Arena nr 1/2018

ARENA Medlemsblad för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.

KÄLLKRITIK I FOKUS Lärare om källkritik / Källkritik i modersmålsundervisningen / Drömmen om att ingen sprider felaktiga uppgifter

#1/18

LEDAREN

Klubban vandrar vidare

D

e senaste åren har varit händelserika för ämnet modersmål och litteratur. I skolorna har vi jobbat med läroplaner för alla stadier, både gällande skolkultur och skolans allmänna verksamhet, men också för vårt ämne. För lärarna i gymnasier har läroplansförändringarna nästan överskuggats av förändringarna av studentproven, som ställer krav på förändringar i både innehåll och metoder. Det som kanske känns som den minsta förändringen är fokus på multilitteracitet på alla stadier. Det känns som något vi modersmålslärare jobbade med och för redan innan de nya läroplanerna.

De senaste åren har varit händelserika för Smlf. Vi är en liten, stor förening. Det är glädjande att Smlf anses fylla en stor samhällsfunktion samtidigt som vi kan vara viktiga för den enskilda läraren. Det är många organisationer och instanser som tar kontakt för att få ett utlåtande eller en kommentar på allt från fortbildningar till lagförslag på nationell nivå. På många sätt bemöts vår förening på samma sätt som de stora ämnesföreningarna med riktiga kanslier och heltidsanställda arbetstagare. Så ska det vara. Men det blir ändå tvunget att välja och prioritera när trådarna är många och personerna som ska rulla ihop nystanen är rätt så få. Vi har ändå fått ihop rätt så många trådändar under åren. Nu känns det också tryggt att ha vår tidigare ordförande, Pamela Granskog, på Utbildningsstyrelsen som undervisningsråd för modersmål och litteratur. Det är en viktig tjänst som har varit vakant under många år.

2 ARENA

Arbetsbilden för modersmålslärare är ett ämne som flera av våra medlemmar har höjt rösten om den senaste tiden. Det finns en oro för en växande arbetsbörda till följd av alla förändringar. Framför allt är det gymnasielärare som har hört av sig, men andra lärare är säkert också berörda. Smlf kan samla spridda röster för att visa att situationen inte är hållbar eller rimlig, men vi har också en hel del begränsningar. Vi är inte en facklig organisation som kan förhandla om lönefrågor, vi kan inte nå fram till alla kommuners beslutsfattare som fördelar resurserna på ett sätt som kan ifrågasättas. Vi kan inte heller ställa egentliga krav på studentexamensnämnden. Men vi kan önska och påpeka. Vi kan höja en röst och berätta att tidsramarna inte är hållbara och att arbetsbilden är kraftigt förändrad utan höjd ersättning.

Jag har haft glädjen att jobba med Smlf i två år och det är nästan ofattbart att tänka att det är bara två år – så mycket har hänt.

Det är intressant att få jobba med andra stadier än det egna och med andra regioner och andra skolkulturer. Det ger perspektiv att höra hur samma jobb förverkligas på

delvis helt samma, delvis helt andra sätt på annat håll. Nu lämnar jag över ordförandeklubban i mycket trygga händer.

Annette Kronholm-Cederberg tar över ordförandeskapet i föreningen. Det jag är säker på är att också hon och hennes styrelse behöver hjälp av just dig som läser det här för att veta vad som är på gång och vad som känns viktigt för just dig i ditt jobb. Jag räknar med att Smlf finns där som en trygghet i bakgrunden som gör att vi lärare kan jobba med en känsla av stolthet för vårt jobb utan att det bränner ut oss. Det som ska driva oss är glädje och nyfikenhet inför det nya, inte en uppgivenhet inför att vi inte ges förutsättningar för ett gott jobb. Jag vill tacka för min tid som ordförande – tack för förtroendet och tack för stöd och omtanke som jag har fått känna av.

Ha en skön och avkopplande sommar!

PETRA BREDENBERG

INNEHÅLL 02 Ledaren 04 Lärare om källkritik 05 Bland citat, referat och plagiat 06 Skola+bibliotek=bättre källkritik 08 Källkritik i modersmålsundervisningen 12 Massexperiment i källkritik bland skolelever i Sverige 15 Drömmen om att ingen sprider felaktiga uppgifter 16 Digital dansk skrivdidaktik 18 Myten om den goda litteraturen 19 Grammatik med bredd 20 Doktorsavhandlingen Litterär storyline som bidrag till interkulturell pedagogik

Vasa LittFest s.31

22 Educa-mässan inspirerar och ger huvudbry 25 Kontinuerlig källkritik i klassrummet

Bland citat, referat och plagiat s.5

Kontinuerlig källkritik i klassrummet s.25

26 Ett undervisningsråd i ständig dialog 28 Språk över gränserna i Tammerfors 31 I Petters soffa under Vasa LittFest 32 Barnens egen LittFest med Spöket på Kummelgrund 34 Nordspråks höstkurs i Oslo 35 Språkspalten

SMLF: STYRELSEN 2017-2018 Petra Bredenberg (ordförande) Gymnasiet Grankulla samskola petra.bredenberg@edu.grankulla.fi Heidi Höglund (vice ordförande) Åbo Akademi heidi.hoglund@abo.fi Malin Borgström (kassör) Grundskolan Norsen malin.borgstrom@edu.hel.fi

Ellinor Lindroos (sekreterare) Grundskolan Norsen ellinor.lindroos@gmail.com Lotta Dammert (styrelsemedlem med ansvar för medlemsregistret) Sarlinska skolan lotta.dammert@edu.pargas.fi Nina Granberg (styrelsemedlem med ansvar för informationskoordinering) Pedersöre Gymnasium nina.granberg@pedersore.fi

Malin Teir (Nordspråksrepresentant) Gymnasiet Grankulla samskola malin.teir@edu.grankulla.fi Harriet Lassus-Utriainen (styrelsemedlem) Brändö gymnasium harriet.lassus-utriainen@edu.hel.fi Katrina Åkerholm (suppleant) Vasa övningsskola katrina.akerholm@abo.fi

Diana Lundqvist (styrelsemedlem) Kökar grundskola dianalund@kokargsk.eu Amanda Audas-Kass (suppleant, redaktör för Arena) amanda.audas-kass@edu.hel.fi Maria Dahlin (redaktör för Arena) maria.sofia.mork@gmail.com Amanda Helling (layout & ilustrationer) info@amandahelling.fi

ARENA 3

Lärare om källkritik 1. Hur viktigt är det att vi talar om källkritik i skolan?

2. Hur källkritiska skulle du säga att dina elever är?

3. Hur jobbar du med källkritik i klassen?

1

Personligen tycker jag att det är viktigt att vi pratar om källkritik i skolan. För att kunna ta till sig ny kunskap, för att kunna sortera information och för att överlag kunna fungera i ett samhälle så behövs nog någon typ av förmåga att tänka källkritiskt. Förstås kan man fungera i ett samhälle trots bristande källkritisk förmåga, men jag inbillar mig att man får ett lättare liv om man har odlar den förmågan ända sedan man är liten.

2

Mina egna elever är väl till viss del källkritiska. På grund av ålder så finns kanske inte alltid förmågan att kunna urskilja vilka källor som är tillförlitliga eller inte, men i det stora hela finns det en början till källkritik. Något att bygga vidare på.

3

I klassen försöker jag ha med tänkande kring källkritik i vardagen.

Vi filosoferar mellan varven kring vilka källor som är mera tillförlitliga än andra och vad det är som gör att de källorna är mera tillförlitliga än andra. Jag försöker också fostra mina adepter till att hänvisa till källor i samband med diverse uppgifter som kräver någon typ av informationssökning.

IDA-MARI PETTERSSON, KLASSLÄRARE I ÅK 5, RISÖ SKOLA I LARSMO

1

Jag upplever att det är otroligt viktigt med tanke på att vi i dagens samhälle till exempel lätt delar länkar i upprört tillstånd utan att nödvändigtvis ta reda på om det vi delat stämmer.

2

Mina nuvarande elever är 11-12 år gamla och brukar påpeka att vem som helst kan skriva i Wikipedia. Det verkar vara den syn de lärt sig i skolan.

Jag tror att den typ av källkritik de har att göra med dagligen handlar mer om hur man ska förhålla sig till ryktesspridning på sociala medier. Jag tror att de från rätt ung ålder och ofta via negativa upplevelser lär sig att vara försiktiga med vad de lägger ut. Trots att spåren ofta raderas för vuxna ögon så sprider sig t.ex bilder och skärmdumpningar ofta som en löpeld i skolornas grupper.

3

Beträffande informationssökning brukar jag be eleverna förhålla sig till Wikipedia som om de skulle fråga en förälder. Antagligen är svaret åtminstone delvis rätt och rimligt, och kan ge vägledning i ämnet, men att det är bra att bekräfta det genom en annan källa, som gärna får vara en expert, myndighet eller annan trovärdig källa. Dessutom kan man fråga sig om källan har ett ekonomiskt intresse i frågan, vilket kan vinkla texten.

MARIA AHVONEN, KLASSLÄRARE OCH MODERSMÅLSLÄRARE, HOPLAXSKOLAN I HELSINGFORS

4 ARENA

illustration: amanda helling

Bland citat, referat och plagiat O

rdet källkritik är i det närmaste icke-existerande i de obligatoriska kommunikationsstudierna på universitetens språkcenter. Det beror nog på att hela jargongen liksom är en annan än i gymnasier och grundskolor. Modersmål heter plötsligt kommunikation, prov heter tentamen och källkritik... tja, när man skriver akademiska texter är ju det en förutsättning, något så grundläggande att det inte ens behöver nämnas.

Gymnasierna och grundskolorna gör ett gott jobb, för de studenter jag möter i mitt arbete behärskar i regel grundläggande källkritik rätt väl. Och de som inte gör det lär sig allra senast i samband med kandidatavhandlingen. Naturligtvis kan både jag och mina kolleger dra oss till minnes fall där studenter lämnat in mer eller mindre obskyra texter som byggt på olika wikier, bloggar, företags hemsidor eller tv-dokumentärer. Men de är, till all lycka, undantagsfall. Och (trovärdiga) nyhetsartiklar och dokumentärer kan man väl för all del hänvisa till t.ex. i inledningen av en avhandling, men man kan knappast bygga teorier eller analyser på dem.

Vetenskap bygger på vetenskap. Men det räcker naturligtvis inte att källorna man använder är vetenskap-

liga. De behöver passa det syfte och den metod man valt, och får inte vara för gamla eller för ensidiga. Och man kan inte förlita sig på andra forskares referat av tidigare undersökningar, utan man måste själv läsa originalen.

Det gäller att lära sig att använda källorna som byggstenar för metod och analys, och samtidigt kritiskt utvärdera dem. Studenterna behöver inse att det inte längre är lämpligt att skriva uppsatser fulla av antaganden, värderingar, upplevelser och allehanda allmänna sanningar.

Att de måste vara tydliga med vad som är eget och vad som är lånat. Att de måste förstå skillnaden mellan citat, referat och plagiat. Att de måste få klart för sig hur den vetenskapliga texten skiljer sig från andra genrer och vad det egentligen betyder att bedriva forskning. Det handlar inte längre bara om att känna igen den tillförlitliga källan, utan om att själv skapa den.

Det är universitetens uppgift att lära ut det här, och så bör det förbli. Och trots att undervisningen i kommunikation också innehåller en del annat, så känns det som att allt i slutändan ändå syftar till denna enda sak: den goda vetenskapliga avhandlingen är ju universitetsstudiernas ädlaste slutprodukt! Möjligen skulle de studerande själva inte uttrycka sig precis så, men det är en annan sak.

MIRJAM SÄRS, TIMLÄRARE I KOMMUNIKATION VID ÅBO AKADEMI (VASA) OCH VASA UNIVERSITET

ARENA 5

Skola + bibliotek = Det finns mycket som den enskilda läraren kan göra för att utveckla sina elevers källkritik, men det finns ännu mer som den enskilda läraren kan göra i samarbete med ett bibliotek.

– Ta frimodigt kontakt med ditt närbibliotek om du vill samarbeta kring källkritik, säger Cecilia Eriksson, pedagogisk informatiker på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors.

På många håll är samarbetet mellan skola och bibliotek redan välutvecklat, inte minst bokprat är ofta populära inslag i modersmålsundervisningen. Men också kring annat än skönlitteratur kan biblioteken och skolorna mötas.

– Vi erbjuder till exempel ett informationssökningspaket för årskurs 7, men frågan är om det inte kommer nästan för sent och i stället borde erbjudas för årskurs 5 och 6, funderar Cecilia Eriksson, pedagogisk informatiker på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors.

Hon berättar också om ett projekt i Esbo där eleverna gjorde boktrailers och bibliotekarier var med på ett hörn som behandlade bland annat upphovsrätt.

– Informationssökningen och källkritiken genomsyrar många ämnen i den nya läroplanen och det är en viktig del av undervisningen i dag.

Helsingfors stadsbibliotek arrangerade nyligen en informationssökningsskolning för lärare och många valde att gå den. Det verkar finnas en del osäkerhet

6 ARENA

kring hur man kan behandla ämnet men ett stort intresse för att göra det, berättar Eriksson.

– Från bibliotekens sida är vi mer än gärna med och bygger bara vi får veta vad som förväntas och behövs av oss.

Okritiskt googlande

Granskade källor

Cecilia Eriksson upplever att många barn och unga googlar ganska fritt när de ska hitta fakta kring ett visst ämne.

– Vi vuxna gör ju ofta samma sak!

Trots att vi vet att vi borde vara mer källkritiska. Jag tror ändå att många vuxna har rätt bra koll på vilka källor som kan anses vara trovärdiga medan många unga tar del av källor på ett ganska okritiskt sätt och inte riktigt orkar jämföra det de läser med vad andra källor säger.

Eriksson ser informationssökningen och källkritiken som en viktig uppgift för dagens bibliotek.

Hon anser att samarbetet med skolorna är viktigt och hon rekommenderar att lärare frimodigt tar kontakt med sina närbibliotek för att hitta en gemensam väg vidare.

Källkritiken ser i dag helt annorlunda ut än den gjorde när nätet var nytt, för att inte tala om hur den såg ut när nätet inte ens fanns. De flesta människor i dag söker sig först till nätet när de ska hitta information, och på nätet finns förstås väldigt olika källor av väldigt olika kvalitet och tillförlitlighet.

– Biblioteken har möjlighet att erbjuda källor som är granskade och det är värdefullt i dag, menar Cecilia Eriksson.

När det kommer till tryckta källor finns en slags nästan inbyggd kontroll.

Den facklitteratur som är skriven av en specialist i regel är kollad och granskad.

Redan att en bok har blivit inköpt till biblioteket tyder på att någon funderat på om den håller måttet.

Men det finns frågetecken också bland böcker.

bättre källkritik

grafik: amanda helling

– Det skrivs enormt många hälsoböcker i dag. Det finns böcker som säger att du ska äta gurkmeja, böcker som säger att du ska äta enligt din blodtyp och böcker som säger att du ska äta mat som är snäll mot tarmen. Hur granskas egentligen de här böckerna? frågar sig Eriksson och lyfter fram de ekonomiska intressen som finns i genren.

En annan utmaning med böcker som faktakällor är att hålla bibliotekens boksamlingar uppdaterade.

– Vi kan ju inte ha geografiböcker som är tjugo år gamla, vi måste helt enkelt se till att böckerna inte halkar efter. Samtidigt ges det hela tiden ut allt mindre facklitteratur, hur gör man då?

att jämföra information med är jättebra, menar Eriksson och påminner om det faktum att alla som äger ett Helmet-bibliotekskort kan komma åt nationalencyklopedin via Helmet.fi.

Källkritik har stor betydelse också utanför skolan.

– Dagens barn och unga har väldigt mycket att förhålla sig till. Källkritik är så mycket mer än något som behövs när man skriver uppsatser i skolan. Det handlar om att kunna förhålla sig kritiskt till allt det som sägs och hörs i alla tänkbara sammanhang, förklarar Cecilia Eriksson.

AMANDA AUDAS-KASS

Källkritiken är större än skolan I djungeln av information, framförallt på nätet men också i böcker, är det viktigt att känna till vilka källor som är pålitliga.

– Att ha någon trovärdig grundkälla

ARENA 7

ik Källkrit i

n e g n i n s r vi e d n u s l må s r e d o m

Modersmålslärarna Jenny Lindberg och Maria Enroth arbetar med källkritik på bred front i Närpes gymnasium

1. I vilken kurs/vilka kurser tar du upp källkritik med dina studerande i gymnasiet? Och i vilken årskurs i 7-9?

2. Hur många lektioner lägger du på ämnet källkritik? Kommer det upp fristående eller som en del av t.ex. ett projekt?

3. På vilket vis jobbar ni med källkritik? Vad tar du upp?

4. Konkreta undervisningstips du vill dela med dig av till andra?

8 ARENA

Temat källkritik finns inskrivet i läroplanen för så väl grundskolans 7-9 som gymnasiet. Det är ett ämne som kan tas upp i undervisningen på många olika sätt. Ibland kanske man kan ha idétorka och behöver få inspiration av kollegor på andra skolor. Arena rapporterar här hur temat källkritik tas upp i fem olika skolor.

Sophie Lindström, Björneborgs svenska samskola, årskurs 8-9 och gymnasiet:

Malin Björn och Ulrica Jansson-Lithén, Oxhamns skola i Jakobstad:

1. Vi har källkritik i läroplanen för åk 7, men utöver det kommer den in i åk 8 när vi behandlar tidningar och i samband med både materialbaserat skrivande och argumentation i åk 9. I gymnasiet behandlar jag källkritik i kurs 1 och 4 men också vid sidan om i andra kurser, i princip alltid vid behov och speciellt när vi jobbar med material.

1. Vi tar upp källkritik i någon mån i alla årskurserna 7-9. Största tonvikten läggs i årskurs 9 när det blir dags för fackuppsats.

2. Ofta är källkritiken en del av något större projekt, till exempel ett materialbaserat skrivprojekt.

3. Det varierar beroende på klass och år.

Jag gillar speciellt att använda nyheter, aprilskämt vid mars/april, ibland falsk eller föråldrad information på nätet som konkreta exempel.

2. I åk 9 satsar vi mera tid och föreläser om källkritik. Vi diskuterar också ämnet med eleverna.

3. Källkritiken kommer upp som del av projekt i alla årskurser flera gånger per läsår. Vi använder främst eget material och hopplock från läromedel och internet.

4. Ett tips är den svenska sidan Viralgranskaren.

4. Viralgranskaren är väldigt bra som källa. Jag tycker själv att källkritiken passar in som en naturlig del i undervisningen på många sätt och att den är viktig att betona. Yle:s material ”Allt du behöver veta om källkritik på nätet” är också användbart.

ARENA 9

Maria Enroth och Jenny Lindberg, Närpes gymnasium: 1. Det är i MO1 och i MO4 som vi gör den största satsningen på källkritik. Tanken är att vi ska få in något i MO6 också, men den kursen har vi inte hunnit ha ännu.

På så sätt får de studerande en ordentlig dos källkritik varje läsår.

I MO1 granskar de studerande nyheter (enligt en uppgift som finns i läromedlet ”Tusen och en text”). Vi jämför hur samma nyheter presenteras i olika medier och vilka nyheter som får mest synlighet (t.ex. genom att jämföra lokala Sydin och Vasabladet med Hufvudstadsbladet och svenska.yle.fi, och sedan med svenska aftonbladet.se och brittiska bbc.com).

Vi diskuterar i klassrummet varför det är viktigt att ta del av nyheter, vilka nyhetskällor de studerande använder och vilka nyhetskällor som kan anses vara pålitliga (och kanske inte så pålitliga).

I samma kurs har vi också granskat ett utdrag ur en lärobok i geografi från 1950-talet. De studerande fick inte veta vad det var för en text, utan skulle tillsammans i klassrummet fundera på om denna text kunde fungera som källa för en presentation om landet i fråga. Tanken med detta var att få in poängen med att ”sanningar” förändras och att även läroböcker kan vara färgade av olika ideologier eller synsätt som sedan föråldras. Att även sådant som språk, stil och bilder kan avslöja om en text är pålitlig/ korrekt eller inte.

I MO4 har vi vävt in källkritiken i ett större projekt. De studerande jobbade i grupper och skulle söka information om olika ideologier (t.ex. liberalism, pacifism, feminism, ekologism...). En del av uppgiften var att hitta a) en pålitlig och objektiv faktatext som presenterar ideologin och b) en åsiktsfärgad text som antingen hyllar eller kritiserar ideologin. En annan del av uppgiften var att granska båda texter källkritiskt och att i presentationen belysa hur man vet att text a) är en pålitlig källa och att ta ställning till om text b) är det eller inte.

10 ARENA

2. I kurs 1 fristående på ca 4 lektioner och i kurs 4 som en del av ett större projekt på ca 8 lektioner. I övriga kurser ”duttar vi ut” små portioner av källkritik.

3. Så lite föreläsning som möjligt och så mycket eget arbete från de studerandes sida som möjligt. Jag tyckte också att det fungerade väldigt bra i MO4 där det var en del av något annat område. Bättre och enklare så på något sätt än att tänka enbart källkritik.

Ett litet lektionsinslag som blev ganska lyckat var när jag (Maria) gav de studerande i uppgift att slå hål på några osanningar som spridits via nätet. Det dyker ju (tyvärr) hela tiden upp bilder/ texter som inte är sanna eller som används i felaktiga sammanhang, speciellt via sociala medier. Om man följer Viralgranskarna (https://www.metro.se/viralgranskaren) får man hur många tips som helst på sådant som man sedan kan ta in som aktuella exempel i klassrummet.

4. Här några filmer/artiklar som vi använt när vi har ”duttat”: https://svenska.yle.fi/artikel/2016/05/18/ kan-man-lita-pa-wikipedia http://gamla.hbl.fi/opinion/idag/2015-09-19/770915/theresa-norrmen-stadtalko https://svenska.yle.fi/artikel/2015/11/17/ allt-du-behover-veta-om-kallkritik-panatet http://urskola.se/Produkter/197130-URSamtiden-Readme-2016-Virala-logneroch-vandringshistorier http://urskola.se/Produkter/197519-Orka-plugga-Kallkritik-om-digitala-fotsparoch-filterbubblor http://urskola.se/Produkter/197517-Orkaplugga-Kallkritik-att-tolka-bilder

Pia-Maria Wickström, Ekenäs högstadieskola: 1. Vi tar upp källkritik i åk 7 både i modersmål och i hälsokunskap (där vi pratar om sociala medier, nätanvändning, faror på nätet och netikett) och i åk 8 och åk 9 i samband med projekt.

2. Vi pratar om källkritik i samband med projekt och uppgifter som en del av instruktionerna. Vår kontaktperson på biblioteket brukar också prata om källkritik i samband med att åk 7 bekantar sig närmare med biblioteket.I åk 7 pratar jag mera om källkritik som ett eget ”ämne” än i de äldre årskurserna där det kommer som en naturlig del när vi jobbar. Antalet timmar kan jag inte uppskatta, det handlar mera om att påminna eleverna och få dem att tänka efter. I åk 7 gäller det att få eleverna att förstå att allt som finns i böcker, tidningar eller på nätet inte är sant, eller hela sanningen.

3. Föreläsningsform och diskussioner samt praktiskt under arbetets gång. Vi pratar om vilket syfte materialet har (reklam, propaganda, ensidig information, information i urval, information, saklig fakta etc.), vem som står bakom materialet (föreningar, privatpersoner, staten, allmännyttiga föreningar), antalet besökare på en nätsida och riktade resultat på nätet utgående från sökhistoria. Vi funderar på om man själv kan redigera sidan och vad det innebär.Vi pratar också om hur dagens nätanvändare får sitt nyhetsurval - det har blivit allt vanligare att man läser det andra delat och då blir ju urvalet begränsat och dessutom ensidigt eftersom man antagligen har en vänkrets som åtminstone har samma värderingar som man själv har.

Ann-Christine Kosonen, Lovisa gymnasium: 1. Jag tar upp källkritik i kurs 1. Också i andra kurser kan vi komma in på källkritik. Det kan då handla om någon aktuell händelse som vi diskuterar.

2. På sätt och vis är temat källkritik ett fristående moment. Jag brukar satsa högst två lektioner på det här.

3. Jag har både föreläst/pratat och visat filmsnuttar. Jag har också plockat fram någon fejknyhet som vi har diskuterat. Vi jobbade i grupp med t.ex .http://nyheternasverige.se/argsint-ekorre-med-rabiesanfoll-cyklister-tre-skadade-och-en-dod/ och funderade kring varför den är fejk.

Tidigare har vi lyssnat på en fejkdokumentär om ett mord, jag kommer bra ihåg hur upprörda en del studerande blev då de fick veta att det var fejk. Alla märkte inte det.

4. Vi har bland annat använt urskola. se och svenska.yle:s material. I år tog vi även upp MV-lehti i samband med ett mord i grannstaden som det skrevs mycket om (pappa som tog livet av sitt barn). Vi sysslade med nyhetsvinkling då.

Det var i kurs 4, men jag tror att vi hade tagit upp det i precis vilken kurs som helst eftersom det var så aktuellt här.

MARIA DAHLIN

4. Jämför vad som först kommer upp när ni t.ex. googlar och fundera på varför alla inte får samma resultat. Plocka ut en kontrollerad faktaartikel och t.ex. en Wikipediasida och jämför.

ARENA 11

Massexperiment i källkritik bland skolelever i Sverige Forskarfredag, Sveriges mest spridda vetenskapsfestival, ville genom sitt massexperiment Nyhetsvärderaren 2017, få svar på två hittills obesvarade forskarfrågor: Vilka nyheter rör sig i unga människors digitala nyhetsflöden och hur trovärdiga anser ungdomarna själva att nyheterna är? I Nyhetsvärderaren samarbetade forskare, lärare och elever för att tillsammans undersöka nyheter, samt utveckla och testa ett verktyg för att lära elever källkritik i digitala medier. Nyhetsvärderaren är ett samarbetsprojekt mellan Uppsala universitet, RISE Interactive och föreningen Vetenskap & Allmänhet.

12 ARENA

Ö

ver 5000 högstadie- och gymnasieelever deltog i experimentet, men den slutgiltiga rapporten, som publicerades på Forskarfredag. se i april i år, fokuserar endast på de ca 2700 gymnasieelevernas resultat.

Enligt rapporten visar resultaten från Nyhetsvärderaren att svenska ungdomars nyhetsflöden mestadels innehåller nyheter om politik, ekonomi, samhällsinformation samt olyckor och brott (så kallade ”hårda nyheter”) från etablerade nyhetssidor på Internet. ”Mjuka nyheter”, om sport, kultur och nöje, livsstil, kost, hälsa och medicin, visade sig överlag vara mindre vanliga och uppfattades också som mindre trovärdiga av eleverna. Detta var med undantag av sportnyheter, som ansågs vara mest trovärdiga av alla nyheter.

Tydlig metod gav resultat Inför massexperimentet fick alla deltagande lärare en detaljerad handledning, en bildpresentation och tillgång till en webbsida med det digitala verktyget Nyhetsvärderaren, vilket eleverna sedan använde när de granskade nyheterna i sitt flöde. Experimentet skedde under två veckor hösten 2017, men lärarna fick själva bestämma vilken dag som var mest lämplig. Det verktyg som användes fokuserade på tre aspekter: (1) nyhetskällan, (2) vilka bevis som används i nyheten och (3) vad andra källor säger om samma nyhet. Eleverna betygsatte varje del med ”trovärdig”, ”inte trovärdig” eller ”varken eller”. Sedan skulle de bedöma trovärdigheten hos nyheten, på en skala

från 1-10 och kort motivera sitt svar.

Detta verktyg ansågs uppmana eleverna att granska nyheten på bred front, genom att de tvingades lämna nyhetens webbplats för att leta efter information även på andra ställen.

Experimentet genomfördes i sex steg: 1. Läraren visade en bildpresentation och gick igenom experimentet med eleverna.

2. Alla elever fyllde i en enkät om digitala nyheter.

3. Varje elev tittade i de digitala kanaler som hen vanligtvis använder. (Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram, bloggar, nyhetssidor m.m.) och tog fram den senaste nyheten.

4. Eleverna arbetade tre och tre med att granska sina nyheter med verktyget Nyhetsvärderaren. Grupperna fick 30– 40 minuter för att gemensamt granska gruppens nyheter.

5. Läraren ledde en gemensam genomgång i klassen, där varje grupp presenterade nyheter som de hade granskat.

6. Både lärare och elever fyllde i en enkät om hur det var att vara med i experimentet.

Trovärdiga nyhetsflöden?

Thomas Nygren, forskare vid Uppsala universitet och Fredrik Brounéus, projektledare vid Vetenskap & Allmänhet, menar i rapporten att i motsats till vad man har trott tidigare tyder resultaten från Nyhetsvärderaren på att ungdomar i första hand läser och delar trovärdiga nyheter. Enligt Statens Medieråds publikation Ungar & medier 2015: Fakta om barns och ungas användning och upplevelser av medier använder unga människor sociala medier allt oftare, för att ta del av nyheter. Nyhetsvärderarens rapport visar emellertid att nyheterna som eleverna fann i sina flöden, i första hand hittades direkt på webben, och inte via sociala medier.

Före experimentet ägde rum skulle eleverna dock fylla i en enkät, där de bland annat skulle uppge varifrån de nyheter som fanns i deras flöden kom.

I enkäten var det 70 % av eleverna som uppgav att de hittade nyheter via sociala medier, 48 % via kvällstidningars hemsidor, och 34 % via Sveriges Radios/Sveriges Televisions hemsidor.

När själva experimentet sedan ägde rum, valde eleverna ändå att gå direkt till nyhetssidornas hemsidor.

De elever som deltog i Nyhetsvärderaren satte överlag ganska höga trovärdighetsbetyg på sina nyheter. De 2 617 nyheterna som granskades fick ett medelbetyg på 6,8 på en skala från 1 till 10. Forskarna drar ändå slutsatsen att det höga betyget inte är oväntat,

ARENA 13

eftersom de flesta nyheterna som undersöktes kom från etablerade massmedier, där professionella journalister stått för innehållet. Däremot ger resultatet från enkäten som eleverna fyllde i före experimentet en något annorlunda bild av situationen. Medelbetyget för nyheternas trovärdighet var i enkäten en femma, och icke trovärdiga nyheter sågs dagligen av 31 %, några gånger per vecka av 48 % och sällan av 18 % av eleverna.

Forskarna spekulerar i att en möjlig anledning till skillnaden mellan enkätens svar och Nyhetsvärderarens resultat skulle kunna vara att eleverna valde att gå direkt till nyhetssidor när de deltog i Nyhetsvärderaren, än de gör i normala fall. Visserligen uppmanades eleverna att välja ut den senaste nyheten i sina flöden, men forskarna kan ändå inte veta säkert att nyheterna som granskades i Nyhetsvärderaren motsvarar elevernas ”verkliga” nyhetsflöden.

Trovärdighet och vinklade nyheter Ett viktigt resultat som rapporten visar är att det verkar finnas en koppling mellan typ av nyhet och källans trovärdighet. På Instagram och Snapchat förekom till exempel många livsstils- och nöjesnyheter och dessa sociala medier ansåg eleverna att hade låg trovärdighet. Twitter och Facebook ansågs vara mer trovärdiga, och där återfanns en större andel hårda nyheter. Överlag visade rapporten dock att sociala medier i första hand verkar användas för att dela mjuka nyheter.

De flesta vinklade nyheterna hittade eleverna bland mjuka nyheter, dvs. nyheter om bland annat livsstil

14 ARENA

och hälsa. Forskarna menade i rapporten att det kanske inte är ett lika stort hot mot demokratin ifall mjuka nyheter är vinklade, som om falska hårda nyheter om politik och brott sprids, men vinklade mjuka nyheter kan vara problematiska på andra sätt, eftersom de till exempel kan påverka ens självbild och på vad man väljer att spendera sina pengar.

Betala för trovärdiga källor Undersökningens resultat visar att eleverna ger ett högre trovärdighetsbetyg för morgontidningar, så som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, än kvällstidningar så som Aftonbladet och Expressen. Ändå valde eleverna oftare kvällstidningar än morgontidningar, när de skulle undersöka trovärdigheten hos nyheter. Forskarna tror att så är fallet eftersom många av artiklarna hos DN och SvD kräver att man har en prenumeration och således ligger skyddade bakom en betalvägg. De anser att detta är att skapa ett problem, om tillgången till trovärdiga nyheter beror på om man har råd att betala eller inte. Emellertid kunde man konstatera att Sveriges Television och Sveriges Radio, vilka både hade högst trovärdighet och är gratis, hjälper till att utjämna den här skillnaden.

Forskarna drar försiktigt slutsatsen att eleverna undviker att fångas i så kal�lade ”filterbubblor” genom att gå direkt till etablerade nyhetssidor för att läsa nyheter om politik, ekonomi och sam-

hällsinformation. Dessa ”filterbubblor” uppstår när man bara läser nyheter som delas via sociala medier, av andra som tycker likadant som en själv. Resultatet kan tyda på att det är vanligare att unga människor hittar nyheter än att de får dem delade till sig.

Läs mer och använd i undervisningen För att läsa hela rapporten, gå in på https://forskarfredag.se/forskarfredagsmassexperiment/nyhetsvarderaren/.

Dock är resultaten som redogörs för i rapporten bara en liten del av det material som samlades in under Nyhetsvärderaren 2017. För mer statistik kan man också gå in på www.nyhetsvarderaren.se/statistik. Här finns bland annat exempel på nyheter som fått trovärdighetsvitsordet 1 – vad kan det bero på? Kanske något att ta en titt på tillsammans med en grupp elever och se om de kommer fram till samma sak?

MARIA DAHLIN

Sedan år 2014 vill Viralgranskaren på svenska Metro jobba för ett varmare samtalsklimat på nätet, ett samtalsklimat fritt från hot, hat och falska påståenden.

– Utopin är att vi är överflödiga om tio år, säger Johan Wikén, redaktör på Viralgranskaren.

Drömmen om att ingen sprider felaktiga uppgifter Allt började med att en pappa ville hitta sina försvunna barn. Han gjorde en efterlysning på Facebook och hans inlägg delades tusentals gånger. Till sist fick mannen reda på var barnen befann sig. Problemet var bara att barnen och mamman var på flykt från pappan och de tvingades sedan lämna kvinnojourens boende och fick söka skydd på en annan ort. Händelsen blev en riksnyhet som upprörde många.

– I samband med det här väcktes tanken om en tjänst som skulle guida människor på nätet och få dem att inte okritiskt dela vidare artiklar, påståenden eller bilder. Det resulterade i Viralgranskaren som lanserades i mars 2014, berättar Johan Wikén.

Granskar det som får spridning Sedan dess har Viralgranskaren varit med och fört upp källkritik på agendan.

– Jag tycker att man märker i kommentarsfält hur människor i dag på ett helt annat sätt ifrågasätter påståenden och efterfrågar källor. Jag tror att Viralgranskaren har varit med och bidragit till det, säger Johan Wikén.

Dagligen granskar Viralgranskaren inlägg, påståenden och nyheter som får spridning.

– Ofta får vi tips från våra fantastiska läsare som har stött på något i flödet som de tycker att vi borde titta närmare på, förklarar Wikén.

I skrivande stund är det valfeber i Sverige och inför valet räknar Viralgranskaren med en extra intensiv period där personer eller grupperingar med tydliga agendor kommer att försöka påverka människor med hjälp av felaktiga eller grovt vinklade påståenden. Då om någonsin behövs deras verksamhet.

Tips för källkritiska lärare Enligt Johan Wikéns uppfattning har barn ofta en bristfällig källkritik, men han ser å andra sidan inte det som något enbart negativt.

– Jag tycker att barn ska få ha en livlig fantasi som tillåter dem att tro på saker som kanske inte alltid är helt förenliga med sanningen.

Att ta upp källkritik i skolan är naturligtvis viktigt, och till de lärare som står inför den uppgiften har han några tips.

– Låt eleverna få konkreta fall att arbeta med. Det kan vara en artikel som de ska hitta ursprungskällan till eller en bild som de ska hitta var den publicerades först. På Viralgranskaren.se finns det många guider som lär en att granska källor på olika sätt, föreslår Wikén.

Han rekommenderar också Lilla Viralgranskaren där det finns en del skolmaterial som går att ladda ner.

Folk blir bättre med tiden Vuxna är kanske lite bättre på källkritik än barn, men om vi får tro Viralgranskarens Johan Wikén är vi långt ifrån bra.

– När det gäller vuxna tycker jag att vi har en hel del att jobba med. Sociala medier har komplicerat saker och ting. De som sprider grovt vinklade eller falska uppgifter försöker ju få det att framstå som att de är en seriös källa. Det kan vara svårt att navigera mellan allt som dyker upp framför näsan på en och avgöra vad som är en trovärdig källa. Men jag tror, och hoppas, att folk blir bättre på det med tiden.

Den för hoppningen finns i kärnan av Viralgranskarens verksamhet.

– Vi jobbar för ett varmare samtalsklimat på nätet fritt från hot, hat och falska påståenden. Utopin skulle ju vara att vi är överflödiga om tio år eftersom ingen längre sprider felaktiga uppgifter. Men det är ju en framtidsbild som låter för bra för att vara sann, och då är den med största sannolikhet för bra för att vara sann.

AMANDA AUDAS-KASS

ARENA 15

Recension

Digital dansk skrivdidaktik

Jens Jørgen Hansen (red.): Digital skrivedidaktik. Akademisk Forlag 2018. 203 sidor

Ett tag användes uttrycket ”digitalt infödda” ofta som beteckning för den generation som från födseln levt i och genom den digitala världen. Uttrycket pekar på klyftan mellan en ung generation internetanvändare och en analog skolkultur, men som pedagogiskt begrepp har det uppenbara brister. Alla elever kan definitivt inte allt, inte ens inom det digitala området.

En mer nyanserad metaforpalett återfinns i den läsvärda boken Digital skrivedidaktik, redigerad av Jens Jørgen Hansen från Syddansk universitet. Med hänvisning till Martin och Lambert (2015) urskiljer han tre olika elevgrupper vad digital kompetens beträffar. De digitala passagerarna gör inte mycket mer på dator än vad de skulle göra med papper och penna. Det är alltså en grupp som behöver mycket stöd för att utvecklas som digitala skribenter.

En mellangrupp är den som kallas digitala navigatörer och där finns elever med mer erfarenheter, men också de behöver lärarstöd. Den tredje gruppen, de digitala pionjärerna, består däremot av elever som är proffs både på konsumtion och produktion av digitalt material och som kan arbeta helt självständigt.

när man byter ut papper och penna mot ett ordbehandlingsprogram. Om man tänker på skrivkompetens i generell bemärkelse gör Hansen en annan tänkvärd indelning i början av boken när han utgående från Sharpe och Beethams (2010) skrivpyramid skiljer mellan fyra nivåer.

I basen på pyramiden finns skrivande som tillgång, det att skribenten känner till sådant som genrer och skrivstrategier. Nivå två handlar om skrivande som färdighet, att skribenten faktiskt också kan använda kunskaperna. Följande nivå, praxis, är i sin tur knuten till skribentens kompetens att utforma sin text utgående från de krav den aktuella kontexten kräver.

Högst upp i skrivpyramiden finns skrivande som identitet. På den nivån kan skribenten använda alla de tillgängliga resurserna för att verkligen uttrycka sig och sin identitet. Tillämpat på det digitala skrivandet betyder det ett mångsidigt bruk av alla de multimodala resurser som är för handen – en vision som vi känner igen från läroplanen. Skrivpyramiden beskriver således skrivutvecklingen som en progression från ”skribenten kan” till ”skribenten gör” och ”skribenten är”.

Det digitala

Skrivdidaktiska positioner

Den definition av digitalt skrivande som boken utgår från är denna: ”Digital skrivning er en aktivitet, der både involverer arbejdet med nye digitale genrer, nye multimodale udtryksformer og kompositioner, brug af nye skriveteknologier og strategier, og hvor både skrive- og læsesituationen foregår under nye it-medierede vilkår.”

Definitionen betyder att boken behandlar mycket mer än vad som händer

Före bokens konkreta exempel på digitala skrivpraktiker ger Hansen i det andra kapitlet en översikt över tre teoretiska positioner som alla har relevans för skrivdidaktiken.

På den konkreta, textnära nivån placerar Hansen den multimodala skrivdidaktiken som tar fasta på skrivande som design av text, som en medialiseringsprocess där

16 ARENA

olika modaliteter och semiotiska resurser används. I en digital text kan eleven använda typsnitt, layout och färg, och infoga bilder, ljud, animationer och så vidare. Ju större kunskap eleven har om för- och nackdelar med alternativen, desto lättare är det att skapa en effektiv text med tanke på det kommunikativa syftet.

På en mer övergripande nivå finns den kognitiva skrivdidaktiken som betonar de strategier som styr skrivprocessen. Skrivande består av delmoment vilka alla kräver sina specifika strategier, men som också hantverksmässigt kan tränas av alla – något vi känner igen från beskrivningar av de olika faserna i processkrivning.

I sin modell infogar Hansen även en tredje dimension i form av den sociokulturella skrivdidaktiken, där det kommunikativa står i centrum. Skrivande handlar i grund och botten om sociala relationer, roller och identitet.

Med metaforer som ”studierum”, ”träningsrum”, ”projektrum” och ”verkstadsrum” beskriver han elevens olika sociala skrivroller som expert, forskare, konstnär, journalist och så vidare. I det sammanhanget hittar vi argumenten för att den effektiva skrivundervisningen handlar om meningsfullt deltagande i autentisk kommunikation.

I bokens sex övriga kapitel ger olika författare konkreta exempel på sekvenser där varierande former av digitalt skrivande ingår.

Exemplen kommer både från årskurs 7–9 och gymnasiet och omfattar flera olika ämnen, vilket också är en viktig poäng: skrivande ingår i alla ämnen och språk- och skrivutveckling ska alltså ske överallt. Författarna är också måna om att förankra argumenten för den undervisning som beskrivs i den danska läroplanen.

En gemensam nämnare för de upplägg som presenteras är att de eftersträvar aktivt reflekterande elever som i dialog med varandra, läraren och självutvärderingsmallar utvecklar metaförståelse kring skrivande. I flera kapitel är det multimodal teori och systemisk-funktionell grammatik som ger eleverna redskap för djupare förståelse av språk och skrivande, men även klassisk retorik används. Bokens styrka är definitivt att den på ett föredömligt sätt demonstrerar hur teorierna kan tillämpas i undervisningen.

Förutom att producera digitala texter dokumenterar eleverna processen och motiverar sina val. Sekvenserna bygger genomgående på en hög grad av stöd från läraren, hela tiden för att främja elevernas kontinuerliga reflektion kring skrivandet.

Klassrumsexempel Lene Illum Skov beskriver en skrivprocess för multimodala texter utgående från planläggningsguiden ASK. Det är en process i tre faser: aktivering, stöttning och konsolidering.

I den första arbetas med förförståelse och där utvecklas språk- och ämneskunskaper, i den andra fördjupas arbetet med bearbetning och planläggning och i den sista följer skrivandet.

Som en röd tråd genom arbetsprocessen löper det reflekterande samtal om skrivande som med hjälp av lärarens stöd går från vardagsspråk till fackspråk. Ett sätt att befrämja målinriktat elevsamtal i planeringsfasen är lappar med möjliga element som kan komma till användning i den text som ska skrivas: ”rubrik”, ”underrubrik”, ”bild”, ”faktaruta”, ”ljud”, ”tabell”, ”argumenterande text” och så vidare. Elevernas uppgift är att diskutera sig

fram till vilka element de behöver och sedan laborera med layouten på sin text genom att organisera lapparna.

En annan modell som presenteras kal�las SATsER. Rikke Christoffersen Denning berättar om ett projekt där elever i årskurs 7 ska använda text och bild för att producera reklamaffischer där de dessutom ska få in intertextuella referenser. Modellen SATsER fokuserar på sex faser i arbetet, från ”Situation” till ”Evaluering” och ”Reflektion”. För varje del finns tre spalter med stöttande frågor.

I ”Situation” ingår analysen av kommunikationssituationen och där ställs i den första spalten grundläggande frågor som ”Vem är mottagaren?”. I den mittersta spalten följer frågor som fokuserar på konsekvenserna av svaren, som ”Hur kan jag förmedla budskapet bäst till just den mottagaren?” I den tredje spalten finns reflektionsfrågor som ”Varför gjorde jag detta val?” och de ställs eftersom uppgiften också handlar om att eleverna ska kunna redogöra för arbetsprocessen och motivera sina val.

Digitala skrivkonferenser I kapitlet ”At skrive med video” argumenterar Peter Holmboe för att elever behöver lära sig att använda video för att till exempel förklara och argumentera – precis som det är självklart att de ska klara av att göra det i tal och skrift.

Också i detta kapitel finns en planläggningsguide till hjälp för läraren.

Charlotte Christiansen redogör för skrivhandledning i så kallade digitala skrivkonferenser, där läraren med hjälp av delade onlinedokument följer elevens skrivande i realtid.

I kommentarsfältet ber läraren eleven förklara

och motivera språkliga val. När eleven svarar på vardagsspråk omformulerar läraren i sitt följande inlägg svaret till fackspråk. Den långsiktiga ambitionen är att eleven småningom själv börjar använda fackspråk i beskrivningen av sin egen text, något som Christiansen i genrepedagogisk anda ser som en förutsättning för verklig skrivutveckling.

I samband med en bloggskrivningsuppgift tar Benthe Fogh Jensen till klassisk retorik för att få eleverna att reflektera över vilken bild man ger av sig själv på digitala arenor.

Analys av hur ett privat och ett offentligt jag framträder i riktiga bloggar kopplas till det egna skrivandet och de val eleverna gör där.

Här gäller det också, som i flera andra av bokens exempel, att medvetandegöra eleverna om vilka möjligheter de har att välja olika uttryckssätt och vilka konsekvenser de kan få.

I Digital skrivedidaktik ges få referenser till svensk facklitteratur, vilket måhända rubbar vår bild av ett gemensamt nordiskt forskningsfält inom modersmålsdidaktiken.

Samtidigt är det förstås en påminnelse om att forskningen om det digitala skrivandet inte kommit så långt än. Utan tvekan finns det ett stort behov av mer forskning – och av böcker som Digital skrivedidaktik som visar hur forskningsresultaten kan implementeras i undervisningen.

ANDERS WESTERLUND

ARENA 17

Recension

Myten om den goda litteraturen Magnus Persson: Den goda boken. Samtida föreställningar om litteratur och läsning. Lund: Studentlitteratur. 2015.

”Svaren på frågan varför man ska läsa – eller studera – skönlitteratur är inte längre självklara. Litteraturläsningen i skolan har drabbats av en legitimeringskris”, skriver Magnus Persson i inledningskapitlet till Den goda boken. Samtida föreställningar om litteratur och läsning (Studentlitteratur, 2015). I boken belyser Persson hur litteraturens och läsningens existensberättigande besvaras i olika samhälleliga kontexter, en frågeställning som han har uppehållit sig vid i ett flertal artiklar och böcker under de senaste åren. Men som läsare av boken bör man inte vänta sig en förteckning över ett antal goda argument att presentera för motsträviga läsare i klassrummen, snarare fungerar boken som ett sökljus med uppdraget att belysa och problematisera de redan existerande.

Den goda boken består av nio kapitel och ett inledningskapitel, av vilka åtta av kapitlen är tidigare publicerade vetenskapliga artiklar som har omarbetats något för att ingå i boken. Att tidigare publicerad forskning på detta sätt samlas och görs tillgänglig för dem som inte läser vetenskapliga specialtidskrifter är angeläget. Det svarar till viss del på den kritik som riktas mot forskare om att de inte når ut med sina publikationer till en bredare publik.

Kapitlen belyser från olika perspektiv vilka föreställningar som förknippas med, och vilka värden som tillskrivs, litteratur och läsning i vår tid. Genom kritiska och kontextualiserande läsningar använder sig Persson av det han kallar deneutralisering som analytiskt angreppssätt, för att ”påvisa hur det som framställs som ’naturligt’, självklart och i linje med det sunda förnuftet i själva verket kan ses som uttryck för underliggande och historiskt föränderliga värderingar och ideologier” (s. 11). Vilka

18 ARENA

litteratursyner ligger till grund för kommunala vårdprojekt där utgångspunkten är att läsning av litteratur kan göra dig frisk, och vilka föreställningar om läsning, litteratur och kultur sätts i rörelse när läsfrämjande föreningar samarbetar kring litteraturförmedling med en global snabbmatskoncern? Hur ser författarnas förklaringar till litteraturläsning ut, och vilka föreställningar om litteraturens värde i förhållande till andra medier är synliga i handböcker om läsning?

Som exemplen ovan visar är de arenor som Persson riktar sökljuset mot brokiga, och variationen i exemplen pekar på hur brett det samhälleliga intresset för läsning och litteratur trots allt är. Men det är de litteraturdidaktiska frågeställningarna riktade mot utbildningssystemet som i stor utsträckning utgör Perssons intresse, både i den samling kapitel som är samlade i boken men också vad gäller Perssons publikation i övrigt. Persson tar utgångspunkt i frågeställningen om varför man ska läsa litteratur och granskar hur frågan tacklas inom skolans svenskämne, inom litteraturvetenskap och inom lärarutbildning.

Frågan om litteraturval granskas genomen analys av den livliga kanondebatt som utspelade sig i Sverige för dryga tio år sedan, men även genom en diskussion om hur provocerande litteraturen får vara utan att strida mot utbildningssystemets och samhällets värdegrund.

Läsaren får ta del av hur det talas om litteraturens värde i olika sammanhang och en tydlig slutsats som genomsyrar de flesta sammanhang som Persson undersöker är det han kallar ”myten om den goda litteraturen”. I de olika kapitlen åskådliggör Persson hur det i vår samtid finns en tro på litteraturens godhet. Myten om den goda

litteraturen lever i skolans styrdokument, i handböcker om läsning, i biblioterapi och i läskampanjer. I skolans styrdokument kommer det här till exempel till uttryck i att man länge utgått från föreställningen om läsning som något självklart gott som gör eleverna empatiska, toleranta och demokratiska. Tydliga kopplingar görs mellan läsning och moral, där litteraturen är god och genom att läsa den blir man en god människa.

Oavsett om argumenten för litteraturläsning handlar om personlighetsutveckling, bildning, hälsa, mångkulturalitet eller nationell samhörighet, finns nästan alltid ett outtalat antagande om att skönlitteraturen är god. Slående osynlig är den kritiska läsningen av skönlitteratur. Perssons granskning av de svenska styrdokumenten för svenskämnet synliggör hur det inte någonstans under de senaste fyrtiofem åren skrivs att litteraturen ska läsas kritiskt. Kritiska läsningar av massmedier, reklam och propaganda lyfts fram, men den kritiska läsningen av skönlitteratur lyser med sin frånvaro. Här synliggörs myten om den goda litteraturen i hur styrdokumenten speglar en föreställning om att värderingar som anses ”onda” står att finna utanför litteraturen. Det är utanför litteraturen vi finner extremism, sexism och rasism medan litteraturen utgör motbilder mot det onda och är i sig själv god.

Den goda boken pekar på angelägenheten i att ur ett litteraturdidaktiskt perspektiv uppmärksamma den kritiska läsningen av skönlitteratur. Den påminner läsaren om att det är av yttersta vikt att kritiskt granska den litteratur vi läser tillsammans med elever och studerande.

Vems historia är det som skildras? Vems perspektiv får komma till tals? Och där-

Grammatik med bredd Jessica Eriksson, Camilla Grönvall Fransson & Annelie K. Johansson: Kreativ grammatikundervisning. Från förskoleklass till åk 6. Andra upplagan. Columbus förlag 2017. 248 sidor.

med, vems historia förblir osynlig och vems perspektiv tystas ner?

Persson, liksom ett flertal andra rikssvenska forskare, pekar på hur litteraturläsningens legitimeringskris bland annat handlar om hur litteraturens roll som bildningsmedel ifrågasätts inte bara av elever utan också av lärare. Den trenden – om man vågar kalla den så? – är (lyckligtvis) inte särskilt framträdande i en finländsk kontext. Att litteraturläsning är en central del av skolans verksamhet är inte ifrågasatt i någon större utsträckning. Men det betyder inte att motiven formulerar sig alldeles självklart eller entydigt. Av den anledningen är Perssons bok särskilt intressant, som en kritisk granskare av de föreställningar som omger litteratur och läsning i en tid där man från en mängd olika håll ger sig i kast med att diskutera litteraturläsning och läsfrämjande verksamhet.

Den goda boken uppmanar läsaren att kritiskt granska de motiv som ligger till grund för våra föreställningar om litteratur och läsning. Det hjälper oss förhoppningsvis att explicitgöra – och möjligen även omformulera? – våra motiv till varför vi ska läsa skönlitteratur i skolan.

HEIDI HÖGLUND

Kreativ grammatikundervisning är en reviderad andra upplaga av Grammatik i teori och lärande praktik från 2013 (rec. i Arena nr 1, 2014). Det är samma författartrio som står bakom båda böckerna, Jessica Eriksson, Camilla Grönvall Fransson och Annelie K. Johansson.

Medan den första upplagan fokuserade på de allra första skolåren riktar den uppdaterade versionen in sig på undervisning upp till årskurs sex.

En annan tyngdpunktsförskjutning är att den nya upplagan har en tydligare flerspråkighetsdimension. Grammatikundervisningen är definitivt en nisch där ett första- och andraspråksperspektiv skiljer sig från varandra, men där kontrastiva grepp verkligen berikar.

Boken består av en lättillgänglig, populärvetenskaplig översikt över ett antal språkvetenskapliga delområden som alla hör till svenskämnet, kompletterade med diskussion om och exempel på didaktiska tillämpningar.

Författarna förespråkar en bred grammatiksyn, vilket motiverar kapitel om skriftspråkshistoria, fonetik, fonologisk medvetenhet, grafem, ortografi, lexikon och morfologi. Ordklasser och satsdelar behandlas givetvis också, men dominerar på intet vis.

Nackdelen med helhetsgreppet är att det inte heller i denna upplaga finns möjlighet till nödvändig fördjupning. Men med tanke på målgruppen, lärarstuderande och lärare i årskurserna F–6, kan boken fungera som en behändig handbok som öppnar upp det språkvetenskapliga fältet.

Många avsnitt är skrivna så att de även lämpar sig som faktatexter för gymnasiestuderande. ”Att undervisa i grammatik är att ha den stora förmånen och glädjen att ge andra möjlighet att utveckla sitt språk”, skriver författarna. De argumenterar för ett funktionellt perspektiv där grammatikundervisningen kopplas till elevernas eget språkbruk i tal och skrift.

ANDERS WESTERLUND

ARENA 19

Recension

Doktorsavhandlingen Litterär storyline som bidrag till interkulturell pedagogik– en begivenhet i finlandssvensk modersmålsdidaktisk kontext Ann-Kristin Pihlgren-Eveli (2017). Litterär storyline som bidrag till interkulturell pedagogik. Pedagogiska studier 21, Helsingfors universitet, Pedagogiskafakulteten. 246 sidor.

Ann-Kristin Pihlgren-Eveli disputerade i december 2017 vid pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet. Hon försvarade en litteraturpedagogiskt mycket intressant avhandling. Ja, man kan säga att det var en begivenhet att storyline i finlandssvensk kontext blev föremål för forskning, och dessutom är avhandlingen producerad av en modersmålslärare. Pihlgren-Eveli genomförde sina forskarstudier inom forskarskolan Utbildning och pedagogiskt ledarskap i ett mångkulturellt samhälle; därav i rubriken ett bidrag till interkulturell pedagogik. Det är en begivenhet inte minst för att storyline i hög grad har utvecklats genom praktisk utprövning, och de som har tagit till sig idén har haft kanske en veckolång kurs om storyline som bakgrund. Den generella lärarbehörigheten och ämneskunskapen har varit tillräcklig som baskunskap. Vad kan då forskning bidra med i utveckling av storylinemetodiken?

20 ARENA

Storyline, den skotska metoden Storyline, också kallad den skotska metoden, blev utvecklad under 1960-talet i förbindelse med en skolreform i Skottland, där man önskade mer ämnesövergripande arbete i skolan.

Storylinekonceptet bygger på att man skapar en berättelse med fiktiva personer. Dessa fiktiva personernas problem, drömmar och utmaningar undersöks från olika ämnens perspektiv, och väglett av nyckelfrågor som läraren producerar. Huvudinspiratören i Skottland var Steve Bell. Tillsammans med Sallie Harkness har han under ett halvsekel utvecklat metoden i samarbete med University of Strathclyde i Skottland. I dag är Steve Bells dotter rektor för en storylineskola i Skottland. Också i Finland hade storyline ett uppsving i slutet av 1990-talet genom att Anna-Lena Østern och Ria Heilä-Ylikallio

”In mellan alla frågorna stiger det fram en utvecklande, undersökande process, där eleverna i årskurs sju visar sin empati, men också empatins begränsningar.”

Litterär storyline, bokbaserad utarbetade storylinehandledningar speciellt i anknytning till texter av Yvonne Hoffman (Kniven och ringen, Stenen i askan och De fyra portarna). De föreslog berättardrama som ett möjligt namn för metoden. Storyline över De fyra portarna gav också material till en masteravhandling vid pedagogiskafakulteten vid Åbo Akademi. Stenen i askan ingår i den didaktikbok många modersmålslärarstuderande har stiftat bekantskap med, nämligen Svenska med sting (Østern, 2001).

Fortfarande utvecklas storylinemanus, t.ex. i förbindelse med Utbildningsstyrelsens kraftpaket för lärare, ett digitalt paket, baserat bland annat på Erlend Loes text Kurt kokar huvudet. Författare är Hannah Kaihovirta, Brita Rantala och Ria HeiläYlikallio, dvs. den grupp som utvecklade Litteraturboken 1-5 med lärarhandledningar, under perioden 2004-2012 (utgivna på Schildts&Söderströms). Den sjunde internationella konferensen Storyline next generation arrangeras sommaren 2018 i Ljubljana, med en finlandssvensk key note av Ann-Catherine Henriksson från Åbo Akademi. Hennes presentation har rubriken Storyline from the perspective of the new Finnish curriculum.

Pihlgren-Eveli har valt Annika Thors bok En ö i havet (1996) som utgångspunkt för en litterär storyline. Bokens handling fokuseras omkring två österrikiska judiska syskon som av sina föräldrar sänds till Sverige för att undkomma judeförföljelserna under andra världskriget.

I projektet finns i storylinematrisen (avhandlingsbilaga) hela 52 nyckelfrågor. Detta är nog en utmaning, när tematiken forskas på. Nyckelfrågor behöver väljas med stor omsorg, för att faktiskt få eleverna att arbeta med centralproblematik. In mellan alla frågorna stiger det fram en utvecklande, undersökande process, där eleverna i årskurs sju visar sin empati, men också empatins begränsningar.

De valda estetiska uttrycksformerna väcker både reflektion och emotion. Statydrama, skrivande i roll, processdrama, roll på väggen, SMS-meddelanden, Facebooksida, teckning och målande ger läsaren en inblick i en rätt så krävande process. Krävande därför att även om distansen i tid till andra världskriget är lång, så är människor på flykt en brännaktuell tematik i dagens värld. En tematik som utmanar den nordiska välfärdsmodellen och nordiska demokratiska värden.

Forskaren som designer och observatör Storylineprojektet blev genomfört i två grupper med elever i årskurs sju. Pihlgren-Eveli hade gjort design och producerat nyckelfrågor i anknytning till bokens tematik. Hon deltog inte aktivt i genomförandet, utan var observatör. De två lärarna som genomförde projektet hade en viss erfarenhet av att arbeta med storyline.

Detta gör möjligen att studien försöker både ta till vara storylinemetodikens inspirerande kraft men också det kritiska mångkulturella perspektivet, som verkar inskrivet i analysfasen av projektet. Pihlgren-Eveli nämner själv bidrag till ny kunskap: själva tematiken med ämnesövergripande didaktisk design i en finlandssvensk kontext med stor potential för djuplärande i förhållande till existentiella frågor i unga människors liv.

Forskningen bidrar med en förståelse för hur viktig tematik kan bearbetas på kroppsliga, estetiska och kognitiva sätt. Boken är därigenom ett välkommet bidrag tillutveckling av storyline «next generation».

ANNA-LENA ØSTERN

ARENA 21

Educa-mässan inspirerar och ger huvudbry 22 ARENA

Hur sammanfattar man en lördag med många intryck? Här ska ni i alla fall få ta del av ett försök som består av anteckningar och reflektioner från mitt strövtåg på Educa-mässan lördagen den 27 januari.

Svårt att välja rätt Föreläsningarna och seminarierna fyller sida upp och sida ner i mässguiden. Inte lätt att välja, speciellt när många intressanta program går samtidigt. Jag börjar i alla fall dagen med att sätta mig ner och lyssna till koordinatorerna bakom projektet HundrED. De höll en välbesökt presentation där de presenterade spännande innovationer från hela världen. Det finländska programmet Seppo fick t.ex. silverpris vid BETTmässan i år. Med Seppo kan läraren skapa egna spel och ge feedback i realtid till den studerande. Det kunde kanske ge mervärde till en modersmålslärares undervisning speciellt när det gäller litteraturundervisningen men också vid närläsning av texter?

Något som också verkade spännande var Yle:s Triplet, ett program som omvandlar nyheter till undervisningsmaterial. Materialet var fräscht och det fanns övningar för såväl grundskola som gymnasium. Betoningen låg på mediefostran och kritisk läsning. Myntet har dessvärre den baksidan att programmet enbart var på finska.

Kanske något för Vetamix att ta efter?

En föreläsning som verkade vara populär var OAJ:s specialsakkunnige Jaakko Salos föreläsning om utvärdering och hur den har förändrats. Dit hade jag också tänkt mig men liksom så många andra fick jag dessvärre trängas utanför utom hörhåll för hans tankar kring hurdan en bra utvärdering är.

Vid utbildningsstyrelsens monter stöter jag däremot på undervisningsrådet Pamela Granskog. Hon delar ut den pinfärska handboken Multilitteracitet - Upptäck och utveckla din kompetens som är redigerad av Pamela Granskog, Jan Hellgren och Gun Oker-Blom. Den ger många tips och idéer kring hur man bl.a.kan jobba ämnesövergripande och hur man kan träna upp läskritiska strategier. Personligen uppskattar jag också litteraturtipsen i slutet av handboken.

Logos byts ut mot pathos?

Granskog fungerade också som moderator för diskussionen “Kolla källan!” tillsammans med rektorn Joakim Bonns och medieföretagaren Jens Berg i den svenska avdelningen Hörnan. Berg lyfte fram det faktum att åsikter kan vara förklädda som fakta nuförtiden. Genom att publicera en fejkad text bredvid en text från en betrodd

källa, t.ex. Helsingin Sanomat, vilseleder man läsaren. Det är samma kontext men fakta blandas ändå med tyckande.

Också de stora tidningshusen kan misslyckas med faktagranskningen. Berg nämnde ett sådant fall. Brexit-förespråkarna lär ska ha kört runt i propagandabussar och denna verksamhet ska ha varit en bidragande orsak till segern. I själva verket fanns det inte några bussar ens. För att kunna avslöja lögner behöver vi lärare också förkovra oss i ny information om vi ska kunna handleda våra studerande.

Under diskussionens gång nämndes Åsa Wikforss bok Alternativa fakta - Om kunskapen och dess fiender (Förlaget Fri Tanke). Boken kom ut i höstas och i den diskuterar Wikforss bl.a. vad skolan kan göra för att “förstärka vårt immunförsvar mot det falska och ogrundade”. Ett lästips, månne?

Joakim Bonns poängterade att vi skapar individualism genom våra åsikter och han konstaterade att skolan fostrar individualister som tidigt ska ha egna åsikter.

Det har dessvärre också fått konsekvenser eftersom källkritiken paradoxalt nog verkar ha fått stryka på foten på grund av det.

När t.ex. Donald Trump valdes frågade man massan varför de valde honom trots att han ljuger och man kunde konstatera att många ansåg att det inte gör något att

ARENA 23

han ljuger så länge som han har samma åsikt som en själv. Bonns undrade hur skolan ska klara av att hantera det här problemet, för det kommer emot oss vare sig vi vill eller inte. Han ställde också frågan om inte denna extrema individualisering har skapat en beställning på kollektivitet?

Det är skrämmande att logos byts ut mot pathos. Man kan inte nog påminna sina studerande om att de måste fundera på varför någon skriver eller säger något.

Det lyfte också Unesco-professorn Markku Wilenius fram när han talade om den läsförmåga som behövs i framtiden. Han uppmanade oss att utmana det svartvita tankesättet och att göra en kritisk läsning av omvärlden eftersom vårt samhälle går igenom många förändringar och det kräver också andra slags kapaciteter.

Är Westös berättare pålitlig?

Dagen kröntes med Kjell Westös tankar kring talang och motivation. Han menade att motivationen kan föra en hur långt som helst. Men det räcker inte med enbart talang, det behövs också hårt arbete. Han tyckte själv att han var en medelmåtta men att han istället har arbetat hårt för att nå dit han är idag. När det gäller talang myntar han uttrycket: “Att skapa konst är att uttrycka sin syn på världen genom den fallenhet man har.”

24 ARENA

Westö delade också med sig av tankar kring sitt senaste mästerverk “Den svavelgula himlen”. I den talar en mognare man som berättar i form av en jag-berättare.

Han valde detta berättargrepp eftersom det finns så många “vindlande historier” i den. Samtidigt gav han mig en tankeställare när det gäller den auktoritativa berättarrösten. Han konstaterar att en pålitlig berättare gradvis blir opålitlig och att minnet spelar oss spratt eftersom vi minns på olika sätt. “Minnet kan friseras”.

Studentprov MO motsvarar förväntningar När vi styrde hemåt hade jag en väska full med intressanta tips och idéer. Inte minst kände jag stor tacksamhet för det nya läromedel som Petra Bredenberg, Malin Teir och Jacob Töringe håller på att sammanställa. Representanten för förlaget menade att vi eventuellt kommer att få ta del av det nya läromedlet redan mot slutet av våren. Läromedlet kallas Studentprov MO och innehåller digitala prov i såväl läs- som skrivkompetens, dessutom ska vi få både modellsvar och begreppslistor.

Problemet med digitala läromedel är förstås länkar som upphör att gälla men som finlandssvensk modersmålslärare har man blivit van med att inte vara så nogräknad om inte underhållet är kontinuerligt. Det är väl egentligen något vi får lov att vänja oss med? Jag ser i alla fall fram emot att få ta Studentprov MO i bruk för det som jag såg motsvarade alla mina förväntningar.

Ibland känner man stor lycka över att få ta del av så mycket på en och samma dag. Ibland ångrar man sig att man någon dag senare lovar skriva ner sina tankar ifrån Educa-mässan för att sättas på pränt i Arena. Minnet kan ju friseras. Jag-berättaren i mig tog ändå risken.

ELISABETH ROSENBACK

Kontinuerlig källkritik i klassrummet

Det var när Maria Heimer studerade till skolbibliotekarie som hennes intresse för källkritik föddes. I dag är hon aktuell med boken Källkritik i undervisningen och vill med den ge lärare de verktyg som krävs för att ta sig an källkritiken i klassrummet.

Maria Heimer har jobbat som lärare i svenska och tyska, som skolbibliotekarie samt som projektledare och utvecklingspedagog. I alla de rollerna har hon kommit i kontakt med källkritik på något sätt.

Enligt Heimer är det viktigt med källkritik eftersom mycket av den information som vi tar del av i dag är vinklad eller felaktig och inte speglar sanningen.

– Rykten sprids omedvetet och information framställs på ett sätt som är fördelaktigt för avsändaren eller någon som avsändaren sympatiserar med. Det är också viktigt att vara medveten om att när vi söker information via en sökmotor, filtreras träfflistan utifrån våra vanor på internet. Vad har vi tidigare sökt och klickat på och vad har vi gillat?

något som pågår kontinuerligt, i alla klassrum på alla stadier.

– Källkritik är inte något som man bara gör några enstaka gånger per läsår och checkar av. Forskning visar att det är viktigt att arbetet med källkritik knyts till ett aktuellt arbetsområde och integreras i undervisningen, så att arbetet genomförs i ett sammanhang och inte isolerat.

Maria Heimer anser att lärare i regel har bra koll på källkritik, men hon uppmuntrar ändå till samarbete med en skolbibliotekarie om och när det är möjligt.

– Forskningen visar också att när lärare och skolbibliotekarie samarbetar, så främjas elevernas lärande, säger hon.

Utmaningen med källkritiken

År 2017 kom Maria Heimer ut med boken Källkritik i undervisningen. Boken består av två delar, en teoretisk och en praktisk. Tanken med den teoretiska delen är att den ska utgöra en kunskapsgrund för att kontinuerligt arbeta med att stärka elevers kunskaper om att söka och kritiskt värdera information.

– Med den praktiska delen hoppas jag sedan kunna bidra med konkreta verktyg för att arbeta med informationssökning, källkritik och upphovsrätt under de första skolåren, berättar Heimer.

Det finns många utmaningar kopplade till källkritiken, inte minst med tanke på att tillgången till information är enorm i dag.

– Den stora utmaningen är inte att hitta information utan att hitta information som är tillförlitlig och korrekt. Det finns också en risk att den information som man tar del av är mer inskränkt. Man väljer källor som bejakar ens egen världsbild och ens egna åsikter.

Det ställs därför stora krav på att kunna analysera och kritiskt värdera information, menar Maria Heimer.

Hon betonar vikten av att arbetet med källkritik är

Kunskapsgrund och konkreta verktyg

AMANDA AUDAS-KASS

ARENA 25

Ett undervisningsråd i ständig dialog Det är tredje gången jag intervjuar Pamela Granskog för Arena. Det kan vara ett tecken på att jag har varit Arena-redaktör för länge, men det kan också vara ett tecken på att Pamela Granskog är en verkligt viktig spelare när vi talar modersmålsundervisning. Eller både och. Jag lutar åt det senare, åtminstone det. Sedan oktober 2017 har hon en ny position på spelplanen, hon är numera undervisningsråd i modersmål och litteratur på uUtbildningsstyrelsen.

26 ARENA

Att bli undervisningsråd har aldrig varit ett mål för Pamela Granskog, snarare tvärtom då. När Gun Oker-Blom blev undervisningsråd i slutet av 90-talet var Pamela redaktör för Arena och intervjuade då det nyblivna rådet på Utbildningsstyrelsen.

– Jag såg långa korridorer med små bås och tänkte att om det finns ett ställe där jag aldrig ska jobba så är det Utbildningsstyrelsen, skrattar hon.

– Det är förresten renoverat nu. Inte längre fullt lika långa korridorer, inte lika små bås, tillägger hon.

största delen av sitt yrkesverksamma liv.

De senaste åren innan hon intog Utbildningsstyrelsen var hon biträdande rektor på Helsingfors arbis.

– Åren på Arbis var väldigt utvecklande för mig. Jag lärde mig massor om kommunal förvaltning, om hur det fungerar och går till. Jag fick också insyn i hur utbildning på ett annat stadium fungerar och det är värdefullt.

Pamela Granskog ser tillbaka på sin väg till jobbet som undervisningsråd och konstaterar lugnt: – Allt har sin mening.

mångsidigheten möjliggör.

– Jag tycker om att ha ett nationellt perspektiv. Förutom för modersmålet är jag också kontaktperson för gymnasierna på svenska avdelningen och ska till exempel hålla ett gymnasieforum för gymnasierektorer i höst. Jag är också involverad i ett projekt som handlar om att utveckla en språklig handlingsplan för småbarnspedagogiken och därtill är jag kontaktperson för den grundläggande konstundervisningen.

Via SMLF och Arbis

Mångsidigt jobb

Det var alltså inte givet att Pamela Granskog skulle söka jobbet som undervisningsråd.

– Jag funderade på om jag hade använt all min energi för det här under tiden som SMLF:s ordförande, men min goda och kloka vän Eva Dalkarl lugnade mig och i dag trivs jag jättebra med mitt nya jobb.

Enligt Pamela är det just SMLF som har lett henne till jobbet som undervisningsråd.

– Utan mitt engagemang i föreningen, utan kontaktnätet och erfarenheten jag har via det skulle jag aldrig vara där jag är nu. SMLF har varit en otroligt viktig faktor för mig, säger hon.

Det var i oktober som hon klev över tröskeln till Utbildningsstyrelsen och hon landade direkt.

– Jag kände att jag har kommit tillbaka till mitt eget ämne, jag har kommit hem igen. Jag får jobba med den skolform som jag kan allra bäst.

Den skolform som Pamela Granskog kan allra bäst är gymnasiet där hon jobbat

På Utbildningsstyrelsen jobbar totalt ungefär 400 personer varav ganska få på svenska. Det här innebär att Pamela, liksom alla andra svenskspråkiga där, jobbar på många olika håll samtidigt.

– Nu just arbetar jag med en handbok för att förebygga sexuella trakasserier i skolan. Jag slutförde också en handbok i multilitteracitet som Jan Hellgren påbörjat. Mitt jobb går också ut på att representera, på att presentera det finländska utbildningssystemet och vår läroplan för olika intressegrupper, både inhemska och utländska. Och snart blir det läroplansarbete när gymnasiet ska få en ny läroplan igen. Just det kommer att uppta jättemycket av min arbetstid framöver.

Hittills har Pamela stått utanför studentexamensarbetet, men det blir också en del av hennes arbetsbild snart.

Det är med andra ord ett mångsidigt jobb som undervisningsrådet har där hon jobbar med flera olika perspektiv på flera olika stadier. Det Pamela uppskattar mest med jobbet är just den helhetsbild som

På undervisningsrådets önskelista finns att vi ska få ihop en gymnasieläroplan som känns så aktuell och vardagsnära som möjligt.

– Jag hoppas också att vi ska våga skära någonstans. Just nu finns det en sanslös mängd stoff i alla ämnen och vi bara lägger till och lägger till, men att skära där är en prioritering som är svår att göra.

Pamela Granskog hoppas också att vi ska få en starkare kultur av att lärare delar med sig av sitt arbete och sitt material.

– Jag blev till exempel väldigt glad när Kenneth Gustafsson delade med sig av sitt prov i skrivkompetens på SMLF:s Facebooksida efter vår fortbildningsdag kring studentprovet i april. En sådan verksamhetskultur borde vi satsa mera på att utveckla.

Att ha en ständig dialog med fältet är viktigt för Pamela.

– När ni tycker att jag börjar bli världsfrånvänd ska ni säga till direkt. Jag vill vara i en pågående och god dialog med lärarna på fältet, säger hon.

En kultur av att dela med sig

TEXT OCH BILD: AMANDA AUDAS-KASS

ARENA 27

Alldans som uppvärmning

Språk över gränserna i Tammerfors Den 14:e april ordnades för tredje gången en gemensam fortbildningsdag för språklärare från hela Svenskfinland i Svenska samskolan i Tammerfors. Dagen var ett samarbete arrangerat av fyra föreningar: Svenska modersmålslärarföreningen i Finland, Södra Finlands svenska språklärare, Österbottens svenska språklärarförening och Finsklärarföreningen. I år deltog ca 50 lärare.

28 ARENA

Sofia Jusslin talade för att använda dans som verktyg i alla ämnen.

Temat för dagen var “Språk över gränserna”, vilket inte endast passade in med tanke på att vi representerade olika föreningar, språk och regioner utan också för att utmana oss att spränga de mer traditionella klassrumsgränserna, våga tänka utanför boxen och jobba mer kreativt.

Och kreativa fick vi minsann vara ända från början! På förmiddagen fick vi lyssna till PeM Sofia Jusslin, doktorand i modersmålets didaktik vid Åbo Akademi i Vasa. Sofia talade under rubriken “Dans som litteracitet och verktyg i undervisningen.” I skolan kopplar många ihop dans med skolämnet gymnastik, medan Sofia

Språk- och modersmålslärare från hela Svenskfinland samlades till gemensam fortbildning för tredje gången.

menade att det bara är en sida av saken. Hon kopplade ihop dans med litteratur, eftersom båda är konstformer och med språk, eftersom dans i själva verket är icke-verbal kommunikation.

Med hjälp av dans kan man fördjupa elevers förståelse, höja deras motivation och främja deras språkinlärning.

Dessutom har forskning visat att dans utvecklar kritiskt tänkande, kreativitet och kan stärka självkänslan hos elever. Dans är med andra ord ett verktyg som kan användas i alla ämnen.

Hurdan dans är det då fråga om?

Vad ska man som lärare tänka om man varken kan dansa vals, tango, hiphop eller bugg? Sofia poängterade

att det är fråga om kreativ dans, inte om ett visst sätt att dansa. Om man ska undervisa i dans måste man förstås vara danslärare eller åtminstone kunna dansa, men det här handlar om att undervisa genom dans och det kan alla lärare göra. Lärandemålet för lektionen är det som styr vad som undervisas, men verktygen man använder kan vara många.

Vi fick först testa på att tolka dans då vi såg ett videoklipp där ett par dansade lyrisk hiphop. I grupper skulle vi diskutera vilken berättelse som förmedlades samt hur den förmedlades. Många var ovana vid att se på dans som en berättelse, men flera

ARENA 29

Nina Maunu gav tips på hur man kan öva grammatik utan att behöva sitta stilla i klassen.

tolkningar dök upp i diskussionerna.

Till slut fick vi också höra koreografens ursprungliga tanke bakom koreografin, vilket var ögonöppnande på samma sätt som då man hör en författare berätta om tanken bakom sin bok.

Om dans kan vara ett verktyg i undervisningen, kan man förutom ett didaktiskt mål även ha ett rörelsemål för lektionen. Vi började med en kort uppvärmning i form av alldans (d.v.s. alla gör samma rörelser samtidigt, jfr allsång) och blev sedan indelade i grupper. Vår uppgift var att tolka känslorna i Karin Boyes dikt “Från en stygg flicka” genom dans.

Två grupper visade sedan upp sina tolkningar för varandra och gav positiv respons åt varandra. Redan i diskussionen kring dikten märkte vi hur man tillsammans kan diskutera och analysera ord och känslor ur olika synvinklar samt hur man samarbetar, provar sig fram med olika rörelser och miner för att få till de rätta känslorna och kommer överens om hur man bygger ihop berättelsen till

30 ARENA

ett paket. Dans i skolan, i vilket ämne som helst, hör definitivt till gränser som ännu måste sprängas, men vi var många som åtminstone vågade tänja på gränserna och utmana oss själva.

På eftermiddagen fortsatte aktiviteterna, då FM Nina Maunu, finskspråkig modersmålslärare från Esbo, talade om “Verktyg för funktionell språkinlärning” med fokus på grammatik. Nina gick igenom sju olika slags övningar som innefattar rörelse och gav exempel på hur hon kopplat ihop dessa med grammatikundervisning. Temat var minst sagt aktuellt med tanke på att det talas mycket om att elever (och människor överlag) sitter stilla alldeles för stor tid av dagen. Många skolor har dessutom gått med i projektet Skola i rörelse, vars syfte är en aktivare skoldag med just mindre sittande. Vi fick testa på alla övningar, så det blev inget sittande alls för vår del. En övning gick ut på att öva satsdelarna. Vi var indelade i grupper och fick varsin lapp med namnet på olika satsdelar. Sedan visade Nina exempelmeningar och då skulle vi ställa oss i rätt ordningsföljd, t.ex. subjekt - predikat - objekt, så att det stämde överens med meningen på storskärmen.

En annan övning handlade om verbets tidsformer. Då blev vår grupp

på ca 12 personer indelade i fyra rutor och tillsammans med dem som stod i samma ruta representerade vi en tidsform. Vi hade som uppgift att diskutera med varandra och fick då bara använda den aktuella tidsformen.

Sedan roterade vi, så att vi fick en ny tidsform. Till slut skulle vi bilda par med någon i rutan framför eller bakom (presens & perfekt, imperfekt & pluskvamperfekt) och skulle då föra en dialog genom att endast använda den “egna” tidsformen. Utmanande, men vi klarade det någorlunda i alla fall!

Som avslutning på dagen kunde man välja mellan att lyssna på en presentation om antingen E-twinning med e-twinningambassadören Anne Levon eller E-klasstandem med Marianne Backlund från Gymnasiet i Petalax.

En lämplig dos av inspiration och utmaning brukar vara bra ingredienser för en lyckad fortbildningsdag, så även denna gång. Möjligheten att träffas och diskutera med ämneskollegor över gränserna känns alltid lika värdefullt efteråt. Förhoppningsvis ses vi om två år igen i motsvarande tecken!

TEXT OCH BILDER: BENITA LINDSTRÖM, LEKTOR I TYSKA OCH FRANSKA, EKENÄS GYMNASIUM

ILLUSTRATION: AMANDA HELLING

I Petters soffa under Vasa LittFest Under VasaLittfest ordnades programpunkten Petters soffa där Petter Lindgren intervjuade författare från både Finland och Sverige. I den här artikeln lyfter vi upp intervjuerna som fördes med den svenska författaren Martina Haag och de finlandssvenska författarna Ted Forsström och Eva Frantz. Samtalens teman varierade, men bland annat diskuterades ungdomens frihet och begränsningar och ”mysdeckarens” plats på nordic noir-scenen.

F

örfattarna Martina Haag och Ted Forsström samtalade om sina senaste böcker och om hur de ungdomliga normerna har förändrats. Haag berättade om hur det var att vara ung på 80-talet och hur hon har väldigt nära till sitt 15-åriga jag. I sin senaste roman Livet går så fort. Och så långsamt. (2017) skildrar hon en 1980-talets ungdomskultur som kan kännas ganska främmande för dagens ungdomar.

Ted Forsström har tillsammans med Kaj Korkeaaho skrivit ungdomsromanen ZOO! Virala genier (2017) som skildrar en modern ungdomskultur med stort fokus på hur sociala medier påverkar ungdomars liv. I boken får läsaren ta del av den sfär som ofta hålls dold för alla som inte klassas som ungdomar i dagens värld, nämligen ungdomarnas egna nätverk och kanaler på internet. Haag och Forsström bjöd med andra ord på två helt olika ungdomsskildringar och kulturyttringar.

Den finlandssvenska deckarförfattaren Eva Frantz diskuterade den finlandssvenska deckaren.

I sin senaste bok Blå Villan (2017) aktualiserar hon ämnen som näthat och sociala mediers makt i sam-

hället. Frantz berättar att hennes böcker har kategoriserats som ’mysdeckare’ och att hon antar att de ska tolkas som en motreaktion på den blodiga deckaren som blivit väldigt populär inom nordic noir. ”Mysdeckare” eller ”cozy crime” kan i vissa kretsar uppfattas som deckare som inte klarar av att dras till den blodigaste spetsen, men Frantz tror starkt på att läsarna snart har blivit mätta på de brutala deckarna och att ”cozy crime” kan bli nästa stora trend inom genren.

Diskussionerna i Petters soffa gav oss nya insikter i hur både ungdomsromanen och deckaren som genre håller på att utvecklas och vad som är värt att hålla koll på i framtiden. Det var väldigt givande att även få en inblick i författarnas egna tankar kring sina böcker och hur de har tagit sina respektive målgrupper i beaktande då de författat sina romaner.

ERICA BJÖRKVIK, LEONA BÖCKERMAN, KRISTOFFER EKFORS OCH JENNIE NYQVIST

ARENA 31

Bild: Sofie Tjäru. Under barnens LittFest samlades barn och vuxna på Vasa stadsbibliotek för att höra Tiina Hautala läsa om Sagas och Veikkos äventyr på Kummelgrund.

Barnens egen LittFest med Spöket på Kummelgrund 32 ARENA

U

nder Vasa LittFest kunde barnen njuta av ett eget program på lördagsförmiddagen. Bland annat läste Tiina Hautala sin bok Kivikkosaaren kummitus (Spöket på Kummelgrund) på stadsbibliotekets barnboksavdelning.

Ett 30-tal barn och vuxna fick höra om Sagas och Veikkos spännande utflykt till Kummelgrund. Innan Hautala började läsa förvarnade hon publiken om att det kan vara bra att hålla en kompis eller en vuxen i handen om det visar sig att det snälla spöket i boken känns lite läskigt trots allt. Spöket verkade emellertid inte skrämma vare sig föräldrar eller barn. Alla lyssnade intresserat och tittade på Suvi Karis illustrationer som Hautala klickade fram vartefter. Också biblioteksbesökare som kanske hade tänkt sig ett vanligt biblioteksbesök stannade till och satte sig för att lyssna då de upptäckte att de hade chansen att höra om spöket Arvid på Kummelgrund.

Efter sagostunden kunde åhörarna undersöka berättelsens skattkista och få sig en pratstund med Hautala som dagen till ära var klädd som Saga i berättelsen.

SOFIE TJÄRU

Bild: Sofie Tjäru

Sagolek med Wasa Teater

S

trax efter den finskspråkiga sagostunden med Tiina Hautala, var det Wasa Teaters tur att bjuda på ett svenskspråkigt program för barnen. Denna del av barnens LittFest utgjordes i sin tur av en fartfylld sagolek med två antropomorfiska katter som kom för att berätta om vårens pjäs Pelle Svanslös.

Sagolekarna leddes av teaterpedagogerna Nina Dahl-Tallgren och Sarah Bergkulla som var utklädda till katter i polisuniformer. Redan från första entré var katterna i full färd med att spåra upp en ny katt som hade kommit till Vasa. De undersökande konstaplarna bad barnen om hjälp att leta reda på den nya katten, som gick under namnet “Pelle Svanslös”. Barnen fick dessutom i uppdrag att hjälpa poliserna att ta reda på om denna Pelle är en skurk.

Själva sagolekarna började med uppvärmning. Barnen fick sträcka på sig och öva på att smyga runt. Därefter gällde det att göra olika typer av kroppsrörelser och charader. Katterna visade modell och barnen följde deras exempel. Under loppet av närmare en halvtimme fick både unga och äldre åskådarna pröva på allt från att grimasera till att mima och låtsas äta kattgodis.

Trots barnen och katternas tappra insatser hittades ingen Pelle Svanslös. Men till slut bjöd Dahl-Tallgren och Bergkulla in barnen till Wasa Teater för att se pjäsen om Pelle Svanslös och på så sätt reda ut om han är en snäll eller stygg katt. Innan katterna gav sig iväg fick alla åskådare både reklamblad och lite godis.

TOMMY HOLM

ARENA 33

Nordspråks höstkurs i Oslo

Ungdomskultur – jakten på det perfekta?

Som lärare möter vi ofta ungdomar som ställer höga krav på sig själva; ungdomar som har en önskan om att vara perfekta på alla områden - uppnå goda resultat i skolan, ha ett perfekt utseende och samtidigt vara populär.

Varför utsätts unga för en sådan press? Varför ställer de så höga krav på sig själva? Varför är ungdomar så självcentrerade? Vilka faktorer spelar in när det gäller deras identitetsutveckling? Hur viktigt är språket för ungdomar idag?

Dessa och andra frågor försöker vi få svar på när vi arrangerer Nordspråks höstkurs i Oslo, med titeln «Ungdomskultur – jakten på det perfekt?»

De nordiska föredragshållarna som kommer att belysa detta tema är: Astrid Ravn Skovse och Lars Lundmann Jensen (Danmark) Sara Razai (Finland) Thomas Johansson (Sverige) Krístjan Halldórsson (Island ) Maren Myrstad, Dag Skarstein och Esben Esther Pirelli Benestad (Norge).

Dessutom kommer vi att få vara med om en ”litteraturpromenad” längs med Oslos gator tillsammans med Jon Birkenes.

Det finns ett begränsat antal platser, så anmäl dig redan idag!

Besök Nordspråks hemsida för information om anmälan och program: www.nordsprak.com Sista anmälningsdag: 8 augusti 2018 Datum: 13- 15 september 2018 Övernatting: Hotell Munch, Munchs gate 5, Oslo Kursplats: OsloMet, Pilestredet 46, Oslo Pris: ca 160€ (1200 DKK), vilket inkluderer kost och logi

34 ARENA

SPRÅKSPALTEN

Är det okej att skriva okej?

En av uppgifterna i vårens essäprov i modersmålet handlade om vårt ökade resande och följderna av detta. I uppgiften listades problem kopplade till resande och turism, t.ex. miljöförstöring, terrorattacker och skadlig massturism.

Sedan ställdes frågan: ”Vart är det okej att resa?”.

Reaktionerna på användningen av ordet okej i uppgiftsformuleringen lät inte vänta på sig. Många lärare reagerade på ordvalet och undrade om det faktiskt är accepterat att använda okej i en provkontext. I diskussionerna konstaterade någon att studentprovet ska representera en formell genre där ett ord som okej känns alltför vardagligt. Någon frågade sig också om provkonstruktörernas användning av okej ska tolkas som ett tecken på att det nu är fritt fram för abiturienterna att skriva talspråk i provsvaren och hur censorerna i så fall kommer att ställa sig till det.

Ja, hur är det riktigt med okej− när är det gångbart och när är det mindre lämpligt? I Svenska Akademiens ordlista är ordet fortfarande markerat som vardagligt, vilket strängt taget innebär att det normalt inte ska användas i formellt skriftspråk. De flesta är säkert överens om att studentprovet som genre ligger i den mer formella ändan på skalan vardagligt−formellt. Därmed är lärarnas fråga om okej

ska användas i ett studentprov eller inte, helt befogad. Men kan man tänka sig att provkonstruktörerna med ordvalet velat leda in abiturienterna på en mer diskuterande, informell väg just i den här uppgiften? Eventuellt är det så, men snarare är det antagligen ändå fråga om att ordet slunkit med lite mer oplanerat och oreflekterat. Det kan i sig ses som ett större symptom på att okej börjat tvätta av sig lite av sin tidigare utpräglat talspråkliga stämpel och börjat smyga sig in i skriftspråket alltmer. Faktum är att okej börjat dyka upp t.ex. i tidningstext. Mest förekommer det ändå fortfarande i rent talspråkliga sammanhang och i tidningstexter företrädesvis i direkt anföring.

Mitt språkvårdar-jag gläder sig över att språk och formuleringar väcker diskussion. När det gäller ordet okej vill jag försiktigt hävda att det fortfarande kan vara bra att undvika ordet i sakliga sammanhang − den främsta orsaken är just den som lärarreaktionerna avslöjade, dvs. att det väcker diskussion och kan betraktas som ett stilbrott. Ordet verkar inte helt rumsrent i alla genrer än alltså. I stället kan man med fördel använda ord som acceptabelt, godtagbart, helt i sin ordning, rimligt, befogat eller skäligt.

Mitt censors-jag vill dock tona ner diskussionen och framhäva att användningen av okej i t.ex. ett provsvar ingalunda

stjälper ett i övrigt gott och välformulerat svar. Ordet stryks antagligen under, men är ingen katastrof jämfört med mycket annat. Stilistiska lapsusar hör helt klart till avdelningen lindriga censorsbekymmer.

Betydligt större blir problemet med stil när eleven inte har något som helst grepp om skriftspråket, och provsvaret avslöjar att eleven egentligen bara behärskar en enda genre, nämligen den som man närmast kan kalla utskrivet talspråk. Jag tänker på genomgående subjektslösa meningar, satsradning, skrivformer som måst, såna, nån, int och sku och ett stort antal vardagliga ord, onödiga anglicismer och talspråkliga finlandismer: kolla på, skippa; vara investerad i; lämna kvar, lämna bort, gå på länk− för att nämna några få.

Det är helhetsintrycket som avgör när man diskuterar och bedömer stilen i en text − stilen är summan av de stilistiska val som skribenten gjort och den effekt detta frambringar hos läsaren. Det ultimata tecknet på utmärkta kunskaper i ett språk är att man kan röra sig säkert mellan olika stilarter, välja rätt ord i rätt kontext och undvika omedvetna stilbrott. De allra skickligaste skribenterna kan tillåta sig att medvetet utmana de stilistiska konventionerna.

ANNA MARIA GUSTAFSSON

ARENA 35