Avrättningen som hemsöker USA

Vem var Ethel Rosenberg och varför avrättades hon 1953? Anna Remmets har läst en ny bok om hennes liv som slutade i elektriska stolen. En händelse som blev en symbol för Amerikas kommunistjakt under kalla kriget.

Innan jag visste mer om vilka de var dök makarna Rosenbergs namn upp då och då i de amerikanska böcker jag läste och de amerikanska filmer jag såg. De var likt ett nationellt trauma som hemsökte kulturen.

I tv-versionen av pjäsen Angels in America, om 80-talets hiv-epidemi, visar sig Ethel Rosenberg som spöke. Paret Rosenberg och deras öde har blivit emblematiskt för det amerikanska 50-talets skoningslösa kommunistjakt.

Men vem var då denna Ethel som uppenbarligen fortsätter att hemsöka det land som avrättade henne? Det, tillsammans med tidsandan som formade henne och som blev hennes död, undersöker ekonomen och författaren Kenneth Hermele i sin nya bok Fruktar inget, ångrar inget: Ethel Rosenberg, atombomben och kalla kriget.

Den består av två delar: först en mono - log av Ethel och sedan en lång essä som berättar hennes och maken Julius historia. Samma upplägg har hans tidigare böcker om Hannah Arendt och Golda Meir. Tillsammans utgör de nu en slags trilogi.

Ethel Rosenberg hade som ung stora drömmar om en artistkarriär. Liksom många kvinnor vid den här tiden blev hon dock hemmafru när hon gifte sig. Paret Rosenberg hade två barn. Julius i sin tur var ingenjör. Och det var detta som, drastiskt uttryckt, blev bådas död.

Genom sitt arbete kom han nämligen i kontakt med information som möjligen kunde vara användbar (i vilken grad problematiseras av Hermele) för Sovjetunionen i deras utvecklande av en egen atombomb. Till saken hörde att både Ethel och Julius var kommunister. Att Julius faktiskt delade information med Sovjet tycks vara ganska fastslaget.

Men i vilken grad deltog Ethel? Med den lagstiftning som det kommunistjagande USA då hade utdelades hur som helst drakoniska straff bara en person i någon mån ”konspirerade”. Det hela slutade med att paret Rosenberg år 1953 avrättades i elektriska stolen.

Kenneth Hermele beskriver förtjänstfullt vilken roll antisemitismen spelade i rättegången och opinionen mot det judiska paret.

I kalla krigets USA reproducerades bilden av ”juden” som ett hot mot det ”sant” amerikanska och per definition ”bolsjevik”. Samtidigt anklagades den judiska befolkningen i Stalins Sovjet för att vara ”kapitalister”. Så kunde olika delar av den antisemitiska mytologin, där judar både är ”bolsjeviker” och kontrollerar storkapitalet, aktualiseras på respektive sida om järnridån.

Eftersom detta är Ethels bok och hon möjligen är mer känd än sin make, då det uppfattas som ännu mer anmärkningsvärt att sätta en kvinna och mor till minderåriga barn i elektriska stolen, tar Hermele också upp könsaspekten. Och här finns många intressanta motsättningar.

Till exempel skulle Ethel Rosenberg på ett sätt kunna uppfattas som en ”perfekt hustru”, som stod vid sin mans sida och vägrade att förråda honom trots att det skulle ha räddat hennes eget liv.

Å andra sidan kunde man också, särskilt med tanke på tidsandan, se henne som en onaturlig mor som valde kommunismen framför sina barn. Vad hon verkligen tänkte om saker och ting är svårt att säkert veta eftersom hon bara visade upp delar och versioner av sig själv i rätten och i de censurerade breven som skickades från fängelset.

Hon var en projektionsyta då och riskerar kanske att bli en projektionsyta även för vår tid. Poeten Adrienne Rich som citeras av Hermele sammanfattar det väl:

”I must allow her to be at last Political in her ways not in mine /…/”

Det är en utåtriktad monolog där Ethel talar till en publik, kanske till juryn. Hon framställer sig själv som en vanlig och harmlös hustru och mor, men liksom i sina brev från fängelset, i så drastiska ordalag att det i stället blir parodi. Och den förbjudna politiska övertygelsen bryter fram ur sprickor i svadan, allt medan tiden fram till avrättningen tickar ner.

Det är ett välgjort stycke, men essän i bokens andra del är ändå mer engagerande. Det är lärorikt och pedagogiskt skrivet om tidens kommunistjakt i USA, världsläget och det amerikanska rättssystemet. Vi får följa (den föga framgångsrika) advokatens dilemma kring vilket tillägg i konstitutionen som är bäst att åberopa och resonemanget bakom val av jury.

Dessa aspekter av fallet, som skulle kunna vara knastertorra, blir i Hermeles händer spännande trots att vi vet hur det slutar.

Den faktura från fängelset som avslutar boken, där alla kostnader, inklusive avrättningen (300 dollar för båda) står med, är en bra påminnelse om det både krassa och barbariska i dödsstraffet, som fortfarande utdelas i såväl USA som andra länder.

Med föreställningen om Gävles världsberömde sångare och arbetaragitator hoppas Skottes Musikteater ge nytt liv åt Joe Hill, mannen som aldrig dog.

Foto: Britt Mattsson