Arena nr 2/2014

ARENA

#2/14

Medlemsblad för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.

BIBLIOTEK I FOKUS

02

Ledaren

06

Varje utlån är en seger

22

Bokmässan i Göteborg

47

Den bästa bok jag läst

LEDAREN

Det oviktiga viktiga skolbiblioteket Hösten 2013 gjordes en omfattande skolbiblioteksenkät i Svenskfinland. Resultatet vittnar om att det finns en enorm variation bland de skolbibliotek som finlandssvenska elever har tillgång till. En del av våra elever har i sina skolor ett rymligt skolbibliotek med personal och nya böcker, andra har något som snarare kunde klassas som en förvaringsplats för slitna böcker.

42 % av de skolor som besvarat enkäten uppger att det finns noll timme avlönad arbetstid per vecka för skolbiblioteksverksamhet. Noll timme. Att förvänta sig att någon med den noll timmen ska kunna skapa en lässtimulerande miljö där barn går från bokstavsuttydare till läsare är absurt. Hoppas kan man alltid, men då har vi ett system som hänger på att någon enskild lärare brinner så mycket för det läsfrämjande arbetet att den är beredd att fortsätta brinna också utanför arbetstid och sådana system är sällan hållbara i längden och de är ytterst beroende av en viss person på en viss plats. 67 % menar därtill att den person som ansvarar för skolbiblioteksverksamheten inte har fått någon utbildning för uppgiften. Vi har alltså väldigt många helt oavlönade och outbildade skolbiblioteksansvariga, samtidigt som de flesta verkar säga att skolbiblioteket är viktigt. Är det på det här sättet som vi visar att skolbiblioteken är något vi prioriterar? Money talks, säger man och om den devisen stämmer också här så är skolbiblioteken inte så viktiga som vi säger dem vara.

Undersökningen visar också att möjligheten att köpa nya böcker ligger högt uppe på skolbibliotekens önskelista. Många elever vill helst läsa det nya och aktuella, det som diskuteras nu och det som skildrar deras egen verklighet och vardag. Då 38

% av dem som besvarat enkäten uppger att största delen av deras skolbiblioteksböcker har minst tio år på nacken så inser vi att önskemålen och realiteten kan ha svårt att hitta varandra på den här punkten.

Att läsintresset och läsförmågan går neråt vet vi redan. Att något måste göras vet vi också. Men detta något lär tyvärr inte komma gratis. Om vi vill se den förändring som vi säger oss vilja se så måste vi våga satsa pengar och tid och personal på det.

Och vi som inte har mandat att välja hur resurserna fördelas kan åtminstone aktivt tala för det som vi tror att är viktigt. Ett påkostat skolbibliotek kan vara ett sätt att få våra barn och unga att hitta en större läsglädje men ett skolbibliotek utan böcker och personal och vision lär knappast åstadkomma det som vi hoppas på.

AMANDA AUDAS-KASS

Skolbiblioteksenkäten 2013 gjordes på uppdrag av Svenska folkskolans vänner i samarbete med Svenska kulturfonden, Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne, Lisi Wahls stiftelse och Konstsamfundet. En sammanfattning av utredningsresultaten finns tillgänglig via eskolans hemsidor.

MO-CAFÉ KRING LÄTTLÄST Mo-café kring lättläst, som ett samarbete mellan Arbis, LL-Center och SMLF. Birgitta Boucht och Jolin Slotte samtalar om lättläst litteratur och den återberättade romanen Tusenblad. LL-Center bjuder på lätt kvällsmat och ett glas vin. Mo-cafét riktar sig till modersmåls- och svensklärare, som får friexemplar av de tre första finlandssvenska lättlästa bearbetningarna, att placera i skolans bibliotek eller använda i undervisningen. Måndag 26 januari kl.18 på Arbis bibliotek i Helsingfors Dagmarsgatan 3. Alla lärare ska anmäla sig till evenemanget, så att vi kan beräkna servering och antal böcker! De som bara kommer för att lyssna på samtalet i biblioteket behöver inte anmäla sig. Anmälan sker på adressen: http://ll-center. duv.webbhuset.fi/sv/bocker/mo_cafe/

2 ARENA

INNEHÅLL 02 Ledaren 04 Styrelsen diskurerar 05 På gränsen 06 Varje utlån är en seger 10 Skola+Bibliotek=sant 12 Ett fungerande skolbibliotek 14 Ett komplement till skolbiblioteket 16 Biblioteket i skolans centrum 19 Hur samtalar du om litteratur?

22 Bokmässan i Göteborg 29 Finlandssvenska LL-romaner 31 Aargh! 2014

Biblioteket i skolans centrum s. 16

37 Litteratur i centrum 40 Läsning och digitalisering i fokus på bokmässan i Göteborg 42 Nordspråk 44 Smøgen, barbiedukken og

Don’t call my name s.36

skoleudflugten 46 Moddacafé 47 Den bästa bok jag läst 51 Böcker vi läst 54 En elev har ordet 55 Intressanta modersmålsas-

Smøgen, barbiedukken og skoleudflugten s. 44

pekter i LP 2016 56 Språkspalten OMSLAG OCH ÖVRIG GRAFIK: AMANDA BIEBER

SMLF: STYRELSEN 2014-2015 Pamela Granskog (ordförande) Helsingfors Arbis pamela.granskog@arbis.hel.fi Moja Ladvelin (viceordförande och Nordspråksrepresentant) Vasa Övningsskola mladveli@abo.fi Malin Borgström (kassör) Högstadieskolan Svenska normallyceum malin.borgstrom@edu.hel.fi

Pirkko Höckerstedt Munksnäs högstadieskola pirkko.hockerstedt@edu.hel.fi

Heidi Höglund Åbo Akademi heidi.hoglund@abo.fi

Sebastian Ekholm Sunnanbergs skola sebastian.ekholm@edu.pargas.fi

Ellinor Lindroos (suppleant) ellinor.lindroos@edu.hel.fi

Maria Grandell-Strömgård Borgå gymnasium maria.grandell-stromgard@ provoo.fi

Amanda Audas-Kass (suppleant och redaktör för Arena) amanda.audas-kass@edu.hel.fi

Iris Ritamäki-Johansson Lovisa högstadium iris.ritamaki-johansson@pp.inet.fi Anna-Stina Lindholm Gymnasiet Lärkan anna-stina.lindholm@edu.hel.fi

Jolin Slotte (redaktör för Arena och Nordspråksrepresentant) jolinslotte@gmail.com Amanda Bieber Layout

ARENA 3

Styrelsen diskuterar • Studentexamen. Utnämningen av den nya studentexamensnämnden kom som en stor överraskning för alla eftersom den tillträder först 2016.

Det problematiska är, vilket också bl.a. Hbl tagit upp, att Utbildningsstyrelsens alla representanter åsidosattes. Den nya nämnden består av universitetsrepresentanter och forskare. Det innebär att den naturliga länken mellan läroplansarbetet och studentexamen (eller gymnasieverkligheten och studentexamen – hur man vill uttrycka det) bryts. Det är sannerligen ett problem. För vårt ämne är det katastrofalt att både Anna Maria Gustafsson och Jan Hellgren försvinner ur bilden. Med tanke på arbetet med det nya provet och all den fortbildning och diskussion som krävs vid införandet är situationen ytterst beklaglig. Äidinkieli miste tre av sina fem mandat i nämnden. Modersmålet representeras i framtiden av Bodil Haagensen, Vasa universitet. Vi jobbar vidare med frågan.

• På agendan har vi också haft Läsforum, kolumntävlingen samt mocaféer. Också samarbetet med vår Läsambassadör finns ständigt med i verksamheten.

• Projektet På gränsen fortsätter. Efter Mattliden-Pedersöre gymnasium går stafettpinnen till Borgå gymnasium-Vasa övningsskola. Är du intresserad? Kontakta Pamela Granskog för mera information. Projektet är treårigt och vi behöver nya skolor som fortsätter läsåret 2015-16.

• Vi hurrar för att boken Studenttexter 2014 äntligen finns i verkligheten!

• Något du tycker att föreningen borde ta upp? Kontakta pamela.granskog@arbis.hel.fi.

4 ARENA

PÅ GRÄNSEN MELLAN ESBO OCH PEDERSÖRE

Redaktionsarbete i skolmiljö byttes ut mot havsutsikt i samband med kvällsprogrammet i Fäboda.

Tidningen På gränsen gavs första gången ut som ett samarbetsprojekt mellan Brändö gymnasium och Topeliusgymnasiet i Nykarleby år 2013. I våras blev vi lärare i Pedersöre gymnasium och Mattlidens gymnasium kontaktade av Pamela Granskog som berättade om att Smlf ansökt om och fått pengar från Kulturfonden för ett projekt som skulle innebära att tidningen På gränsen skulle få en fortsättning. Tanken var att man i en skrivkurs gör en tidning tillsammans med ett annat gymnasium, gärna från en annan region.

Vi nappade genast på förfrågan om att vara med och startade planeringen av tidning nummer två.

Vi höll ett planeringsmöte i Helsingfors i maj där också Pamela Granskog och Joakim Bonns från Tidningen i skolan deltog. Givet var tidningens namn samt genrerna reportage och kolumn. Vi kom ganska tidigt överens om att det koncept man haft året innan också kunde passa oss. Bland annat kom vi överens om att inte schemalägga kursen samt att erbjuda den åt tvåor och abiturienter. Till slut valde nio studerande i PG och åtta i Mattliden kursen.

Planeringen av projektet tog form och i början av september besökte Mattliden Pedersöre. Under två intensiva dagar lades grunden för tidningen. Det var många tankar kring tidningens givna namn “På gränsen” men till slut började en del teman utkris-

talliseras. Joakim Bonns var med båda dagarna. Han fungerade som bollplank för både oss lärare och för de studerande. Bonns höll också en lektion om fotografering, med praktiska övningar och handfasta tips med tanke på projektet. Henrik Othman, bitr. chefredaktör för Österbottens tidning, besökte också PG och berättade om textgenrerna reportage och kolumn med avstamp i sitt eget skrivande.

Besöket i Pedersöre var intensivt med digert program. För några blev det också en kulturchock och det märktes att det gjorde dem gott att se en annan skolverklighet i Svenskfinland. Mattlidenflickorna bodde hemma hos PG-flickorna och fick på så sätt uppleva familjelivet i Pedersöre med omnejd. Vänskap uppstod och kontakten har upprätthållits via främst sociala medier. Några har också besökt varandra i samband med höstlovet. Svarsvisit blir det i slutet av november då gruppen från Pedersöre gymnasium besöker Mattliden för bl.a. layoutgenomgång.

Just nu pågår skrivarbete. Gemensamma texter uppstår i digital miljö där vi lärare har insyn i skrivprocessen. Parallellt skrivs egna kolumner. Deadline närmar sig och inom detta år hoppas vi att alla skolor har nåtts av en pinfärsk tidning.

ANNIKA WESTERMARCK OCH NINA GRANBERG

ARENA 5

Varje utlån är en seger – om en skolbibliotekaries vardag i norska högstadier

Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång en ny läsare låter sin blick glida över dessa sidor, växer sig bokens själ allt starkare. (ur Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón) På ett skolbibliotek finns det många lästa böcker med stark själ, men det innebär också ofta fuktskador och saknade sidor och inte sällan måste de ersättas av nya. Ändå finns Ruiz Zafóns vackra ord närvarande också i skolbibliotekets vardag. Också här läser och drömmer ungdomar sig bort genom boksidorna till andra världar. Samtidigt har inte boken samma unika status som fantasiresa längre som före internets tid. Man både kan och bör därför fråga sig vad skolbibliotekets uppdrag blir i en alltmer digitaliserad värld. Det är en fråga säkerligen de flesta (skol)bibliotekarer ställer sig. Ska vi fortsätta bygga upp en fysisk samling med böcker i ett konkret rum, fortsätta som förr, eller ska vi ta steget ut i det okända och hitta mer digitala vägar? Ligger alla ”böcker” om några år ute på moln i oöverskådliga massor till delning? Blir biblioteket länksamlingar på nätet och databaser med facktexter uppe på cybermoln?

Information vs. kunskap Jag arbetar som skolbibliotekarie på två högastadieskolor i Vestfold i Norge.

Ungdomarna och att jobba med ungdomar skiljer sig inte så mycket från den finländska vardagen. När jag möter elever på biblioteket som sitter och jobbar med olika projekt och uppgifter slår det mig ofta hur smidigt de hanterar den nya teknologin med pekskärmar och hur snabbt de producerar text, det låter säkert bekant för er som jobbar i Svenskfinland? Och kanske har vi också det gemensamt att vi ofta märker att ungdomarna trots sin fingerfärdighet har en del brister i sitt sätt att han6 ARENA

tera informationen. När de ska hitta källor klickar de sig inte sällan in på de första bästa träffarna i Google, kopierar lite text ord för ord och går vidare utan att blinka. Varför skulle de göra annat om de ännu inte har lärt sig hur det är bäst att göra? Det är här jag ofta märker att min kompetens som pedagog kommer till stor nytta. Valet av information och vad den ska användas till är en kunskap som övergår den tekniska färdighet sökandet är. När eleverna utmanas med frågor kring ämnet de har valt visar det sig ofta att de har en mer begänsad kunskap om temat. De kan plocka ut information men behöver ofta hjälp med att läsa, stanna upp och tänka eller reflektera kring ämnet. När teknologin fungerar snabbare än våra tankar och när det sker så mycket på skärmen är det lätt att glömma att förädlingen av informationen är det viktiga.

När jag jobbade som skolbibliotekarie i Norsens högstadium 2007-09 var det vid sidan av hektiska dagar som modersmålslärare och tiden för reflektioner kring bibliotekarierollen var begränsad. Nu som bibliotekarierollen fyller min vardag ser jag mitt uppdrag som skolbibliotekarie just i skärningspunkten mellan lärarens uppgift och elevens lösande av den, när hen skickas iväg till biblioteket och ska sätta igång med att lösa den. Det är här flera av de kritiska och kvistiga frågorna ska ställas och det är i den här fasen reflektion och viktiga val sker. Det finns en tendens att överskatta ungdomars förmåga att hitta rätt bland miljontals av träffar som uppenbarar sig genom ett google-sök. Men vad ska man skriva

som sökord? Hur många träffar ska man egentligen få? Och hur ska man formulera en tes eller frågeställning kring ett ämne? Svåra saker också för oss vuxna och ändå händer det att tonåringarna lämnas åt sitt eget öde med sökandet. Det är inget avsiktligt, det är helt enkelt lätt hänt att vi glömmer hur svår faktasökningen kan vara när det finns oöverskådliga mängder information och många elever att hjälpa och övervaka. När ungdomarna sedan återvänder med bristfällig information är vi smått upprörda och undrar vad de har använt tiden till.1 Här behövs skolbibliotekarien som kan hjälpa till med en medvetenhet, kvalitetssäkring och begränsning av källor.

Det är här skolbibliotekarien kan nå eleven på ett unikt sätt. Diskutera, fundera tillsammans, hitta ytterligare källor (kanske t.o.m. tryckta?) och ställa frågor som skapar och vidareutvecklar tankar. Samtalet är avgörande för att skapa reflektion och omvandla information till kunskap.2 I det närmast oändliga hav av glupska fiskar som Internet utgör behövs kompass och karta och effektiva nät för att fånga upp det viktiga och goda. Dagens tonåringar må vara digital natives och de är vana medieanvändare, men därmed inte sagt att de automatiskt är kompetenta medieanvändare utan träning.

Att läsa långsamt – det förflutna eller framtiden?

I den mediala verklighet eleverna befinner sig kan man undra om det är någon 1 Filippa Mannerheim: Det är bara att googla, Bok och bibliotek i Göteborg 26.9.2014 2 Ross J. Todd: Information, transformation, formation, Bok och bibliotek i Göteborg 26.9.2014

vits att pracka på dem tryckta böcker och hoppas på att det ska intressera dem. Varför insistera på att eleverna ska använda ett format som många spår som både utdaterat och utraderat om 50 år? Ändå gör vi det. Man kan vända på frågan och undra om det inte är just den här typen av långsam läsning som barn och ungdomar behöver få mer kontakt med, eftersom den snabba läsningen dominerar vår vardag. Läsningens olika former och funktioner förändras inte trots att det mediala landskapet förändras. Forskning visar till exempel intressanta resultat vad gäller läsning på papper kontra skärm,

iakttar jag dagligen att eleverna gärna lånar pappersböcker och det är min fasta övertygelse att pappersboken ännu inte kommer att utarmas. Ännu finns det väl ingen app eller e-bok som kan ersätta känslan av att slå ihop en tjock färdigläst bok!

Vem vill leka med skolbibliotekarien?

Rollen som bibliotekarie är intressant men inte bara lätt. Att låna ut en bok är alltid en seger, men blir den läst? Var ligger den under sin månad tillsammans med eleven, undrar man. Som lärare kan man följa med i läsprocessen och

den pedagogiska personalen men utan fasta lektioner och timmar med eleverna, vilket gör att vi måste be om dyrbar undervisningstid till att förmedla, inspirera och informera. Vi måste tränga oss på lite helt enkelt, och synas och höras för att bli inkluderade i planeringen. Att bli ihågkommen i olika sammanhang och att få med lärarna på idéer utan att skapa merarbete i en redan hektisk vardag är ibland som att balansera på en lina. I Norge är tiden knapp speciellt för tiorna som går sitt sista år i grundskolan eftersom man här har stora slutprov som liknar studentexamen i Finland.

Det gäller att vänligt armbåga sig fram lite försiktigt, vara ihärdigt insisterande och snäll men bestämd. För mig är den här insikten ny eftersom jag bara har jobbat i min nuvarande tjänst i ett år. Det visar sig samtidigt vara en genomgående utmaning för skolbibliotekarier.

Biblioteksassistenterna – nyttig och trevlig elevmedverkan

och tyder på att syftet och funktionen med läsningen är mer avgörande än vi kanske har insett. Olika typer av texter kräver olika verktyg och lässtrategier.3 Det gäller att tänka både och istället för antingen eller när det gäller traditionell text kontra nya alternativ och visa fram nya lösningar. På skolbiblioteken där jag jobbar har iPads införskaffats bland annat för att kunna introducera en ny app som har utvecklats av programleverantören för biblioteksprogrammet Bibliofil (utlånsprogrammet som används på de flesta norska biblioteken). Appen eBokBib möjliggör utlån av elektroniska böcker genom stadsbiblioteken. Man lånar och laddar ner textfilen och kan sedan läsa på Ipad, iPhone eller Android-apparat. Tjänsten kan ännu inte erbjudas genom skolbiblioteket, men eleverna kan låna själva med sina lånekort via stadsbiblioteket. Samtidigt 3 Anne Mangen: Ikke enten-eller, men begge deler: perspektiver på lesing, teknologier og grensesnitt, Lesedigg-konferens i Stavanger 8.4.2014

ge uppgifter och diskutera – som bibliotekarie kan man hoppas på att man råkar vara i närheten när eleverna lämnar tillbaka böckerna så att man kan fråga och undra. Att hitta rätt bok är heller inte alltid lätt, man får fråga, lirka och ta chanser och det är roligt när det lyckas.

Men lärarna förvaltar en kunskap som är guld värd genom att de känner eleverna och vet vad som passar dem. Därför är skolbibliotekariens uppdrag också att hjälpa, inspirera och tipsa lärarna.

Tillsammans kan vi kanske locka eleverna till böckernas värld så att de stannar där ända till vuxen ålder. Av erfarenhet vet jag också att ansvaret för att använda biblioteket ofta vilar på svensk- och norsklärare. Här finns det mycket att göra för att få alla ämnen att använda biblioteket mer aktivt.

Att nå ut till lärarna i en hektisk skolvardag är en utmaning. Skolbibliotekarien har en både spännande och ibland svår mellanposition – vi hör till

Inarbetade goda rutiner är en förutsättning för att skolbibliotekarien ska ha en konkret roll i elevernas vardag. Ett exempel är den fungerande traditionen med så kallade biblioteksassistenter som sitter vid disken och lånar ut böcker till andra elever. Klasserna ställer upp en vecka åt gången, av vilka sex elever i varje klass väljs i samarbete med klassföreståndarna. Två och två sitter de under timmar och raster och hjälper till och gör läxor när det är lugnt. Det är ett sporrande och ärofyllt uppdrag och en möjlighet att utmärka sig på ett positivt sätt, eftersom det förväntas goda resultat av dem som väljs.Men det kan också vara ett sätt att öka motivationen för skolarbetet och kan fungera som ett behövligt avbrott från klassrumsvardagen för vissa. Det är också en praktisk arbetserfarenhet och ett sätt att öva på självständigt arbete och ansvar. Eleverna har fasta arbetsuppgifter som att hänga upp dagstidningen i en ställning som gör det lättare att bläddra, ordna stolar och bord, öppna och stänga av datamaskiner och de lär sig utlåningsprogrammet Bibliofil och att låna ut och lämna tillbaka böcker. Vi har en databas med alla böcker och alla elever har ett lånenummer som skrivs in i programARENA 7

met och där man kan se förfallodatum och vilka böcker eleven har just nu.

På den ena skolan införs som bäst skriftliga ansökningsblanketter och arbetskontrakt för de nya åttorna (motsvarar sjuor i Finland) som vill jobba på biblioteket. De ska också få ett litet intyg efter slutfört ”arbetsår”. I praktiken blir det ca. 20 timmar per läsår som en biblioteksassistent tillbringar på biblioteket. Per klass blir det oftast en vecka under höstterminen och en under våren. Elevmedverkan är ett stort satsningsområde och traditionen med biblioteksassistenter har utarbetats under årens lopp.

En fördel är också att biblioteket kan vara öppet varje dag trots att bibliotekarien bara är på skolan i genomsnitt två och en halv dag per vecka. Det underlättar också bibliotekariens arbete eftersom hen då inte är bunden till disken. Det är många arbetsuppgifter som tar tid, till exempel förvaltandet av läroböcker som har varit en omstridd fråga, det vill säga huruvida det är skolbibliotekarierna som ska ha ansvar för läroböcker. Idealet är i alla fall att kunna vara heltidsanställd på ett bibliotek.

Att biblioteket är öppet under alla timmar är en stor fördel, men att få hjälp och råd och kunna reservera och beställa från andra bibliotek o.d. är bara eleverna förunnat när bibliotekarien är närvarande.

Samtidigt nyper man sig i armen och påminner sig om att vi är lyckligt lottade som över huvudtaget har en skolbibliotekarietjänst och en budget för att köpa in böcker.

Norska skolbibliotek i siffror Det är svårt att mäta i hur stor grad skolbiblioteket främjar läsning hos eleverna, men om alternativet är att vara utan skolbibliotek med några få besök till stadsbiblioteket under en period så hävdar jag att vi har ett gott resultat. Utlånsstatistiken för vecka 43 i år visar

8 ARENA

140 unika lån på det ena av högstadierna där jag jobbar (elevantalet i år är ca. 360, och skolan har ca. 70 anställda sammanlagt).När eleven och boken försvinner ut ur biblioteket är det ovisst vad som händer. Sannolikheten att läsning sker är ändå betydligt större när ett lån är gjort. Generellt kan man ur Nasjonalbibliotekets statistik för 2012 utläsa att Sandefjord (min arbetsgivare) ligger över genomsnittet när det gäller årsverk i skolbibliotek i kommuner med ungefär lika stor befolkningsmängd.

Alla de fyra högstadierna i kommunen har skolbibliotekarie i 40% tjänst eller mer. I andra närliggande kommuner med motsvarande elevunderlag och befolkningsmängd är det i värsta fall bara ett skolbibliotek där det rapporteras om fast tjänst på över 10% . Jag jobbade ti-

som innehar en liten procentuell andel i sin tjänst och upprätthåller skolbiblioteket. I genomsnitt betjänas skolbiblioteken bara tre arbetstimmar i veckan.4 Med dylik statistik är det inte svårt att förstå att skolbiblioteken lätt blir förvaringsutrymmen med gamla donerade böcker istället för levande och lockande mötesplatser där eleverna kan hitta författare som blir deras favoriter genom ett långt liv.

Bland de skolor som inte har sitt eget skolbibliotek uppges en av orsakerna som avsaknad av bemanning.

Många skolor, speciellt på de mindre orterna, har utmaningar när det gäller upprätthållandet av bibliotek. Det framkommer ur statistiken att många samarbetar med stadsbiblioteken och en del har biblioteksbussar. Den norska

digare i en av grannkommunerna och bristen på bibliotekarie märktes tydligt på hur biblioteket såg ut och på utbudet.

lagstiftningen fastslår att eleverna ska ha tillgång till skolbibliotek.5 Det tydliggörs också att bibliotek som inte ligger i skolbyggnanden ska vara tillgängligt för eleverna under skoldagen. Det preciseras dessutom att biblioteket ska kunna utnyttjas aktivt i undervisningen och det ska anpassas till skolans behov.6

Det är stora variationer från län till län och kommun till kommun. Bara ca.

10% av personalen på skolbiblioteken i Norge är utbildade inom ämnet. Det finns också många skolor där personal (eller data) helt saknas. Utöver det kan man anta att det är engagerade lärare

4 Statistiken är hämtad ur rådata från Nasjonalbibliotekets statistik för 2012 (här bes läsaren beakta att en del data i det statistiska underlaget saknas och det kan förekomma fel) 5 Opplæringsloven § 21-1 6 Forskrift til opplæringsloven §21-1

Lagstiftningen liknar på så sätt den nya skollagen i Sverige, men är inte så tydlig med hur skolbiblioteken ska integreras i de olika ämnena. Det beror på skolledningen i vilken mån det sker.

Många skolor använder sig av så kallade kombinationsbibliotek där de samarbetar med ett närliggande stadsbibliotek.

Och därmed försummas många skolbibliotek när resurserna ska fördelas.

Det finns stora skillnader också jämnstora kommuner emellan, eftersom kommunerna själva har budgetansvar för skolor i distriktet. Skolorna har också en stor självbestämmanderätt när det gäller budget, och hur medlen fördelas handlar naturligtvis om prioriteringar. På skolorna där jag själv är anställd har man prioriterat skolbibliotek i många år. Här utgör ett skolbibliotek med över 20.000 titlar och en bibliotekarie i halvtidstjänst lite mindre än 1% av skolans årliga budget.

Något som inte belastar skolornas ofta strama budgeter och säkrar norska skolelevers tillgång till litteratur är de så kallade Kulturfond-böckerna som ingår i Innkjøpsordningen (statligt ekonomiskt stöd för utgivningen av norsk litteratur). Böckerna skickas i flera omgångar under året och består av 1550 exemplar av utvalda barn- och ungdomsböcker som köps in för att säkra inhemsk utgivning. Dessa fördelas sedan utan kostnad till alla stadsbibliotek och de tillsammans över 3000 grundskolorna i landet. Många hävdar ändå att antalet är alltför litet för att serva alla.7

Tio i topp listan Vad läser då ungdomarna här i Norge?

Efterfrågan på de nyaste bokserierna och författarna är stor. En statistik över de mest utlånde böckerna hos oss visar bland andra Faen ta skjebnen(The fault in our stars) av John Green, Divergent av Veronica Roth, 4 venninner, en bokserie av den norske författaren Kjetil Johnsen, Dødslekene(The hunger games) av Suzanne Collins. Nykomlingen I dødens

labyrint(The maze runner) av James Dashner har de senaste veckorna omtalats mycket. I höstmörkret dras många till skräckserien Marg og bein som skrivs av flera av de mest kända norska ungdomsförfattarna, Ingunn Aamodt, Jon Ewo och Arne Svingen. Av de mer lättlästa är även Kurt-böckerna av Erlend Loe eftertraktade, så väl som Jeff Kinneys En pingles dagbok (Diary of a wimpy kid). Av moderna klassiker läser eleverna gärna Gutten i den stripete pyjamasen (The boy in the striped pyjamas) och Appelsinpiken av Jostein Gaarder.

Biblioteket som rum Vårt behov av rofyllda tysta rum som biblioteken representerar blir inte mindre i en mer digital värld, snarare tvärtom. Mitt mål som skolbibliotekarie är därför att skapa ett rum. Ett rum där man är välkommen som man är och får hjälp med att hitta fram. Under året strävar jag efter att ha träffat alla klasser och berättat om nyutgivna böcker.

Jag uppmanar eleverna att byta bok om den inte genast känns fängslande. Att nå också dem som inte själva uppsöker bibliotek eller ser vad det tjänar till, och erbjuda dem ett positivt förhållande till biblioteket är ett centralt mål.

Lärare, vänner och skolbibliotekarier har en unik position när det gäller att inspirera, för det handlar om mer än estetiska eller underhållande upplevelser, det handlar också om att erbjuda alla lika villkor. Läskunnighet är fortfarande ingen självklarhet ens i våra nordiska väldfärdssamhällen. Och ordförrårdet hos en sjuttonåring som regelbundet har läst eller lyssnat till texter är avsevärt större än hos en sjuttonåring som inte har det. Det är beklämmande många som aldrig når upp till de 50.000 ord som en vuxen behöver i sitt vardagliga liv.8

Framtida utmaningar Några framtida utmaningar som vi skolbibliotekarier möter sammanfaller med de stora tidningshusen: hur kan vi nå eleverna och få dem att läsa tidningar och tidskrifter? Nischade tidskrifter är ofta ointressanta för ungdomarna, de är en krävande publik. Det behövs nya format och nya digitala plattformar med pedagogiskt innehåll.

Samtidigt måste vi ha uppdaterad facklitteratur om vi fortsätter att bevara den i tryckt format. Eleverna genomskådar utdaterad information och de är kritiska läsare.

I Norge har digitala färdigheter en allt större roll i skolans bildningsuppdrag, inte minst efter den nya läroplanen LK06 där digitala färdigheter fastslogs som en av fem grundläggande färdigheter sida vid sida med att läsa, räkna samt uttrycka sig skriftligt och muntligt. Ett stort ansvar vilar därmed på skolbibliotekens axlar och det innebär att skolbibliotekens mandat i allt större grad omfattar informationsteknologi och att i samarbete med lärarna försäkra att eleverna behärskar det som förväntas av dem. Det betyder att också skobiblioteken behöver hitta nya sätt att förmedla och förvalta information på. Och det betyder också att det är en spännande tid att vara skolbibliotekarie i.

TEXT OCH BILD SANDRA YLIRUUSI

Utbildad modersmålslärare från Esbo/Helsingfors, utflugen till västerlandet där hon bor med norsk man och katt. Trivs med att förmedla litteratur till mer eller mindre intresserade tonåringar.

Läs mer om den nationella läroplanen för IKT i grundskolan på: http://www.iktplan.no/

8 Spelar läsning någon roll? Hämtat från http://www. gavle.se/PageFiles/116038/Spelar%20l%C3%A4sning%20 n%C3%A5gon%20roll.pdf den 12.12.2013

7 Bjørn Ingvaldsen: Skolebibliotekene forsømmes, hämtat från: http://www.dagbladet.no/2014/04/16/kultur/kronikk/hovedkronikk/meninger/skolebibliotek/32842983/ den 31.10.2014

ARENA 9

SKOLAN + BIBLIOTEKET = SANT I dag är läsning, och i synnerhet läsning bland barn och unga, på tapeten både i Svenskfinland och på andra håll i världen. Det ordnas seminarier och kurser för lärare och bibliotekarier (men mera sällan för föräldrar), Svenskfinland har en egen läsambassadör, utlåningssiffrorna på bibliotekens barn- och ungdomsavdelningar är år efter år höga och det ordnas jippon och evenemang kring böcker och litteratur.

Mycket står alltså väl till vad gäller barns och ungas läsande. Men somligt skulle utan tvekan kunna vara bättre.

Läsförståelsen bland finlandssvenska skolelever är inte vad den borde vara och motivationen är skrämmande låg. De manliga (vuxna) läsande förebilderna lyser med sin frånvaro och många unga har svårt att hitta tid och ro för läsningen i sin vardag, för att inte tala om hur svårt det är att hitta böcker som engagerar dem som inte längre är i den s.k. slukaråldern. De här problemen tampas också många lärare och även föräldrar med. Men vem ska hjälpa barnen och ungdomarna, och deras lärare och föräldrar, att få läsupplevelser som förvandlar dem till läsare och ge dem en möjlighet att uppleva allt det goda som läsning för med sig?

Ett svar vore förstås skolbibliotekarierna, och de skolor som fortfarande har en egen skolbibliotekarie eller bib-

10 ARENA

liotekspedagog kan skatta sig lyckliga.

De andra får ty sig till personalen på de allmänna biblioteken, och faktum är att det inte är så ”bara”. På många bibliotek finns i dag en yrkeskategori som kallas pedagogiska informatiker och på ännu fler finns det bibliotekarier som är ansvariga för skolsamarbete och de både vill och kan inspirera barn och unga till läsning. På biblioteken får man också tillgång till nya böcker och tips på litteratur och hur man kan arbeta med den.

Dessutom erbjuder biblioteken många olika läsfrämjande tjänster för skolorna.

Några av dem är: Lånebesök som kan vara antingen förberedda eller spontana. De flesta bibliotek kan betjäna skolklasser ännu bättre om de får veta att en klass är på väg på förhand. Då kan man se till att det finns tillräckligt med personal på plats och plocka fram material. Många bibliotek tar gärna emot skolklasser utanför de egentliga öppethållningstiderna för då kan man koncentrera sig bara på dessa.

I samband med ett lånebesök kan man också reservera tid för t.ex. en rundtur eller ett bokprat.

Bokprat är något som lärare ofta ber biblioteket om, och samtidigt något som många bibliotekarier allra helst

gör. Bokprat förväxlas ibland med boksamtal (där man ju diskuterar en bok som alla har läst), men är i själva verket tvärtom: bokprataren berättar om och läser ofta högt ur en bok som eleverna vanligtvis inte själva läst för att väcka deras intresse och läslust. Det låter som en okomplicerad metod, och på sätt och vis är det det; det som krävs är en ingång som fångar publiken, t.ex. en fråga, ett tankeexperiment eller en spännande karaktär – d.v.s. något som finns i boken eller berättelsen. Dessutom krävs det en bokpratare som får kontakt med sin publik (vilket naturligtvis kan vara en utmaning) och ett eget intresse för boken i fråga. Det ligger alltså en hel del planering bakom ett bokprat. Först ska man välja ut böcker som passar de elever man ska träffa, sen ska man läsa alla böcker för att kunna bedöma om de är lämpliga, sen ska man fundera på hur man ska tala om var och en av dem så att eleverna ska känna att de måste få läsa just den boken som du talar om och helst genast. Hur ska man göra boken spännande och viktig för eleverna och samtidigt förstås vara trogen berättelsen? Här är bokpratarens dilemma också att de bästa böckerna inte alltid har en intrig eller ett tema som är fängslande i sig. Poängen är ändå att en bokpratare varken får säga för mycket eller för lite och ska sluta när det är som mest spännande.

Ett bokprat kan utgå från ett tema, en genre eller ett författarskap och kan kretsa kring t.ex. Afrika, rymden, mysterier, fantasy eller dokumentärromaner. Lika gärna kan det vara mera allmänt och t.ex. handla om bra ung-

domslitteratur för sjuor eller böcker för sådana som håller på att lära sig att läsa.

Många bibliotek ordnar helst bokpraten på biblioteken, men somliga bibliotekarier kommer också till skolorna och bokpratar i klassrum eller skolbiblioteket. I det senare fallet är många bibliotek villiga att i förväg låna de böcker bokpratet handlar om på klassens eget kort och lämna dem i skolan.

Bokprat i skolsammanhang är ofta inriktade på eleverna, men många bibliotekarier bokpratar också för lärare och föräldrar.

Temapaket. Många bibliotek samlar gärna ihop material om ett visst ämne (t.ex. en kultur, ett fenomen eller ett kunskapsområde) som läraren kan avhämta på biblioteket och arbeta med i klassen. I vissa fall kan bibliotekarierna vara med och utveckla ett pedagogisk material kring temat.

Informationssökning och bibliotekshandledning. De flesta bibliotek kan erbjuda undervisning i informationssökning i den egna katalogen och andra databaser, och ofta också i webbsökning och källkritik. För biblioteken är det viktigt att användarna vet hur man förnyar sina lån och reserverar material, men också hur man söker och utvärderar information. För de yngsta eleverna ordnas ofta ett program som utgår från vad man kan göra på biblioteket, hur man hittar i hyllorna och vad man ska göra om man tappar bort sitt kort. Med äldre elever kan man t.ex. berätta om för- och nackdelar med olika sökmotorer, fundera på risker i samband med sociala medier och diskutera hur man granskar om en webbplats är tillförlitlig.

Guidningar och biblioteksäventyr.

När en skolklass kommer till biblioteket kan eleverna ofta bjudas på en rundtur där de får veta lite mera om biblioteken både som offentliga utrymmen och som

materialcentraler. En guidning kan ha formen av t.ex. en skattjakt, en tävling eller en tågresa genom de olika avdelningarna.

Verkstäder. Många bibliotek kan också bjuda skolklasser på olika typer av verkstäder. Det kan handla om ordkonst, bokryggspoesi, rollspel, boktrailers, rimlekar eller pyssel av avskrivna böcker eller tidningar beroende på bibliotekens kompetenser och resurser.

Annat som biblioteken kan göra för att stödja elever och lärare men också familjer är att vara med och ordna olika evenemang, kampanjer och jippon på biblioteken eller i skolorna. Det kan handla om att man bjuder in en skolklass för att lussa, att man deltar i en läsnatt, att man ordnar en utställning med elevernas konstverk på biblioteket, att man firar familjelördag eller att man ordnar ett föräldramöte på biblioteket.

Många bibliotekarier vill dra sitt strå till stacken för att väcka läslust och -glädje och skapa läsmöten. Många har goda idéer. De flesta är pigga på att prova något nytt och samarbetar hjärtans gärna.

Och ju tidigare du kontaktar ditt bibliotek, desto bättre service får du och din klass. Varför inte bjuda in din bibliotekarie till nästa lärarmöte och börja fundera på vad just ni kan hitta på?

SARA NORDLUND-LAURENT är specialbibliotekarie i Esbo och modersmålslärare till sin utbildning. Texten är en omarbetad version av ett föredrag som hölls på seminariet ”Läsmöten. Flickor, pojkar och det livslånga lärandet” som arrangerades av Regionförvaltningsverket i västra och inre Finland i Helsingfors 9.9.2014

ARENA 11

ETT FUNGERANDE SKOLBIBLIOTEK En förutsättning för skolbiblioteksverksamhet är skolans stabila arbetsförhållanden. Skolbiblioteket måste vara rektorns projekt. Det måste finnas en skälig budget och någon som löser de problem som kan uppstå kring en ny avdelning i skolan.

Jag har arbetat i åtta år som skolbibliotekarie i en stor enhetsskola och har utbildning och arbetslivserfarenhet både som bibliotekarie och ämneslärare. Då jag arbetade på ett kommunbibliotek hade jag 16 tillfälliga kontrakt på 2,5 år.

Idag är jag anställd i Winellska skolans bibliotek, som också används av Kyrkslätts gymnasium och ett språkbad knutet till finska skolan.

Viktigast för mitt arbete tycker jag min lärarerfarenhet och mitt litteraturintresse är. Bibliotekserfarenheten ger närmast en förmåga att sköta de konkreta arbetsuppgifterna, men är inte avgörande. Skolan som arbetsplats satsar mycket på fortbildning, vilket är bra.

Utmaningen just nu ligger i att hänga med i den tekniska utvecklingen, lära sig internetsidor och appar och ändå sköta de tidskrävande rutiner som ett bibliotek med pappersböcker kräver.

Det är viktigt att skolbiblioteket har nya böcker och gallrar bort de gamla. I många skolor gallrar man inte, vilket gör att biblioteket blir ointressant och en förvaringsplats för allt det som ingen annan vill ha. Jag använder mig av ett bibliotekssystem gjort

12 ARENA

speciellt för skolor som heter Emilda. Det är användarvänligt och effektivt.

Arbetet i ett skolbibliotek skiljer sig mycket från kommunalbibliotekariens arbete, jag har inte egna mål utan ska hjälpa läraren att förverkliga sina mål. Jag köper de böcker jag tror att eleverna verkligen läser och samlingen motsvarar det behov som skolan har och följer de kurser som finns i läroplanen.

Våra böcker kan stå oanvända i hyllan i flera månader, men de ska finnas där, lättillgängliga just när en viss kurs går. Kommunalbibliotekets böcker cirkulerar på ett annat sätt.

Bibliotekarie i skolmiljö Att ha ett jobb man är ganska ensam om är ibland utmanande. Det positiva är att skolan är väldigt omväxlande som arbetsplats. Skolans hierarki är dessutom platt och att man får och förväntas jobba självständigt. Det här trivs jag speciellt bra med. Skolchefer är också oftast bra chefer. Nackdelen är att det inte finns vedertagna sätt att mäta och strukturera det här jobbet. Därför tar man lätt på sig för mycket jobb. Boksamlingen växer och man involverar sig gärna i flera saker. I något skede måste man lära sig att dra gränser.

Det kan också vara svårt att förhandla gällande arbetstid och lön. Lönediskussioner kretsar kring mindre krävande sysslor och arbetsgivaren förväntar sig att

det går att utföra många olika sorters uppgifter samtidigt och glömmer de mera krävande uppgifterna.

Att t.ex. ordna böcker i hyllan, sköta kundservice och planera lektioner i källkritik är väldigt olika uppgifter.

Jag arbetar dessutom samtidigt med alla skolstadier, från klass ett till gymnasiet, vilket ingen lärare gör. Biblioteksarbetet har av tradition låg status och kräver att det finns en annan och bättre lön i familjen.

Skolans struktur innebär att mycket pågår också utanför skoldagen. Det handlar om möten och kurser som också skolbibliotekarien förväntas delta i. Det blir lätt en ständigt växande mängd av obetald övertid för skolbibliotekarien som har helhetsarbetstid till skillnad från lärarna.

Men skolor som inte har möjlighet att ha en anställd skolbibliotekarie har inte förutsättningar för att skapa ett fungerande bibliotek av den storleksklass som vi har i vår skola. I många skolor utförs skolbiblioteksarbetet obetalt som extra jobb av en lärare med full undervisningsskyldighet, vilket också syns i biblioteksverksamhet.

Skolbiblioteket har en viktig social funktion och är inte bara ett förvaringsrum för böcker. I skolbiblioteket kan elever vistas på ett naturligt sätt också när de är ensamma. Alla skolelever vill inte hela tiden vara i grupp.

Vanligtvis finns det ganska lite förståelse för den sortens elever i skolan där man tenderar att röra sig klassvis och inte individuellt.

Framtiden för skolbiblioteken ser jag i lättillgängliga streamtjänster. Jag väntar med spänning på att få prova e-skolan, det virtuella finlandssvenska skolbiblioteket som Webbhuset startat med Erik Berglund som projektledare.

Jag måste vara realistisk gällande de krav jag ställer på lärarnas engagemang, annars känns arbetet för tungt. Traditionellt engagerar sig mest modersmålslärarna i biblioteket och i läsandet. jag tror att också de andra ämneslärarna i framtiden måste ge språket mera uppmärksamhet. I finskspråkiga skolor på grund av invandringen och i svenskspråkiga skolor på grund av antalet tvåspråkiga elever. Det räcker inte att lära ut det egna ämnets terminologi mera.

Gällande elevers läsintresse ser jag en trend att man i skolan går mot enklare och kortare texter. Vi suckar över att elever inte läser frivilligt, men hur många vuxna gör det? Läser lärare och föräldrar? Hinner de?

Vi har en uppskruvad takt i vardagslivet i vårt samhälle och det gäller naturligtvis alla. Jag håller också med författaren Henrika Andersson som säger att ju mera vuxenvärlden framhäver läsandet som något man måste göra och kunna, desto mera tenderar ungdomar att söka sig till t.ex. spel och sociala media.

Nostalgi fungerar inte. Däremot klarar sig ingen utan avancerad läskunskap i dagens värld, och historier kommer alltid att fascinera. Skönlitteratur är också ett sätt för ungdomar att realistiskt fundera kring relationer och personlighetsutveckling. Vi måste bara hitta de texter och de medier som fungerar i skolan och i dagens tempo. För den svenskspråkiga skolan är lättillgängligt, stimulerande material en grundförutsättning.

MARIA HELENIUS-NYMAN

Skolans tempo är högt och det är en fördel i samarbetet med lärarna att ha upplevt lärararbetet själv.

ARENA 13

Ett komplement till skolbiblioteket Den som följer med diskussionen i vårt västra grannland har kanske hört talas om ElibU. Sedan vårterminen 2013 kan svenska skolelever genom ElibU få tillgång till tusentals eböcker och ljudböcker. Som bäst hämtas konceptet till Svenskfinland. Här heter det eskolan och det är webbhuset som står bakom projektet.

-Det unika är att du läser e-böckerna med webbläsare och du kan alltså öppna e-skolan med vilken apparat som helst.

Du behöver inte installera några speciella program, berättar projektledare Erik Berglund.

Tanken är att skolan köper lincenser till lärare och elever. För en fast årlig avgift per användare får man sedan läsa hur mycket man vill av utbudet, konceptet följer samma modell som Spotify och Netflix. E-skolan är inte ännu tillgänglig för alla, de första pilotskolorna får en första version senast vid årsskiftet. Bland pilotskolorna finns hela skalan representerad; förskola, 1-6, 7-9, gymnasium och yrkesskola. Den regionala spridningen är också stor.

Unik tillgänglighet

Tekniken får inte strula

Enlig Erik Berglund finns det många uppenbara fördelar med e-skolan och den främsta är tillgänligheten. Att alla elever kan läsa samma bok samtidigt ser han som en enormt stor möjlighet.

-Då slipper vi det klassiska med att vi måste läsa den bok som finns som klassuppsättning. Det är också väldigt vanligt att barn väljer böcker som kompisen läser och nu kan de läsa samma bok samtidigt, säger han.

Berglund beskriver e-skolan som ett bra komplement till skolbiblioteket.

-En fördel är också att vi kan bistå med bibliotekariekunskap, vi kan anlita skolbibliotekarier och pedagoger som hjälper oss att presentera ett ändamålsenligt utbud för läsarna. E-skolan kan ändå aldrig ersätta bibliotekarier och lärare som känner eleverna, men vi kan bistå och komplettera.

ElibU i Sverige har idag mellan tio och femtontusen användare, men alla tar ju inte aktivt del av det utbud de har rätt till.

-Vår uppgift är att göra det hela så attraktivt som möjligt. Bokutbudet är förstås väldigt avgörande men det får inte heller falla på att tekniken strular.

Man ska inte behöva tänka på tekniken, menar Erik Berglund. Som bäst färdigställs den tekniska biten och målet är att läsarna ska kunna fokusera enbart på boken och att allt det tekniska ska löpa av sig självt.

-Du måste förstås logga in och visa vem du är, men vi vill ju inte att det blir ett ständigt problem med glömda lösenord och sådant som gör att läsningen i sig blir svårtillgänglig. Det är en utmaning.

Presentera sextusen titlar Via e-skolan kommer läsarna att få tillgång till ungefär sextusen boktitlar.

-Hur ska vi lyckas presentera sextusen böcker på en enda skärm? frågar sig Erik Berglund. Samtidigt har samma fråga sysselsatt bibliotekarier i alla tider, då det alltid är en utmaning att välja vilka böcker som ska ställas fram och visas upp.

-En fördel är att e-böckerna kan höra till olika kategorier medan böckerna i ett fysiskt bibliotek bara kan finnas i en enda hylla samtidigt. En och samma bok kan ju passa i kategorierna lättläst, fantasy och kärlek och virtuellt får de också höra till alla de grupperna samtidigt. Bland böckerna i e-skolan finns böcker för läsare i alla åldrar, mellan tusen och tvåtusen titlar är barnböcker.

Framtiden för e-boken I pilotskedet betalar skolorna 2 euro per användare per år, vad skolorna får betala när e-skolan blir tillgängligt för alla är ännu oklart.

-Vi är måna om att rektorer och undervisningschefer inte avskaffar skolbiblioteken på grund av e-skolan. Med projektet vill vi öka läslust och läsning

och där kan vi aldrig ersätta en lärare eller bibliotekarie som verkligen känner eleverna och kan rekommendera böcker som landar rätt. E-skolan är ett komplement, inte en ersättning.

Erik Berglund hoppas att förlagen i framtiden gör det möjligt att parallellt konsumera litteratur på papper och enligt någon streamingmodell, för det finns för- och nackdelar med båda systemen.

-E-böckernas utmaningar är den glänsande skärmen, den höga distraktionsfaktorn och det faktum att läsaren inte vet hur tjocka böckerna är. Men den dag vi inte längre skiljer på surf- och läsplattor och alla apparater är tunna och lätta kommer e-böckernas utveckling att gå riktigt snabbt framåt, förutspår Erik Berglund.

Läs mera om e-skolan på www.e-skolan.fi och om ElibU på elibublogg.wordpress.com AMANDA AUDAS-KASS

ARENA 15

Biblioteket i skolans centrum Eldsjälar, ihärdighet, ledningens stöd och lite tur – det är receptet på ett välfungerande skolbiliotek. Sursik skola i Pedersöre har satsat stort på skolbiblioteksverksamheten, en satsning som har gett resultat.

På Sursik skola fick vi för tre år sedan ett helt nytt skolbibliotek. Skolbiblioteksverksamheten har dock längre anor än så. Skolan har alltid haft någon form av skolbibliotek och när undertecknad tog över biblioteksskötseln 1989 så fanns biblioteket i ett utrymme i den senast utbyggda delen av skolan. Skolan har tack vare ett växande elevunderlag förstorats i etapper sedan mitten av 1960-talet när den byggdes. Detta har resulterat i en rätt långsträckt byggnad med biblioteket i ena ändan av denna huskropp.

Utrymmet var i och för sig rätt trevligt med ett arbetsrum för den lärare som hade ansvar för biblioteket praktiskt placerat alldeles intill. Dessutom fanns modermålslärarnas klassrum precis bredvid biblioteket. Trots detta var utrymmet för litet och hade en alltför undanskymd placering.

Hur får man ett nytt skolbibliotek?

Svaret på ovanstående fråga är förmodligen en kombination av ihärdighet och förmånen av att ha fått statsbidrag vid rätt tidpunkt. Initiativet till det nya skolbiblioteket togs ursprungligen av mig som ett resultat av en kurs som jag gått på.

I början av 2000-talet ordnade UBS

16 ARENA

och Esbo stad en kurs för skolbibliotekarier som kallades Läs och skriv. På utbildningschef Rolf Sundqvists uppmaning deltog jag i de olika utbildningstillfällena. En av kursdagarna ägnades åt skolbiblioteket som rum. När kursen tog slut ringde man mig från UBS och ville att jag skulle skriva en artikel till den bok som skulle ges ut vid projektets slut. Något motvilligt tog jag mig an uppgiften och satt under jullovet och skrev på artikeln. Vid skrivandet av artikeln tvingades jag grundligt fundera igenom vad kursen konkret gett. Jag kunde då konstatera att om vi ska få ett modernt skolbibliotek så finns det bara ett ställe i skolan som är tillräckligt centralt och det är lärarrummet! Men var placerar man då femtio lärare?

Till saken hör att vårt lärarrum var alldeles för trångt så det var inte svårt att få rektor Håkan Storbackas stöd för idén att bygga ett helt nytt lärarrum och flytta biblioteket till den plats där lärarrummet låg. För att göra en lång historia kort så fick kommunen hösten 2009 besked om att vi hade möjlighet att få statsbidrag för en utbyggnad av skolan med en administrativ del. Lärarna fick komma med önskemål och kunde påverka rumsfördelningen i mycket hög grad. Vid den tidpunkten hade vi så

länge talat om behovet av ett nytt bibliotek, att alla mer eller mindre tog det för givet att skolbiblioteket skulle flytta till det ställe där det gamla lärarrummet låg. Jag hade själv utmärkta möjligheter att delta i planeringen eftersom jag vid tidpunkten var både rektor och skolbibliotekarie.

Vid skolstarten 2011 kunde vi välkomna eleverna till en helt förändrad skola. Ombyggnaden av de gemensamma korridorutrymmena tillsammans med utbyggnaden av den administrativa delen förde på en gång Sursik som byggnad från 1960-talet till 2000-talet. I denna uppgradering av själva fastigheten spelar biblioteket en betydande roll.

Varför Athena?

Hur kom då namnet på skolbiblioteket till? När vi flyttade in i vårt nya bibliotek så ville Pedersöre Gymnasium också utveckla sin skolbiblioteksverksamhet och flyttade in sin skönlitteratur i biblioteket. Då behövde vi ett nytt namn på biblioteket och ordnade en namntävling bland lärare och elever. Vi fick faktiskt in över 150 förslag och fastnade för Athena som var visdomens gudinna i det gamla Grekland. Orsaken till att vi valde just Athena var att det var lätt att säga och att det associerades med något positivt.

Biblioteket i fokus Samtidigt som man beslöt att uppföra ett nytt skolbibliotek så fick vi också pengar från UBS för ett lärmiljöprojekt vi ansökt om. Lärmiljöprojektet kallades Biblioteket i fokus och syftade till att utrusta det nya biblioteket och utveckla

biblioteksverksamheten. Lärmiljöpengarna bidrog till att biblioteket införskaffade en info-tv och att vi köpte en klassuppsättning iPaddar.

Inom ramen för projektet har vi även satsat på läsfrämjande verksamhet och framför allt utarbetat ett undervisningsmaterial för att göra eleverna mer informationskompetenta.

Hur ser den vardagliga verksamheten ut i Athena biblioteket?

Vi är flera som delar på uppgiften att sköta bibilioteksverksamheten. Huvudansvaret ligger dock på mig som får betalt för fem timmar per vecka. Dessutom delar tre lärare i modersmål på 2,5 timme i veckan för att kunna hålla biblioteket öppet alla raster. Ensam skulle jag inte klara av att ha biblioteket öppet alla raster under skolveckan. Vi har 70 minuters lektioner och har därför tre raster per dag. Under alla dessa raster är biblioteket bemannat med lärare som sköter utlåning, returnering, ger boktips åt eleverna och ställer tillbaka böcker i hyllorna. Dessutom står biblioteket till förfogande alla lektioner för alla lärare.

För att säkerställa att det inte sker kollisioner så har vi ett bokningssystem där man kan reservera biblioteket för ett besök med en klass. Där bokar jag på förhand in modersmålslärarna med sina klasser ca var tredje vecka.

En stor del av min tid går åt till att köpa böcker, registrera dem i biblioteksdatasystemet och att plasta böcker.

Vår budget för tidningsprenumerationer och bokinköp är drygt 6000 €. När det gäller bokval så får både lärare och elever komma med önskemål och förslag på böcker de tycker att vi ska ha.

Nina Granberg, som är skolbiblioteksansvarig i Pedersöre gymnasium, och jag diskuterar bokval med varandra och i huvudsak köper hon böcker ämnade för lite äldre ungdomar och vuxenböcker medan jag i stället införskaffar ungdomsböckerna. Det är även jag som köper de flesta faktaböckerna för gymnasiet har sina faktaböcker på gymnasiesidan. Jag brukar också gå runt i alla nya sjuor och ha biblioteksinformation och bokprat. För att kunna bokprata så läser jag kontinuerligt en hel del ungdomsböcker. Jag brukar också kort sammanfatta alla ungdomsböcker jag läst i Power Point- format och presentera dem för modersmålslärarna på samplaneringstillfällen. På detta sätt får de boktips och kan i sin tur tipsa sina elever. Till mina uppgifter hör också att varje vecka uppdatera innehållet i infotvn.

Biblioteket som en del av skolans verksamhet Skolbiblioteket i Sursik är inget projekt som har en början och ett slut utan en kontinuerlig satsning från skolan och kommunen. Att bygga upp det nya

biblioteket var i och för sig en stor engångssatsning men själva verksamheten utvecklas hela tiden. Kommunen har satsat extra pengar för att kunna ha biblioteket öppet varje rast och vi får alltid pengar i budgeten avsatt för bokinköp.

För att satsa på läsningen har vi i Sursik varje vecka en lästimme där var alla sitter och läser en bok en halv lektion. Alla i skolan deltar utom de praktiska ämnena och tillvalsämnena. Detta har vi gjort redan i tre läsår. En utmaning är det förstås att få alla elever att komma ihåg lästimmen och låna eller ta med en bok hemifrån. Vilken lektion i veckan som är lästimme följer ett rul�lande system så att samma lektion inte alltid ska ”drabbas”.

I samarbete med kommunbiblioteket hade vi senaste läsår en lästävling med namnet Gilla orden! mellan klasserna i åk 7. Året före det så hade vi den dåvarande läsambassadören Johan Unenge på författarbesök i årskurs 8. Även detta i samarbete med kommunbiblioteket. Vi har också försökt nå föräldrarna med budskapet om hur viktig läsningen är och senaste läsår så hade vi ett föräldramöte för pappor. Där bokpratade jag och papporna hade möjlighet att låna böcker i skolbiblioteket på sina barns lånekort. Vi försöker också nå eleverna via de sociala medierna och har därför skapat en egen facebook-

ARENA 17

grupp för biblioteket och även en bokblogg. Under detta läsår så ska vi försöka aktivera eleverna att våga göra inlägg på bloggen, hittills är det endast lärare som skrivit i den. Vi planerar också att föra in biblioteket på Instagram, det verkar som om de yngre föredrar Instagram framför Facebook numera.

Hur har vi fått allt detta till stånd?

För det första så måste det finnas någon som brinner för skolbiblioteksverksamheten på skolan, som har tid och intresse att satsa lite extra. Men det räcker inte med en eldsjäl ifall denna eldsjäl inte får stöd från skolans ledning. På Sursik har vi haft det väl förspänt genom att jag själv i många år har varit biträdande rektor för skolan och på detta sätt har haft en position där jag kunnat påverka. Jag har alltid fått rektors stöd för skolbiblioteksverksamheten och även utbildningschefen har genom sitt stöd fått bildningsnämnden att satsa pengar på att vi kan ha biblioteket öppet med lärarkrafter varje rast. Sedan har också modersmålslärarna på ett föredömligt sätt engagerat sig i skolbiblioteket. Det ligger ju i allra högst grad i deras intresse att ha ett fungerade skolbibliotek till sitt förfogande.

18 ARENA

Framtiden?

Det enda hot mot bibliotekets verksamhet som jag i detta nu kan se är att de ekonomiska ramarna för kommunen allvarligt krymper. Annars så räknar jag med att verksamheten skall fortsätta som tidigare. De nya läroplanerna som är på kommande betonar olika typer av läsande och accentuerar behovet av bibliotekstjänster. PISA-undersökningarna som visar en sjunkande trend vad gäller ungdomarnas läsande gör en fortsatt satsning på skolbibliotek nödvändig.

Det är viktigt att ha visioner. Min vision i det fortsatta arbetet med skolbibliotek är att få en utökad bemanning för att kunna göra det som en skolbibliotekarie borde satsa på, nämligen att planera och genomföra olika projekt med lärarna. Att allt mer kunna gå in i klasserna och undervisa i de färdigheter som ungdomarna idag behöver vad gäller skrivande på nätet och att hantera den information de själva hittar på nätet. Arbetsuppgifterna lär inte ta slut i första taget!

BILD NILS ÖSTMAN, CAROLA SJÖBLOM TEXT CAROLA SJÖBLOM lärare i historia och samhällslära, bitr.rektor och skolbibliotekarie

Hur samtalar du om litteratur?

En lärare som tillsammans med en elevgrupp ska behandla en text som alla läst kan välja mellan många olika metoder. Litteratursamtalet har hängt med länge och metoden kanske inte känns speciellt avancerad. Det kan ändå vara nyttigt att se över sitt sätt att leda litteratursamtal. Vi fastnar lätt i invanda mönster och tänker inte på hur våra frågor styr elevernas reception.

N

yligen gick ett litteratursamtal, ja, den här gången var det ett filmsamtal, som jag hade med en elevgrupp riktigt dåligt. Gruppen hade en specialkurs om förintelsen, en kurs som eleverna valt för att de är intresserade av temat. Vi såg Roberto Benignis fina film La vita è bella. Efter filmen var många märkbart tagna, så filmen hade gått hem. Jag var väl förberedd, hade sett filmen på nytt och finslipat frågorna. Eleverna satt först i smågrupper och diskuterade. Redan i det skedet märkte jag att det gick trögt och när vi placerade om oss för att samtala i storgrupp hade den sista droppen energi, beredskapen att dela med sig och nyfikenheten på vad andra tänker blåst all världens väg. Mot mig stirrade fjorton ögonpar. Stumt. Ändå tror jag på litteratursamtalet.

Litteratursamtalet har under min tid som lärare lyfts fram i fortbildningar och i forskning. År 2006 konstaterar Eva Hultin i Samtalsgenrer i gymnasieskolans litteraturundervisning att man hör en massiv samtidskör sjunga samtalets lov, och att det ger vid handen att samtalet inte getts tillräckligt med plats eller förts på fel sätt. Idag kopplas litteratursamtalet uttryckligen till läsförståelse. Rapporter om allt sämre läsförståelse bland barn och unga haglar över oss och forskare påpekar att det inte räcker

med att barnen läser mer. Det är samtalet efteråt som är det viktiga. Också Catharina Schmidt som ifjol publicerade avhandlingen Att bli en sån som läser: Barns menings- och identitetsskapande genom texter konstaterar på www.forskning.se att skolan är en alldeles för tyst lärmiljö och att barn når läsförståelse och upptäcker det fantastiska med att läsa först när de får tala om det lästa.

Inom sig vet nog varje modersmålslärare det här. De gånger man får till stånd en äkta dialog mellan elever om en text, förstår man att processen är igång. Då kan man, fastän man som lärare läst och diskuterat texten med elever ett otal gånger, plötsligt höra en elev lyfta fram en ny sida av en text, en ny nyans, en intressant tanke. Och då kompisarna hakar på, först lyssnar och sen kommenterar skapar man tillsammans ny kunskap. Då påminns man om varför man är modersmålslärare.

Det ultimata litteratursamtalet Målet med ett litteratursamtal är enligt Judith Langer i Litterära föreställningsvärldar att få elever att delta i litterära diskussioner som har samma särdrag och mönster av eftertanke som samtal utanför klassrummet. Det kännetecknas av att deltagarna uttrycker sina tankar om texten, men att diskussionen nästan genast får dem att begrunda nya

tankar, interagera och kommentera sådant de inte tänkt på. Det är förstås ett ideal att sträva efter, men samtidigt är det samtal som förs i skolan alltid inplacerat i en skolkontext. Samtal i skolan kännetecknas tyvärr ofta av ickeautentiska frågor som läraren vet svaret på. Frågorna borde vara autentiska och läraren genuint intresserad av svaren.

Det här påpekar också Michael Tengberg i sin avhandling från 2011, Samtalets möjligheter. Om litteratursamtal och litteraturreception i skolan. I undersökningen framkommer också att elevers inlägg nästan alltid går via läraren, inte mellan elev och elev. Det här känner säkert de flesta lärare tyvärr igen. Trots det kan samtalet enligt Michael Tengberg ge oss möjlighet att mötas och låta olika föreställningar bli utgångspunkt för förhandling, samarbete och nya idéer.

Via samtalet kan läsarna komma längre med texten än vad de hade gjort på egen hand. Om det här vittnar många elevers kursutvärderingar som jag läst genom åren. ”Det bästa var att kunna föra ett samtal om Utrensning och spekulera om vad författaren egentligen menade.

Andra lägger märke till viktiga saker man själv kanske missat.” Så här skrev en flicka som Netlibrissamtalat om Sofi Oksanens Utrensning. En pojke som läst Nick Hornbys Slam kommenterade samtalet med kompisarna så här: ”Bra

ARENA 19

var det att ifall något blev oklart för en själv så hade de andra förstått det.”

Det finns många olika typer av litteratursamtal men åtminstone i gymnasiet är det nog det texttolkande samtalet som är intressantast. Som namnet säger är det frågan om ett samtal där deltagarna tolkar och analyserar en text och den pedagogiska avsikten är fördjupad textförståelse och dialog. För modersmålslärare gäller det att skapa en lärmiljö där vi kan förverkliga litteratursamtalet på bästa sätt. Vi måste skapa yttre förutsättningar för samtalet, vi behöver en fungerande text och vi ska kunna leda samtalet.

Praktiska arrangemang Det där med att skapa yttre förutsättningar kan verka vara banala detaljer, men är det inte. När det gäller att bädda för ett bra litteratursamtal, är frågan om hur deltagarna sitter och hur många de är central. Om man vill att deltagarna ska tala med varandra, måste de kunna se varandras ansikten. Man får ta sig omaket att ordna om i klassrummet så att man sitter i en ring. Om gruppen består av 30 deltagare är det inte lätt.

Ja, inget är lätt i en så stor grupp, och är man så många är det frågan om man ens kan kalla det ett gemensamt litteratursamtal.

En modersmålslärare är ständigt på jakt efter texter som kan fungera. Med åren utvecklar man en ganska bra näsa för vad som går hem. Men då man därtill vill ha texter som på något sätt utmanar eleverna och inbjuder till tolkande

20 ARENA

lässtrategier, är det viktigt att välja text med stor omsorg. En sådan är t.ex.

Kjell Lindblads novell Elva brev som jag använt otaliga gånger som första gemensamma novell med gymnasiets förstaårsstuderande. I den berättas ur ett barns synvinkel om en kärnvapenattack och texten engagerar, väcker frågor och innehåller många tomrum. Efter att jag högläst texten är det alltid tyst. Det är en bra tystnad, men när vi kommer igång med frågorna som väcks – vad har egentligen hänt? varför är berättelsen så berörande? – förhandlar eleverna ivrigt om svaren. Och det bästa är att texten alltid väcker empati och förståelse för pojken i novellen, och i förlängningen förhoppningsvis också för andra människor.

Den svåraste biten är nog hur läraren organiserar och leder samtalet. Det kan t.ex. vara klokt att först låta eleverna skriva korta spontana iakttagelser. Olga Dysthe betonar i Det flerstämmiga klassrummet ofta vikten av det här momentet i vilket eleven skriver ner sin första reaktion på texten. Läraren ska i det efterföljande samtalet bygga vidare på det eleverna tagit fasta på. Birte Sørensen kallar i Texten och verkligheten elevens första möte med texten för elevtext. Ett enkelt sätt att utgå från elevtexten är att eleverna stryker under ställen de tycker är intressanta eller inte förstår och sedan diskuterar vad de plockat ut i par.

Väldigt ofta fungerar lärare ändå enligt Michael Tengberg så att de tycks ha en agenda som samtalen ska realisera, och som styr interaktionen. Lärarna vill inte

lämna sin samtalsplanering, och det leder till att man talar om det som är viktigt för läraren. Här gäller det att balansera mellan att ställa frågor, om eleverna inte spontant kommer åt något centralt i texten, samtidigt som man bemöter och beaktar elevsvar.

Om vi som lärare inte tar tag i de trådar som elever lyfter fram, signalerar vi att det är lärartexten som räknas.

Lika väl som man lär elever att lyssna på vad andra säger, får man som lärare se till att man spetsar öronen och lyssnar också på den elevs inlägg som kanske spretar åt ett helt annat håll än det man själv är inställd på. Ett tecken på ett gott litteratursamtal är, vilket också Michael Tengberg påpekar, att läraren väver in elevsvar i sina följande frågor. Litteratursamtal är alltså en utmaning.

Läraren ska ha en god planering men vara lyhörd och flexibel, också då det går undan och man måste reagera snabbt. Samtidigt ligger det en tjusning i det här och ingen grupp fungerar likadant som en annan.

Vilka läsarter använder du?

En intressant aspekt på litteratursamtalet är läsarter. Med läsarter avser Michael Tengberg det sätt på vilket man förstår och förhåller sig till texten. Olika läsarter får texten att framträda på ett visst sätt för läsaren. Här är det lärarens frågor som styr. Frågorna som läraren ofta sammanställt på förhand, visar vad läraren uppfattar som viktigt. Man kan t.ex. styra in samtalet på intrigen, på etiska eller estetiska värderingar av tex-

ten eller på författarens syfte med den.

Michael Tengberg skiljer mellan hela sex olika läsarter i litteratursamtal, nämligen handlingsorienterade, betydelseorienterade, värderingsorienterade, subjektsorienterade, intentionsorienterade och metakognitiva. Det är viktigt att vara medveten om det här och ställa frågor som aktiverar olika läsarter, och inte fastna t.ex. i den vanligaste, nämligen den handlingsorienterade. För att hjälpa elever att utveckla sin reception borde läraren uppmuntra eleverna att pröva på olika läsarter. På det sättet berikar man inte bara receptionen av en viss text, utan lär sig urskilja förhållningssätt som är användbara då man senare läser andra texter. Även om man som lärare har valt en bra text, är väl förberedd och försöker vara lyhörd och flexibel fungerar det nödvändigtvis inte alltid. Misslyckandet med La vita è bella har jag funderat mycket på, utan att ha ett entydigt svar på vad som gick fel. Gruppen var ny och många kände inte varandra från tidigare. Tidpunkten var dålig, vi träffades efter skolan sent på fredageftermid-

dag. Det är inget bra utgångsläge. Då responsen är trög och eleverna sneglar på klockan påverkas också läraren och blir osäker. Det kan hända att det i vår misslyckade diskussion varit bättre om jag låtit eleverna börja med att skriva en elevtext och sedan kunde vi ha samtalat utifrån de frågor de lyft fram. Det vi också måste minnas är att det kan finns texter som elever, av olika orsaker, inte vill ventilera med andra.

Det viktiga är att som lärare stanna upp och fundera på sin egen undervisning. Vi behöver bli medvetna om vilka samtalsgenrer och läsarter vi använder i klassrummet, det hör, som Gunilla Molloy säger i Selma Lagerlöf i mångfaldens klassrum, till vår didaktiska kompetens.

Det som eleven ”ser” och ”inte ser” i texten kan bero på lärarens läsanvisningar och samtalsgenre.

Det finns ytterligare en dimension kopplad till litteraturläsning och litteratursamtal i skolan. Det är det som elever aldrig säger ut i samband med utvärderingar, inlägg i samtal eller en god analys som visar att de kan omsätta sina kunskaper från samtal i praktiken, t.ex.

i ett textkompetenssvar i studentprovet.

Lärare vet aldrig riktigt vad alla elever får ut av texter, vilka tankar texterna väcker, vilka kopplingar eleverna gör med sitt eget liv. Det är heller inget jag som lärare ska veta. Samtidigt är det fascinerande. En gymnasieelev utbrast en gång, när vi hade läst Hemingways Berg som vita elefanter: ”Men det här handlar ju precis om min pappas liv!” Det är inte så vanligt att man i gymnasiet spontant reagerar på en text, men det påminde mig om vad läsningen kan sätta igång inom alla, också den elev som väljer att vara tyst. I litteratursamtalet har den enskilda eleven rätten att tiga om det han eller hon vill tiga om, men samtalet ger alla elever tillfälle att lyssna på kompisarnas synpunkter, fundera vidare, ta till sig någon ny synvinkel och tänka högt tillsammans med sina kompisar.

Litteratursamtalet är ett verkligt viktigt led i läsprocessen och som lärare behöver vi emellanåt stanna upp och se över vårt eget sätt att förverkliga det.

MARIA GRANDELL-STRÖMGÅRD

KÄLLOR

Barn blir bokslukare genom samtal. Artikel från Örebro universitet 2013-12-20. Hämtad 7.2.2014 från http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/barnblirbokslukaregenomsamtal.5. d9028231431015b9e9a9.html Hultin, Eva (2006). Samtalsgenrer i gymnasieskolans litteraturundervisning. Örebro Studies in Education 16. Örebro.

Langer, Judith (2005). Litterära föreställningsvärldar. Litteraturundervisning och litterär förståelse, Bokförlaget Daidalos AB: Göteborg Molloy, Gunilla (2011). Selma Lagerlöf i mångfaldens klassrum. Studentlitteratur: Lund.

Schmidt, Catarina (2013). Att bli en sån’ som läser : Barns menings- och identitetsskapande genom texter.

Doktorsavhandling. Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap , Örebro Studies in Education, Örebro universitet. Hämtad 7.2.2014 från http://oru.diva-portal.org/smash/get/diva2:656947/ FULLTEXT02.pdf Sørensen, Birte (1985). Texten och verkligheten i : Jan Thavenius och Bengt Lewan (red.), Läsningar: Om litteratur och läsaren s. 142-165. Akademilitterartur AB: Stockholm.

Tengberg, Michael (2011). Samtalets möjligheter. Om litteratursamtal och litteraturreception i skolan, Brutus Östlings Bokförlag Symposion: Stockholm / Stehag.

ARENA 21

BOKMÄSSA

Badboys intresserar inte tuffa flickor Tiderna förändras och det syns inom litteraturen. Fantasygenren frodas och välkomnas positivt av såväl unga som något äldre läsare. Jag har åter haft möjligheten att få uppleva bokmässan i Göteborg och vill dela med mig av mina upplevelser.

Under lördagen 27.9.2014 lyssnade jag och mången annan fantasyfantast på ett seminarium som handlade om flickbilden i fantasy. Maria Turtschaninoff, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg diskuterade sina bokkaraktärer och funderade på hurdana de är. De var alla överens om att det finns ett uppsving av tuffa flickor inom fantasy, flickor som tar för sig och vågar gå sin egen väg. De här flickorna är inte heller kärlekssjuka utan snarare avskyr badboys som bara ställer till det för dem. Helst ska skurken i böckerna inte heller vara alltför het så att flickan inte dras till honom.

Tuffa fantasyflickor finns det gott om i dagens litteratur som t.ex. Katniss i Hungerspelen, Tris i Divergent-trilogin eller Sofie i Trollkarlens slott.

Att det finns tuffa flickor inom litteraturen är i och för sig ingen nyhet. Föregångare för alla ovan nämnda tuffa fantasyflickor går lätt att hitta. Skillnaden är den att vi inte lyfte fram dem, utan Pippi och Ronja var bara karaktärer i böcker.

De tuffa fantasyflickorna fortsätter att bana väg för flera nya tuffingar. Som fantasyälskare tar jag gärna emot dessa energiska rebeller och accepterar att de inte alltid faller för den hetaste killen i stan.

TEXT OCH BILD PIRKKO HÖCKERSTEDT

22 ARENA

Bokmässan i Göteborg – anteckningar i vimlet Jag förbereder mig väl. I flyget bläddrar jag igenom seminarieprogrammet än en gång, synkroniserar min kalender med de programpunkter jag skulle vilja se, de jag måste se och de jag borde se. Jag kommer att landa kl. 9.30 på Landvetter på torsdagen och kl. 15.30 på lördagen åker flyget hem. Jag har för lite tid, det vet jag redan nu. Och jag kommer att ångra mina val av programpunkter, det vet jag också. Jag kommer att fylla min anteckningsbok med anteckningar som jag i efterhand kommer att ha svårt att förstå eftersom jag aldrig kommer att hinna sitta ner och riktigt reflektera över vad jag upplevt.

Men jag kommer också att komma ihåg det viktiga.

Och jag kommer att försöka förmedla åt alla jag träffar det som jag lyssnat på och lärt mig. För det är ju en av idéerna med att åka till bokmässan i Göteborg; lära sig något nytt, fördjupa sina tankar, förmedla det nya inom litteratur, läsning och boksnack.

Litteraturen och det (post)digitala I presentationen på webbplatsen för Institutionen för Kultur och kommunikation vid Linköpings universitet berättar Jesper Olsson att han forskar i ”ljudbandspelaren som ’estetisk teknologi’ – som faktiskt verktyg för poeter och konstnärer att omvandla det litterära uttryckets former och arbetsmetoder och som ett konceptuellt redskap för att tänka annorlunda kring sådana saker som röst, minne, identitet och representation”.

Det låter krångligt, men jag väljer programpunkten eftersom jag tycker väldigt mycket om finlandssvenska Cia Rinnes visuella ljudpoesi. Jag hoppas få höra om nya idéer i litteraturen och vidga mina vyer lite, eftersom det mesta jag ändå läser i litteraturväg är helt vanlig prosa och lyrik (vad nu sen ”vanlig” ska betyda).

I sin presentation på bokmässan bekräftar Olsson mina misstankar genom att framhäva att vårt läsande egentligen inte alls har förändrats och att skrivandet heller inte har förändrats.

För det mesta läser vi ju ändå text, meningar konstruerade till helheter som noveller, romaner, artiklar, kolumner, faktatexter mm. Mediet har kanske

förändrats, men det är ändå text som text. I sin presentation berättar Olsson om konstverk som ändå tänjer på gränserna för vad text kan vara. Han frågar sig om vi inte låser oss för mycket vid begreppet text.

Med tanke på att vi i den finländska grundskolan från och med hösten 2016 har multilitteracitet på läroplanen antecknar jag konstnärerna och tänker att här kan finnas något att lyfta fram för att illustrera vad text kan och kunde vara.

Olsson nämner Camille Utterback och Romy Achituv.

De gjorde redan år 1999 ett interaktivt konstverk med bokstäver som regnar över publiken och som publiken kan fånga upp. På Utterbacks webbplats berättas närmare om konstverket och man kan bekanta sig med hur det fungerar. http://camilleutterback.com/projects/ text-rain/ I Sverige har Johannes Heldén och Håkan Jonson skapat ny poesi av Heldéns texter med hjälp av algoritmer.

Konstprojektet ”Evolution” (2014) finns endast i digital form och även det kan man bekanta sig med på webben. http://www.textevolution.net Cia Rinnes ”Archives of Zaroum” kommer också fram. Verket som i sin helhet finns på webben, tillgängligt för vem som helst. Ändå blir jag ofta förvånad över hur många som säger att de aldrig varit inne på webbplatsen. http://www.afsnitp.dk/galleri/archiveszaroum/ Rinnes verk ”Sounds for soloists” kan man också hitta på Youtube, som ljudpoesi.

Läs för tusan, läs!

Panelen har intagit sin plats i en av de stora salarna.

Barbro Westlund, lärarutbildare och lektor i läs- och skrivutveckling, Johanna Lindbäck, Sveriges läsambassadör, Katarina Lycken-Rüter, föreläsare i svenska med fokus på IT-utveckling, Eric Haraldsson, skolbibliotekssamordnare för Växjös grundskolor, Fredrik Backman, författare och samtalsledare Patrik Hadenius, chefredaktör för Språktidningen. Alla intressanta namn, med mycket erfarenhet kring barns och ungas läsning.

ARENA 23

Jag lyssnar, antecknar och brinner av iver. Som alltid när man får nya argument för tankar man redan har.

• ”Att läsa” räcker inte! Hur och vad man läser är viktigt.

• Samtalet är viktigt! När boken är läst är inte jobbet färdigt. För att komma åt de viktiga frågorna måste det finnas en fördjupning.

• Utgå alltid från texten! Lässtrategier är inte goda för alla texter. Det finns inga övergripande strategier för alla texter. (Westlund) • En litterär kanon för alla fungerar inte! De omvälvande läsupplevelserna kommer i ungdomen, men alla texter passar inte alla läsarna. (Backman) • Huvudsaken är inte att man tycker om en bok, utan vilka tankar den väcker.

• Man ska inte begränsa strategier till en skönlitterär text. Texter pekar alltid ”utåt”.

Läsning som vapen En ny panel, den här gången fokus på läskunnighet som nyckel till kunskap. Johan Svedjedal, författare och professor i litteraturvetenskap med inriktning mot litteratursociologi, Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Rasmus Fleischer, författare och filosofiedoktor i historia, Kristian Lundberg, författare och litteraturkritiker, moderator Johanna Lindbäck, författare och Sveriges läsambassadör.

Jag tar fram en ny sida i min anteckningsbok och skriver vidare.

• Läsning är en fråga om demokrati. Alla ska ha rätt att tillägna sig en god läsförmåga. Men läskunskapen tar inte slut där.

• Vi måste skilja på den intensiva läsningen och den extensiva läsningen.

• Den intensiva läsningen = man läser samma (eller väldigt liknande) verk många gånger. Det vidgar inte läsarens syn på världen.

• Den extensiva läsningen = man läser många olika verk, vilket breddar läsarens perspektiv.

• zappläsningen = man läser lite av ”varje” text, men inte så pass djupt att man skulle få en vidgad syn. (Svedjedal) • Bokrekommendationer är bra, men om algoritmer och dataprogram söker fram ny litteratur åt oss (som Spotify eller Netflix) får vi rekommendationer om böcker vi antas vara intresserade av. Blir läsningen ensidig? Breddar det på vår syn på världen? (Fleischer)

24 ARENA

• Bibliotekarier behövs, de ska ha en bred bokkultur i bakgrunden!

• Bokförmedling behövs, inte bara billigare böcker.

• Det utkommer flera titlar, men läser samma människor samma böcker? Breddas kulturen då alls?

E-bokens ljusa framsida och praktiska baksida E-boken är på allas läppar. Är den lösningen på det sjunkande läsintresset och hur ska de praktiska problemen lösas? Frågan diskuterades ur olika synvinkar av Ann Steiner, docent i förlags- och bokmarknadskunskap vid Lunds universitet, Kristina Ahlinder, direktör för Svenska Förläggareföreningen, Gunnel Stjernvall, samordnare för e-böcker på Kungl.biblioteket och Katarina Dorbell, ansvarig för Barnens bibliotek, moderator Signe Westin enhetschef för Litteratur och läsfrämjande vid Kulturrådet.

En panel om läsfrämjande och läskunnighet är ofta samstämmig. Alla vill ju samma – att barn och unga ska få läsa mera, bättre och att det ska finnas tillräckligt mycket god litteratur för att möta deras behov. Men då en panel består av människor som har olik bakgrund och olika intressenblir diskussionen givande på ett annat sätt.

• Hur ska skolbiblioteken kunna lösa kostnaderna med e-böcker? (Dorbell) • Momsen för e-boken är i Sverige 25 % i jämförelse med 6 % på vanliga böcker.

• Det är alltid en ekonomisk satsning att ge ut en bok. Förlag och författare behöver kunna leva på försäljningen. (Ahlinder) • Det behövs en kommersiell marknad för e-böcker. Nu går 85 % av e-böckerna till bibliotek. Hur ska författarna och förlagen kompenseras för sitt arbete? Om biblioteken får köpa e-böckerna billigare, men de ska kunna lånas hur många gånger som helst av hur många låntagare som helst, så hur ska detta kompenseras till förlagen och författarna? (Ahlinder) • Får vi flera läsare genom e-böckerna? Nej, säger forskningen. Men, för dem som läser kan det vara kompletterande att också läsa e-böcker. (Steiner) • Viktigt att komma ihåg, i Norden har vi helt andra utmaningar gällande e-boken än i USA och Storbritannien. I Norden är bibliotekens roll självklar. I USA och Storbritannien diskuterar man utmaningar kring e-boken gällande Amazon osv. Då kan e-böckerna ha

ett billigare pris. Det är ändå enskilda kunder som köper dem, inte bibliotek som sedan ska kunna låna ut dem till biblioteksbesökare som inte ens sätter sin fot i biblioteket. (Ahlinder) • Läsmotivation och tillgång till böcker är sammankopplade, men e-boken är inte räddningen. (Steiner) • Urvalet är viktigt. Vem ska sköta urvalet och rekommendera e-böcker på biblioteket? Ska allt skötas över nätet, så finns inte kontakten mellan läsare och bibliotek och samtalet uteblir.

• Varför ska man inte vara tvungen att gå till det fysiska biblioteket för att låna en e-bok?

• Man måste också jobba läsfrämjande med e-boken.

Det räcker inte med ett utbud.

På lördagen när jag sitter i flygbussen igen räknar jag igenom programpunkterna jag lyssnat på. Det blir närmare femton samtal med olika röster om olika ämnen. Jag är alldeles vimmelkantig av allt jag hört och inspirerats av. Det har varit röster om läsfrämjande arbete, e-böcker, bibliotek och läsning i skolan.

Men framför allt har det varit författare som talat om sina verk. Jag har hört Sara Stridsberg berätta om Beckomberga, Sara Andersson och Lars Lindqvist berätta om sina lättlästa romaner, Erlend Loe, Nanna Johansson och Kringlan Svensson tala om humor i böcker, Majgull Axelsson och Lotta Lundberg föra ett samtal om fakta och fiktion i sina böcker Timme noll och Jag heter inte Miriam.

Men min anteckningsbok gapar tomt på sidorna där jag antecknat författarsamtalen jag lyssnat på. Då har jag inte haft ro att skriva. På författarsamtalen vill jag bara lyssna och ta in det som sägs. Njuta. För de samtalen handlar inte om vad som är pedagogiskt eller bra med tanke på läsfrämjande arbete. Det är samtal om det viktigaste av allt – litteraturen.

Ja, eller en anteckning har jag från ett samtal. Och det var när Lotta Lundberg sade: ”Jag tror på fiktionen, inte på att runka realiteten.” Fast bredvid citatet har jag skrivit ”Sa hon faktiskt det, eller hörde jag fel?” Jag vet inte om jag hörde rätt. Men det var ett minnesvärt samtal och Timme noll och Jag heter inte Miriam är absolut böcker som jag ska läsa.

JOLIN SLOTTE

ARENA 25

Läsning och digitalisering i fokus på Bokmässan i Göteborg Varför är det bättre att ”hur-läsa” än ”att-läsa”? Hur gör man när man killgissar, skapar läsarter eller går från ytwebben till djupwebben? Vad menar vi med tantasy eller vatten-i-öknen-fenomenet?

Varför sysslar vi med teknifiering, digitalisering och märkvärdifiering? När ska vi plocka lågt hängande frukt, låta alla svampar växa fritt för att bli kreativa, undvika kraschlandningar i det googliska havet eller kollapsande räkmackor?

Så här lät det på Bok och bibliotek, bokmässan i Göteborg 25–28.9.2014. Bokmässan firar 30 år och har utvecklats från en liten biblioteksmässa till ett massivt evenemang som i år lockade 97 000 besökare. Två dagar av fyra fylls av ett mångsidigt program som är skräddarsytt för ”branschfolket”, vilket kan kännas som ett slags erkännande i sig för vår yrkeskår. Mässans seminarier på 20 eller 40 minuter är kärnfulla och så gott som alltid hänryckande infoduschar (och inte sällan kallduschar) där frågor både väcks och besvaras. Mycket fanns det att ta med sig hem – mer än bara ett fullskrivet anteckningsblock.

Ett fokusområde på mässan var inte helt oväntat läsning. Den stora seminariesalen var smockfull då den svenska läsambassadören tillsammans med lärarutbildare, författare och forskare diskuterade vad vi kan göra bättre för att få unga att läsa. Panelen funderade bland annat på varför det är svårt att avdramatisera läsandet och betonade att det är viktigare hur, varför och vad vi läser än hur mycket eller bara att vi läser. En ”mekanisering” av läsandet såg man som det största hotet för läslusten. Det konstaterades också att läsförståelsen är ämnesspecifik och att det därför är alla lärares ansvar att prata om läsning och diskutera texterna med eleverna. Forskaren Barbro Westlund betonade att skönlitteratur inte ”bara så där” gynnar läsning av facklitteratur, utan det krävs att vi job-

26 ARENA

bar också på gränsen mellan fakta och fiktion.

Det var intressant att höra att skolbibliotekarierna i Sverige verkar ha en mer framträdande roll, och att många dessutom jobbar med bibliotekverksamheten som huvudsyssla. De har ett visst ansvar för undervisningen i informationssökning och källkritik och för digitala frågor. Flera skolor i Sverige har utnämnt språkutvecklare som har tid att ägna sig åt språk i skolan, andra ordnar

t.ex. ”läsrace” och skriver och publicerar egna boktips med eleverna. Men mest av allt efterlystes det ändå positiva och starka (gärna manliga) förebilder som verkligen läser för nöjes skull.

Ett annat centralt diskussionsämne under årets bokmässa var digitaliseringen. Sverige har naturligtvis inte heller undgått de krav som ställs på lärare i fråga om att tillämpa IKT, källkritik, (sociala) medier och medietexter och inte minst själva tekniken i undervisningen, och dessutom paketera det så snyggt att det hos eleven väcker intresse och ger motivation. Något som flera gånger lyftes fram var att IKTkompetens är något eleverna har rätt till. Vi borde inte få släppa iväg eleverna ut i studie- och arbetslivet utan vissa kunskaper, menar de svenska sakkunniga.

Det betonades ändå under flera seminarier att vi får och ska akta oss för att försöka göra alltför stora förändringar på en gång, och ge oss själva tid att testa tekniken och det pedagogiska i mindre grupper innan vi t.ex. köper in 300 datorer för att uppnå idealsituationen ”ett till ett”, där varje elev har en dator eller surfplatta. IT-strategerna och lärarna Lars Berglund och Lars Ekelöw nämnde följande grundförutsättningar för nät-

baserad undervisning: baskunskap hos ämneslärarna, pedagogiskt kunnande, fungerande tekniskt stöd, och förstås ekonomiska resurser. Skolorna behöver ha den nätpedagogiska kompetensen i huset, menar de.

Läraren och journalisten Filippa Mannerheim berättade också om en metod hon kallar samtalsgoogla, ett sätt att lära eleverna källkritik genom att tillsammans söka information på nätet och diskutera sig fram till bättre källor, och på så sätt nå den så kallade djupwebben: texter, arkiv, videor och annat material som inte dyker upp om inte Google råkar vilja det.

Under bokmässan i Göteborg får man känna sin bransch på pulsen och får dessutom en inspirationsspark inför det kommande läsåret. Själv upplever jag efter bokmässan att den största utmaningen (bland många) är att se skillnaden mellan att använda teknik och webbresurser i allmänhet och att använda dem pedagogiskt. Nätpedagogik är väl inte bara att lägga upp materialet på en webbplattform? Men vad är det då, egentligen? Ett annat område där det känns som att vi alltid borde göra mera är källkritiken. Hur ska vi ha tid och kompetens att orientera oss i webbdjungeln då det ibland kan misslyckas att be eleverna spara rätt fil på rätt ställe? Men efter alla diskussioner och inspirerande inslag på mäs�san vet jag åtminstone var jag ska börja.

Ett litet urval av webbresurser och litteratur värd att bekanta sig med:

• Sveriges läsambassadör: www.lasambassadoren.se • Resurs för medie- och informationskunskap: http://mik.statensmedierad.se/ • Svenska klassiker i digitala versioner: http:// litteraturbanken.se • Färdiga uppgifter och lärarguide för att jobba med källkritik: Det är bara att Googla! av Filippa Mannerheim och Katarina Fast Ehrlén (2014, Sanoma Utbildning) • Kopieringsunderlag och lärarguide: Känn på litteraturen 1: En guide genom tiosvenska samtidsromaner av Carl-Johan Markstedt (2013, Sanoma Utbildning)

Mässans bästa: Flickbilden i fantasy: Johanna Koljonen som strålande moderator, som tillsammans med bl.a. Maria Turtschaninoff levererade en träffsäker analys av den slätstrukna flickbilden som dominerar i flickfantasyn (bortkommen, kär, vacker men omedveten om det osv.). Dags att sluta tala om ”starka flickor”!

TEXT OCH BILD SANDRA FORSELL

ARENA 27

28 ARENA

Fin start för den finlandssvenska LL-romanen I höst är det premiär för den finlandssvenska skönlitteraturen i LL-bearbetning. Tre samtidsromaner har utkommit på lättläst svenska: Kjell Westös Där vi en gång gått från 2006, Robert Åsbackas Orgelbyggaren från 2008 och Birgitta Bouchts Tusenblad, en kvinna som snubblar från 2011. I bokvalet har Lärum-förlaget med andra ord inte tvekat att satsa på aktuell och högklassig vuxenlitteratur.

Hur låter sig just Robert Åsbacka omskrivas till lättläst, undrar jag och tar mig an Bosse Hellstens återberättelse av Orgelbyggaren – en av mina absoluta favoriter bland nyare finlandssvenska romaner. Kommer jag att bevittna ett helgerån mot Åsbackas finstilta, mångbottnade berättelse om åldrande och död?

Inte alls, visar det sig. Bosse Hellsten förenklar och förtydligar Åsbackas i sig vardagliga och enkla prosa, men lyckas genomgående bibehålla det ursprungliga tonfallet. Han lämnar kvar ekon av Åsbackas text och lyckas ofta inlemma citat ur originalet. Också Åsbackas ömsom ironiska, ömsom mörka undermeningar finns där.

Romanen om den gamle Johannes Thomassons enahanda småstadsliv i skuggan av Estoniaolyckan, en av vår tids mest dramatiska katastrofer, är drabbande och läsvärd också i LL-version.

Detsamma kan sägas om Jolin Slottes bearbetning av Birgitta Bouchts Tusenblad, en morbid, absurdistisk text om en kvinna som faller offer för många åldringars skräckscenario. Tusenblad halkar i badkaret, bryter lårbenshalsen och ligger där i flera dygn, oförmögen att ta sig upp.

I sitt badkar genomgår Tusenblad sitt livs olika faser. Barndomen domineras av den härsklystna och olyckliga modern Greta Gustafsson, som fortsätter att påverka dotterns liv också efter

sitt självmord. Tusenblads barndomsvän och älskade sviker henne genom att fara till Brasilien och Tusenblads fortsatta existens kommer att präglas av ensamhet och osäkerhet.

Lyckligtvis har den onda modersfiguren Greta en motpol i sin glada och livsbejakande väninna Elsa. I LL-versionen heter det om Elsa: ”Elsa födde sju barn, trots att hon inte hade någon man.

Hon hade många män.

Och alla barnen hade olika pappor.

Utom tvillingarna.

Elsa gav alla barnen namn som började på bokstaven H. Och så kallade hon dem för sina 7H. Hertha, Henrik, Holger, Hanna, Hans, Hjalmar, Harriet.”

Roligare och lättlästare än så kan det väl knappast bli, trots att också Tusenblads fysiska och psykiska lidanden i badkaret blir nog så vältaligt utredda. Det fina med Jolin Slottes version är att den är kongenial med originalet, samtidigt som LL-formatet förstärker textens poetiska effekter.

Både Orgelbyggaren och Tusenblad berättar en livshistoria ur en åldrande människas perspektiv. Jag kan föreställa mig att identifikationsfaktorn är stark för många äldre läsare. Förhoppningsvis når de här romanerna också andra och yngre LL-målgrupper. Åsbackas och Bouchts romaner är, i all sin komplexitet, destillat av huvudsakligen en enda människas liv. Annorlunda förhåller det sig med Kjell Westös Där vi en gång gått, som innehåller en uppsjö av personer, miljöer och perspektiv samtidigt som romanen sträcker sig över fyra decenniers historiska händelser.

Peter Sandström har i sin återberät-

telse varit tvungen att sovra i persongalleriet och skära bort biintrigerna. Han har låtit Kjell Westös välresearchade miljöer och tidsmarkörer, hans nyanserade mångordighet och hans omsorgsfullt utarbetade repliker ryka all världens väg.

Sandström har gått in för ett faktaspäckat innehållsreferat på ett medvetet torftigt språk. Proletärhjälten och fotbollsspelaren Allan Kajander introduceras till exempel såhär: ”Allan Kajander kallades Allu.

Han hade många kamrater.

Allu fick vara tillsammans med de äldre pojkarna i trakterna kring Malmgatan i Helsingfors.

När pojkarna sprang i kapp märkte många av de äldre kamraterna att Allu var snabb trots att han var liten och hade korta ben.”

Sandströms torso av Westös roman är trots allt ingen dålig prestation. Här föreligger nu för alla LL-målgrupper – inklusive tonåriga läsare – en rappt framskridande berättelse som åskådliggör de viktigaste händelserna i Finlands historia under 1900-talets första hälft: arbetarrörelsens framväxt i det borgerliga Svenskfinland, inbördeskriget, 30-talets fascism och verkningarna av Vinter- och Fortsättningskriget. Och denna berättelse innehåller kärnan av Westös författarskap, historien som en återspegling av individuella livserfarenheter.

Förhoppningsvis följer Lärum-förlaget upp det initiativ som nu tagits med Orgelbyggaren, Tusenblad och Där vi en gång gått. På min personliga LL-önskelista finns bland andra Märta Tikkanens Rödluvan, Ulla-Lena Lundbergs Leo (eller kanske Kungens Anna), Lars Sunds Colorado Avenue, Annika Luthers Lärarrummet och Maria Turtschaninoffs Maresi.

TUVA KORSSTRÖM

ARENA 29

Tre läsningar av finlandssvenska lättlästa romaner Magdalena Sandell, modersmålslärare i Prakticum, lät sina elever läsa de nya finlandssvenska LL-böckerna. Vilket intryck fick de av böckerna? Eleverna berättar med egna ord hur de upplevde läsningen och vad de tycker om att läsa lättläst. Arena har tilllsammans med elevernas lärare kommit överens om att vi inte korrigerar korrigerar språket i texterna.

Hej, jag heter Thomas Morina. Jag är 17 år och går i Prakticum, i Merkonomlinjen. Jag är i andra året nu och har tänkt att gå inom ”ekonomi och kontorsservice linjen”. Jag brukar vanligtvis läsa böcker då ibland på fritiden, i bussen eller i skolan. Jag läser runt 10 sidor om dagen, ibland mer eller mindre, beror på om jag har andra planer. Jag brukar för det mesta läsa fantasi, jag läser nog lite av allt möjligt också.

Det är en lättläst bok, återberättad av Bosse Hellsten. Jag började att läsa Orgelbyggaren för ungefär två veckor sedan, har inte riktigt hunnit att läsa klart den ännu. Texten var ganska lätt, förståeligt och hade inte några svåra ord som man inte skulle förstå. Själv så tyckte jag om boken, skulle kunna vara lite mindre detaljerad, några meningar som man skulle kunna skippa men annars var den ganska bra, den var väl skriven, historian var bra och väl berättad. Boken berättar ganska mycket om förlust av någon nära och kärlek. Den berättar också lite om hur man kan gå vidare om man skulle förlora någon nära dig. Jag skulle nog tro att boken skulle passa bäst för dem som tycker om drama, romantik.

Huvudpersonen heter Johannes Thomasson, och boken börjar med att han är på en promenad och faller och stukar foten. Men om ni vill veta mer om vad som kommer att hända, så borde ni läsa boken.

Själv skulle jag ge denna boken 8/10. Hoppas att ni också tycker att den här boken är intressant, själv så ska jag nu gå och läsa slutet av boken.

Maley på frisörslinjen i Prakticum har läst Birgitta Bouchts Tårar, kärlek ,efterrätter Jag heter Jorn Del Oung män ni kan kala mig Maley. Jag komma från Thailand. Min modersmål är Mon och Mon finnsde inte land mära för Myanma har taki den och den bli till Myanma nu. Jag föd i Thailand därför jag vet ingentik om Myanma. Jag flydta till Finland den 22.9.2010 jag har bor i Finland 4 år nu jag har lära mig bara svenska jag har inte lära mig finska jag kan inte tala och skriva finska och jag kan tala svenska män jag är svårt att skriva och läsa svenska.

Om boken jag tror att den bok som jag har läsa jag tror att alla kan läsa den jag mäna också barn som kan svenska kan läsa också för den handla om familjen och kärlek för mig den är bra bok och jag har inte läsa svenska bok någon den har är fösta bok som jag har läsa män i den här bok som jag har läsa den finns nogra ord som jag inte föstår. Nu vill jag läsa mära boken nu för den är inte svår som jag har tänkt jag tycket att den är rolig att läsa bok än se på film för när man läsa bok man kan också lära läsa svenska.

Jag heter Jennye och är 15 år gammal och studerar på Prakticum på hotell - och restaurangbranschen. Jag läser väldigt sällan böcker och har aldrig riktigt tyckt om att läsa böcker. Om jag börjar läsa på en bok så kan jag oftast sluta redan i hälften. Om jag hittar en bra och intressant bok så kan jag läsa den på bara några dagar, men det betyder att måste verkligen vara bra och intressant samt lättläst.

På lågstadiet läste jag aldrig men i högstadiet var jag tvungen att läsa ganska mycket även om jag inte tyckte om böckerna. Ondskan var en bok som vår klass skulle läsa men den blev på hälften eftersom den hade för svår svenska och den var för lång så jag orkade inte läsa den till slut. Jag läste nästan inga böcker till slut utom de som vi fick själv välja.

Tusenblad var ett bra exempel på vad jag tycker om att läsa. Den var lättläst och inte för lång och man tappade inte bort sig i boken. När jag började läsa så kunde jag inte sluta eftersom den var ganska spännande och man ville bara veta vad som händer näst. Det fanns några scener i boken som fastnade i huvudet som när hon föll i badkaret och när hon började tänka på sin ungdom. Slutet fastnade också i huvudet eftersom det var ett fint slut och just sådant som jag önskade mig. Jag lärde mig av boken att man ska leva sitt liv för annors kan det hända som till Tusenblad, att man börjar ångra sitt liv vilket man inte ska hamna göra.Det var lätt att följa med i boken när det fanns de små bilderna vid varje kapitel så man hängde med om det nutid när hon var gammal eller om det handlade om hennes mamma eller om hennes barndom.Jag tyckte väldigt mycket om boken och den var bra på många sätt. Det fanns inget dåligt i boken enligt mig och jag hoppas att ungdomar samt lite äldre skulle läsa den eftersom den passar till alla.

30 ARENA

AARGH 2014 Inget första pris i kolumntävlingen Det blev inget första pris i kolumntävlingen 2014, men tre skribenter valde juryn bestående av Jeanette Björkqvist, Hbl, och Joakim Bonns, ombud för Tidningen i skolan, att premiera. Bille Sirén, Lovisa gymnasium, tog en andra plats med sin kolumn ”Ta av de rika och ta av de fattiga”, medan Johanna Lundström från Ekenäs gymnasium kom på tredje plats. Alfred Eriksson, Karis-Billnäs gymnasium, fick ett hedersomnämnande med sin kolumn ”Tröstlös säljer sin röst”. Sammanlagt skickades 37 kolumner in. Glädjande är att nya skolor deltog och att pojkarna hade en framträdande roll. Nedan kan ni läsa juryns omdömen, både om nivån på tävlingen, och om de premierade kolumnerna. Tävlingen är ett samarbete mellan Smlf och Svenska kulturfonden.

Ny tävling på gång Det blir en kolumntävling också läsåret 2014-15, dock med några små ändringar.

Vi öppnar upp tävlingen för alla årskurser i gymnasiet och på det andra stadiet.

Vi öppnar också tävlingsadressen skrivartavling@smlf.fi genast vilket innebär att studerandena kan lämna in sitt bidrag när som helst. Tävlingstiden avslutas i maj.

Tävlingsinstruktionerna och det pedagogiska materialet, som finns på www.smlf. fi, kan ni använda er av. I januari uppdaterar vi exempelkolumnerna och försöker problematisera dem mera för att studerandena lättare ska kunna se hur texterna är uppbyggda. Då ger vi också noggrannare slutdatum för tävlingen. Men stöter ni på goda kolumner reda nu går det alltså att lämna in dem. Och det är både ok och önskvärt att ni processar texterna tillsammans med skribenterna. I årets tävlingsomgång önskade juryn att texterna hade bearbetats lite mera – den sista finslipningen saknades. Och priserna då? Nästa år är första pris en resa för två personer till en valfri nordisk huvudstad, medan platserna II-III får en pekdator fullastad med e-böcker. Inte illa!

PAMELA GRANSKOG

Bille Sirén, Alfred Eriksson och Johanna Lundström premierades i kolumntävlingen

ARENA 31

Ta av de rika och ta av de fattiga Robin Hood stiger in i riksdagens plenisal. Han möts fort av beskedet att ledamöterna diskuterar barnbidrag, en nedskärning som väckt stor uppståndelse bland folket. Robin Hood är förvånad.

Han kommer i det närmaste från kontinenten. Det ekonomiska trångmålet drabbar Tyskland precis lika mycket vet han, men ändå väljer man att höja barnbidraget. Höja. Medan man i Finland tycker sig vara tvungen att fingra på det för första gången i historien. Politikerna står på rad inför pressens kameror, de dunkar varandra i ryggen, styvt jobb säger de.

Samtidigt meddelar Paavo Arhinmäkis Vänsterförbund att de tackar för sig i regeringen. Statsminister Jyrki Katainen tycker det är synd att partiet inte är kapabelt att fatta beslut, och att det inte vore möjligt att styra ett land med sådana partier. Faktum är att Vänsterförbundet gjort det enda rätta och tagit avstånd till nedskärningen i barnbidrag, till skillnad från ett annat så kallat arbetarparti, vars partiordförande är en av dem som dunkas i ryggen. Styvt jobb. ”It’s a man’s world” sade någon, med hänvisning till kvinnoförtrycket. Däremot frågade ingen barnen vad de tycker om att familjen inte köper nya par skridskor nästa vinter. Lätt är det att ignorera den del av befolkningen som inte har en blekaste aning om vad ekonomi eller politik är för något.

32 ARENA

Det är inte fråga om att barnfamiljerna inte skulle få mat på bordet. 7 procent i månaden är inte 70. Det är fråga om en princip. Det är fråga om en ynkryggarnas kutym att inte bara förpassa barn på sjumila skolvägar och koncentrera elever i massiva klasser, utan nu också skära ner på det finansiella understödet.

Kronan på verket är att alla behandlas lika. I praktiken betyder det att rikemansbarnen har en skojig glasspeng att se fram emot när 18-årsdagen står inför dörren. Det betyder likväl att denensamma förälderns barn på 18-årsdagen frågar sig vad som hände med deras barnbidrag. Inte fick vi några nya skridskor. Inte bjöd mamma oss på några lyxmiddagar. Inte åkte vi på jordenruntresa var gång vi hade ledigt från skolan. Nej, för de pengarna åt vi upp.

I detta land tar vi av de rika och de fattiga. Vi ger pengarna åt framtiden, vi tar oss ur en skuldspiral.

Det är dåliga tider.

Allt det här mottar Robin Hood med förtvivlan. I Finland har hans moral sett sina ljusaste dagar.

Bille Sirén är en ensammammas mellersta barn som gärna hade spelat ishockey BILLE SIRÉN, ANDRA PRIS

Vi skall förbjuda kärlek för att hindra jordens undergång.

Låt mig berätta om då de homosexuella fick jämställda rättigheter och pester och epidemier spred sig över hela världen. Pester som efterliknade Digerdöden drog sig över världsdelarna och fällde människor som bowlingkäglor. Det hela började förstås med att AIDS och HIV tog över land efter land. Efter att immunförsvaret var rubbat drog pesterna igång och tog hand om de som ännu var vid liv. Aldrig hade människan varit mer hjälplös.

Befolkningen försvann sakta, men säkert. Individ efter individ, land efter land, världsdel efter världsdel.

Men så här var det ju inte riktigt..

Låt mig berätta om då de homosexuella fick jämställda rättigheter och ett världskrig bröt ut. Världen över tog ett häftigt uppror fart som skördade en stor del av jordens befolkning. Snart använde man sig av vapen som sedan framkallade ett blodbad som färgade hela världen röd. Aldrig hade man sett samma ilska stöta genom varje individs kropp som nu. Aldrig hade man sett krig med ett sådant tryck i sig förut. De högre makterna skakade på sina huvuden och mummlade något om ”vad var det vi sa..”. Det här världskriget försökte man inte ens hindra, man konstaterde redan vid krigets begynnelse att inga botemedel fanns. Man kastade hoppet i sopkorgen och gav upp. Detta skulle bli Tellus undergång. Men så här var det ju inte riktigt..

Låt mig berätta om då de homosexuella fick jämställda rättigheter och människovärdet var jämnare än någonsin. Klyftorna mellan människorna täpptes till och friheten fick en kraft som var lättare att förstå än den man hörde högre makter prata om. Det var skönt att vara människa. Skönt att få älska vem man vill. Skönt att få vara den man är. Ingen press på att följa normerna. Barn uppfostrades att se på alla människor jämlika. Ingen var sämre än någon annan även om man älskade någon av samma kön. Perspektivet på världen utvidgades. Barnhemmen var inte lika fyllda längre, de hemlösa fick en familj. En familj som kunde ha ett samkönat par föräldrar, föräldrar som både älskade varandra och barnet mer än vad många heterosexuella någonsin älskat.

Men så här vill vi ju inte ha det..

Nej, istället vill vi skilja på människor för vem deras hjärta slår extra hårt för. Spotta på människovärdet. Vara trångsynta. Leva efter normer. För ingen vill ju att ett världskrig skall bryta ut. Eller att ett meteoritregn lovas på nyheterna. Vi skall förbjuda kärlek för att hindra jordens undergång.

JOHANNA LUNDSTRÖM, TREDJE PRIS

Låt mig berätta om då de homosexuella fick jämställda rättigheter och ett meteoritregn föll från himlen. Klot av eld spräckte jordytan och lämnade en värld i lågor. Aldrig har jorden varit så mörk, men aldrig heller så upplyst. Kloten slukade världen i plågsamt men häftig takt. Ingenting stod säkert. Inget skydd fanns att få. Ingenting kunde förhindra, eller ens lätta, på det som nu skulle bli jordens fall. Det var bara att vänta. Se på. Slukas.

Men så här var det ju inte riktigt..

ARENA 33

Tröstlös väljare säljer röst På torget råder det nästan karnevalsyra och ballonger i grälla färger flyger omkring. Europaparlamentsvalet närmar sig med stormsteg. En ivrig förstagångsväljare plockar åt sig partipamfletter i regnbågens alla färger, lusläser kandidatlistor och testar ytterligare en valkompass i hopp om att hitta den ultimata kandidaten.

I verkligheten begränsar sig dock människorna på torget till ett halvdussin partifunktionärer och denna förstagångsväljare råkar vara jag, en andra årets gymnasiestuderande på blott 18 år med nycklarna till en decenniegammal Toyota i fickan. Jag sticker ut, men inte på grund av att jag kör ett fordon med slitagemärken i alla hörn och begynnelser till rostfläckar. Jag sticker ut för att jag tänker rösta i ett politiskt val.

I Europaparlamentsvalet 2009 blev genomsnittsfinländaren hemma i soffan på valdagen, endast två av fem av Finlands röstberättigade befolkning skötte sin medborgerliga plikt. För det är en plikt, en plikt att upprätthålla demokratin, det är åtminstone vad jag har fått höra från mina äldre släktingar. Tydligen börjar de dock vara ganska ensamma om sin åsikt.

34 ARENA

Politik är inte sexigt. Politik är tråkigt. De flesta initiativ till politiska diskussioner och debatter på lektionstid i skolan är dödfödda idéer som får John Blund att blekna i jämförelse när det kommer till förmågan att vagga tonåringar till sömns. Maken till sömnpiller finns inte ens att få tag på. Inför årets val ställs samhället åter inför evighetsdilemmat att försöka aktivera alla nya unga väljare. Men de unga vuxna utgör inte över hälften av Finlands väljarkår, det är inte bara hos dem som problemet ligger. Att skylla lågt valdeltagande på politiskt fördummade ungdomar är lika sanningsenligt som att påstå att alla medelålders väljare röstar. Innan man med milt våld försöker valla ungdomarna till valbåsens fållor kunde man reflektera över vad det är som håller dem och alla andra soffliggare borta från politiken.

Att trots det låta bli att delta i val är som att sälja sin röst. Man förlorar sin chans att påverka men berörs likväl av resultatet i samma utsträckning som alla andra väljare. Söndagen den 25 maj tänker jag, efter att ha röstat, avrunda kvällen med en gammal, hederlig valvaka. Förhoppningsvis ser jag också din röst bland resultatet. Sälj inte din röst!

ALFRED ERIKSSON, HEDERSOMNÄMNANDE

”Aargh – en skrivtävling för dig som har något på hjärtat”

Aargh 2014 - Juryns utlåtande Årets kolumntävling visade glädjande prov på varierande temaval. Detta oaktat noterar juryn att presentationen av kolumnerna överlag brister, även i de fall där det funnits ingredienser att skapa en riktigt bra kolumn. Problemet är inte så mycket språket, som i de flesta fall håller en rimlig nivå, utan att hantverket och greppet som krävs för att texten ska kunna kallas kolumn saknas i alltför många bidrag.

Flera av texterna kunde fungera som insändare, eller ställningstaganden, men de mäter inte upp till den nivå som krävs i en bra kolumn. Ett allmänt problem är också att många texter blir ett slags föreläsningar där publiken mer verkar ha varit en lärare än till exempel en tidningspublik. Av den orsaken har juryn för årets tävling beslutit att inte dela ut ett första pris utan en andra och en tredje plats samt ett hedersomnämnande.

Andra plats ”Ta av de rika och ta av de fattiga” Greppet i texten är intressant och inleds med en aktiv infallsvinkel. Skribenten lyckas på ett fyndigt sätt ta ställning i ett aktuellt tema om barnfamiljernas inkomster och på slutet blir det klart att det finns en högst personlig förankring i detta. Språket håller en god nivå, och bakom texten finns ett äkta engage-

mang för de barnfamiljer som är mindre bemedlade och som är de som hamnar i fötterna på regeringens ekonomiska politik och dyra hobbyer, som varit ett centralt tema i offentligheten de senaste åren.

Tredje plats Bidrag 12 (rubriklöst) Skribenten lyckas med konststycket att i sarkastisk stil ta ställning i den aktuella debatten om lika rättigheter för homosexuella. Texten rymmer starka känslor och är stilistiskt en god prestation. Av de bidrag som tangerar just detta tema lyser detta bidrag överlägset.

Hedersomnämnande ”Tröstlös säljer sin röst” Skribenten förankrar ett abstrakt tema – rösträtten – i en aktiv situation. Texten ger uttryck för ett starkt personligt engagemang. Med avstamp i sina egna upplevelser förmår skribenten även behandla rösträtten på ett allmänt plan, ett grepp som är avgörande för en god kolumn.

Helsingfors 1.10 2014 Jeanette Björkqvist Joakim Bonns

ARENA 35

Vinst i kolumntävling gav en resa till Reykjavik

R

esor hör definitivt till de bättre priser man kan få, och jag hade turen att vinna en resa till valfri nordisk huvudstad när jag vann Svenska Modersmålslärarföreningens kolumntävling år 2013. Jag hade stor frihet att välja destination inom de 1000 euro som Svenska Kulturfonden, som sponsrade tävlingen, gav mig att spendera fritt. ”Köp billiga flyg till Stockholm eller Köpenhamn och bo på lyxhotell!” föreslog de, men jag kände att om jag får en resa betald så ska jag åka så långt jag kan – alltså drog jag och en resglad vän iväg till Islands huvudstad Reykjavik i april så fort studentskrivningarna var avklarade.

Island är en sådan plats som det sällan blir av att besöka om man inte har en specifik anledning, men det är definitivt inte ett resmål som borde glömmas bort. Det är en helt unik plats som är fullt av motsägelser - världens yngsta landmassa och världens äldsta demokrati, vulkaniskt aktiv med en ständigt kokande underjord och ändå aldrig riktigt varm. Man slås av bristen på djurliv – det finns fåglar, hästar, katter och inte så mycket mer. Som nordbo och svensktalande är det ett hopp tillbaka i sin egen historia, i synnerhet språkligt då isländskan fortfarande är mycket lik fornnordiskan. Språket är knappast lika lättförståeligt som norska, men om man stirrar på det tillräckligt länge förstår man vad som menas.

Reykjavik ser inte ut som huvudstäder vanligen gör. Mycket charmig

36 ARENA

och pittoresk, med plåthus målade för att se ut som att de är gjorda av trä, då Island saknar vegetation som når högre än till höften. Reykjavik har ett rikt kulturliv och har producerat en bisarrt stor mängd fantastiska musiker, men poängen med vilket Islandsbesök som helst är att ge sig ut på dagsturer för att uppleva naturen.

Vi intensivturistade en dag och försökte beta av det bästa av hela området runt Reykjavik på en dag. Hälften av dagen färdades vi på hästrygg. Vi töltade fram på stadiga islandshästar över åar och genom dramatiska dalgångar. Efter det åkte vi vidare genom den så kallade ”gyllene cirkeln”, den populäraste rutten som täcker tre av de mest spektakulära naturfenomenen runt Reykjavik: gejserdalen Haukadalur, där kokande vatten sprutar upp som raketer mer eller mindre regelbundet från runt 40 varma källor, det enroma vattenfallet Gullfoss, som bara tävlar med Niagara i de mest maffiga synerna man kan hitta på jorden, och nationalparken Þingvellir, vagga för den isländska demokratin och det enda stället där man kan gå i klyftan mellan två kontinentalplattor. Alla länder på jorden kan avundas Islands natur. Vart man än tittar finns det något storslaget att se.

Geotermisk värme används på alla möjliga sätt på Island. Vi besökte också det geotermiskt uppvärmda spat Blue Lagoon, där vi badade i en enorm konstgjord sjö fylld av kisel, svavel och

en stor mängd andra mikroorganismer som färgar vattnet blekturkost. Jag vet inte om de hälsomirakel som utlovas verkligen inträffade, men det var åtminstone väldigt svårt att ta sig ur det varma vattnet efter flera timmar. Även om Island är så isolerat från resten av Norden så är det verkligen en brännpunkt för vårt gemensamma arv.

Man kan säga att landet ibland är lite besatt av sitt eget förflutna och mytologi: varenda affär, restaurang eller till och med rörmokarbolag heter något med viking. Ofta är det med glimten i ögat – en skylt på en restaurang löd ”alverna är på strejk, så var vänlig och för bort brickan själv”. Vi dök lite djupare genom att gå på flera av Reyjaviks utmärkta historiska museer. Kulinariskt var det svårt att utforska det isländska köket om man samtidigt är lite obekväm med att äta på ställen som serverar val och lunnefågel, så det slutade med att jag istället åt den bästa indiska måltiden jag nånsin ätit i Reykjavik istället. Måste dock fastslås att isländskt rågbröd slår finskt!

Jag tackar Kulturfonden och Svenska Modersmålslärarföreningen för att ha fått chansen att uppleva Island, och jag rekommenderar alla som har möjlighet att göra detsamma.

ANNIINA CLAESSON

L

ITTERATUR I CENTRUM

Ylva Larsdotter är bibliotekarie, författare och redaktör.

FOTO: PATRIK LUSTIG

Arena presenterar inledningen på novellen “Don t́ call my name”. Den ingår i sin helhet i novellsamlingen “Hattmakerskan & andra noveller”. De sju novellerna utspelar sig i stadsdelen Berghäll i Helsingfors. Karaktärerna präglas alla av ett mediebrus som påverkar deras historiesyn, drömmar och språk.

Detta aldrig sinande nuflöde gör att de i viss mån försvinner, men också sitter fast. Samtidigt under ytan finns hela tiden ett hot om våld.

ARENA 37

Don’t call my name I

går såg du honom i ett nyhetsinslag. Han stod lutad över en sjukhussäng. Flickan som låg där, kanske fyra, fem år, hade förlorat sina bägge ben. Granatsplitter hade ätit sig in i köttet och han hade varit tvungen att kapa dem. Föräldrarna hade blivit skjutna när de trotsat utegångsförbudet för att fly staden. Nu var hon ensam kvar i hela den vida världen, ensam med en luggsliten nalle.

Hans stålblå ögonen tittade han rakt in i kameran. Med endast en glödlampa, driven av en generator, fick läkarna ljus i det kalla operationsrummet. Han bönade om mer resurser, mer pengar, att vi ska se till dem som inget har. Han uppmanade oss att visa medlidande och ödmjukhet. Från den feta skärmen strömmande hans vittnesmål. Kameran svepte över rummet. Primitiva bårar stod tätt intill varandra. Du såg döende, stönande, apatiska människor som flämtade efter luft. Kameran nära flickans ansikte, registrerade varje svettpärla. Hon höll nallen mot sin hals. “Vi kan inte göra mer, våra resurser är slut, vi får inte ens undan de döda kropparna. Kriget innebär ett extremt mänskligt lidande och det internationella spelet som pågår är både skrämmande och genuint cyniskt. Hela världen berörs av det som händer här. Det pågår ett folkmord, ett brott mot mänskliga rättigheter.”

Med hård stämma uttalade han orden ett efter ett. “Som läkare har jag sett mycket, men jag har aldrig trott att mänskligheten skulle kunna begå sådana här brott mot varandra och att världen tigande skulle se på. Jag och mina kollegor vädjar om hjälp.”

Det luktade unket av gammal mjölk och använda bindor i din lägenhet. Du hade glömt att ta ut soporna igen. En fluga kröp över flickans panna. Hans läkarrock var fläckig av blod och spyor. Han jobbar som kirurg på Röda Korset. Ni håller kontakt via Facebook.

Han bor i ett flyktingläger utanför en stad som du bara på ett ungefär kan placera på kartan. Öknen runt omkring honom är fylld av vindpinade träd och förtvivlan. 42 gradig hetta och en humanitär katastrof som aldrig verkar ta slut. Det pågår ett krig som är lätt att scrolla förbi.

Han sover på en madrass i ett tält under ett myggnät. Det ger honom inte längre något skydd. Myggorna frossar på hans sträva hud. Hämtar sin näring i hans oroliga sömn och i de svettiga lakanen. Hans kropp är målad med minnen från oroshärdar och främlingars lidanden. Han somnar till maskingevärens smatter och gråt från jordens fördömda.

38 ARENA

Du bytte kanal till en talkshow där en schlagerartist berättade om sitt liv efter skilsmässan. Hennes mun vittnade om hur mycket bättre livet var nu när hon hade tid för sig själv. Hon hade tid för det som var öppet och stort, för lusten och kreativiteten. Hennes blonderade hår följde dig in i natten.

Han skickar dig suddiga videoklipp och bilder från pågående krig och på mänsklighetens avskum: barnsoldater med tunga gevär hängande över axlarna, gråhåriga feta västerländska män med tungan i sminkade asiatiska småflickors öron och händerna i deras hårlösa kön, omskurna kvinnor som förblöder i den store profetens namn, amerikanska nazister med armarna sträckta mot en molnfri himmel och apelsinträd i bakgrunden.

Du får rapporter från Amnesty och Rädda barnen, globala avgrundsvrål varvas med filosofiska texter av Žižek, Marx, Arendt. Han vill att du ska erkänna dina privilegier. Han frågar dig om vilken som är en mest subtila plats du besökt, vad du är så rädd för.

Ytterst sällan, endast i förbifarten, nämner han saknaden av din doft, din hud, ditt skratt mot havet. När han väl antyder det har du svårt att ta honom på allvar, som alltför dyrbara gåvor.

Du berättar för honom att du hittat en använd kanyl utanför din dörr. När du tog upp den från golvet stack du dig på den. Nu gnager rädslan för obotliga sjukdomar i mellangärdet.

Du berättar om smaklösa inlägg på bloggen du inte kan låta bli att läsa. Du vill så gärna att den ska handla om dig också, att du ska vara en fluffig dröm uppfylld av feministisk framåtanda och gränslös spontanitet.

Du berättar att flera kvinnor har försvunnit spårlöst i Berghäll på sista tiden. Som för att öka trovärdigheten skickar du med en tidningsartikel om fallen. En av dem som är alldeles borta är hon som bor under dig. Hon som grät i telefonen på dagarna men dansade till Lady Gaga efter klockan tio på kvällarna. Hennes frånvaro har smugit sig i dina rum. På nätterna hör du hur en telefon ringer hos henne. Signal efter signal utan svar.

Klockan 02.32. Det är gratis och det kommer det alltid att vara. Fyra nya personer gillar din delade bild på en läsande Marilyn Monroe. Maija Vainio har bjudit in dig till nattklubbsshowen The Ravishing Shangri-La Rubies Christmas show på Wäski. En massa bling bling i decembermörkret utlovas. En bild på överfylld båt med afrikaner utanför Italiens kust sveper förbi. Medelhavet är de dödas hav. Är produktplacering ett problem för bokens litterära kvalitet? En vän undrar om du sett Leena Salakoski? Hon försvann in i lördagsnatten och kom aldrig ut ur den.

Så har du han den andre eller om han är den förste. När du står på hans takterrass låtsas du att du befinner dig i en svunnen tid, inte nödvändigtvis bättre men svunnen. Han räcker dig ett glas sydfranskt rödvin. Tittar dig rakt i ögonen, låter sin hand nudda vid din. Du smuttar av vinet och anstränger dig för att finna de lämpliga fraserna. Rökig jazz i luften.

Sparsmakad inredning. Noggrant utvalda föremål, inte för många, inte för få och var sak på sin plats. Han bor i en exklusiv jugendvåning på flott innerstadsadress i den södra stadsdelen.

Han tycker om att gå på teater. Åker gärna till London. Du har håret i en neutral hästsvans. Bara lite mascara på ögonfransarna och diskreta gröna pärlor på örsnibbarna. En Buddhastaty i brons vilar i fönsternischen.

ARENA 39

Vinet har fått dig att slappna av och du sträcker ut dig i en specialbeställd fåtölj. Han tittar på dig från terrassdörrens öppning. Natten som en mörk lya utanför. På avstånd hör du sirener. De påminner dig om varför du är här. Han ser nöjd ut. På väggen hänger ett konstverk av en spansk konstnär i ropet. Du vet att du borde veta vad han heter. Ett uppfläkt kvinnokön ljusrött på utsidan och spygult på insidan. I bakgrunden lurar en svart skugga. En slags replik till tjurfäktning. Han berättar att den heter La locura. Fittan som vansinne och spansk nationalsport. Du vet att du kommer ligga med den här killen om någon timme.

Ni har träffats några dagar innan, av en slump. Din handske föll på marken utanför Böle polisstation och han ropade efter dig. Du trodde inte ropet gällde dig men rösten påminde om någon och fick dig att vända dig om.

“Du tappade den här”, sade han och höll den svarta skinnhandsken framför sig. Ni stod några stumma ögonblick framför varandra utan att riktigt veta vart ni skulle ta vägen eller vad ni skulle säga. Till slut blev det pinsamt och du var på väg att gå.

“Tack så mycket. De är ganska nya, så det vore dumt att tappa bort den ene redan nu.”.

Naturligtvis log du mot honom, log för att få vara fred sen. Du ville samla dig efter det som hänt, minnas detaljerna så du kunde skriva ned dem till Alejandro. Du hade tagit foton av dig själv utanför polisstationen innan du gick in. Hållit upp mobilen och sett dig själv i kameran. Du såg mycket blek ut, blicken osäker på vart den skulle ta vägen. ”Jag hade tänkt gå och dricka en kopp kaffe. Vill du följa med? Du ser ut att frysa något förfärligt”, säger han alldeles självklart.

Ni gick till en oansenlig lunchrestaurang i närheten. Utan att fråga hällde han mjölk i ditt kaffe. Den ljusbruna vätskan i den blå muggen fick dig att känna dig som hemma.

Du berättade för honom varför du varit på polishuset, om din granne som var försvunnen. Ditt namn hade nämnts, oklart varför och av vem, och nu ville polisen veta om du hade någon aning om var hon kunde vara, när du senast hade sett eller hört henne, hur er relation såg ut. Om du kunde ge några ledtrådar kring hennes försvinnande. Du berättar inte om den döda tystnaden utanför hennes lägenhetsdörr eller att nätternas telefonsignaler får dig att tänka på uppskurna handleder.

Han har varit på polisstationen för att skaffa ett nytt pass. Om några veckor ska han till Boston för att träffa några nya kunder.

“Det är viktigt att man också träffas personligen, inte bara mailar eller trycker gilla på fejjan eller insta”, säger han med låg röst och ser dig djupt i ögonen.

Hans ansikte är klart och rent. Utåtriktat, nyfiket. Du misstänker att han duschar varje morgon, helst handlar sin mat på varuhusens delikatessavdelningar och att priset egentligen inte spelar någon roll. Att han alltid vet var han lagt sina nycklar. Du säger till dig själv att han verkligen inte är din typ, att du inte vill vara någons kuttersmycke, att du föredrar hetta och ärr.

Ni byter namn och telefonnummer innan ni skiljs åt. På kvällen accepterar du hans vänförfrågan på Facebook. Fredrik Seger och du är nu vänner. Hastigt ögnar du igenom hans fotoalbum och kollar in hans senaste statusuppdateringar. Du vet redan det mesta om honom.

40 ARENA

Ett par dagar senare hör han av sig. Det har öppnat en ny japansk restaurang i närheten av hans kontor som verkar mysig. Han bjuder dig gärna på middag där på fredagen. Han avslutar med en smiley. Den får dig att känna dig som en trofé.

När ni ätit klart vill han visa dig utsikten över staden från sin lägenhet. Det märks att den gör honom stolt, som om det var han själv som skapat den. Du hade nämnt i förbigående att du gillar höga höjder, att de får dig att fnittra och känna dig fri. Över kaffet berättade du att en av dina favoritfilmer är Mulholland Drive. Hur Lynch får oss att förstå det inte finns någon väg tillbaka och att vi lever i en galen dröm. Det du inte berättade var hur filmen gjorde dig så obehaglig till mods att du inte kan se om den. Att den fått dig att förstå att vi en morgon kommer att uppstå från de döda och vara instängda i en bunker utan att förstå hur vi hamnade där och vi kommer alla vara drabbade av drabbade av kollektiv minnesförlust. Oavsett om vi dog eller försvann i Hollywood eller Berghäll.

Klockan 00.32. Det är gratis och det kommer det alltid att vara. Marga De Rita gillar Sun Record Company. Jari Litukka hyr ut sin lägenhet vid Möllevångstorget för ett halvår eftersom han ska ut och resa i Asien. You only live once. Matilda Svensson menar att män som jobbar i kulturbranschen är och förblir sexister. Löneklyftorna i Sverige är tillbaka på 30-talets nivåer. Unga ryssar fraktas hem i zinkkistor från krigets Ukraina. En vän undrar på nytt om du sett Leena Salakoski? Hon försvann in i lördagsnatten och kom aldrig ut ur den.

YLVA LARSDOTTER

ARENA 41

NORDSPRÅK

TJUGOFEM NORDISKA LÄRARE MÖTS PÅ HANAHOLMEN

Programmet är digert. Vi ska hinna med mycket! Vi ska få ta del av föreläsningar och workshops om kreativ textanalys, didaktik och drama, en kreativ syn på läromedel i modersmålsundervisningen och projektet 100 nord. Vi ska bada bastu, gå på Ateneums jubileumsutställning för Tove Jansson, höra om ordkonsten i Finland, få träffa Svenskfinlands nyvalda läsambassadör och förlusta oss på Teatermuseet.

Som arrangör är man extra nervös.

Har jag kommit ihåg allt? Är föreläsarna på plats när de ska vara det? Har jag beställt mat till rätt dag? Bokat guiden rätt tid? Skaffat tillräckligt många bussbiljetter? Är musikprogrammet lämpligt?

Kommer kursdeltagarna att trivas och är programmet vad de förväntat sig?

Oron är förstås befogad, för allt ska fungera rätt, men med rummet fullt av nordister glömmer jag snabbt nervositeten. Det är verkligen ingen kliché! Rummet fylls snabbt av skratt och ivriga röster, alla är intresserade

42 ARENA

av vad den andra har att säga och alla är nyfikna på hur det går till i de andra nordiska länderna.

Teori och praktik När man går en Nordspråkskurs förväntar man sig såväl teori som praktik. Som lärare vill du ha tips för hur du kan lyfta in det nordiska i klassrummet, men du vill också vidga dina vyer gällande metoder och teorier för undervisning av modersmålsämnet och undervisning i grannspråk.

På kursen ”Kreativitet i nordiska klassrum” är det Jørgen Aabenhus som står för det mest teoretiska inslaget. Han föreläser om den kreativa textanalys som Syddansk Universitet undervisar i och ger deltagarna exempel för hur också textanalysen kan göras på ett mera kreativt sätt i klassrummet.

Anna Elisabeth Jessen är mera praktisk i sin presentation av 100 nord och deltagarna får testa hur materialet 100 nord fungerar och hur man kan använda det i klassrum-

met. Det hörs fnitter och skratt när deltagarna i smågrupper lyssnar på de dokumentära ljudberättelserna på norska, danska och svenska. Jessen ger grupperna i uppgift att skriva en dialog för två av de hundra personerna vars röster kan höras och nya fina berättelser skapas.

På lördagsmorgonen börjar isländska Vigdís Jakobsdóttir sin workshop med att skuffa undan bord och ber oss ställa stolarna så att vi kan se varandra.

Ingen ska kunna gömma sig bakom ett bord och vi ska inte sitta särskilt mycket.

Vi ska vara aktiva och lära oss genom att göra, uppleva och iaktta.

Under workshoppen får vi göra dramaövningar och jobba tillsammans kring samtal och dramadialog. Vigdís Jakobsdóttir har inga problem med att få alla med på noterna och det är både avslappnande och givande att låta sig engageras i de övningar hon håller, samtidigt som man funderar över hur de kunde implementeras i klassrumsarbetet. Vi får höra dialog på alla de

nordiska språken som finns representerade och den nordiska förståelsen sätts på prov när dialogerna förs tvåspråkigt.

Den sista inbjudna föreläsaren är Hannah Kaihovirta, som är bildkonstnär och universitetslärare. På söndagen presenterar hon sitt arbete med den finlandssvenska läromedelsserien Litteraturboken. Deltagarna får också en möjlighet att pröva några av de pedagogiska modellerna för att arbeta med litteratur, som Kaihovirta jobbat fram tillsammans med sina medförfattare.

Kulturprogram och Tove Jansson Eftersom det år 2014 är 100 år sedan Tove Jansson föddes och jubileumsåret firas stort i Helsingfors har också vi valt att lyfta fram den finlandssvenska författaren och konstnären på olika sätt under kursens gång. Fotoutställningen ”Leva, drömma, sväva” som presenterar Tove Jansson i barndomsmiljön, i tornateljén och Pellinge skärgård visas på Hanaholmen och fotografierna av C.G. Hagström och Per Olov Jansson fyller Galleri Tove. Tiinaliisa Granholms presentation av utställningen blir det första kulturprogrammet för kursen.

På fredagskvällen är det middag, bastu och bad för dem som vågar sig ut i septemberhavet. När alla är nytvättade, mätta, belåtna och inspirerade efter en intensiv dag är det dags för musikprogrammet. Daniela Fogelholm, Minna Nyberg och Emilie Adolfsson sjunger

sånger som Tove Jansson skrivit texter till, allt från Muminsånger till Höstvisan. Musikaftonen fortsätter på traditionellt vis med att deltagarna sjunger nordiska sånger från respektive land.

Gruppens besök på Ateneum på lördagseftermiddagen inleds med en föreläsning som ger bakgrund till Tove Jansson som människa och konstnär.

Deltagarna kan sedan i egen takt få bekanta sig med den stora jubileumsutställningen och göra uppköp i museibutiken innan vägen går vidare till ett café där de får möta Katarina von NumersEkman, den nyvalda finlandssvenska Läsambassadören.

Medan gruppen smälter stans största örfilar berättar von Numers-Ekman om sitt nya jobb och de utmaningar hon står inför. Jolin Slotte ger också en kort presentation om ordkonst och projektet Finlandssvenska lättlästa bearbetningar.

Teaternöjen och kreativitet På Teatermuseet fortsätter teater- och dramabiten. Efter en kort presentation av Teatermuseets över 40-åriga historia och uppvärmande lekar, delas deltagarna in i två grupper. Under handledning av Teatermuseets guider skapas nya berättelser, nya historier och röda trådar knyts ihop. Det går snabbt och inom en timme står grupperna på Teatermuseets scen och spelar upp två nyskrivna, nyrepeterade pjäser. Iklädda de mest fantasirika kostymer kastar de sig in i roller som gamla damer, säng-

ar, lampor, tonårsflickor och hundar.

Efter mycket skratt är det dags att hänga upp dräkterna i teatergarderoben och sätta sig ner för att äta middag i Teatermuseets stämningsfulla utrymmen. Samtalet fortsätter på de nordiska språken och stämningen är på topp. Intrycken under kursen har varit många och bagaget är fyllt med nya idéer att lyfta in i klassrummet.

På återseende När deltagarna tar farväl av varandra på söndagen under lunchen är det många glada, men trötta ansikten som säger ”Vi ses snart igen”, i stället för ”Farväl”.

Det intensiva programmet har gett många nya tankar och vänskapsband har knutits.

En Nordspråksurs är ett fint sätt att umgås med lärare som undervisar i modersmål eller i de nordiska grannspråken. Nordspråks flaggskepp är naturligtvis sommarkurserna, men under året arrangerar föreningen också kortare kurser på olika orter i Norden.

För att få inspiration till klassrummet, för att få lyssna på de nordiska språken och för att knyta kontakter med lärare från de andra nordiska länderna är Nordspråk ett utmärkt alternativ. När man väl har nordiska vänner är det lättare att samarbeta också tillsammans med sin undervisningsgrupp. Ett arTEXT OCH BILD JOLIN SLOTTE

ARENA 43

Smøgen, barbiedukken og skoleudflugten Stemmen er det vigtigste i den gode radiofortælling

Artikeln har tidigare publicerats i Dansklærarforeningens tidskrift Dansk 2/2012

“J

eg voksede op i et hjem, hvor både min far og min bror røg. Min far røg pibe, og min bror, ja, det gjorde han også.

Og da jeg så blev forlovet, og min mand/kæreste var storryger, så begyndte jeg også at ryge. Men det var cigaretter.

Så gik der halvandet års tid, så blev vi gift. Og så røg vi jo så af og til i fællesskab. Men det var først omkring 1960, at jeg blev storryger. Det var sådan, når der var modgang, så tog man en ekstra cigaret.

Og så forbød han mig at ryge cigaretter, og så forlangte han, jeg skulle ryge pibe. Og det gjorde jeg så for husfredens skyld, og så er jeg altså blevet piberyger.

Det er jo meget små piber, jeg bruger. Jo mindre, jo bedre, for det minder jo mere om cigaretten. Den sidder jo i baghovedet alligevel.

I perioder har jeg jo holdt op, når jeg har været syg. Men det er nærmest nu, hvor jeg har mistet synet, så er der jo mange, lange timer, og så er det dejligt at sidde med piben i hånden og få en smøg.”

Det her er en udskrift af en radiomonolog med Ellen på 89 år.

En tekst, der kan forstås, når man læser den, men hører man Ellens stemme, kommer der mange flere lag ind i portrættet.

Der er sigende pauser, og der er humor. Og cigaretten eller piben kan også høres i hendes stemme.

Jeg elsker at lytte til gode historier i radioen. Jeg elsker at digte videre på historierne. Og jeg elsker selv som tilrettelægger at skabe de gode radiofortællinger.

Stemmerne i radioen, fortællingen i radioen kan indeholde fantasi og drømme, som hverken tv eller film kan.

Radiofortællingen som genre ligger tæt på litteraturen, hvor lytteren og læseren selv skal danne sine egne billeder.

En gang lavede jeg et interview med en næsten blind klaverstemmer. Under researchen i telefonen bemærkede jeg hans meget smukke stemme og fascinerende sprog.

Og optagelsen med ham, hvor han fortalte om sit liv og sit fag, samtidig med at han demonstrerede kunsten at stemme et klaver, blev en æstetisk nydelse.

44 ARENA

Hvis klaverstemmeren havde fortalt de samme ting og demonstreret sit fag til et kamera, havde det været en anden oplevelse, for manden var kraftig, og hans briller var tykke som hinkesten og forstørrede hans øjne op. Min påstand er, at radiooptagelsen med ham lå tættere på en sandhed end en optagelse til kamera.

Mikrofonen som kamera Stemmen er det vigtigste i den gode radiofortælling. Et andet element er scenen, for når man optager, kan man bruge mikrofonen som et kamera. Man kan optage en lille scene som denne, hvor en lille pige på otte år, Leili, demonstrerer, hvordan hendes tyrkiske barbiedukke danser: ”Jeg bor hos min far, og jeg bor hos min mor, og de er begge to skilt. Og vi er på min båd hos min far. Det er dejligt at bo på en båd, men det gynger nogle gange, så man bliver svimmel.

Nogle gange kan jeg også blive lidt søsyg, så hjælper det med at ligge ned. Min far er født i Iran. Han lærer mig lidt iransk nogle gange. Jeg kan tælle: Yek ... (Leili tæller på iransk.)

Så har jeg nogle forskellige dukker. Dansedukken har jeg fået fra Tyrkiet af min far. Den har en lyserød nederdel og sådan en slags grøn slags undertrøje. Så har den nogle guld slags perler på og nogle guldblomster rundt om. Så har den også en blomsterhalskæde og lyserød sløjfe oppe i håret.”

I am a Barbie girl ... (Dansedukken synger – og Leili synger med.) Hun svinger lidt med numsen som mavedans, og så synger hun: I am a whammy world.”

Ud over stemme og scener er der lyd, musik og måske en fortællerstemme, der kan få radioindslaget til at blive spændende at høre på.

Og til sidst handler det om, hvordan man klipper det hele sammen, altså hvilken fortælleteknik, man vil bruge, hvilken dramaturgi, man som tilrettelægger vil bruge i sit materiale.

Den sidste radiofortælling er som de andre to bare på to

minutter i sendetid. Men historien om Inger på 85 år er klippet sammen som et helt livs drama i tre akter. Hun fortæller om en skoleudflugt: ”Vi skulle til Sønderjylland. Og så var vi på sightseeing i Sønderborg og på Dybbøl. Bussen den satte sig i gang, og så fik jeg øje på en stor dreng. Jeg synes, han var meget sød og vinkede til ham, og han vinkede igen.

Vi traf hinanden igen syv år senere. Jeg var udlært bager og konditor og havde fået job på et stort hotel i Aarhus. Og jeg står i døråbningen, og hvem kommer ned ad trappen? Ham! Og han kunne kende mig. Han var blevet udlært som tjener.

Vi kom til 1942. Vi var blevet gift i 1941 i august. Og den 10. oktober 1942 godt over midnat vågner jeg ved larm på trappen og mægtig hamren og banken på døren.

Og det var tyske soldater, der kom og hentede ham. Og så, da han sagde farvel, sagde han til mig: ”Du skal bare være helt rolig, jeg er ikke med i noget. Vi ses igen i morgen.”

Det gjorde vi bare ikke. Han har ikke været hjemme siden.”

AF ANNA ELISABETH (LISBETH) JESSEN, journalist, tillrettelægger og instruktør

Lisbeth Jessen er instruktør af radiomontager, tv-dokumentarer og dokumentarfilm. Flere af radiomontagerne er internationalt prisbelønnede.

100 nord – är en hel värld med små dokumentariska ljudberättelser, ljudscener och reportage, som är berättade av 100 personer i åldern 1-100 från Danmark, Sverige och Norge. Materialet kan användas i alla skolstadier och finns tillgängliga på Nordspråks webbplats på adressen www.nordsprak.com.

Berättelserna finns både som text och som ljudupptagningar.

ARENA 45

51 år gammal och skejtar fortfarande!

I början av oktober hade eleverna i Högstadieskolan Svenska normallyceum glädjen att få besök av Johan Unenge. Han är känd som författare, illustratör och manusförfattare.

Han var Sveriges första läsambassadör och är numera läscoach. Besöket ordnades i samarbete med Gymnasiet Svenska normallyceum, Brändö gymnasium samt Smlf, som i och med Unenges Helsingforsbesök ordnade ett så kallat moddacafé.

– Jag är ingen kändis, sa Johan Unenge då han stod inför gruppen med sjundeklassare i Högstadieskolan Svenska normallyceum. Så var det - få elever kände till hans namn (det var bara moddalärarna som var alldeles till sig i trasorna) även om han är en av de mest lästa författarna i Sverige. År 2013 var han den artonde mest utlånade författaren på svenska bibliotek.

Då Unenge satte sig vid dokumentkameran och började teckna gick det ett sus genom klassen. Dels för att var som om bilderna bara rann ur pennan, dels för att många av eleverna kände igen bilden på Eva och Adam.

– Va? Är det han som gjort Eva och Adam? Få visste att det också är han som tillsammans med Måns Garthon skrivit böckerna om Hotell Gyllene Knorren även om de allra flesta läst någon av böckerna eller sett julkalendern på tv.

Johan Unenge berättade om sin karriär som tecknare, författare och manusskribent. Han har tecknat hela sitt liv, uppvuxen i en familj där båda föräldrarna var tecknare. Han tecknade, läste serier och gjorde egna serietidningar i sin ungdom. Det var ändå först i och med samarbetet med Måns Garthon som berättelserna tog fart.

Unenge kunde rita och Garthon var en hejare på att hitta på historier. Unenge uppmuntrade också eleverna att samarbeta eftersom alla har olika talanger. Dessutom behöver teckningarna inte var så avancerade. Se bara på succéserien ”Dagbok för alla mina fans” av Jeff Kinney!

Johan Unenge presentationer var mycket underhållande.

– Hela hans framträdande var som ett roligt litet skådespel, tyckte Francesca May. – Han var uppmuntrande och inspirerande, tyckte sjundeklassaren Alva Strang. Unenge gav goda råd till eleverna: skriv och läs mycket, sluta inte teckna bara för att du blir äldre och berätta om saker som är spännande för just dig. Det behöver inte nödvändigtvis vara zombier, agenter och liknande – kärlek och relationer kan vara minst lika spännande.

– Ett gott råd som jag minns är att man ska planera slutet på sin berättelse först, sa Max Simons.

Annars är det lätt att man bara skriver och skriver utan att få slut på berättelse.

Unenge berättade också om sina ungdomsböcker. Han har skrivit böcker som får läsovana läsare att vilja läsa. Böckerna om skejtaren Pontus handlar mycket om skejtande men också om just kärlek och relationer. Serieromanen ”Mitt extra liv” behandlar det svåra ämnet främlingsfientlighet. Boken ”Astrid och hon, Liv” handlar om en flicka som inte tycker om att stå i centrum.

– Vilken av karaktärerna i dina böcker påminner mest om dig? frågade en elev av Unenge.

– Skejtarkillen Pontus, svarade författaren och berättade att han fortfarande skejtar, nästan varje dag. Hört i korridoren efter föreläsningen: – Alltså, tänk att man kan vara 51 år gammal och fortfarande skejta!

PAMELA LINDEBÄCK Lärare i modersmål och litteratur i Högstadieskolan Svenskanormallyceum

I samband med skolbesöket i Norsen ordnande Smlf ett moddacafé med Johan Unenge för sina medlemmar. Vill just du ordna ett moddacafé där du och dina kollegor diskuterar intressanta ämnen är det möjligt att ansöka om pengar av SMLF för ändamålet. Moddacaféet kan vara en tillställning där ni bjuder in en intressant föreläsare men det går lika bra att ordna ett moddacafé där du och sina kollegor träffas bara för att få tid att prata om viktiga saker. Kontakta Pamela Granskog på ordforande@smlf.fi om ni är intresserade!

46 ARENA

”Den bästa bok jag läst!”

Om litteraturundervisning inom yrkesutbildningen

”Va? Böcker? Jag tycker inte om att läsa! Jag har aldrig läst en hel bok...” Det är en vanlig replik när man inleder den första kursen i modersmål med ettorna vid Yrkesinstitutet Prakticum.

Men man ser också studerande som det glittrar om när de hör talas om att den första kursen skall ägnas åt just läsning. Och så någon modig som bestämt säger: ”Va? Ska vi läsa? Vad ska vi läsa? Jag håller just nu på med en bra bok, får jag välja den?”

Sedan finns det förstås också klasser där så gott som alla förhåller sig positivt till läsning och där kunskapen om litteratur är stor och mångsidig, men också klasser där oviljan mot och oförmågan att läsa olika texter är mera utbredd. Som lärare i modersmål inom yrkesutbildningen är en av de stora utmaningarna därför att kunna möta olika studerandes, klassers och linjers behov.

Det första och övergripande målet med litteraturundervisningen på Prakticum är att de studerande skall utveckla sin egen läsförmåga, läsintresse och medvetenhet om sin egen läsning. Det andra målet är att de studerande får en möjlighet att föra dialog med klasskamrater och läraren kring det lästa och i bästa fall inse den kunskap som läsning

kan föra med sig.

Ämnet modersmål inom andra stadiets yrkesutbildning Inom yrkesutbildningen finns det fyra obligatoriska modersmålskurser. Den nuvarande läroplanen i ämnet är i hög grad inriktad på modersmålskunskaper relaterade till de studerandes yrkesval i jämförelse med den förra, som mera betonade kultur, identitet och litteratur.

Trots detta har vi i modersmålskurserna på Prakticum valt att lägga tonvikt vid ämnet modersmål som ett livskunskapsämne; ett ämne där de studerande får utgå från sina egna erfarenheter och intresseområden. Detta gäller också deras förhållningssätt till läsning. Som modersmålslärare ställer man sig också

jämt frågan: ”Hur kan det komma sig att det förekommer så många elever som påstår att de aldrig läst en hel bok?”

Eftersom variationen mellan de studerande är så stor och läsningen så laddad för många av våra studerande, har vi på Prakticum bestämt oss för att ägna den första av modersmålskurserna åt just läsning. Det är också svårt att dra nytta av modersmålsämnets övriga färdigheter om förhållandet till läsningen av olika orsaker är komplicerat. Hur skriver man t.ex. en bra text eller för en bra diskussion utan att först inhämta kunskap från övriga texter, och då krävs det ju vilja och förmåga att läsa. Ett viktigt mål med litteraturundervisningen blir således också att väcka de studerandes intresse för litteratur och att försöka skapa en förändrad attityd till läsning.

Målet i kurs fyra, som vi valt att nämna ”Mitt språk, min kultur och min framtid”, är att de studerande skall ha uppnått en kunskapande läsning, där nyfikenheten på nya frågor väcks genom läsning och genom att föra en dialog om det lästa.

ARENA 47

Hur väcks intresset för litteratur?

Hur kan man då få ungdomar att bli intresserade av litteratur? Hur kan man få en studerande som aldrig förut läst en hel bok, att börja läsa sin första bok?

Den frågan ställde sig mina kolleger och jag för ett antal år sedan och kom fram till att det är självklart att den första förutsättningen är att de studerande har tillgång till litteratur som intresserar dem, berör dem och som de har förmåga att läsa. Utgångspunkten är att böckerna skall finnas tillgängliga på skolan och att det bör finnas lättlästa versioner för de studerande, som upplever läsningen komplicerad och svår.

Den studerande skall inte behöva välja den tunnaste boken i en hög av långa tjocka romaner, utan kunna välja en intressant bok ur en hög med t.ex. lättlästa böcker, ungdomsböcker och populärlitteratur. När den studerande sedan läst sin första bok, har det visat sig att steget inte är långt, oftast inget alls, till att läsa vilken bok som helst. Den studerandes förmåga att läsa utgör sällan ett hinder för att läsa en hel bok, oftare är det fråga om den studerandes tidigare misslyckanden och känslan av hopplöshet och t.o.m. förtvivlan, som utgör ett hinder.

Den studerande har aldrig hittat en intressant bok, de har alltid upplevt att de valt fel bok, att klasskamraterna läser betydligt snabbare och alla dessa upplevelser har lett till en dålig erfarenhet.

Att det är viktigt att läsa, tror jag, att de flesta av de studerande redan har insett; det är bara viljan och erfarenheten som ibland saknats.

48 ARENA

Vilka böcker som intresserar de studerande varierar, men en förutsättning är att eleverna på något sätt skall kunna känna igen sig i böckerna, att böckerna berör deras egna erfarenheter. I valet av bok försöker vi därför utgå från den enskilda eleven. Det viktiga är att de läser och får ny kunskap och nya tankar; vid önskemål kan därför också ljudböcker, tidningar, serietidningar, noveller och dikter etc. komma på fråga. I år har vi därför även skapat en tidningshörna på skolan med intressanta tidningar, som anknyter till de studerandes intressen och kultur: ishockey, bilar, mode, hälsa, datorspel och Kalle Anka.

För det andra har det visat sig vara viktigt att man tillsammans med den enskilda eleven och klassen tar upp och diskuterar tidigare erfarenheter kring läsning. De studerande får i någon form ge uttryck för sina tankar om tidigare upplevelser av ämnet modersmål och litteratur och speciellt av deras upplevelse av att läsa böcker. De får också komma med önskemål kring arbetssätt och innehåll i kursen. Dessutom får de studerande rekommendera bra böcker åt sina klasskamrater och även åt läraren. Man kan säga att det första temat som de studerande därför möter i modersmålsundervisningen på Prakticum är läsning, och det har visat sig att det är ett tema som i allra högsta grad berör de studerandes identitet och självuppfattning. Alla vill vara en läsare, men möjligheten till det har kanske inte alltid funnits. Viljan till att läsa böcker skiftar därför mycket elever emellan.

Val av roman eller annan text Hur brukar då valet av bok gå till i klassen? Här har jag inte märkt att det skulle finns något entydigt sätt; valet varierar alltid beroende på hur klassen först ställer sig till läsning och vilken erfarenhet de har. Ibland kan man som lärare styra in de studerande på ett tema, som vi kanske tidigare tagit upp, och även utgående från böckerna sammanslå eleverna i grupper. Om de studerande däremot inte vill arbeta i grupp av någon orsak, eller om klassammansättningen är problematisk, kan man vänta med diskussionerna. Ett bra sätt kan då vara att personer som sitter nära varandra i klassen går samman, för att berätta om sina böcker och sin läsning. Läslogg skrivs alltid under läsandets gång; här får eleven skriva ner sina egna tankar kring sin läsning och fundera på de frågor som uppstått. Eller så kan han eller hon fundera på varför läsningen känns problematisk och orsaken till det, och om det kanske kunde vara bra att helt och hållet byta bok. Och som jag tidigare påpekat är det inte mängden av litteratur som vi ser som det viktiga, utan i stället det som de studerande får ut av sin läsning; därför kan även bl.a. ljudböcker, noveller och tidningsartiklar komma på fråga. I och med de lättlästa romanerna, som vi idag har tillgång till, är det ändå sällan som en elev i denna kurs inte skulle vilja läsa en bok.

Hur själva läsningen inleds i klassen varierar; en insikt som jag själv fått i arbetet med litteratur är att man dock alltid då en elev vill läsa skall ge henne

eller honom den möjligheten. Det här betyder att vi i en klass inte gjorde annat än läste i den första kursen. Det betyder också att min första lektion i modersmål med en klass inte tog upp mål och kursbeskrivning, för de studerande samlades genast runt min kärra med böcker och frågade: ”Skall vi läsa? Vad skall vi läsa? Får jag välja den här boken?” I den klassen kändes inte heller själva diskussionen kring elevernas syn på läsning särskilt relevant. I en annan klass satt en studerande och protesterade: ”Måste vi läsa! Jag vill inte läsa. Jag kan inte läsa.

Jag har aldrig läst en bok!” Den lättlästa boken Bögslungan väckte dock hennes intresse, och hon gav mig förvånande blickar under läsningens gång. Hon fortsatte med nästa lättlästa bok för att slutligen läsa boken En ung kvinnas sista ord. Eleven studerade till närvårdare och nu hade läsningen övergått till en kunskapande läsning, som gjorde att hon ständigt ställde frågor till mig och klassen om det hon läste. Hon slog upp ord hon inte förstod och delade med sig av sina tankar och känslor kring temat cancer och leukemi. Klassen inspirerade varandra och i nästa kurs fortsatte läsningen, men tog andra former i form av tematisk undervisning och diskussioner, eftersom tonvikten i kurs tre ligger på det talade och uppförda språket.

Också olika bloggar togs upp. Denna studerande stannade mig också ständigt i korridoren, när hon såg mig, för att gång på gång verkligen försäkra sig om att vi faktiskt skulle läsa på modersmålstimmarna just denna dag.

Med glädje kommer jag ihåg en pojke på kocklinjen, som inte heller han läst en hel roman i sitt liv. Han läste den

lättlästa boken Ondskan, stannade kvar i klassrummet för att lämna tillbaka boken till mig och sade: ”Det här var faktiskt en bra bok. Den bästa bok jag läst!

Det är den enda bok jag någonsin läst från början till slut!”

Det sätt som vi arbetar med kring läsning i den första kursen påminner mycket om den beskrivning av litteraturundervisning som Mia Sandsjoe beskriver i texten ”Hur blir tonåringar läsare?” som ingick i det andra numret av Arena år 2013. Hon kallar dessa lektioner för Workshop, och det innebär att eleverna ges generöst med tid åt att läsa och skriva. Hon konstaterar på frågan hur man i en klass hinner med det: ”Om man ser läroplanen som en checklista där varje mål skall behandlas som en enskild sekvens i undervisningen, då hinner man inte. Men om man ser att ett arbetssätt framgångsrikt leder eleverna mot många av läroplanens mål samtidigt, då hinner man mycket mera.

Ju mer eleverna faktiskt läser och skriver, desto fler av läroplanens mål når de.”

Olga Dysthe konstaterar i Det flerstämmiga klassrummet (1996) att engagemang och elevernas möjlighet till medbestämmande går hand i hand och detta är också en erfarenhet som vi lärare på Prakticum märkt. Dysthe skriver: ”En betingelse för äkta engagemang tycks vara att läraren anser att eleverna har något att bidra med och också skickar signaler om detta. En annan koppling är att eleverna ser en koppling mellan det de ska lära sig och sitt eget liv och sina erfarenheter. Ett tredje villkor är att eleverna har en viss kontroll över inlärningsmålen och inlärnings-

metoderna.” Detta är också några av de hållpunkter med vars hjälp vi försöker förverkliga modersmålsundervisningen på Praticum.

Erfarenheter och tankar kring receptionen hos de studerande Med en öppnare hållning till villkoren för läsning har vi på skolan sett en förändring i de studerandes förhållningssätt till läsning av texter. Alltid kan lärandet och läsningen inte förstås lyckas på bästa sätt; lärandet befinner sig också i en process. Jag tror inte heller att en lyckad läsupplevelse, även om det naturligtvis kan, i alla fall automatiskt bidrar till att eleven genast börjar läsa böcker, men det är ett steg i rätt riktning. Jag tycker dock mig se att de studerande lättare börjar läsa litteratur också utanför skolan om läsningen dels lyckas beröra de studerande personligen och känns aktuell just då, dels om de i sin läsning inspireras av andra och även får stöd i att hitta rätt litteratur. Det är också viktigt att uppmärksamma de studerande som kanske någon gång varit läsare, men som plötsligt slutat läsa.

Ofta handlar det om att eleven utvecklats, men inte själv insett det; att böcker som tidigare varit av intresse inte längre av olika skäl är intressanta.

Jon Smidt påpekar i Sjangrer og stemmer i norskrommet (2004) att en läsare alltid befinner sig i ett socialt och kulturellt sammanhang och i förhållande till andras förväntningar och normer.

Genom att läsa tillsammans i klassrummet har vi märkt att synen på läsning och var man skall läsa småningom förändrats. Om man kan sitta vid ett bord

ARENA 49

och skriva i två timmar, så fungerar det enligt våra erfarenheter bra att också läsa där. Om man som lärare kan sätta tid åt att skriva och diskutera i skolan, så måste man också kunna prioritera tid för läsning, i annat fall signalerar man ju att läsning inte är lika viktigt som ämnets övriga delar; man reducerar läsning till att bli en läxa eller en fritidssyssla, något av mindre vikt, helt enkelt (se bl.a. Molloy 1996). Konflikten uppstår när läsning samtidigt anses som något viktigt; något som görs någonstans av någon, men som man själv inte har redskap eller nycklar till.

Det verkar som om läsningen småningom fått en högre status bland våra studerande. Plötsligt tycker eleverna att läsning är något viktigt, något som man lär sig av och något som man gör tillsammans med sina klasskamrater och med sin lärare. Den studerande ser sig plötsligt som en läsare bland andra i sin klass, i sitt klassrum och i det rummet ägnar sig klassen tillsammans åt läsning. Plötsligt har läsning blivit en aktivitet, som förknippas med den egna skolan; värderingen är förändrad och den negativa upplevelsen blir förhoppningsvis en positiv erfarenhet.

HEIDI SJÖBLOM

KÄLLOR

Dysthe, Olga (1996): Det flerstämmiga klassrummet. Lund: Studentlitteratur.

Molloy, Gunilla (1996): Reflekterande läsning och skrivning. Lund: Studentlitteratur.

Sandsjoe, Mia (2013): ”Hur blir tonåringar läsare?” I: Arena 2/2013.

Smidt, Jon (2004): Sjangrer og stemmer i norskrommet. Oslo: Universitetsforlaget.

50 ARENA

BÖCKER VI LÄST

Länge leve Montaigne!

Antoine Compagnon: En sommar med Montaigne. Översättning: Jan Stolpe.

Atlantis 2014. 153 sidor.

En klassisk definition säger att klassiker är böcker alla talar om men ingen läser.

Varje sommar förblir bokhögar med Tolstoj och Proust olästa lite varstans, trots goda semesterintentioner.

En alternativ definition talar däremot om att en verklig klassiker ständigt lockar både nya läsare och nya kommentatorer. Dagens exempel är den franske 1500-talsförfattaren Montaigne.

De senaste decennierna har hans verk kommit i nyöversättning och dessutom har vi fått böcker om honom och hans essäer, skrivna av Bjørn Bredal, Jean Starobinski, Arne Melberg och nu i år Antoine Compagnon.

Den gemensamma nämnaren för alla utom Melbergs bok är översättaren Jan Stolpe. Han har översatt Montaignes samlade essäer inte bara en utan två gånger, och står också bakom den svenska utgåvan av Bredals Humanist till häst, Starobinskis Montaigne i rörelse och årets bok, Compagnons En sommar med Montaigne.

Där Bredals bok är en allmän introduktion och Starobinskis en tankeväckande tegelsten bjuder Compagnons charmerande skrift på personliga, aptitretande nedslag i Montaignes essäer. De korta kapitlen har från början varit en sommarserie i fransk radio och bygger genomgående på citat ur essäerna och Compagnons reflektioner kring dem.

Han visar oss många sidor av Mon-

taignes dynamiska personlighet. I den ena stunden tycks Montaigne helt och hållet vara ett barn av sin tid, hjälplöst instängd i tänkesätt fjärran från våra, för att i nästa stund golva oss med radikala påståenden.

Ibland utvecklar Compagnon det historiska sammanhanget för Montaignes tankar, ofta tar han fasta på det allmängiltiga. Däremot låter han bli att dra in den omfattande Montaigneforskningen i sin bok. Montaignes egna ord räcker mer än väl till – essäerna i tre band omfattar ju närmare 1800 sidor.

Det fängslande med Montaigne ligger till en del i kontrasten mellan den informella stilen och de skarpa tankarna. Han skriver rakt på sak det han känner och tycker utan att bry sig det minsta om att vara opportun. Självmotsägelserna bekommer honom inte eftersom tillvaron ändå är så komplex att vi aldrig ska frestas tro att vi själva sitter inne med hela sanningen.

Med sin djärva relativism hinner han med för sin tid förbluffande många kätterska tankar. Montaigne framstår som en tidig kritiker av kolonialismen när han med oro skriver om upptäckten av Amerika. Med sin siarblick anar han att kontakten med Europa kommer att fördärva den Nya världen, utan att Europa för den skull får någon bestående själslig fördel av det.

Tidens häxprocesser ser han också

på med största misstro: ”När allt kommer omkring sätter man ett bra högt värde på sina egna gissningar när man låter steka en människa levande för deras skull.” Som den eviga skeptiker han är betonar Montaigne åter en gång att det är förmätet av oss att tro oss ha säker kunskap om det påstådda häxeriet. Ändå var Montaigne ingen modern människa, påminner Compagnon oss om. Han var i många avseenden djupt konservativ och hade inget till övers för framstegstänkande. Däremot var han väldigt mycket människa i sitt sätt att tänka – och det är därför han också i dag känns aktuell. Det är den levande människan Montaigne som får stå i centrum i Compagnons spirituella bok.

ANDERS WESTERLUND

ARENA 51

Strategiska skribenter vid köksbordet Ann-Christin Randahl: Strategiska skribenter. Skrivprocesser i fysik och svenska. Örebro universitet 2014. 239 sidor. ”Skolan måste satsa på basfärdigheterna”, ropar svenska politiker i kör när de konfronteras med katastrofala PISAresultat. En som inte håller med om den slutsatsen är Ann-Christin Randahl som i inledningen till sin doktorsavhandling Strategiska skribenter konstaterar att det åtminstone vad skrivfärdigheter beträffar krävs rejält mycket mer än basfärdigheter i dagens komplexa skriftsamhälle.

Randahl har undersökt hur tredje årets elever på ett rikssvenskt naturvetenskapligt gymnasieprogram hanterar skrivuppgifter i fysik och svenska.

Förutom skillnaderna mellan ämnena intresserar hon sig för vilka individuella strategier eleverna har i sitt skrivande och vilka kontextuella resurser de använder sig av i arbetet med sin text. I centrum står mer specifikt frågan om hur skickliga skribenter gör när de skriver skoluppgifter hemma.

Teoretiskt kombinerar hon två skrivforskningstraditioner när hon studerar den framväxande elevtexten dels ur ett kognitivt perspektiv (Hayes och Flowers kognitiva processmodell), dels ur ett dialogiskt, socialt perspektiv (Vygotskij). Skrivandet är en individuell tankeprocess som i undersökningen samtidigt sker i samspel med flera olika kontexter: lärobok, internetkällor, kamrater, lärare, föräldrar med mera.

Det mest spännande materialet Randahl analyserar i sin avhandling är en dokumentation av hur tre fokuselever arbetar med skriftliga hemuppgifter i fysik och svenska. Förutom att elever-

52 ARENA

na beordrats att använda Google Drive för att ge Randahl tillgång till alla versioner av den framväxande texten har de dessutom filmat sitt skrivande så att det syns vilka webbsidor de är inne på och i görligaste mån framgår det även vad som händer i rummet.

Fokuseleven Kerstin ser sig som en skribent med gott självförtroende och hon skriver helst i längre pass. Formulering och redigering sker parallellt, något som är typiskt för sådana som i skrivforskningen benämns avancerade skribenter. Arbetssättet förutsätter ”att såväl den framväxande texten och den tänkta texten aktualiseras samtidigt”.

För Kerstin är det därför viktigt att mycket medvetet jobba med textens disposition.

Medan Kerstin stänger dörren till köket för att där kunna koncentrera sig när hon ska skriva de krävande avsnitten av laborationsrapporten i fysik har fokuseleven Paula motsatt taktik. För henne är samtal med pappan en mycket viktig del i skrivprocessen. Hon använder också internet i högre utsträckning än Kerstin, men den som verkligen utnyttjar de digitala resurserna till fullo är fokuselev nummer tre, Sara.

För Sara är chattande i klassens Facebook-grupp ett sätt att testa idéer och få förklaringar. Hon använder Wikipedia flitigt och är den enda av de tre som tar illustrationer till sin labbrapport från nätet. Dessutom använder hon nätet som avkoppling i skrivandet – allt som skrivs på Facebook har definitivt inte med fysikuppgiften att göra och under

tre timmar av filmade skrivpass hinner hon vara inne på musiksajten Spotify 36 gånger.

När Paulas vanligaste textredigeringsåtgärd är strykning har Sara däremot störst andel rättningar i slutskedet. Hennes taktik tycks vara att skriva ganska mycket rakt av och sedan städa upp texten efteråt. Hon använder också högläsning av texten som en metod för att upptäcka fel.

Genom fokuseleverna får vi en spännande inblick i den komplexa, individuella variationen i arbetssätt som de – ur lärarsynpunkt oftast helt oproblematiserade – skriftliga hemuppgifterna föranleder. Trots decennier av medvetenhet om skrivprocessen som process räcker lärarens tid ofta inte till mer än intresse för resultatet av hemarbetet, den produkt som lämnas in.

När Randahl jämför skrivandet i fysik och svenska framträder flera markanta skillnader. Den tydliga mallen för laborationsrapporten gör det enklare för eleverna att skriva delarna i valfri ordning, med den klara tendensen att de först skriver enklare avsnitt och till sist de svårare, som diskussionen om resultatets tillförlitlighet. Textavsnitt som skrivits i början finns i princip med också i slutversionen, i någon form.

Skrivuppgifterna i svenska – en realistisk eller naturalistisk text och en hemtentamen om Kafkas ”Förvandlingen” – har friare ramar, vilket öppnar för radikalare redigeringar. När nya idéer föds eller gamla förkastas kan texten helt byta karaktär.

”Skrivandet är en individuell tankeprocess”

Eleverna är överens om att det föreligger klara skillnader mellan skrivandet i fysik och svenska. Medan innehållet helt står i fokus i fysiken har den språkliga utformningen en framträdande roll i svenskan. En direkt konsekvens är att det i deras fysiktexter finns mer av direkta lån av lärobokens formuleringar än i uppgifterna i svenska.

Ett överraskande resultat är ändå att bearbetning av laborationsrapporten ibland gör den mer lik källtexten.

Mantrat ”Skriv med egna ord” är betydligt svårare att tillämpa i facktexter där det krävs en ingående förståelse för att, i det här fallet, kunna formulera om lärobokens fysikavsnitt utan att innehållet förändras. Samvetsgranna elever med en initial ambition att skriva med egna ord kan efter hand revidera sig närmare källans ursprungliga formuleringar, för säkerhets skull. De vet att det trots allt är innehållet som väger tyngre vid bedömningen.

En av huvudfrågorna i avhandlingen är att undersöka de ”kontextuella resurser” som eleverna dels har tillgång till, dels de facto använder i skrivprocessens olika faser från innehållsgenerering till redigering. En mycket viktig resurs under hela processen med fysikuppgiften är klasskamraterna, man diskuterar fram en gemensam förståelse, jämför laborationsresultat och så vidare.

I svenska är det mest i slutfasen av skrivandet som det är aktuellt med eventuell respons från andra läsare.

Föräldrar kan också vara en central resurs för många elever – medan andra

inte får någon hjälp alls hemma. Detta är ett dilemma som Randahl kommenterar flera gånger: Fastän en grundtanke bakom vår demokratiska skola är att den ska ge alla samma förutsättningar för lärande har eleverna ändå olika utgångslägen. Att i det här fallet helt flytta skrivandet till skolan löser till en del problemet, men skapar nya orättvisor. De filmade skrivprocesserna visar också på de stora fördelar som arbetet hemma ger: alla kan disponera tiden efter eget behag, skriva med eller utan bakgrundsmusik, internet, kontakter med andra och så vidare.

I de skrivprocesser Randahl undersöker uppfattar eleverna däremot inte lärarna som någon resurs, vilket såtillvida är förståeligt eftersom skrivandet skett hemma. För fysikuppgifterna har läroboken och de skriftliga instruktionerna för laborationsrapporten stor betydelse, medan Randahl för uppgifterna i svenska anger den sammanfattande kategorin ”jag själv” som viktig resurs.

En labbrapport följer en bestämd mall medan det i svenska gäller att själv hitta inspiration och utveckla idéerna.

En ur elevsynpunkt måhända mindre populär slutsats som Randahl drar är att skrivande tar tid. Trots alla moderna hjälpmedel finns det inga sådana genvägar i skrivprocessen som hux flux låter oss hoppa över den kognitiva arbetsinsatsen! Däremot är det trösterikt att det bevisligen finns ett flertal olika arbetssätt som strategiska skribenter kan välja för att nå framgång i skrivandet.

För en modersmålslärare är Randahls

avhandling en nyttig påminnelse om vikten att känna till de genrer som eleverna skriver i i andra ämnen. En tankeväckande poäng är att det för eleverna i undersökningen är självklart att fysiklaborationen är en del av skrivprocessen, i och med att det är där en viktig del av innehållet i deras kommande text genereras. Är den insikten lika naturlig för lärarna? Upplever lärare i andra ämnen att modersmålsundervisningen faktiskt stöder det skrivande som förekommer?

Har modersmålsläraren fastnat i den eviga rollen som korrekturläsare och språkpolis eller är hen en professionell skrivkonsult för alla upptänkliga lägen?

ANDERS WESTERLUND

ARENA 53

EN ELEV HAR ORDET

De som har ord kan leva för evigt N

ågon lär ha sagt att Ett bibliotek är inget annat än en själens begravningsplats.

Kanske stämmer det. Kanske stämmer det i det avseendet att böcker kan leva kvar då författaren gått ur tiden. Men då det talas om själens begravningsplats får biblioteken genast en mörk skugga över sig – en skugga av damm, dunkelt ljus och olästa historier.

Det finns trots allt något vackert med skolbibliotek – ja, bibliotek över huvudtaget för att vara ärlig.

Något vackert – och sorgligt. Böckerna står där, med sina ryggar utåt och väntar på att bli lästa. Alla har de varsin historia – en värld som gömmer sig innanför två pärmar, men dessa världar blir alltför sällan upptäckta.

Böckerna står där, år ut och år in. Någon stackare blir aldrig utlockad, medan en annan blir lånad mest hela tiden. Det är precis som med sagornas beskrivningar av barnhem. Förmögna herrskap kommer och tittar på barnen och den lilla med de mest gyllene lockarna och de vackraste, mest tindrande blå ögonen blir upplockad och får ett nytt hem. Resten blir kvar, leker vidare och längtar bort.

Samma sak sker i biblioteken. Böckerna med de finaste pärmarna och intressantaste titlarna tittar man nyfiket på. Om dessa tilltalar en kastar man även ett öga på baksidestexten. Om inte, låter man boken vara kvar, fastän kanske precis denna vore boken som kunde förändra hela ens tillvaro. Detta

kunde vara boken som berör en långt in i själen, som man minns ännu då jorden snurrat flera varv runt solen, vars historia man kommer ihåg då andra minnen bleknat bort och vars budskap blir som karta och kompass för en då det stormar och är kallt ute. Böcker kan beröra en långt in i märgen, men man missar så många sådana chanser då man bara går på utseendet.

Skolbiblioteket kan vara en bortglömd plats men det ger trots allt skolan värdighet. Bibliotek är nämligen något bestående. Årstider växlar, kalendrar byter blad, musiken på radion låter olika, matlistan i skolan ändras och elever börjar och går ut skolan.

Men böckerna, de finns kvar. De kan ha stått i hyllorna i decennier och iakttagit världen. Ibland blir någon lånad men den återvänder snart. Utan dem är skolan ingen skola. ”En författare bör skriva för de unga i sin egen generation, kritikerna i nästa, och skollärarna i all framtid” sade F. Scott Fitzgerald en gång. Om en författare lyckas, kan den räkna med att få vistas på flera själars begravningsplatser. Den författaren kommer alltid att få leva kvar.

Så kanske biblioteken trots allt inte är själarnas begravningsplats. Kanske är det en samlingsplats – en plats för dem som gjorde något av sina ord. Som skrev dem och lät dem stå kvar. Som lät andra läsa dem och som därför nu är ihågkomna. Biblioteken är inga begravningsplatser – de är skattkammare för dem som har ögon - för dem som har ord.

BEATE WIK Gymnasiet Lärkan

DELTA I MEDIESPRÅK 2015 Vill du delta i konferensen Mediespråk 23-24.1 i Vasa? Smlf delar ut stipendier (ca 100 euro beroende på hur många ansökningar som kommer in) till medlemmar som vill delta. Skicka en kort ansökan till pamela.granskog@arbis.hel.fi senast 20.12. Bland årets föreläsare finns bl.a. journalisten och tv-profilen Robert Aschberg, författaren och läraren Sara Lövenstam som får svenskarna att tända på svensk grammatik, författaren Peter Sandström och journalisten Jeanette Östman som brinner för minoritets- och jämlikhetsfrågor. Läs mera om programmet på www.mediesprak.fi.

Ansökan skickas in till ordforande@smlf.fi senast 15.5.2014.

54 ARENA

Intressanta modersmålsaspekter i LP 2016 S

OM L ÄSA M BASSA DÖR har jag under höstterminen tagit del av de nya nationella läroplansgrunderna för grundskolan, som ska fastställas före årsskiftet, och diskuterat dem med en mängd lärare på olika håll i Svenskfinland. Ur modersmålsämnets synvinkel finns där flera intressanta förändringar, som jag hoppas att ska synas också i gymnasiets läroplansgrunder. Nu är ju arbetet med dem tyvärr inte ens påbörjat eftersom beslutsfattarna inte lyckats enas om hur timfördelningen ska se ut, så tidtabellen kommer att bli mycket stram då det bara återstår ett och ett halvt år tills läroplansgrunderna ska träda i kraft. Men för egen del önskar jag alltså att man tittar på grundskolans LP 2016 och implementerar vissa goda aspekter så att de passar gymnasieundervisningen.

Trots brådskan hoppas jag också att man här ska satsa på samma öppenhet som för grundskolans del och låta utkast ligga ute på nätet så att allmänheten – och i synnerhet gymnasielärarna – kan läsa och kommentera dem.

I de nuvarande läroplansgrunderna finns det vidgade textbegreppet bara med under rubriken modersmål och litteratur. I de nya lyfts multilitteraciteten fram som ett kompetensmål för hela undervisningen. Det är ett begrepp som kan kännas lite krångligt till en början, men som alltså innefattar bl.a. läs- och skrivfärdighet, numerisk läskunnighet, visuell läskunnighet, medieläskunnighet och digital läskunnighet. Detta betyder i praktiken att alla lärare nu bär ansvar för att eleverna får möta en möjligast mångsidig textvärld. De ska få ”söka, bearbeta, producera, presentera och kritiskt granska information i olika former, olika miljöer och olika situationer och med hjälp av olika verktyg” står det i det sista utkastet. På ett seminarium om läsning vid SKS i Helsingfors i början på november konstaterades det att modersmålslärarna kommer att vara en viktig resurs i skolorna med sitt kunnande på detta område. Kanske får vi här en fin chans att visa för våra kolleger i andra

ämnen vad uttrycket ”alla lärare är modersmålslärare” kan betyda?

Också den digitala kompetensen lyfts fram som ett mål för hela undervisningen i LP 2016. Här talar man bl.a. om att eleverna ska lära sig använda IKT som hjälpmedel i informationshantering och i undersökande och kreativt arbete och att de ska använda IKT för att kommunicera och bilda nätverk. Nu har ju arbetet med det digitaliserade studentprovet startat för ganska länge sedan, men det skulle vara fint om aspekter som kreativitet och kommunikation som delar av den digitala kompetensen kunde lyftas fram i gymnasieundervisningen - så att de också fick ett utrymme i det nya digitala modersmålsprovet i studentexamen.

En tredje aspekt som också är intressant att fundera på är den nya betoningen av elevens medvetenhet om sin egen inlärning. För vårt ämne sägs det tydligt i LP 2016 att läs- och skrivstrategier ska vara de centrala metakognitiva färdigheterna i undervisningen. Detta får mig att tänka att vi som jobbar på gymnasiet säkert skulle ha en del att lära oss av klasslärarna, som i många finlandssvenska skolor nu satsar på att arbeta metodiskt och forskningsbaserat med läsförståelsestrategier. Vi kan säkert bli bättre på att tänka högt och visa hur man kan göra när man möter en text som känns svårtillgänglig. Kanske får vi möjlighet att utbyta tankar om detta i något sammanhang (exempelvis i Facebookgrupperna SMLF och Den finlandssvenska läsambassadören).

När detta nummer av Arena når sina läsare hoppas jag verkligen att gymnasiets timfördelning blivit klar så att arbetet med läroplansgrunderna kan sätta igång, så att vi får ett genomtänkt styrdokument för undervisningen i modersmål och litteratur och alla andra ämnen.

KATARINA VON NUMERS-EKMAN

Läsambassadörens webbplats www.lasambassadoren.fi innehåller mångsidigt material för alla som vill jobba för barns och ungas läsande. Du kan också gå med i Facebookgruppen Den finlandssvenska läsambassadören. Om du vill få kontakt med Katarina von Numers-Ekman kan du skicka mejl på lasambassadoren@sydkusten.fi

ARENA 55

SPRÅKSPALTEN

Ord som kan utelämnas: har, som och det I

den här spalten ska jag ta upp några små språkliga element som ofta ingår i idiomatiska svenska satser men som ibland kan utelämnas. Det blir lite grammatisk analys.

Det förekommer mycket ofta att hjälpverben har och hade utelämnas i bisatser. I de följande meningarna fungerar bisatsen bra både med och utan hjälpverb: Jag vet inte när meddelandet (har) skickats; Jag visste inte när meddelandet (hade) skickats. Tidigare ansåg språkvårdare att utelämnande av har och hade gav språket en stel och högtidlig prägel, och att det därför inte borde förekomma i ledigt skriftspråk. I dag är detta råd föråldrat, och det går bra att utelämna har och hade i alla stilarter.

Också i talspråk förekommer utelämning allt mer. Enligt Språkriktighetsboken (2005) är det troligt att svenskan lånat in bruket att utelämna har och hade från tyskan i slutet av 1600-talet.

Ett intressant faktum som också nämns i Språkriktighetsboken är att svenskan i dag är det enda språk där har och hade faktiskt kan utelämnas i bisatser.

56 ARENA

Subjunktionen som kan också utelämnas i vissa slag av bisatser. Det är till exempel fullt korrekt att utelämna som i följande mening: Den person (som) hon talade med kände inte till saken. Däremot går det inte att utelämna som i meningen Hon talade med en person som kände till saken. Vilka principer är det som styr här? Det finns två villkor för att som ska kunna utelämnas. Det första villkoret uppfylls av bägge meningarna ovan, nämligen att den relativa bisats som inleds av som ska vara restriktiv (nödvändig). Men det finns också ett annat villkor: som kan utelämnas bara om det led som det ersätter inte är subjekt. Detta villkor uppfylls av den första exempelmeningen Den person (som) hon talade med kände inte till saken. Här är det led som ersätts av som inte subjekt utan objekt, och därför kan som utelämnas. I det andra exemplet Hon talade med en person som kände till saken är det led som ersätts av som just subjekt, och därför måste som sättas ut.

Ett tredje element som kan utelämnas i vissa fall är ett innehållstomt det

som fungerar som subjekt. Ett sådant det ingår till exempel i meningarna Det talades flera språk i det gamla Viborg och I det gamla Viborg talades det flera språk. I den senare meningen (men inte i den förra) går det bra att utelämna det: I det gamla Viborg talades flera språk.

Principen är att det kan utelämnas när ett rumsadverbial (i detta fall I det gamla Viborg)har placerats på subjektets plats i satsen. Ett exempel till där ett innehållstomt det kan utelämnas: Bakom husen låg (det) en liten sjö. Här har rumsadverbialet bakom husen placerats på subjektsplats. Meningar av detta slag som inleds av rumsadverbial och saknar det är vanliga till exempel i israpporter: I den yttre skärgården finns tunn drivis.

MONICA ÄIKÄS