Uppdrag Mission nummer 3 2026: Religionsfrihet

Religionsfrihet

MEXIKO ETT FRÖ I JORDEN 8

TANZANIA ”VI SKA INTE VARA TYSTA” 10 INDIEN ”VI ÄR MÅNGFALD” 14

Gränsöverskridande vänskaper, teologiskt utbyte och internationell diakoni – det är en del av vad vår tidskrift skildrar. Varje nummer visar något av vad evangeliet inspirerar till och vad våra medmänniskor och världen behöver och längtar efter. Så speglar vi Guds rikes ankomst i vår värld.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn

073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Garefelt Uggla

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG

Marcelo Pérez Pérez (1974–2024), präst och människorättsaktivist i Mexiko.

Bild: Kalle Jansson/Pråmfilm

Utrymme

religionsfrihet är en genial idé. Den säger: ”Du får tro vad du vill.” Och lika viktigt: ”Du får låta bli.” Det är som en buffé där alla – köttätare, veganer och de som bara kom för efterrätten – får plats vid samma bord.

I Sverige garanteras religionsfriheten i regeringsformen, en del av grundlagen. Det betyder att du får gå till kyrkan, moskén eller synagogan, och att du kan välja att stanna hemma och dyrka lugnet. Så länge du inte försöker tvinga andra att tro likadant som du ska staten inte lägga sig i vad du tror.

Detta innebär inte bara frihet att ha en övertygelse, utan också frihet att utöva den ensam eller tillsammans med andra. På internationell nivå uttrycks samma tanke i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, där rätten att utöva sin religion uttryckligen nämns.

Frihet till religion handlar om rätten att utöva sin tro öppet. Frihet från religion handlar om rätten att slippa religiös påverkan från staten. Det är därför skolan ska undervisa om religioner, inte predika dem.

Religionsfriheten är mer än en tanke. Den är en praktik. Den innebär att samhället skapar utrymme för mångfald inte genom att tysta övertygelser, utan genom att låta dem existera sida vid sida. Friheten att agera utifrån sin tro är en del av människans värdighet, och just därför kräver den både respekt och ansvar.

Historiskt har kampen ofta gällt rätten att leva sin tro öppet. När staten och kyrkan (alltså religionen) var tätt sammanflätade i Sverige kunde avvikande tro innebära sociala eller juridiska konsekvenser för individen. Så är det tyvärr fortfarande i en del länder, framför allt i Mellanöstern. Att skilja religiös övertygelse från statlig makt blev därför i Sverige ett sätt att skydda både individen och religionen själv.

Men friheten är inte obegränsad. Ett demokratiskt samhälle måste väga religionsutövning mot andra rättigheter och lagar. Rätten att tro ger inte rätt att skada, diskriminera eller kränka andra. Här uppstår den svåra – och nödvändiga –balansen. Religionsfrihet måste samexistera med jämställdhet, barns rättigheter och allas likhet inför lagen.

lars micael adrian styrelseledamot i Lunds Missionssällskap

Alltid

4 krönikan

44 recensionen

45 betraktelsen

46 stipendierapporten

50 stipendiaten

51 om LMS

4 fri vilja, mänsklig värdighet

”Gåvan och utmaningen att arbeta för att både kristna och icke-kristna fritt ska kunna välja vad de vill tro på och hur de vill praktisera sin övertygelse”

– det berättar Kristina Patring om i sin krönika.

20 ”godtyckliga föreställningar”

Från detaljerade faktakunskaper till detaljerade känslor – Ruth Nordström och Oskar Frödin på Människorättsadvokaterna berättar om hur Migrationsverkets frågor till konvertiter har förändrats och om en ofta rättsosäker process.

24 ”så mycket engagemang och kunskap”

Två gånger var Linn Thullberg, utsänd till Colombia som fredsobservatör av Kristna Fredsrörelsen, med under den 20 mil långa vandring som urfolksgrupper i östra Colombia går för att minnas sin kultur och sin historia.

28 på alla nivåer

Susan Cherian som leder arbetet på Schumacher Society i New Delhi berättar om hur ”enhet i mångfald” har ersatts med ”en religion, en kultur, ett språk” och om arbetet för att berätta om religionsfrihet på alla nivåer i det indiska samhället.

”det här är en bra möjlighet för mig att berätta”, säger en tanzanisk pastor som har tackat ja till en intervju om hur religionsfrihet och övertygelsefrihet har fungerat i Tanzania det senaste året. Han uppmanar församlingarnas unga att ta det lugnt och inte utsätta sig för fara i onödan. Men: ”Vi ska inte vara tysta.” Jash i New Delhi berättar om hur han fick en varning från polisen när hans sociala medier speglade hans engagemang för religionsmöten. Mordet på Marcelo Pérez Pérez i Mexiko kommer antagligen aldrig att bli helt utrett. Och i Sverige rapporterar Människorättsadvokaterna om rättsosäkra asylprocesser. Det är några av de speglingar av begreppet religionsfrihet som du möter i detta nummer av Uppdrag Mission.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

BILD PETTER STENSON

BILD BERNARD GAGNON, WIKIMEDIA COMMONS

Fri vilja, mänsklig värdighet

tack vare ett forskningsstipendium från Lunds Missionssällskap har jag möjlighet att förverkliga något som under flera år har dragit i mig och kallat på mig. Jag får tillbringa min veckas arbetstimmar i skärningspunkten mellan forskning och praktik med frågor som rör religionsfrihet och missionsteologi. På det viset får jag gåvan och utmaningen att arbeta för att både kristna och icke­kristna fritt ska kunna välja vad de vill tro på och hur de vill praktisera sin övertygelse, och det arbetet får jag göra i en tid när religions­ och övertygelsefriheten inte är givna vare sig i Sverige eller i resten av världen.

En longitudinell studie från Pew Research Centre, den senaste tillgängliga, är baserad på data från 2022 och visar att en mycket stor del av världens befolkning idag lever med både statliga och sociala begränsningar av religiös tro, icke­religiösa övertygelser och de respektive praktiker som hör ihop med dem. Tyvärr finns det få anledningar att tro att läget har förbättrats sedan 2022.

På den del av min arbetstid när jag är senior rådgivare för religionsfrihet, övertygelsefrihet

och missionsteologi på Svenska missionsrådet (SMR) arbetar jag med att samordna, utveckla och främja möten, lärandeutbyten och utbildningar med fokus på allas rätt till religionsfrihet och på vad det innebär att leva i Guds mission.

På SMR har jag också en tydlig roll som sakkunnig expert. I den rollen är en del av min sändning in i Guds holistiska mission att arbeta för allas rätt till religionsfrihet oavsett om det gäller kristna syskon som lever i förtryck i andra delar av världen eller illegitima inskränkningar av religiösa minoriteters religionsfrihet i Sverige.

under de 13 år jag har arbetat på SMR har vi haft glädjen att få se hur vårt arbete för allas rätt till religionsfrihet (på engelska Freedom of Religion or Belief, förkortas FORB eller FoRB – red:s anm) har vuxit. Genom att samarbeta med andra nordiska aktörer har vi kunnat bygga upp FORB Learning Platform. Den har blivit en av världens främsta resurskällor för människorättsförsvarare som arbetar med religions­ och övertygelsefrihet. Vi tillhandahåller pedagogiskt material på 26 olika språk och får kontinuerligt förfrågningar om nya översättningar – bara nu under 2026 finns material på sex nya språk planerat!

Väggmålningar i Mar Musaklostret i Syrien.

I Uppdrag Missions sammanhang vill jag särskilt nämna The Local Changemakers Course, ett digitalt studiecirkelmaterial för

utbildning i religionsfrihet på gräsrotsnivå. Förra året kunde vi lansera två nya översättningar av kursen, dels till swahili och dels till hindi. Vi vet från både interna och externa utvärderingar att materialen används runtom i världen med goda resultat när det gäller att förebygga hat, hot och våld mot religiösa minoriteter samt öka kunskapen om hur viktig religions­ och övertygelsefrihet är för demokratisk utveckling.

på den del av min arbetstid som jag lägger på att vara doktorand och affilierad forskare vid ETF Leuven1 i Belgien har jag den stora glädjen att vara knuten till enheten för religionsvetenskap och missionsteologi och forskningscentret Institute for the Study of Freedom of Religion or Belief (ISFORB). ETF Leuven har specialiserat sig på distansdoktorander från hela världen, så vi är en multinationell forskargrupp med medlemmar från flera olika protestantiska och reformerta samfund. Forskningen vid ISFORB har ett särskilt fokus på frågor som rör religionsfrihet och relationerna mellan stat och kyrka samt samhällsutveckling i relation till mänskliga rättigheter och tro.

I min egen forskning undersöker jag svenska evangelikala, pentekostala och ekumeniska kristna samfunds och organisationers resiliens i mötet med alla de reformer som just nu genomförs i relationen mellan staten och civilsamhället. Jag studerar Evangeliska Frikyrkan, Pingströrelsen, Equmeniakyrkan, Svenska missionsrådet och ett urval av de internationella organisationer som de samarbetar med. Min övergripande frågeställning är vilka strategier de använder för att bevara sin integritet och sitt huvuduppdrag när den svenska staten kommer med alltmer styrande finansieringsvillkor.

1 Så kallas denna högskola nu – dess fullständiga namn är Theologische Evangelische Faculteit Leuven.

Ett annat forskningsprojekt på institutet undersöker relationen mellan staten och den evangelikala kyrkan i Belgien, och ytterligare ett annat är en studie av mission från olika afrikanska kontexter till Europa. Jag har också kolleger som arbetar med missionsteologi i ljuset av förföljelse, neopentekostal kristologi i Ghana, islam och sharialag respektive kyrkans relation till staten i postsovjetiska samhällen.

hur får jag då ihop å ena sidan mitt arbete med att verka för allas rätt att själva välja vad de tror på och hur de vill praktisera sin tro eller övertygelse och å andra sidan min kallelse som kristen att ”gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar” (Matteusevangeliet 28:19)?

Jag är helt övertygad om att det uppdraget inte i första hand innebär att det är vi kristna som av egen kraft på något sätt ska stå för att förvandla människor. Snarare är det att i ord och handling vittna för dem om vad Gud gör så att de av fri vilja kan bli Jesu lärjungar. Det är bara med Guds hjälp och nåd som den världsvida kyrkan, och alla vi kristna, sedan också får vara med och växa i lärjungaskap tillsammans med både nya troende och erfarna.

Och vad gör Gud då? En lika viktig missionstext som Matteusevangeliet 28:19 finns i Lukasevangeliet 4:18–20 där Jesus läser de första versarna i Jesaja 61.

Han säger:

”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”

Inom missionsteologin säger vi ofta att de här verserna kan betraktas som Jesu programförklaring. Genom alla evangelierna blir det tydligt att hans uppdrag inte bara handlar om

evig frälsning utan också om ett upprättande av människors värdighet och livsvillkor.

gud har skapat alla människor till sin avbild, och i skapelsen gav han människan fri vilja som något gott. Att vi har fri vilja utgör på många sätt själva grunden till mänsklig värdighet. Det är också enbart av fri vilja som vi på ett äkta sätt kan närma oss Gud och alltmer ”älska honom av hela vår själ, hela vårt hjärta och hela vårt förstånd” (Matteusevangeliet 22:37–40).

Om vi som kristna förnekar andras rätt till denna fria vilja i valet av religion, övertygelser och tankar blir det svårt för oss att sedan lyssna på Jesus när han förkunnar befrielse för de fångna och frihet för de förtryckta och säga att vi går i hans fotspår. Risken är att det blir vi som förnekar och förtrycker en grundläggande del av vad mänsklig värdighet innebär. På det viset ställer vi oss också i vägen för Guds mission.

Att verka i Guds mission är också att lita på, och vila i, att det i slutänden alltid är Guds ansvar hur han förverkligar sitt rike. I vår sändning får du och jag, på våra olika sätt, vara små delar av den mycket större gestaltningen av hur mycket Gud älskar den här världen.

För mig finns det ingen motsättning mellan att arbeta dels för allas rätt till religions­ och övertygelsefrihet och dels för att människor av fri vilja också ska få möjlighet att upptäcka evangeliet och den sprängkraft som finns i det, på alla de olika sätt som Gud använder för att låta det hända, över hela världen. n

1 Källa: Majumdar, Samirah. 2024. ”Government Restrictions on Religion Stayed at Peak Levels Globally in 2022.” Pew Research Center. doi: 10.58094/jkce­kx19.

kristina patring är senior rådgivare för religions- och övertygelsefrihet och missionsteologi på Svenska missionsrådet och har de senaste åren också varit doktorand och affilierad forskare vid ETF Leuven i Belgien. Lunds Missionssällskap har varit med och finansierat hennes forskning.

Ett frö i jorden

Chiapas i Mexiko har inte glömt Marcelo Pérez

Pérez, den katolske prästen och människorättsaktivisten som mördades i oktober 2024.

n n n

INTERVJU ANNA BRAW

– Det finns de som tycker att man inte ska ta så stora risker, säger Josefine Sjöberg. Men det finns också de som talar om att när du dör och begravs är du ett frö som blir sått i jorden. Du är ett frö – det du levde och gjorde kommer aldrig att besegras.

Josefin Sjöberg arbetade för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko första gången 2015–2017 och var en av dem som tog emot Marcelo Pérez Pérez när han kom till kontoret med en rekommendation från vänner. Han var präst i en församling i Chiapas och hade engagerat sig dels i medling i väpnade konflikter, dels i arbete mot korruption.

– Det är ett riskfyllt arbete, och han hade blivit mordhotad, säger Josefine Sjöberg. Han fick medföljning, inte hela tiden men när han var med i offentliga sammanhang, på resor, när han gjorde pilgrimsvandringar.

försiktig och rädd

I Chiapas är urfolken mycket utsatta. Marcelo Pérez Pérez, som själv tillhörde tzotzil­folket, ett av maya­folken, berättade ibland att han inte hade tänkt särskilt på att bli en offentlig talesperson för dem eller för ickevåld eller rättvisa. Han beskrev sig som försiktig och rädd. – Men hans första prästtjänst var i Chenalhó, där en massaker hade ägt rum 1997, berättar Josefine Sjöberg. Han mötte överlevarna och fann modet och inspirationen.

MARCELO PÉREZ PÉREZ, född den 17 januari 1974, mördad den 20 oktober 2024, kom från byn San Andrés Larráinzar i Chiapas i Mexiko. Han tillhörde tzotzil-folket, och hans föräldrar hade ingen utbildning, men biskopen i Chiapas uppmuntrade honom att studera till präst, och han vigdes 2002. Snart började han engagera sig för urfolkens rättigheter, för ickevåld och mot kartellernas makt. Han arbetade också med olika medlingsförsök, bland annat efter att urfolksgruppen El Machete hade kidnappat 21 personer sommaren 2021. Från 2015 fick han medföljning av Kristna Fredsrörelsen.

Bland Mexikos katoliker är befrielseteologin stark, och det fanns förebilder. En av dem är den katolske biskopen Samuel Ruiz García som försökte medla under zapatistupproret och som talade mycket om att stå på urfolkens och de svagas sida.

– Padre Marcelo hade ett stort stöd från urfolkssamhällena i Chiapas, säger Josefine Sjöberg. Han blev väldigt omtyckt och var känd som en som försvarade de mänskliga rättigheterna. Han var också en karismatisk ledare, och det sista han gjorde var en pilgrimsvandring med ungefär 10 000 deltagare.

observatörsvästar

När Josefine Sjöberg kom tillbaka till Chiapas 2020 och blev Kristna Fredsrörelsens landansvariga för Mexiko hade Marcelo Pérez Pérez haft medföljning i ungefär fem år. Han fortsatte sitt arbete som församlingspräst och gjorde också många offentliga satsningar i större format.

– Vi har observatörsvästar på oss när vi medföljer någon – det ska synas att vi är där, säger Josefine Sjöberg. Vi informerar FN och myndigheter om vad som händer, och vi hade gjort flera uttalanden om att vi var oroliga för padre Marcelo. Vi arbetade nära hans församling och stiftet, och vi hade många möten med honom där vi talade om riskerna och försökte rekommendera honom att lämna landet. Han visste hur farligt det var, men han sa att hans uppdrag var fred och rättvisa i Chiapas och att om Gud ville att han skulle offra sitt liv i det arbete så fick det bli så.

Det var efter en mässa söndagen den 20 oktober 2024, när Marcelo Pérez Pérez gick ut från sin församlingskyrka och satte sig i sin bil, som mordpatrullen kom.

– Han pratade med sin sekreterare i telefon och sa att han var klar och skulle köra, berättar

Josefine Sjöberg. Sedan hörde sekreteraren skotten, padre Marcelo skrek till, och så blev det tyst. Hon ringde ambulansen och oss. Vårt kontor ligger bara några minuter bort, så vi var där snabbt.

”jordnära och tillgänglig”

– Mord är alltid avskräckande, och det här slog hårt mot civilsamhället och kyrkan, säger Josefine Sjöberg. Padre Marcelo var övertygad om det goda i alla människor, och han var jordnära och tillgänglig, tog sig tid att lyssna och finnas där. Om de vågar mörda honom, vem skulle de inte våga mörda då?

På årsdagen av hans död, i höstas, bjöd kyrkan in till en pilgrimsvandring till hans minne. Den uppskattas ha samlat närmare 15 000 deltagare.

En man har fällts för mordet – det ska vara han som sköt. Ytterligare en man väntar på rättegång, och det kan vara han som skjutsade skytten på motorcykel. Beställarna kommer troligen att gå fria, förklarar Josefine Sjöberg, för så fungerar det i Mexiko.

– Men den politiska kostnaden för dem är högre eftersom padre Marcelo hade så mycket stöd, säger hon. Vi visste att det fanns politiska och ekonomiska intressen, och medlingsarbete är alltid mycket riskfyllt här. Ändå var det jättestora folksamlingar i stan när hans kista bars till hans kyrka. Flera tusen människor kom till begravningen i hans hemby. n

FOTNOT: En artikel om Marcelo Pérez Pérez, skriven av Nathaly Salas som då var en av Kristna Fredsrörelsens kommunikatörer, publicerades i Uppdrag Mission hösten 2022. Lunds Missionssällskap har under en rad år stöttat flera av Kristna Fredsrörelsens projekt i Latinamerika.

”Vi ska inte vara tysta”

Växande begränsningar för kyrkorna i Tanzania

– Min kyrka har haft som en del av sin

tradition att vara en röst för de människor som inte har någon , säger

Gregory Mashimba. Nu är många rädda för

vad som skulle kunna hända dem själva.

n n

INTERVJU

Bön i katolska St. Joseph's Cathedral i Dar es Salaam den 10 november 2025 för de människor som skadades och dog i våldsamheterna i samband med valet.

– Det här är en bra möjlighet för mig att berätta, säger Gregory Mashimba.

Han heter inte Gregory i förnamn och inte Mashimba i efternamn, men han väljer det namnet – med ett litet skratt och konstaterandet att det kan finnas någon som verkligen heter så – för att ingen i hans kyrka eller familj ska råka ut för repressalier.

– Det är också så att det här är mina åsikter och tankar, säger han sedan, och jag vill inte att någon ska behöva fundera på om jag uttalar mig för min kyrkas räkning.

Dagen före blev den planerade intervjun först uppskjuten och sedan inställd när han fastnade i storstadstrafiken på väg mellan två möten. Den här dagen har han varit med under första delen av ett sammanträde, konstaterat att arbetsuppgifterna är tydligt fördelade och gått ifrån för att hitta ett ledigt rum.

– Vi har religionsfriheten (i Tanzania används begreppet freedom of worship, red:s anm) inskriven i vår grundlag, säger han, men vad betyder det?

”inget styrkebesked”

I slutet av oktober förra året genomfördes ett val i Tanzania, men Tundu Lissu som leder Chadema, det största oppositionspartiet, fick inte delta. Han hade kritiserat vallagarna och uppmanat väljarna att bojkotta valrörelsen och kräva förändringar. För detta åtalades han för förräderi. Ett mindre parti som också till­

hör oppositionen fanns inte heller med i valet – det hade blivit förbjudet av valtekniska skäl. Samia Suluhu Hassan blev vicepresident 2015 och president 2021, Tanzanias sjätte, och dess första kvinnliga. I valet 2025 fick hennes parti fick 98 procent av rösterna. Det är ”inget styrkebesked”, skrev Dagens Nyheters reporter Erik Esbjörnsson. ”Tvärtom”, fortsätter han, ”går regimen, den längst styrande i Afrika, mot sin största kris sedan man fick makten vid självständigheten 1961.”

– Ett samfund med ungefär 2 000 kyrkor stängdes i samband med valet, säger Gregory Mashimba, och det är fortfarande inte tillbaka.

otvetydigt

Att religionsfriheten är inskriven i Tanzanias grundlag innebär bland annat att en rad kristna kyrkor och samfund är statligt registrerade och har rätt att samla människor till gudstjänst.

– Det är otvetydigt, säger Gregory Mashimba. Det finns där i grundlagen, det finns där i praktiken. Utmaningen är en blandning av direkt kontroll och indirekt kontroll, och den blir allt tydligare sedan valet i oktober.

Han berättar om missförstånd som har lett till att kyrkor och samfund misstänker varandra för att försöka få fördelar och till en uppdelning.

– Det finns de som har kritiserat regeringen och hamnat i onåd, det finns kyrkor där det inte talas om frågor som har med valet att göra eftersom de inte vill äventyra sin registrering, och det finns de som har blivit regeringens megafoner, säger han. Naturligtvis handlar det också om historiska händelser och om sanningen om dem.

ANNA BRAW

När John Magufuli dog 2021 tog Samia Suluhu Hassan över som Tanzanias president. Hon är född på Zanzibar 1960, och hon hade varit vice president sedan 2015 och innan dess parlamentsledamot, minister och vice ordförande i den kommitté som arbetar med Tanzanias nya grundlag. På flera av dessa poster har hon varit den första kvinnan. I början av sin politiska karriär hade hon rykte om sig att arbeta för förändring, och som ny president gick hon emot sin företrädares linje vad gällde pandemibegränsningarna.

Men rädslan gäller inte bara repressalier mot kyrkan utan också mot enskilda:

– Min kyrka har haft som en del av sin tradition att vara en röst för de människor som inte har någon, att protestera. Nu är många rädda för vad som skulle kunna hända dem själva. Vi måste vara försiktiga hela tiden, vi kan inte lita på varandra.

ytterligare begränsningar

– Om man inte går med på regeringens linje kan man bli av med sin registrering, säger Gregory Mashimba. Vi såg det i samband med valet: de blir utpekade, avskilda, tvingade att stänga. Nu finns det stora grupper som är kritiska mot regeringen, men vi inser ju att fler grupper kan drabbas och att vår frihet kan begränsas ytterligare – friheten att samlas, friheten att uttrycka en åsikt …

Tanzanias största kristna kyrka är den katolska. Företrädare för den har kritiserat presidenten och regeringen, och det har lett till restriktioner som påverkar kyrkan och församlingarna. En del av det som har hänt kan också ses som försök från regeringens sida att slå in kilar mellan Tanzanias katolska befolkning å ena sidan och den muslimska å den andra.

– När vi kristna blir verktyg för olika politiker är det allvarligt, säger Gregory Mashimba. I en del regioner har splittringen blivit ett stort problem.

friheten inte obegränsad Som pastor påminner han sin församling om att verklig frihet aldrig kan vara något som förstör andras frihet.

– Att vara pastor är inte alltid att stå i mitten, säger han. Jag måste tala om verkligheten, men jag talar om det som leder oss uppåt, inte om det som drar oss nedåt. Jag ska inte välja sida, men jag kan vara medveten om vad som händer, alltid tala sanning, förmedla fakta. Han säger att en pastors auktoritet alltid kommer från församlingsmedlemmarna och att de förutsätter att han utgår från Bibeln.

– Vad säger Bibeln? Det är det som också kommer att leda oss till frihet. Frihet är viktig för alla, men inte viktigast av allt. Och friheten är inte obegränsad – man skulle kunna säga att där barnoffer förekommer har föräldern rätt att säga ”jag väljer att offra mitt barn”, men frågan om barnoffer är ju mycket större än så. För de kristna som engagerar sig politiskt och får ansvarskrävande uppdrag kan förväntningarna från väljarna bli starka.

– Både muslimer och kristna här säger: ”Bara vi får någon som representerar oss!” Och det är ju sant att som politiker är du där du är för

SAMIA SULUHU HASSAN

CHAMA CHA MAPINDUZI

(CCM, ”revolutionspartiet”) kom till vid en sammanslagning av Tanganyika African National Union, som var Tanganyikas enda politiska parti, och Afro-Shirazi Party, som var dess motsvarighet på Zanzibar, 1977. TANU och sedan CCM har styrt Tanzania oavbrutet sedan landet blev självständigt. Först 1992 blev oppositionspartier tillåtna. Under och efter valet hösten 2025 kom många varningar om valfusk.

CHADEMA, egentligen Chama cha Demokrasia na Maendeleo, alltså partiet för demokrati och framsteg, är det största oppositionspartiet i Tanzania. I vissa val har partiet samarbetat med andra mindre partier, och som mest har en av dess presidentkandidater fått mer än en fjärdedel av rösterna. Våren 2025 arresterades partiets nyvalde ledare Tundu Lissu för landsförräderi efter ett valmöte, och detta sammanföll med att partiet skulle ha skrivit under ett dokument inför valet. På detta sätt diskvalificerades Chadema från valet.

ditt partis skull. Samtidigt är det så att makt korrumperar, och mer makt korrumperar mer. Men om de går in i politiken med kristendomens värderingar: kärlek, enhet, sanning – om de gör det …

ung befolkning

Valrörelsen och valresultatet ledde till starka reaktioner bland Tanzanias unga, och de demonstrerade både i storstäderna och i mindre samhällen. De statliga säkerhetstrupperna kallades ut, och enligt människorättsorganisationers beräkningar dödade de mer än 1 000 demonstranter.

– Vi har en ung befolkning här i Tanzania – 65 procent av befolkningen består av unga, säger Gregory Mashimba. Generation Z reagerar på ett annat sätt än tidigare generationer. I höstas tyckte de att det fick räcka, och det blev tumultartat. Vi förlorade många unga män då.

Vad kan kyrkan göra för att stötta de unga i deras engagemang utan att uppmana dem att utsätta sig för stora risker?

– Att stötta de unga och bemyndiga dem är en viktig del av arbetet i den lutherska kyrkan här, i den katolska, i Tanzanias kristna råd. Kyrkorna arbetar alltid med det. Vi som är äldre kan försöka hjälpa de unga att förstå situationen och urskilja vad de kan göra. Och vi måste betona att det gäller att hitta sätt att bygga upp vårt samhälle – vi kan sprida hopp genom att bygga, inte genom att plundra.

”fred är alltid det viktigaste”

Bland länderna i regionen är Tanzania det som bäst har klarat sig undan större konflikter, och Gregory Mashimba understryker att det är något att vara mycket tacksam för:

– De unga lyssnar faktiskt på oss, de lyssnar mer än de unga i våra grannländer. Vi ser så många väpnade konflikter runt oss. Vi måste komma ihåg att Tanzania är vårt hem. Lägger vi det i ruiner och aska måste vi fly härifrån – vi kan inte förstöra det enda hem vi har. Fred är alltid det viktigaste att sträva efter. Rättvisa är viktig, men den kan man inte hitta när landet ligger i ruiner.

Som akademiker i en äldre generation, en som mötte internet ganska sent i utbildningen, följer han universitetsstudenterna på nära håll.

– Det finns massor av unga på universiteten i Tanzania, och för dem är det ibland en utmaning att deras kyrka säger en sak och deras nya perspektiv en annan. Utbildningen leder dem till frågan om tron är det enda som ska påverka deras ställningstaganden. De följer nyheterna från Ukraina, USA, Korea, resten av världen …

Den politiska medvetenheten tar sig olika uttryck bland unga kvinnor och bland unga män, förklarar Gregory Mashimba.

– Jag ska inte försöka mäta engagemang, säger han, men det finns fortfarande olika bilder av mäns och kvinnors uppgifter här. Kvinnor deltar inte i konflikter på samma sätt som män, och många män ser sig som kvinnornas och barnens beskyddare. Därför var det unga män som dog i samband med demonstrationerna efter valet.

Han talar om behovet av fred och rättvisa och fortsätter:

– Det vi inte behöver, det är att utplånas. Det var Jesus som dog för andra. Vi ska inte vara tysta, vi ska ge uttryck för det vi känner, men vi ska inte såga av grenen som vi sitter på.

Internetuppkopplingen hackar, några ord försvinner, och så är han tillbaka:

– Är det ett friktionsfritt arbete? Nej. Är det enkelt? Nej. Har det ett högt pris? Ja.

n

Matlagning i Gurdwara

Kan man arbeta för att främja dialog när ledande politiker går i en annan riktning?

Jash i New Delhi berättar om sina försök.

n n

Det tar en stund att hitta Jash vid Gurdwara Bangla Sahib­området nära Connaught Place – efter ett tag visar det sig att det finns mer än en ingång som kan räknas som ”den stora”.

– När jag har utländska gäster brukar jag ta med dem hit, säger han. Jag var ofta här under min uppväxt. Det finns så många volontäruppgifter på ett sådant här ställe, och en del av dem kan också ett barn sköta. Jag brukade vara med och ta emot besökarnas skor.

Jash bor i New Delhi men reser mycket och har varit synlig i olika sammanhang i Sydostasien där människor möts för att arbeta för religionsmöten och mänskliga rättigheter, bland annat i nätverket South Asia Forum for Freedom of Religion or Belief. Veckan före intervjun var han på Sri Lanka för att lära känna fler av buddhismens olika skolor. Han säger att han gärna vill berätta men att det vore dumt att skriva ut hela hans namn. Bilden av honom i det här reportaget är en som han har sett och godkänt.

– I min familj finns det både sikher och muslimer, säger han. Jag har rört mig i båda sammanhangen. En del i min familj har gått ännu mer in för att vara sikher och blivit döpta. Själv har jag satsat på att studera flera religioner. Det är min passion.

Comparative religions, det ämne som Jash har ägnat sina universitetsår åt, är religionsvetenskapens metod för att ställa olika trosinriktningar sida vid sida och se deras likheter och olikheter.

Också i storstadsvimlet i New Delhi finns flera av världsreligionerna sida vid sida.

gemensam matlagning

Inne på gurdwara­området rör sig människor i olika åldrar. Det ligger mitt i storstaden men är rymligt både inomhus och utomhus, och vissa ytor spolas hela tiden med vatten så att besökarnas fötter hålls rena. Människor rör sig runt Sarovar, den stora heliga bassängen. Inne i det vi skulle kalla ett gudstjänstrum sitter många runt en grupp äldre män som läser högt eller sjunger ur den heliga boken, Guru Granth Sahib. Den siste levande gurun, Guru Gobind Singh, utsåg i början av 1700­talet boken till sin efterträdare.

Nästan överallt är det fotoförbud, och när människor i närheten är försjunkna i bön viskar Jash sina instruktioner och presentationer.

Matsalens golv spolas med vatten mellan två serveringstider, och inne i templets kök pågår matlagningen för fullt.

– En av sikhernas traditioner är att bjuda på mat i templet, berättar Jash. Alla är välkomna, vem som helst, och många av dem som lever i utsatthet här i New Delhi kommer hit och äter fastän de inte är sikher.

Köksvolontärerna, många av dem äldre, arbetar i en storköksmiljö med enorma kärl för ris och gryträtter, men många av dem sitter

REPORTAGE OCH BILD

ANNA BRAW

Jash

Bangla Sahibs stora kök.

TEACH FOR INDIA

Jash har också gjort en del av sitt arbete inom ramen för Teach for India, en organisation som bildades 2008. Den arbetar för att mindre privilegierade barn och unga i Indien ska få en utbildning och att den ska vara trygg och utvecklande för dem. Målet är att de ska kunna ta ansvar som till exempel lärare och politiker och stötta skolornas utveckling i sina yrkesliv. En av de utåtriktade satsningarna är musikaler som har specialskrivits och producerats för de indiska sammanhangen och för att inspirera åhörarna att engagera sig.

på låga bänkar vid ett arbetsbord och en stor spishäll och utför de manuella momenten med bröddegen. Serveringskärlen körs ut i matsalen och tillbaka på en palldragare.

– De serverar mat i flera omgångar under dagen, säger Jash, och det är ju mycket arbete med maten, men det är också alltid många som kommer för att hjälpa till.

”ville studera livet”

Det universitet där Jash studerade religionsvetenskap är muslimskt, och han valde det därför att det profilerar sig med sin undervisning om den tro som människor lever i.

– Det finns bara fyra universitet i Indien som har comparative religion som inriktning, berättar han. Jag vill studera livet och utforska olika trostraditioner. Och något av det bästa på mitt universitet var att vi hade någon från

en annan religion i varje ämne. Till exempel var det en muslim som undervisade om buddhismen. Det är en mycket ovanlig plats!

Studierna mynnade ut i bland annat uppdrag som programsamordnare på en organisation som heter Global Peace. Där provade han en metod för religionsdialog med unga. – Jag samlade New Delhi­ungdomar och presenterade fakta om de religioner vi har här – dels om tron, dels om kulturen. Sedan gick vi till olika heliga platser tillsammans.

I början, berättar han, hade han inte råd att hyra någon lokal, så han bjöd in till en trädgård och höll träffarna där.

Målgruppen var 18–28 ­ åringar, alltså också de som hade avslutat sina studier och arbetat i några år.

– Jag ville få med de äldres kunskap, säger han. Nu har jag haft 14 sådana grupper. Den första var liten, och som mest har vi varit 25 i en grupp.

GLOBAL PEACE FOUNDATION

En av de organisationer

som arbetar för religionsfrihet i Indien är den indiska grenen av Global Peace Foundation, som har sitt internationella huvudkontor i Washington, DC. Dess indiska huvudkontor finns i New Delhi, och verksamheten där innefattar bland annat utbildningar i ledarskap och fredsbyggande för unga, konstprojekt där människor med olika bakgrund deltar tillsammans, en podcast och möten mellan unga och äldre som är engagerade i samma frågor.

förändringar

I takt med de politiska förändringarna i Indien har också Jashs arbete förändrats.

– Alla religioner har sina PR­trick, säger han.

I tv­programmet India’s Got Talent har det blivit mycket sikhshow med svärd och mustascher och styrka. Nu när jag har studerat buddhismens olika skolor har jag förstått att den inte alltid är fredlig. När jag var på Sri Lanka förra veckan märkte jag att buddhisterna är starka i politiken där.

Som student, berättar han, brukade han gå till ett hinduiskt tempel den 14 februari varje år – det var de ungas Valentine’s Day­tradition.

– Nu har hinduiska tempel här i norra Indien blivit tillsagda att ta bort gamla gudabilder där manligt och kvinnligt syns tillsammans, och unga par som kommer till templen kan bli trakasserade på olika sätt.

”hindiusm för mig är ödmjukhet”

Jash förklarar att man måste skilja mellan den politik som bygger på religionerna och den politik som bygger på Indiens tradition med kastsystem.

– Nu är de ihopsatta, som ett socialt experiment, säger han. Mat har blivit en jättefråga – jag skulle säga att fyra femtedelar av hinduerna egentligen inte är vegetarianer. Den militanta hinduism som vi ser nu är motsatsen till hinduism. Hinduism för mig är ödmjukhet. Men det finns så många former av den tron också, och jag vill studera dem för att förstå mer. Den ledare som vi har nu förstår inte att ett enhetligt Indien inte finns. Vi är mångfald!

Fram till ungefär 2020, berättar han, var han mycket aktiv på sociala medier och försökte ta upp frågor om religion och religionsdialog där.

GURDWARA BANGLA SAHIB

Gurdwara är sikhernas ord för helgedom, och

Gurdwara Bangla Sahib är en av de mest kända och besökta. Den är berömd för sin heliga damm, Sarovar, och för sina band till den åttonde sikhgurun, Guru Har Krishan. Byggnaden började som ett kungligt residens på 1600-talet men gjordes om till helig plats i slutet av 1700-talet. En stor verksamhet är den dagliga matserveringen. På området finns också ett sjukhus för New Delhis fattiga.

– Efter att jag hade skrivit en sak på Instagram blev min pappa kontaktad av en bekant som är polis och som ville varna mig. Mina föräldrar blev oroliga, och jag började känna mig bevakad, så jag raderade mina konton på sociala medier.

andliga rutiner

Det hela gick så långt, berättar Jash, att han insåg att han hade blivit paranoid.

– Jag var tvungen att söka psykologhjälp, säger han. Jag trodde att jag var förföljd överallt. Att studera religionsvetenskap hjälpte mig. Jag studerade med målet att förstå, och jag lärde mig att bara lyssna, vad andra än säger, och att bara debattera utifrån ett jag­perspektiv.

Han säger att han fortfarande censurerar sig själv mycket men att hans andlighet och de andliga rutiner som han försöker hålla fast vid har hjälpt honom med förföljelsetankarna.

– Jag tror inte längre att jag kommer att bli fängslad, säger han, och när jag talar med mina muslimska vänner är jag stolt över min tro. Han beskriver religionen som ett tveeggat svärd: på ena sidan finns självförverkligandet som religionen kan beskriva på olika sätt och som anhängarna försöker uppnå, på andra sidan kriget som också kan anta olika gestalter.

– Och så gör varje religion sina PR­trick, säger han. De är vackra, men också farliga, och den politiska aspekten finns alltid med. n

”Godtyckliga föreställningar”

Religionsfriheten och rättssäkerheten centrala frågor för asylsökande

Ruth Nordström och Oskar

Frödin är kolleger på Människorättsadvokaterna, en byrå specialiserad på asylärenden och mänskliga rättigheter.

n n n

INTERVJU ELLINOR SKAGEGÅRD

Oskar Frödin, Rebecca Ahlstrand (biträdande kontorschef på Människorättsadvokaterna)

och Ruth Nordström.

Fyrtio. Så många gånger fick Ruth Nordströms klient svara på frågor om sina känslor gällande sin kristna tro. Hur kändes det när han gick in i kyrkan? När han satte sig i bänken? När han bad? När han sjöng en psalm?

– Om man i konvertitärenden förut fokuserade alldeles för mycket på faktakunskaper om tron har man nu hamnat på andra sidan –i känslodiket, säger hon. Det här var en person som var väldigt ovan vid att prata om sina känslor och det inre livet men som uppenbart var praktiserande kristen.

Hennes kollega Oskar Frödin nickar.

– Sedan skriver de bland annat i avslaget att ”du har bara svarat att det känns bra på alla frågor. Det är vagt och detaljfattigt”. Det känns som om myndigheten vill hitta en generell ram för att utreda en människas religiösa övertygelse, utan hänsyn till att en inre process och tro kan komma till uttryck på olika sätt.

ärenden och opinionsbildning

När vi ses på Människorättsadvokaternas Stockholmskontor på Götgatan är det mitt under en vår som präglas av debatten om utvisningar – av människor som arbetar och skötsamma tonåringar men också av kristna konvertiter, som fallet med åtta månader gamla Emanuels familj som fick beskedet att han skulle utvisas till Iran.

– Vi jobbar ju med enskilda individer som kommer till oss, säger Ruth Nordström, men vi opinionsbildar också generellt om religionsfrihet, för vi ser att det finns en stor oförståelse hos myndigheter och politiker för olika religioner och religiösa uttryck.

2012 startade hon tillsammans med några andra jurister en ideell förening med syftet att hjälpa utsatta människor, framför allt i ärenden som gällde asyl, migration och mänskliga rättigheter. 2015 grundade hon en juristbyrå som sedan blev advokatbyrå med samma fokus.

– Religionsfriheten är en fundamental mänsklig rättighet, säger Oskar Frödin.

Han har arbetat på byrån sedan 2019.

– Den kommer in i vårt arbete på många sätt, framför allt i asylärenden där vi företräder människor som har flytt från förföljelse av religiösa skäl eller som har konverterat under tiden de har befunnit sig i Sverige.

undersöker migrationsverkets hantering

Klienterna är människor från bland annat Afghanistan, Iran och resten av Mellanöstern, från Nordafrika och från Kina. Många är kristna konvertiter. Det finns också muslimer som förföljs för att de har en annan inriktning än den som är rådande i landet och så kallade apostater, alltså de som har avsagt sig sin tro. Sedan 2019 har byrån tillsammans med nätverket Rätt till tro publicerat tre konvertitutredningar där medlemmarna har undersökt Migrationsverkets hantering av kristna konvertiters asylprocesser.

– Vi ser att besluten varierar beroende på beslutsfattarens bakgrund, erfarenheter, kunskap och förståelse för religiösa uttryck, säger Oskar Frödin.

RUTH NORDSTRÖM är advokat och har specialiserat sig på människorättsärenden.

Tillsammans med Elise Lindkvist i S:ta

Clara kyrka i Stockholm har hon arbetat för att förhindra människohandel och skrivit boken Mod att resa sig – en berättelse om utsatthet, mod och styrka. Hon har också skrivit den självbiografiska boken Till de utsattas försvar och, tillsammans med sin man Mattias Nordström, andaktsboken Själens längtan efter Gud (samtliga utgivna på Libris förlag).

Konvertitutredningen uppdaterades senast 2024 och visar att rättsprocesserna fortfarande ofta är godtyckliga och att de inte följer internationell rätt. Exempelvis visade en jämförelse att Migrationsverkets kontor i Jönköping gav avslag på 44 procent av asylansökningarna, medan kontoret i Göteborg avslog 80 procent. Undersökningen visade också att den politiska tillhörigheten bland Migrationsdomstolens nämndemän påverkade domsluten: nämndemän nominerade av Sverigedemokraterna gav avslag i 93 procent av fallen medan motsvarande siffra för Vänsterpartiet var 15 procent.

– Det är inte rättssäkert, säger Oskar Frödin. Om du har två fall med liknande omständigheter och liknande berättelser, så bör det rimligtvis leda till samma utgång. Men så är det inte. Vi kan ha två nästan identiska fall där en får avslag och en får ett beviljande beslut.

sakkunskaper saknas

Varken Migrationsverket eller Migrationsdomstolen har någon sakkunnig i religiösa frågor så som de har för exempelvis hbtqifrågor. En omskriven och omdebatterad fråga har varit det stora fokuset på att kontrollera de asylsökandes faktakunskaper om religionen.

Ruth Nordström ger en rad exempel där klienter fått frågor om korstågen, konflikten på Nordirland eller teodicéproblemet.

– Enligt UNHCR:s riktlinjer säger det inget om ens religiösa övertygelse, säger hon. Idag har fokus förflyttats till den asylsökandes inre reflektioner och känsloliv – kanske är det ett försök att motverka den förra dikeskörningen. Men det är problematiskt eftersom frågorna ofta blir subjektiva och svårbedömda och eftersom de inte tar hänsyn till individens bakgrund.

MÄNNISKORÄTTS­

ADVOKATERNA grundades av Ruth Nordström 2015 och föregicks av ett juristnätverk som arbetade särskilt med mänskliga rättigheter. Byråns advokater arbetar med mänskliga rättigheter, asyl- och migrationsrätt, familjerätt, brottmål och socialrätt. De arbetar också med att sammanställa rapporter om utvecklingen i olika människorättsfrågor, med opinionsbildning och med föreläsningar i ämnet mänskliga rättigheter.

– Nyligen har jag haft en klient som blivit ifrågasatt för att ha besökt olika kyrkor, som om det skulle vara ett tecken på att klienten inte har en genuin tro, säger Oskar Frödin.

– Vann vi inte där? frågar Ruth Nordström.

– Jo, Migrationsdomstolen var förståndig, och vi vann. Men det är sådant vi stöter på hela tiden, godtyckliga föreställningar om religiösa uttryck.

konventionsåtaganden

I många fall där deras ärenden får avslag tar de frågan vidare till Migrationsdomstolen eller till en ännu högre instans: FN. Där har utvisningarna ofta stoppats eftersom de har bedömts strida mot FN:s tortyrkonvention.

– FN ser allvarligt på de här bristerna och på de faktiska konsekvenser som väntar de enskilda, säger Oskar Frödin. Det är en tydlig indikation på att Sverige inte följer sina konventionsåtaganden.

I december 2023 gav regeringen Statskontoret i uppdrag att undersöka just rättssäkerheten i ärenden kopplade till konvertiter och till hbtqi­personer. Undersökningen presenterades i slutet av 2024 och visade på stora brister, särskilt i konvertitärenden. Ruth Nordström berättar att Migrationsverkets chef har sagt att det behövs en kunskapsförbättring och en sakkunnig samordnare. Hittills har inga åtgärder vidtagits.

– Nej, vi ser snarare en utveckling med fler avslagsbeslut, säger Oskar Frödin. Man måste förstå allvaret i de här ärendena, vad det får för konsekvenser att fatta ett godtyckligt beslut på grund av bristande kunskap. Det leder ju till att en människa de facto riskerar att utvisas och att dödas för sin tro.

asylskäl kontra migrationspolitik

De senaste åren har samhällsdebatten handlat mycket om en åtstramad migrationspolitik, men Ruth Nordström påminner om att den inte ska påverka den som faktiskt har asylskäl. Mänskliga rättigheter och religionsfrihet ska så att säga trumfa rådande asylpolitik.

– När vi tittar på Norden ser vi liknande mönster, även om vi nog har något högre avslagsprocent i Sverige. Vi ser att många konvertiter flytt vidare till Tyskland, Storbritannien och Frankrike och fått asyl där på samma grunder som de fick avslag för i Sverige.

Mycket har hunnit hända sedan byrån startade, inte minst den stora flyktingkrisen 2015 och de senaste årens polariserade debatt om migration. Människorättsadvokaterna har fått mycket positiv respons medan utvisningsdebatten har pågått. Ruth Nordström och Oskar Frödin säger att de samtidigt upplever att klimatet har blivit hårdare.

– Men vi gör vad vi kan, säger Ruth Nordström. Dels jobbar vi med de enskilda fallen, dels med upplysning och opinionsbildning. Vi skriver rapporter om religionsfrihet, föreläser och kommer med konkreta juridiska förslag för att skapa förändring.

De driver också ärenden som gäller konfessionella skolor – muslimska, judiska och kristna – och opinionsbildar om föräldrars och barns rätt till religion och andlig utveckling i enlighet med FN:s konvention för mänskliga rättigheter och barnkonventionen.

– En sak som är positiv: när det gäller våra kristna konvertiter ser vi ett enormt engagemang från gräsrötterna, säger Ruth Nordström. Vi ser enskilda eldsjälar och så många tysta hjältar runt om i landet i olika kristna samfund och kyrkor. Det blir man genuint glad över, mitt i allt som sker. n

”Så mycket engagemang och kunskap”

n n n

INTERVJU ANNA BRAW

BILDER KRISTNA

FREDSRÖRELSEN

Linn Thullberg var en av de fredsobservatörer som med sin

närvaro skyddade 350 vandrare när de genomförde Wajtakju Namto Ponötsi i höstas.

– Det var vuxna som gick, säger Linn Thullberg, men också barn och ungdomar – jag tror att den yngsta deltagaren var två år och den äldsta 80.

Som en av Kristna Fredsrörelsens utsända i Colombia arbetade hon med det som kallas medföljning i många olika sammanhang, först med utgångspunkt från kontoret i Bogotá och sedan i den östra delen av landet. Det kunde vara i samband med människorättsförsvarares möten och resor som fredsobservatörerna anslöt i sina västar – Linn Thullberg beskriver det som en metod som till stor del består av preventiv närvaro i konfliktkontexter.

Men så var det också Wajtakju Namto Ponötsi, när 350 urfolksmedlemmar under några dagar vandrar 20 mil i smågrupper.

– Corporación Claretiana Norman Pérez

Bello, den organisation som vi samarbetar med, satsade mycket på vandringen, säger Linn Thullberg. Vi förstod att den var viktig.

stora avstånd

Det område i östra Colombia som Linn Thullberg och hennes medföljarkolleger arbetade i utgör ungefär två femtedelar av landets yta men är glesbefolkat.

– Vi arbetade mycket med att medfölja Corporación och olika människorättsförsvarare där, och en del av dem var bönder eller hörde till någon av urfolksgrupperna, berättar hon. Det kunde vara så att vi åkte buss i åtta timmar och

bytte till en annan buss som körde i tre timmar till – det är extremt stora avstånd.

Regionen Casanare i området Orinoquía är hem för flera urfolksgrupper med nomadrötter. Traditionen att vandra tillsammans kan vara flera tusen år gammal.

– Allt i deras sammanhang har varit muntligt, säger Linn Thullberg, och det är inte på spanska utan enbart på de lokala språken. Det gör det också intressant hur historien förs vidare.

närvarande andlighet

Den katolska kyrkan är stor i Colombia. Fredsobservatörernas insats under vandringen är också ett sätt att skydda det som finns kvar av urfolkens egna andliga traditioner, alltså ett arbete för att främja religionsfrihet.

– Både under vandringen och under hela min vistelse där tyckte jag att andligheten och deras världsåskådning var så närvarande, säger Linn Thullberg. Det blev tydligt i de ceremonier som inledde olika möten och i deras sätt att tala. Nuförtiden rör sig paramilitära grupper och andra stridande parter i området och försöker befästa sin kontroll över de få som bor där.

– Det gör att vandrarna har blivit tvungna att hitta nya rutter och att det är svårare för dem att hitta mat.

storkok

Tidigare har traditionen nämligen varit att de som vandrar också jagar och att de lever på vilt under vandringsdagarna. Nu fanns det möjlighet till gemensamma måltider och lite annat på de platser där fredsobservatörerna och Corporación­representanterna väntade in vandrarna.

WAJTAKJU NAMTO PONÖTSI

Den ungefär 20 mil långa vandring som har namnet Wajtakju Namto Ponötsi är en tradition, kanske mer än tusen år gammal, bland urfolksgrupper i regionen

Casanare i östra Colombia. Samlingsnamnet för dessa urfolk är Maiben Masiware. Vandringen har innebörden att den bekräftar att gruppen har sitt ursprung i området, som på spanska har fått namnet Orinoquía. Den skapargud som finns i Maiben Masiwares gemensamma tradition har namnet

Namon. De senaste åren har ungefär 350 personer deltagit i vandringen.

– Vi var på tre olika ställen där de brukar stanna och sova, berättar Linn Thullberg. Där fanns det storkok och olika aktiviteter för utbyte mellan urfolksgrupper och bondegrupper –gruppsamtal om kultur och traditioner, till exempel. Och fotboll! Alla som vandrar bär med sig sina hängmattor, och så letar de upp någon dunge där de kan sätta upp dem. Vi sov på ett slags vandrarhem tillsammans med Corporación.

främja säkra förhållanden

Kristna Fredsrörelsens utsända i Colombia kommer från Sverige, Mexiko, Spanien, Frankrike och Italien. Linn Thullberg själv är antropolog, och hon arbetade tillsammans med bland annat jurister, statsvetare, agronomer och någon ingenjör. Tillsammans med Corporación­medarbetarna, som också arbetar med medföljning, bildade den internationella

gruppen något som, i brist på andra referenspunkter, kanske bäst kan liknas vid det mer kända ekumeniska följeslagarprogrammet i Det heliga landet.

– Det kom inget konkret hot under de två vandringar jag var med på, säger Linn Thullberg, och vi från Kristna Fredsrörelsen är ju där för att främja säkra förhållanden.

Sedan hon kom hem i januari i år har hon lagt märke till hur lite av händelserna i Latinamerika som finns med i svensk nyhetsförmedling.

– Det är svårt att berätta om vad jag har varit med om, säger hon. Det finns så mycket i det praktiska arbetet för mänskliga rättigheter, så mycket engagemang och kunskap. Man blir så berikad av att höra om andras erfarenheter och perspektiv. Jag tänker mycket på hur man kan sätta ord på det. Det vi har runt oss här är inte det enda.

n

Linn Thullberg

KRISTNA FREDSRÖRELSEN I COLOMBIA

Kristna Fredsrörelsen arbetar i flera länder i Latinamerika, och i Colombia är Corporación

Claretiana Norman Pérez

Bello en viktig samarbetspartner. Medarbetare från Sverige och andra länder utgår från

Bogotá, Quibdó och

Villavicencio och arbetar med medföljning av människorättsförsvarare, många av dem från kyrkor och urfolksgrupper.

Susan Cherian

På alla nivåer

Indiska Schumacher Society utbildar och försöker påverka

– Religionsfriheten har mycket att göra med kvinnors rättigheter, säger

Susan Cherian i New Delhi.

n n n

INTERVJU OCH BILD

ANNA BRAW

”Det har hänt en sak, så jag måste åka till Mewat där vi har en av våra utbildningar på onsdag. Kan vi säga tisdag istället?”

Susan Cherian leder arbetet på Schumacher Foundation och Schumacher Centre, som tillsammans utgör en av Act Svenska kyrkans samarbetsorganisationer i Indien. Kansliet ligger i New Delhi, men Schumachers medarbetare reser över stora delar av landet. ”Avståndet mellan New Delhi och Mewat är 76 kilometer, så om du håller en medelhastighet på 50 kilometer i timmen kan du ta dig till Mewat på 1 timme och 47 minuter”, meddelar en kartwebbplats utan att fråga var i mångmiljon staden New Delhi resan ska börja. Hursomhelst är morgondagens resa kort och smidig i jämförelse med många andra.

ett stort första uppdrag

– Vår organisation är registrerad under en av 1800­talslagarna, en kolonialtidslag, säger Susan Cherian. Och vi tillhör inte någon kyrka, vi är en av Indiens många civilsamhällesorga­

nisationer. Vi hade arbetat ganska länge med livelihood security (ungefär tryggad försörjning, red:s anm) utan att tänka på att en stor del av det arbetet egentligen var ett arbete för religionsmöten och för att berätta om religionsfrihet.

Schumacher­rörelsen hade just grundat sin indiska gren 2002 när en stor och våldsam konflikt med religiösa förtecken bröt ut i delstaten Gujarat. Den är landets mest industrialiserade, och i andra länder har Schumacher­idéerna ofta tillämpats på landsbygden, men organisationen Care India bad många att hjälpas åt. Den nya organisationen blev också inbjuden.

– De startade något som fick namnet Gujarat Harmony Project för att bygga upp samhällslivet igen, säger Susan Cherian. Det blev ett av våra första uppdrag.

I efterhand, förklarar hon, går det att se att mycket av arbetet var inriktat just på det som på engelska och i ACT­alliansens sammanhang kallas FoRB, Freedom of Religion or Belief.

många sorters mångfald

– I Indien har vi så många sorters mångfald, säger Susan Cherian. Vi har många språk, många religioner, många etniciteter. Under min uppväxt fick vi höra om vårt hemland som en plats där vi hade enhet i vår mångfald – det var

så jag lärde mig att se det. Men det scenariot förändrades med den regering som tillträdde 2014. Nu talas det mycket om en religion, en kultur, ett språk. Alla som inte passar in i det knuffas ut i marginalerna, och det har resulterat i många konflikter.

Själv tillhör Susan Cherian en av Indiens ortodoxa kyrkor, Mar Thoma­kyrkan, och flera av dem har också katolska grenar. Olika europeiska och nordamerikanska missionssatsningar har följt på den mycket tidiga missionsinsats som tillskrivs aposteln Tomas. Vid folkräkningen 2011 svarade ungefär 28 miljoner indier, lite mer än en femtiondel av befolkningen, att de var kristna. Muslimerna utgör landets nästa största religiösa grupp, och vid samma tidpunkt utgjorde de drygt 14 procent. Hinduerna utgör ungefär fyra femtedelar, och det regerande partiet BJP brukar kallas hindunationalistiskt. Utöver dessa tre finns en rad mindre, bland andra sikherna som motsvarar ungefär tre fjärdedelar av de kristna.

– Vårt arbete är viktigt bland annat därför att den nuvarande regeringen har slutat med att dokumentera våld mot minoriteterna, säger Susan Cherian. Vi är en av de organisationer som gör det och kan visa statistik.

lokala samarbeten

Religionsfrihet är en av de rättigheter som nämns i FN :s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och Indien har ratificerat den. Att rikta sig till både de människor som har rättigheter, rights holders, och de människor som har ansvar och plikter gentemot dem och gentemot lagar och internationella överenskommelser, duty bearers, har blivit en utgångspunkt för Schumacher­arbetet i Indien.

– Alla våra utbildningar genomför vi i samarbete med lokala organisationer, berättar

Susan Cherian. De står för lokalen och bjuder in de människor som utbildningen är till för. På det viset når vi många. När vi är på högskolor och universitet och utbildar studenter märker vi att de känner till begreppet mänskliga rättigheter. På landsbygden måste vi ofta använda ett annat språk. Vi refererar till händelser. Budskapet, förklarar hon, är alltid detsamma: ”Vad du än tror på är det OK, och du måste respektera andra också.”

– Ibland får vi höra att mänskliga rättigheter är ett koncept från västvärlden och att det inte betyder något här, säger hon. Och Indien är stort – det är otroligt mycket arbete …

bad om förlåtelse

Men reaktionerna kan också bli en påminnelse om att förändringar är möjliga och att de kan börja i det lilla, ungefär så som Ernst Friedrich Schumacher försökte förklara i sin bok Small is Beautiful.

– Nu kommer jag att tänka på en kurs som vi hade här i Delhi för ett tag sedan, säger Susan Cherian. Vi var i ett område med muslimsk majoritet, och vi hade samlat unga där. Det var ungefär två tredjedelar muslimer och resten hinduer. Efter två dagar var det några av hinduerna som ville säga något. ”Vi visste inte att det som sägs påverkar våra muslimska bröder och systrar så mycket”, sa de. En av dem sa: ”Jag vill be er alla om förlåtelse.” Det kommer jag alltid att minnas.

Ett material som kallas The Local Changemakers Course har nyligen översatts till hindi och fått en indisk plattform. I samband med lanseringen kom frågan om de mänskliga rättigheterna och deras ursprung upp igen.

– Det var några som sa: ”Ni försöker skydda våra religioner.” Och vi fick förklara igen: det vi skyddar är friheten att tro och att välja.

ERNST FRIEDRICH SCHUMACHER

Den man som har gett namn åt Schumacher-rörelsen är den tyskbrittiske ekonomen Ernst Friedrich Schumacher (1911–1977). Han hade kommit till England som student och blev internerad när det andra världskriget bröt ut. Under sin tid som jordbruksarbetare skrev han en artikel som ledde till att ekonomen John Maynard Keynes uppmärksammade honom och såg till att han blev frisläppt och kunde arbeta som rådgivare åt den brittiska regeringen och som akademiker. Han blev en viktig person bland annat i National Coal Board och som skribent i en rad tidningar. Begreppet Small is Beautiful lånade han av en av sina läromästare, och på 1970-talet använde han det som titel när han samlade en rad artiklar där han presenterade en vision om ekonomisk utveckling baserad på mänsklig värdighet – bokens undertitel är A Study of Economics As If People Mattered.

SCHUMACHER SOCIETY, SCHUMACHER FOUNDATION

En av Ernst Friedrich Schumachers viktigaste inspirationskällor var Mahatma Gandhi och den ekonomiska politik han försökte driva. Schumacher själv dog alltså på 1970-talet, men föreningar och center som bär hans namn finns i ungefär 25 länder, och i Indien bildades en nationell gren 2002. Den arbetar med utbildningar på gräsrotsnivå, med att identifiera, analysera och sprida framgångsrika lokala initiativ och med att stärka lokalsamhällets kraft till försörjning och utveckling. Sedan 2015 samarbetar den med National Council of Churches in India och med Act Svenska kyrkan, särskilt med utbildningar om religionsfrihet (Freedom of Religion or Belief) och kvinnors rättigheter.

SOUTH ASIA FORUM FOR FREEDOM OF RELIGION OR BELIEF

I nätverket South Asia Forum for Freedom of Religion or Belief, oftast förkortat SAFFoRB, samarbetar kyrkor och andra religiösa samfund, människorättsorganisationer och civilsamhällesorganisationer från de sex sydasiatiska länderna Bangladesh, Myanmar/Burma, Nepal, Indien, Pakistan och Sri Lanka med internationella organisationer som Act Svenska kyrkan. Susan Cherian är nätverkets ordförande.

LOCAL CHANGEMAKERS COURSE

I nätverket NORFORB, där Svenska Missionsrådet ingår, har utbildningen The Local Changemakers Course arbetats fram och lanserats. Den består av nedladdningsbart digitalt material för nio utbildningspass och handledning för kursansvariga. Dess fokus är enligt presentationen att ”bygga kunskap, förändra attityder och ge verktyg för att påverka”, och den ”kombinerar interreligiös förståelse med ett rättighetsbaserats arbetssätt”. Från början presenterades den på engelska, franska och arabiska, och nu finns den också på hindi.

Gender Academy startar.

GENDER ACADEMY

Schumacher Society och Schumacher Centre har tillsammans med YMCA och med stöd av Act Svenska kyrkan startat Gender Academy, en satsning på kvinnligt ledarskap genom workshops och tillfälle till nätverksbyggande i olika delar av Indien. Akademin öppnades med en seminariedag på YMCA i New Delhi i januari 2025 och har sedan samlat kvinnor i bland annat Indiens fem sydligaste delstater och i nordöst.

28 nyvalda politiker

– Ofta rättfärdigas våld med religion, säger Susan Cherian. Civilsamhällesorganisationernas utrymme krymper. Vi blir inträngda i hörn av nya lagar, och det finns till och med en journalist som har siktat in sig på dem som gör sig hörda. Vi försöker att inte provocera någon, att inte dra uppmärksamheten till oss.

Samtidigt är en del av uppdraget att försöka påverka politiker på alla nivåer.

– Det är svårt att komma i kontakt med dem, och många av dem vill inte ta sig tid med oss –då får vi försöka hitta andra kanaler. Vi lämnar våra rapporter till diplomater, bland annat. De politiker som är mer till vänster är oftast lite mer mottagliga för vad vi har att säga. Och nu ska vi faktiskt ha en dag med lokala politiker här. 28 kvinnor har just blivit valda. Vi har bjudit hit dem för att berätta. På deras vakt ska inte rättigheterna kunna kränkas.

Det samarbete som Susan Cherian och hennes kolleger inledde med Act Svenska kyrkan och med National Council of Churches in India 2015 har nämligen lett till både att religionsfrihetsfrågan har aktualiserats och att en skärningspunkt har blivit tydlig:

– Religionsfriheten har mycket att göra med kvinnors rättigheter här. Den punkten har blivit mycket viktig i vårt arbete. Sedan 2023 arbetar vi särskilt med den tillsammans med Act Svenska kyrkan.

”problem i familjen”

I många indiska sammanhang är idén att religionsfriheten är individens frihet utmanande.

– När vi möter unga och talar om religionsfrihet säger de ofta att det skulle kunna leda till problem i familjen, säger Susan Cherian. Inom familjerna kan det vara så att familjeöverhuvudet är den som bestämmer hur alla vuxna i

familjen ska rösta i valen. Vårt fokus hittills har hela tiden varit kristnas och muslimers utsatthet och deras rätt att finnas, men i år ska vi börja arbeta med familjen som ämne, i liten skala.

Att en workshop samlar deltagare från två eller flera religiösa grupper är inte alltid det bästa arbetssättet:

– Hur gruppen ser ut beror på sammanhanget. Ibland samlar vi bara kristna kvinnor, eller bara muslimska, eller bara hinduiska. När vi kommer till ett universitet är grupperna naturligt blandade. Ibland samlar vi bara religiösa ledare, och då är gruppen blandad på det viset att de tillhör olika religioner, men istället är det nästan alltid bara män …

börjar dagen i tystnad

Hur håller man energin uppe i ett uppdrag som lätt kan kännas övermäktigt? Susan Cherian skrattar och påminner om rörelsens ursprung:

– Vi firar varje liten framgång!

Sedan berättar hon om de dagar när hon möter de åtta andra medarbetarna på kansliet:

– Vi börjar morgonen tillsammans med ett par minuters tystnad. Jag ber till min Gud då, och de andra ber eller mediterar. Sedan talar vi om vad som har hänt och om vad vi ska göra.

Själva utbildningsdagarna beskriver hon också som inspirerande.

– Vi har startat något som vi kallar Gender Academy och börjat bjuda in kvinnor till program i olika delar av landet. Nyligen hade vi en samling för kvinnor i de fem delstaterna i södra Indien. Många är välutbildade där, och det finns en medvetenhet om kvinnors situation, men det finns också hinder. Sedan träffade vi ungefär 25 unga kvinnor i nordöstra Indien, ett område som ofta glöms bort. Det var en fantastisk upplevelse, och när vi avslutade träffen sa en av dem att hon vill bli politiker. n

I kulturprojektet Någons bror har barn på Fittjaskolan samarbetat med författaren och illustratören Viveka Sjögren och tonsättaren Tobias Helldin.

Förutsättningar för

dialog Framtiden bor hos oss-nätverket har samlats

n n n Geografiskt avgränsade platser där den socioekonomiska statusen är låg, där utbildningsnivån och inkomstnivån är lägre än genomsnittet, där andelen utrikesfödda är högre och där kriminella har en inverkan på lokalsamhället – det är definitionen för utanförskapsområden, och ytterligare ett kriterium är att de är präglade av barnfattigdom.

I mitten av mars samlades nätverket Framtiden bor hos oss, som består av Svenska kyrkans pastorat och församlingar i sådana områden, till en konferens i Skäggetorp i Linköping.

– Sedan i december 2025 pekar polisen ut fyra utanförskapsområden i Helsingborgs stad, berättar Thérèse Andrée Kjellström. Det är Söder, Drottninghög, Fredriksdal och Dalhem.

Thérèse Andrée Kjellström är församlingsherde i Gustav Adolfs församling, där samtliga fyra områden ingår.

– Det påverkar församlingens diakonala uppdrag, säger hon, men det präglar också det vardagliga arbetet i alla våra verksamheter.

Johannes Zeiler ledde ett samtal på Kulturhuset Agora där Thérèse Andrée Kjellström deltog.

– Vi talade om kulturmöten och religionsmöten och om mission som relation och lärande, berättar hon. Det är väldigt viktigt att reflektera över just möten i de områden vi verkar i. Hur möter vi som kyrka vår omgivning med öppenhet och respekt, och hur skapar vi goda förutsättningar för dialog och sam ­

verkan? Vi i Gustav Adolfs församling deltar i olika nätverk och bjuder in andra aktörer som verkar i våra områden till dialog. Det är ett arbete som vi tycker ger väldigt goda resultat, till exempel i form av områdesdagar och aktiviteter för barn och unga tillsammans med lokala föreningar och scouterna.

Antje Jackelén talade i sin föreläsning om fem farliga P som utmanar hoppet: polarisering, populism, protektionism, post­sanning och patriarkatet. Nätverkets medlemmar fick också provsjunga några sånger ur kulturprojektet Någons bror, där barn på Fittjaskolan har samarbetat med författaren och illustratören Viveka Sjögren och tonsättaren Tobias Helldin.

– De handlar om gängvåldets konsekvenser ur ett barns perspektiv, säger Thérèse Andrée Kjellström. Det var en stark upplevelse. n

Thérèse Andrée Kjellström och Ulf Sjögren

”Vi bär varandra i bön”

Vänskapsavtal med två hela kyrkor – det är ett resultat av en satsning på

internationella kontakter i Malmö.

n n n

INTERVJU ANNA BRAWV

DET VÄNSKAPSAVTAL som

Svenska kyrkan Malmö och Iglesia Filipina Independiente har skrivit under har vänskap genom förbön och digitala kontakter som en grundförutsättning och innehåller också en rad frågor som pastoratet, Kyrkokansliet och den filippinska kyrkan ska samarbeta om: ungdomars roll i kyrkan, kvinnors roll i kyrkan (detta innefattar prästvigning), teologisk utbildning, kyrkans roll i samhället och skydd och stöd till barn som blir utsatta för övergrepp – det sista bland annat därför att svenska män är överrepresenterade bland förövarna.

på en lantlig gata dukas det till mässa.

Plaststolar har ställts fram i många korta rader, och ett bord har täckts med duk och sedan en duk till för att bli altare. Två präster från Iglesia Filipina Independiente har samlat sin församling, och den här dagen blir det nästan trångt framför stolsraderna: tre präster från Svenska kyrkan tjänstgör tillsammans med dem. – Först var vi i Manila några dagar för att skriva under samarbetsavtalet och hälsa på några organisationer som Act Svenska kyrkan samarbetar med, berättar Gunilla Hallonsten. Sedan åkte vi till Batac­stiftet och biskop Emelyn. En tyfon hade förstört en kyrka där, så de firar sina mässor på vägen. Och vi fick vara med!

under andra halvan av 1900­talet hade många av Svenska kyrkans församlingar vänförsamlingar i andra länder. När det arbetet byggs upp igen nu är det i en delvis annan form – Malmö pastorat, som heter Svenska kyrkan Malmö och har Gunilla Hallonsten som kyrkoherde, har sökt lämpliga vänskaper och hittat dem i två hela kyrkor, dels Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land, dels Iglesia Filipina Independiente.

– Vi fick frågor och hade kontakt med Kyrkokansliets ekumenikavdelning och med Act Svenska kyrkan, berättar Gunilla Hallonsten. Malmö är stort, och församlingarna i de båda kyrkorna är små. Båda våra vänskapsavtal har tre parter: vår vänkyrka, Svenska kyrkan Malmö och Kyrkokansliet.

En grupp från Malmö reste förra året till Jerusalem för att vara med vid biskopsvigningen där, det avtalet skrivs under i maj om det går att resa igen då, och avtalet med IFI skrevs under i Manila i februari.

– Det var i en gudstjänst med deras Obispo Maximo Joel, säger Gunilla Hallonsten, och det var så kraftfullt hur det bars in i IFI!

en av de pastoratsmedarbetare som var med på resan var Emma Jansson, som är präst i S:t Matteus kyrka.

– Vi var en grupp som reste, säger hon, men vänskapen är ju alla församlingarnas uppdrag.

Hon har arbetat med en vänförsamling tidigare, i Hässleholm, men det var under pandemin, och inledningen blev annorlunda. Nu, några veckor efter besöket på Filippinerna, tar hon emot två filippinska Ung i den världsvida kyrkan­stipendiater i sin församling.

– Vi skulle ha haft dem här redan förra året, och de fick inte visum då, berättar hon. Men det är samma två som kommer nu istället!

den svenska gruppen fick alltså dels några dagar i Manila där Act Svenska kyrkan samarbetar med organisationer som stöttar barn som utsätts för övergrepp, dels några dagar i helt andra miljöer med biskop Emelyn G. Dacuycuy, och dessutom ett möte med kyrkans kvinnliga präster och prästkandidater på det teologiska seminariet i Urdaneta.

– De är ju inte lika många kvinnliga präster som vi, säger Emma Jansson. På konferensen berättade en del av dem om sina erfarenheter inför alla, och jag känner med dem i deras situation. Man kan känna igen det de berättar från andra kvinnor som är först på något område – det är inte bara själva vigningen det gäller utan också hur de tas emot och behandlas i församlingarna och stiften.

– Det är tydligt vilket tryck det finns mot prästvigda kvinnor, säger Gunilla Hallonsten. Det blir också en spegel för oss.

– Nu ska vi be för våra vänkyrkor i alla gudstjänster, säger Emma Jansson. Vi bär varandra i bön. Det blir också en påminnelse om vår samhörighet med den världsvida kyrkan. n

Mitt i indiska församlingar

Nutida praktik, historiska och teologiska perspektiv

n n n

– Religiös mångfald fungerar bäst när relationerna kommer först, säger Anita Yadala Suneson.

Tillsammans med tre andra forskare har hon skrivit boken Kristendom i Indien.

Bland de färgglada gudabilderna på den indiska marknaden syns ett ansikte som bara nästan smälter in. Det är Jesus som skymtar där, i sällskap med representanter för den stora hinduiska gudaskaran.

Fotografiet finns med i den nyutkomna boken Kristendom i Indien och illustrerar flera av bokens teman. Ett av dem är att de olika religioner som samexisterar i Indien ofta möts på ett ganska odramatiskt sätt i människors vardag och att många hinduer också har en relation till de kristna gestalterna.

En av bokens författare, Anita Yadala Suneson, är teologisk sekreterare på Svenska kyrkans kansli och arbetar med internationell samverkan i olika former. Hon mötte Indien första gången 2008, när hon tillbringade några veckor i Bangalore för att göra fältstudier till en uppsats. Så småningom skrev hon en avhandling om hur kristna indier ser på religiös mångfald, gifte sig med en indisk präst och bodde i några år på mindre orter i landet.

– Jag fick verkligen leva mitt i indiska församlingar, möta människor i deras vardagsliv, se vad de har för relation till kyrkan. Det handlar mycket om hembesök, och om helandets betydelse. Ibland kommer det människor som anser att deras barn är besatta av andar – hur ska man bemöta det? Det var en helt annan verklighet, och det var väldigt lärorikt.

protestantisk identitet

En sak som förvånade Anita Yadala Suneson, berättar hon, var de skiljelinjer hon såg mellan olika kristna samfund. Ett problemområde var användningen av bilder – i vissa pingstkristna kretsar kunde de ses som en sorts avgudadyrkan. Det fick henne att fundera över vad en protestantisk identitet innebär och vad materiella inslag spelar för roll i religionsutövningen.

I Kristendom i Indien har hon bland annat skrivit ett kapitel om kyrkorum och heliga platser, där hon beskriver hur traditioner både möts och krockar när olika kristna synsätt blandas med inhemska seder.

Intresset för ”levd tro” delar hon med sina medförfattare Clemens Cavallin, Pär Eliasson och Julia Kuhlin, och hon förklarar att hon hoppas att boken ska kännas lättillgänglig –den är förhållandevis liten till omfånget – och att den ska kunna fungera som en väg in i ett ämne med många dimensioner.

– Det har varit viktigt för oss att kombinera nutida praktik med teologiska och historiska perspektiv, säger hon.

Anita Yadala Suneson

lång historia

Kristendomen har en mycket lång historia i Indien. De traditioner som säger att budskapet kom till södra Indien redan med aposteln Tomas under det första århundradet går varken att bevisa eller avfärda, men säkert är att det skedde senast på 400­talet. Därmed finns det i Indien kristna traditioner som utvecklats i många århundraden utan någon kontakt med västvärlden. Än i dag kallar sig många indier för tomaskristna.

Katolicismen kom sedan till landet med portugiserna på 1500­talet och protestantismen med tyska missionärer i början av 1700talet. Svenska kyrkan och EFS började bedriva mission i Indien på 1800­talet, och arbetet mynnade ut i nya kyrkor som i dag är självbestämmande men har relationer till Sverige på olika sätt.

I nuläget är den katolska kyrkan det största kristna samfundet i Indien, medan pingströrelsen är den kristendomsform som växer snabbast.

lika många som i ett stort europeiskt land

Den mångfacetterade historien har gett upphov till en bred flora av kristna rörelser i världens folkrikaste land. Omkring 80 procent av Indiens 1,47 miljarder invånare är hinduer, medan islam utgör den största minoriteten med cirka 15 procent av invånarna. Andelen kristna är svår att beräkna. Den senaste officiella siffra som har nämnts är 2,3 procent, men vissa bedömare tror att de kristna kan vara dubbelt så många. I vilket fall som helst rör det sig om många miljoner människor, motsvarande hela befolkningen i ett större europeiskt land.

De fyra författarna till Kristendom i Indien betonar att kristendomen mer än någonsin är

ett globalt fenomen och att majoriteten av världens kristna i dag lever i Sydamerika, Afrika och Asien. En ambition med boken har varit att delvis komma bort från det västerländska perspektivet.

– Vi vill lyfta fram Indiens andliga bidrag till resten av kristendomen, bland annat det teologiska, säger Anita Yadala Suneson.

en indisk befrielseteologi

En viktig teologisk strömning som uppstod i Indien på 1980­talet är dalitteologin, som har vissa likheter med latinamerikansk befrielseteologi. De ”kastlösa” daliterna befinner sig allra längst ner i den indiska samhällshierarkin och har traditionellt betraktats som ”oberörbara”.

I evangeliernas berättelser om hur Jesus bröt mot renhetslagar och samlade utstötta människor omkring sig ser de paralleller till sin egen verklighet. Sådana läsningar är ett tydligt exempel på hur kristenheten utanför västvärlden kan bidra med nya tankar, anser Anita Yadala Suneson.

– Det kan verkligen få oss att tänka till om sådana frågor som vem Jesus var, vem Kristus var, och vad det betyder att han identifierade sig med människor i marginalen.

Hon pekar också på att Indien, där många kristna traditioner samexisterar, har spelat en viktig roll för det ekumeniska arbetet, både på ett internationellt och ett inhemskt plan.

– Den första kyrkan som bestod av olika samfund som gick ihop fanns i Indien. Där har man varit föregångare.

Det var 1947 som Church of South India bildades genom att anglikanska, metodistiska, presbyterianska och reformerta samfund gick samman. 1970 bildades sedan Church of North India på ett liknande sätt.

FOTNOT: Kristendom i Indien

är utgiven på Artos förlag.

Anita Yadala Sunesons, Pär

Eliassons och Julia Kuhlins avhandlingar och en rad artiklar som de fyra författarna har skrivit om kristna i Indien

(till exempel Julia Kuhlins

”Always connected – WhatsApp use in two middle-class pentecostal churches in India” och Clemens Cavallins

”Violence against Christians in India – A Critical Discourse Analysis of Two Indian English Newspapers”)

finns i Digitala Vetenskapliga Arkivet, DiVA. Clemens

Cavallins avhandling finns på Göteborgs universitets webbplats.

synlighet i samhället

Inställningen till religiös mångfald är ytterligare ett område där Indien har mycket att lära kristna i västvärlden, konstaterar Anita Yadala Suneson, och hon säger att hon tror att religionens synlighet i samhället bidrar till att religiösa uttryck i sig blir mindre främmande.

– Då har man också utvecklat en annan kompetens för det, och har en vana att skapa relationer med människor i andra religioner. Religiös mångfald fungerar bäst när relationerna kommer först, till exempel i skolan, på jobbet eller mellan grannar.

Samtidigt är Indiens kristna en utsatt grupp. Den indiska identiteten är starkt kopplad till hinduisk trostillhörighet, ett synsätt som också präglar det hindunationalistiska partiet BJP som har styrt landet sedan 2014. Ur ett sådant perspektiv utgör kristendomen ett kulturellt hot. Ofta finns det även en oro för att kyrkornas arbete, inklusive deras sociala insatser, har en dold agenda.

– Situationen för religiösa minoriteter har blivit mycket värre under det senaste decenniet. Det blir väldigt laddat att byta religion och lämna hinduismen. Samma sak ser vi nu tydligare än på länge i väst, när det finns krafter som försöker knyta kristen identitet till nationell identitet. Att läsa om kristendom i Indien kan få oss att tänka på hur vi behandlar våra egna minoriteter.

gott om unga medlemmar

Det indiska samhällets inställning till kristendomen påverkas i hög grad av att den ses som en kolonial rest. Ytterligare en försvårande faktor är att kristen tro ofta förknippas med låg status i ett land som alltjämt präglas av kastsystemets stränga hierarkier.

I sitt forskningsarbete har Anita Yadala Suneson intervjuat konvertiter som mötts av starka negativa känslor när de har berättat för sina närstående om den nya tron. I vissa fall går familjerelationerna inte att reparera.

Allt detta måste kyrkorna ta hänsyn till i sitt arbete.

– Jag tror att kristna kommer att fortsätta missionera, fortsätta med sina sociala och diakonala verksamheter och sina utbildningsinstitutioner. De kommer också att fortsätta bedriva evangelisation, men det är väldigt känsligt. Kristna måste vara tydliga med att det är individen som ska välja.

Att säga något allmänt om läget för Indiens kristna är svårt, eftersom det finns stora regionala variationer. Trots oroväckande tendenser på det officiella planet är det mycket som fungerar bra i människors vardag, enligt Anita Yadala Suneson. Hon vill också framhålla att de indiska kyrkorna i många fall är växande och har gott om unga medlemmar.

– Det finns mycket liv i kyrkorna, säger hon. n

Julia Kuhlin

Pär Eliasson

Mission i förändring

Festskrift till Kajsa Ahlstrand om

traditioner i dialog och konflikt

Kajsa Ahlstrand BILD MAGNUS ARONSON

den nyutkomna festskriften Religion i gränsland, tillägnad Kajsa Ahlstrand, professor i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, ger inblickar i ett dynamiskt forskningsfält i största allmänhet och i pågående missionsdebatt i synnerhet. Den rymmer nitton nyskrivna artiklar på fyra teman: möten och dialog, praktik och materialitet, identitet och makt, samt religion och politik. Dessa fyra är centrala för global kristendom som internationellt forskningsfält, och tillsammans pekar de på hur kristendomen som religion formas i gränsland. Sådana gränsland framträder bland annat i mötet mellan religioner, genom praktiker som förhandlas i relation till olika traditioner och i hur kristen identitet gestaltas i skilda kulturella kontexter. När kristen tro rör sig mellan kontinenter, språk och kulturer formas nya kontaktytor där olika traditioner hamnar i dialog, och ibland i konflikt. Det är just i dessa skärningspunkter, där olika horisonter möts, som vi får syn på hur kristendom tar sig uttryck och omformas i ett globalt perspektiv. Här följer ett något bearbetat utdrag ur festskriftens inledningskapitel, som är skrivet av Julia Kuhlin, Magnus Lundberg, Anita Yadala Suneson och mig. Boken är tillgänglig för fri nedladdning på Digitala Vetenskapliga Arkivet, DiVA.

n Johannes Zeiler

temat möten och dialog lyfter fram en av kärnfrågorna inom studiet av global kristendom: att religion aldrig kan förstås som ett isolerat fenomen, utan alltid står i relation till sin omgivning. Dessa möten kan se mycket olika ut, men alla rör sig i spänningsfältet mellan inkludering och gränsdragning.

Jakob Wirén belyser hur Hamas attentat den 7 oktober 2023 påverkade förutsättningarna för interreligiös dialog i vår samtid. Hans analys visar hur politiska och kulturella gränser kan hota samtalet, men också hur de kan utmana oss att finna nya, mer konstruktiva former för dialog. På ett annat plan visar Håkan Bengtsson hur dialogen mellan religion och samhälle kan belysas genom den judiske tänkaren Martin Buber. Genom att analysera tre faser i Martin Bubers liv – den mystika, den dialogiska och den som är präglad av ”uppmärksam tystnad” – visar Håkan Bengtsson hur hans tänkande formades av den judiska traditionen, av mötet med kristendomen och av utmaningen från den framväxande staten Israel. En annan form av dialog möter vi i Emma Milerud Sundströms bidrag, där konvertiter från islam till kristendom i Sverige reflekterar över sina dubbla religiösa erfarenheter. Hennes kapitel visar hur röster i gränslandet utmanar givna kategorier: de tolkar likheter och skillnader mellan traditionerna, relaterar till kyrkliga doktriner och prövar dem i vardagens praktik. Resultatet är en dialog som inte bara förs om dem, utan av dem.

Utifrån ett historiskt perspektiv visar Pär Eliasson hur missionären Enok Hedberg brottades med sina föreställningar om bhil­folket i Indien. Enok Hedbergs liv och texter illustrerar hur synen på ”den andre” kan förhandlas och omförhandlas över tid, och hur språk och kultur fungerar som broar snarare än murar. Att leva i och genom gränsöverskridanden är också

ett tema i Jan­Åke Alvarssons skildring av missionärsparet Daniel och Sara Berg. Paret Bergs missionsresor mellan Sverige, USA och Brasilien påminner oss om att global kristendom alltid har formats genom överskridanden av geografiska, sociala och konfessionella gränser.

Oulia Makkonen vidgar perspektivet mot det visuella minnet av möten. Genom sin analys av dokumentären Cemetery Stories – A Rebel Missionary in South Africa visar hon hur film kan fungera både som historiskt källmaterial och som skapare av kollektiva minnen av mission. Här framträder dialogen inte bara mellan människor, utan också mellan historia och minne, mellan levd erfarenhet och eftervärldens tolkningar.

Om global kristendom som forskningsfält i hög grad handlar om möten, rör en annan central aspekt praktiker, med andra ord hur religion gestaltas genom kroppar, handlingar och materiella uttryck. Religion är inte enbart en fråga om idéer och läror. Den tar form i vardagens levda religion. Temat praktik och materialitet belyser därför en grundläggande dimension av global kristendom: hur tro blir till i förkroppsligade och konkreta former, alltid i relation till en specifik social och kulturell kontext.

Denna del av festskriften visar hur praktiker både formar och omformar kristendom i olika miljöer. Kristina Helgesson Kjellin analyserar Svenska kyrkans mission i Zimbabwe som en kontaktzon där missionsstationerna blev sammanhang för att förhandla vad som skulle räknas som sakrala ljud – från trummor till kyrkklockor – och där lokala uttryck och kristen mission ömsesidigt påverkade varandra. Från en annan afrikansk kontext visar Erik Egeland hur en karismatisk pingstförsamling i Etiopien formas genom körsången. Här blir musiken en praktik som utmanar rådande

normer om kön och kropp, men som samtidigt kan befästa dem.

Det gemensamma i dessa exempel är att religiösa praktiker alltid innebär ett slags förhandling, eller kanske snarare en ständig omtolkning, vare sig det gäller ljud, kroppar, handlingar eller sociala normer. Denna dynamik blir också tydlig i Helene Egnells analys av inkluderandet av praktiker som yoga, qigong, tikva, meditation och olika former av dans i svenskkyrkliga sammanhang. Här framträder gränslandet mellan etablerad kyrklighet och alternativa andliga uttryck. Denna rörelse över gränser synliggörs även i Lisa Bukhaves och Joakim F. Björkelids studie av kulten av en svart madonna i Indien. I denna kult flätas katolska och hinduiska traditioner samman i folklig praktik och materiella uttryck.

När religion tar gestalt i möten och i praktik väcks också frågor om vem som ges möjlighet att tolka och definiera tron. Mot denna bakgrund introduceras festskriftens tredje tema: identitet och makt. För oavsett om det handlar om individers, gruppers eller institutioners identitetsanspråk är identitetsanspråk alltid förbundna med en dimension av maktanspråk. Det som förenar kapitlen i denna del är med andra ord deras kritiska blick på makt och hur den tar sig uttryck i ojämlika relationer, i styrelseskick och maktutövning.

Göran Janzon studerar utvecklingen inom den centralafrikanska kyrkan Église Évangélique Baptiste som självständigt samfund genom bland annat dimensionerna självstyre, självfinansiering och självteologiserande. Han visar hur kyrkans självförståelse och relation till den svenska ”modermissionen” Örebromissionen (sedermera Evangeliska Frikyrkan) har omdefinierats och omförhandlats över närmare sex decennier. Mika Vähäkangas diskuterar, på ett mer tillspetsat sätt, liknande frågekomplex i

relation till den kongolesiska kimbanguistiska kyrkan. Efter närmare sextio års medlemskap uteslöts kyrkan 2017 ur Kyrkornas världsråd av läromässiga skäl. Mika Vähäkangas analyserar kristendomens gränser och ställer frågor om vem som får och kan definiera dem.

Magnus Lundberg introducerar oss i sitt kapitel till det teokratiska samhället Nueva Jerusalén i den mexikanska delstaten Michoacán. Nueva Jerusalén etablerades i början av 1970­talet och präglas av en apokalyptisk föreställningsvärld. Kapitlet behandlar formell och karismatisk auktoritet och är en studie av hur befolkningsgrupper i Nueva Jerusalén förhållit sig till olika former av religiösa auktoritetsanspråk.

I Anders Göranzons bidrag står istället en individ i centrum, nämligen den unga walesiska flickan Mary Jones. Han undersöker hur olika bibelsällskap världen över använder berättelsen om henne i sin kommunikation för att uttrycka olika individuella och sociala identiteter. Också Ernils Larssons kapitel kretsar kring en enskild person, den kristne japanske kamikazepiloten Hayashi Ichiz ō (1922–1945), vars egen identitetsförhandling diskuteras. I kapitlet analyseras nyckelteman i Hayashi Ichizōs efterlämnade dagböcker och brev, samt förutsättningarna för kristet liv i Japan under andra världskriget.

Det fjärde och avslutande temat i boken är religion och politik, ett tema som belyser forskningsfältets tvärvetenskapliga karaktär och teologins eller religionsvetenskapens relation till andra akademiska discipliner. Förhållandet mellan religion och politik har länge stått i centrum för internationell forskning inom global kristendom. Det märks inte minst i de studier som vuxit fram i nära samverkan med kyrkor inom den ekumeniska rörelsen. Göran Gunner diskuterar i sitt kapitel religions­ och

övertygelsefrihet i relation till situationen i dagens Pakistan. Han tar sin utgångspunkt i en nypublicerad rapport från Pew Research Center, men anknyter också till sin och Kajsa Ahlstrands tidigare forskning, för att diskutera individers möjlighet att leva ut sin tro utan att drabbas av förföljelse och diskriminering.

Erik Berggren analyserar i sitt kapitel diskussioner om urfolk inom den ekumeniska rörelsen från slutet av 1960­talet till början av 2020 ­ talet. Fokus ligger på Kyrkornas världsråd och hur dess arbete för urfolkens rättigheter har förändrats över tid, samt vilka faktorer som påverkat möjligheterna att omsätta arbetet i konkret handling. Centralt i undersökningen är urfolks ökande aktiva deltagande i denna ekumeniska process. I Olle Kristensons kapitel analyseras ett centralt begrepp i latinamerikansk teologi, nämligen den katolska kyrkans särskilda ställningstagande för de fattiga (la opción preferencial de los pobres). Hans diskussion kretsar kring de fyra stora möten som den latinamerikanska katolska biskopskonferensen (CELAM) samlats till efter Andra Vatikankonciliet (Medellín 1968, Puebla 1979, Santo Domingo 1992 och Aparecida 2007), samt en befrielseteologisk diskussion, representerad av framförallt befrielseteologen Gustavo Gutiérrez.

Festskriften avslutas med ett fristående kapitel av Anders Wejryd. I denna text belyser han missionsvetenskap som ämne ur ett institutionellt och ett personligt perspektiv genom en historisk överblick som spänner över närmare hundra år. Med en kronologisk och tematisk genomgång synliggör han hur ämnets profil, inriktning och förändring har formats i nära samspel med det omgivande samhället. Hans kapitel knyter samman boken genom att kommentera och sammanbinda mycket av den forskning som bedrivits under Kajsa Ahlstrands tid som professor. n

ekumenikhistoria

INGER EDELFELDT SKÖNHETEN NORSTEDTS

att hoppas på ett möte

För den som vill läsa in sig på ekumenikhistoria, eller ge en bok till en vän som har visat intresse, kan En kort introduktion till Andra Vatikankonciliet av jesuitprästen Fredrik Heiding vara ett förslag. Det är den tolfte boken i Veritas förlags introduktionsserie, där Hedvig Larsson tidigare har skrivit om religionsdialog, Magdalena Dahlborg om ekumenik och Madeleine Fredell om katolsk sociallära. De ungefär 190 sidorna innehåller sju kapitel och sedan en epilog om konciliets genomslag. Fredrik Heiding undervisar i kristen spiritualitet vid Newmaninstitutet i Uppsala. Veritas förlag har också gett ut Andra Vatikankonciliet 1962–1965 – dokument med introduktioner n

Laura Wilkinson, huvudpersonen i Inger Edelfeldts nya roman, har alltid älskat skönhet – hos människor, platser och ting. Och hon har alltid trott på en magisk kärlek. En gång kanske hon möter en man som gör allting nytt. Då ska hon bli förvandlad. Räddad. Hon är sextio plus. Åldrandet skapar ångest. Hennes ungdoms skönhet förgår. Och om hon inte är vacker längre, vem är hon då?

Medan Laura obevekligen förändras av tiden förvandlas hennes nya kärlek från välvårdad snygging till lurvig grubblare. Rasande skriker han åt henne att alla bara bryr sig om yta – inte minst hon, som nästan oavbrutet tänker på sitt utseende.

Men plötsligt framför spegeln händer det något:

”Vore jag religiös, skulle jag kalla det för en religiös upplevelse. Jag betraktade som vanligt det där ansiktet. Mitt ansikte, som jag brukade kalla det. Att ha ett ansikte, det är man van vid, åtminstone var jag det. Men det som hände var att ansiktet blev oförklarligt. Hela jag var oförklarlig, man kunde inte veta var jag kom ifrån, hur jag hade uppstått. Jag hade inte gjort det där ansiktet, inte köpt det, inte tillägnat mig det; jag kunde inte kalla det för ’mitt’. En så oändlig lättnad, att det inte var mitt ansikte. Att jag djupast sett inte var min, att jag inte var mitt eget fel och ansvar. Förskjutningen jag hade upplevt stannade kvar någonstans i mitt sinne – som en märklig, paradoxal tröst.”

När Laura släpper taget om sig själv, då öppnar sig något. Skönhet kan vara vägen till Gud, säger en del, men tänk om den för Lauras del tvärtom har förvillat henne ett helt liv? Och kanske är det egentligen ett Gudsmöte som Laura omedvetet hoppas på, snarare är frälsning genom en man?

Sådana spekulationer väcker Edelfeldts roman hos mig. Den är djup men inte svår – här finns ett lättflytande språk, varm skärpa, mild ironi och en nedskruvad men kontinuerlig humor. Jag kommer att tänka på böckerna om Mumindalen. De tillhör 1900-talets största skönlitteratur på svenska, och Tove Jansson hade samma klara blick som Inger Edelfeldt för allas våra drömmar och svagheter. n MARIA KÜCHEN

Inger Edelfeldt

Alla människors värdighet och trygghet

Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag.

De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.

Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.

(Jesaja 2:4)

när vi ställs inför ännu en krigsupptrappning i vår del av världen fylls våra hjärtan med djup vånda. (…) Vi här i Det heliga landet konfronteras ännu en gång med de förödande kostnader som militär aggression för med sig. Familjer är oroliga. Församlingar och byar vacklar. Vardagslivets ömtåliga rytm störs igen.

Det här senaste kriget är inte det enda – det tvingar på ett redan tyngt folk ytterligare ett lager av press, rädsla och restriktioner.

Inga människor är skapade för att leva under krigets oväsen. Krig är inte det liv Gud har tänkt för mänskligheten.

Vi måste vara moraliskt tydliga när vi säger det: det återkommande beslutet att ta till krig är ett misslyckande för mänsklighetens ansvar inför Gud. Varje ny upptrappning gör att skräcken tar ett hårdare tag, gör erfarenheten av att leva under belägring djupare och begränsar ytterligare det utrymme där mänsklig värdighet kan andas. Politiska beräkningar och säkerhetsresonemang får aldrig tillåtas ställa sig framför människolivets heliga värde.

Från vårt palestinska sammanhang vill vi utan att tveka understryka detta: liv, inte död, är det som Gud väljer för mänskligheten. I det

här landet, som vi kallar heligt, skadat men ståndaktigt, vägrar vi att falla för misströstans frestelse. Tillsammans med profeten Jesaja höjer vi på nytt våra enträgna röster: ”De skall aldrig mer övas för krig.”

Vi håller fast vid vårt uppdrag att predika det försoningens Evangelium som har anförtrotts oss, den glada nyheten att genom Kristus försonar Gud mänskligheten med sig själv och kallar oss till det hårda och heliga arbetet att försonas med varandra.

Kära vänner, vi uppmanar er: be, och be innerligt. Men låt inte bönen bli en ersättning för ansvar. Ta ställning, offentligt, för dem som är drabbade. Tala envist för en rättvis fred som skyddar alla människors värdighet och trygghet. Utmana beslutsfattare vars sätt att tala får ett krig utan slut att framstå som oundvikligt. (…)

Vår del av världen och vårt folk är utmattade av våldets rundgång som har stulit alltför mångas framtid och tyngt ner många generationer. Kyrkan får inte nöja sig med att uppmana till ett ytligt lugn. Nu är den tid när Kristi kropp över hela jorden kan förkroppsliga sin kallelse som fredsbyggare genom att söka inte den tystnad som en konflikt under kontroll kan åstadkomma utan den kostsamma, rättvisa fred som förvandlar hjärtan, strukturer och liv här. (…)

Må Gud ge oss mod så att vi kan välja livet, den klarsynthet som gör att vi kan tala sanning, och den fasta tro som gör att vi kan gå på Kristi, Fredsfurstens, väg. n

biskop imad addad, Evangelical Lutheran Church of Jordan and the Holy Land, i slutet av februari 2026

”Ingen har krävts på ansvar, och förtrycket fortsätter”

n n n

INTERVJU

CAROLINE KYHLBÄCK, STIFTSADJUNKT FÖR

INTERNATIONELLA

RELATIONER

I VÄSTERÅS STIFT

Biskop Benson Bagonzas paus från arbetet i Karagwe stift i Tanzania har inte inneburit så mycket vila, men han har fått berätta desto mer om det senaste årets händelser där.

Biskop Benson Bagonza har lett Karagwe stift i nordvästra Tanzania i över 20 år. Han är en till synes outtröttlig kyrkoledare som inte bara utövar ledarskap lokalt utan också deltar aktivt i den politiska debatten i Tanzania. Han har doktorerat i systematisk teologi och är en pionjär inom teologin för hållbar utveckling i Afrika. Dessutom är han styrelseledamot i flera människorättsorganisationer nationellt och globalt.

Men också en kyrkoledare kan behöva vila. På inbjudan av Västerås stifts biskop Mikael Mogren, och med ekonomiskt stöd av Lunds Missionssällskap, har han fått möjlighet till en tio månader lång ledighet, ett slags sabbatsår, i Sverige.

Inför valet i Tanzania i oktober 2025 utbröt stora protester riktade mot regimen. De slogs ner hårt, och många oppositionella kände sig hotade till livet. För biskop Bagonza kom sabbatsåret i Sverige mycket lägligt, och stiftsgården i Rättvik har blivit inte bara en plats där han kan vila från en biskops vardagliga arbetsbörda utan också en trygg reträttplats under en tid.

De första månaderna av sabbatsåret har varit allt annat än lugna eftersom biskopen har bjudits in till flera internationella konferenser för att berätta om situationen i Tanzania. I en glipa i programmet fick jag tala med honom en stund.

Biskop Bagonza, berätta om syftet med din sabbatsperiod i Sverige!

Den har främst två syften, nämligen att jag ska reflektera över mitt biskopsämbete och

utöva en frånvarons tjänst (biskopen använder uttrycket ministry of absence, red:s anm) för mitt stift så att de kan förbereda sig på den tid när jag inte längre är biskop.

I Rättvik har jag arbetat med att skriva mina biskopsmemoarer, och jag är klar med dem nu. I dem analyserar jag ledarstilar ur mina förebilders perspektiv.

Jag har också ett par andra skrivuppdrag. Det första är att samla ihop och redigera viktiga föreläsningar, predikningar och bibelstudier som jag har hållit under de senaste 25 åren. Det andra är att samla ihop och redigera alla inlägg från min blogg och mina sociala medier där jag reflekterar över den politiska situationen i Tanzania under de senaste tio åren. Kontot har över fyra miljoner följare.

I övrigt vilar jag och känner mig fri för första gången på 25 år.

Du lämnade Tanzania mitt under den politiska oron i höstas. Hur bedömer du den aktuella politiska situationen?

Den är instabil. Händelserna före, under och efter det allmänna valet har varit katastrofala för Tanzania. Otaliga unga människor har dödats eller saknas fortfarande. Det som regeringen kallar oroligheter betraktas av det internationella samfundet som massaker. Valet i sig saknade all trovärdighet på grund av brister som gjorde det otillförlitligt, ofritt och orättvist. Ingen har krävts på ansvar, och förtrycket fortsätter. Många människor har lämnat landet av rädsla för att bli bortförda.

Biskop Benson Bagonza i kapellet på Rättviks stiftsgård.

Vad tror du om vägen framåt för Tanzania efter upploppen och det repressiva våldet i oktober?

Den är krokig, och den kräver att våra ledare släpper sitt krampaktiga tag om makten och börjar praktisera ödmjukhet. De måste erkänna sina misstag och börja respektera rättsstatsprincipen. Vi måste komma till en punkt där våra ledare kan lova att det som har hänt aldrig ska hända igen.

Det har funnits försök till medling, men ännu ser vi inget konkret resultat. En hållbar och praktisk lösning skulle kunna vara att bilda en sannings­ och försoningskommission som öppet redogör för vad som har hänt.

Du har varit mycket frispråkig som biskop, och det har du varit på bekostnad av din egen säkerhet. Vilken är din syn på kyrkans roll i tider av politisk oro?

Under lång tid har kyrkorna i Tanzania haft ett gott partnerskap med regeringen, och det har bidragit till att landet har skonats från konflikter, men under de senaste 15 åren har de stora kyrkorna förändrats. Nu tar de parti för de människor som saknar röst i samhället. Den politiska eliten uppfattar den förändringen som utmanande.

Det stämmer att jag har varit frispråkig, och jag har ofta utmanat våra ledare från ett teologiskt perspektiv. Ett av mina favoritbibelord är Lukasevangeliet 13:32, där Jesus apropå hotet från Herodes Antipas svarar fariseerna: ”Gå och säg till den räven: Se, jag driver ut onda andar och botar sjuka i dag och i morgon, och på den tredje dagen når jag mitt mål.” Världen hungrar inte efter fler snälla människor utan efter sanningsenliga, objektiva och livgivande ledare. Jesus var inte snäll. Han var trogen sin mission.

Du har ju varit biskop i Karagwe stift i mer än 20 år. Hur har kristenheten i Tanzania och Evangelical Lutheran Church in Tanzania utvecklats under åren?

Vårt kristna forum i Tanzania utgör troligen mellan 55 och 60 procent av befolkningen. De ekumeniska relationerna är relativt smidiga. Det finns mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Av uppenbara skäl tenderar regeringen att vilja splittra den kristna rösten – det är ett sätt att underlätta manipulationen av befolkningen och att öka kontrollen. En utmaning för de ekumeniska relationerna är den vilseledande framgångsteologin som predikas av flera av de kyrkor som växer snabbt. De manipulerar och utnyttjar de fattiga på landsbygden och i städerna.

För närvarande är jag den biskop som tjänstgjort längst inom ELCT och den biskop som tjänstgjort längst inom CCT (Christian Council of Tanzania, alltså Tanzanias kristna råd, red:s anm). Tyvärr har det episkopala ledarskapet inom ELCT och CCT försämrats. Den korruption som är så utbredd i det tanzaniska samhället har inte skonat oss i kyrkan. ELCT har en hel del utmaningar framöver. Vi måste definiera vår teologi på nytt och organisera, förnya och omdefiniera vårt episkopala ledarskap.

Vad tror du att Svenska kyrkan och ELCT kan lära sig av varandra?

Kanske kan Svenska kyrkan av ELCT lära sig faran med att ta saker för givna. Svenska kyrkan har varit både den rikaste och den största lutherska kyrkan i världen. Så är det inte längre. Svenska kyrkan och ELCT borde träffas och dela sina erfarenheter med varandra.

ELCT kan lära sig kreativitet av Svenska kyrkan. Svenska kyrkans medlemsantal minskar, men hon gör allt som står i hennes makt för att förbli relevant. n

BESÖK FRÅN KARAGWE STIFT

Biskop Benson Bagonza har sin bas i Rättvik under tio månader – han kom i oktober förra året och reser tillbaka till Tanzania i augusti i år. Dessutom finns under våren fyra Ung i den världsvida kyrkan-stipendiater från hans stift i Sverige: Julieth Samson Justace, Eveline Geofrey Gatege, Rivason John Mumanya och Lightness Simon John. De har haft sina introduktionsdagar på stiftsgården i Rättvik och rör sig sedan mellan värdförsamlingar. Svenska stipendiater från samma program har fyra och fyra varit i Karagwe stift hösten 2024 respektive hösten 2025, och de senaste arbetar under våren med att berätta om sina upplevelser i olika sammanhang.

VÄSTERÅS STIFT

OCH KARAGWE STIFT

Karagwe stift i Evangelical Lutheran Church in Tanzania, med Karagwe som stiftsstad, är ett av Västerås stifts vänstift sedan 2013, och i april 2024 skrevs ett nytt femårigt vänskapsavtal. De tre områden som de båda stiften har kommit överens om att arbeta med tillsammans är ledarskap och rekrytering, miljö samt musik och liturgi. Västerås stift stöttar också Karagwe stift i arbetet med att skapa ett nätverk för prästvigda kvinnor, särskilt stöd går sedan länge till jordbruksskolan Karuko, och ett nytt projekt som får stöd syftar till att stärka unga kvinnors egenmakt.

Ung i den världsvida kyrkan-stipendiaterna från Tanzania i Rättvik.

Karagwe stifts biskop Benson Bagonza och Västerås stifts biskop Mikael Mogren.

En annan historia

Alva har lärt känna scouter från hela

Norden

INTERVJU ANNA BRAW BILDER PRIVATA

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR

OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS

HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS

HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAM­

HETER. STYRELSEN PRIORITERAR GÄRNA ANSÖKNINGAR SOM INNEBÄR ATT UNGA MÖTER DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN, TILL EXEMPEL GENOM VOLONTÄRARBETE, PRAKTIK ELLER STUDIER I ANDRA LÄNDER.

ALVA KORNER WESTIN, DU HAR

FÅTT ETT STIPENDIUM FÖR ATT RESA TILL ISLAND – VAD VAR DET DU SKULLE VARA MED OM DÄR?

Jag är scout i Drottningstadens Scoutkår på Norra Fäladen i Lund och ideell ungdomsledare och timanställd i Norra Nöbbelövs församling där jag arbetar med

konfirmander, konfirmandledare, lillkyrka och barnkör och i höstas också i köket. I oktober var det ett scoutarrangemang som heter ”Ung i Norden” på Island. Jag var 18 år då, och arrangemanget var för 16–22-åringar i scoutrörelsen. Temat för dagarna var miljö och hållbarhet. Jag klarade att betala deltagaravgiften själv men sökte bidrag från Lunds Missionssällskap för resan dit och hem.

VAD GJORDE NI UNDER DAGARNA TILLSAMMANS?

Vi började i Reykjavik med en kort rundresa, och sedan åkte vi till till Ulfjotsvatn som är ett internationellt scoutcenter. Där hade vi alla våra workshops. Fokus var hela tiden hur vi ungdomar kan bygga

ett hållbarare samhälle. Jag tycker att temat miljö och hållbarhet är väldigt intressant och relevant, och jag tror att kunskap kan vara bra för mig både inom scouterna och i kyrkan. Som ledare kan jag integrera hållbarhet i våra verksamheter – och annat som jag har lärt mig. Jag hoppas att jag ska kunna föra det vidare till både ungdomar och ledarkolleger så att vi kan arbeta för en bättre värld tillsammans.

DU SKREV I DIN ANSÖKAN ATT DU VILLE LÄRA DIG MER OM SCOUTRÖRELSEN OCH KYRKAN – BLEV

DET SÅ?

Min scoutkår är inte kopplad till någon kyrka, men i scoutingens historia finns det ju kristna värderingar.

Jag träffade svenska och finska scouter vars kårer och förbund fortfarande är bundna till kyrkan, och jag lärde mig mer om kopplingen mellan scouting och tro. Vi som var med kom från alla nordiska länder, och de kristna scoutförbunden från både Norge och Danmark hade skickat representanter. Det finska scoutförbundets organisation är religiöst obunden nu, men de samarbetar mycket med kyrkan.

Det var väldigt givande att höra om de andras traditioner, som middagsbön och andakt på läger, och att få höra de sånger de sjunger. Jag har till exempel lärt mig en ny psalm på tre språk, norska, isländska och färöiska – den hoppas jag att jag kan föra vidare till mina körbarn och småscouter. Och det var intressant att höra dem berätta om hur de samarbetar med de icke-religiösa scoutförbunden i sina respektive länder. Vi i Sverige har ju ett gemensamt förbund för alla nu. Jag lärde mig dessutom mycket om kristendomens historia på ön, bland annat att öns befolkning blev kristen efter ett fredligt beslut som togs under ett tingsmöte där osämjan mellan de olika religionerna diskuterades. Vi var i Hallgrimskirkja och fick höra om psalmdiktaren Hallgrimur Peterson som kyrkan är döpt efter, och Nationalmuseum har också fokus på religion.

VAD VAR DET BÄSTA MED RESAN? Ett sådant här arrangemang innebär ju alltid kulturellt utbyte, och det har gett mig många nya vänner och chansen att knyta ett kontaktnät som sträcker sig över hela Norden. Våra workshops och föreläsningar var fantastiska, men det mesta av det jag har lärt mig är sådant som kom fram i våra samtal. Jag har fått mer kunskap om miljöfrågor och en bättre förståelse för sambandet mellan kristendomen och scoutrörelsen. Det jag har lärt mig om Islands kristna historia är också intressant eftersom den skiljer sig så mycket från den svenska. Jag tror att allt det här kan hjälpa mig som ledare i scouterna och som medarbetare i Svenska kyrkan. n

INTERVJU ANNA BRAW

Dela med dig av uppdraget

Om du är en av dem som läser Uppdrag Mission med intresse och engagemang – skulle du vilja vara med och se till att den når ut till fler? Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret (tills tryckningen tar slut) om du vill dela med dig till vänner eller kanske prova att använda tidskriften i någon grupp i din församling. Du får också gärna berätta att en helårsprenumeration, från och med december 2026 fyra nummer per år, kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmission.se.

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Letar du efter temaläsning till någon grupp där du är med, så sök på land eller ämnesord (till exempel Indien eller missionshistoria) och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är ett av Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt. LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser och bidrag till

Attberättaochlyssna

projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med sex noder: I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien. I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape. I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi. I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo. I Hyderabad bidrar sällskapet till att utveckla Henry Martyn Institute,

en viktig interreligiös mötesplats för studier, forskning och praktik. I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs.

Medlemsavgiften är 100 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@lundsmissionssallskap.se!

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendium. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom 1–2 månader efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Ladda upp text och högupplösta bilder på www.lundsmissionssallskap.se! nästa n u m mer ute

19 juni

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst

Box 311 20

400 32 Göteborg