Arena nr 1/2014

ARENA

#1/14

Medlemsblad för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.

MEDIA I FOKUS

02

Ledaren

11

Förändringar i medielandskapet

14

En elev har ordet

20

Tre röster i dagens mediesamhälle

LEDAREN

Nischade nyheter och en målgrupp för framtiden Texten har tidigare publicerats i Ny Tid 9/2014

”I Norge tycker man att det är viktigt att barn vet vad som händer i världen”, säger åttaåringen. Hon är lycklig över tidningen hon fått köpa i kiosken. Det är Aftenposten Junior hon slukar, en nyhetstidning för barn och unga som utkommer en gång i veckan.

I tidningen samsas nyheter om fredssamtal i Syrien, protester mot förtryck av homosexuella och OS i Sotsji med aktualiteter som berör barnens vardag och intresseområden. Man får bland annat läsa om elever som går i skolor som inte ger läxor (med en kommentar av Torbjørn Røe Isaksen, kunnskapsminister i Norge) och hur man bäst vallar slalomskidorna. I tidningen finns också en vetenskapsspalt, en språkspalt och en matspalt.

Varje vardagskväll kl. 18.50 sänder NRK en nyhetssändning som riktar sig till barn. Precis som i Aftenposten Junior presenteras nyheter som barn kan snubbla över i andra sammanhang och vill veta mera om, men också sådant som de annars inte hade en aning om. Under den sista tiden har situationen för barn i Syrien, kampen mot barnäktenskap, rättssaken mot Joshua French i Kongo och demonstrationer i Ukraina lyfts fram. Också Justin Bieber och Isac Elliot har behandlats. Och plötsligt kommer jag ihåg hur jag en gång i veckan satt fastklistrad framför X-tra, då nångång i tiderna. Åttaåringen är inte intresserad av alla nyheter, varken i tidningen eller i tevesändningen. Men hon förväntar sig att hon kommer att få ut någonting av utbudet, eftersom det är nyheter som riktar sig till just henne, på ett sätt som hon kan förstå. Hon är intresserad av sammanhangen. Det är dem hon ställer frågor om. ”Varför är Nelson Mandela viktig? Hur kan diktatorer få makt om de är elaka?” och ”Varför får familjer pengar om deras flickor gifter sig?” Som varje förälder får jag inse att jag inte har alla svar. Jag har inte ens alla frågor.

Det är därför jag själv vill läsa en dagstidning och se en nyhetssändning. Jag vill att en yrkesmässigt kunnig redaktion ställer goda frågor och gör sitt bästa med att kunna se på sammanhang, gräva djupt och visa på bredd. Jag vill att journalisterna har tid och förutsättningar för att göra ett gott jobb. Skumma kan jag på egen hand och fragment av verkligheten och underhållning stöter jag på varje gång jag öppnar en webbläsare. Diskussioner som grundar sig på tyckanden kan jag också föra om ganska mycket.

Det är ju bara att ha en åsikt. Och man kan ju alltid ändra sig.

Men jag tänker på åttaåringens ord när jag följer med diskussionen om den allmänbildande skolan. Och jag tänker att skolan har en väldigt viktig uppgift i att ge eleverna en bred kännedom om den värld vi lever i. Hur vårt samhälle har blivit som det ser ut idag, hur världen är uppbyggd geografiskt, biologiskt, kemiskt, fysiskt, språkligt och kulturellt.

Skolan ska skapa förståeliga sammanhang och ge eleverna en grund att stå på.

Det är ändå löjligt att tänka att det skulle räcka.

Om vi tycker att barnen är vår framtid och vill att de ska göra ett bättre jobb än vi, så är det väl vår sak att se till att de har förutsättningar för det här. Och då måste vi kunna visa för dem att vi tycker att det är viktigt att de vet vad som händer i världen. Att det finns kanaler de kan vända sig till för tillförlitliga, välgjorda, välskrivna och välproducerade nyheter.

Det räcker inte med välvilja och trevliga projekt.

Ansvaret för allmänbildningen kan inte heller enbart läggas på skolan eller på föräldrar.

JOLIN SLOTTE

SMLF DELAR UT BIDRAG TILL MO-CAFÉER Planerar modersmålslärarna i era grannskolor att träffas för att diskutera nästa läsår? Smlf delar ut pengar till modersmålscaféer så att ni kan dricka kaffe och äta något smått under er träff. Ta kontakt med ordforande@smlf.fi.

2 ARENA

INNEHÅLL 02 Ledaren 04 Bland pekplattor, smartboards och appar 05 På gränsen 09 Film kan konkretisera det svåra 10 Med språket i fokus

LITTERATUR I CENTRUMALLT FÖR KONSTEN,FRED! S. 15

11 Förändringar i medielandskapet 12 Den nordiske nil flyder...

14 En elev har ordet

TRE RÖSTER I DAGENS MEDIESAMHÄLLE s. 20

22 Journalist, javisst!

24 Nordspråk 27 In memoriam 28 Böcker vi läst 33 Tillbaka till verkligheten 35 Den finlandssvenska läsambassadören 36 finlandismer av olika

FILM I OCH FÖR SKOLAN s. 06

SMLF: STYRELSEN 2014-2015 Pamela Granskog (ordförande) Brändö gymnasium 040 5959 755 pamela.granskog@edu.hel.fi Maria Grandell-Strömgård (sekreterare) Borgå gymnasium maria.grandell-stromgard@ porvoo.fi Markus Haglund (kassör) Oxhamns skola markus.haglund@ jakobstad.fi

Malin Borgström Högstadieskolan Svenska normallyceum malin.borgstrom@edu.hel.fi Sebastian Ekholm (ansvarig för medlemsregistret) Sunnanbergs skola, Pargas sebastian.ekholm@edu.pargas.fi Moja Ladvelin (Nordspråksrepresentant) Vasa Övningsskola moja.ladvelin@abo.fi Anna-Stina Lindholm Gymnasiet Lärkan anna-stina.lindholm@edu.hel.fi

slag

Katarina von Numers-Ekman Mattlidens gymnasium katarina.von.numers@mattliden.fi Anna Slotte-Lüttge Åbo Akademi aluttge@abo.fi Amanda Audas-Kass (Arenaredaktör) amanda.audas.kass@ gmail.com Jolin Slotte (Arenaredaktör) jolinslotte@gmail.com Amanda Bieber Layout

ARENA 3

BER DA BIE AMAN IK F A GR

Bland pekplattor, smartboards och appar D

en 24 och 25 januari besökte vi modersmålslärarstuderande utbildningsmässan Educa i Mässcentrum i Helsingfors. Vi minglade, pratade, lyssnade på föreläsningar och debatter samt samlade på oss gratisprylar och ett par kilo broschyrer. Medan vi vandrade omkring bland montrarna noterade vi ett återkommande tema: det digitala. I denna text kommer vi att reflektera över våra intryck från mässan och fokusera speciellt mycket på digitaliseringen av skoan. Dessutom tar vi en titt på vad den nya läroplanen säger om det digitala fältet.

På Educamässan följde vi med en debatt om digitaliseringen av gymnasiet. År 2016 kommer en ny läroplan för grundskolorna i Finland att träda i kraft och syftet med de nya läroplansgrunderna är att svara på utmaningarna i verksamhetsmiljön som ständigt och snabbt förändras.

I den värld eleverna växer upp arbetar man i allt större omfattning med informationshantering och gemensamt lärande, att fungera i nätverk och behärska teknologi.

Därför behöver eleverna lära sig gemensamt ansvar i en digital verklighet, läs- problemlösningsfärdigheter och anpassning samt kreativitet.

I debatten om digitaliseringen deltog gymnasieläraren Markus Ahlfors och Finlands svenska skolungdomsförbunds ordförande Karolina Lång. Diskussionen leddes av Petra Bredenberg, läromedelsredaktör på Schildts & Söderströms. Det blev tydligt att både lärare och elever väntat på att skolorna ska ta till sig det digitala på allvar. Många finländska skolor är försedda både med smartboards, dokumentkameror och alla möjliga typer av teknologisk

4 ARENA

utrustning som sällan ändå utnyttjas till sin fulla potential. Efter debatten talade vi med Bob Karlsson, direktör på utbildningsstyrelsen, som påpekade att finländarna är sämst i hela Europa på att använda digitala resurser i skolan. I debatten poängterades det att synen på elevens och teknologins roller borde förändras. Eleven borde få ta plats i undervisningsarbetet och få vara med och producera material medan datorn istället för att uppfattas som ett skrivredskap borde ses mer som en källa till kunskap.

Som unga lärarstuderande känner vi ibland att förväntningarna på vår tekniska kompetens inte motsvarar verkligheten och trots att vi vuxit upp med teknologi, känner vi att våra kunskaper inte är tillräckliga i alla sammanhang. Därför hoppas vi få handledning i hur digitala resurser borde användas på ett ändamålsenligt sätt. Vi ser ändå stora möjligheter i att skolan nu aktivare ska försöka ta till sig elevernas egna kompetenser och intressen, och med hjälp av digitala verktyg låta eleven ta del av en modern och mångsidig undervisning.

Educamässan fick oss att inse att vi som blivande modersmålslärare kommer att befinna oss i ett klart brytningsskede när vi ska ut i arbetslivet. Digitaliseringen av skolorna innebär många förändringar i både lärarens och elevens vardag och det blir spännande att utnyttja teknologins möjligheter, men också att tackla dess utmaningar.

ANTONIA VON ETTER, MATILDA HAKALA, IDA-MALENA MARTIN, CECILIA EKLUND OCH ANTONIA AALTO

TIDNINGSPROJEKT FÖR GYMNASIER Tidningen På gränsen, fjolårets samarbetsprojekt mellan Brändö gymnasium och Topeliusgymnasiet, ska få en fortsätning. Men vilka skolor som producerar tidningen vet vi inte än – intresserade skolor får höra av sig! Kulturfonden bekostar nämligen en fortsättning under de kommande åren.

Upplägget är enkelt: skolorna står för lärarlönen medan Kulturfonden bekostar rese- och tryckkostnader. Tanken är att två skolor samarbetar kring kursen och planerar ett gemensamt nummer av tidningen.

Titeln På gränsen finns kvar, medan innehåll och tema planeras av skolorna. Mao Design står för layouten av tidningen i samråd med studerande och lärare.

Fjolårets upplägg i korthet: I Brändö arrangerades kursen som en tillämpad kurs i modersmål och litteratur, medan den i Nykarleby var en fördjupad kurs i text- och skrivkompetens. Kursen sträckte sig över två perioder. Projektet inleddes med en tvådagarsträff i Nykarleby där gruppen, kring 20 studerande, slog fast tema och artikeluppslag. Efter det jobbade alla på sitt håll, men höll kontakt bl.a. med hjälp av en fb-sida.

Någon månad senare var det träff i Helsingfors och då deltog också Mao Design med ett layoutförFOTO: KIRSI TUURA, DESIGN OCH BILDHANTERING OSKAR JOENPELTO slag. I det skedet var texterna klara och endast finlir återstod. Därefter trycktes tidningen och distribuerades. Tidningen såldes inte utan delades ut i skolorna och deras närområden.

Under besöken bodde deltagarna hemma hos varandra och vid sidan av det journalistiska tänkandet fick de en stor portion finlandssvensk kulturkännedom samtidigt som de slipade sin samararbetsförmåga till det yttersta.

Kulturfonden ger 10 000 euro per samarbetsprojekt och tidning. Tanken är att På gränsen ska utkomma en gång per termin. Av dessa pengar går en del till planeringskostnader för lärarna samt resekostnader. Resten går till tryckerikostnader. Enligt planen ska tidningen distribueras i den egna skolan samt närliggande skolor. En klassuppsättning skickas också till varje finlandssvenskt gymnasium.

Först ute i höst är Mattlidens gymnasium och Pedersöre gymnasium. Våren är öppen. Vill er skola vara med kan ni kontakta Pamela Granskog, pamela.granskog@edu.hel.fi. Initiativtagare till projektet är Svenska modersmålslärarföreningen och Tidningen i skolan. Pamela Granskog och Joakim Bonns handleder och ger råd i den mån skolorna och lärarna vill bolla idéer.

Välkomna att ta kontakt!

PAMELA GRANSKOG

ARENA 5

”Film är bäst på bio” hör man ganska ofta, men film kan och ska också ses i skolan. Både festsalen och klassrummet duger bra som ställföreträdande biograf så länge filmen är väl vald. På Finlandssvenskt filmcentrum jobbar vi mycket med film för just skolor. Vi arbetar överlag med filmkultur och hela Svenskfinland är vårt arbetsfält.

I mitt arbete med Finlandssvenskt filmcentrum har jag ibland upplevt lärare som avfärdar filmvisning i skolan med hänvisning till att eleverna ser så mycket på film och tv under fritiden. Ett sådant argument håller inte, tycker jag. Det är inte Putous eller Voice of Finland som ska visas inom ramen för undervisningen. Kanske de teveprogrammen också med fördel kunde bearbetas under lektionstid, men filmerna som Filmcentrum handplockar för skolvisningar är filmer som eleverna ofta inte har eller ens kunde ha sett utanför skolan.

För att garantera att det finns högklassiga filmer för skolbruk importerar Filmcentrum svenska och nordiska barn- och ungdomsfilmer. Dessa filmer hyr vi ut till regelrätta visningar på biografer, till festivaler och till skolor. De nordiska barn- och ungdomsfilmerna är kända för sin höga kvalitet och är efterfrågade i hela landet. Vi har filmer som lämpar sig för alla stadier och känner naturligtvis också till alla de andra filmerna som finns tillgängliga för offentlig visning i Finland, kategorin som också visning i skolan hör till. Vi hjälper gärna lärare att hitta de rätta filmerna och handleder dem i hur man kan ska gå till väga för att visa filmerna lagligt.

Vi är nämligen fullt medvetna om att det inte alltid är lätt att veta hur man i praktiken ska göra för att allt ska gå lagligt till och fungerar därför gärna som infocenter i dessa frågor.

FILM I OCH FÖR SKOLAN Då film visas i skolan väljs filmen ofta utgående från dess tema och målgrupp.

Som lärare kan det också hända att man söker filmer som utspelar sig under en viss tidsperiod, på en viss plats eller anknyter till en historisk händelse. Som modersmålslärare ligger det nära till hands att visa en film som baserar sig på litterär förlaga. Till den sist nämnda kategorin hör till exempel Claes Olssons film ”En sparv i tranedans” som är något av en finlandssvensk klassiker också som film. Den får du hyra direkt av oss på filmcentrum.

En långfilm kan ibland uppta för mycket lektionstid. Det finns inte tid till bearbetning och diskussion. Då kan kortfilmer och novellfilmer vara ett gott alternativ. Eftersom kortfilmer dessutom sällan visas på biografer och i televisionen är eleverna kanske inte heller särskilt bekanta med kortfilmsformatet.

Det är också bra att komma ihåg att det finns olika genrer, såsom fiktion, dokumentär och animation.

FOTO OCH ILLUSTRATIONER: AMANDA BIEBER

Val av film Då man väljer film ska man naturligtvis ta åldersgränser i beaktande och komma ihåg att dessa inte är det samma som åldersrekommendationer. Att en film har åldersgränsen F7 betyder inte att den rekommenderas för 7-åringar. Det betyder helt enkelt att det i lag är förbjudet att visa den för barn under 7 år på grund av att den innehåller sådant som inte lämpar sig för den åldersgruppen.

Jag rekommenderar att du som lärare ser filmen i förväg. Om det är omöjligt gäller det att i alla fall bekanta sig med filmen genom att läsa filmhandledningen och till exempel se en trailer på webben. Det lönar sig också att fråga folk i sin omgivning ifall de sett filmen och att läsa recensioner. Recensioner hittar man lätt på webben. Dessa ska man förstås ta med en nypa salt - smaken är delad - men de ger ändå en uppfattning av hur filmen mottagits.

längre förberedelse att verkställa, men det finns också mindre aha-upplevelser att hämta på dessa sidor. Man hittar ofta något man kan använda sig av och anpassa till sina ändamål. Här kan man också söka filmer på basen av tema.

Använd gärna denna möjlighet för att hitta rätt film för ditt syfte.

Från film till filmupplevelse

Filmpedagogiskt material på Filmen som medium är starkt känslo- webben laddad – filmen är ett optimalt medium för att få fram känsloreaktioner. Att visa en film för elever utan att ge dem tillfälle att behandla det sedda är därför inte att rekommendera. En bra film föder tankar, får publiken att reflektera över ett tema, skapar känslor som till en början lutar åt ett håll, men som vid närmare eftertanke kan luta åt det andra.

Var inte rädd för svåra ämnen. Det är ofta just sådana som behandlas i film, men det är förståeligt att man som lärare kanske inte känner sig bekväm med tanken att diskutera just dessa med sina elever. Ta reda på hur andra behandlat dessa ämnen i sina grupper. Vad finns det för filmpedagogiskt material till filmen? Finns det någon annan film eller annat konstverk som kan belysa detta ur fler perspektiv och på så sätt stöda upplevelsen?

Det finns inget behov av att uppfinna hjulet på nytt. Ta med andra ord stöd av varandras upplevelser och erfarenheter. Samarbeta kring filmvisningen över ämnesgränserna. Skapa en större helhet i skolan kring ett tema som över ämnesgränserna kan belysas med en lämplig film, bok, museibesök eller i någon annan form.

Låt klassens filmupplevelse växa med hjälp av att tillsammans bearbeta det sedda på olika sätt. På webben finns ett antal sidor där du hittar filmpedagogiskt material som du fritt kan använda i undervisningen. Både inhemska Koulukino/Skolbioföreningen och Svenska Filminstitutet utarbetar filmhandledningar som är tillgängliga på webben. Dessa är gjorda som stöd för läraren vid planering av hur filmen bearbetas med eleverna. De är också värdefulla verktyg då man söker lämplig film att visa för klassen. I handledningarna berättas kort bl.a. om filmens innehåll, tematik, temats behandlingssätt, karaktärerna och om hur filmen är gjord.

Jag rekommenderar Svenska Filminstitutets ”Film i skolan” och svenska FilmCentrums sidor på webben. Där finns ett antal exempel på aktuella projekt som man får många idéer av. Vissa är stora projekt som kräver lite mer och

Konkreta tips till bearbetning av film Film kan bearbetas i klassrummet på olika sätt. Ofta inbjuder en filmvisning åtminstone till diskussion med eleverna, men varför inte arbeta med ett dramapedagogiskt grepp eller låta eleverna själva göra film? Filmcentrum har inom olika projekt erbjudit bl.a. animationsverkstäder där eleverna själva

ARENA 7

fått göra animationsfilmer på basen av sina upplevelser samt dramaverkstäder där den sedda filmen behandlas genom dramaövningar. Ett mediepedagogiskt projekt som vi jobbade med för något år sedan hette ”Från sagor till film”. Inom ramarna för projektet erbjöd vi skolor en 1-2 dagars helhet där en grupp elever från årskurs 1 till 3 fick besök av två filmare som tillsammans med eleverna bearbetade en historia med hjälp av olika medier.

Tanken var att belysa hur det valda mediet formar berättelsen. Först lästes historien för eleverna som en saga, sedan kom bilder med i läsupplevelsen.

Efter det såg eleverna en film som var gjord på basen av den lästa boken. Sedan var det dags för eleverna att själva hitta på en historia som de i sin tur skulle forma om till t.ex. en nyhetstext eller en dikt. Med elevernas texter som material skapade filmarna och eleverna till slut en animerad film.

Film utanför skolan Det behöver inte vara du själv som ställer till med filmvisningen. Håll ögonen öppna och ta reda på vilka filmer som visas på din ort av till exempel kommunens kulturbyrå, på filmfestivaler och andra kulturjippon samt kulturhus och kulturinstanser (t.ex. Luckan, Hanaholmens kulturhus, Pohjola-Norden, Nationella audiovisuella institutet). Trots att visningar inte uttryckligen riktar sig till

skolgrupper kan du naturligtvis ändå besöka dem med din klass. Det lönar sig att ta reda på lite mer om filmen så att den säkert är lämplig och att anmäla klassen på förhand så att ni säkert ryms med på visningen.

Bland annat filmvisningarna inom ramen för serien ”Månadens nordiska film” på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo lockar till sig fullt hus varje månad och gästas flitigt av skolgrupper från hela huvudstadsregionen. Serien kommer under hösten 2014 att arrangeras också på andra orter i landet, bland annat i Vasa.

Följ också med vilka filmer som kommunens kulturbyrå förevisar i sitt program. De är ofta välvalda och kan tänkas lämpa sig för eleverna. Kulturbyråerna arrangerar dessutom skolvisningar på biograferna. Om så inte är fallet i din kommun tycker jag du ska kontakta kultursekreteraren och meddela att det skulle finnas intresse för sådana. För en skräddarsydd filmupplevelse på bio ska du kontakta den lokala biografen. Då frågar du efter möjlighet till en skolbiovisning och då kommer ni överens med biografens personal om film, tidpunkt och biljettpris. Bekanta dig med filmurvalet på www.koulukino. fi.

Jag hoppas att du vänder dig till Finlandssvenskt filmcentrum då du känner att du behöver hjälp med att ordna filmvisning i skolan. Vi tipsar gärna om lämpliga filmer och hyr också ut sådana till dig. Via oss kan du hyra filmer för visning både på biograf och i skolan (dvd). Bekanta dig med vårt filmurval på www.kinoscreen.com och med våra projekt som riktar sig till skolor på www.filmcentrum.fi. Vi både hyr ut och säljer skolutgåvor av finlandssvenska kortfilmer på dvd och kommer senare i år ut med en dvd med finlandssvenska animationer för lågstadiet.

Välkommen att ta kontakt!

MIKAELA WESTERLUND Finlandssvenskt filmcentrum mikaela.westerlund@filmcentrum.fi

Finlandssvenskt filmcentrum rf är en fristående förening som verkar i hela Svenskfinland. Vi jobbar med och för filmkultur på svenska i Finland. Vi har kanslier i Åbo, Vasa och Helsingfors. Följ med vår verksamhet på www.filmcentrum.fi och i vår tidskrift Filmjournalen. För regelbunden info om vilka svenskspråkiga filmer som visas i huvudstadsregionen rekommenderas att du ”gillar” vår sida ”Svenskspråkiga filmer i huvudstadsregionen” på Facebook.

Finlandssvenskt filmcentrum gör inte regelbunda skolbesök, men man kan kontakta föreningen om man är intresserad av att få en gäst till klassen. Tidskriften ”Filmjournalen” utkommer med fyra nummer per år och bevakar film och filmpolitik i Svenskfinland, Finland och Norden. Att hyra film för visning i skolan av Finlandssvenskt filmcentrum rf kostar lite olika beroende på hur lång filmen är och hur många elever som ska se filmen. Det rör sig grovt om 50-150 € per filmvisning.

8 ARENA

FILM KAN KONKRETISERA DET SVÅRA Filmklassiker som The Green Mile och The Shawshank Redemption får nytt liv i Rasmus Häggbloms klassrum. Han tror på filmen i undervisningen.

Rasmus Häggblom undervisar i psykologi och religion i Jakobstads gymnasium. Hans intresse för film har alltid varit stort och han skrev sin pro graduavhandling om hur man genom film kan diskutera religion. Film är en given del av hans kurser och han ser många fördelar med att ge filmer utrymme i undervisningen.

-Det är ett bra sätt att variera undervisningen. Dessutom finns det elever som inte har en auditiv inlärningsstil och som kanske behöver se för att kunna lära sig.

Det faktum att många unga idag är vana filmtittare ser han också som ett stort plus.

-Film som kommunikationsform är något de förstår sig på och kan ta till sig.

Osmidigt reglemente Samtidigt som det finns många fördelar med film i undervisningen ser Rasmus Häggblom naturligtvis också utmaningar.

-Det största problemet i dagsläget är kanske upphovsrätten, både när det gäller bandat material och spelfilm. Jag tror att ganska få är medvetna om vilka regler som gäller medan andra kanske struntar i reglerna för att det försvårar undervisningen. Och så finns det lärare som låter bli att visa film för att man är medveten om reglerna. Vi borde definitivt få ett smidigare reglemente för filmanvändning i undervisningssyfte.

När man som lärare väljer att se film finns det nästan alltid någon elev som kopplar bort hjärnan och ser filmen som en möjlighet att slappa bort en lektion.

-Det kan man inte undvika. Vissa studerande kommer alltid att vara mindre aktiva eller mindre engagerade. Men om man genom filmen på något sätt kan konkretisera ett svårt tema eller göra det mer begripligt för några så tycker i alla fall jag att det är värt det, säger Rasmus Häggblom.

I psykologin brukar kan ofta använda filmer för att belysa olika tillstånd. Memento får berätta om minnesstörningar, Rainman om autismspektrumstörning och filmer som A Beautiful Mind och Shutter kan ge en bild av psykiska störningar.

Analys ur olika perspektiv Rasmus Häggblom jobbade tidigare i Brändö gymnasium i Helsingfors och där höll han en hel kurs om hur religion och populärkultur förenas.

-Själva kursupplägget var ganska enkelt. Ungefär halva kursen ägnades åt teori, dels filmteori som klippning, bildvinklar, filmmusik och ljussättning och dels religiös symbolik i alla dess former. Andra halvan av kursen ägnade vi åt individuella seminariearbeten med handledning där varje studerande själv fick göra analys och presentera för de övriga i kursen.

Filmer som han ofta använder i religionen är The Green Mile och The Shawshank Redemption.

-Symbolspråket ligger på en ganska lagom nivå för gymnasiestuderande. Förutom att man kan jämföra kristusgestalterna i de båda filmerna brukar de också väcka ganska intressanta diskussioner kring den etiska problematiken med dödsstraff.

En annan film han använt sig av, efter rekommendation av modersmålslärarna i Brändö gymnasium, är den danska filmen Adams äpplen. Eleverna analyserade filmen både i modersmåls- och religionsundervisningen och det gav förstås ett mervärde att se på samma film ur olika perspektiv.

-Det fanns mycket att diskutera kring de religiösa symbolerna och kring teman som lidande, godhet, ondska och människosyn.

Släppa kontrollen Rasmus Häggblom har märkt att de bästa diskussionerna och analyserna ofta blivit av när han släppt kontrollen och inte har en bestämd uppfattning om hur filmen bör ses eller tolkas.

-Då får jag själv också nya perspektiv och det kan dessutom få de studerande att inse att det inte nödvändigtvis finns en tolkning som är absolut rätt eller absolut fel.

Han anser alltså att den lärare som är nyfiken på att ta in mer film i undervisningen frimodigt kastar sig ut och prövar sig fram.

-Om man ändå känner att man behöver kontrollera situationen mera så anser jag att det fungerar bäst om man först går igenom teori i klass.

AMANDA AUDAS-KASS

ARENA 9

Med språket i fokus Vikten av att tänka i helheter och bågar, samt behovet av argumentationskompetens i mellanmänsklig kommunikation betonades på den gemensamma fortbildningsdagen för språklärare och modersmålslärare i Tammerfors den 5 april.

Dagen var resultatet av ett unikt samarbetsprojekt mellan Södra Finlands språklärarförening, Österbottens svenska språklärarförening, Finsklärarföreningen och Svenska modersmålslärarföreningen. Högklassiga föreläsare lade grunden till en lyckad dag. Peppi Taalas som arbetar som direktör på Språkcentret vid Jyväskylä universitet och innehar en docentur i mångmedial språkpedagogik talade kring multimedial pedagogik och det sociala rummet i inlärningen. Lektorn i retorik vid Uppsala universitet, Mika Hietanen, visade att kunskap om retorik är viktigt i nästan all kommunikation.

Efter föreläsningarna fick deltagarna välja mellan tre workshopar. Peppi Taalas delade med sig av uppgifter, aktiviteter och övningar med mångmedialt helhetstänkande, medan deltagarna i Mika Hietanens workshop iscensatte en debattävling. Ingelisa Wikholm i sin tur presenterade grundskolans nya läroplan i finska.

Nästan 80 lärare från de olika föreningarna fanns på plats och av det glada sorlet att döma lyckades träffen säkert också med att skapa kontakter mellan lärare, ämnen och regioner! Under dagen uttalades också en tanke om att en träff av det här slaget kunde bli en tradition. Ingen dum idé!

Den som vill ta del av föreläsarnas material hittar det på Smlf:s hemsida.

MARIA GRANDELL-STRÖMGÅRD

FOTOGRAFIER: ISABELL SILIN

Retoriken finns i allt, visade Mika Hietanen.

10 ARENA

Språklärarträffen intresserade många.

Förändringar i medielandskapet - är det dags att släppa taget?

FOTO: AMANDA BIEBER

Tekniken erbjuder många oupptäckta möjligheter. Risken ligger i en digitalisering för digitaliserandets skull. Årets mediespråk väckte frågor om vilka förändringar vi står inför.

Under mediespråk 2014, som ägde rum 24 och 25 januari i Vasa, samlades som vanligt ett par hundra journalister och andra medieintresserade. Även om vi som ämneslärarstuderande inte hörde till den främsta målgruppen fann vi seminariet både intressant och underhållande. Särskilt Jonas Jonasson lockade till många skratt med sin skickliga berättarteknik. Det är inte svårt att förstå varför han, som han själv sade, fått många sådana som vanligtvis inte läser att läsa hans böcker. Innehållet i de olika föredragen var varierande med både mer lättsamma och mer allvarliga inslag, men den röda tråden i många av dem var förändringar i medielandskapet. Förändringar som också berör oss och vår undervisning.

Camilla Berggren som öppnade seminariet påminde om att de finlandssvenska tidningshusen inte ska vara konkurrenter utan måste bli bättre på att samarbeta. Det här är något vi lärare också måste tänka på. Vi behöver samarbeta både inom ämnena och över ämnesgränserna. Att dela vårt undervisningsmaterial med varandra underlättar arbetet och gynnar alla. Häri ligger stora möjligheter. Det är inte bara i klassrummet vi kan utnyttja tekniken. Tidningarna talar om en gemensam materialbank och det konceptet kunde utnyttjas också inom vår bransch. Kursplaner, lektionsplaner, övningsuppgifter och föreläsningsmaterial samt tips och idéer kunde samlas och delas digitalt mellan modersmålslärarna i Svenskfinland. Vi är trots allt kolleger, inte konkurrenter.

I den avslutande debatten på Mediespråk 2014 diskuterades papperstidningens framtid och övergången till digitala medier. Frågan som ställdes var om de tryckta medierna är något vi vill hålla fast vid eller om det är dags att släppa taget? Samma fråga ställs vi inför inom modersmålsundervisningen. Hur stor del av undervisningen ska digitaliseras och vilket är värdet av att bevara de traditionella arbetssätten? Förlorar vi något av vikt om vi lämnar papper, penna och bok bakom oss? Tekniken kan vara värdefull på många sätt men behöver inte nödvändigtvis vara den bästa lösningen i alla situationer. När det kommer till klassrumssituationen finns det bland annat en risk att tekniken gör intrång på det sociala samspelet. I ivern att digitalisera och modernisera får vi inte glömma att IKT ska vara ett pedagogiskt verktyg och inte ett självändamål.

PETRA ERICKSON, KATJA RANTALA, ANN SJÖSTRÖM OCH ANNA STORE

PÅ BILDEN: JONAS JONASSON

ARENA 11

NORDISKA RÖSTER

DEN NORDISKE NIL FLYDER… N

orsk og svensk sprog er en del af Danskfaget, det danske sprog er en del af Svenskfaget og Norskfaget, og svensk og norsk indgår gensidigt i hinandens modersmålsfag! De n sproglige triangulering udfolder sig i nabosprogsundervisningen i de nordiske modersmålsfag, et sprog- og kulturfagligt område, der siden anden verdenskrig har udviklet sig og på mange måder reelt har understøttet det nordiske sprogfællesskab, naturligvis ikke ene og alene, men parallelt med masser af andre internordiske kulturelle og uddannelsesmæssige initiativer. Det er der sådan set intet nyt i, heller ikke at fagområdet med jævne mellemrum er blevet tilset og udviklet, både på det konkrete niveau i skolens undervisning, men også på det officielle, uddannelsespolitiske plan. Den sidste store officielle indsats kom med Nordisk Ministerråds ambitiøse vision, Deklaration om Nordisk Språkpolitik (2006), hvor de fem nordiske lande har forpligtet sig på en langstrakt aktiv indsats for det nordiske sprogfællesskab, bl.a. ved at styrke nabosprogsundervisningen i modersmålsfagene. Det er heller ikke nyt, men kendt og velbeskrevet at nabosprogsundervisning ikke udfoldes tilstrækkeligt i de nordiske modersmålsfag, elevernes interesse og motivation er dalende, lærerne er tøvende og mangler redskaber, og i det hele taget synes estimeringen af kendskab til nabosprogene (og nabolandene) at smuldre til fordel for globalisering og google. En svensk undersøgelse har senest indikeret at danske og svenske unge forstår hinanden meget dårligere end de selv tror og derfor kommunikerer på engelsk, et sprog de til sammen er meget mere fortrolige med (Zola og Bacquin, 2013). Rapporten foreslår forsigtigt om man i virkeligheden skulle holde op med at kalde det nabosprog, når naboerne nu er så fremmede overfor hinanden, og i stedet tale om fremmedsprog, som er lette at lære. Det er der nye og spændende perspektiver i, selv om det nok er svært at argumentere for naboernes fremmedhed over for hinanden; nordiske unge har adskilligt til fælles i kraft af fundamentale ligheder i de nordiske samfund.

Men om det nordiske sprogfællesskab er under pres, hersker der ingen tvivl. Til alt held viser andre erfaringer med nabosprogsundervisning, at med bare lidt undervisning og støtte på forholdsvis kort tid formår de nordiske naboer at kommunikere effektivt og udbytterigt med hinanden – på deres eget sprog (Sihlberg og Hobel, 2006). Spørgsmålet er, hvor

12 ARENA

skal der sættes ind og hvordan der iværksættes handleplaner, så den nordiske sprogdeklaration bliver til mere end en flot skåltale, at tidens anglofoni ikke overskygger interessen for nabosprogene og at nordiske elever reelt arbejder med nabosprog i deres hverdag i skolen? NiL har forsøgt at levere nogle svar på disse udfordringer.

NiL-netværket Gennem de seneste år har NiL (Nabosprog i Læreruddannelsen) arbejdet på at udvikle nabosprogsdidaktikken i de nordiske læreruddannelsers modersmålsfag, dvs. i svenskfaget, danskfaget og norskfaget. NiL finansieres af Nordplus og forsøger at tænke nabosprogsdidaktikkens grundlæggende problemstillinger og muligheder igennem ved gå nye veje. Deltagerne er læreruddannere, og hvis vi begynder i det nordligste, er det fra Norge Høgskolen i Sør-Trøndelag (Trondheim) og Høgskolen i Oslo og Akershus, fra næsten lige så nordligt i Finland er det Åbo Akademi i Vaasa, fra Sverige er det Høgskolan Kristianstad, og fra Danmark er det læreruddannere fra Professionshøjskolerne Metropol og UCC i København, hvor undertegnede er ansat. På det seneste har vi drøftet om kredsen af læreruddannelsessteder burde udvides, noget der på sin vis er behov for. Netværket blev stiftet i forlængelse af en nordisk konference på Lysebu ved Oslo i 2010. Her udformede vi hypotesen, at hvis nabosprogsdidaktik fortsat skal være et fagområde i modersmålsfagene som lærerstuderende kan opleve som meningsfuldt og legitimt, burde det personlige møde blive et af omdrejningspunkterne. Derfor planlagde vi en turnusordning, der går ud på at vi kommer på besøg rundt i Norden og underviser hinandens studerende. Det er med andre ord en gæstelærerordning, den er blevet krumtappen i netværket, og indtil nu er der i alt foretaget 25-30 besøg.

I forhold til de studerendes reaktioner og den øvrige respons vi har fået, har gæstelærerordningen vist sig som en overbevisende strategi i forhold de studerendes forståelse af nabosprogsdidaktikkens muligheder i modersmålsfaget.

Deres attituder er blevet udfordret og bearbejdet, og de har fået håndgribelige kundskaber og færdigheder som de kan overføre til nabosprogsundervisningen i grundskolen. Vo-

res erfaringer har bekræftet, at når autentiske samarbejdsflader på tværs af landene i norden tages i brug, fx lærerstuderendes hilsner via Youtube eller Skype, er der en fremtid for en moderne nabosprogsundervisning. I den forstand er globalisering og google ikke en modstander, men et aktiv i lærerstuderendes eller skoleelevers internordiske brobygning.

Det var tungt i begynnelsen, men det gikk bedre etterhvert…

Først og fremmest forsøger vi at afstemme undervisningens indhold efter de studerendes nationale curriculum og øvrige studieplaner. Gæstelæreren og værten, der jo kender hinanden via netværket, planlægger i fællesskab undervisningens indhold, når vi mødes på de 1-2 netværksmøder vi afholder om året i ét af de fire lande, men samarbejdet foregår naturligvis løbende og ikke kun når vi mødes. Men det helt centrale er at de lærerstuderende bliver undervist af en læreruddanner, der taler et andet nordisk sprog. En af de norske læreruddannere skrev i sin evaluering af gæsteopholdet om de svenske studerendes møde med det norske sprog: De fleste syntes det var overraskende lett å skjønne norsk, men noen få syntes det var vanskelig. Flere skrive at det var tungt i begynnelsen, men at det gikk bedre etterhvert og at de måtte konsentrere seg litt ekstra. Noen nevner at det var lettere å lytte til norsk enn lese norsk tekst. Noen nevner at det var interessant å høre om norske språkforhold, og alle syntes de har lært mye om hvordan en kan lære å fortelle historier (Evaluering 2013, interne papirer). Det er interessante udsagn, og de bekræfter at der ikke overraskende er begyndervanskeligheder i det nordiske sprogmøde, men at vanskelighederne kan overvindes – og at man tilmed kan tilegne sig ny viden, i dette tilfælde at kunne fortælle historier. Det er en udfordring for storkøbenhavnske studerende at lytte til klingende nordnorsk eller kurvet smålandsk. De lærerstuderende i Trondheim anstrengte sig for at forstå mit hastige, københavnske ”symaskinedansk”, som de venskabeligt, men afmægtigt kaldte det. For at komme dem i møde, fik de smagsprøver på et par danske dialekter. Tilfældigvis har jeg familiære rødder i det vestjyske, så da jeg et øjeblik slog over i en art vestjysk prosodi, lyste deres ansigter op, da Thyborøn mødte Trondheim. At indstille øret på den rette frekvens er udfordringen i det nordiske sprogmøde, ikke mindst når svenske ører skal lytte til dansk.

Undersøgelser har gennem tiden forsøgt at kortlægge de nordiske folkeslags forståelser af hinandens sprog. Delsings og Lun-

din Aakesons rapport Håller språket ihop? (2005) indikerer en generel tilbagegang i unges forståelse af nordiske sprog, men nordiske sprog er mange ting, og dialekternes rolle i forhold til den lyttendes lytteforståelse er afgørende.

Det på verdensplan unikke ved det nordiske sprogmøde er at nordiske mennesker taler med hinanden på deres eget modersmål. Den amerikansk-norske lingvist Einar Haugen var den første til at kalde dette sprogmøde semikommunikation, fordi kommunikationen er asymmetrisk, og så alligevel gennemførbar, som om de to sprog var dialekter i det samme sprog (Braunmüller, 2000). Sprogmødet kan gennemføres, trods umiddelbare vanskeligheder i første omgang, og det kan netop gennemføres hvis der er tilstrækkelig motivation til for at gennemføre det.

Meningsfuld lytning og motiveret tale Der er mange slags nordisk. Lytteforståelse har været et omdrejningspunkt i NiL fordi det formentlig er den største udfordring i det nordiske sprogmøde, muligvis det vigtigste indsatsområde i nabosprogsdidaktikken fremover. At lytte kræver anstrengelser, og anstrengelser kræver belønning, så motivation og meningsfuldhed har været vores fokus. Er der motivation, er der en vej, men hvorhen flyder Nilen? Hvordan møder nordiske børn og unge hinanden så de lytter til hinandens talesprog? Hvordan kan undervisningen i de nordiske grundskoler tilrettelægges så lytning og forståelse af de nordiske sprog indgår som en meningsfuld del af modersmålsfaget? Det vil de kommende års forskning i lytteforståelse og mundtlighedsundervisning forhåbentlig vise. Indholdsområder, som nordiske elever er fælles om og hvor de kan tale, lytte, læse og skrive – med hinanden – bør afsøges, og balancen mellem produktive og receptive arbejdsformer – dvs. talen og skrivning, lytning og læsning – bør gennemtænkes på ny.

Måske er grunden til at nordiske unge taler engelsk med hinanden at de har fået for lidt nabosprogsundervisning i grundskolen? I det perspektiv er det engelske sprog ikke noget, modersmålslæreren behøver at frygte, men tværtimod hilse velkomment som et parallelt fremmedsprog der giver nordiske børn og unge endnu et sprogligt redskab.

Den nordiske Nil er en lang, lang flod…

TORBEN MUNDBJERG Lektor cand. mag., Læreruddannelsen Zahle UCC, formand for Dansklærerforeningens bestyrelse, sektionen for læreruddannere

Litteratur Braunmüller, Kurt (2000): Semikommunikation in phatischen Dialogen, Arbeiten zur mehrsprachigkeit, Working papers in multilingualism 11, Meyer og Toufexis (red.), Hamburg Christensen, Robert Zola og Bacquin, Mari (2013): Dansk og svensk – fra nabosprog til fremmedsprog? www. project.ht.lu.se/uploads/media/Danskogsvensk.pdf Delsing, Lars-Olof og Åkesson, Katrina Lundin (2005): Håller språket ihop?, Nordisk Ministerråd Nordisk Ministerråd (2006): Deklaration om Nordisk språkpolitik, www.norden.org/da/publikationer/publikationer/2007-746 Nielsen, Bodil (1996) (red.): Modersmålsundervisning på norsk, dansk og svensk. Overvejelser, forslag, eksempler på undervisning og kontaktmuligheder, Nordisk Ministerråd Sihlberg, Margareta og Hobel, Peter (2006): Når elever mødes, og nabosprog bliver talt – nabosprogsundervisning i gymnasiet, Nabosprogsdidaktik, Madsen, Lis (red.), Dansklærerforeningen

ARENA 13

EN ELEV HAR ORDET

En helt egen värld på internet M

edia. Vad tänker jag på då jag hör ordet media? Vad är media och vad kan medräknas i media?

Media för mig är främst den media som finns på internet. Det allra första som dyker upp i mitt huvud är Facebook och bloggar. Jag tror att det är en ganska vanlig syn bland ungdomar idag. Det är de medier som unga använder mest, och även om tidningar, radio och TV också är medier är det inte alls det många tänker på först.

Hur mycket använder vi då olika medier dagligen? Det ökar väl hela tiden, och ungdomarna är ju de som använder det mest och då handlar det som sagt mest om sociala medier. De allra flesta går idag runt med en smarttelefon i fickan och på den har nästan alla en app som tar dem direkt till Facebook eller Whatsapp eller något liknande som via internet kopplar dem till vännerna. Och det är väldigt lätt att ta upp telefonen ur fickan, kolla vad som händer på Facebook eller skicka iväg ett meddelande.

Och det är inte bara till sociala medier som telefonen kan koppla oss, många läser även tidningar eller ser på videoklipp via telefonen. Allt det här är lätt att göra då man sitter i bussen, har rast i skolan eller väntar på en kompis. Så bara genom telefonen är vi så gott som konstant uppkopplade och uppda-

terade om vad som händer runt om i världen. Och då vi kommer hem knäpper vi oftast på datorn, kollar igenom Facebook igen, läser några bloggar och kanske skriver ett eget blogginlägg om man råkar skriva blogg. Ja vi är uppkopplade på internet så gott som hela tiden.

Mina egna medievanor liknar väl de allra flesta ungdomars idag. Även jag är uppkopplad och inloggad på en hel del sociala medier via min telefon.

Jag skriver och fotograferar för min blogg dagligen och har jag ett problem så googlar jag det. Våra liv idag, även mitt, börjar allt mer kretsa kring media.

Runt sociala medier och andra medier som nås via internet. Allt har väl både goda och onda sidor och det går att se från olika synvinklar, men jag tror att det bara är att vänja sig för media kommer att ta en allt större roll i vårt samhälle. Och jag har egentligen inget emot det, jag gillar medier och om man vill synas är det lätt att bli sedd via internet. Jag ser det som något positivt men det är klart, vill man inte synas har det blivit betydligt svårare att undvika det.

Men anonymitet går oftast att välja och det finns ju lagar om vad som får läggas upp om andra. Så ja jag tycker att media och internet är något positivt som vi ska fortsätta använda. Det är det som bygger upp en stor del av vårt samhälle.

METTE BERGH Gymnasiet Lärkan

BIDRAG FÖR BOKMÄSSAN Är du intresserad av att åka till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i höst? Smlf delar ut stipendier på ca 500 euro/medlem. Skicka en fritt formulerad ansökan där du motiverar varför du vill åka. Ansökan görs individuellt och kan inte kopplas ihop med andra ansökningar som lämnats in.

I mån av möjlighet prioriterar vi medlemmar som inte fått stipendiet tidigare. Vi månar om att fördelningen ska vara jämn både med tanke på stadium och geografisk spridning. Pengarna ska redovisas en vecka efter att mässan avslutats och tanken är att seminariekortet bör ingå i summan. Redovisningen görs i form av en fritt formulerad text (max en A4:a) där man redogör för sina erfarenheter och upplevelser.

14 ARENA

L

ITTERATUR I CENTRUM

FOTO: LINNEA PORTIN

Ida-Lina Nyholm (f. 1981) arbetar som läromedelsredaktör och kulturpedagog. Kommer ursprungligen från den lilla byn Solf på de österbottniska åkrarna, men befinner sig sedan fem år tillbaka med kropp och själ i Helsingfors. Utvecklar sina författarambitioner på skrivkursen Litterärt skapande vid Åbo Akademi.

“Allt för konsten, Fred!” är en del av den sjudelade serien “Storgatan 23 – bilderböcker för vuxna barn” som var IdaLina Nyholms slutarbete från Yrkeshögskolan Novia där hon studerade fotografi. Böckerna är uppbyggda enligt typiska strukturer för bild och text i bilderböcker för barn. Böckerna är dock riktade till vuxna, och tematiken bygger på vårt samhälles normer och förutfattade uppfattningar om olika stereotypa grupper av människor. En genomgående tematik är rädslan för att inte passa in i den samhällsgrupp man anser sig tillhöra.

ARENA 15

16 ARENA

ARENA 17

18 ARENA

ARENA 19

TRE RÖSTER OM DAGENS MEDIESAMHÄLLE Fem trender

V

20 ARENA

4. Vi väljer allt mer hur vi tar del av innehåll, exempelvis nyheter i mobilen, strömmande underhållning i hemma-TVn eller spel på pekplattan i tåget hem. Vi väljer helt enkelt aktivt hur vi använder vår lediga tid.

5. Konkurrensen om besökarna på nätet har lett till att innehållet som görs anpassas för att vara så kort och och klickvänligt som möjligt, så kallad snuttifiering, och med det försvinner såväl kontexten som analysen. Men snuttifieringen har skapat en moteffekt och vi ser också allt fler långa välskrivna texter som exempelvis kan läsas i mobilen under arbetsresan.

Lägg det engelska ordet disruption på minnet. Ordet betyder i stort sett att den digitala tekniken kommer att oavbrutet utmana samhällets och näringslivets fastslagna ramar och tvinga fram förändring i hur vi arbetar och lever. Det är något att se fram emot.

JONAS FORTH Innehållsproducent All Things Commerce

En vansinnigt bra tid för media FOTO: ANTON SUCKSDORFF

i har upplevt en enorm utveckling inom mediesektorn de senaste tio åren men det vi sett är endast en början på en permanent förändring i hur vi konsumerar och producerar digitalt innehåll. För mig är förändring synonymt med utveckling och jag vill tro att de problem som många vill lyfta fram i själva verket är möjligheter för mediebranschen. Jag listar fem trender.

1. Facebook, Google och andra nätbaserade tjänster har urholkat annonsmarknaden för traditionell media såsom tidningar och TV eftersom de erbjuder ett billigare och bättre alternativ. Utmaningen i den här ekvationen är hur den kommersiella mediesektorn, som också har en bevakande roll i samhället, ska kunna fungera utan framtida reklamintäkter. Men samtidigt ska vi komma ihåg att medias bevakande roll till del tagits över av privatpersoner och ideella organisationer.

2. Att de flesta personer, ung som gammal, går omkring med en smarttelefon i fickan innebär att vi alltid har tillgång till all väsentlig information när vi behöver den. Mobiltelefonen är samtidigt ett verktyg som ger var och en möjligheter att skapa innehåll i realtid och nå ut till samma globala publik som andra producenter, till en väldigt liten kostnad.

3. Mediesektorn är inte längre en envägskanal utan alla som vill, kan vara delaktiga i nätets diskussioner genom forum, sociala tjänster och kommentarfält. Det bidrar till att skapa diskussion och kanske till och med bättre förståelse människor emellan. Men den fria interaktionen har ändå visat sig vara svår att kontrollera och speciellt anonym kommentering kräver övervakning.

G

oda nyheter! Vi lever den bästa av medietider. Aldrig förr har vi haft tillgång till samma mängd nyheter och information som i dag. Det är bara att föra tummen över vår smarttelefon eller lyfta upp locket på vår bärbara dator för att ta del av vad som händer varhelst i världen. Vi är inte längre beroende av att läsa vad ett visst antal journalister på ett visst antal tidningar, TV- och radiokanaler tycker, istället kan vi

Hela havet stormar

W

ebb-tv, betalmurar, mobilt innehåll, tabloidformat o.s.v. Det är allt uttryck för en naken sanning gällande medierna idag: ingen vet riktigt hur man ska paketera sitt innehåll för att nå publiken. Inget av det vi ganska länge höll för givet ifråga om mediekonsumtion – att folk prenumererar på en tidning, att folk ser på radio och tv vid vissa tidpunkter – stämmer längre.

Då vi för bara 20 år sedan i princip hade några tvkanaler och en dagspress att tillgå för att stilla vårt behov av information och förströelse, har vi idag en medial kakafoni utan like. I kampen om uppmärksamhet (och reklampengar!) finns allt från Whatsapp och Instagram till privata videobloggare, twitterstjärnor och onlinespel.

Sociala medier har fått karaktären av en femte statsmakt och Facebook har blivit något av en personlig nyhetsbyrå för många. Man söker inte upp en nyhet längre, nyheten kommer till mig.

Lite perspektiv förresten: år 1995 hade 42 procent av USA:s befolkning aldrig hört talas om internet. Idag är webben den viktigaste informationskanalen för en stor del av den vuxna befolkningen…

Framförallt har en hel generation vant sig vid att det som finns på nätet alltid är gratis (särskilt nyheter och information). Nu ska den fostras på nytt. Det tar tid och det kostar. Allt detta är inget mindre än en revolution, och den pågår fortfarande.

De satsningar som mediehusen gör är därför i stor ut-

sträckning vilda gissningar om vad som kommer att löna sig då dammet väl har lagt sig. Själv jobbar jag på skattefinansierade Yle som inte är påtvingat samma lönsamhetskrav som de kommersiella medierna, men dilemmat är detsamma för alla: hur ska vi behålla vår publik och (framförallt) nå ut till de yngre?

Trösten då? Behovet av gedigen och genomarbetad journalistik har inte försvunnit någonstans, tvärtom.

Mera information är det sista vi behöver. Vad som behövs är bakgrund, analys, sammanhang. Det är åtminstone det mantra som hela journalistkåren hoppfullt mumlar för sig själv.

I den störtflod av information, rykten, påståenden, skvaller och kattvideon som sköljer över oss varje dag vill jag själv gärna tro på behovet av någon som sorterar och prioriterar. Någon som sållar det relevanta från den sanslösa mängd tjafs som finns därute.

få nyheter, analyser och åsikter från alla tänkbara vinklar och perspektiv.

Det är med andra ord lugnt. Även om papperstidningen och TV-apparaten inte kommer att överleva i sina nuvarande former kommer det fortfarande att finnas läsare och tittare som törstar efter nyheter och efter långa, djupgående reportage. Det där om att internetsurfaren bara vill läsa kort stämmer inte alls. Det korta och snabba, kompletteras av det långsamma och djupa. Vi får allt i en förpackning. Det är bara att välja och vraka i informationsflödet.

En fara med att själv förpacka sina nyheter är att vi tenderar att uteslutande välja ämnen vi själva är intresserade av. Feminister läser det andra feminister skriver, antirasister följer sina liknars texter, rasister läser xenofobiska nyheter, ekonomer begränsar sig till andra Wall Street Journal-nördar och så vidare. Vi murar in oss i små världar där våra egna intressen är de största nyheterna. I gammalmedia serveras en buffé av det mesta (eller åtminstone det mesta av vad vita medelklassmän tycker är viktigt).

Hur ska vi då på bästa sätt utnyttja all information som sköljer över oss? Jo, genom mediekritik redan i skolan. Genom att prata om att ingen nyhet är objektiv, förhoppningsvis opartisk, men alltid subjektiv. Genom att försöka se helheter och förstå bakgrund. Vi måste lära oss att vara kritiska när vi läser nyheter. Försöka se samband och göra analyser. De bästa journalisterna gör redan detta för oss. De förklarar varför en nyhet är relevant och sätter den i sitt sammanhang. Vi är inte längre beroende av att läsa vad journalister skriver i gammalmedia, men ofta är det ett bra komplement till myriaden av nyheter, åsikter och kommentarer på internet.

Vi lever i det bästa av mediesamhällen, nu handlar det bara om att använda rätt sorts verktyg för att bena ut pärlorna i flödet.

Det klassiska journalistiska hantverket – behövs det också framledes? Om svaret är ja, vem betalar?

JONAS JUNGAR redaktionschef Yle Nyheter

JEANETTE ÖHMAN bloggare, journalist och författare aktuell med boken Vackra människor som utkommer i maj 2014

ARENA 21

JOURNALIST JAVISST! Yle Nyhetsskolan bjuder in till ett samarbete kring nyheter.

Yle Nyhetsskolan är ett nytt projekt i mediefostran med fokus på nyhetsproduktion.

Svenska Yle samarbetar med lärare och studerande och resultatet kan man se i form av nyheter på projektets webbsida.

T

anken med Yle Nyhetsskolan är att förbättra ungdomarnas förståelse för nyheter. Genom att de själva väljer nyhetsämnena får de en möjlighet att påverka och öva sig på att aktivt delta i samhällsdebatten. Att dessutom få se sina alster på en riktig nyhetssida ökar spänningen och gör det hela seriöst.

Mentorer med journalistisk erfarenhet Ungdomarna får testa på att vara journalister och till hjälp finns tips och trix på projektets webbsida, svenska.yle.fi/ nyhetsskolan. Varje skola tilldelas också en mentor från de regionala nyhetsredaktionerna som handleder under arbetets gång. Mentorn kan hålla lektioner, hjälpa till med redaktionsarbetet och förstås ge respons på arbetet.

På Yle Nyhetsskolans webbsida finns bland annat videoklipp som förklarar hur man gör en intervju eller granskar nyhetskällor. Artiklar om att skriva kolumner och ta bra nyhetsbilder finns också till hjälp.

Projektkoordinatorn ansvarar för att skolornas nyheter publiceras på webbsidan. Det är deadline en gång i månaden och då ska materialet vara klart.

22 ARENA

I Lovisa har man lyckats

och det har också synts på webbsidan.

Artiklarna har fått många klick och har sett ut som vilka andra nyheter som helst.

Studerandena har jobbat antingen i par eller på egen hand och Kosonens uppgift har varit att hjälpa till under skrivprocessen. Den tekniska biten, som också är en viktig del i det hela, sköts av en studerande som både kan och är intresserad av att jobba med textoch bildformat.

Lovisa Gymnasium har varit med från början och har redan hunnit producera nyheter om bland annat rusmedelsbruk och skolsammanslagningar. Modersmålsläraren Ann-Christine Kosonen är eldsjälen bakom skolans engagemang i projektet.

– Jag tycker det här är superviktigt!

Att jobba med Yle Nyhetsskolan ökar mediemedvetenheten och är nyttigt bland annat med tanke på provet i textkompetens.

Fem skolor anmälda Kosonen har samlat ett gäng studerande som jobbar med nyheterna Utöver Lovisa på sin fritid och som Gymnasium är ”Eleverna är så intresserade tilldelas en kurs för sitt också Brändö att de går och kollar på sidan arbete. Redaktionsmögymnasium, Karisflera gånger per dag nu, säger ten hålls på lunchrasmodersmålsläraren Ann-Christine Billnäs gymnasium, ten och en FacebookKatedralskolan Kosonen i Lovisa Gymnasium.” grupp har grundats för i Åbo och en att hålla kontakten och språkbadsklass från stämma av inför deadline.

Luostarivuori skola med. I Österbotten – Vårt samarbete med Yles mentor har ingen hakat på ännu men projekthar fungerat jättebra. Jag som moderskoordinatorn hoppas att det finns ett målslärare har också lärt mig massor intresse inför en ny termin. om journalistik.

I Lovisa Gymnasium har man lagt ner mycket tid på Yle Nyhetsskolan

Anni Vænerberg, Bille Sirén, Linnéa Lindfors, Henri Vænerberg och Sophie Ögård i Lovisa Gymnasium bearbetar sina artiklar till Yle Nyhetsskolan.

FOTO: JOHANNA NYGÅRD

Nyhetssugen till hösten?

Yle Nyhetsskolan är ett fortgående projekt och det går att haka på när man vill.

Till hösten kan inte bara gymnasier och yrkesskolor vara med utan även de äldre årskurserna i grundskolan är välkomna.

Det finns ingen fastslagen modell för hur arbetet inom projektet ska se ut men en av idéerna är att samarbetet ska sträcka sig över en längre tid. På så sätt hinner man producera fler nyheter och dra nytta av mentorns respons. Är man intresserad av att vara med eller diskutera upplägget kan man ta kontakt med projektets koordinator Mirjam Heir, per e-post mirjam.heir@yle.fi eller per telefon 050 52 66 790.

MIRJAM HEIR

Smlf sammankallar sina medlemmar till stadgeenligt årsmöte 10.5 kl 10 i Högstadieskolan Svenska Normallyceum, Unionsgatan 2. På årsmötet behandlas stadgeenliga ärenden. Anmäl er till ordforande@smlf.fi.

Välkomna!

ARENA 23

NORDSPRÅK Nordspråks arbetsmöte på Lysebu, Oslo

A

tt få umgås med modersmålslärarkollegor från andra skolor, olika stadier, med annorlunda läroplaner och andra erfarenheter är ett privilegium.

Lägg ännu till de som undervisar i nordiska språk som andraspråk. Då inser man snabbt att varje möte med en kollega i Nordspråkssammanhang ger en ny infallsvinkel i, en djupare förståelse för och ett ännu större intresse för det nordiska samarbetet.

För samtidigt som det finns skillnader mellan våra yrkesliv, så är det mycket som binder oss samman.

Och det är i de här knytpunkterna som vi kan hitta det värdefulla med Nordspråk.

Kursplanering med representanter från alla medlemsföreningar Den 16-17 januari samlades Nordspråk till arbetsmöte i ett snöigt landskap på Lysebu utanför Oslo. Medlemsföreningarna från nästan alla de olika nordiska länderna var representerade, med lärare i modersmål från Island, Danmark, Norge, Sverige och Finland samt dansklärare från Island och svensklärare från Finland. Den här gången hade tyvärr Färöarnas representant förhinder.

Arbetsmötet på Lysebu var synnerligen händelserikt, vilket det naturligtvis är, när man endast samlas en gång om året. Många glada återseenden och nya bekantskaper ger många skratt och glada samtal. Det tar också en stund att vänja örat vid grannspråken och tungan vid att tala lite långsammare än vanligt.

Den huvudsakliga uppgiften för Nordspråk är att arrangera kursverksamhet. En stor del av mötestiden handlar därför om att diskutera kurser som varit, kurser 24 ARENA

som är på kommande och kurser som ska planeras.

Särskilt sommarkursen, som är Nordspråks flaggskepp, kräver utförlig planering, men utöver den årliga sommarkursen arrangeras två tredagarskurser och en endagskonferens i året.

Redaktörsmöten är en viktig samarbetsform för Nordspråk Medan föreningarnas representanter planerar kurser brukar redaktörerna för de nordiska medlemstidskrifterna samlas och diskutera samarbete. Det är Skíma (isländska modersmålslärare), Svenskläraren (Sverige), Arena (Finlands svenska modersmålslärare), Poppis (svensklärare i Finland) Dansk noter (modersmålslärare på gymnasienivå i Danmark), Dansk (modersmålslärare i grundskolan i Danmark) och Norskläraren (Norge).

FOTO: MOJA LADVELIN

Även om redaktörerna jobbar med väldigt olika förutsättningar i hemlandet, ser vi alla en stor betydelse i att mötas och diskutera erfarenheter och planer inför framtiden. Olika sätt för samarbete och ökad kommunikation mellan redaktörerna var den här gången på agendan.

Eftersom tidskrifterna på många sätt är föreningarnas ansikten utåt är det viktigt att också redaktörerna kommer ihåg att lyfta fram det nordiska i sina respektive tidskrifter. Redaktörerna vill också ge skribenter möjlighet att synas i de andra tidskrifterna och diskuterade ökat samarbete också kring enskilda texter.

Ny projektledare och förändring i organisationen På Lysebu var det också dags att tacka Lis Madsen, som i flera år hållit i trådarna och sett till att det nordiska samarbetet inom Nordspråk fungerar väl och fortsätter utvecklas. Det är alltid vemodigt att se en kollega gå vidare till andra projekt, men vi önskar Lis lycka och framgång!

En av de stora frågorna under mötet den här gången var att utse en ny projektledare. Och det är inte helt lätt att ställa upp, när föregångaren varit så sakkunnig och

engagerad som Lis Madsen. Därför var det glädjande att se att Lene Reichstein Lund ville ta sig an uppgiften och dessutom enhälligt valdes till ny projektledare för Nordspråk.

Men våren 2014 får Nordspråk inte bara en ny projektledare, utan själva organisationen står också inför nya utmaningar. Hulda Zober Hom är ny språkkoordinator under FNF (Foreningerne Nordens Forbund) och ansvarar för verksamheten inom språkområdet under Nordiska ministerrådet. Zober Holm kommer att fungera som länk mellan Nordspråk och Nordiska ministerrådet.

Nordspråks mål är att öka förståelsen mellan och öka statusen för de nordiska språken genom ett gott samarbete mellan modersmålslärarna och lärare i nordiska språk i Norden. Det är viktigt att samarbetet är välfungerande och synligt såväl för dem som jobbar med våra nordiska elever, som för beslutsfattare. Därför kommer Nordspråk som organisation under år 2014 att fokusera mera på just synliggörandet av kärnverksamheten, nämligen kursverksamhet för lärare och lärarstuderande.

På kommande är till exempel sommarkursen ”Fortryllende fortelling” i Lofthus, Norge och höstkurserna ”Kreativitet i nordiska klassrum” i Helsingfors och ”Bli mera nordisk med dina elever” i Stockholm.

JOLIN SLOTTE

FOTO: MOJA LADVELIN

ARENA 25

26 ARENA

In Memoriam PIRJO SINKO 3.4.1949–18.3.2014 Pirjo Sinko är plötsligt inte mera bland oss. Jag träffade Pirjo första gången på 80-talet och våra vägar har sedan dess korsats i arbetets tecken.

Det började när vi båda var aktiva inom var sin modersmålslärarförening. Det var lätt att på väg hem från skolan sticka sig in på ÄOL:s kansli på Nervandersgatan och växla några ord med de kunniga kollegerna där. Pirjo och Matti, sedermera hennes man, fanns ofta på plats.

På så sätt uppstod ett okomplicerat samarbete över språkgränsen och en förståelse för båda föreningarnas och bägge språkens behov. Pirjo brann redan då och under hela sitt yrkesliv för att utveckla modersmålsundervisningen i skolorna i Finland. Det gällde läroplansarbete, muntlig framställning, studentprovet i modersmål, ”Lilla Finlandia” för abiturienter, överallt var hon en central person.

Resan till Färöarna, också på 80-talet, glömmer jag aldrig. Där fick vi ännu starkare kontakt med våra finska kolleger och med lunnefåglarna. Tillsammans med Pirjo och Matti skapade vi efteråt en gång en hel sida med substantiv, verb, adjektiv och diverse andra ordklasser härledda ur ordet ”lunni”. För någon vecka sedan råkade vi ses på teatern, då Matti och Pirjo berättade att en lunnefågel fortfarande sitter på hyllan hemma hos dem. Det var också efter Färöarna jag misstänker att Pirjo började öva upp sin svenska, litet så där i smyg för oss svenska modersmålslärare.

En av hennes kolleger sade också under den resan att hon först då förstod varför det är någon idé att lära sig svenska.

På 90-talet handlade vårt samarbete på Utbildningsstyrelsen om att utveckla läroplaner för framför allt grundskolan, men också om att utveckla normer och kriterier för test av muntlig framställning och kommunikation hos gymnasister. På den punkten var Pirjo banbrytare. Pirjo hade redan en tid jobbat på UBS, när jag gästspelade där under ett år. Också då var vårt samarbete okomplicerat och kryddat med hennes underfundiga humor.

Längre fram möttes vi igen och då handlade det om utvecklandet av studentprovet i modersmål. Det var en fråga som hon oförtrutet satsade på, in i det sista. För ungefär ett år sedan, när hon klokt nog försökte övertyga undervisningsministeriet om att inte alltför snabbt genomföra en reform av provet, fick hon se slaget förlorat.

Hennes mandat som ordförande för gruppen i ”äidinkieli” blev inte förnyat, och en synnerligen erfaren persons kunskap lämnades outnyttjad i det viktiga utvecklingsarbetet.

Det är inte överdrivet att säga att Pirjos plötsliga bortgång mitt i livet lämnar en avgrund efter sig. Vem ska kunna ta hennes plats när det gäller att utveckla ämnet modersmål?

Pirjos härligt torra skratt från vårt möte på Kansallisteatteri klingar fortfarande i mina öron.

GUNBORG GAYER

ARENA 27

BÖCKER VI LÄST Vikten av medveten grammatikundervisning Jessica Eriksson, Camilla Grönvall & Annelie Johansson: Grammatik i teori och lärande praktik. Från förskoleklass till åk 3. Columbus förlag 2013. 247 sidor.

H

ur är det möjligt att elever efter nio års skolgång (eller tolv!) inte kommer ihåg mer av svenskans grammatik än att substantiv är saker, verb något man gör och adjektiv hur något är? Eller, förresten, kan man förvänta sig något annat med tanke på hur ”teoretisk”, ”svår” och ”meningslös”, grammatiken de facto är?

Ja, det kan man! Åtminstone Jessica Eriksson, Camilla Grönvall och Annelie Johansson – författarna bakom boken Grammatik i teori och lärande praktik – hävdar med emfas att det inte finns någon naturlag som säger att det ska vara svårt med grammatik. Däremot är det ”ett stort pedagogiskt misslyckande” om åratal av undervisning inte lämnar några som helst spår hos eleverna.

Den pedagogiska patentmedicin de i stället ordinerar är ett funktionellt perspektiv och ”ett elevorienterat förhållningssätt”: ”Det bör vara mer givande, både för barn och vuxna, att tillsammans upptäcka och formulera språkets regler, i stället för att läsa om dem i en bok.”

I slutkapitlet kommenteras de senaste decenniernas grammatikdidaktiska konjunkturer i Sverige. Den efter hand allt starkare kritiken mot sekelgamla traditioner gjorde att grammatikundervisningens betydelse tonades ner rejält i 1990-talets styrdokument. Nu har emellertid pendeln svängt och i den nya läroplanen från 2011 markeras grammatiken ånyo som en del av det centrala ämnesinnehållet.

28 ARENA

Frapperande är dock att läroplanen egentligen inte ger svar på de didaktiska följdfrågorna ”varför?” och ”hur?”. Är det kanske så enkelt att trollformeln ”Mer grammatik!” förväntas kunna höja Pisaresultaten i ett huj?

Men för att grammatikundervisningen över huvud taget ska vara meningsfull måste det finnas en medvetenhet om motiv och metoder. Författartrion bakom Grammatik i teori och lärande praktik ser grammatiken som en nyckel till språkliga världar. Deras målgrupp är ”blivande och verksamma F–3-lärare”, något som präglar upplägget.

Boken är närapå överambitiös, den vill ge en överblick över såväl läs- och skrivutveckling som en rad språkvetenskapligt relevanta delområden: semantik, stilistik, fonetik, fonologisk medvetenhet, grafem, ortografi, morfologi, ordklasser och satsanalys. På ett dussin sidor presenteras alfabetets alla bokstäver och deras bakgrund. Genom hela boken förs dessutom en didaktisk diskussion och varje avsnitt avslutas med konkreta tips på övningar, uppgifter och lekar.

Att i en enda handbok hitta så mycket information är värdefullt. På köpet följer dock en del onödiga faktafel, som det att någon på allvar skulle ha trott på Spetsbergen (i Ishavet!) som hem för urindoeuropeiskan.

Avsnitten om till exempel läs- och skrivutveckling och stavningsregler är nyttiga påminnelser om angelägna modersmålsfrågor på lågstadiet, medan det mesta av de språkvetenskapliga partierna är självklara kunskaper för en fin-

landssvensk modersmålslärare. Mycket är till och med så pass populärvetenskapligt och lättillgängligt att det kan läsas av gymnasieelever.

För sin egentliga målgrupp, förskole- och lågstadielärare, kan boken däremot varmt rekommenderas som en läsvärd introduktion till grammatikens delområden och hur dessa kan transformeras till lektionsinnehåll som tränar språklig medvetenhet. – Många av uppgiftstipsen går också att uppgradera till högstadienivå.

Trots att ”grammatik” är det första ordet i bokens titel är det ändå, paradoxalt nog, kapitlen om ordklasser och satsdelar som rent faktamässigt är bokens svagaste. Det är helt enkelt en omöjlig uppgift att på de sidor som står till buds få med annat än en oproblematiserad och summarisk genomgång, i synnerhet som riktlinjen är att undvika för mycket termer.

I Grammatik på villovägar kritiserade Ulf Teleman 1995 läromedel för att ge en alltför förenklad och därmed ibland även rent vilseledande bild av grammatiken. Grammatik i teori och lärande praktik går i just den fällan och det är lite oklart om det är av omtanke om lågstadieeleverna eller deras blivande lärare som författarna sänker ribban. Att försöka ringa in objektet i en mening som ”ett ting utan vilja” och att på tal om attribut säga att man oftast ”instinktivt”

känner ”vilket ord som är huvudord” anstår inte en seriös grammatisk beskrivning.

Fastän eleverna i årskurs 1–3 inte ska lära sig formell grammatik på någon hög nivå behöver läraren absolut djupare ämneskunskaper. Det som boken på den här punkten ger blivande lågstadielärare är till och med magrare än vad vår klassiska högstadiebok Mitt språk erbjöd.

Konsekvensen blir alltså tyvärr att språkets formsida helt dominerar på funktionens bekostnad, något som går stick i stäv mot det linje som författarna annars driver. Ett pedagogiskt plus vill jag ändå ge för den röda tråden i ordklasskapitlet, berättelsen om ordklasstaden där vi bland annat hittar substantivslottet, adjektivaffären, verbarenan, räkneskolan och interjektionsparken.

Summa summarum är boken ur modersmålslärarsynvinkel innehållsrik, men ojämn. Russinen är tillräckligt många för att den ska vara läsvärd.

ANDERS WESTERLUND

Kolumntävling bjuder på fina priser Kolumntävlingen Argh? - en skrivartävling för dig som har något på hjärtat arrangeras även i år i samarbete mellan Smlf och Svenska kulturfonden. Tävlingen är öppen för finlandssvenska studerande på andra årskursen i gymnasiet och för motsvarande åldersgrupp inom yrkesutbildningen.

Tävlingsuppgiften är att skriva en kolumn på max. 3000 tecken (inklusive mellanslag). Ämnet är fritt, men vi hoppas att lärarna kan hjälpa intresserade studerande att hitta lämpliga ämnen och infallsvinklar. På www.smlf.fi finns ett material som handlar om kolumnen som textgenre skrivet av författaren och journalisten Magnus Londen.

Tävlingsdeltagarna sänder själva in sina bidrag genom att fylla i sina kontaktuppgifter och bifoga sina kolumner i pdf-format på hemsidan. Det är också möjligt att sända in sin kolumn till Pamela Granskog, Byavägen 11-13 A 9, 00320 Helsingfors. Deadline är fredag den 16 maj 2014.

Första pris i tävlingen är en resa för två personer till en nordisk huvudstad. Dessutom delar vi ut några årsprenumerationer av Språktidningen. Tävlingsjuryn består av journalisten Jeanette Björkqvist från Hufvudstadsbladet och Joakim Bonns från Tidningen i skolan.

Vinnarna utlyses i början av höstterminen 2014.

ARENA 29

Avhandlingen ”Litteratur och livskunska målslärarens berättelse om undervisnin 7–9” av Katarina Rejman

K

atarina Rejmans avhandling ”Litteratur och livskunskap – modersmålslärarens berättelse om undervisningen i årskurs 7–9” ringar in 19 modersmålslärares uppfattningar om deras arbete, framförallt synen på litteratur och livskunskap i ämnet de undervisar i. Genom intervjuer har Rejman strävat efter att komma åt lärarnas egen uppfattning om sitt ämne.

Men Rejman behandlar också den komplexa situation som råder i skolan, när viljorna är många: ”läroplanens mål, min egen ambition och tro på litteraturens möjligheter och elevernas blandade inställning till läsning och litteratur” är en utmaning för alla som undervisar i modersmål och litteratur.

(Rejman, 2014, s.5) I avhandlingen diskuterar Rejman ”Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2004”. Att vi snart har en ny läroplan gör det särskilt intressant att läsa avhandlingen.

Med de tankar som föds under läsningen av avhandlingen i bakhuvudet blir det intressant att se hur den nya läroplanen ser ut.

Rejman konstaterar att modersmålslärarna har ett komplext förhållande till läroplanen. Vissa lärare hon intervjuat har vag kunskap om den, medan andra skäms för att de inte kan uppfylla de krav som de uppfattar att läroplanen ställer. Andra förhåller sig oproblematiskt till läroplanen och känner att deras undervisning stämmer överens med den.

I avhandlingen betonar Rejman på flera ställen att läroplanen inte alltid heller speglar realiteterna i klassrummet. ”Läroplansgrundernas mål, centrala 30 ARENA

innehåll och bedömningskriterier är ett resultat av en samhällelig beställning och många kompromisser, och även om lärarna inte explicit uttrycker det, så ser de att deras verklighet inte alltid är förenlig med läroplansgrundernas vision”, skriver Rejman. (ibid., 180) I Finland får lärarna själva välja metoder för sin undervisning. Vi har inte heller någon kanon över böcker som eleverna borde ha läst när de går ut grundskolan, utan en relativt stor frihet råder för lärarna att laborera och testa vad och hur som passar dem och deras elever. Som Rejman uttrycker det: ”Till syvende och sist kvarstår trots allt för den enskilda läraren att arbeta utifrån sin egen övertygelse”. (ibid., 82) Det här är en stor frihet. Läraren ska förhålla sig till frågor om vad, hur och varför, men svaren kan variera, beroende på var man söker dem.

Rejman skriver att om man förenklar orsaken till varför vi har litteratur i skolan kan man endera vara övertygad om att litteraturläsningen har ett värde i sig och att eleverna genom litteraturundervisningen ska lära sig uppskatta god litteratur, eller så finns värdet i att eleven lär sig något (om sig själv, samhället, livet …) genom litteraturläsningen. Litteraturen kan uppfattas både som personlighetsutvecklande och som något som ger livskunskap. Själva begreppet ”livskunskap” får en stor roll i avhandlingen och Rejman belyser dess betydelse i såväl läroplanen som i klassrummet och hon diskuterar den både ur ett teoretiskt och praktiskt perspektiv. Hon låter också lärarna i undersökningen kommentera begreppet.

Den grunduppfattning en modersmålslärare har om varför litteratur läses i skolan kommer naturligtvis att prägla vid val av både den litteratur som lyfts

fram och metoderna för att behandla litteraturen i undervisningen. Modersmålslärarna som Rejman intervjuat ser både gott och ont på friheten. Det är inte alltid lätt att hitta rätt bok åt varje elev och klassuppsättningar är inte heller alltid rätt väg att gå.

Men vilken orsak man än ser bakom litteraturläsning, så bygger en god litteraturundervisning på ”meningsfulla möten”. Rejman hänvisar till forskaren Sylvi Penne, som menar att det här är modersmålslärarens utmaning – särskilt om eleverna är omotiverade. Rejman nämner också Christina Olin-Scheller och Ingrid Mossberg Schüllerqvist som ”menar att det är viktigt att lärare som undervisar i litteratur och fiktionsförståelse har en teoretisk grund att stå på.

Det handlar om att förstå grundläggande begrepp som text, fiktion, läsare och läsning. Det handlar också om att förstå betydelsen av olika lässtrategier, om textens tomrum och om hur inferenser spelar roll.” (ibid., 126.) Åtminstone en av lärarna i avhandlingen nämner behovet av mera fortbildning i hur man möter läsmotstånd. Rejman lyfter fram att en fara med att jobba med omotiverade och läsovana elever är att textvalen faller på ”texter som appellerar till elevernas erfarenheter och ger dem emotionella upplevelser. Lärarna sänker de ämnesrelaterade kraven och texterna blir enklare och kortare.” (ibid., 132) Om undervisningen stagnerar vid det här uteblir en djupare läsning och läsutveckling. Rejman menar ändå att lärarna i sina litteraturval strävar efter att bredda elevernas läsning.

Avhandlingen är synnerligen intressant. Rejman skriver själv att hon hop-

ap – modersngen i årskurs

pas att den kan bidra till utvecklingen av litteraturundervisningen i årskurserna 7-9. Som läsare av avhandlingen tänker jag att jag hoppas att den kan bidra till utvecklingen av litteraturundervisningen också i de yngre klasserna. För är det verkligen i högstadiet vi kan kämpa mot läsmotståndet, eller borde läsvanan och läsintresset byggas upp redan tidigare?

Läslusten, läsförmågan och lässtrategier är alla starkt beroende av varandra och det tar tid att bygga upp alla tre till en stark helhet – oberoende varför man betonar att läsningen är viktig. Och när en av informanterna säger att hon vill att eleverna läser två böcker per år, (ibid. s126) känner jag en sorg över att det här är ribban. Två böcker per år! Ska vi verkligen nöja oss med det här?

kanske betraktas som en självklarhet, men hur den gör det, och framförallt om vi blir bättre människor i möten med konst, kan vi bara förhålla oss till på ett subjektivt eller ett filosofiskt plan. Att läroplanen kopplar litteraturen till de unga elevernas personlighetsutveckling vilar således på en allmänt omfattad men inte alltid problematiserad uppfattning om att kulturen är god. Den uppfattningen ger även lärarna uttryck för och jag delar till stora delar deras uppfattning.

Men litteraturen i sig gör inte jobbet.

I skolan måste vi lära våra elever att förhålla sig till litteratur, och då sker en utveckling.

Lärarna i din undersökning lyfter delvis fram en tanke om att all litteratur är bra, dvs. att det är bra så länge eleverna läser någonting. I avhandlingen efterlyser

du ändå en syn på läsutvecklingen. När det gäller läroplanen uppfattar du t.ex. en paradox i själva målen för undervisningen. För att uppnå vitsordet åtta krävs att eleven ”kan läsa hela verk” och ”finner intressant läsning och kunskap bland fakta- och/eller skönlitteratur”.

Du konstaterar att det här ändå inte säger något om nivån på verken eller kvaliteten på den litteratur som eleven väljer. Du skriver också att du gjort en iakttagelse om att lärarna i din undersökning inte beskriver något progressionstänkande i litteraturarbetet. (s.131) Är det här problematiskt, tycker du?

Katarina: Ja, jag tycker det är problematiskt. I skolan möter vi alla unga människor. De kommer från olika miljöer och har olika utgångspunkter när det gäller

Frågor till Katarina Rejman: I avhandlingen skriver du att litteraturen i läroplanen tillskrivs en roll som personlighetsutvecklande. I Grundskolans läroplan 2004 står det: ”Genom litteraturen och bildmedier får eleverna kunskap och möter olika kulturer. Litteraturen stödjer även personlighetsutvecklingen.” Men du konstaterar också att det inte finns forskningsbaserad kunskap om det här. (Rejman, 2014, s.16) I intervjuerna verkar det ändå lyftas fram som en orsak till varför vi undervisar i litteratur i skolan. Hur förhåller du dig till det här?

Katarina: Det är givetvis många saker som bidrar till vår personlighetsutveckling. Att konsten, musiken och litteraturen påverkar oss som människor kan ILLUSTRATION: TINTIN ROSVIK ARENA 31

läsning. Vårt uppdrag i skolan är att ge eleverna tillräckliga verktyg och kunskaper för att de ska förstå, klara sig i och kunna påverka det samhälle de lever i.

Litteraturen erbjuder oss många olika beskrivningar av samhället, av att vara människa, av att hantera konflikter, av att brottas med livets stora frågor. Därför är det viktigt att vi lär våra elever läsa litteraturen på ett sätt som vidgar deras världsbild. Vi ska också ge dem begrepp och ord för att dela sin läsning och tolkning av världen. Skolan ska därför vara fokuserad på eleven som läsare, så att vi kan stöda en läsutveckling. En god läsare undviker inte att läsa, och läser dessutom väl, t.ex. i bemärkelsen kritiskt och engagerat. Att vara en god läsare gör inte bara livet rikare, utan är mer eller mindre en förutsättning för att man ska kunna förhålla sig moget till en komplicerad textvärld.

Metoder för litteraturundervisningen får en lite undanskymd roll i avhandlingen. Du skriver: ”Att vara beredd på det, att planera för det oplanerade, kräver en helhetssyn där läraren gjort klart för sig vad en fördjupning är.” Du hänvisar också till forskarna Gunilla Molloy

32 ARENA

och Sylvi Penne och menar att de ”påtalat avsaknaden av explicit undervisning i lässtrategier”. Får finlandssvenska elever – utgående från den insyn du fått genom din avhandling – tillräckligt undervisning i lässtrategier när det gäller skönlitteratur?

Katarina: Min övertygelse är att vi genom att arbeta med litterära texter och andra texter i skolan kan täcka de flesta om inte alla läroplanens delområden. Därför ser jag att vi har behov av att ytterligare utveckla och kanske framförallt tydliggöra en litteraturdidaktik. Jag upplever att det just nu händer väldigt mycket vad gäller läsning och läsundervisning, och om vi utnyttjar de möjligheter skolan erbjuder oss: klassrummet, elevgrupperna, tiden osv. till att jobba med texter så att de upplevs som meningsfulla kan vi uppnå resultat.

Men lärare måste ha klart för sig vad de jobbar med, vart de är på väg och hur de vill nå målen för att det ska kännas viktigt och nödvändigt även för eleverna.

Litteraturläsning är inte utfyllnad eller flummig ensamläsning av texter. I skolan ska litteraturläsningen vidga elevens repertoar av lässtrategier och kompetenser,

och det kräver god didaktisk förmåga av läraren.

Nu har du avslutat ett sju år långt projekt – avhandlingen. Du har också jobbat med annat samtidigt och nu är du engagerad i ”Läslust”-projektet. Kan du kort berätta vad det handlar om?

Katarina: Läslust är ett treårigt nationellt program med syfte att befrämja mångsidiga läs- och skrivfärdigheter hos barn i åldern 6–16 år. Ett trettiotal pilotskolor runt om i Finland har inom ramen för programmet utvecklat metoder där skolor och bibliotek i samarbete fokuserar på att öka läslusten hos barn.

Läsåret 2014-15 är ett nationellt Läslust temaår, och då ska temat synas på många sätt i vårt samhälle. På svenskt håll har vi förutom Övningsskolan sex svenska piloter. Mera information, tips och länkar hittar man på hemsidan www.lukuinto.fi.

JOLIN SLOTTE

Tillbaka till verkligheten En stationär dator står på lärarens kateder. Den surrar och brummar lite som en gammal bil då man sätter på strömmen. Klockan tickar och minuterna går och surret blir som ett bakgrundsljud i klassrummet, medan datorns skärm fortsättningsvis är svart.

Stycket ovan beskriver en vardaglig upplevelse från min skoltid. Teknologin utvecklas allt snabbare, men det syntes inte i skolan. Medan jag hemma läste om datormoln och touchscreens tunna som plastfilm, installerades en smartboard i varje klassrum som ett tillägg till de tröga bordsdatorerna.

Men jag tror nog ingen hade frågat lärarna hur de tänkte använda de nya smarta griffeltavlorna, utan snarare handlade det om att standardisera och förbättra kommunens bristfälliga informationsteknik snabbt och enligt en lämplig upphandlingslag. Än mindre frågade man eleverna.

Enligt utredningen ”Kehityksen paikka” gjord av Finlands Gymnasistförbund (SLL) känner endast 11 % av de studerande i gymnasiet till att de kan påverka vid val av den informationsteknik som köps till skolorna. Det är här problemet ligger gällande användning av informationsteknik i dagens skolor: världen är inte byggd av standardiserade lösningar, utan den är synnerligen komplex.

Just nu rustar skolorna upp för studentexamen och teknologi inhandlas till skolorna som aldrig förr. Dessa inköp är också standardiserade, enligt Studentexamensnämndens krav och riktlinjer. Vem ifrågasätter om just dessa

datorer förbättrar de studerandes inlärning? Vem ser till att man investerar i den teknik som passar bäst för skolan? Och vem frågar Studentexamensnämnden om proven verkligen förbereder studerande för högre studier och en framtida arbetsmarknad?

Ingen.

Och här uppdagas ett till problem med informationsteknik i dagens skola: alla lärare kan inte tillämpa sitt pedagogiska och didaktiska kunnande på de nya maskinerna. Det är inget att skämmas över, det är inte lärarnas fel. Snarare behövs forskningsbaserad fortbildning i hur man använder den nya teknologin. Användningen av informationsteknik får inte bli ett experiment på elevernas bekostnad. Och det är onödigt att använda en pekplatta då man kunde göra samma uppgift med papper och penna.

Informationsteknik medför inte bara problem, utan snarare en mängd nya, fantastiska möjligheter. Det talas ofta om det utvidgade, mångmediala textbegreppet och

Rapporten ”Kehityksen paikka” och övriga undersökningar och rapporter gjorda av Gymnasieförbundet finns på webbplatsen www.lukio.fi/liitto Finlands Svenska Skolungdomsförbund finns på webbplatsen www.skolungdom.fi

ARENA 33

ILLUSTRATION: AMANDA BIEBER

här är informationstekniken en ovärderlig resurs. Internet kan ses som ett jättebibliotek, där public service-bolagen har högklassigt videomaterial medan man samtidigt får tillgång till klassiker kostnadsfritt via projekt såsom Project Gutenberg och Projekt Runeberg.

Samtidigt behöver man ju inte heller vara rädd för de nya formerna av kommunikation informationstekniken gett oss, en tweets 140 tecken möjliggör poetiskt diktande i klassrummet och bloggandet fungerar som skrivövning.

Informationstekniken ger också skolarbetet en stark verklighetsförankring, då man kan skriva för eller diskutera inför hela världen och inte bara för sitt häfte eller för sin klass.

När jag gick hem från skolan läste jag om datormoln och touchscreens tunna som plastfilm, inte i en lärobok, utan på en dator. Informationstekniken är min vardag. Jag tar kontakt med folk via sociala medier och jag läser mina nyheter via mobilen.

Detta är verkligheten på 2010-talet.

Det är dags för skolan att komma tillbaka till verkligheten nu.

KAROLINA LÅNG Förbundsordförande Finlands Svenska Skolungdomsförbund FSS r.f.

34 ARENA

SMLF och Tidningen i skolan presenterar den finlandssvenska läsambassadören S

venskfinland behöver en en egen läsambassadör, tänkte jag där jag satt på bokmässan i Göteborg i höstas och lyssnade till alla de föredrag och diskussioner kring barns och ungas läsande som fanns på programmet. Så ni kan tänka er att det kändes fantastiskt när SMLF:s ordförande Pamela Granskog och Joakim Bonns från Tidningen i skolan frågade om jag ville anta just den utmaningen, ifall det treåriga projekt de tänkte söka pengar för skulle bli verklighet.

Och för några veckor sedan blev det klart: Svenska kulturfonden ville finansiera projektet och Sydkustens landskapsförbund ställde upp som arbetsgivare. Så från och med den första augusti sitter jag i ett eget rum på Georgsgatan i Helsingfors och får engagera mig på heltid i att öka läsandet och läslusten hos våra finlandssvenska barn.

Många har redan frågat mig vad jag, rent konkret, ska göra som läsambassadör. I det här skedet är det inte helt lätt att svara på den frågan, men några saker står i alla fall klara.

Till en början ska jag kartlägga vilka läsfrämjande projekt som redan pågår på olika håll och fundera på hur vi kunde skapa nätverk kring läsandet. Jag tror att vi kan bli bättre på att dela med oss av våra idéer och erfarenheter. Och här kommer projektets hemsida att spela en viktig roll.

Jag ska också läsa in mig på aktuell forskning och dela med mig av det jag lärt mig.

Vi måste veta vad vi vill uppnå och hur vi bäst kan göra det när vi jobbar läsfrämjande.

När grunden för projektet sedan är lagd ska det bli konkreta projekt, både i klassrummet och i form av lärarfortbildning. Ensam kan jag inte skapa mirakel - men genom samarbete kan pedagoger, bibliotekarier, föräldrar, författare, föreningar, organisationer och medier få vad som helst att hända!

Om du är involverad i ett läsfrämjande projekt - stort eller litet - är du hjärtligt välkommen att ta kontakt med mig och berätta hur ni gjort, så bygger jag vidare på den kuskaps- och idébank som jag så småningom kan dela med mig av till alla som vill jobba för läsandet i Svenskfinland.

KATARINA VON NUMERS-EKMAN modersmålslärare, barnboksförfattare, läsande mamma och blivande läsambassadör katarina.von.numers@mattliden.fi +358-50-3607436

ARENA 35

SPRÅKSPALTEN

Finlandismer av olika slag N

är man hör ordet finlandism associerar man kanske i första hand till enskilda ord som är typiska för finlandssvenskan, till exempel rådda, dyna och stöpsel. Men de finländska särdragen i språket återfinns inte bara på ordnivån, utan på alla nivåer i språket.

I dagens spalt har jag tänkt ta upp två finlandismer som har att göra med syntax och tempusbruk.

Den första finlandismen är bruket av att i en så kallad satsfläta. Det är fråga om meningar av typen Den här artikeln tycker jag (att)verkar intressant, där finlandssvenskar gärna sätter ut ett att medan sverigesvenskar inte gör det.

För att förstå mekanismen vid satsfläta kan vi tänka oss att utgångspunkten är meningen Jag tycker att den här artikeln verkar intressant med den överordnade satsen Jag tycker att ... och den underordnade satsen den här artikeln verkar intressant. Satsflätan uppstår när ett led i den underordnade satsen (i det här fallet subjektet den här artikeln) får flytta upp i början på den överordnade satsen.

När det som i vårt exempel är subjektet som flyttar upp ska det inte vara något att framför den underordnade satsens kvarstående predikat (i exemplet verkar), utan det ska heta Den här artikeln tycker jag verkar intressant.

36 ARENA

Det är mycket vanligt att finlandssvenskar sätter ut att i meningar av den här typen. Det förekommer i alla slags text, till och med i stilistiskt högtstående skönlitteratur. För den som vill lära sig känna igen de fall där det inte ska vara något att finns det en enkel tumregel: att ska inte sättas ut direkt framför ett verb i presens eller preteritum. I exemplet ovan ska att alltså inte sättas ut framför verbet verkar som står i presens. Kommer det däremot in ett subjekt före verbet ska att sättas ut: Den här artikeln tror jag att Lena tycker om. Här föregås verbet tycker av subjektet Lena. I detta fall är det den underordnade satsens objekt, inte dess subjekt, som flyttats fram i den överordnade satsen. Det inser vi om vi jämför med meningen Jag tror att Lena tycker om den här artikeln.

Den andra finlandismen jag ska ta upp är tempusbruket i samband med adverbialet redan. För en tid sedan läste jag följande mening i en annons om fastighetsförmedling: Sålde du redan din lägenhet? Här står redan tillsammans med preteritum (sålde). I standardsvenskan används perfekt i sådana fall: Har du redan sålt din lägenhet? Enligt Svenska Akademiens grammatik (SAG) väljs perfekt när det handlar om att en avgränsad aktion har fullbordats.

Man talar egentligen om tillståndet efter den genomförda aktionen. – Bakom detfinlandssvenska bruket är det lätt att skönja finskans påverkan. På finska går det ju bra att säga Möitkö jo asuntosi? där preteritum används i kombination med jo trots att det är fråga om en avgränsad aktion.

Om aktionen inte är avgränsad kan redan användas tillsammans med preteritum också på svenska. Det går bra att säga Han satt redan och åt om betydelsen är att han höll på och åt, men om vi säger Han åt redan i betydelsen ’han har redan ätit upp sin mat’ är det fråga om den ovan nämnda finlandismen.

Då är aktionen nämligen avgränsad.

Det finns dock ett fall där en avgränsad aktion kan uttryckas med redan plus preteritum, nämligen när redan kombineras med en tidsangivelse. Det går bra att säga Han åt redan klockan 6 trots att tanken är att måltiden har fullbordats.

MONICA ÄIKÄS