Shabane Barot: Upprustning

jag inte finner någonting som på allvar motsäger att chefsläkaren Hugo Fröderberg lät en fjärdedel av sina manliga patienter dö utan att försöka förhindra det”. Det är en bräcklig grund att bygga en mordanklagelse på.

Ännu ett egendomligt argument är beskrivningen av Fröderberg som en dubbelnatur, fylld av människokärlek men kanske också en mördare. Och eftersom vi enligt Kanger bör tro på hans människokärlek vill han också få oss att tro att han är en mördare: ”Om vi ska tro på vad han säger i ena riktningen bör man också tro på honom när han uttrycker motsatsen”. Knappast ett övertygande argument.

Kanger har inte gjort någon tydlig empirisk undersökning. Boken bygger därför ofta på associationer och insinuationer. Berättelsen vandrar iväg till steriliseringar, behandlingsexperiment och det tyska eutanasiprojektet, beskrivet som en ”förelöpare till förintelsen av judarna och romerna”. Det är som att Kanger vill underbygga eller bredda sin anklagelse utan att riktigt behöva stå för det. Dödsorsakerna på Vipeholm jämförs med dem i Leningrad och Warszawas getto, med förbehållet att författaren inte vill ”dra alltför långtgående paralleller”. Vilket han ju ändå gör, varför skulle han annars skriva om detta?

KANGERS BERÄTTELSE OM det brott som han tror på är tunn och detta hade aldrig blivit en bok på 200 sidor om han nöjt sig med den historien. Men några andra teman fyller sidorna, bland annat en strävan efter upprättelse. Att det delvis handlar om att få upprättelse tog det mig ett tag att förstå, då jag varken hade sett Kangers program i Kalla fakta eller följt turerna som följde.

FÖRFATTAREN REDOGÖR nogsamt för den debatt där ett antal akademiker för mer än 20 år sedan inte trodde på hans tes om händelserna på Vipeholm. När konflikten nu spelas upp igen i boken är det Kangers belackare som sitter inne med bevisbördan. De har enligt Kanger inte lyckats bevisa att det inte förekom eutanasi på anstalten, vilket likställs med att det nog gjorde det. Det här ju egendomligt givet Kangers anspråk. Om det har skett ett brott som närmast är

Arbetarens avslöjande om missförhållandena på Vipeholm, den 4 augusti 1953. att likna vid mord ska det väl bevisas eller åtminstone göras mycket troligt snarare än att motargumenten ska misstänkliggöras?

TILL SIST UPPTAR ÄVEN författarens många och långa redogörelser för forskningsprocessen en stor del av sidorna. Det här är en svår fråga, hur mycket ska egentligen synas av forskningsstrategiska och metodologiska överväganden, av infall, upptäckter och återvändsgränder? Svaret är inte givet. Mycket måste bort om man ska behålla fokus på undersökningsobjektet; samtidigt måste en del vara kvar för att övertyga om undersökningens kvalitet, etiska överväganden och så vidare. Med en liknelse kan man fråga sig hur mycket av byggnadsställningarna som ska vara kvar när huset väl är byggt och Kanger har valt att behålla byggnadsställningarna i ovanligt hög grad. Det är faktiskt så mycket byggnadsställningar att man endast med svårighet ser själva huset Vipeholm.

Skildringarna av författarens vedermödor i arkiv och bibliotek, besvärliga handskrifter och hjälpsamma arkivarier, att läsa böcker på tyska, intervjurespondenter som dött eller minns dåligt upptar en stor del av boken. Därtill kommer att läsaren hela tiden har att förhålla sig till bokens tillkomsthistoria, från Kalla faktas program 1999 och framåt.

DET ÄR BEKLAGLIGT att boken i så liten utsträckning handlar om Vipeholm. Källmaterialet från våra anstalter är nämligen guldgruvor för undersökningar om politiska ambitioner och byråkratisk implementering, om välfärdsstaten, övergrepp och motstånd, om människovärde och genusordning.

EN UNDERSÖKNING av de övergrepp som vi vet skedde på Vipeholm, flera av dem redovisade i Kangers bok som ett slags stödbevisning för brottet i fokus, skulle lära oss massor om människor och deras komplexa natur, om institutioner och deras strukturerande makt, om den tunna och dagsfärska fernissa som vi kallar för civilisation och anständighet. Nu blev det i stället en bok som till stora delar handlar om sig själv.

Shabane Barot: Upprustning är inte vägen till fred

Sista ordet

”Rysslands agerande är på alla sätt förkastligt. Men ett helhjärtat stöd för Ukraina innebär inte att man måste köpa en kraftigt förenklad världsbild.” Shabane Barot om den pågående upprustningen i Europa.

”O m inte ukrainare står upp mot Ryssland, vem ska då göra det?” frågar SVT:s reporter den ukrainska flyktingen ”Vanko” i en intervju som sändes i Aktuellt den 21 mars. Vanko befann sig på en jobbresa i Polen när kriget bröt ut och valde då att följa med sin flyende familj till Sverige istället för att återvända till Donetskregionen för att slåss. Detta beslut ifrågasätts av SVT:s reporter, som därigenom antyder att Vanko är en svikare. Det är uppenbart att han blir illa till mods av frågan när han efter en stunds tystnad svarar ”jag betraktar mig inte som nån råtta”. Vanko tycker att var och en har rätt att Samtliga riksdagspartier har välja om den kommit överens om en höjning vill delta i stridav anslagen till det svenska erna eller ej. Några dagar försvaret. Målet är att öka senare, den 24 försvarsbudgeten till 2 procent mars, talade av BNP, vilket som av en Ukrainas president Volodymyr händelse utgör ett av NATO:s Zelenskyj inför krav för medlemskap. den svenska riksdagen. Talman Andreas Norlén inledde med ett kort anförande, där han konstaterade att, fritt översatt från engelska av mig: ”vi försöker ofta se nyanser och undvika att tänka svart-vitt, i termer av godhet och ondska. I dag är detta omöjligt”.

DETTA ÄR BARA TVÅ av många exempel på det begär efter rena och självklara motsättningar som präglar det offentliga samtalet om kriget i Ukraina. Hjältemodiga män står mot fegisar, goda ukrainare mot onda ryssar. Det är hårresande att en flykting ställs till svars för att han lämnat ett krigsområde och att en av landets högst uppsatta politiker kräver att vi förstår kriget i metafysiska termer. Rysslands agerande är på alla sätt förkastligt. Men ett helhjärtat stöd för Ukraina innebär inte att man måste köpa en kraftigt förenklad världsbild.

SAMTLIGA RIKSDAGSPARTIER har kommit överens om en höjning av anslagen till det svenska försvaret. Målet är att öka försvarsbudgeten till två procent av BNP, vilket som av en händelse utgör ett av NATO:s krav för medlemskap. Ingen diskussion har förts om vilka konsekvenser detta kommer att få för övriga budgetområden, i ett läge där sjukvården går på knäna och klimatomställningsarbetet knappt har påbörjats.

En kamouflageklädd Magdalena Andersson har tittat fram ur luckan på en stridsvagn och Nooshi Dadgostar provat skyddsutrustning hos amfibieregementet. Miljöpartiet har berättat om den rörande enighet som rått om beslutet att skicka pansarskott till Ukraina, trots att det strider mot det egna partiprogrammet. Men det som saknas från politiskt håll är en diskussion om effekterna av militär upprustning i Sverige och Europa. Att upprustning leder till fred har närmast blivit en sanning, trots att historien lär oss det motsatta.

KONFLIKTEN MELLAN NATO och Ryssland presenteras i moraliska termer: NATO som försvarare av frihet och demokrati mot det auktoritära Ryssland. Det råder inga tvivel om att det den ryska regimen är repressiv och auktoritär. Men att NATO skulle slåss för frihet och demokrati är en lögn vars proportioner framträder i ruinerna av den tjugo år långa ockupationen av Afghanistan. Bakom den storvulna retoriken gömmer sig också det faktum att Sverige och EU fortsätter att importera fossila bränslen från Ryssland och därmed bidrar till att finansiera kriget.

Sveriges moderna historia har formats av de breda folkrörelserna. Den nu bortglömda fredsrörelsen haft stor betydelse: den bidrog bland annat till att förhindra krig mot Norge i samband med unionsupplösningen 1905 och mobiliserade en stark opinion mot kärnvapen.

I en framtid som riskerar att präglas av konflikter och krig i skuggan av den accelererande klimatkrisen, kommer en bred fredsrörelse att behövas mer än någonsin.

Arbetaren Box 6507 113 83 Stockholm

JUBILEUMSPODD