Uppdrag Mission nummer 5 2026: Unga utbyten by Uppdrag Mission

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 5 • 2026 • årgång 180

Unga utbyten SVERIGE/JAPAN ALLA PSALMER AVSLUTAS MED ”AMEN” 16 TANZANIA/SVERIGE ”ALDRIG ENSAM ELLER ÖVERGIVEN” 20 SVERIGE/EGYPTEN ”DET ÄR EN INSTÄLLNING TILL LIVET” 24

Gränsöverskridande vänskaper, teologiskt utbyte och internationell diakoni – det är en del av vad vår tidskrift skildrar. Varje nummer visar något av vad evangeliet inspirerar till och vad våra medmänniskor och världen behöver och längtar efter. Så speglar vi Guds rikes ankomst i vår värld. UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med

Act Svenska kyrkan

www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR Anna Braw Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se REDAKTIONSRÅD Frida Falk Agneta Garefelt Uggla Per Kristiansson Johannes Zeiler GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se TRYCK Ljungbergs, Klippan i s s n 2001-0087 OMSLAG Theodor Stenberg, en av Götabro bibelskolas praktikanter på Anafora våren 2026. Bild: Magnus Aronson

Igenkänning det stämde. Det var inte bara en skröna jag hade hittat på. Ibland börjar jag tvivla på mig själv när jag berättar om något som hänt för länge sedan. Har det här verkligen hänt? Eller är det något som jag tror har hänt? Speciellt tänker jag så här när jag märker att det är en ”bra historia”. Men för ett år sedan träffade jag Eivor på en församlingsafton i Össjö där jag skulle tala. Rubriken var ”Världen efter Össjö”. När jag var ung pastorsadjunkt var Eivor den som höll ordning på mig. Hon var kyrkoskri vare och kunde allt om folkbokföringen och mycket, mycket mer. Min fru Gunilla och jag hade sökt till det då helt purfärska stipendiat programmet Ung i den världsvida kyrkan. Telefonen ringde på pastorsexpeditionen, och det visade sig att det var från Svenska Kyrkans Mission som ville gratulera. Vi skulle få åka till Malaysia. Malaysia … Eivor ryckte in och letade upp en kartbok på expeditionen. Och nu på församlingsaftonen bekräftade hon att det hade gått till just så när ”Världen efter Össjö” öppnades. Jag känner igen mig i så mycket i de unga människor som vi möter i detta nummer och som berättar om vad alla möten betytt och betyder för dem. Vi är på ett särskilt sätt ett med kristna i den världsvida kyrkan, men också ett med alla människor på vår jord. ”Allt verkligt liv är möte”, säger Martin Buber som Ann Heberlein anknyter till i när hon berättar om en resa för teologistudenter till Egypten. Hon konstaterar: ”Att möta den Andre, är, tror jag, det bästa sättet att rasera fördomar och destruktiva före ställningar.” Lunds Missionssällskap har gjort dessa möten möjliga i mer än 175 år, och vår bön är att vi ska få fortsätta med att bidra till många möten i framtiden – möten där människor kan dela tro och liv, möten som leder till Guds rikes tillväxt.

per kristiansson sekreterare i Lunds Missionssällskap, stiftsadjunkt för internationellt arbete i Lunds stift, präst i Fosie församling

BILD AXEL ARKSTÅL

42 recensionen

43 betraktelsen

BILD MAGNUS ARONSON

Alltid

4 krönikan

44 stipendierapporten 46 stipendiaten 47 om LMS

Hanna Bertilsson och Theodor

Stenberg gjorde praktik på

Anafora i Egypten och mötte

den koptiska kyrkan genom ton-

åringar på Anafora Community

BILD PRIVAT

24 ”det är en inställning till livet”

College, kommunitetsmedlem-

mar och gäster.

16 alla psalmer avslutas med ”amen” Kan man sjunga tillsammans

på svenska och japanska? Elena

Serafimova i ungdomskören

Con Dios som reste till Tokyo

berättar om gästfrihet, värme

BILD

LE NNA RT H AMAR K

och ”Tryggare kan ingen vara”

20 aldrig utanför eller övergiven

En av de åtta Ung i den världsvida

kyrkan-stipendiaterna från Tanzania i våras var Aivan Tumwesige

från Bukoba. Nu är han hemma

igen och svarar på frågor om Act

BILD PRIVAT

med ett ”Amen” på slutet.

20 BILD HANNA SOLDAL

Svenska kyrkan-jackan och om hur kan blev mottagen i Luleå, Umeå och Växjö.

36 slutet för ekumeniken?

Ulrich Schmiedel, professor

de blev 19 till slut, de resenärer som berättar om sina erfarenheter i kortkort form.

Frågan hade gått ut till ytterligare några, och på slutet ramlade två lite oväntade in. Alla talar om hur mycket mötena med människor har betytt för dem – att kalla sådana möten avgörande

i missionsvetenskap vid Lunds

och livsförvandlande verkar inte alls vara någon överdrift.

Elsner, professor i östkyrkliga

för att kunna göra mer, någon bygger vidare i församlingens missionsgrupp. En berättar om

Universität Münster, om vilka

farande deras sätt att se på livet.

för kyrkornas relationer.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

universitet, samtalar med Regina studer och ekumenisk teologi vid

konsekvenser kriget i Ukraina får

Några har nyss kommit hem, några har redan rest tillbaka, några har fortsatt att studera sånger som väcker nyfikenhet. För ett par ligger resan långt tillbaka i tiden men påverkar fortOm du möter en ung människa som har gjort en resa – ställ minst en fråga, och lyssna noga!

krönika

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6 BILD MAGNUS ARONSON

krönika

Det bästa sättet våren 2025 hade jag förmånen att få åka till Egypten tillsammans med närmare tjugo andra studenter på kursen ”Svenska kyrkans tro och liv”. Besöket i Egypten var omtumlan de på många sätt: de platser vi såg, människor vi mötte, och sammanhang vi deltog i väckte både frågor och känslor och gav mig nya in sikter och fler perspektiv. Resan började med några dygn på Anafo ra, ett retreatcenter i öknen mellan Kairo och Alexandria. Det är en mötesplats för kristna från hela världen samtidigt som det är det är en plats djupt integrerad i den lokala koptiska kyrkan. Här firas gudstjänst, unga män och kvinnor utbildas och på den vidsträckta egen domen odlas frukt, grönsaker och andra grö dor. Anafora är en magisk plats, resultatet av övertygelsen att förändring är möjlig: världen kan förändras till en bättre plats, och män niskan kan utvecklas och bli mer människa tillsammans med andra människor. Vi besökte Anafora under ramadan, och böneutropen från den närmaste minareten var en ständig påminnelse om människans längtan efter Gud. Värmen, dofterna, människorna, bönerna, i gudstjänst och från minareter, tillsammans en lovsång till Gud, till livet och en stark för hoppning om att ett annat liv, en annan värld är möjlig. När jag läste grundkursen i teologi och reli gionsvetenskap, för mer än tre decennier sedan,

väckte ekumenik inte mitt intresse, och inter religösa dialoger kändes avlägset. Min förstå else för poängen med ekumeniska samtal och strävan efter kyrkans enhet var begränsad. Så som unga människor ofta är var jag tämligen kompromisslös och tyckte att andra kyrkliga traditioner borde förstå Svenska kyrkans över lägsna teologiska tänkande kring sådant som exempelvis samkönade äktenskap och präster av båda könen. Jag betraktade kristendom som en tradition i ständig utveckling och var förvissad om att just vi, en liten spillra luthe raner i ett kylslaget land i norra Europa, hade kommit längst på vägen mot sanningen om Guds vilja. Trettio år senare har både världen och Sve rige förändrats. Världen präglas av geopolitisk oro och ekonomisk instabilitet. Flera väpnade konflikter pågår samtidigt, med kriget i Ukrai na och situationen i Gaza som tydliga exempel. Ett handelskrig pågår, och klimatet förändras i allt snabbare takt med naturkatastrofer och svält som möjliga konsekvenser. I tider av oro, rädsla och missnöje kan reli gion användas i både onda och goda syften. Religionsmotsättningar är sällan, vill jag påstå, grundorsaken till krig och konflikter. Däremot kan religion användas i syfte att uppvigla grup per och individer mot varandra, vända grannar, kollegor, vänner mot varandra. Det har vi sett exempel på otaliga gånger i mänsklighetens historia, som i Rwanda och på Balkan. nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

krönika Det bästa sättet

Fundamentalt i alla konflikter och i all krigsfö ring är demonisering av den andre, skapandet av en fiende. Det ser vi på både mikroplanet och makroplanet, och gruppen som jag res te med fick höra ett vittnesmål om det. I en församling i Kairo mötte vi en koptisk präst som berättade om att muslimska klasskam rater gett sig på honom när han var barn, och om det hat han utvecklade – något som senare i livet transformerades till en vilja att försonas och blev en drivkraft i hans arbete med interreligiös dialog. Jag tänker också på föreställningar om muslimer som odlas i den svenska kontexten, och jag tänker på de anti semitiska figurer som utgjorde rättfärdigandet av Förintelsen. Att möta den Andre, är, tror jag, det bästa sättet att rasera fördomar och destruktiva föreställningar – helst innan katastrofen är ett faktum. Att möten mellan religioner, i det här fallet kristendom och islam, är möjliga fick vi många och fina exempel på i Egypten. Jag uppfattade att dialogen mellan företrädarna för de olika religionerna präglades av respekt för varandras olikheter och en strävan att för stå varandra snarare än att förändra. Det tror jag är en nödvändig attityd i reli gionsdialog – ödmjukhet, respekt för olikheter och viljan att lyssna samt det gemensamma målet att finna möjligheter till en harmonisk samexistens. Människor som erkänner och er far det transcendenta delar en grundläggande erfarenhet av existensen, och den erfarenheten bör utgöra en gemensam plattform i en seku lariserad värld. Istället för att bekämpa var andra eller försöka omvända varandra borde vi kunna enas i gemensam förundran över den skapelse Gud gett oss förtroendet att förvalta. Ett av de vackraste minnena från resan i Egypten är från besöket i Al-Azhar-moskén, den vita moskén i Kairo, uppförd år 970. Till sammans med de andra kvinnliga studenterna

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

deltog jag i bönen i kvinnornas avdelning, och värmen och glädjen vi mötte där var en av resans många höjdpunkter. Trots språkförbist ringar förstod kvinnorna att vi hade problem att hitta någonstans att äta lunch – det var ju ramadan och fasta, och de flesta restauranger var därför stängda under dagtid. Resolut bjöd de med oss till en bakgård där de grillade lamm och fisk och bjöd på nybakat bröd. I Kairo besökte vi också dominikanerna. En av bröderna vi mötte sade att det viktigaste syftet med deras dialog med islam primärt var att förstå sig själv, snarare än att förstå islam. Det är, tror jag, en fruktbar attityd. När man speglar sin egen tradition i en annan – det må vara en annan religion eller en annan kristen tradition – ser man både styrkor och svagheter i den egna övertygelsen. För att det ska vara möjligt är insikten i att man själv inte har facit nödvändig. De värderingar, normer och prin ciper min kyrka omfattar är inte normerande för andra kyrkor och religioner. Varje kväll under resan samlades vi för att, under ledning av Jakob Wirén, samtala om da gens händelser och intryck. Det var fruktbara och intressanta diskussioner, inte minst om den muslimska kvinnans situation. Mötet med kvinnorna i moskén, liksom mötet med flera kvinnliga muslimska ”preachers”väckte tankar om frihet och ofrihet. Är frihet detsamma som oberoende av andra, som vi ofta tänker i vår kontext? Är en kvinna som ägnar en halvtimme åt sin frisyr varje morgon mer eller mindre fri än den som täcker sitt hår? Kan jag vara säker på att mina val är friare än mina muslimska systrars, bara för att mina val bättre matchar västerländska föreställningar om emanciperade kvinnor med höga klackar, en slit och slängattityd till relationer och ett badrumsskåp fyllt med skönhetsprodukter? Utan tvekan är Egypten ett land där det är svårt att vara kvinna – men de svårigheter som

krönika Det bästa sättet

BILD: PER RYDBERG

finns, med våld i relationer, sexuella trakasse rier, hinder för att skilja sig och problem med att försörja sig själv är samma för kristna och muslimska kvinnor. Problemen är av allt att döma kopplade till kultur snarare än religion, och huvudorsaken är, tror jag, fattigdom. I mötet med den koptisk-ortodoxa kyrkan fann jag en andlighet som jag sällan finner i Svenska kyrkan. Jag avundas den självklara gemenskapen, liksom jag avundas traditionen att dra sig tillbaka och finnas i ensamhet med sig själv och Gud. ”Först måste du lära känna dig själv – sedan kan du lära känna Gud”, sa en av de koptiska munkar vi mötte. Jag har länge känt att vi lever fel i Sverige. Konsumtionen, upptagenheten av sociala me dier, jämförandet med andra, oförmågan till stillhet och reflektion, missbruket av mat, män niskor och alkohol – vi ägnar oss åt många olika flyktbeteenden, allt för att slippa möta oss själva, våra farhågor och förhoppningar, höra den egna rösten och, när den rösten talat klart, Guds röst. Vistelsen i Egypten, inte minst mötet med den koptisk-ortodoxa kyrkan, stärkte mig i min övertygelse om att vi måste leva på ett annat sätt. Vi måste ta bort i stället för att lägga till, vi måste lyssna i stället för att prata, vi måste dra oss undan för att kunna mötas. Vi måste bli mer kyrka, och sluta söka bekräftelse och uppskattning i den sekulära världen. Jag är så oändligt tacksam över möjligheten att få besöka Anafora, mötena med troende kvinnor och män från olika religiösa tradi tioner i Kairo och Alexandra och de viktiga, uppriktiga, sökande samtal vi hade på kvällar na i samband med kvällsbönen. Man kan lära sig om världen och om den andre i text – men ett möte ansikte mot ansikte ger andra djup och insikter. Att se den andre som ett Du, inte som ett Det, för att tala med Martin Buber, är verkligt liv och utveckling. ■

ann heberlein är teologie doktor i etik, har haft en docenttjänst vid Lunds universitet och började läsa teologi igen för ett par år sedan med tanken att bli präst. Hon har skrivit en rad böcker – en av de senaste är Moraliskt kapital (Timbro 2025) – och berättade i år i Sommar i P1 om sin faster Gunnel som var en av de sista som tvångssteriliserades i Sverige.

nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

enkät

”Man måste ta chansen!” Internationella erfarenheter leder unga vidare

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

BILD: KLARA EVALDSSON

enkät ”Man måste ta chansen!”

Vad kan ett par veckor eller månader eller ett halvår i ett annat land innebära? 19 som har rest, nyligen eller längre tillbaka, berättar om erfarenheter, vänskaper och ett annat sätt att se på världen och livet. ENKÄT ANNA BRAW BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES

BILD IDA HELGESSON

BILD UNDP

EMMA BÄCKSTRÖM BOR I: ABUJA I NIGERIA, MEN HAR BOSTAD OCH POJKVÄN I STOCKHOLM ÄGNAR MIG ÅT: SEDAN DECEMBER 2025 ARBETAR JAG MED JÄM STÄLLDHETSF RÅGOR PÅ FN:S UTVECKLINGSP ROGRAM, UNDP, I NIGERIA

en viktig grund för mitt fortsatta

engagemang och öppnade dörrar

till flera internationella uppdrag,

och nu i Nigeria. För mig har resan

hem efter en längre resa eller när

i Kigali, på Utrikesdepartementet

blivit ett konkret exempel på hur

tro, kunskap och engagemang kan gå hand i hand i arbetet för män-

jag är klar med veckans arbete tar

jag en paus och fikar. Ibland är jag helt ensam, ibland kan jag bjuda

INTERNATIONAL VÅREN 2022

religiösa aktörers lokala förankring

att reflektera och att be.

n n n Jag genomförde en fältstu-

hållbar förändring.

tjänstgör som präst behöver man

LÄKARMISSIONEN/LM

tillsammans med flera organisaKenya. Vi intervjuade flickor om

deras erfarenheter av att delta i ett

program som informerar om konsekvenserna av kvinnlig könsstymp-

ning. Vi intervjuade också en del av dem som bidrar till att sedvänjan

upprätthålls och beslutsfattare om hur arbetet mot könsstympning

bedrivs och om förändringsarbete på nationell nivå i Kenya.

Tiden i Kenya har betytt oerhört

Den visade också vilken betydelse

kan ha för att skapa långsiktig och

IAN PER LABIS BOR I: SAN JOSÉ PÅ DEN FILIPPINSKA ÖN MINDORO ÄGNAR MIG ÅT: FÖRSAMLINGSPRÄST I IGLESIA FILIPINA INDEPENDIENTE ÅKTE TILL: MALMÖ SOMMAREN 2025 FÖR ATT TJÄNSTGÖRA I SJÖMANSKYRKAN SAMT I S:T MATTEUS OCH S:T JOHANNES FÖRSAMLINGAR

n n n Min tid i Malmö är en av

mycket för mig. Jag gick en del

mina bästa erfarenheter – jag fick

blev ett fint sätt att återvända dit

fina människor och fick nya vänner

mig i ett viktigt och aktuellt ämne.

ningen på alla båtar vi besökte och

träffade gav mig en djupare förstå-

miljöer med olika traditioner, och

och deras styrka. Fältstudien blev

varandra som olika. Jag var långt

av gymnasiet i Nairobi, och resan samtidigt som jag fick fördjupa

Mötet med de flickor och familjer vi

i Arusha i Tanzania.

Nu när jag kommer fram eller

församlingsmedlemmar eller vän-

tioner, bland andra ADRA och IAS

drivs av Free Pentecostal

hemma tillsammans med alla jag

träffade.

niskors värdighet och rättigheter.

ÅKTE TILL: KENYA MED

die under en månad och innan dess

Church of Tanzania, FPCT,

mina vänner, men jag kände mig

bland annat på Sveriges ambassad

några veckors förarbete i Sverige

Lektion i en skola som

från min församling, min familj och

else för både människors utsatthet

uppleva mycket, mötte många

i Malmö och Lund, bland besätt-

ner, men fika blir alltid ett tillfälle I missionen och när man

arbetskamrater som hjälper en att nå ut med det glada budskapet

bland människor. Tack vare min

sommar i Malmö har jag insett att det är viktigt att komma ihåg att

både prästen och församlingsmed-

lemmarna är med i arbetet med att

utföra Guds uppdrag här på jorden. Jag är glad att Svenska kyrkan

och Iglesia Filipina Independien-

te har ett konkordat, ett band som

gör att vi kan dela sakramenten, ta

emot varandras präster och engage-

ra oss i samarbeten och teologiska utbyten. I alla sammanhang där vi möter andra kan vi hitta dem som

ska komma att bli våra vänner och

vår familj. Vi kan uppleva varand ras kulturer och traditioner och

dela uppdraget att tjäna Gud och

i Ludvika. Jag fick vara med i olika

människor.

ingenstans behandlade människor

var härligt att bada i havet! Ganska

Och innan jag glömmer det: det

kallt först, men sedan njöt jag.

nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

enkät ”Man måste ta chansen!”

BILD ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

JULIA RENSBERG UTSI BOR I: FORSHÄLLAN, EN LITEN BY UTANFÖR JÅHKMÅHKKE ÄGNAR MIG ÅT: SAMISKT KONST HANTVERK OCH URFOLKSRÄTT ÅKTE TILL: KARLSRUHE PÅ KYRKORNAS VÄRLDSRÅDS GENERAL FÖRSAMLING 2022

MADELEINE OSKARSSON

n n n Jag hittade min plats i en

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR ELEVASSISTENT

BOR I: GÖTEBORG

ekumenisk gemenskap som tog mig

in i centralkommittén. Här finner

PÅ EN SKOLA OCH MAMMA TILL EN

BILD HANNA SOLDAL

15-ÅRING OCH EN 11-ÅRING

jag både hopp och mod att tillsammans ta ansvar för hela skapelsen.

För mig går urfolksrätt hand i hand med mänskliga rättigheter och omsorgen om skapelsen.

Uppdragen i Kyrkornas världsråd

har betytt mycket för mig. I frågor som gäller hårda rättigheter, som

människors rätt till sina traditionella marker, har urfolk i andra länder

kommit mycket längre än vi här i

Sverige. Att leva med naturen är den rakaste och säkraste vägen framåt.

Vi kan inte bygga framtiden på en natur som vi samtidigt förbrukar.

LIGHTNESS SIMON BOR I: NKWENDA I TANZANIA ÄGNAR MIG ÅT: UNDERVISAR PÅ NKWENDA BIBLE SCHOOL ÅKTE TILL: SVERIGE MED UNG I DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN VÅREN 2025 – TILL JÄRFÄLLA I STOCKHOLMS STIFT OCH TILL ALNÖ OCH SKÖN I HÄRNÖSANDS STIFT

arbetade i skogen, besökte sjukhus, skolor, restauranger, en fotbolls-

match och ett krematorium. Jag fick

också besöka äldreboenden, och där

lärde jag mig värdet av att ta hand om de äldre och visa dem respekt.

Månaderna i Sverige är mycket

viktiga för mig, och de är en väl-

signelse, för jag har lärt mig saker

som jag alltid kommer att bära med

n n n Det var en fantastisk möj-

mig: öppenhet för andra kulturer,

predika, sjunga på olika språk, hjäl-

dition, och så insikten att unga kan

lighet att få vara med i gudstjänster,

glädjen i gemenskap i en annan tra-

Rent vatten, levande skogar och

pa till i barngrupper och vara med i

klara ledaruppgifter, vara kreativa

de är själva grunden för livet.

på djupet om om olika ämnen. Det

Det blev mer än bara ett besök

biologisk mångfald är inte råvaror –

konfirmationsgrupper där vi talade

Att dela erfarenheter med andra

stärkte min tro och gav mig ett nytt

ungdomar och urfolk har gett mig

perspektiv.

att våga ta plats och stå upp för

upplevde jag den svenska kulturen

nya perspektiv och framför allt mod urfolksrätt och klimaträttvisa. Samtidigt har mina egna kristna rötter fått

växa sig djupare.

ÅKTE TILL: ARUSHA OCH TABORA

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

Förutom samlingarna i kyrkorna

genom vardagssaker som att laga

mat och ordna fika – det blev ett

särskilt sätt att bygga gemenskap.

Jag var med i trädgårdsarbete och

och arbeta.

– det blev en resa där jag lärde mig

mycket, delade mycket med andra och växte.

MED SYSKONBANDET FÖR ATT BESÖKA TANZANIA CHRISTIAN ASSOCIATION FOR THE BLIND HÖSTEN 2022

n n n Jag åkte till Tanzania som

ledsagare tillsammans med Syskon-

bandet och var där i två och en halv

vecka. Vi var med på gudstjänster

och besökte skolor. Resan har betytt

väldigt mycket för mig – att få

dansa med vänner, äta bröd med ris och gryta, dricka det starka kaffet

som var så gott … Vi fick många nya

vänner, och jag håller kontakten

med dem och skickar bibelord och skriver på swahili – jag lär mig på

appen Duolingo. En medarbetare

på Kibreli Education Centre for the

Blind bjöd mig till ett bröllop, så jag

har åkt till Tanzania en gång till. Nu

är jag engagerad i en missionsgrupp, och jag har blivit inbjuden att kom-

ma tillbaka för att hjälpa till med undervisning och gudstjänster.

enkät ”Man måste ta chansen!”

BILD KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

CELINA FALK BOR I: LULEÅ ÄGNAR MIG ÅT: NÄR JAG INTE ÄR I KYRKAN ELLER SKJUTSAR MINA BARN ARBETAR JAG SOM HRSPECIALIST ÅKTE TILL: KYRKORNAS VÄRLDS RÅDS GENERALF ÖRSAMLING I BUSAN I SYDKOREA 2013

hundra och får möta andra erfarenheter, traditioner och perspektiv. Vid generalförsamlingen i

Karlsruhe 2022 blev jag omvald till centralkommittén. Det betydde

mycket för mig, dels för att det är

ett sammanhang där jag verkligen

ANNA-CLARA BIRGERSSON BOR I: SANKT OLOF I SIMRISHAMNS KOMMUN

trivs och känner att jag tas i anspråk,

ÄGNAR MIG ÅT: BÖCKER MED MIN

viktigt vilka som finns runt bordet.

TRÄDGÅRDEN, ARBETA SOM CHEF

inte bara bäras av äldre prästvigda

ÅKTE TILL: ANAFORA STIFTSGÅRD

dels för att jag tycker att det är

DOTTER MARIA, 8 ÅR, GRÄVA I INOM DAGLIG VERKSAMHET (LSS)

n n n Generalförsamlingen i

Kontinuitet är viktig, men den får

Kyrkornas världsråd, och jag var

män. Vi behöver människor med

I EGYPTEN 2006

kyrkan. Jag var med och planerade

livssituationer. Vilka röster som

n n n Jag kom till Anafora första

Busan var mitt första möte med ungdomsdelegat för Svenska

olika bakgrunder, erfarenheter och

gången 2006. Eller: livet slungade

ungdomsförmötet och ägnade

finns kvar för att berätta om den

komplexiteten både i organisatio-

perspektiv som följer med in i nästa.

tid var jag på Anafora i korta och

världsråd är på samma gång enkelt

så uppdraget att stötta centralkom-

till världen har det varit läge en

med konsensus som beslutsmetod.

med sandslotten är från, och om vi

mycket tid åt att försöka förstå

förra perioden påverkar också vilka

nen och själva mötet. Kyrkornas

Under den här perioden har jag ock-

och komplicerat, men framför allt

mitténs ledning med hur vi arbetar

glädje och gemenskap. I Busan blev

jag invald i centralkommittén och ungdomskommissionen.

Jag har fått vänner för livet, och

ynnesten att få vara med och på-

verka. Arbetet i Kyrkornas världsråd utmanar mig på ett annat sätt än

mina andra kyrkliga förtroendeuppdrag. Hemma är Svenska kyrkan

i majoritet, i Kyrkornas världsråd

representerar jag en kyrka av flera

mig dit, tror jag allt. Under tio års

längre perioder. Sedan Maria kom gång. Igår frågade hon var bilden

Några gånger har jag tagit grupper

till Anafora och vi har arbetat i vår egen process, mitt i alltet.

Sedan har jag försökt hjälpa till

lite här och där utifrån vad det har

funnits för behov och utifrån vad

jag tycker att jag klarar av. Anafora

förändras, och varje tillfälle där ger någon ny möjlig ingång.

Arbetet i vänföreningen i Sverige

är också ett sätt att hålla Anaforaglöden vid liv för mig.

Anafora och människorna där

har satt sin prägel på mitt liv och

förändrat och fördjupat min tro och mitt liv. Att se hur biskop Thomas leder och delegerar ledarskap är

inspirerande. Anafora fick mig att

kan åka dit. Så nu vi har Anafora på

se tro i praktiken, radikalt, och hur

Mest minns jag att jag tog emot

form som håller och ger utrymme

önskelistan igen!

stora, och små, grupper med gäster.

Enskilda värdefulla möten och att

vägleda runt på Anafora och försöka visa. Försöka vara till hjälp för gäster eller översätta fråga med min 1 %-

arabiska.

en gemenskap kan byggas till en

för var och en av dem som lever på

platsen och för dem som är gäster.

Att arbeta i kommun nu är nog det närmaste jag kommit Anafora på

hemmaplan: att tillsammans skapa

för alla.

nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

BILD MAGNUS ARONSON

enkät ”Man måste ta chansen!”

KASPAR FRANZEN

EMIL WENNERSTRÖM

BOR I: ÄLVSBYN

BOR I: UPPSALA, MEN HAR VÄXT

ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR SOM

UPP I UTKANTEN AV STOCKHOLM

FYSIOTERAPEUT PÅ HÄLSO

ÄGNAR MIG ÅT: KANDIDAT

CENTRALERNA I ÄLVSBYN OCH

STUDIER VID UPPSALA UNIVER

ARJEPLOG

SITET – STATSVETENS KAP MED

ÅKTE TILL: KILIMANJARO

FOKUS PÅ UTVECKLING OCH

CHRISTIAN MEDICAL CENTRE I

HÅLLBARHETSS TUDIER

MOSHI I TANZANIA VÅREN 2025

ÅKTE TILL: KARAGWE STIFT

n n n Jag är fysioterapeut, och

under min grundutbildning var jag i

Tanzania i två månader. När jag var

klar ville jag göra ett kliniskt utbyte och lära mig mer. Svenska kyrkan

samarbetar med Kilimanjaro Chris-

VÄRLDSVIDA KYRKAN-STIPENDIAT

EVELINA BÄCKLUND

självklar och grundläggande på en

ÄGNAR MIG ÅT: TEXTILARBETE

plats med kunskap som ses som

annan. Jag fick också hjälpa till med det roliga men slitsamma arbetet

på en värdfamiljs bananodling en dag.

Tiden i Tanzania gav mig en

massa fantastiska upplevelser och ett nytt och ovärderligt perspektiv

på livet. Jag tror inte att det går att

från Nyköpings församling – och

församlingsmedlemmar. Man kan

nella relationer och bistånd är något

som vi besökte. Vi hjälpte till med att

vänskaperna framöver. Internatio-

kulturen och vardagen på den plats

skap har jag varit tillbaka i Karagwe

och jag hade också kontakter med

olika beroende på var du hamnar

på en av skolorna. För mig blev Ung

av. Det alla gör är att delta i varda-

början på mina förhoppningsvis

lära mig mycket i en föränderlig

miljö, och jag har fått vara delaktig

lära sig om och ta del av kyrkolivet,

där man hamnar. Det kan bli väldigt och vad du själv är mest intresserad

gen där man befinner sig.

Jag själv fick bo på två olika sko-

lor, så jag passade på att hjälpa till

och stötta andra. Nu har jag läst

med undervisningen och fick vara

Stockholms universitet och sökt till

för barn i åldrarna 10–14 år. Den

jag inte kommit in än. Jag brinner

något tillbaka för all den fantastiska

det naturvetenskapliga basåret på

läkarprogrammet, men tyvärr har

för biståndsarbete, och min dröm

är att arbeta för till exempel Läkare utan gränser.

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

n n n Vi träffade systrarna i

diakonkommuniteten som driver

vända det jag har lärt mig ta vara på

Jag arbetade med mobilisering av

Jag har fått perspektiv, jag har fått

NYKÖPINGS FÖRSAMLING

jag i fyra olika församlingar i två–tre

hoppas att jag får möjlighet att an-

jag brinner för. Med hjälp av ett

Tiden där har betytt mycket för mig.

KONFIRMATIONSGRUPP FRÅN

bli en isolerad händelse i mitt liv. Jag

säga att syftet med utbytet är att

människor i byarna runt Moshi.

NEEMA-SYSTRARNA I MOSHI I TANZANIA MED EN GYMNASIE

n n n Jag fick åka till det nordväst-

ligaste stiftet i Tanzania, och där var

sådan här resa. Men resan får inte

att jag kunde söka ett resestipen-

patienter, träning och behandling,

ÅKTE TILL: USHIRIKA WA

få på något annat sätt än genom en

veckor vardera och bodde hos

dium hos Lunds Missionssällskap.

BOR I: NYKÖPING

HÖSTEN 2025

tian Medical Centre, och det var

deras koordinator som berättade

I TANZANIA SOM UNG I DEN

väldigt mycket nytta på en specifik

kyrkan, skolorna och barnhemmet.

Vi fick också träffa ungdomarna som utbildar sig till Montessori-lärare –

en del av dem hade ekonomiskt stöd

barn på skolan och barnhemmet

dela ut kläder och leksaker till barnen

stipendium från Lunds Missionssäll-

på barnhemmet och till barnen i

i en månad för att volontärarbeta

massajerna.

massajbyn, och ris och socker till Jag åkte till Tanzania som en del

i den världsvida kyrkan en fantastisk

av konfirmationen, så redan före

många meningsfulla internationel-

men och om hur min relation med

la projekt. Jag är tacksam att jag fick den möjligheten.

resan hade jag tankar om kristendo-

Gud såg ut, men veckan i Tanzania

förändrade mig. Mina ögon öppna-

des, andligt och socialt. Här i Sverige

lärare i engelska och datorkunskap

känns det nästan läskigt att prata

uppgiften blev min chans att ge

är en självklarhet för många. För mig

generositeten och gästvänligheten.

religion är helt på egen hand, men

Att jag kunde lära ut datorkunskap, som jag inte alls är expert på, gav

mig också insikten att man kan göra

öppet om religion eftersom det inte

var det jobbigt att försöka förstå vad i Tanzania fick jag träffa människor

som hade liknande tankar. Det hjälp-

te mig att navigera. Jag är inte lika rädd för att prata om min tro.

enkät ”Man måste ta chansen!”

YLVA MONTELIUS BOR I: STOCKHOLM ÄGNAR MIG ÅT: PLUGGAR KONST OCH FILOSOFI SAMT JOBBAR PÅ KROGAR I STOCKHOLM ÅKTE TILL: TANZANIA MED KÖREN NOVA FRÅN JÖNKÖPING 2017 – JAG VAR 12 ÅR DÅ

n n n Vi hade Bukoba som

och tog till artighet, men vi fick helt

enkelt skaka loss lite när barnen

drog med oss i dans och lek. Mötena

var varma och uppskattade av

båda parter. Det var fint att få inse

att man inte behöver språk för att umgås.

Ungefär såhär gick det till: vi

sjöng en Nova-låt för dem och de

en sång för oss, så lärde vi varandra

utgångspunkt och reste till vår

någon lek eller rytm, och sedan var

timmes väg bort, till andra städer,

fick vi en rundtur hos dem.

vänförsamling Katare någon

till Mwanza och Serengeti. Vi åkte runt en del i området och hälsade

också på i skolor, i församlingar och

på barnhem.

Bussen som fraktade runt hela

kören var varm och aldrig tyst.

Längst bak lekte vi billeken ”spö-

ket”, och där framme satt de vuxna

och problemlöste diverse tidsplaner och svårigheter utom när de slapp-

nade av och ledde allsång.

Det jag tydligast kommer ihåg

från våra möten med andra barn och grupper var den märkbara

kulturkrocken. Vi svenskar var blyga

det fri lek och lite mat, och kanske Resan till Katare kommer jag

aldrig att glömma! Det är så härligt

att resa i grupp, och när resmålet är

SANTAL MARIADOTTER SUNNQVIST BOR I: ÄNGELHOLM ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST I ÄNGELHOLMS FÖRSAMLING ÅKTE TILL: ROSSING CENTER I JERUSALEM SOMMAREN 2023 – ETT PRAKTIKSTIPENDIUM SOM LUNDS STIFT, KYRKOKANSLIET OCH LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

undrar över konflikten, och det gör

ju stor skillnad att ha perspektiv

från människor som lever där och

har sina berättelser, att kunna vara

nyanserad. Något jag tar med mig i

mitt arbete här är hur de arbetar på

centret – det var spännande att vara

med på workshops och bibelstudier och se deras metoder. De arbetar

med så många målgrupper: skolor,

SAMARBETADE OM

universitetsstudenter, utländska

n n n Jag läste Religious Roots of

Det har hänt så mycket sedan jag

gäster ...

Europe, en masterutbildning i Lund,

var där, och jag tänker ofta på män-

vi hade varit i Jerusalem och träffat

berörd – vissa platser kan man ju

läsare. Jag är intresserad av religion,

som har så stor betydelse och som

när jag fick höra om stipendiet, och

niskor och platser och blir väldigt

inte ens besöka nu. Det är platser

en bit bort geografiskt och kulturellt

John från Rossing Center som före-

Perspektiv vidgas, förståelsen ökar

historia, politik, samhälle – och jag

äventyr. Vi fick också lite ny luft i

Vissa av de saker som min

Rossing Center kom till Skara stifts

på Rossing Center blev kanske

jag vara med. Det var som att jag

får utbytena en helt annan funktion. och resan blir ett oförutsägbart

körens repertoar. ”Var har ni lärt

er den låten?” Mycket häftigt att

kunna svara: ”I Tanzania såklart!”

tänkte: man måste ta chansen!

praktikantkamrat och jag gjorde inte så relevanta eftersom läget

vi hör om i vår vardag i kyrkan.

Jag är från Borås, och när några från präst- och diakondagar i Borås fick

visade dem mitt hem, och jag hade

förändrades, men att jag har varit

ju hört nyheterna, men då fick jag

mitt arbete. Många i församlingen

hänt.

i Jerusalem är en tillgång för mig i

också höra av dem vad som hade

vet det och är intresserade. De

nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

enkät ”Man måste ta chansen!”

ANNA AHLVIN

IDA HELGESSON

BOR I: LINKÖPING

BOR I: MALMÖ

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR TANDLÄKARE

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR REPORTER PÅ

ÅKTE TILL: IGLESIA FILIPINA

YSTADS ALLEHANDA, MEN JUST NU

INDEPENDIENTE PÅ FILIPPINERNA I

FÖRÄLDRALEDIG

TRE MÅNADER 2006

ÅKTE TILL: ANAFORA I EGYPTEN I

n n n Min reskamrat Helena och

jag lärde känna varandra under

utbytesresan och fick åka runt till

många platser och församlingar. Vi

deltog i gudstjänstliv, fick en inblick

i värdkyrkans och församlingarnas

arbete och deltog också i vanliga vardagssysslor med vänner och

familjer som vi bodde hos eller som

var anslutna till de församlingar som vi besökte.

n n n Det var min första resa

ensam, och jag lärde mig mycket

både om mig själv och andra. Jag

hjälpte till med allt möjligt: diskade,

den Troll, bland annat.

CIVILINGENJÖR

i trädgården och tog hand om hunAnafora är en speciell plats som,

i alla fall för mig, inte alltid var helt lätt att förstå sig på, och jag tror

plats på andra sidan jordklotet, och

har ju också fått en liten inblick i

Det var en mycket fin upplevelse att möta alla människor och att se hur

kyrkan och de olika församlingarna

vi besökte fungerar och verkar.

Nu har det gått 20 år sedan jag

var där, och tyvärr har jag inte tagit mig tillbaka till Filippinerna, men

jag ser tillbaka på IFI, landet och

människorna jag mötte med stor

värme och tacksamhet, och är väl-

digt glad att jag fick chansen att åka

på utbytet. Och jag kan fortfarande Filippinernas nationalsång, som vi

fick sjunga minst en gång om dagen under hela vår vistelse, utantill! u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

BOR I: GÖTEBORG ÄGNAR OSS ÅT: KLARA ÄR

att jag bär tiden där med mig mer

att orientera sig i den nya kulturen.

KLARA OCH SIMON EVALDSSON

dukade, målade i kyrkan, arbetade

En viktig del av utbytet var att

uppleva hur det är att vara ny på en

APRIL–JUNI 2018

LÅGSTADIELÄRARE, SIMON ÄR ÅKTE TILL: ARUSHA I TANZANIA MED EVANGELISKA FRIKYRKAN VÅREN 2025, TRE MÅNADER

den koptiska kyrkan – jag visste

åkte. Att under en tid i början av

vuxenlivet få möta en helt annan

kultur tror jag skulle vara nyttigt för nästan alla!

och inte minst i att anpassa oss

till en helt annan kultur. Vi tyckte

att det var både roligt och givande att känna att vi verkligen kunde hjälpa till och bidra med det vi

gjorde samtidigt som den här tiden

formade våra liv och vår relation. Vi

fick nya insikter, upplevde vardag

än vad jag kanske vet själv. Jag

nästan ingenting om den innan jag

vår tro, vår generositet och språket,

n n n Klara undervisade i religion,

bild, idrott och var lärarassistent på en kristen internationell skola, och

jag hade en svensklektion i veckan

för svenska missionärsbarn. Simon

och äventyr tillsammans och fick på

så sätt känna ”vi-teamet” i en helt

ny kultur. Och vi fick ta oss igenom

utmaningar som vi aldrig skulle ha stött på i Sverige.

I min undervisning här i Sverige kan

hjälpte till på svenskan och idrotten.

jag, Klara, ibland göra kopplingar till

på ett ungdomscenter. Där hade vi

intresserar och fångar eleverna på

tillsammans på fredagar. Varannan

ta utifrån min egen erfarenhet.

gar med gudstjänst, mat och lek för

verkligen möjlighet att skapa fina

Utöver det höll Simon i en datorkurs också andakt, engelska och idrott

lördag var vi med och höll i barnda-

föräldralösa barn.

Vi är så tacksamma att vi fick

möjligheten att göra det här. Det

har verkligen gett oss ett bredare

perspektiv på livet. Vi fick utmanas i

det vi fick uppleva i Tanzania. Det

ett helt annat sätt när jag kan berät-

Under vår tid i Tanzania fick vi

relationer. De gav oss många tankar om tron, vardagslivet, stress, gene-

rositet och vad som faktiskt är det

viktigaste i livet. En del av dem har vi fortfarande kontakt med.

enkät ”Man måste ta chansen!” BILD STEVE NYSTRÖM

ÖRJAN AXELSSON

PELLE ERIKSSON

BOR I: LINKÖPING

BOR I: GÖTEBORG (NYINFLYTTAD),

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR STIFTSADJUNKT

TIDIGARE UTANFÖR FALUN ÄGNAR MIG ÅT: HAR BÖRJAT STUDERA OFFENTLIG FÖRVALT

ÅKTE TILL: STADEN BENI SUEF I

NING VID GÖTEBORGS UNIVER

EGYPTEN, 12 MIL SÖDER OM KAIRO,

SITET, ÄR ENGAGERAD I SVENSKA

HÖSTEN 2000, MED DEN KOPTISKA

KYRKANS UNGA DÄR JAG SITTER

KYRKAN SOM VÄRD

n n n Jag kom till en klosterorden,

Deir Banat Maryam, Mariadöttrarna. Det var på den tiden en av få socialt

verksamma ordnar i den koptiska kyrkan, och jag var knuten till en

skola i Beni Suef men besökte också

mycket av deras övriga verksamhet.

BILD NICLAS FASTH

OCH ENHETSCHEF I LINKÖPINGS STIFT

I FÖRBUNDSS TYRELSEN ÅKTE TILL: ZIMBABWE DÄR DEN

MOA EKLÖF

LUTHERSK-EVANGELISKA KYRKAN,

BOR I: JÖNKÖPING

ELCZ, TOG HAND OM MIG – JAG

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FRILANSANDE

VAR DÄR I TVÅ MÅNADER HÖSTEN

MUSIKALARTIST OCH SÅNGERSKA,

2025 OCH RESTE RUNT I NÄSTAN

JUST NU PROJEKTANSTÄLLD PÅ

HELA LANDET

Inbjudan som jag fick var att

ÖSTGÖTATEATERN ÅKTE TILL: TANZANIA MED BARNKÖREN NOVA FRÅN

Det knappa halvåret i Egypten

komma och arbeta med barn, unga

JÖNKÖPING 2017

på flera olika nivåer. Jag var teologi-

kyrkans skolor och på statliga och

n n n Vi bodde på en stiftsgård i

intresset för den orientaliska orto-

var ofta att leda samtal med ung-

den tiden. Jag har haft mycket nytta

och sitt land i framtiden. Det var

har betytt så oerhört mycket för mig, student när jag fick stipendiet, och

doxa kyrkan blev stort för mig under

av en praktisk kunskap om en av de

och demokrati. Jag var på flera av

kommunala skolor, och min uppgift domar om hur de ville se sin kyrka

i Sverige, hur vi arbetar och lever här.

spännande att få se så olika delar av

där ekumeniken har varit stor och

Min tid i Zimbabwe har betytt

har varit en del av församlingens

livet kan levas med glädje och kärlek

verksamhet och gudstjänstliv. Men det som har påverkat mig mest

otroligt mycket för mig: att få se hur oavsett hur omgivningen ser ut, att

det kan vara otroligt fattigt, man

är på ett personligt plan: en varm

kanske inte vet eller kan garantera

dess teologi, historia och liturgi,

man ändå kan vara så varm och

känsla för den koptiska kyrkan med och för landet Egypten som är så

fascinerande.

i Katare och olika byar som hade

väldigt olika förutsättningar. Vi

fick se städer och marknader och

– jag pratade mycket om hur det är

många kristna från Mellanöstern

hem för olika åldrar, en församling

också ett mer allmänt kulturutbyte

orientaliska kyrkorna, inte minst

när jag har arbetat i församlingar

Bukoba och besökte två olika barn-

när nästa måltid kommer, men att kärleksfull mot alla. Men också hur

mycket församlingen och en tro på

Gud kan betyda för människor, att de har hopp och gemenskap.

på i flera hem, pratade om hur

deras vardag såg ut och åt middag

tillsammans.

Vår körresa till Tanzania är utan

tvekan den häftigaste och mest

givande resa jag har gjort. Det var

så mycket nytt att uppleva, och det

utmanade mig på ett positivt sätt.

Mötet med människorna var det

bästa – att få en inblick i hur andra lever och få syn på likheter och

olikheter mellan våra liv. Det måste

man åka dit för att få uppleva!

FOTNOT: Lunds Missionssällskap

nationalparken Serengeti. Det var

är med i flera stipendiesamarbe-

landet och hur olika sammanhang-

världsvida kyrkan, en internationell

en och omständigheterna var på de olika ställena.

Framför allt mötte vi människor i

sång, lekar och samtal. Vår kör sjöng

något ur vår repertoar, de gjorde

likadant, och sedan bjöds vi in till att

sjunga och dansa alla tillsammans.

Vi fick uppleva delar av deras kultur och förhållningssätt, och vi hälsade

ten, just nu bland annat Ung i den kurs på Henry Martyn Institute i

Hyderabad och två olika stipendier

för volontärer på Anafora i Egypten. Dessutom kan enskilda, grupper och organisationer ansöka om

stipendier för resor, utlandsstudier,

volontärarbete, utlandspraktik och utbyten. De flesta av dem som berättar här är tidigare stipendiater. nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

intervju Alla psalmer

Alla psalmer avslutas med ”amen”

Ekumenik på andra sidan jordklotet tidigare och hade många kontakter för svensk ungdomskör –hemland dels hade hon hittat kyrkliga sammanhang – Vi fick kontakt med Japan, men vi

lärde också känna varandra bättre, och vår församling, säger Elena Serafimova. I februari 2025 var hon i Tokyo med ungdomskören Con Dios från Lund.

nnn INTERVJU ANNA BRAW BILDER PRIVATA

17 svenska tonåringar äter lunch. Deras sällskap är några av eleverna på en japansk gymnasieskola, och i dagens program ingår också att sjunga tillsammans på japanska i skolans lunchgudstjänster. Skolan är nämli gen kristen, och det är två gudstjänster för att alla de 1 000 eleverna ska kunna delta. – Det var inte så lätt att prata med varandra, säger Elena Serafimova, men de lärde oss att vika origami, och Makiko förklarade att de har mycket fokus på att läsa och skriva engelska i skolan och inte prata så mycket. Makiko, det är Makiko Nakamura-Ottos son, som gick i pension i somras. Hon har va rit kyrkomusiker i Maria Magdalena kyrka i Lund i många år, och Elena Serafimova har varit körsångare i Con Dios fram till den här vårterminens slut. – Makiko är en fantastisk pedagog och människa, säger hon, och när hon frågade vart vi ville resa sa vi direkt: Japan! Det hör ju inte till vanligheterna att svenska ungdomskörer reser till Asien, men Makiko Nakamura-Ottosson hade ordnat resor till sitt

som gärna tog emot henne och körsångarna, och dels har hon delar av sin egen familj kvar, och den församling som hon var med i. – Vi gjorde allt möjligt för att samla in peng ar till resan, berättar Elena Serafimova. Vi sam lade pant och bakade och ordnade konsert. Parallellt med de satsningarna skickades det ansökningar till olika fonder och till Lunds Missionssällskap, och det visade sig vara nog så viktigt eftersom den ursprungliga budgeten sprack när priset för flygbiljetter och annat steg kraftigt. – Vi är så tacksamma för all hjälp vi fick, säger Elena Serafimova.

”spärrar upp öronen” En annan del av förberedelserna var en studie cirkel som pågick parallellt med körens repe titioner, gudstjänster och konserter. Makiko Nakamura-Ottosson beskrev den i ansökan till Lunds Missionssällskap: ”Teman: Skillnader och likheter mellan Svenska kyrkan och kyrkan i Japan – hur möter vi varandra? Hur är kristendomen i andra länder? Vad betyder ekumenik? Kultur och religion i Japan och hur de genomför sitt fredsarbete i dagliga livet. Hur kristendomen fungerar och vad den har att erbjuda i ett land som saknar kristna traditioner. Hur kristna kyrkor anpassar sig till en miljö där shinto och buddism dominerar och hur missionsarbetet i Japan har gått till genom historien. Konflikter nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju Alla psalmer

BILD: DIALOGUE IN ACTION

och krig i världen genom historien. Fredsar bete i världen.” – Många av oss hade inte varit utanför Eu ropa före resan, säger Elena Serafimova. Nu har det ju blivit så att när jag hör någon nyhet från Japan spärrar jag upp öronen och lyssnar extra noga.

gudstjänstförberedelser Projektet fick namnet ”Vi är ett”, och Makiko Nakamura-Ottossons hemförsamling i Tokyo innan hon flyttade till Sverige, Yachiyodai kyrka i Tokyoförorten Chiba, stod som värd för besöket. Efter landningen på flygplatsen Haneda åkte gruppen till Asakusa Kannon, ett buddhisttempel som ligger i närheten, och sedan till den kyrkan för att planera den guds tjänst som skulle firas dagen efter. – Det är en protestantisk församling, säger Elena Serafimova. Det finns en miljon pro testanter i Japan, och de firar gudstjänst på samma sätt som vi. Con Dios sjöng, för församlingen och till sammans med församlingen, och japanskan och svenskan blandades. – Jag kände absolut igen psalmer, till exempel ”O store Gud”, säger Elena Serafimova. Men en skillnad är att de sjunger ”Amen” i slutet på alla psalmer! Responsen på körens medverkan blev över väldigande: – Vi kunde se hur tacksamma alla var, för våra röster och för det vi visade av vår kultur – det var en magisk känsla: det vi gör har en mening, och musik kan ena människor! – Genom att fira gudstjänst tillsammans med församlingen lärde vi oss att ”vi är ett”, u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

säger Makiko Nakamura-Ottosson. Vi insåg att det är viktigt att stärka länken mellan kyr korna i världen. Det är en ekumenisk resa vi har gjort. Vi är ett i Kristus, och vi är ett med våra medmänniskor, var de än lever i världen.

”härligt att redan ha varit där” Elena Serafimova berättar att hon själv kom med i kören redan när hon gick i förskoleklass och att många av de andra också har gjort det. Länken till en annan del av världen har funnits hela tiden: – Makiko berättade för oss att hon kommer från Japan, och vi har alltid sjungit sånger på japanska. Det har varit mycket filmmusik, som Totoro-sången [ur den japanska animé-filmen Min granne Totoro, red:s anm]. Vi hade övat in en del nya sånger inför resan, för att imponera på dem och för att kunna sjunga tillsammans. – Vi ville ge ungdomarna möjlighet att fun dera djupare kring kulturer, religioner, konflik ter och människors rättigheter, och tänka på varför konflikter uppkommer och vad man kan lära av dem, säger Makiko NakamuraOttosson. Japan är ett land som har varit märkt av krig och mänsklighetens mörka sidor. Sedan har människorna där strävat efter att bygga upp ett fredligt samhälle. Till exempel finns det inga konflikter mellan landets tre stora religioner. Utöver buddhisttemplet blev det därför be sök i ett shintotempel, vid kejsarpalatset och på ett museum som har krig som ämne och ett annat som har fred som sitt. Och så åkte grup pen till Harajuku, som på 1990-talet blev ett slags enorm utomhusfritidsgård för japanska ungdomar – dit kom de i stora skaror för att visa sina fantasifulla kläder, göra dansshower

BILD: DIALOGUE IN ACTION

intervju Alla psalmer

och musicera för varandra. Besöket där och på några andra platser i Tokyo blev också en erfarenhet av den nutida japanska kulturen. – Just nu är det ju en Japan-våg bland ung domar i Sverige, säger Elena Serafimova. Då är det härligt att redan ha varit där!

vår och lucia För att fördela ansvaret lite följde några vuxna från Maria Magdalena församling med, och kören var uppdelad i mindre grupper med en vuxen vardera. – Vi hade aldrig tråkigt, säger Elena Serafi mova. Det var ju absolut annorlunda att åka omkring i Tokyo, men de flesta av oss är långa, så vi såg varandra. Det som var lite intressant var att alla bara tryckte sig in på tågen och i tunnelbanevagnarna. Och vi åkte lokaltåg i över en timme från en del av Tokyo till en annan … Eftersom resan skulle få rum under sport lovet blev det inte så många dagar, men de var desto mer innehållsrika. – Vi fick kontakt med Japan, men vi lärde också känna varandra bättre, och vår försam ling, säger Elena Serafimova. När vi kom hem var det som att varenda en i kyrkan kom och frågade hur vi hade haft det. Vi har haft en gudstjänst där vi sjöng sånger och visade bilder, och vi bjöd på japanskt godis. – Jag hoppas att resan har hjälpt ungdomar na i Con Dios att få en bredare syn på livet, säger Makiko Nakamura-Ottosson. När vi sjöng psalmer tillsammans på både svenska och japanska kände vi att vi alla är syskon i Guds stora familj. Att få uppleva ekumenik i unga år är något betydelsefullt. Genom den här resan kom vi ett steg närmare vårt mål: ”Vi är ett.” I folkvimlet på de stora järnvägs stationerna i Tokyo var vi med i strömmen av människor som färdas genom livet. n nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju

”Aldrig utanför eller övergiven” Från vinter till försommar i Luleå, Umeå och Växjö u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

intervju ”Aldrig utanför eller övergiven”

– Jag kom till en kyrka där många deltar, säger Aivan Tumwesige. Våren 2026 var han en av Bukoba stifts fyra Sverige-stipendiater. nnn INTERVJU ANNA BRAW BILD HANNA SOLDAL

Årets Ung i den

världsvida kyrkanstipendiater från

Bukoba stift och Karagwe stift i

Evangelical Lutheran

Church in Tanzania:

Asiimwe Nixon, Joynes Daniel,

Rivason Mumanya, Lightness John,

Eveline Gatege,

Julieth Samson,

Aivan Tumwesige

och Kelvin Cleophace.

– Jag kände mig aldrig utanför eller övergiven, säger Aivan Tumwesige. Det var något väldigt fint för mig. Gästfriheten vi upplevde i alla församlingar, våra värdar, alla andra också, hur alla samarbetade med varandra … det var mycket som gjorde mig glad. Sedan slutet av maj är Aivan Tumwesige hemma i Bukoba igen. Den augustisöndag när den här intervjun görs råkar vara hans födel sedag, och han har firat den med en mässa som blev lite längre än han hade räknat med, men han har tid med en telefonintervju också. – Min främsta erfarenhet är att jag hade så många förutfattade meningar och bilder av hur det skulle vara i Europa, säger han. Jag hade till exempel hört att det inte är några unga i kyr kan. Sedan hittade jag många – det var bara det att de inte var med i söndagsgudstjänsten. Det är annorlunda, men jag tror att det är bra att låta ungdomarna träffas på egen hand. Många unga är blyga när de är bland vuxna.

tid att åka Den som tror att alla Ung i den världsvida kyrkan-stipendiater yrkesarbetar i sina kyrkor eller studerar för att kunna göra det kan bli förvirrad av att möta Aivan Tumwesige. Han är utbildad ekonom. – Men jag har siktat på att få arbeta i inter nationella projekt, säger han, och jag vill delta i projekten, inte sitta på kontor utan engagera mig i samhället. Jag vill arbeta med bistånd. Det är mer än ekonomi. Uppmaningen att söka till utbytet med Svenska kyrkan kom lägligt för honom:

– Jag hade arbetat med ett miljöprojekt för DanMission, och jag visste att det skulle avslu tas och att jag skulle vara ledig mellan februari och juni. I mitten av juni började han en ny anställ ning, hos samma arbetsgivare men i ett nytt miljöprojekt. Månaderna i Sverige passade bra inemellan. – Det var i oktober som vi fick höra i en gudstjänst att vi kunde ansöka, berättar han. Jag försökte ta reda på mer och ringde en vän som var stipendiat för länge sedan. Han sa att det är ett bra program, särskilt om man är ung, och att man kan lära sig mycket och göra mycket nytta i samhället och kyrkan när man kommer tillbaka.

förberedelser i snölandskap En av Aivan Tumwesiges vänner skickade också in en ansökan men kom inte så långt som till intervjun. – Jag blev intervjuad i november, det var bara åtta minuter hemifrån eftersom jag bor i Bukoba, och en vecka senare fick jag beskedet. De sa också att jag måste ordna pass. I februari skickade vi våra visumansökningar. Ungefär fem månader efter att idén dök upp mötte Maya Skagegård, som arbetar med Ung i den världsvida kyrkan, Aivan Tumwe sige och de andra på Arlanda. De filippinska deltagarna hade problem med sitt flyg, men de tanzaniska åkte till Rättviks stiftsgård för att förbereda sig för församlingsvistelserna. – Det var väldigt kallt och mycket snö, men vi hade ett schema med rum som vi skulle gå till och ämnen – de försökte berätta för oss om Sverige och om Svenska kyrkan.

nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju ”Aldrig utanför eller övergiven”

Vid Siljans strand i

vinterväder: Lightness John, Rivason Mumanya, Kelvin

Cleophace, Asiimwe Nixon, Julieth Samson, Eveline

Gatege, Joynes Daniel och

Aivan Tumwesige.

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

”vi lärde oss av varandra” Aivan Tumwesige och hans kamrat Kelvin Kai jage Cleophace fick först resa till Luleå stift. – Eftersom det var så kallt fick vi mest vara inomhus, och det var annorlunda för oss, sä ger han. Men efter kanske fem eller sju dagar hade jag vant mig. Vi träffade en barnkör och barngrupper. Det var Luleå domkyrkoförsamling som var värd för stipendiaterna, och eftersom de inte hade träffats förrän de ansökte om visum var det också i den församlingen de började lära känna varandra på riktigt. – Det var lite svårt under de första veckorna, men vi lärde oss av varandra och förändrade

varandra. Nu tycker jag att det är en bra erfa renhet att vi var två. Jag lärde mig mycket av honom. Kelvin studerar teologi. Vi kunde prata med varandra – vi kommer faktiskt från sam ma stam och har samma modersmål.

”lite blyga ibland” I Luleå fick de vara med i flera kyrkor utöver domkyrkan, öva med en kör för att sedan sjunga i gudstjänsten, möta människor i oli ka åldrar. Och göra något som de aldrig gör hemma: – Vi fick vara med och dela ut nattvarden! Det går inte i ELCT, för där måste man vara prästvigd för att göra det. Det var en fin upp levelse. Aivan Tumwesige återkommer till de före ställningar han hade om Europa.

intervju ”Aldrig utanför eller övergiven” UNG I DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN 2026–2027

13 svenska stipendiater

reste ut till Bukoba stift och

Karagwe stift i Tanzania och

till Iglesia Filipina Independiente i början av september.

I mars kommer fyra stipen-

diater från Bukoba stift, lika

många från Karagwe stift och sex från Filippinerna

för att vara i Sverige fram

till slutet av maj. De reser

två och två till de stift som

deltar i utbytet och tas emot

i församlingarna där.

Du som vill läsa om de tidi-

gare stipendiaterna (från alla

de tre kyrkorna) och deras er-

farenheter hittar dem allihop

– Jag hade hört en del om europeisk kultur, men jag kom till en kyrka där många deltar, och jag upptäckte att det inte bara var kyrkaktiviteter utan att kyrkan är mycket närvarande i sam hället också. I Umeå stadsförsamling och i Växjö pasto rat fortsatte det med babysång, frågestunder med konfirmander, gudstjänster, körövningar och barngrupper. – När vi mötte ungdomar frågade vi dem om Svenska kyrkan, och de frågade oss om ELCT, och vi jämförde. Konfirmanderna var lite blyga ibland, men deras ledare hjälpte till, så vi började med att prata med dem, och se dan kom det igång.

på Svenska kyrkans blogg I någon annans vardag.

UNG I DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN

Du som är 18–30 år och

är engagerad i Svenska

kyrkan och i internationella frågor är välkommen att

söka till Svenska kyrkans

utbytesprogram Ung i den

världsvida kyrkan 2027.

Lunds Missionssällskap är

med och finansierar utbytet, som innebär utbildning

i Sverige, tre månader i

Tanzania (Bukoba stift eller

Karagwe stift), Filippinerna eller Colombia (hos The

Evangelical Lutheran Church in Colombia, IELCO), hösten

2027 och uppföljning med församlingsbesök efter

hemkomsten. Det är enkelt

att hitta ansökningssidan på

Svenska kyrkans webbplats

när den öppnar vid årsskiftet, och den är öppen fram till

15 mars.

återseende Parallellt med allt som hände i församlingarna fanns uppgiften att arbeta med ett eget projekt för att kunna redovisa det under de avslutande dagarna i Rättvik. – Det var en bra sak för mig, säger Aivan Tumwesige. Jag tänkte mycket på det och tyck te att det fanns så mycket jag hade kunnat välja, men jag bestämde mig till slut för att jämföra begravningstraditioner. Så det arbetade jag med hela tiden, och det var väldigt, väldigt intressant. När vi kom tillbaka till Rättvik och jag fick höra de andras presentationer tyckte jag att de också var så intressanta. Allt var saker som jag inte själv hade upplevt. Under den träff som var inlagd mitt i Sveri gevistelsen hann gruppen också med två dagar i Uppsala. – Där fick vi träffa alla de svenska stipendi aterna från 2025. Vi pratade med dem, och jag insåg att jag hade sett en av dem i min hemför samling i Bukoba ett par gånger! Det var också under ”mitträffen” som de tanzaniska och de filippinska stipendiaterna möttes för första gången.

– Nu är jag vän med dem på sociala medier, och en av dem är ekonom som jag. Vi har kontakt ibland, och vi kan prata mycket om vårt arbete.

samtal på gatan I Sverige fick Aivan Tumwesige ibland möjlig het att berätta om sitt arbete för DanMission. – Det projekt som jag avslutade innan jag åkte var ett miljöprojekt med fokus på att människor skulle få hjälp att hitta inkomst genererande initiativ, säger han. Det som jag har börjat med nu är ett annat, ett där vi ar betar med naturvård och med att återställa miljöer. När jag var med på ett bibelstudium i Växjö fick jag berätta om båda projekten, och de var nyfikna och ställde många frågor. Där fick jag tid att förklara, och vi talade om de klimatförändringar som vi i Tanzania ser. Nu är det i Bukoba han får berätta, och då är det Sverige som är ämnet: – Innan jag åkte berättade jag i församlingen vad jag skulle göra. När jag kom tillbaka ville alla höra om allt jag hade varit med om. Jag har gjort en presentation, men det har också blivit massor av samtal. Det mesta är helt informellt, på gatan. Jag går omkring här i min Act Svens ka kyrkan-jacka, och alla frågar. Jag försöker svara och förklara på ett enkelt sätt, och jag visar Act Svenska kyrkans Instagram-konto och berättar om humanitära projekt. Innan jag började arbeta för DanMission hade jag inga erfarenheter från internationella sammanhang. Jag har lärt mig mycket, och jag vill göra mer, jag vill vara med i samhället. En sak till vill han säga innan födelsedags firandet fortsätter: – Nattåget! Det var en stor upplevelse! n

nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

intervju

”Det är en inställning till livet”

Vårtermin i Egypten blir inspiration för vardagen hemma Bibelskolepraktik på en koptisk stiftsgård? Hanna Bertilsson och Theodor Stenberg tackade ja.

nnn INTERVJU ANNA BRAW BILD MAGNUS ARONSON

Övre bilden: Theodor, Elias, Hanna , Emma, Isak och

Klara från lärjungaskolan på Götabro.

Nedre bilden: Theodor (i keps)

tillsammans med Fares,

syster Theodora, Mohrail, Erini,

Hanuna, Mariam och Maureen

på Anafora Community College.

– Jag har alltid tänkt att jag skulle gå på bibel skola, säger Hanna Bertilsson. Ett tag velade jag lite, men Götabro var rätt för mig. Jag ville lära mig mer om Bibeln, kontexten, mer om Gud och mig själv. Hon tog studenten från samhällsprogram met med beteendevetenskaplig inriktning för ra sommaren och ska börja arbeta som resurs på en grundskola nu. Under läsåret inemellan har hon gått på Evangeliska frikyrkans bibel skola Götabro ett par mil från Örebro. – Det var ingen i min gymnasieklass som pratade om att gå på bibelskola, säger hon, men jag kände många andra.

tre månaders praktik Götabro bibelskola tog emot sina första elever 1894, och numera kallas den ettåriga bibel linjen för lärjungaskola och räknas som en del av Örebro folkhögskolas utbud. Många av Evangeliska frikyrkans vuxna medlemmar har gått den eller någon av de kortare kurserna. Vissa veckor under terminerna kommer Ung ledare-eleverna – de studerar på halvfart och

har samtidigt halvtidstjänstgöring bland barn och unga i församlingar. Också lärjungaskolans elever har praktik, men den är koncentrerad till tre månader un der vårterminen. Hanna Bertilssons klasskamrat Theodor Stenberg skrattar lite när han berättar: – Jag hade läst fel – jag trodde att praktiken var tre veckor! Men sedan tyckte jag att det lät kul. Jag var taggad redan från början. Jag kände mig ganska långt från Gud året före och tänkte att antingen tror jag eller också tror jag inte. Det var min familj som peppade mig att söka, särskilt min mamma, för hon har själv gått på bibelskola. – Jag hade kanske en snäv bild av praktiken, säger Hanna Bertilsson. Hade jag gjort den i Sverige hade jag fått arbeta med barn och ungdomar i någon kyrka. Sedan valde jag att göra den utomlands, och så blev den något av det bästa under hela året.

lektioner i arabiska Lärjungaskolan erbjuder praktik i lite olika sammanhang utomlands – en grupp ur årets klass gjorde sin i Kairo. – Jag hade önskat Paraguay, men det blev inget, säger Theodor Stenberg. – Och jag blev tilldelad Anafora och tacka de ja till det, säger Hanna Bertilsson. Sedan nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju ”Det är en inställning till livet”

GÖTABRO nära Kumla är

en viktig plats för Helgelse förbundet (som senare

blev en del av Evangeliska frikyrkan) – här samlade

förbundet bibelskoleelever

redan på 1890-talet. Nu ingår skolan i Örebro folkhögskola

och erbjuder den årslånga lärjungaskolan med möjlighet till praktik på Anafora, en

terminslång kurs, en kortare

kurs, tonårsbibelskola på

sommaren och en ledarut-

bildning där unga arbetar i

församling samtidigt som de

studerar. Götabro fungerar

också som retreatgård.

blev det några byten, men till slut var vi sex i gruppen som åkte dit. De fick videolektioner i arabiska av en kvinna i Kairo, talade med Peter Landgren som är den svenske verksamhetsledaren på Anafora Community College och gick en kurs som skulle förbereda dem för praktiken. – Det var en från EFK som kom och berät tade om mission och om olika kulturer, säger Theodor Stenberg. – Jag visste att jag ville göra praktik som var praktisk, säger Hanna Bertilsson. Vi talade om att mission ska handla om att visa Guds kärlek till människor – inte att man själv ska rädda andra för att man är bättre, utan att det är Gud som räddar.

självklar tro Tidigare Götabro-praktikanter hade haft Ana fora Community College, en ganska ny inter natskola för tonåringar och unga vuxna i behov av att komplettera skolämnen, som huvudsys selsättning. – Jag var lite nervös för ACC, säger Hanna Bertilsson. Jag har inte så lätt för engelska. – Vi trodde att vi skulle vara mer där, säger Theodor Stenberg. Timmarna på skolan blev ett slags engelsk ordförrådsträning och konversationsträning som de fick hålla i tre och tre, och de kunde också hjälpa till som elevassistenter när någon av lärarna ledde lektioner. Dessutom ville ele verna gärna spela fotboll. Och så gick alla i kyrkan tillsammans, extra mycket under fastan. – Jag blev superinspirerad av den tro de har, säger Theodor Stenberg. Den är så självklar för dem, och så stark. Eleverna var så glada över att få fira gudstjänst.

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

sopa golv och skala potatis Resten av arbetsuppgifterna var mer praktiska: – Vi gick till morgonmötet varje dag och träffade Abuna Cherubim, säger Theodor Stenberg. Han sa var det behövdes hjälp den dagen. Det blev mycket att skala potatis och sopa golv. Det var väldigt enkla uppgifter, och det kanske inte alltid kändes så meningsfullt, men vi visste att om vi gör det så kan systrarna och prästerna göra mycket annat. – Man märkte också hur glada alla besöka re var över att vara där, säger Hanna Bertilsson, och då var det meningsfullt att vara med och underlätta för att de skulle kunna komma. – Ja, och systrarna var så glada för allt som vi gjorde, säger Theodor Stenberg. Det finns tre större kök på Anafora: ett i det ursprungliga bondgårdsköket, den byggnad som fortfarande kallas ”villan”, och så ett på kurscentrets område och ett i restaurangen för de besökare som kommer bara en dag. – Det blev så att jag gillade ett av köken väl digt mycket, säger Hanna Bertilsson. Jag lärde känna dem som arbetade där, och jag älskade att vara där. – I Anastasia-köket kunde ingen engelska, berättar Theodor Stenberg, men då fick man ta det med lite humor. Det var rätt roligt! Och man kan bygga en vänskap även om man inte kan kommunicera intellektuellt. – Ja, säger Hanna Bertilsson, vi hade lärt oss några fraser och så namnen på frukter och grönsaker. Man behöver inte alltid ett språk! ”en annan rytm” Mot slutet av terminen reste gruppen till en av Egyptens turistorter tillsammans med de klasskamrater som praktiserade i Kairo. Tan ken var att alla skulle få lite semester.

intervju ”Det är en inställning till livet”

BJÖRN DO, UNSPLASH

ANAFORA COMMUNITY COLLEGE

De senaste åren har den koptiska stiftsgården

Anafora utöver kommunitet, retreatverksamhet, kurser,

gästhem, jordbruk och

hantverk drivit ett slags folkhögskola med den svenska

folkhögskolan som förebild.

De första åren var det kommunitetens medlemmar

som studerade där, och de

tre senaste årskurserna be-

står av tonåringar och unga

vuxna från Qusseya stift. Peter Landgren, tidigare

lärare på Helsjöns folkhög-

skola, är verksamhetsledare

tillsammans med syster

Theodora. Lunds Missions-

sällskap har stöttat inköpet

av en buss för skolresor,

Peter Landgrens kostnader

och stipendier för pedagoger

som vill göra en terminslång

insats i undervisningen.

Dessutom är praktikanter

från lärjungaskolan på Göta

bro på plats tre månader under vårterminen.

– De andra hade varit i storstadsstressen, men för mig blev det något helt annat än hur en solsemester brukar kännas, säger Theodor Stenberg. Det var konstigt. Det var stressigt. Man vilade inte. – Ja, vi kom från lugnet, säger Hanna Bertils son, och det blev lite som en chock. För de andra var det att koppla av, men för oss kändes det hektiskt. När höstterminen börjar är hon tillbaka i Stockholmstrakten, och Theodor Stenberg börjar studera till civilingenjör i sin hemstad Uppsala. Det skulle ju också kunna bli hektiskt – kan man ta med sig erfarenheter från Anafora in i den tillvaron?

– Jag tror att det går! säger Theodor Stenberg. De har en annan rytm där, mer fasta rutiner – det är små saker. Men det är också en inställning till livet och till andra människor. Om någon vill prata så stannar man upp och gör det. Jag tror att man kan ta med sig det. – Jag skulle vilja att mina söndagar får på minna om Anafora, säger Hanna Bertilsson. Hemma får man nog göra lite uppoffringar för att det ska hända, men jag har lärt mig att långsamt inte är ett negativt ord och att snabbt inte är ett positivt. Man behöver inte vara effektiv hela tiden. Det är så enkelt och naturligt att stanna upp. Och som Theo sa: deras tro är så inspirerande. n

27 27

nrnr 4 52 022062 6u puppdprdarga gm ims si si os ino n

intervju

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6 BILD LENNART HAMARK

”Enklare att möta människor” – Det är bra att se hur olika kristna kan vara, säger Pousong Gangmei som kom som utbytesdoktorand till Centrum för teologi och religionshistoria i höstas.

nnn INTERVJU ANNA BRAW

– När vi kom fram visade det sig att vi inte kunde komma in i lägenheten där vi skulle bo, säger Pousong Gangmei. Men det löste sig – vi fick sova hos en av medarbetarna på CTR den första natten! Det är svaret på en fråga, inte en om strapat ser utan en om de bästa upplevelserna under månaderna i Sverige. Pousong Gangmei var en av de tre dokto rander som bytte Henry Martyn Institute i mångmiljonstaden Hyderabad mot Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet under en del av höstterminen 2025. De båda andra var Cincy Mariyamma, som också är professor vid St. Thomas Orthodox Theological Seminary i Nagpur, och Jason Gillespy.

del av större satsning – Vi fick vara med på universitetet, arbeta, träffa studenter och lärare, samtala – de var intresse rade av vår forskning, säger Pousong Gangmei. Men vi fick också lära känna många av dem som människor och träffa deras familjer. Det var väldigt fint. Vi kände oss så välkomna. Pousong Gangmei

Under Lunds Missionssällskaps styrelses besök på Henry Martyn Institute i januari 2025 var ämnet för de mer formella samtalen en större donation som sällskapet planerade att göra till institutet. Den fick formen av en särskild fond som ska säkerställa delar av institutets arbete under en längre tid framöver. Ett annat samtalsämne var tänkbara ut byten. Lunds Missionssällskap har sedan det grundades nära band till den teologiska fakul teten vid Lunds universitet, numera Centrum för teologi och religionsvetenskap, och Johanna Gustafsson Lundberg arbetar där och är också styrelseledamot i sällskapet. Därför gick det att genast komma in på konkreta detaljer, och det första steget blev att Lunds universitet bjöd in tre av Henry Martyn Institutes doktorander till ett längre besök under höstterminen.

undervisar blivande pastorer Pousong Gangmei tillhör ett av Indiens många urfolk, och hans avhandlingsarbete har titeln

Plurality of Self and its implications for Religious Pluralism – A Study on Säṅkhya Concept of Puruṣa.

Avhandlingen är inte färdig än, men han läm nade Hyderabad i juni och undervisar nu på The Senate of Serampore College, som trots sitt namn är ett universitet. – Det är 206 år gammalt, berättar han, och det var en av de första indiska högskolorna som fick examensrätt. Det grundades av tre missio närer som brukar kallas ”the Serampore trio”. Området lydde under Danmark vid den ti den, men trion, William Carey, Joshua Marsh man och William Ward, var brittiska baptist missionärer. De grundade också många skolor nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju ”Enklare att möta människor”

HENRY MARTYN INSTITUTE

OCH LUNDS

MISSIONSSÄLLSKAP

Förra året fattade Lunds

Missionssällskaps styrelse

beslutet att låta Hyderabad och Henry Martyn Institute

bli sällskapets sjätte nod

i världen – de tidigare är

Hongkong, Jerusalem, Ana-

och gymnasier och ägnade sig mycket åt över sättningsarbete. – Jag undervisar i teologi och filosofi här, och de flesta av mina studenter läser för att bli pasto rer eller präster, säger Pousong Gangmei. Vi har drygt 150 studenter på fakulteten och kanske 1 000 på hela universitetet. Jag sökte tjänsten här för att komma närmare min familj, men jag arbetar fortfarande med min avhandling.

fora (med Kairo), Kapsta-

den och Malmö. Sällskapet hade redan tidigare gett

bidrag till flera studiebesök vid institutet. I samband med styrelsens besök i

Hyderabad föreläste Samu el Rubenson för studenter,

lärare och gäster på institutet, och i augusti 2025 medverkade institutets

direktor Packiam Samuel

i den ekumeniska veckan i Stockholm och besökte

också Nacka och Lund. Han kommer till Bokmässan i

Göteborg i september för att medverka på bland

annat Teo i tiden, en ny

scen som sällskapet är med

och arrangerar. I höst reser

två svenska stipendiater

för att gå en fem månader

lång kurs vid Henry Martyn

Institute.

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

konstruktiv respons En sak som Pousong Gangmei snart la märke till i Lund var att arbetsprocessen för en doktors avhandling där skiljer sig från den på Henry Martyn Institute. – Vi har ett annat format, på sätt och vis, säger han. Vi går in i arbetet med en skiss och en titel som är bestämd. När vi får godkänt på det vi har lämnat in kan vi börja. I Lund träffade jag flera doktorander som fortfarande funderade på titeln på sina avhandlingar. Han fick möjlighet att presentera sitt arbete i Lund och tackade ja. – På HMI har jag haft en klasskamrat på doktorandprogrammet, och vi har varit kan ske sex–sju doktorander sammanlagt. I Lund var det ungefär 20, så det var annorlunda! Stu denterna har en skrivargrupp – det verkar bra, men jag kunde aldrig vara med där. Tillgången till material är också en helt annan än hos oss. När jag presenterade min forskning fick jag massor av respons, och den var konstruktiv och mycket bra för mig. Nu arbetar jag med titeln igen, och jag har omformat mycket av arbetet. Han beskriver omformningen som drastisk och säger först att den mest gäller planen för arbetet men fortsätter sedan: – Den gäller mitt förhållningssätt. Jag hade valt ett för stort område, så nu har jag tagit bort mycket.

Pousong Gangmei mötte ingen vars forskning hade någon överlappning med hans egen. – Jag tror att det var lite annorlunda för Jason, säger han. Så poängterar han att han ändå hade stor behållning av de frågor och kommentarer han fick. – Jag kunde inte kommentera andras arbete så mycket, säger han, men jag tyckte mycket om den akademiska miljön i Lund – en miljö där man kan tala med andra om sitt arbete och där alla är intresserade och kunniga, där man kan diskutera med varandra, där det känns tryggt och välkomnande. När jag interagerar med mina studenter nu försöker jag göra som i Lund. Formellt sett skulle det inte fungera här, men i de informella sammanhangen övar jag!

trafikregler Cincy Mariyamma var inte i Lund hela tiden utan reste en del för att bekanta sig med orto doxa sammanhang i Sverige och besökte bland annat S:t Ignatios College i Södertälje. – Vi tre var inte bundna till varandra, säger Pousong Gangmei. Vi hade frihet att arbeta i olika sammanhang och upptäcka olika möjlig heter. Men vi hade också roligt tillsammans. Vi skämtade mycket om trafikreglerna i Sverige och om hur laglydiga ni är som står kvar och väntar när ni får rött ljus. Bland doktoranderna i Lund mötte han flera från andra länder. – Vi skojade med en från Kapstaden – en med indiska rötter – och sa: ”Du talar inte indisk engelska!” berättar han och skrattar. När han och de andra fick frågor sitt hem land påminde de först sina nya vänner om hur stort Indien är. – Jag ville mest berätta inte om Indien som helhet, sådant som många ändå känner till, utan om de delar som jag har bott i.

intervju ”Enklare att möta människor”

BILD PRIVAT

På MFF-match med

svenska vänner.

bredare perspektiv På Henry Martyn Institute har Pousong Gang mei varit en av de doktorander som tar mycket ansvar när gäster från utlandet kommer – han var till exempel värd för Lunds Missionssäll skap under hela besöket i januari och hade an svaret för schemat med föreläsningar, samtal, bokade bilar, mat, vattenflaskor och tepauser. – Annars hade vi mest gäster från andra asiatiska länder, Europa och USA, berättar han. Ibland kommer det grupper av studenter från afrikanska länder till HMI via europeiska orga nisationer. Men jag har bara varit med och tagit emot gäster tidigare, det är det som vårt internationella arbete har bestått av – jag har inte varit med i några utbyten. Vad kan månaderna i Lund innebära fram över? – Jag skulle tro att internationella erfaren heter är bra för yrkeslivet i allmänhet, säger han. Europeiska institutioner har bra rykte här. Men att ha upplevt olika kulturer ger en ock så ett bredare perspektiv överhuvudtaget. Jag tror att jag har lärt mig att tala om mitt ämne på ett annat sätt, uttrycka mig, läsa annor lunda. Jag tror att jag har mer substans att ge mina studenter i undervisningen.

plockade svamp Det är inte bara den improviserade första över nattningen som dyker upp som den bästa upp levelsen under Sverigevistelsen. Representan ter för både institutionen och sällskapet såg till att de tre gästerna hamnade i ett sammanhang. – En helg var vi på landet med Johannas fa milj. Det var hennes mammas ställe, och vi fick vara med och plocka svamp. Det var underbart. Vi var hemma hos Johanna och fikade också. En historieprofessor gick en rundtur med oss i Lunds domkyrka. Göran och Lennart (andra styrelseledamöter – red:s anm) visade oss annat. De flesta av teologistudenterna på Seram pore College siktar på arbete i församlingar och i kyrkliga organisationer i Indien – kommer Pousong Gangmei att uppmuntra dem att ta chansen att förlägga en del av sina studier till andra länder? – De ska ut och arbeta i olika regioner, och miljöerna i Indien kan vara väldigt olika. Situa tionerna i församlingarna också. Jag tror att en internationell erfarenhet är bra. Den kan ge självförtroende och göra tankevärlden större. Det blir enklare att möta människor. Det är bra att se hur olika kristna kan vara och få en annan känsla för livet och historien – inte bara att ha läst, utan att ha upplevt. För mig är månaderna i Lund en holistisk erfarenhet. n nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju

”Det är inget abstrakt” ONAD fortsätter

sitt arbete för fred i Sydsudan

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6 BILD MAGDALENA VOGT

intervju ”Det är inget

– Det finns en logik i vårt sätt att arbeta, säger Light Aganwa. Och det viktigaste är att vi arbetar framåt.

INTERVJU ROGER SIDESTAM n n n Light Aganwa blev tvungen att skjuta OCH ANNA BRAW

upp intervjun först ett par veckor och sedan några dagar till. Först blev det möjligt för ho nom att resa till den by där hans föräldrar bor och arbeta intensivt i jordbruket ett litet tag. – Det beror på att det är relativt lugnt här i Sydsudan just nu, säger han. Jag reste ungefär 270 kilometer, och de humanitära organisa tionerna kan röra sig i hela landet. Kyrkorna arbetar också på sina sätt överallt. Det finns ett slags vardagsliv trots att det blir oroligt då och då. Jordbrukarna arbetar för fullt. Det som hände när Light Aganwa kom tillbaka tillbaka till Juba var att han fick ett våldsamt malariaanfall med bland annat feber, värk och smärtsamma sår i munnen. Myggor na tar ingen hänsyn till en fredsorganisations planering. Men den här dagen i slutet av maj, när det till slut går att genomföra intervjun, om än på en hackande anslutning, säger han att han är tillräckligt återställd för att kunna berätta något om situationen.

under befintliga förhållanden Det relativa lugnet är ett glädjeämne men inte något som tyder på att problemen i Sydsudan är lösta: i sammanställningen Human Deve lopment Index har Sydsudan plats 192 av 193, 10 miljoner i en befolkning på närmare 12 Light Aganwa

miljoner är i behov av humanitärt stöd, och mellan sju och åtta miljoner beräknas leva med matosäkerhet på krisnivå eller värre. ONAD, Organization for Non-Violence And Development, är en av de civilsamhäl lesorganisationer som har försökt hålla igång sitt arbete under de oroliga perioderna och som under våren 2026 har kunnat göra lite mer. – Vi finns i hela landet, och vi samlar bland annat unga, kyrkoledare och samhällsledare till samtal och utbildningar, berättar Light Aganwa. Vi startade vår verksamhet en gång därför att förhållandena i Sudan krävde det, vi arbetar för förändring men alltid tillsammans med den befintliga regeringen, och vi måste arbeta under de förhållanden som vi har. När ONAD grundades på 1990-talet fanns inte Sydsudan som självständig stat. Light Oganwa var en av de tre vänner som bestäm de sig för att göra något för freden i Sudan. De berättade om sina tankar för de vänner som fanns i Lunds stift tack vare vänstiftsavtalet mellan Lui, ett stift som nu är en del av Syd sudan, och Lund. – Vi sa att vi kände människor och att vi ville bjuda in till en workshop. Ni gav oss 1 000 dol lar. Det var tack vare den gåvan vi kom igång.

nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju ”Det är inget BILD MAGDALENA VOGT

Moses Monday John

ORGANIZATION FOR

NON-VIOLENCE AND

DEVELOPMENT, ONAD bildades 1994 i Sudan

och var länge en av de

organisationer som

Kristna Fredsrörelsen

samarbetade med, bland

annat i form av utbild-

ningar i påverkansarbete,

fredsbyggande och icke-

våld. Det ekonomiska stö-

det från Kristna Fredsrörelsen till ONAD avslutades i

september förra året, men

organisationerna håller

kontakten.

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

politiska motsättningar Light Aganwas arbetskamrat Moses Monday John har tidigare berättat för Uppdrag Missions läsare om den besvikelse som ONAD-medlem marna och många andra kände när det blev uppenbart att Sydsudans självständighet inte i sig skulle leda till fred. En del av de vänner som Lunds stift hade i Lui stift, bland andra prästen Sosthen Amin Lati, kände sig så hotade att de flydde in i Uganda. Det enorma flyktinglägret Kiryan dongo har mellan 2021 och i år vuxit från 70 000 till över 130 000 invånare, men många från Lui stift har bott där ända sedan 2015. Samtidigt har människor flytt från Sudan, där det också är mycket oroligt, in i Sydsudan. Biståndsorganisationen Rescue Sverige, den svenska grenen av International Rescue Com mittee som har arbetat i Sydsudan i drygt 30 år, har sammanställt en lista över de risker som är överhängande i landet i år: hotande inbör deskrig eftersom fredsavtalet från 2018 håller på att falla samman (säkerhetsstyrkor har inte fått lön på flera månader, och det ökar risken

för våld), kriget i Sudan hotar oljeexporten som står för 90 procent av Sydsudans statsin komster, hotande svältkatastrof (många svälter redan), sex år i rad med svåra översvämningar har drabbat 900 000 människor och orsakat kolerautbrott, och risk för nya översvämningar och sjukdomar. Över två miljoner människor räknas som internflyktingar. Light Aganwa bekräftar att diskussionerna om hur fredsöverenskommelsen ska förverk ligas har lett till stora politiska motsättningar. – Det har hållit på sedan mars förra året, och det bara fortsätter, säger han. Ett annat stort problem i år är att många statsanställda, inte bara säkerhetsstyrkorna, väntar på flera månaders löneutbetalningar. – Vi har goda kontakter överallt hos myn digheterna, och tjänstemännen är inte otrevli ga mot oss, men vi märker att de är frustrerade. Ibland när man kommer till ett kontor är det ingen där.

tiidskrävande resor Också inom ONAD och andra organisatio ner är ekonomin ett stort orosämne. Lugnet är just relativt – Light Aganwa förklarar att varje resa, till exempel för en workshop, måste förberedas genom kontakter med åtminstone fyra myndigheter. Frågorna som ska ställas gäller tillstånd och prognoser. Avstånden är stora, och vägarna är inte alltid farbara. – Infrastrukturen här är så dålig, säger han. Resorna tar mycket av vår tid. Om man kan boka ett flyg är det oftast det enklaste, men de humanitära organisationerna har bättre möj ligheter till det, och de kommersiella flygen är så dyra. Att flyga inrikes här kan kosta lika

intervju ”Det är inget

FOTNOT: Till den här inter-

Utsikt från ONAD:s kontor.

vjun har Roger Sidestam

förberett en del av frågorna. Han är medlem i Lunds

Missionssällskap och aktiv i Lui-gruppen i Lunds stift, och han har i egenskap

av ögonläkare arbetat i

flyktingläger i östra Sudan

(Wad el Hillewa, Um Sagata) och arbetat för att etablera övningskliniker i Wau, Ma-

lakal och Juba (på grund av

inbördeskriget blev det Juba och Equatoria).

mycket som att flyga till Berlin! Å andra sidan: man kan bli stoppad på vägarna, många blir rånade, och vi hör då och då om människor som har blivit dödade. Konflikter uppstår om och om igen i de delar av landet där boskap måste förflyttas längre sträckor. – Vi har tre stora regioner där med samman lagt tio stater, flera olika etniska grupper och en dominerande grupp. Boskapsförflyttning

arna leder ofta till konflikter, alltså utöver den stora politiska osäkerheten. Men när vi knyter nya kontakter kan vi berätta vad vi gör och direkt arbeta tillsammans med dem vi möter. Jag berättar om min erfarenhet – det är inget abstrakt. Det finns en logik i vårt sätt att arbeta. Och det viktigaste är att vi arbetar framåt. n

nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju

Slutet för ekumeniken? Ulrich Schmiedel samtalar med Regina Elsner

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

BILD ROBERT ANASCH, UNSPLASH

intervju Slutet för ekumeniken?

Innebär de konflikter som pågår i världen nu att ekumeniken har spelat ut sin roll? Regina Elsner, professor i östkyrkostudier och ekumenisk teologi vid Universität Münster, berättar för Ulrich Schmiedel. nnn INTERVJU ULRICH SCHMIEDEL ÖVERSÄTTNING ANNA BRAW

Under den ekumeniska veckan i Stockholm i augusti 2025 mötte många deltagare Regina Elsner när hon medverkade i panelsamtal om ekumenik och fred. I februari i år stämde Ul rich Schmiedel, professor i missionsvetenskap vid Lunds universitet och vän till Lunds Mis sionssällskap, träff med henne för att ställa sju frågor om det ämnet. Läs gärna intervjun så som han skrev ut den, på engelska, på Uppdrag Missions webbplats! Rysslands angrepp på Ukraina – först 2014 och sedan 2022 som en fullskalig invasion – skickade chockvågor över världen och genom den ekumeniska världen. Du har studerat ekumenik och kyrkor i öst i mer än tio år. Hur skulle du beskriva situationen? Jag skulle vilja lägga till att i början registre rade de ekumeniska organisationerna knappt de ryska angreppen mot Ukraina. Det är i sig en indikation på hur komplicerad situationen är. Anfallet 2022 blev, precis som du säger, en chock för alla kristna kyrkor, i alla fall i Euro pa. Det beror på det faktum att ett storskaligt militärt aggressionskrig bröt ut mitt i Euro pa – det hade varit omöjligt att föreställa sig fram till dess. Krigets brutalitet – som blev synlig för oss när ryska trupper drog sig tillbaka från Bucha och Irpin och i rapporterna från Mariupol som fortfarande är belägrat – chockade kyr korna djupt. Men chocken beror också på att den rysk-ortodoxa kyrkans ledare försvarade kriget. Den rysk-ortodoxa kyrkan hade varit en uppskattad medlem i olika ekumeniska

organ, men att den deltar i propaganda som rättfärdigar kriget var något som inte på något sätt kunde diskuteras med Moskvapartiarka tet. En del av ställningstagandet innebär att de av kyrkans egna som är emot kriget blir skoningslöst behandlade. Alla kontaktförsök och samtal ignorerades av den ryska sidan – eller blev utnyttjade. Alla ekumeniska organ misslyckades. Den hjälplösheten förlamade ekumeniken ett tag. Idag skulle jag säga att de ekumeniska re lationerna har gått tillbaka till ”business as usual” – kriget är ett faktum liksom andra krig i världen. Under Nicea-året 2025 skapa de det här kriget inga rubriker. Ekumeniska diskussioner om dogmatiska frågor fortsätter trots att de ortodoxa kyrkorna är splittrade på djupet. Det som medierna i mittfåran säl lan lägger märke till är att små ekumeniska möten på gräsrotsnivå fortfarande äger rum. Men tyvärr är de ideologiska frågor som utgör bränsle för kriget fortfarande inte en del av samtalen. Ett begrepp som du, med inspiration från den belarusiska filosofen Tatiana Shchyttsovas arbete, har myntat för den situation vi befinner oss i är ”Ökumene der Erschütterten”. Man skulle kunna översätta det som ”de skakades ekumenik” eller ”de chockades ekumenik”. Hur skulle du beskriva den? Jag är övertygad om att vi måste hitta ett nytt ekume niskt paradigm, ett som flyttar oss bort från konsensusmeto den och dess fokus på kyrko ledare. Båda de aspekterna har bromsat den ekumeniska rörelsen i årtionden och skymt det pro fetiska i den kristna nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju Slutet för ekumeniken?

tron, det som var ett kännetecken för den eku meniska rörelsen i början. ”De skakades eku menik” bygger på idén om solidaritet så som den beskrivs av filosoferna Jan Patočka och, mer nyligen, Tatiana Shchyttsova. Det är en solidaritet som växer ur en gemensam förmåga att låta det här obegripliga kriget ifrågasätta oss i vår kristna identitet. En sådan ekumenik letar nästan automa tiskt upp de marginaliserade. Till exempel gör den rum för ortodoxa dissidenter från Ryss land och Belarus, samvetsvägrare från Ukraina och fältpräster från fronterna. På sätt och vis går en sådan ekumenik tillbaka till den första impulsen, den från mötet i Stockholm 1925. Det är oacceptabelt att vi som kyrkor betraktar en skillnad i liturgi eller biskopshierarki som viktigare än den svåra situation som männi skor lever i på grund av kriget. Den professur som du har vid Universität Münster, östkyrkostudier och ekumenisk teologi, är känd för sitt kombinerade fokus på ekumenik och fred. Nu, med upprustning eller återupprustning runtom i Europa, är den kombinationen slående. En del skulle nog säga att den är föråldrad. Vad kan den som är intresserad av ekumenik lära sig av fredsstudier nu? Freds- och konfliktforskning ger oss många redskap för att förstå och förändra de makt strukturer som ofta förekommer i ekumeniska sammanhang. Peter Lengsfeld, Heinz-Günther Stobbe och Maria Wernsmann har forskat i det i Münster – jag ser deras resultat som värdefulla än idag. Två aspekter som har bli vit viktiga för mig är ett bredare sätt att se på säkerhetsfrågor. Det har mycket gemensamt med de ekumeniska samtalen om kyrkoidenti teter och samfundsidentiteter och med frågan om genus som en del av rättvisa. Det förändrar vårt sätt att se på konflikt och på hur konflikter kan förändras.

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

Om man tittar på attackerna mot genusforskning vid universitet i Europa och Amerika är det slående hur genus har blivit ett kodord för alla sorters frågor som den politiska högern och den politiska extremhögern – om det fortfarande är en meningsfull distinktion – är emot. Och naturligtvis är genus också en viktig aspekt i krig och i krigsförbrytelser. Vad finns det för band mellan genus och det du kallar ett bredare sätt att se på säkerhetsfrågor? I det tyska sammanhanget tycker jag att det fortfarande finns en poäng med att skilja mellan extremhögern och extremvänstern. Jag hörde nyligen att det särskilt i östra Tyskland är så att ”höger” används som motsats till ”vänster” som syftar på den kommunistiska vänstern. Många känner sig orättvist miss tänkta när allt som är konservativt kategori seras som ”radikalhöger”, och det är ofta så att deras respons på sådana misstankar blir att de lämnar de demokratiska samtalen. Men ja, gränserna blir mer och mer flytande. Motstån det mot så kallad wokeness, som ofta kopplas till genuskonceptet, är en gemensam nämnare för flera rörelser. Det radikaliserar dem. För många har genus blivit ett nyckelkoncept för förstörandet av den gamla ordningen. Mot stånd signalerar en känsla av hot, och den kan lätt manipuleras. Naturligtvis är det absurt att se genus som ett större hot än till exempel ryska cyberat tacker. Men den här upplevelsen visar hur viktig identiteten är, och den ifrågasätts mer av genusdebatten än av cyberattacker. Om vi lyckas med att öka medvetandet om genus som en rättvisekategori igen kommer våra demokratier att bli starkare. Då kommer vi att bli mer motståndskraftiga inför verkliga hot. Säkerhet är inte enbart militärt försvar. Det är också det vi kallar en ontologisk säkerhet, den säkerhet som innebär att jag får vara mig själv. De regeringar som säger att genus är en

intervju Slutet för ekumeniken?

BILD LUTHERSKA VÄRLDSFÖRBUNDET

ideologi – som Ryssland, men också Vatikanen – försöker skapa säkerhet och trygghet för en del till priset av trygghet för andra, och det i samma land. Sådant provocerar fram våld istället för att förebygga det. Finns det fortfarande någon risk eller politisk dragkraft i tanken att samarbete mellan kyrkor bygger på en gemensam tro, den kristna tro som delas av alla kristna kyrkor? Problemet är att ekumeniska dialoger har vridits från ett gemensamt sökande till en ny konfessionell identitetspolitik. Man försöker bygga en identitet genom att göra avgräns ningar mellan dem som befinner sig på insidan och dem som är på utsidan, och den verkar

ha blivit viktigare än den gemensamma tron. Det jag har sett är också att det här går ihop med den allmänna nedgången för kyrkorna i Globala Norr – de är inte längre lika relevanta, och det har haft en tydlig inverkan på eku meniken. I ett sådant klimat, med osäkerhet överallt, kan det verka mer effektivt att dra tydliga gränser än att fortsätta vara radikalt öppen för andra och för olikheter. Jag känner mig alltid uppmuntrad när kristna tar ställning tillsammans mot orätt och orättvisor utan att göra storstilade eku meniska uttalanden. Ett exempel är motstån det mot regimens våld i Belarus, ett annat är kyrkornas fristäder i Tyskland och insatserna för att rädda flyktingar till sjöss, ett tredje är nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

intervju Slutet för ekumeniken?

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

BILD LUTHERSKA VÄRLDSFÖRBUNDET

intervju Slutet för ekumeniken?

motståndet mot immigrationsövervakning i USA. Inget av detta handlar om lärofrågor – det

gäller ett människovärdigt liv och att se Guds avbild i de förtryckta. Det skulle kunna vara den gemensamma utgångspunkten för kyrkor. Den ekumenik som du både utforskar och ser framför dig här rör sig runt fall och frågor som har att göra med intrareligiösa relationer, men också interreligiösa. Ser du en sådan ekumenik som ett tecken på det nödvändiga i att samarbeta över religionsgränser också? Som i ”de skakades ekumenik”, ett slags samarbete där vi letar efter gemensamma drag och möjliga samarbeten bortom de olika lärornas hierarkidefinitioner? Absolut. Inom en trosgemenskap är det ju enklare att fastställa vad det finns för gemen sam etisk grund för att göra något, så det finns en skillnad mellan intrareligiöst och interre ligiöst arbete. Man kan tala om sin syn på mänskligheten, om meningen med livet och om hopp för framtiden på ett gemensamt språk, och frågor om rätt och fel har tydligare kriterier. Men de utmaningar som mänsklig heten står inför är för stora, och världen är för sammankopplad, för att vi ska kunna isolera oss från andra religioner. Många interreligiösa samarbeten bygger på just denna gemensam ma chock över hur sårbart människans liv är. Jag tänker bland annat på Global Ethic Project och på Religions for Peace. Men när jag tänker på vad vi har upplevt av kristen ”hatekumenik” – nätverk med med lemmar från olika kyrkor och samfund, och deras stora gemensamma sak är att de är fient ligt inställda till utvecklingen – vill jag också säga att gemensam handling och gemensam teologi måste fortsätta att vara sammanflätade. Det har länge underskattats i den ekumeniska rörelsen, och ett av resultaten har blivit att den rysk-ortodoxa kyrkan nu på ett smart sätt

kan hävda att dess världsåskådning faktiskt är ekumenisk konsensus. I den politiska, kulturella och kyrkliga situation som råder nu är det svårt att föreställa sig att de ryska attackerna kommer att upphöra. Kan du det? Vilken roll kan ekumeniskt samarbete spela när det gäller att få oss att tänka ut konkreta steg i riktning mot en rättvis fred? Ärligt talat: nej, jag ser inget slut på de rys ka attackerna, åtminstone inte något bra slut. Jag ser inte att den ryska sidan visar något intresse för att avsluta kriget, tvärtom. Så som jag ser det kan ekumeniskt engage mang knappast spela någon avgörande roll i frågor som rör säkerhetspolitik eller militära strategier. Men det kan bidra mycket till att krigslogiken bryts ner, och det skulle bana vä gen för en rättvis fred. Kyrkor kan hålla emot när fientliga stereotyper används, skapa rum för möten och ge röst åt de människor som an nars inte skulle höras. Det finns initiativ man kan ta. De skapar sällan rubriker, men just därför blir de trygga platser för de människor som deltar i dem. Och det är kyrkornas särskilda ansvar att avväpna den krigsideologi som är laddad med kristna teman och begrepp, det narrativ som påstår att det är nödvändigt att försvara sig mot liberala värderingar som beskrivs som kristendomsfientliga. Den krigsideologin på verkar inte bara det som händer i Ryssland utan också många andra platser runtom i värl den. Teologiskt sett finns det inga vettiga skäl för kristna att vara så helt emot en liberal sam hällsordning. Rysslands krig och den katolska integralismen i USA är bara två exempel, men de visar oss hur stor våldspotentialen är. Om de kristna kyrkorna kunde komma överens i den här frågan skulle det vara till stor hjälp för rättvis fred-tanken. n

nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

BILD MARCUS FÖRLAG

PEKKA MELLERGÅRD VART TAR SJÄLEN VÄGEN? MARCUS FÖRLAG

skepsis och evighetshopp Pekka Mellergård, docent i neurokirurgi och tidigare rektor för Örebro

teologiska högskola, verkar på både naturvetenskapens fält och religio nens. Förr var det ingen ovanlig

position. Det sågs som självklart

att tro och vetande inte utesluter

varandra. Forskare kunde uppfatta vetenskapens studium av naturen som en sorts teologi, en lovsång

till Guds skapelse – i Sverige är det

främsta exemplet Carl von Linné. I vår tid är det ovanligare

gått före. Kraften i dessa vittnesmål

Framsteg. Det behövs ett forum,

som Pekka Mellergård beskriver

rier” skulle få ge näring åt tänkbara

också en särskild bestsellerlitteratur

med god överblick. Den är ofta

med tänkare som anlägger båda

fantasifull. Kanske har den bidragit

reflektioner fyller ett tomrum.

där människor som med knapp nöd

perspektiven. Pekka Mellergårds

efterlyste i tidskriften Forskning och

går inte att avfärda. Men det finns

till att skapa en sorts berättargenre

I sin nya bok, Vart tar själen

räddats tillbaka till livet säger vad

forskning och sin inställning till ex-

Pekka Mellergårds inställning

skrev Snaprud, där ”skruvade teo-

”vetenskapliga framsteg i frågor

som idag räknas till metafysiken”. Där skulle det också finnas

svängrum för Maria Stømme,

professor i materialvetenskap och

som förväntas av dem.

flerfaldigt prisbelönad ledamot

istentiella frågor som ett sannings

är skeptisk och samtidigt bejakan-

Kungliga Vetenskapsakademien.

det utmanas. Vetenskapsmannens

verkligheten rymmer mer än vad

hopp sätter ljus från två håll på

neurokirurg vill han dock inte alltför

vägen?, beskriver han både sin

sökande där det egna önsketänkanskepsis och den religiöses evighets-

nära-döden-upplevelser. Är de bara

de. Hans kristna tro innebär att

människohjärnan uppfattar. Som

okritiskt acceptera berättelser om

i både Ingenjörsakademien och

Hon ställde till med rabalder i våras med sin teori om verklighetens

natur, en teori som innebär att ett

liv efter detta kanske faktiskt finns.

Troende människor blev glada, men

en rent fysiologisk följd av den över-

nära-döden-upplevelser som bevis

terat uppstår just före döden? Eller

perspektiv skulle ha kunnat splittra,

naturvetare.

ett sätt som gör hans bok mycket

finns i samtiden mellan teologi och

aktivitet i hjärnan som dokumen-

möter människan i dödsögonblicket

faktiskt på riktigt himlens ljus?

Många människor som varit nära

att dö beskriver samma saker: färd genom en tunnel mot ljuset, lugn

och frid, möten med anhöriga som

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

på att himlen finns. Hans dubbla

men han lyckas hålla balansen på läsvärd.

Han skulle ha en självklar plats i

det sammanhang som vetenskaps

journalisten Per Snaprud nyligen

hennes artikel avpublicerades efter en storm av kritik mot den bland Det visar vilken avgrund som

forskning. Maria Stømme och Pekka

Mellergård är brobyggare som vi behöver. n

MARIA KÜCHEN

betraktelse

”Det börjar med lyssnandet” När den internationella ekumenikdagen för unga, International Ecumenical Youth Day, firades den 13 augusti i år hälsade Kyrkornas världsråds generalsekreterare Jerry Pillay dem välkomna. kära unga, systrar och bröder i kristus, hälsningar till er alla i vår Herres Jesu Kristi namn när ni samlas för att fira den interna tionella ekumenikdagen för unga 2026 med temat ”Creating Healing Spaces: R.E.S.T. – Restore, Empower, Strengthen, Thrive” (unge fär ”Att skapa rum för helande och läkning – bygga upp på nytt, bemyndiga, stärka, blomstra” – red:s anm). Vårt tema talar på ett djupt plan in i den verklighet som unga människor idag lever i. På olika platser i världen upplever många konsekvenserna av konflikter, våld, diskrimi nering, ekonomiska svårigheter, kamp med oro och psykisk ohälsa, klimatångest och en osäker framtid. Men unga visar också ett an märkningsvärt mod, en motståndskraft, en medkänsla och ett hopp. Ni bygger samman hang där det finns omsorg, fredsarbete, ska pelsevård, kamp för rättvisa och en vilja att stötta dem som lever i utsatthet på olika sätt. Vårt ekumeniska tema för denna internatio nella ungdomsdag ger oss en viktig ram. Restore kallar oss att börja bygga upp det som har brutits sönder – relationer, gemenskap, tillit, värdighet och vår relation till skapelsen. Empower utmanar oss att ge unga riktiga möj ligheter att tala, vara ledare och forma våra kyrkors liv. Strengthen påminner oss om att

helande och läkning är något som händer i sammanhang där man kan vandra till sammans, få stöd och känna tillhörighet. Och Thrive är en påminnelse om att Gud vill att vi ska inte bara överleva utan upp leva livet med allt det positiva det innebär. Som Kyrkornas världsråd och som kyrkor runtom i världen måste vi fråga oss: hur kan vi bli platser där det går att läka och bli helad? Jag tror att det börjar med lyssnandet – och lyssnandet måste leda till handling. Våra kyrkor borde vara platser där unga vet att de hör hemma, där svåra samtal kan föras utan döman de inslag och där de som har ont hittar människor som vandrar tillsammans med dem och hopp. Till er unga som har samlats idag: ni är inte bara de som tar emot helande och läkning. Ni är också de som kan arbeta med helande och läkning. Genom ert en gagemang för rättvisa, för fred, i skapel sen och för gemenskap skapar ni också rum för detta. Låt oss göra det här temat till ett löfte: att bygga upp, bemyndiga och stärka människor och skapa gemenskaper där alla kan blomstra. Vi ber Gud att väl signa er och leda oss tillsammans på vår pilgrimsfärd för rättvisa, försoning och enhet. Jag önskar er en meningsfull och välsignad dag. I Kristus. n

jerry pillay generalsekreterare för Kyrkornas världsråd

43 43

nr nr5 42 0 20 2 62 6u puppdprdarga gm m i sissisoi n on

BILD FREE PENTECOSTAL FELLOWSHIP IN KENYA

stipendierapport

”Kyrkorna spelar en central roll” Moa Lindgren har varit gäst hos Free Pentecostal Fellowship in Kenya och fått se bland annat hur klimatförändringar påverkar jordbrukarfamiljer. TEXT MOA LINDGREN u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

n n n Tack vare ett stipendium från Lunds Mis

sionssällskap kunde jag resa till Kenya våren 2026 för att möta Free Pentecostal Fellowship in Kenya (FPFK), få en fördjupad förståelse för hur utvecklingsarbete och humanitärt arbete bedrivs i praktiken och ta del av hur lokala organisationer arbetar långsiktigt, relations baserat och kontextnära. Under min tid hos FPFK fick jag se hur de arbetar i nära samverkan med lokalsamhäll en och myndigheter. De visade mig sin pro gramverksamhet och flera olika insatser, bland annat arbete med genus, klimat och resiliens. En verksamhet som berörde mig extra mycket var arbetet för att minska kvinnlig

stipendierapport

”Samtidigt blev det tydligt hur könsstympning (female genital mutilation, FGM) i Kajiado. Det görs bland annat genom

lokalt förankrad utbildning och opinions arbete. I samma område arbetar de för att stärka både pojkars och flickors skolnärvaro, förbättra tillgången till rent vatten och stödja invånarna så att de ska klara klimatföränd ringar. Genomgående blev det tydligt för mig hur viktigt det är att arbeta långsiktigt och se till helheten. Sociala normer, utbildning, för sörjning och miljö hänger nära samman. En annan viktig lärdom från min tid hos FPFK är betydelsen av att arbeta genom lo kala, kyrkliga nätverk. Kyrkorna spelar en central roll i många samhällen och i männi skors vardag och förtroendestrukturer. På det viset har kyrkorna en unik möjlighet att bidra till förändring i frågor som rör jämställdhet, barns rättigheter och andra normer. Att ta människors tro och livsåskådning på allvar är avgörande om man ska kunna göra hållbara och meningsfulla insatser. Det blev tydligt för mig hur det diakonala uppdraget – att se och möta människors behov – tar konkret form och hur arbetet bärs av en vilja att tjäna både som medmänniskor och i ett kristet uppdrag. Jag fick följa med på en resa till Nyando och Nyakach som regelbundet drabbas av över svämningar. Där har mina värdar varit aktiva sedan 2024 med humanitära insatser, och där fick jag vara med när det delades ut bland annat madrasser, myggnät och filtar. Omkring 900 skolbarn fick också så kallade Dignity Kits med bland annat mensskydd, underkläder och skrivmaterial. Vi besökte evakueringscenter, skolor och samhällen i Rangul, North Nya kach, Thurdibuoro och West Nyakach, där många familjer bodde tillfälligt i kyrkor och på evakueringscenter. Översvämningarna hade förstört jordbruksmark, många djur hade gått förlorade, och det hade påverkat försörjning en för stora delar av befolkningen. Att möta

viktigt det är att stöd ges genom lokala aktörer eftersom det är de som har har kunskap.”

människor som lever med konsekvenserna av återkommande översvämningar gav mig en konkret förståelse för den utsatthet som många lever i. Jag minns särskilt en mamma som berät tade hur hennes familjs skörd hade förstörts och hur priserna på basvaror ökat kraftigt – men också små prisökningar kan få stora konsekvenser för familjer som har mycket begränsade resurser. Det var utmanande att komma som utom stående och att i vissa sammanhang bli pre senterad som representant för ett givarland. Jag har tänkt mycket på ansvar, relation och ömsesidighet. Samtidigt blev det tydligt hur viktigt det är att stöd ges genom lokala aktö rer eftersom det är de som har har kunskap, förtroende och långsiktiga relationer i de om råden där de arbetar. Resan har fördjupat min övertygelse om hur viktigt det är att vi arbetar för våra med människor och för allas lika värde och rät tigheter. Den har stärkt min vilja att fortsätta engagera mig. På Erikshjälpen arbetar jag med påverkansarbete och opinion, och i samtal och beslutsprocesser är det viktigt att ha konkreta erfarenheter och berättelser. Resan har gett mig mycket som jag bär med mig in i det arbetet – inte minst i en tid när biståndet skärs ner och när medmänsklighet får mindre plats samtidigt som lönsamhet och effektivisering får mer. n nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

stipendiaten Victor Månsson BILD PRIVAT

VI SER JU SÄLLAN NORDIRLAND I

tet Stormont.

Människor där påverkas fortfarande

VAD HAR UNGDOMARNA SAGT OM

en inblick i hur konflikten uppstod en

När vi hade varit i Derry sa en: ”Det

den hanteras i dag.

var hur levande historien var och

KONFLIKTEN DÄR NU?

av den, och vi ville ge våra ungdomar gång, varför den lever kvar och hur

HUR GJORDE NI DET?

Vi var i Derry och hälsade på hos The

Rättviks stiftsgård och Corrymeela

VICTOR MÅNSSON, DU RESTE TILL NORDIRLAND MED EN GRUPP

Community

UNGDOMAR FRÅN SVENSKA

INTERVJU ANNA BRAW

SLUTET AV FÖRRA SOMMAREN

KYRKANS UNGA I VÄSTERÅS STIFT I

– HUR KOM DET SIG?

Vår resa var en del av det långa samarbetet mellan Stiftsgården Rättvik och Corrymeela. Corrymeela är en

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS

HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLL-

SKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHE-

TER. STYRELSEN PRIORITERAR GÄRNA ANSÖKNINGAR SOM INNEBÄR

ATT UNGA MÖTER DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN, TILL EXEMPEL GENOM UT-

BYTEN, VOLONTÄRARBETE, PRAKTIK ELLER STUDIER I ANDRA LÄNDER.

u p p d r a g m i s s i o n nr 5 2 0 2 6

kommunitet som har arbetat för in-

ternationell vänskap, fred och förso-

ning sedan 1960-talet. Genom att se hur ungdomar i Nordirland hanterar konflikter mellan trossamfund ville

vi lära oss mer om hur vi här i Sverige kan bemöta våra olikheter. Vi var sju

från Sverige, fem ungdomar och två ledare, och vi mötte fem ungdomar där och bodde tillsammans med

dem på Knocklayd. Det är ett retreatcenter nära kommuniteten.

som gjorde störst intryck på mig

hur både katoliker och protestanter

gjorde det till en del av sin identitet.”

Och i Belfast sa en av de andra: ”Efter

att ha hört så mörka historier var det

Moore, guidade oss i deras lokaler

försöker skapa trygga platser där alla

bildades ”för att bevara den anda av

Och förutom de historiska och

försvarare visade under belägringen

Nordirlands fantastiska natur! Vi

och på The Siege Museum. ABDA

mod och frihet som Londonderrys

extra fint att se hur ungdomsgårdar

kan umgås.”

sociala besöken fick vi uppleva

1688–1689”. Det är en protestantisk

vandrade vid Giant’s Causeway, gick

kultur. I Derry mötte vi också Jon

njöt av kustlandskapet. Kvällarna

grupp som arbetar med historia och

Utbyte mellan

DET NI UPPLEVDE?

Apprentice Boys of Derry Associa-

tion, och en av ledarna där, Stuart

Namnen på fredsväggen

lokalt och i det regionala parlamen-

VÅRA NYHETER – HUR ÄR DET MED

över Carrick-a-Rede Rope Bridge och

McCourt som är katolik och som var

fylldes av samtal och musik. Sista

1960–1970-talen. Han var med om

dans och lokala musiker – det är

honom besökte vi Museum of Free

bär med sig.

skor som hade dödats i oroligheterna

OCH NU?

med i medborgarrättsrörelsen på

Bloody Sunday. Tillsammans med

Derry. Där såg vi kläder som männi-

hade burit, och vi hörde berättelser

kvällen hade vi en fest med irländsk också en upplevelse som deltagarna

En deltagare skrev: ”Jag insåg under

om människor som förlorade sina liv.

resan att konflikten i Nordirland inte

VAR NI NÅGOT I BELFAST OCKSÅ?

människor har svårt att släppa taget

skrev våra namn på en fredsvägg.

viktigt det är med mötesplatser för

Ja, och där såg vi fredsmurar och

handlar om religion utan om att

om det förflutna.” Vi såg också hur

Staden är fortfarande uppdelad, med

unga, och att se hur ungdomsgårdar

och idrottsanläggningar, men vi

gav oss inspiration till vårt eget

bland annat dubbla system för skolor

fick se hoppingivande initiativ, som

och organisationer arbetar för fred

arbete i Sverige. Resan har stärkt

ungdomsgårdar där barn med olika

vänskapsbanden mellan Corrymeela

stadshus mötte vi en av de lokala

nya idéer till samarbeten, som Glo-

för katolska Sinn Fein. Sinn Fein är

på Stiftsgården Rättvik.

bakgrunder kan mötas. I Belfasts

och Rättviks stiftsgård och gett oss

politikerna, JJ Magee som är invald

bala trettonhelgen och Youth Camp

det största partiet, både i Belfast

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

en tidskrift

från lunds

missionssäl

Vill du inspirera någon?

lskap • nr 4

en tid

Känner du några unga människor som du tror skulle ha glädje av

skrif

• 2026 • årgå

t frå

De som arbetar för TANZANIA LEVA I SAMHÄLLET 8 UKRAINA I EN RING 12 JERUSALEM UTÖKAT UPPDRAG

att studera utomlands, av att göra en resa för att hälsa på kristna i ett annat land eller av att få bidra med något praktiskt långt

en tidskrift från lunds mi

n lun

180

ds mi

ssion

ssäll

skap

• nr 3

• 202

6 • år

gång

180

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS

fred

ssionssällskap • nr 2 • 2026

SÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje

• årgång 180

hemifrån?

år ut resestipendier till i första hand

sfrihet Religion

Det här numret är fullt av unga som har varit på praktik,

e n t i d JORDEN 8 ” 10 Is ETT FRÖ k r i f t f r åTYSTA n lun MEXIKO ”VI SKA INTE VARA14 ds mi ss

vänförsamlingsresa, utbytesstudier och Ung i den världsvida

TANZANIA ÄR MÅNGFAL ”VI INDIEN

D”

ionss

ällsk

ap • n

ungdomar under utbildning och

1 • 20

26 • å

rgån

grupper vars resa är en del av ett

180

kyrkan-utbyten i länder som Tanzania, Filippinerna, Zimbabwe,

Kenya, Egypten och Japan. De flesta av dem har kunnat göra det tack

vare stipendier eller bidrag från Lunds Missionssällskap.

Uppdrag Mission kommer ut fyra gånger om året. En helårsprenu-

ömsesidigt utbytesprogram mellan

kyrkor och ekumeniska organisatio-

Mänskliga rättigheter

ner. Sällskapet ger också stipendier

SÅDAN MÄNNISKA FÖR ANDRA” 12 BRYAN STEVENSON ”JAG VILL VARA EN VÄRDIGHET 8 AZZA KARAM ETT LÖFTE OM MÄNSKLIG PRINCIPER 4 MATILDA BRINCK-LARSEN GRUNDLÄGGANDE

meration kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett

meddelande till pren@uppdragmission.se. Vi skickar gärna en bunt av

till vissa projekt, till studier och

Vi är kva r

till tryckning av skrifter. Ansökan

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 5 • 2025 • årgång 179

BETLEHEM BEIT SAHO ”VI ÄR SÅ MYCK ET MER UR ÄN SIFFRO JERUSALEM ETT VACKERT R ELLER LAND 26 UNGA ENTR RUBRIKER” EPRENÖRER 4 38

ska vara väl förberedd, ingå i en

det här numret om du vill dela ut det bland unga i ditt sammanhang.

långsiktig informations- eller ut-

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Mis-

bildningsverksamhet och innehålla

sionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

en realistisk budget för genomför-

andet.

Att de ska bli ett

Ansökan görs via Lunds

KATERINA PEKRIDOU ”VI HAR ETT STÖRRE ANSVAR” 10 JONAS JONSON ”1900 -TALETS STORA VÄCKELSERÖRELSE HETER EKUMENIK” 24 IAN LABIS ”EN KÄNSLA AV TILLFREDSSTÄLLELSE” 34

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades

1845 och är ett av Sveriges äldsta

missionssällskap. Missionsarbetet

har utvecklats och innebär idag sam-

arbeten, dialog och arbete för fred

och ickevåld i en världsvid gemen-

skap. LMS har ett nära samarbete

med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordfö-

rande. Sällskapet verkar ekumeniskt. LMS förvaltar avkastningen på

projekt, studier och utgivning med

inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mång-

fald av uttrycksformer, såsom musik,

en viktig interreligiös mötesplats

med inriktning på dialog och ökad

KUNSKAPSUTBYTEN

islam och kristendom.

enligt anvisningarna och skicka

sex noder: I Hongkong ges stöd till

VILL DU BLI MEDLEM?

– ett svarsmeddelande bekräftar

mellan kristen tradition och kinesisk

sällskap, LMS, får du tidskriften

Lunds Missionssällskap arbetar med

Som medlem i Lunds Missions

kultur, men också till teologisk

Uppdrag Mission (fyra nummer per

till Svenska teologiska institutet och

medlemskap.

religionsteologi. I Egypten stöder

sionssallskap.se!

I första hand stöder LMS unga

människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på

Western Cape. I Jerusalem ges stöd

dess arbete med religionsdialog och

samverkan med Université Catholi-

que i Lyon och Helsjöns folkhögskola

möten över kultur- och religions-

samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

för volontärinsatser och bidrag till

att utveckla Henry Martyn Institute,

gränser. Sällskapet ger resebidrag

I Hyderabad bidrar sällskapet till

Svar kan förväntas inom 1–2

månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

Medlemsavgiften är 100 kronor

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslu-

summa på 500 kronor för livslångt

tats ska stipendiaten/stipendia

terna kunna dokumentera sina er

Skriv till styrelsen@lundsmis

farenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i

sällskapet utbildningssatsningar

på Anafora kurs- och retreatcenter i

att ansökan har kommit fram.

år). Du blir också kallad till årsmötet

per år, alternativt en engångs

den finansierar sällskapet The Des-

Fyll i ansökningsformuläret

det genom att trycka på ”Skicka”

ett centrum för studiet av mötet

utbildning för de många minori-

samt 15 oktober–15 november.

traditioner, framför allt judendom,

mond Tutu Chair vid University of

UNGDOMAR VIKTIGA

15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti

konst och film.

året delas rese- och projektbidrag ut

senaste tio åren.

är öppen 15 januari–15 februari,

förståelse mellan olika religiösa

där ordförande och styrelse väljs.

sökande har ökat markant under de

stipendium. Ansökningsportalen

I Malmö stöder sällskapet projekt

tetskyrkorna i Sydostasien. I Kapsta-

till sökande från hela landet. Antalet

tal, www.lundsmissionssallskap.se/

för studier, forskning och praktik.

de gåvor som har testamenterats

till sällskapet, och fyra gånger om

Missionssällskaps ansökningspor-

sta

n um m e r

Uppdrag Mission

11 december nä

och/eller på hemsidan. Ladda upp

text och högupplösta bilder på

www.lundsmissionssallskap.se!

nr nr 5 2 0 2 6 u p p d r a g m i s s i o n

POSTTIDNING B

För en värld att tro på

Ruth, pastor Ana Ruth Garcia, Per Anger-pristagare 2025, och Karen, alla från Ecuménicas.

Vi lever under samma himmel När det globala biståndet hotas behövs människor som står upp för en värld att tro på. Act Svenska kyrkan arbetar för förändring – som en modig röst i samhällsdebatten och genom konkreta projekt som förändrar liv. Tillsammans skapar vi en värld att tro på.

Swisha din gåva till 900 1223

Foto: Jesper Klemedsson

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg