digitaliseringen öppnar också upp för nya möjligheter till textskapande, för nya genrer och nya sätt att ge respons.

3. De nya textvärldarna är spännande, men samtidigt det som jag ser som utmaningen just nu. Eleverna och de studerande läser gärna korta, snabba texter och det gäller att få dem att försjunka i en längre text, ett långsammare textflöde. Djupläsandet och att få eleverna och de studerande att se utanför de textvärldar som de är vana med är en utmaning.

ARENA

Ä ntligen på slutrakan

I höst smäller det. Det nya studentprovet i modersmål är äntligen här. På olika håll förbereder man sig på olika sätt för det nya som komma skall. Jan Hellgren på Studentexamensnämnden, Filippa Forsman på Schildts&Söderströms samt Svenska modersmålslärarföreningens ordförande Petra Bredenberg berättar vad som är på gång just nu.

ARENA

Efter ungefär fem års arbete med att utveckla det nya modersmålsprovet upplever jag att vi äntligen är på slutrakan. Som bäst översätter och finslipar vi de svenskspråkiga föreskrifterna och bedömningskriterierna för provet. Om inget oväntat händer hoppas jag att vi får ut hela paketet efter årets sista möte 15.12. Det har varit en lång, intressant, men också tung process och den tar ju inte slut då föreskrifterna publiceras. Under den gångna hösten har jag fått se hur läskompetens- och skrivkompetensproven kommer att se ut i Digabi-systemet. Provet håller alltså på att bli mer konkret nu och det skapar nya frågor och funderingar. Senast då jag träffade en grupp modersmålslärare på Utbildningsstyrelsens kurs 13.11 i Hagnäs blev det uppståndelse kring de rekommenderade teckenantalen för uppgifterna i läs- och skrivkompetensen: ca 2 000, 3 000, 5 000 och 6 000 tecken. Många lärare tyckte att svaren som förväntas är för långa. De misstänkte också att teckenantalet borde vara olika på finska och svenska. Jag lovade att vi undersöker saken. Som bäst jämför vi olika slags texter för att få klarhet i om teckenantalet skiljer sig mellan finska och svenska texter. Teckenantalet blir rätt lika fast man inte skulle tro det. Att ordantalet skiljer sig vet vi. Jag vill själv betona att längden på svaren inte är föremål för bedömning i de nya kriterierna. Det blir inte mer poäng för att texten är lång, det är andra saker som räknas. En annan fråga som väckt väldigt starka känslor

En pålitlig digital miljö

Fortbildningar och moddacaféer

på sistone är språkriktighetens minskade roll i läskompetensprovet. I läskompetensen är det kompetens, substans och innehåll, också framställningssättet, men inte eventuella språkfel som bedöms i svaret. En del ser det här som ett stort hot och att det kan leda till allmänt förfall. I Helsingin Sanomat 27.11 fanns en stor artikel om språket i läskompetensen. Dagen därpå hade Ilta-Sanomat en ledare om samma ämne. Oron är stor. Jag gissar att det här en följetong som fortsätter nästa år, men diskussionen gör mig för tillfället också lite orolig med tanke på kriterierna som vi skulle vilja få ut. Om vi ska ha ett prov på två dagar, tycker jag själv att det är viktigt att vi försöker profilera de två proven i förhållande till varandra. När språkriktigheten bedöms i båda proven blir det otydligt vad de egentligen mäter. Vi har haft ett otroligt bra samarbete med Smlf under de år som jag jobbat med studentprovet. Utan Smlf vet jag inte hur vi skulle ha lyckats nå så många modersmålslärare i Svenskfinland på olika tillfällen kring det nya provet. Det är svårt att nå alla modersmålslärare. Vi har inte för tillfället något riktigt bra system för fortbildningar i modersmålsämnet. Därför hoppas jag att vi igen tillsammans med Smlf ska kunna ordna lärarträffar kring det nya provet under det kommande året. Ja just det: Sedan funderar vi lite på att sammanställa något slags liten katekes för modersmålsprovet med frågor och svar och andra viktiga förklaringar. Ingen har riktigt tid att göra en sådan, men det vore säkert viktigt.

Att skapa nya läromedel är alltid lite spännande. Alla lärare är ju pedagoger på sitt eget sätt, och därför försöker man göra läromedlen tillräckligt flexibla för att de ska kunna användas så mångsidigt som möjligt. Men i det här fallet var konceptet ganska enkelt. Att konceptet var enkelt betyder förstås inte att det inte skulle vara mycket jobb bakom det. Av de tre författarna Petra Bredenberg, Malin Teir och Jacob Töringe krävs en stor arbetsinsats och bakom det enkla konceptet finns många timmar av diskussioner och funderingar kring hur det kunde utformas och vad som är viktigt att ha med. Det fanns alltså en ganska klar uppfattning om vad behovet var: ett läromedel i modersmål som svarar mot de nya krav som den nya läroplanen och studentexamen ställer. Det läromedel som nu håller på att utformas har prov i läs- och skrivkompetens med tillhörande material som texter, videon och bilder. Det är ett digitalt läromedel, tydligt till sitt upplägg och lätt att navigera i. Det har modellsvar på olika nivåer och kommentarer till modellsvaren som hjälper studerandena att komma vidare i sina tankeprocesser och därigenom formulera sig bättre. Det betyder att studerandena inte lämnas ensamma med sina texter, bilder och filmer och sina analyser av dem. Det är helt enkelt ett verktyg för både studerande och lärare att öva sig i allt det som de sex obligatoriska kurserna i modersmål förutsätter, i en digital miljö som är pålitlig.

SMLF har mycket på gång för att kunna stödja både lärare i grundskolan som har tagit i bruk den nya läroplanen och lärare i gymnasier som förbereder sig för de nya studentproven i modersmål som kommer om mindre än ett år. Inför våren 2018 har vi preliminärt beslutat att ordna en fortbildning i april/maj där vi funderar på bedömning tillsammans med studentexamensnämndens provmakare och censorer. Vi träffas i Tammerfors för en gemensam dag för hela Svenskfinlands gymnasielärare. Planen är att vi från föreningens sida skapar och sprider ett prov i läskompetens och ett prov i skrivkompetens som lärare kan använda i sina kurser. På så sätt har vi gemensamma erfarenheter som vi kan diskutera och utgå ifrån när vi funderar på tillämpningen av studentexamensnämndens bedömningskriterier. Man får naturligtvis delta i fortbildningen även om man inte har använt de gemensamma proven i några kurser. På senhösten 2018 ordnar föreningen tillsammans med UBS ett modersmålsforum för lärare på alla stadier och då kommer vi säkert att återkomma till de nya proven som då har genomförts första gången. Förutom de stora fortbildningarna kan föreningens medlemmar också ordna lokala eller regionala moddacaféer. Det innebär att SMLF står för kostnader för exempelvis kaffe och tilltugg (ca 100 €) ifall tillställningen marknadsförs och är öppen för alla medlemmar som har intresse och möjlighet att delta. Det är bara att höra av sig till ordförande ifall ni vill ordna ett moddacafé!

JAN HELLGREN, SPECIALSAKKUNNIG OCH MEDLEM I STUDENTEXAMENSNÄMNDEN

FILIPPA FORSMAN, REDAKTÖR PÅ SCHILDTS&SÖDERSTRÖMS

PETR A BREDENBERG, ORDFÖR ANDE FÖR SVENSK A MODERSMÅLSLÄR ARFÖRENINGEN

ARENA

Tack för allt, På gränsen!

amela Granskog drömde i slutet av 90-talet om att vara med och göra en finlandssvensk ungdomstidning. Hon tänkte sig att två skolor skulle kunna samarbeta kring en tidning och göra projektet som en kurs. Hon diskuterade saken med sin dåvarande rektor som gav henne rådet att samarbeta med någon som hon vet att hon kan samarbeta med. Pamela tog kontakt med en sådan person, Annette ”Netti” Kronholm-Cederberg vid Topelius gymnasium, och tillsammans med varsin grupp elever gjorde de tidningen Läsvärld.

En stafettpinne genom Svenskfinland Projektet låg länge nere. Men över tio år senare blåste Pamela och Netti liv i sitt gamla projekt. -När vi gjorde Läsvärld gjorde jag själv layouten, men jag insåg att det nu måste vara en proffslayout för att tidningen skulle lyfta. På det sättet hoppade Joakim Bonns på projektet, berättar Pamela. I samma veva ville Kulturfonden gå in och stöda gymnasier och projektet På gränsen blev därmed en del av deras strategiprogram för gymnasier. När Jan Hellgren sett första numret av På gränsen sa han till Pamela att han såg framför sig hur tidningen skulle gå som en stafettpinne genom Svenskfinland. Och just så blev det.

Samarbete och unik process

ARENA

Det råkar sig så att Pamela Granskog är en av de allra första som får se det avslutande numret av tidningen På gränsen. Bara någon timme innan vår träff kommer tidningen från tryckeriet. Och vad är mer rätt än att just hon får bläddra igenom tidningen först? Det var ju hon som gav oss På gränsen, ett projekt som under de senaste åren engagerat närmare 200 studerande från närmare 20 finlandssvenska gymnasier.

Pamela ser tillbaka på projektet med stor glädje. - Få projekt är lika studerandetillvända, det här projektet utgår verkligen från eleverna och deras frågor. Det de lär sig när de gör en egen tidning syns aldrig i ett skolvitsord, men det är

otroligt viktiga färdigheter. Det handlar om social kompetens, samarbete, om att få slutföra något. Just samarbetet har varit en viktig del av projektet från allra första början. - Att de tvingas samarbeta med någon de inte känner har ett stort mervärde. Vi ville därför ha skolor från olika håll i Svenskfinland med alla de viktiga möten som det innebär. Rent modersmålsmässigt är projektet också en fullträff. - Eleverna är så stolta och glada när de får se sina texter i den tryckta tidningen. Processen med att bearbeta sin text och bildsätta den är också en unik erfarenhet. Att bli publicerad och skriva en text som når längre än klassrumsväggarna och katedern är en viktig erfarenhet, säger Pamela.

Blod, svett och tårar – och stolthet och glädje Den stafettpinne som Jan Hellgren såg framför sig har verkligen förverkligats. Det avslutande numret av På gränsen är det åttonde. Närmare 200 studerande i finlandssvenska gymnasier har deltagit i projektet, en lång rad olika skolor har varit inblandade. Och en lång rad olika modersmålslärare. - Jag vill ge en eloge till lärarna. Det är inte någon lätt kurs att hålla i. Samtidigt har nog varenda inblandad lärare varit lika trött och lika stolt och glad när de sett den färdiga produkten. Om någon vet hur mycket blod, svett och tårar som ligger bakom en färdig tidning så är det lärarna, säger Pamela. Hon bläddrar igen en gång igenom det dagsfärska numret av På gränsen. - När jag i slutet av 90-talet drömde om en finlandssvensk ungdomstidning var det ju det här jag drömde om. Och den där stoltheten och glädjen lyser i ögonen. TEXT OCH BILD: AMANDA AUDAS-K ASS

ARENA

Två lärare om På gränsen Då jag dagligen loggar in på diverse datorer i klassrum på min skola påminns jag om På gränsen. På min skärm syns det fina gemensamma fotot från Replotbron som vi tog i samband med att studerande från Borgå var hos oss för att arbeta med vår gemensamma tidning. Bilden väcker frågor hos nya studerande som jag undervisar. Vilka är de på bilden och varför har jag den på min skärm? Då jag berättar om På gränsen brukar någon ibland fråga när nästa projekt blir av. Och jag hoppas att det här lyckade projektet får en fortsättning. Då jag ibland i undervisningen använder tidningarna som skapats under åren inom projektet brukar de studerande vilja se den version som studerande från vår skola var med om att skapa. De tittar på layout, bläddrar i innehållet och jämför olika teman. De diskuterar, beundrar och ifrågasätter. Det värmer. De som var med i projektet har idag gått ut gymnasiet men deras fotspår finns kvar. Vårt samarbete med Borgå är över (för denna gång) men minnena lever vidare. Som lärare tycker jag att satsningen som gjordes för att genomföra På gränsen var enormt lyckad! Ungdomarna fick lära känna varandra, resa i Svenskfinland och skriva tillsammans. Mera gränsöverskridande samarbete, tack! MOJA LADVELIN, VASA ÖVNINGSSKOLAS GYMNASIUM

Våren 2014 fick jag en förfrågan av Smlf:s dåvarande ordförande Pamela Granskog om Mattlidens gymnasium skulle vara intresserad av att medverka i ett projekt finansierat av Kulturfonden. Hon förklarade vad projektet På gränsen handlade om och att vi skulle få samarbeta med Pedersöre gymnasium och Nina Granberg, lärare i modersmål och litteratur. Jag kände genast att jag ville vara med och få skapa något kreativt utanför klassrummet, skolan och kommunen. Projektet med att skapa nummer två av tidningen På gränsen tog så småningom form med nio studerande från Pedersöre gymnasium och åtta från Mattliden. De studerande bekantade sig först med varandra via sociala medier och i början av september 2014 besökte mina studerande och jag Pedersöre. I tåget på väg upp till Österbotten låg nervositeten i luften, men den skingrades fort då vi möttes av det välkomnade PG-gänget på Bennäs station. Besöket i Pedersöre var intensivt och under två fullspäckade dagar lades grunden för tidningen. Tankar kring innehållet och namnet På gränsen bollades runt, men till slut började en del teman och idéer för texter utkristalliseras. För några av studerandena från Nyland innebar besöket i Österbotten något av en kulturchock och det märktes att det gjorde dem gott att se en annan skolverklighet i Svenskfinland. Studerandena bodde i familjer och fick på så sätt även en glimt av familjelivet i Pedersöre med omnejd. Vänskap uppstod och kontakten fortsatte också efter projektet. Svarsvisiten ägde rum i slutet av november 2014 då gruppen från PG besökte Mattliden. Då var det PG-studerandenas tur att bo hos sina nyfunna vänner och bekanta sig med huvudstadsregionen. Mellan träffarna hade alla jobbat med sina texter, och trots att arbetet vid sidan om de andra studierna ibland känts tungt, gav växtvärken resultat då idéerna som fötts i september så småningom formades till färdiga texter. Ämnena i vår upplaga av På gränsen återspeglar sin tid och tangerar flera aktuella frågor som vi efter avslutat projekt också kunde läsa om i andra medier. Projektet På gränsen var för mig en unik möjlighet att arbeta utanför klassrummet och se mina studerandes texter växa fram och resultera i en intressant och läsvärd helhet. Samarbetet med Nina och PG var synnerligen lyckat och ett minne för livet.

Två studerande om På gränsen Vill du skriva en tidning om Finland 100 år? löd rubriken till det wilmameddelande som skickades ut till alla elever i gymnasiet Lärkan i slutet av maj. Närapå exakt ett halvår senare delar PO, layoutansvarig och grafiker för tidningen, ett inlägg på Facebook med en bild av den pinfärska På gränsen-tidningen som varit på tapeten för en grupp ungdomar runtom i Finland under en stor del av höstterminen. En tidning som gjorts av ett gäng unga som bara träffat varann två gånger som grupp - är det ens möjligt? Detta var en tanke som aldrig kom åt att få fotfäste och redan efter den första träffen i Tammerfors blev det klart för alla inblandade, åtminstone för undertecknad, att vår geografiska spridning inte skulle bli ett problem. Det var glädjande att lära känna andra ungdomar med liknande intressen och inspiration som en själv, och vi verkade alla ha samma mål: att göra en så bra tidning som möjligt, tillsammans. Det tycker jag vi har lyckats med. Utöver en, om man får säga det själv, fantastisk tidning, har vi fått både nya bekantskaper och talanger. Att jobba med unga från hela Svenskfinland har gett ett brett perspektiv på hur finlandssvenskheten ser ut i olika delar av vårt land - både likheter och skillnader. Vi har lärt oss hur det går till då man gör en tidning, på riktigt, och redan att hålla den första tryckta versionen i handen kändes oerhört proffsigt. Vi fick även lära oss att jobba på egen hand, samt hur samarbete ser ut då hälften av gruppen befinner sig 500 kilometer bort. Kort sagt var detta ett ytterst givande projekt och en av de gymnasiekurser som gett mig mest - dels som skribent - men också som person.

I sin utveckling som skribent är det viktigt att få skriva olika typer av genrer, ta del av andras sätt att skriva och få respons på sina egna texter. Alla de här gynnsamma faktorerna fick jag ta del av när vi gjorde det avslutande numret av På gränsen. Tidningsvärlden är en intressant bransch som enligt mig sällan behandlas tillräckligt i de obligatoriska modersmålskurserna i gymnasiet. Under projektets gång fick jag skriva reportage, artiklar och kolumner. De olika tidningsgenrernas innebörd och gränserna mellan dem är numera kristallklar för mig, vilket jag värderar högt. Kritik av mina texter är inte alltid lätt att ta. Däremot har jag nu fått en djupare förståelse för att diskussion och förbättringsförslag kring texterna endast gör dem bättre. Att en annan person kritiskt granskar och kommenterar mina texter är nu för mig bara en naturlig del av skrivandets process. Det här är en viktig insikt, som varje studerande borde ha rätt till. I projektet deltog ungdomar från Svenskfinlands alla hörn. Det är allmänt känt att det vi inte känner till också verkar främmande. Det är av yttersta vikt att ett sådant läge inte uppstår oss finlandssvenskar emellan. Själv värdesätter jag de kontakter jag har fått i och med tidningen. I På gränsen sammanfogar vi perspektiv på Finland 100 år från olika delar av Svenskfinland, men också med ett mångkulturellt perspektiv. Alltsammans sattes ihop i text och bild till en, enligt mig, fungerande helhet. Jag hoppas att läsarna är av samma åsikt som jag. JOAR CEDERBERG, JAKOBSTADS GYMNASIUM

MELINDA K ARKOLA, GYMNASIET LÄRK AN

ANNIK A WESTERMARCK, MATTLIDENS GYMNASIUM, ESBO

ARENA

Stadieövergången och nya läroplaner på mo-café i Vasa

va så mycket som den nu gör. En studerande med vitsordet 9 i slutvitsord från grundskolan ”chockeras” när kurs 1 i gymnasiet resulterar i en 7:a.

Varför sjunker modersmålsbetygen mellan 9:an och kurs 1 i gymnasiet? Gör vi lärare något fel? Vad kan man på 9:an göra för att underlätta stadieövergången från grundskolan till gymnasiet? Vad innebär de nya läroplanerna i 7-9 respektive gymnasiet? Vad är nytt och utmanande?

I diskussionerna nämndes den kanadensiska forskaren Satya Brink som intresserat sig för betygutvecklingen från årskurs fem till gymnasiets trea i några utvalda skolor i Svenskfinland. Brink kom nämligen fram till att både pojkars och flickors modersmålsvitsord sjunker mellan grundskolans slutbetyg och gymnasiet. Frågan som uppstår är förstås varför detta sker? Varför rasar betygen? Diskussionen gick också kring frågan ifall lärarna vid 7-9 höjer elevernas vitsord under årskurs 9? Minna Enroth vid Borgaregatans skola medgav att så säkert är fallet eftersom man naturligtvis bör ta i beaktande ifall en elev utvecklats och gjort framsteg under sina tre sista år i grundskolan. Problemet ligger inte där.

Dels bör man istället i större utsträckning förbereda de elever som väljer att söka sig till ett gymnasium på att bedömningsgrunderna är helt annorlunda i gymnasiet. Kraven ökar. Dels verkar det handla om att högpresterande elever inte ser vitsordet 7 för vad det är, ett medelgott vitsord.

land annat dessa frågor försökte en grupp lärare få svar på under mo-cafét vid Vasa övningsskolas gymnasium den 16.11.2017. Caféet samlade 14 deltagare från skolor i Vasa och Korsholm. SMLF bjöd på kaffe, te, smörgåsar och chokladkex. Det var modersmålsläraren Gabriella Norrgård vid Borgaregatans skola i Vasa som tog initiativ

till diskussionen, efter att hon mött några gamla elever. En grupp med pojkar kommenterade att det är så svårt i gymnasiet, de tycktes inte komma ihåg just något som modersmålsundervisningen hittills skulle ha lärt dem. En grupp med flickor poängterade däremot att de hade haft stor nytta av genomgången av novellanalysen som de haft under 9:an. Eleverna hade helt olika minnen av vad deras grundläggande utbildning gett dem.

Fler än en gång under diskussionerna sades det att den grundläggande utbildningen inte har som uppgift att vara en gymnasieförberedande skola. Den ska ge allmänbildning. Specialhandledare Anne Uppgård vid Övningsskolans gymnasium berättade att hon mer än en gång fått trösta både upprörda studerande och föräldrar då vitsorden sjunkit eftersom man förväntat sig att nivån i gymnasiet ska vara den samma som tidigare eller åtminstone inte krä-

Modersmålslärarna A nn-Louise Holmgren, Gabriella Norrgård, Kristina Skjäl och Katrina Å kerholm, alla verksamma i Vasaskolor.

Diskussionerna kom även in på de nya läroplanerna, där lärarna i 7-9 lyfte fram hur knepigt det är att få till stånd respons som syns hemma. I Övningsskolans 7-9 har man beslutat sig för att använda Wilma, där vårdnadshavarna blir upplysta om vilka beståndsdelar ett vitsord består av.

Självutvärdering är också en del av den nya läroplanen, men hur man uppfattar vitsord och arbetsprocessens gång skiljer sig mellan lärare och elev. En lärare berättade att hennes studerande var mycket nöjd med sin prestation, ”jag sa bra saker”, och ansåg sig vara värd vitsordet 8. Den studerande hade dock inte tagit i beaktande så mycket annat i sin självutvärdering än innehållet och när läraren påminde att de också bedömdes vad gäller språk och disposition, landade lärarens vitsord på en 6:a.

Den muntliga responsen tar oerhört mycket tid och är svår att genomföra i praktiken. Hur ska man hinna sitta ner med alla elever för att mellan fyra ögon ge respons? En av de deltagande lärarna påpekade att hon i pågående period hade närmare hundra elever i fyra olika kurser. En annan berättade att hon försökte sig på att ta ut en elev åt gången ur klassrummet medan resten av eleverna såg på film, men att hon gång på gång var tvungen att gå tillbaka till klassrummet eftersom det utbrast kaos när klassen var utan lärare. När ska man då hinna ge den muntliga responsen? En annan svår faktor är att finna de rätta orden i stunden. Hur ska man formulera sig så att budskapet går fram?

Mo-cafédeltagarna i Vasa kom även in på multilitteraciteten och behovet av fortbildningar. På många håll verkar det dock vara rektorsstyrt vilka fortbildningar man får gå på. Ett annat problem som vädrades var IKT-kunskaperna hos eleverna. Det går allt för mycket lektionstid åt att visa eleverna hur man skriver ut och delar dokument i molnet. Ett påhejat förslag som lades fram var att alla elever i årskurs 7 och gymnasiets etta borde ha en dag i början av läsåret då dylika viktiga kunskaper gås igenom. I gymnasiet är det många nya dataprogram som de studerande bör kunna använda sig av i och med digitaliseringen av studentprovet. Även behovet av fler IT-pedagoger i skolorna lyftes fram.

Slutligen kom även läsningen på tal. I och med det nya studentprovet oroar sig flera lärare för att många studerande idag är dåliga på djupläsning. Gymnasielärarna frågade hur många hela verk eleverna i 7-9 läser per läsår och samtliga närvarande 7-9-lärare menade att det rör sig mellan 2-3 böcker/läsår, oftast en bok per period. För att böckerna ska bli lästa, sker största delen av läsningen under lektionstid. I det nya skrivkompetensprovet kommer hälften av materialet att vara skönlitteratur, så gymnasielärarna uppmanade till fortsatt läsning av hela verk i grundskolan. För allt för många elever är dessa böcker det enda de läser. Mo-cafét i Vasa övningsskolas gymnasiums matsal lyfte upp många viktiga frågor och det betonades att det är viktigt med kommunikation och samarbete mellan grundskolan och gymnasiet. Ett diskussionsforum i form av ett mo-café är ett utmärkt tillfälle att både lära sig mera om vad som sker i respektive skolor och att se vad som kan förbättras när det gäller bland annat stadieövergången, så att det främjar de elever och studerande som berörs, på bästa sätt. TEXT & FOTO: MARIA DAHLIN

Lärare i Vasa och Korsholm förde intressanta och givande diskussioner om stadieövergången och de nya läroplanerna.

ARENA

Den läsande skolan – skolans hjärta

Vad ska vi ha skolbiblioteket till egentligen? Alla barn i Finland är förtjänta av en bra skola med ett fungerande skolbibliotek. I den finlandssvenska läsambassadörens slutrapport ges flera exempel på lyckade kommunala satsningar på språkutvecklande och läsfrämjande undervisning i Svenskfinland. För att möjliggöra långsiktiga satsningar över hela Svenskfinland krävs dock en nationell skolbiblioteksstrategi, en förändrad syn på skolbibliotekens uppgift och en lag som i framtiden förpliktigar kommunerna att förse skolorna med skolbibliotek.

et är tisdagsförmiddag och jag befinner mig i Tammerforshuset tillsammans med ett 50-tal andra personer från Svenskfinland, främst lärare och bibliotekarier men också övriga som är engagerade i frågan om skolbibliotekets roll i skolan. Fortbildningsdagen ska inspirera till utvecklingsarbete genom att visa exempel på hur mångsidiga bibliotekstjänster och ett välfungerande samarbete mellan lärare och bibliotekarie kan bidra till elevernas kunskapsutveckling. Frågan är intressant med tanke på de utmaningar vi står inför när den nya läroplanen nu tas i bruk. Bredvid mig sitter min kollega Pamela Lindebäck. Vi är här för att berätta om vår skolas, Grundskolan Norsens, utvecklingsprojekt. Det är över ett år sedan jag senast var här och berättade om projektet som då ännu var på hälft. Nu ska jag tillsammans med initiativtagaren till satsningen äntligen få berätta om hur det

ARENA

gick sedan. I många år har vi drömt om möjligheten att få vara med och utveckla ett fungerande skolbibliotek och därför känns det fint att få dela med sig av våra erfarenheter. Beskedet att finansieringen från staden upphör vid årsskiftet har ännu inte nått oss så vi är vid gott mod.

Sverige som förebild Men först ska vi få höra fokusbibliotekarien Liselott Drejstam från Sverige berätta om Linköpings satsning på att utveckla skolbiblioteken i kommunen. Från hösten 2013 har 15 grundskolor ett bibliotek med en heltidsanställd bibliotekarie. Med satsningen vill man betona bibliotekets pedagogiska funktion där fokus läggs på läsutveckling och informationskunnighet. För att hindra att biblioteket marginaliseras ute på skolorna ingår bibliotekarierna i ett nätverk av skolbib-

liotekarier i hela kommunen och leds av skolbibliotekschef. Genom ett flertal videoklipp får vi följa med hur Drejstam i sin undervisning i källkritik från förskola och uppåt jobbar i nära samarbete med lärarna. I jämförelse med det vi nu får se känns vårt projekt plötsligt futtigt, t.o.m. oproffsigt. Jag drabbas av en tilltagande känsla av olust och glädjen över att vi snart ska äntra scenen är som bortblåst. Jag sneglar på Pamela och vet exakt vad hon tänker. Det är sannerligen inte första gången den känslan gör sig påmind under den tid vi arbetet med projektet. På ett seminarium om skolbibliotekens roll för elevernas lärande under bokmässan i Göteborg i september infann sig samma olustiga känsla. När den dyker upp, vet vi nu båda, gäller det att påminna sig om allt det fina vi har fått uppleva och lära oss under de här åren som projektet pågått. Att förändra strukturer går långsamt och man måste ju börja någonstans.

De två skolorna Högstadieskolan Lönkan och Högstadieskolan Svenska Normallyceum i Helsingfors slogs 2015 samman till Grundskolan Norsen. I samband med att den nya skolan grundades enades man om ett nytt genomgripande tema, Den läsande skolan. Skolans bibliotek skulle bli skolans hjärta. Därmed startade det treåriga utvecklingsprojektet Svenska är pop som skulle kulminera i en litteraturfestival i samband med firandet av Finlands 100-årsjubileum. Eldsjälarna bakom projektet var Pamela Lindebäck, lektor i modersmål och litteratur, samt Petter Wallenius, lektor i historia och samhällskunskap. De satte sig ner och funderade på målsättningarna samtidigt som de formulerade stipendieansökningar. Med projektet ville man öka intresset för läsande och skrivande, förbättra elevernas kommunikationsförmåga, höja nivån på allmänbildningen och uppmuntra till kritiskt tänkande. Att det var just läsning som den nygrundade skolan ville satsa på handlade om en allmän oro över den försämrade läsförståelsen i allmänhet, och den hos pojkar i synnerhet. Stipendiemedel beviljades så det var bara att sätta igång. Utifrån det faktum att man i den nya läroplanen talar om mångsidig läskunnighet och förmåga att läsa kritiskt kan man konstatera att initiativtagarna varit framsynta.

Bemannat bibliotek – högsta prioritet Den som haft hand om skolbiblioteket vid sidan av den ordinarie undervisningen vet att det är omöjligt att upprätthålla och sköta ett fungerande skolbibliotek under de premisserna och det visste också Pamela Lindebäck. Därför bestämde man sig för att ett bemannat bibliotek skulle ha högsta prioritet. Tack vare att Utbildningsverket gick in i projektet och avlönade en heltidsanställd projektperson blev det möjligt. Det var så undertecknad kom in i bilden. Jag fick i uppdrag att fungera som skolans bibliotekarie och läskonsult. Det innebar att jag vid sidan av det läsfrämjande arbetet också skulle stöda mina kolleger i att ta i bruk språkstödjande undervisningsmetoder i sina ämnen. Jag har varit tvungen att läsa på och följa med det senaste inom läsforskning och pedagogik. För mig som jobbat som modersmålslärare i många år och känt att just litteraturpedagogik är det jag brinner för har uppdraget känts synnerligen inspirerande, ett riktigt drömjobb.

ARENA

Elevaktiverande arbete Ganska snabbt bestämde jag mig för att ta med eleverna i utvecklingsarbetet så vi grundade ett läsråd. Uppdragen varierat under åren och utgick vanligen från elevernas intressen. Läsrådet har haft i uppdrag att arrangera olika tävlingar, designa skolans bokmärke, delta i anskaffandet av ny litteratur samt att tipsa varandra om intressant läsning. Eleverna har också hjälpt mig att uppdatera bibliotekets instagramkonto. Jag har upplevt att den här verksamheten har varit verkligt viktig för vissa elever och att de genom den har känt sig sedda. Det har också bidragit till att många drar till biblioteket på rasterna och då kan jag passa på och tipsa dem om nyheter. Att biblioteket är öppet under hela dagen har ökat utlåningen märkbart. Biblioteket gör skäl för sitt namn och har verkligen blivit det hjärta vi hoppades på.

Hur gick det sedan? Mycket har hänt sedan hösten 2015. Då utrymmet är begränsat kommer största delen av våra erfarenheter att falla utanför den här textens ramar. Den som är intresserad av att närmare bekanta sig med projektet kan ta del av vår 16-sidiga rapport med tillhörande film som finns på skolans hemsida. Där får man också läsa om hur satsningen har tagits emot av våra elever och lärare. Vi har nyligen avslutat vår litteraturfestival och ljuset från strålkastarna har slocknat. Festivalen besöktes av författarna Malin Klingenberg, Katarina von Numers-Ekman, Maria Turtschaninoff, Salla Simukka och Petter Askergren,

ARENA

inte att förglömma. Alla lyste de upp vår skolvardag i novembermörkret och gjorde den till något alldeles extra. Och sent kommer vi att glömma det allvar med vilket våra elever gick in för uppgiften som intervjuare. Vid årsskiftet upphör finansieringen för projektet. Det är inte utan att man känner ett visst vemod när det i sin nuvarande form nu avslutas. Vad har vi då lärt oss på vägen? Jag är håller med vår rektor Ann-Britt Bonns när hon i rapporten konstaterar att utan stödet från staden och undervisningschef Niclas Rönnholm hade ett projekt av den här omfattningen inte varit möjligt. Också hennes eget engagemang har haft stor betydelse för att det blev så bra. Och så Pamela och Petter förstås. Utan deras entusiasm och målmedvetna arbete hade resultatet varit ett helt annat och arbetsprocessen inte alls lika rolig. Men innan jag avslutar tänkte jag presentera några tankar kring hur skolbiblioteken i framtiden borde utvecklas för att bättre kunna befrämja elevernas lärande i en tid av snabb förändring.

Från boksamling till pedagogisk funktion Det finns forskning (se Skolbibliotekets roll för elevers lärande – En forsknings-och kunskapsöversikt år 2010−2015 av Cecilia Gärdén) som visar att rätt utrustade skolbibliotek har positiv effekt på barn och ungas läsning och lärande förutsatt att skolorna aktivt satsar på ett levande och bemannat skolbibliotek där samverkan mellan skolbiblioteket och lärarna ses som självklar. Därför behöver synen på skol-

bibliotekens verksamhet hos oss rent generellt genomgå en förändring. Det enorma informationsflödet och utvecklingen inom medievärlden ställer höga krav på förmågan att kritiskt granska källor och söka relevant information, vilket också den nya läroplanen betonar. Vid sidan av rollen som läsfrämjare kan skolbibliotekarien spela en allt viktigare roll som medpedagog i lärarkollegiet, t.ex. inom den helhetsskapande undervisningen men också i mindre ämnesövergripande projekt. När ett större fokus sätts på hur eleven söker och använder information för att skapa mening och bibliotekarien i stället för att kategoriseras som administrativ personal tillhör den pedagogiska personalen skapar det helt andra förutsättningar för att bedriva en bibliotekspedagogisk verksamhet. Bibliotekarien spelar en viktig roll såväl i klassrummen och arbetslagen som i biblioteket.

Mot en nationell strategi för skolbiblioteket Att skolbiblioteken i Svenskfinland kan se väldigt olika ut har jag förstått under mina samtal med den tidigare finlandssvenska läsambassadören Katarina von Numers-Ekman. Det finns barn som kan besöka ett bemannat skolbibliotek med massor av titlar varje dag medan andra går i en skola där ”biblioteket” är en hylla i korridoren. I hennes slutrapport framgår att det finns ett flertal framgångsrika satsningar för att stödja skolspråket och läsandet bland de svenskspråkiga barnen i kommunerna, satsningar som inte behöver kosta så mycket. Ur ett jämlikhetsperspektiv frågar jag mig om det här räcker. Med tanke på de mångsidiga läsfärdigheter som krävs i dagens samhälle och den positiva effekt på elevernas språkutveckling och lärande som skolbiblioteken visat sig ha skulle det vara viktigt att man gör något på statlig nivå. Jag önskar att man, så som man har gjort i Sverige, skulle ställa sig frågan om vad vi ska ha skolbiblioteken till och hur de ska se ut? Också vi är förtjänta av en nationell biblioteksstrategi där skolbiblioteken spelar en central roll och där målet är en mera jämlik undervisning. I dagens läge finns det varken inskrivet i bibliotekslagen eller lagen om den grundläggande utbildningen att kommunerna är skyldiga att förse skolorna med skolbibliotek. Så länge det förhåller sig så kommer vi inte att se någon ökning i resurstilldelningen. MARGARETA ÖHMAN-RINTAMÄKI

ARENA

Mo-café i Vasa kring läs- och skrivkompetens Ett tjugotal modersmålslärare samlades på Academill i Vasa den 31 augusti. Temat för cafékvällen var de två nya provformerna i studentexamen från och med hösten 2018.

en nuvarande textkompetensen ersätts av läskompetens. Essäprovet blir skrivkompetens. Provdagarna förblir två och skrivtiden för de enskilda proven är den samma, sex timmar. Eftersom provet blir digitalt, förväntas också genrerna bli fler och mer samtida. Källkritiken och medvetenheten om textens kontext blir allt viktigare. - Multimodaliteten och de två nya proven till trots så försvinner inte de klassiska genrerna någonstans, konstaterade kvällens inledare Jan Hellgren på Utbildningsstyrelsen. Inte heller begreppen. Det vidgade textbegreppet blir fullt synligt i proven. Den kritiska läsförmågan och att visa prov på den blir en central kompetens. Förutom det rent textuella ska skribenterna beakta såväl visuella som audiovisuella textelement. Så långt var modersmålslärarna övertygade om att förnyelsen är nödvändig. Tiden har också sprungit ifrån den handskrivna provformen. Oron var påtaglig inför det faktum att kollegerna i ädinkieli har helt annan beredskap inför provreformen med digitala lärplattformar och testprov, samt betydligt större utbud på nya läromedel. Det uttrycktes en klar beställning på en ny omgång Studenttexter 2014 efter att de första proivomgångarna genomförts. Frågorna var ändå många, speciellt eftersom utkastet till bedömningskriterierna inte publicerats inför cafét. Frågeställningarna gällde provuppgifternas utformning och svarens längd. Blir det frågan om delade uppgifter eller längre helheter i läskompetensen? Hur många material blir det frågan om i skrivkompetensen? Om inga direkta uppgiftsbe-

ARENA

skrivningar ges i skrivkompetensen, vad heter anslagen i så fall? Ämnen? Teman? Vilka teckengränser gäller för de olika provformerna? Deltagarna var överens om att teckengränser behövs. Att skrivkompetensen inte längre utmynnar i en essä utan “en reflekterande text som öppnar perspektiv eller tar ställning” ledde även till en del huvudbry. Däremot såg modersmålslärarna positivt på att skribentens egna perspektivering blir avgörande för ett gott resultat. Förändringen bidrar till att självstän-

digt skrivande och egen röst uppmuntras än mer och blir avgörande i bedömningen. De österbottniska modersmålslärarna uppskattar att föreningen arrangerar mo-caféer även norröver. Tack till SMLF. Tack också till Jan Hellgren som så generöst delade med sig av en inte allt för enkel förändringsprocess i en “förhållandevis konservativ provtradition” för att låna Hellgrens egna ord. TEXT: ANNETTE KRONHOLM-CEDERBERG FOTO: NINA GR ANBERG

Skrivande killar i kolumntävlingen Argh?

Lukas Lundin och Max Kopra, båda från Ekenäs Gymnasium, tilldelades första och andra pris i årets ”Argh? – en skrivartävling för dig som har något på hjärtat”. Tredje pris delades mellan Selina Yrttiaho, Närpes gymnasium, och Jacob Hagman, Pedersöre gymnasium. Pristagarna och deras lärare belönades under Helsingfors bokmässa på Tottiscenen. Om A rgh? SMLF arrangerar kolumntävlingen Argh? med bidrag från Svenska kulturfonden. I år ordnades tävlingen för sjätte gången. Tävlingen är öppen för alla studerande i svenskspråkiga gymnasier och motsvarande åldersgrupp inom yrkesutbildningen. Uppdraget är att skriva en kolumn på högst 3000 tecken. Första pris är en resa för två personer till en valfri nordisk stad. Redan nu kan man lämna in bidrag till nästa års tävling. Skribenterna behöver alltså inte vänta till maj, utan kan när som helst under året lämna in sin kolumn till Argh? 2018. Sista inlämningsdag är 31 maj 2018.

Å rets tävling Juryn skriver så här om bidragen i årets tävling: Årets 36 bidrag i Argh? präglas av hög ambitionsnivå och gott språk. Glädjande är också den breda spridning bland de ämnen som behandlas och att flera av de teman som lyfts fram är nya i tävlingen. I likhet med tidigare årgångar av Argh? är flera av texterna väldigt personliga och självutlämnande, men i år klarar många skribenter även av att på ett förtjänstfullt sätt tackla en av kolumnskrivandets

stora utmaningar – att göra skribentens egna upplevelser viktiga också för en större läsekrets. Juryns medlemmar var i år Jeanette Björkqvist, journalist på Svenska YLE, Pamela Lindebäck, modersmålslärare i Grundskolan Norsen och Joakim Bonns, rektor i Korsholms gymnasium. Vid prisutdelningen intervjuades pristagarna av Martina Landén-Westerholm, informatör på Kulturfonden. Hon frågade Mikaela Hemmälin, lektor i modersmål vid Ekenäs Gymnasium, varför just killarna från hennes skola klarade sig så bra i tävlingen. – Lukas och Max är båda läsande och skrivande pojkar som dessutom har åsikter och engagemang. Deras eget läsintresse spelar helt klart roll i studierna. Ekenäs gymnasium har också satsat på extra kurser i modersmål, till exempel argumentation och retorik och kreativt skrivande, men jag tror ändå att pojkarnas egna engagemang är det viktigaste, säger Hemmälin. Vinnarskribenten Lukas Lundin har ett klart recept för framgång. – Läs böcker, barn! Det hjälper både i skolan och om du vill skriva, säger Lundin. TEXT: PETR A BREDENBERG

ARENA

FÖRSTA PRIS I KOLUMNTÄVLINGEN ARGH? ÅR 2017

Pristagarna i årets Argh? Första pris – en resa för två personer till en valfri nordisk stad:

Hundraåringen och solidariteten som försvann

Hundraåringen och solidariteten som försvann Lukas Lundin, Ekenäs gymnasium Lärare: Mikaela Hemmälin En fyndig text som behandlar samhällsklimatet i vårt hundraåriga Finland. Kolumnen är analytisk och mogen och skribenten ser nationella symboler ur en ny synvinkel. Texten är personlig men samtidigt allmängiltig. Språket är gott och texten välstrukturerad.

NÄR JAG KÄNNER MIG riktigt patriotisk gräver jag fram min Saku Koivu-matchtröja. Det är en billigare variant av en spelskjorta från 90-talet, tillverkad i det där sträva materialet som ingen verkar ha något bra namn på. Den är numera en självklar del av mitt hockeytittande; de där få tillfällen då även jag helhjärtat hänger mig åt patriotismen och låter mig uppslukas av masshysterin kring det finska landslaget.

A ndra pris – en pekplatta med koder för skönlitteratur: Känslan av ensamhet Max Kopra, Ekenäs gymnasium Lärare: Mikaela Hemmälin En språkligt väldigt välbyggd text om ett krävande och viktigt tema. Skribenten har lyckats skriva personligt på ett sätt som ändå är allmängiltigt. Helhetsmässigt en synnerligen god prestation.

Delat tredje pris – pekplattor med koder för skönlitteratur: Att tvingas välja sida Selina Yrttiaho, Närpes gymnasium Lärare: Maria Enroth En ärlig text om ett väldigt svårt och angeläget ämne, som också regelbundet tangerats i offentligheten. Språkligt sett en bra prestation och juryn vill särskilt lyfta upp skribentens mod att ta sig an detta tema, som inte tidigare figurerat i den här tävlingen. Skitvägar! Jacob Hagman, Pedersöre gymnasium Lärare: Nina Granberg En stilistiskt välskriven text med en överraskande vändning. Utgående från senaste vinters diskussioner kring vägunderhåll och skitvägar sätter skribenten våra upplevelser i ett helt annat perspektiv. Välskrivet, fyndigt och viktigt.

ARENA

I övrigt har jag alltid haft svårt för den, patriotismen. Den där villkorslösa kärleken till ens land som jag aldrig lyckats begripa och som så ofta riskerar att spåra ur. I just det avseendet är jag kanske inte en så typisk finländare. Att vi i det här landet inte alltid har särskilt mycket till övers för andra människor är ju inget nytt; det personliga utrymme som följt med detta har jag rentav alltid sett som en stor fördel med att bo här. Men i takt med att vindarna börjat blåsa allt kallare i Europa känns det som om detta utrymme och denna sunda skepsis gentemot andra människor i många fall bytts ut till en renodlad antipati gentemot allt och alla som är annorlunda. Må det sen vara flyktingar, finlandssvenskar eller bara folk med en annan religion eller politisk åsikt. Vad hände med den finska solidariteten? Vad hände med “kaveria ei jätetä”, krigsveteranernas välkända devis om att aldrig överge en kamrat som vi så gärna citerat även då vi i perioder dragit oss in i våra egna skal. Den känns allt mer urvattnad och selektiv.

Det beundransvärda med devisen har ju alltid varit att kaveri inte syftat på någon enskild person eller grupp; din kaveri kan vara i stort sett vem som helst. Tyvärr verkar en allt större grupp glömt bort detta och istället skissat upp en mall för hur man måste vara för att räknas. Ideal-kaverin. Det är sådant som polariserar och skapar motsättningar, vilket är det sista vi behöver då vi firar hundra år som självständig nation. I mitt fall är det till exempel det där med språket; vissa anser bevisligen inte att jag är en kaveri enbart på grund av det. Faktum är ändå att jag i grund och botten inte skiljer mig så mycket från den stereotypa bilden av finländaren. Jag gillar inte att visa alltför stora känslor och behöver en del tid för mig själv. Däremot gillar jag bastu, hårdrock och att vara utomhus. Och trots allt så kan jag inte låta bli att känna ett litet styng av stolthet då någon talar om Finland i positiva ordalag; givetvis visar jag det inte utåt utan nickar istället och ler lite försynt. För det finns fortfarande så mycket med det här landet som jag älskar. Utrymmet, såväl det rent fysiska som det personliga. Den sociala tryggheten. Långa, ljusa sommarnätter. Och någon gång i början av maj gräver jag troget fram min Saku Koivu-tröja ur skåpet. Den är gammal och full av minnen, fläckig och en aning för stor. Den är inte helt bekväm och luktar lite surt, men likväl återkommer jag till den varje år. På så sätt är den en perfekt metafor för landet den ska representera. LUK AS LUNDIN, EKENÄS GYMNASIUM

ARENA

SPRÅKSPALTEN

Röda Korset – de? För en tid sedan fick jag en fråga från en modersmålslärare: Kan man använda pronomenet de för att syfta tillbaka på namn på organisationer och företag? Exempel 1: Röda Korset hjälper befolkningen i landet. De distribuerar tält och filtar. Exempel 2: Reebok är ett känt företag. De tillverkar idrottsskor. Åtminstone i ledigt språk kan pronomenet de användas för att syfta på organisationer och företag. I Svenska Akademiens grammatik (SAG) står det visserligen att organisationer och företag vanligtvis är neutrum (Volvo/ Invandrarverket/Statens järnvägar är redan underrättat), men det skulle knappast låta naturligt att använda det som ersättningsord när man syftar bakåt, utom möjligen när det gäller Invandrarverket. SAG påpekar också att predikativet ofta sätts i plural i ledigt språk: Reebok är kanske mest kända för sin tillverkning av idrottsskor. Också Språkriktighetsboken påpekar att det är gångbart att behandla beteckningar för företag, idrottslag osv. som plurala när mångfalden

av individer betonas, och där ges exemplet: AIK var direkt dåliga i första halvlek. De verkade inte hitta varandra ordentligt. I detta exempel används pronomenet de om idrottslaget AIK. Vill man undvika att använda de (och pluralform på adjektiv) i fall som detta kan man naturligtvis uttrycka sig på ett helt annat sätt: AIK klarade sig dåligt i första halvlek. Spelarna verkade inte hitta varandra ordentligt. Modersmålsläraren konstaterade också att det har blivit allt vanligare att använda ett de som inte har något egentligt korrelat i texten. Exempel: I annonsen finns det en bild på en Reebok-sko. De har också lagt med ett specialerbjudande. Det är möjligt att använda de på detta sätt (det kallas ”indirekt anafor” enligt Svenska Akademiens grammatik SAG), eftersom sammanhanget gör det klart vad pronomenet syftar på – men det är ett tämligen vardagligt och talspråkligt bruk. Här kan det påpekas att syftningar som inte är explicit utsagda utan som läsaren eller lyssnaren måste sluta sig till förekommer i allt slags språk. Exempel ur SAG: Hon köpte ett rokokobord. Ett av benen var skadat. Här sluter sig läsaren genom s.k. inferens till att det är fråga om ett av bordets ben fast det inte sägs ut i texten. – I Arena 2/2008 ingick förresten en spalt om just inferens: Läsa mellan raderna. Där nämnde jag också att elevtexter kanske har fler icke-explicita syftningar än andra texter för att eleverna utgår från att den som läser (dvs. läraren) vet vad det handlar om. MONICA ÄIK ÄS

Den språkspalt du just har läst är Monica Äikäs sista språkspalt för Arena eftersom Äikäs har gått i pension sommaren 2017. Hon skrev sin första språkspalt för Arena redan år 2003 och har alltså under många års tid berikat vår tidskrift med aktuella och relevanta språkvårdstips, ofta med en glimt i ögat. Vi tackar Monica för lång och trogen Arena-tjänst och önskar henne en god pensionärstid!