Uppdrag Mission 1 2020: Missionspionjärer (Lunds Missionssällskap 175 år)

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 1 • 2020 • årgång 174

Missionspionjärer SYDAFRIKA: MÄRTA ADOLFSSON, LÄKARE 1 6 SVERIGE: JONAS JONSON SKRIVER MISSIONSHISTORIA 1 2 BRYSSEL (BELGIEN) + CHOCÓ (COLOMBIA): ”JESUS STRÄCKTE UT SINA ARMAR” 26

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

Missionssällskap, LMS,

i samarbete med

Act Svenska kyrkan

www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15

216 15 Limhamn 073-998 23 27

red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD Åsa Egnér Agneta Hansson

BILD: SVENSKA KYRKAN I MALMÖ

Per Kristiansson

Jenny Zetterqvist GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se TRYCK Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

Adolfssons och Anna Berntssons bok Ceza – en omväg till målet.

Bild: Maria Store

2

uppdrag mission nr1

2020

26 stipendierapporten 30 stipendiaten 31 om LMS

8 100 år av mission

Jonas Jonson, biskop emeritus i Strängnäs stift, har ägnat de

senaste åren åt Svenska kyrkans

missionsarkiv och åt missionärernas egna berättelser om det stora

uppdraget och om vänskaper,

förhoppningar, strapatser och

byggplaner under åren 1874–1974.

mi

s s i onssä

175 år

ll

16

16 en kvinna banade väg Märta Adolfsson kunde utbilda

sig till läkare i Sverige tack vare

ett stipendium, såg till att få två

utländska läkarutbildningar också och la sedan hela sitt yrkesliv i

18

sjukvårdsinsatser i Sydafrika. Tack

vare hennes ledarroll började också

andra kvinnor i missionens tjänst

få ta till orda.

14 den förste

Otto Witt blev den förste missionär

som sändes ut av Svenska kyrkans mission. Snart blev den plats som

han hade valt som missionsstation, Rorke’s Drift, historisk – ett av de

stora slagen i Sydafrikas historia ägde rum där.

18 samling för grannar från olika länder

vi ändrar årgångssiffran på tidningens omslag – och det är dags att fira. 175 år med

Lunds Missionssällskap! Henry Mbaya, professor vid universitetet i Stellenbosch i Sydafrika, hjälper oss att se framåt och reflektera över vad mission är. Hans tankar blir inledningen till ett år när vi

tittar på sällskapets historia och uppdrag ur många olika vinklar.

Lunds Missionssällskap är nästan en generation äldre än en av sina mycket nära släktingar,

den som länge hette Svenska Kyrkans Mission (och som så sent som i våras blev Act Svenska

kyrkan). Jonas Jonson, som tidigare har skrivit bland annat en Nathan Söderblom-biografi, har tagit

initiativ till En värld av grannar,

sig an uppgiften att utforska de hundra första åren av den organisationens historia, och Lunds

människor som är engagerade

blir nya medlemmar under jubileumsåret får boken som välkomstgåva. Om du är en av de nya

ett internationellt projekt där

håkan e wilhelmsson vice ordförande i Lunds Missionssällskap och tf domprost i Visby

s

Maria Store har träffat honom.

Ärkebiskop Antje Jackelén har tagit

OMSLAG Ur Sydafrikamissionärerna Märta

8

24 betraktelsen

ap

Tidskriften ges ut av Lunds

23 recensioner

sk

UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se

alla församlingar och pastorat i Svenska kyrkan har en så kallad församlingsinstruktion. Det är ett dokument som i flertalet fall är ut­ arbetat av kyrkoråd och alla andra medarbetare i församlingen. Sedan har instruktionen beslutats av kyrkoherden och kyrkofullmäktige.

Och slutligen har den utfärdats av stiftets domkapitel. Den är med andra ord ett ”tungt” dokument.

Varje församlingsinstruktion ska innehålla ett pastoralt program för gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, alltså det som är församlingens grundläggande uppgift. Hur ser församlingen på sin uppgift? Hur tolkar och beskriver församlingen sitt pastorala program för mission?

Många beskriver församlingens uppdrag i den världsvida kyrkan med stöd till internationellt arbete och att detta blir konkret i för­ samlingens verksamhet.

Många beskriver sin kommunikationsfunktion med olika infor­ mationssatsningar.

Några tänker på evangelisationskampanjer av olika slag.

Men är mission en verksamhet?

Man kan undervisa, fira gudstjänst, utöva diakoni. Att missionera är väl att göra just det, inte att göra en egen sorts verksamhet?

Handlar det inte mer om att vara männi­ ska i olika miljöer och i olika verksamheter?

Gud sände sin son att vara närvarande i världen. Jesus sände apostlar ut i världen.

Kyrkan döper och sänder människor in i världens och samhällets alla olika miljöer.

Närvaro är viktigare än verksamhet.

Varje församling behöver tänka bätt­ re om mission. Du kan bidra till det.

■

4 krönikan

14 d

Gud är här

alltid

lun

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

i social sammanhållning möts

för att tala om sina erfarenheter.

Magdalena Wernefeldt berättar om intensiva dagar i Fisksätra.

Missionssällskap har gett bidrag till utgivningen av hans bok och köpt en delupplaga. Alla som

medlemmarna: välkommen! Och om du har varit medlem ett tag: tack! Så länge som världen finns kvar har vi ett stort gemensamt uppdrag att fortsätta med, och det finns mycket att ta vara på i de

första missionärernas och missionsarbetarnas berättelser.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

krönika

krönika ”Vi andas samma luft”

”Vi andas samma luft” Henry Mbaya, professor i missionsvetenskap, beskriver mission som ett liv tillsammans och som glädje över mångfalden. ÖVERSÄTTNING ANNA BRAW

4

BILD: GARDEN u pMETSIK pdrag m i s s i/oPIXABAY n n r 1

2020

kära vänner i kristus!

I år firar ni 175 år med Lunds Missionssäll­ skap, en lång tid mänskligt liv och en lång tid för en institution. Det är dags att stanna upp, reflektera och blicka mot framtiden. Och ännu viktigare är det att tacka Gud för sällska­ pet och för alla er vänner som finns på olika platser och som genom åren så osjälviskt har gett era liv och använt era begåvningar i den globala missionen för att försöka förändra li­ vet till de bättre för andra. Ni förkroppsligar de värderingar och den vision som är missio­ nen – ni är ett vittnesbörd om Guds kärlek till mänskligheten.

Att tala om mångfald och att erkänna den religiösa mångfalden är en av de grundläg­ gande principerna i Lunds Missionssällskap.

Jag tror att ni alla vet att ”missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten” (detta är ett citat ur presentationen av Uppdrag Mission, övers anm). De orden är ett erkännande av mångfalden som något som Gud har gett oss, en gåva som låter oss möta varandra och lära av varandra. Den gå­ van är helt central för vad det innebär att vara olika och samtidigt vara ett som människor, och dess innehåll är vårt liv tillsammans som människor och i solidaritet med naturen.

glädje över mångfalden Enligt mitt sätt att se det är kärnan i Guds mission att dela glädjen i evangeliet om vår herre Jesus Kristus med andra, evangeliet om Jesus som älskar alla människor och allt som är skapat, i skapelsens mångfald, med religioner, etniska grupper och samhällsgrupper.

mission som livet tillsammans Missionens hjärta är konceptet att leva till­ sammans, att leva med varandra. Mission är att dela det livet med varandra.

Det påminner mig om en av Bob Marleys sånger: ”One life … let us get together and

make this world a better place to live …” Den sången kan lära oss något om missionens essens som något som gör andra människors liv bättre.

De sammanhang där vi lever kan vara radi­ kalt olika – södra halvklotet jämfört med nor­ ra halvklotet, öst jämfört med väst – men alla delar vi ett liv, för vi delar alla samma planet, vår Moder Jord. På det viset lever människor i Egypten och i Kapstaden ett liv tillsammans med människor i Hongkong och Jerusalem och Malmö, för vi delar samma liv och andas samma luft.

Därför är missionen innerst inne samhö­ righet och sammankoppling, och vi delar livet med andra människor, ibland med människor som inte har fått samma förutsättningar som vi själva. Och därför är principen om barm­ härtighet och respekt för andra så central i det kristna evangeliet.

Respekt för andra. Det är barmhärtighet, kärlek, nåd, generositet – att dela med sig av Guds kärlek i Jesus Kristus. När vi delar med oss av kunskaper och färdigheter till andra delar vi med oss av kraft och självförtroende som de kan använda för att förändra samhälls­ livet. Jag tänker till exempel på när människor rustar andra människor med undervisnings­ metodik eller med konstnärliga metoder som kan förändra liv till det bättre. För att leva i Guds rike är att leva livet fullt ut.

mission som ett liv vi delar I enlighet med sina stadgar verkar Lunds Missionssällskap för att ”främja Guds rikes utbredning och göra missionen känd och äls­ kad”. Vidare från sällskapets webbplats: ”Det­

ta gör lms sedan sällskapet bildades 1845 genom att förvalta de medel som skänkts och testamenterats till sällskapet och genom att ge bidrag i främsta hand till utbildning för och fördjupad reflektion över kyrkans missions­ uppdrag.” Därför fångar Jesu ord i Johanne­ sevangeliet 10:10 – ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.” – det allra viktigaste i missionen: Jesus erbjuder männi­ skan sitt eget liv som en källa till liv i överflöd och kvalitet. Mission är att dela, dela liv med varandra, dela evangeliets glädje med varand­ ra, den som gör oss fria att älska varandra.

mission är att möta sin samtids behov Mission innebär också att se och fylla behov i olika sammanhang. När vi talar om vår sam­ tids behov – det finns en berättelse om en bap­ tistmissionär i Afrika. Han var ute och vand­ rade när han hörde hur ett lejon tassade fram bakom honom. ”O Herre”, bad missionären, ”se i din godhet till så att lejonet som går bak­ om mig är en god kristen.” I den tystnad som följde hörde missionären att lejonet också bad. ”O Herre”, bad han, ”jag tackar dig för den måltid som jag strax kommer att få njuta av.”

Vi har olika behov vid olika tidpunkter i våra liv. Både lejonet och missionären hade behov. Missionären bad att han skulle klara sig, och det hungriga lejonet tackade Gud för vad som såg ut att vara en möjlighet att äta.

Mission innebär att försöka möta andras behov i deras egna sammanhang och när det passar för dem. Det innebär att försöka tjäna hela mänskligheten, också när man ställs in­ för utmaningar. Det kan vara migration och

n r 1

2020

uppdrag mission

5

krönika ”Vi andas samma luft”

henry mbaya är professor i missions­vetenskap på den teologiska fakulteten vid Stellenbosch University, en ekumenisk fakultet. Han bor i Stellenbosch och är också oavlönad deltidspräst i St. Mary’s Parish där.

krönika ”Vi andas samma luft”

flykt, eller människohandel, eller att barn och kvinnor utnyttjas och behandlas illa. Och en avgörande fråga för missionen i vår tid är om­ sorgen om miljön. Vi har fått mandat av Gud att vårda och odla jorden.

Ert intresse för missionsarbete gör att ni är samarbetspartners med oss. Missionen är omöjlig utan er. Missionen fortsätter att vara ett gensvar på föränderliga sammanhang och olika behov.

mission i det lilla Jag vet ju inte vad det är som inspirerar er i missionen, vad det är som driver er. Det som inspirerar mig med mission är längtan att göra något för andra människor, något som förändrar deras liv till det bättre. Så som jag ser det har mission inte så mycket att göra med att försöka flytta berg som Mount Eve­ rest, Himalayabergen eller Kilimanjaro. Det är snarare genom att göra det lilla, små saker, för människor där vi bor, som vi kan åstadkomma förändring. Det kan till exempel vara att se till att några utbildas till lärare eller att ordna så att många får en utbildning i samhällskunskap och metoder för samhällsförbättring. Det är något som kanske kan öppna en ny väg i livet för dem och på det viset ge dem hopp. Mission är att ge hopp till andra.

om situationen. Mission är en omöjlighet utan tillit till Gud och till andra människors goda vilja. Tillit och tro är avgörande i nästan alla religioner. De är motsatsen till rädsla och brist på tro. Vi lever i en värld som verkar vara för­ lamad av rädsla och av hopplöshet, ibland av rädslan för det okända.

mission som i sällskap Slutligen: mission är att befinna sig på resa till­sammans med andra. Det innebär att ha sällskap av andra som reser med oss allihop hela vägen. På den afrikanska kontinenten är sällskap på safari något mycket viktigt efter­ som man måste gå långt genom jungler och över floder.

Vänner, mission inspirerar oss till att resa i sällskap. Det finns inget tryggare än att veta att man inte är ensam på resan. Sällskap be­ tyder att vi ger hopp till varandra och lever i hoppet, och hoppet har sin grund i vår tro på Jesus Kristus. Mission är att ge det hopp som kommer ur vår övertygelse att Jesus Kristus

vann över dödens hopplöshet, att inspirera människor som verkar ha förlorat hoppet.

I kontrast till den definition av engelskans mission som karaktäriseras av innehåll som intrig och konspiration – tänk på Mission Impossible-filmerna – arbetar Lunds Mis­ sionssällskap med Mission as Possible enbart genom ödmjukhetens kraft. Vi tjänar varandra som arbetskamrater.

ett hopp som överlever Efter 175 år står vi vid början på en ny mis­ sionresa. Vi har goda skäl att se framåt mot framtiden med tillförsikt och att hoppas på det som Gud kommer att göra i och genom er. Låst oss grunda vår tro och vårt hopp i Gud som kan göra mycket mer genom oss för sin mission i världen. I er har ni det som krävs för att göra jorden till en bättre plats för människor att leva på. Lunds Missions­ sällskap kommer att förbli ett sällskap för er alla på resan. Gud välsigne er när ni försöker fortsätta vara trogna ert uppdrag! ■

tillitens mission Det är också viktigt att se mission som något vi gör i tillit och tro. Både lejonet och missio­ nären visade tillit till Gud, eller tro om man så vill, och litade på att Gud hade greppet

n r 1

2020

uppdrag mission

7

intervju Missionärerna

intervju Missionärerna

Missionärerna

hundra års missionsarbete skildrar biskopen och missionsforskaren Jonas Jonson i sin bok Missionärerna. Det är en berättelse om uppoffringar och kallelse, andliga visioner och hårt arbete, gemenskap och ensamhet, kulturkrockar och mänskliga möten.

Avtrycken lever vidare på platser och i kyrkor långt borta, men också i Svenska kyrkans syn på sig själv.

INTERVJU MARIA STORE

8

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

BILD: MIKAEL M. JOHANSSON

1874 var året då Svenska kyrkans mission bildades. Vid det laget fanns det mis­ sionärer på plats i många delar av världen, eftersom andra samfund varit snabbare i star­ ten, och det var inte självklart var eller hur arbetet skulle påbörjas. Svenska kyrkan kunde ha överlåtit uppgiften åt något av de svenska missionssällskap som redan fanns, men så småningom beslöts det att den skulle utföras i Svenska kyrkans eget namn – ett tecken på att missionen var hela kyrkans angelägenhet.

Det första landet som valdes ut blev Syd­ afrika, där det redan fanns gott om kristna samfund och verksamma missionärer. 1876 sändes den förste missionären, Otto Witt, till Natalprovinsen (se separat artikel). Samma år tog skm också över det ekonomiska ansvaret för tre missionärer som redan verkat i Indien i många år, utsända av Lunds Missionssällskap i samverkan med Leipzigmissionen.

De följande hundra åren sände Svenska kyrkan ut 812 missionärer till Sydafrika, Zim­ ■ ■ ■

babwe, Tanzania, Indien, Kina och Malaysia.

Om några av dem handlar Jonas Jonsons bok, som han kallar för ”en biografisk berättelse”.

skapat självbild – Jag ville skriva den här boken helt enkelt därför att Svenska kyrkans mission har spe­ lat en så viktig roll, skapat den självbild som kyrkan fått genom åren och dessutom gjort en insats ute i världen, men också därför att minnet av Svenska kyrkans mission både som organisation och rörelse har bleknat väldigt snabbt, säger Jonas Jonson.

– Ett ytterligare skäl är att missionen un­ der de senaste fyrtio åren har varit utsatt för en väldig kritik. I och med 68-rörelsen och framåt avlästes missionens insatser i världen enbart i ett kolonialt perspektiv, som ”kultur­ förstörande”. Det här har blåst över, och nu kan vi återigen tala om missionen som en in­ tressant och i många avseenden positiv del av den moderna kyrkohistorien.

Han har själv följt Svenska kyrkans mission inifrån i många år: under studietiden som vo­ lontär i Indien och Malaysia, och på 1960-talet som studentsekreterare på skm med ansvar för bland annat missionärsrekrytering. Han har också disputerat på en avhandling om den lutherska missionen i Kina under åren före den kinesiska revolutionen och haft uppdrag i Kyrkornas världsråd.

n r 1

2020

uppdrag mission

9

intervju Missionärerna

intervju Missionärerna BILDER: UR SVENSKA KYRKANS ARKIV

BILD: ODD EGIL SOLHEIM EGELANDSAA

Från vänster till höger:

Från vänster till höger:

övernattnings­hus i Ceza i

Guling omkring 1930.

Ruth Nathorst på väg till

Reinhold Kempe vid sitt

Sydafrika 1906.

Evangelistfamilj i Zululand

– namn och år har inte gått att få fram.

Indien omkring 1906.

10

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

arkivet en guldgruva Objektiv kan han inte kalla sig, men han tycker att de egna erfarenheterna har varit en stor tillgång i arbetet med boken.

– Jag har inte varit missionär i egentlig mening men hela tiden sett Svenska kyrkans internationella dimension. I den mån någon­ ting i boken känns levande, så är det delvis självupplevt.

Numera är Jonas Jonson biskop emeritus och pensionär. På senare år har han bland annat ägnat sig åt att skriva biografier, och det är ett av skälen till att hans nya bok ser ut som den gör, med målande miljö- och person­beskrivningar.

Bland de 812 missionärerna har han valt ut ett antal som han berättar mer om i sin bok: vad de hade för bakgrund, hur de var som personer, vad som drev dem. En stor del av materialet är hämtat ur Svenska kyrkans arkiv – ”en guld­ gruva”, enligt författaren. Påfallande många av missionärerna var flitiga skribenter som skrev brev hem, dokumenterade sitt arbete och pu­ blicerade artiklar eller ibland större verk.

ditt ansikte och tjäna dig med trohet bland dina ringaste, de föraktade indiska kvinnorna.”

1890 började hon sin tjänst på den skola som skm:s medarbetare grundat i Madurai. Bland annat utbildade hon kvinnor i bibelkunskap så att de i sin tur kunde undervisa andra. När hon skrev sitt ansökningsbrev kunde hon inte veta att hon skulle leva nästan hela resten av sitt liv i Indien, men hon litade på Gud: ”Vad jag lämnar, det lämnar jag i hans händer och vad jag väntar, det väntar jag av honom.”

Från slutet av 1800-talet var majoriteten av dem som sändes ut i missionsarbetet kvinnor – inte bara i Svenska kyrkan utan generellt, bland såväl protestanter som katoliker. Också detta är en del av bakgrunden till Jonas Jon­ sons bok. Han anser att kvinnornas betydelse inte har lyfts fram tillräckligt.

– Det är en poäng att långt innan några kvinnor fick anställning i Svenska kyrkan i Sverige hade de ansvarsfyllda uppgifter i Afri­ ka och Asien. De var så många, de var så hän­ givna, och de påverkade missionen.

”låt mig stå inför ditt ansikte” Deras kallelse, ”nöden” som många av dem kände, kommer fram i de ansökningsbrev som Jonas Jonson ofta citerar ur. 24-åriga Ester Peterson vänder sig direkt till Jesus i sin ansö­ kan till missionsstyrelsen: ”Låt mig stå inför

missionärer och missionsarbetare Den första kvinnan som anställdes av Svens­ ka kyrkan för att bedriva mission var Ida Jonatans­son, en ung lärarinna från Småland som 1884 reste till missionsstationen Oscars­ berg i Sydafrika. Där fick hon i uppgift att undervisa och ta hand om flickorna på skol­

Studenter och lärare vid

högskolan i Taohualun i Kina, okänd årgång.

Reinhold Kempe (1869–1941) på sin pastors­expedition i Dundee i Sydafrika.

hemmet, vilket hon sedan fortsatte med fram till sin död vid 90 års ålder.

Till en början var det bara prästvigda män som kallades missionärer. De ogifta kvinnor som sändes ut kunde i stället kallas missions­ arbetare. De fick till exempel inte vara med och fatta beslut i missionärskonferensen.

Samtidigt kom dessa ”missionärsfröknar” rent praktiskt att göra sådant som ofta varit männens arbete. Många av de kvinnor som skymtar förbi i Missionärerna var driftiga och välutbildade. Bland dem fanns de som vuxit upp i mycket enkla hem, men också adels­ damer som i vissa fall bekostade nya projekt med egna medel.

5555 syföreningar Även på hemmaplan spelade kvinnorna en viktig roll. Missionens inverkan på Svenska kyrkan är något som Jonas Jonson ofta åter­ kommer till i sin bok. Redan 1920 fanns det 1 540 syföreningar, och i början av 1970-talet hade antalet vuxit till 5 555 föreningar med sammanlagt 125 000 medlemmar. Samtidigt som de stod för en stor del av gåvomedlen var de en viktig länk mellan missionärer ute på fältet och vardagskristna hemma i Sverige.

– Det sägs ju ibland att en syförening i bap­ tistförbundet visste mer om Kongo än man visste på ud, säger Jonas Jonson.

Han framhåller att många av dem som enga­ gerade sig också skapade en sorts personlig relation till kristna på andra kontinenter och kände samhörighet med dem.

– Missionen involverade varenda försam­ ling i hela Svenska kyrkan och satte avtryck i kyrkoåret med särskilda dagar, inte bara för kollekter utan också för texter och psalmer.

Det här är något som påverkar Svenska kyrkan i hög grad, som öppnar den för världen och med tiden också gör den mer ekumenisk. Kyr­ kan lär sig vara kyrka, för en kyrka är en kyrka bara när den är i mission.

den ekumeniska rörelsens ursprung De som gick in i skm:s arbete i Asien eller Afrika mötte nya kulturer, språk och trosupp­ fattningar. De ställdes inför svåra beslut när det gällde var och hur insatserna skulle göra störst nytta. Ibland gick åsikterna isär, till exempel när det gällde om missionen borde ägna sig åt att bedriva kostsam sjukvård eller om detta snarare var samhällets uppgift. Det var inte heller enkelt för missionärerna att förhålla sig till fenomen som det indiska kastväsendet eller den lag om ”bantuutbildning” som stiftades i Sydafrika 1953 när apartheidsystemet börja­ de slå rot. Ibland fanns det också spänningar mellan missionärer som verkade på samma plats och var utsända av olika samfund.

n r 1

2020

uppdrag mission

11

intervju Missionärerna Jonas Jonsons bok

MISSIONÄRERNA är utgiven

på Verbum förlag, och

Lunds Missionssällskap har

engagerat sig i utgivningen genom att finansiera och

sprida en del av den första upplagan och genom att

tillsammans med Svenska kyrkan i Helsingborg

arrangera en söndag med missionstema där Jonas

Jonson celebrerade mässan och sedan höll ett föredrag om boken. Den förste

missionär som Svenska

Kyrkans Mission sände ut, Otto Witt, kom nämligen

från Helsingborg.

BILD: UR SVENSKA KYRKANS ARKIV

intervju Missionärerna

– Den missionsteologiska diskussionen på­ går hela tiden. Samtidigt har missionärerna samma uppdrag, och därför står de väldigt nära varandra. Det är ingen tillfällighet att den ekumeniska rörelsen föds ur missionsrö­ relsen, säger Jonas Jonson.

rättvisande bild Inriktningen stakades ut som en följd av en­ skilda viljor, konkreta förutsättningar och ibland också tillfälligheter. När missionärerna själva skrev sina brev och rapporter framhäv­ de de kanske mest de positiva nyheterna för att inspirera människor till givande, men alla idéer kunde inte förverkligas. För att bilden ska bli rättvisande behöver berättelsen också handla om de ekumeniska samarbeten som inte blev av, universitetet som rann ut i sanden och medarbetarna som inte drog jämnt.

Men mycket av arbetet bar frukt. De svens­ ka missionärerna har lämnat spår efter sig i form av tro och kunskap, byggnader och insti­ tutioner, och de har också satt sin prägel på det statliga svenska biståndet. När Sida grundades 1965 fick missionsorganisationerna bidra med kunskap och inblick.

Om man ska sammanfatta Svenska kyr­ kans missionslinje bör den i första hand beskri­ vas som kyrkobyggande, anser Jonas Jonson.

– Man satsade primärt på att hjälpa till att bygga upp lokala kyrkor, med lokala präster, lokala biskopar, kyrkor som på många sätt liknar dem vi har i Europa. De kyrkor som

12

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

växte fram genom Svenska kyrkans arbete blev systerkyrkor som är ganska präglade av Sverige.

det kan inte vara som förr Hundra år efter att Svenska kyrkans mission sänt ut sin första missionär stod de nya kyrkor­ na i på egna ben. Flera av dem hade fått in­ hemska biskopar, och därmed hade missionen uppnått målet att göra sig själv överflödig.

– Jag vill befria människor från någon sorts nostalgi att det ska vara som förr med missionen. Det kan det inte vara, konstaterar Jonas Jonson.

Men hur kan eller ska det då vara? Försam­ lingar som ber honom komma och tala vill ofta att han ska hjälpa dem med en fråga: Vad är mission i dag?

Ett svar kan vara att missionen behöver fortsätta att stötta sina systerkyrkor, hjälpa dem att vara kyrkor, bidra till att utvecklingen med demokratisering och mänskliga rättighe­ ter fortsätter.

Ett annat svar finns i den missionssyn som började växa fram på 1950-talet och som in­ begriper alla människor.

– Det är en mycket vidare missionssyn än den vi hade för hundra år sedan, säger Jonas Jonson. Att vi allihop är indragna i Guds mis­ sion och är på Guds sida i världen i alla möjliga avseenden. Det har vi anledning att dagligen reflektera över, oavsett vad vi har för uppgift här i livet. ■

n r 1

2020

uppdrag mission

13

reportage

reportage Vid vadstället

Målningen The Defence of Rorke’s Drift utfördes av Lady Elizabeth Butler (född Thompson) på beställning av drottning Victoria och med inspiration från brittiska överlevandes redogörelser.

BILDKÄLLA: WIKIMEDIA COMMONS

Från vänster till höger:

Brittiska soldater har ställt

upp för fotografering efter

slaget vid Rorke’s Drift den

22 januari 1879. Ur The Rise

Vid vadstället

And Fall of The British Empire av Lawrence James.

BILDKÄLLA: WIKIMEDIA COMMONS

Monument över slaget vid Rorke’s Drift – adressen

är Farm Oscarsberg 2254,

Prästsonen, psalmdiktaren och sökaren otto witt blev den förste missionären som sändes ut av Svenska kyrkan.

Han kom till Sydafrika i en orolig tid, med en svår uppgift framför sig.

TEXT MARIA STORE KÄLLA JONAS JONSONS BOK ”MISSIONÄRERNA” (VERBUM 2019)

14

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

■ ■ ■ Otto Witt hade haft planer på att emig­ rera till Amerika innan han beslöt sig för att söka tjänst som missionär. I Jonas Jonsons bok beskrivs han som en rastlös själ, en känslo­ människa som var svår att samarbeta med och som ofta tvivlade på sig själv.

Tjugoåtta år gammal kom han 1876 till Durban tillsammans med sin hustru Elin.

I Natal­provinsen hade redan flera samfund etablerat sig, bland annat Norska missionssäll­ skapet, som ville grunda en luthersk folkkyrka bland zuluerna. Norrmännen berättade en del för Otto Witt om vad han kunde förvänta sig av de ”hedningar” han skulle möta, och den norske biskopen Hans Schreuder undervisade honom i språket.

Dundee District.

BILDKÄLLA: WIKIMEDIA COMMONS

Prins Umkwelantaba, i

Sverige känd som Josef Zulu.

BILDKÄLLA: SVENSKA KYRKANS ARKIV

kapell och skolsal i uthuset Ganska snart blev Witt osams med Schreuder, och Svenska kyrkans mission skaffade sig en farm på behörigt avstånd från den norska mis­ sionsstationen. Den låg i gränslandet mellan jordbruksmarkerna i Natal och det kargare landskapet i Zululand, vid vadstället Rorke’s Drift. 1878 bosatte sig Otto Witt på farmen med sin familj, renoverade bostadshuset i prästgårdsstil och byggde om uthuset till ka­ pell och skolsal.

Ottos och Elins dotter Ida Wilhelmina blev det första barnet som döptes där, och den nya missionsstationen fick det kungaklingande namnet Oscarsberg.

De hann bara nätt och jämnt komma igång med sin verksamhet innan zulukriget bröt ut och det blev farligt att befinna sig i den gräns­ trakt där missionsstationen låg. Otto Witt över­ gav Oscarsberg.

Senare skrev han ihop en berättelse om hur han blivit ögonvittne till slaget vid Rorke’s Drift, där britterna vann en uppmärksammad seger efter att först ha förnedrats svårt av zulu­ krigarna vid Isandlwana.

Witt blev först omskriven, sedan ifrågasatt, eftersom det kom fram att han inte alls hade varit vid Rorke’s Drift när slaget ägde rum. Han fick också kritik av missionsstyrelsen för att ha lämnat Oscarsberg. prinsdop i helsingborg När Witt flydde 1879 tog han den sjutton­ årige prinsen Umkwelantaba under sina ving­ars beskydd. Den unge afrikanen döptes

i Helsingborg och fick namnet Josef Zulu. Efter sin prästutbildning på Johannelund i Uppsala sändes han så småningom tillbaka till hem­ landet, som missionär i Svenska kyrkans tjänst.

Otto Witt återvände också till Sydafrika.

Oscarsberg byggdes upp igen, och ytterligare mark köptes.

Sedan några år hade skm fler medarbetare i Sydafrika, men Otto Witt hade stött sig med dem, och de hade sökt sig andra boplatser.

Samtidigt gick det trögt med hans eget arbete.

Det kom inte särskilt många vare sig till guds­ tjänsterna eller skolan.

Elin Witt hade huvudansvaret för skolan, utom sång- och musikundervisningen, som Otto Witt gärna ägnade sig åt. Flera gånger skrev Otto till Sverige och bad om en kvinnlig medarbetare som kunde avlasta Elin.

Hjälpen kom 1884 i form av Ida Jonatans­ son, tre år senare kom också adelsdamen Hed­ vig Posse. Båda blev kvar i Sydafrika i många år.

kringvandrande predikant Otto Witt var ändå inte nöjd, vare sig med deras arbete eller med sin egen tillvaro. Han ägnade sig mer åt teologiska grubblerier än åt handfast arbete på missionsstationen.

Så småningom lämnade han Svenska kyr­ kans mission, gick med i ett engelskt helgelse­ förbund och blev kringvandrande predikant.

Senare i livet, efter återkomsten till Sverige, anslöt han sig till pingströrelsen. Hans andliga sånger och översättningar finns med i flera psalmböcker, bland annat Frälsningsarméns sångbok och Segertoner. ■

n r 1

2020

uppdrag mission

15

reportage

reportage Läkare och ledare

TEXT MARIA STORE

Läkare och ledare märta adolfsson var en av de många kvinnor som gick in i Svenska kyrkans missionsarbete med energi och visioner. Som läkare fick hon både arbetsleda andra och vara med och fatta beslut.

BILD COLLAGE AV EN BILD UR SVENSKA KYRKANS ARKIV OCH EN BILD AV ENCEPHALARTOS FEROX ZULULAND CYCAD FRÅN WIKIMEDIA COMMONS KÄLLA JONAS JONSONS BOK ”MISSIONÄRERNA” (VERBUM 2019)

Bland de kompetenta kvinnor som sän­ des till missionsfältet var Märta Adolfsson mer välutbildad än de flesta. Hon kom från enkla omständigheter men hade tack vare ett stipen­ dium fått möjlighet att utbilda sig till läkare.

Sin svenska läkarexamen kompletterade hon sedan med ytterligare två, en i Glasgow och en i Sydafrika, där det krävdes att alla läkare utifrån skulle legitimeras i landet.

Till Afrika reste hon främst för att hon ville verka praktiskt, vittna med sina händer. I Ceza i norra Zululand fanns redan ett sjukvårdsar­ bete som byggts upp av två svenska kvinnor.

Tillsammans med ytterligare en svenska, sjuk­ sköterskan Anna Berntsson, utökade Märta Adolfsson sedan verksamheten. Det blev ett sjukhus och en sjuksköterskeskola, och så småningom också ett tuberkulossjukhus.

■■■

I boken Ceza – en omväg till

målet (utgiven av Svenska

kyrkans mission 1975) skriver

Märta Adolfsson och Anna Berntsson själva om sina

upplevelser av att bedriva

sjukvård i Zululand. Ofta

hamnade de i svåra situa-

tioner till följd av konflikten mellan traditionell medicin och västerländsk. Många

trodde att sjukdomar

orsakades av andar och bad

medicinmän om hjälp med att driva ut dem. De båda

missionärerna berättar:

”Under ett sjukbesök i ett

hem går vi förbi en zulugård.

Någon ser oss och ropar på

oss. En trolldoktors behand-

ling pågår. Över en rykande

eld hålls ett svårt sjukt barn,

där röken är som tätast.

Barnet hade ont i bröstet

och nu skulle det onda drivas

ut. Den som ropat på oss var

förtvivlad. Det var barnets mor. Hon var emot detta

men vågade inte ingripa. Det

var de gamla i gården som

bestämt vad som skulle ske.

Det svårt medtagna barnet

hade lunginflammation och

var nära att kvävas av röken.

Vi fick med oss barnet till

sjukhuset. ’Tänk om ni inte

hade kommit just då!’ sa

modern, när hon hämtade u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

hem sitt då friska barn från sjukhuset.”

yrkesarbete för kvinnor¨ Utmaningarna var många, både praktiska, med stora avstånd och primitiva förhållan­ den, och andliga. Parallellt med missionssjuk­ vården levde gamla traditioner kvar. Många trodde att sjukdomar orsakades av olika andar och uppsökte medicinmän för att få hjälp att driva ut dem. Märta Adolfsson såg det som sin uppgift att hjälpa zuluerna till en modernare, mer upplyst tillvaro.

I det samhälle hon verkade i hade kvinnor ytterst lite att säga till om. Att gifta sig och bli försörjd av en man var den enda möjligheten.

De flesta män hade dessutom flera fruar. Tack vare sjuksköterskeskolan som Märta Adolfs­ son och Anna Berntsson grundade fick många kvinnor möjlighet att försörja sig genom yr­

kesarbete, så att de själva kunde välja om och med vem de skulle gifta sig.

Kvinnorna var också aktiva i de nybilda­ de församlingarna på olika sätt, och flickors rätt att gå i skolan hade länge varit en viktig angelägenhet för missionerna.

två hundra anställda Märta Adolfsson skaffade sig så småningom mer ansvar än många män. Eftersom det var långt till närmaste missionsstation var hon sin egen arbetsledare och hade till slut två hundra anställda. Efter hand tog hon också plats i mis­ sionärskonferensen – det blev helt enkelt nöd­ vändigt att hon var med och fattade beslut om viktiga ekonomiska frågor som rörde hennes verksamhet. Detta blev början till en process som resulterade i att även andra kvinnor fick möjlighet att väljas in i de beslutande organen.

När det blev dags för Märta Adolfsson att avtackas inför pensionen räckte de vanliga or­ den inte riktigt till. Hennes vän, zuluhövding­ en och kungaättlingen Mangusutho Gatcha Buthelezi, beskrev det som att hon ”tagit på sig byxorna” och blivit som en man för att kunna starta och driva så mycket. ”Hon kunde vara bestämd som ledare för dessa institutioner, men ändå fick hon oss att känna oss som hemma.

Hon har varit ’faderlig’ utan överlägsenhet och vi har aldrig upplevt att hon sett ner på oss.”

Märta Adolfsson och Anna Berntsson bod­ de och arbetade tillsammans i Ceza i mer än trettio år, från 1936 till 1968. Sjukhuset som de byggde upp finns kvar än i dag och drivs som distriktssjukhus i provinsen KwaZulu-Natal.

■

n r 1

2020

uppdrag mission

17

reportage

reportage

Göra gott utan villkor En värld av grannar utforskar engagemang i Europa

Färger och förgänglighet

TEXT OCH BILD MAGDALENA WERNEFELDT

Blombilderna påminner om Jesu kropp och blod

■ ■ ■ Det skulle kunna finnas spänning i luften,

Genom programmet

En värld av grannar byggs ett

kontaktnät mellan europeiska aktörer som arbetar för och

med människor som befinner sig på flykt. Under tre dagar i

början på november samlades den här gruppen i Fisksätra

för att samtala om social

sammanhållning och om hur religiösa aktörer kan

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

bidra till ett demokratiskt,

medmänskligt Europa.

eller avvaktan, men det gör det inte. Kvinnorna och männen som har kommit från olika euro­ peiska länder och sitter i ring i Fisksätra kyrka utanför Stockholm har klivit utanför sina egna religiösa och kulturella bekvämlighetszoner många gånger förr.

De arbetar alla på ett eller annat sätt med och för människor på flykt, och de är här på inbjudan av programmet En värld av grannar – interreligiös praktik för fred. Under några dagar ska de samtala om begreppet social sammanhållning.

– Det är ett av de områden som återkommit ständigt under våra samtal med över 150 olika aktörer i elva europeiska länder och som vi tror är avgörande för fredlig samexistens, säger Dirk Ficca som är rådgivare för programmet och har många års erfarenhet av interreligiöst arbete.

Det finns ingen vetenskaplig definition av begreppet social sammanhållning.

– Det är lite som att fråga efter en definition av ett gott äktenskap. Man bara vet när det fun­ gerar och när det inte gör det, säger Dirk Ficca.

Men tillsammans med kollegerna på sin ordi­ narie arbetsplats, i Minnesota i usa, har han kommit fram till att social sammanhållning, social cohesion, har tre grundläggande kän­ netecken: trust, good will och resilience. Tillit, god vilja och motståndskraft.

eu vid vägskäl Några veckor innan den här arbetsgruppen möts har Konflikt i P1 sänt reportaget Kriget, flyktingarna och Europas gränser och rappor­ terat att antalet flyktingar som nu kommer till eu inte varit så många sedan 2016.

På de grekiska öarna jämnas mark för nya flyktingläger.

I programmet intervjuas Gerald Knaus, arkitekten bakom överenskommelsen mellan eu och Turkiet i mars 2016. Den minskade antalet asylsökande drastiskt. Han hävdar att eu befinner sig vid ett vägskäl: – Antingen har vi ett strukturerat system med snabba ansökningsprocesser och verklig omfördelning. Eller så gör vi som politiker som Viktor Orbán vill, och som vi faktiskt gör

n r 1

2020

uppdrag mission

19

reportage Göra gott utan villkor

reportage Göra gott utan villkor Kashif Virk, Amadiaya Muslim Community,

Karolis Žibas,

Rebecca Lilian, rabbin i Malmö,

unhcr Stockholm.

Maria Kjellsdotter Rydinger.

i dag: ger upp idén om mänskliga rättigheter, och låter människor drunkna.

Att eu lyckas med ett ordnat mottagande och att respektera asylrätten är viktigare än någonsin, säger han: – eu är fyrtornet. Det flesta länder i världen har vänt flyktingkonventionen ryggen.

200 miljoner om 30 år Tillbaka i rummet i Fisksätra. Det finns en känsla av att tiden är knapp. Populistiska kraf­ ter är välorganiserade och högröstade. Karolis Žibas från unhcr:s Stockholmskontor på­ minner om hur den sociala och ekonomiska ojämlikheten har accelererat. Gapet mellan den växande skaran miljardärer och männi­ skor som lever ur hand i mun ökar. I Sverige, i Europa, i världen.

– Det är katastrofalt. unhcr räknar med att närmare 200 miljoner människor kommer att vara på flykt om trettio år. Hur kan vi ska­ pa bra förutsättningar för tillit, god vilja och motståndskraft i den kontexten? frågar han.

Programmet En värld av grannar vill vara en del av svaret. När Svenska kyrkan un­ dersökte församlingarnas engagemang och insatser hösten 2015 och framåt visade det sig att 80 procent var engagerade i flykting­ mottagandet och att de flesta sedan har fortsatt hjälpa människor in i det svenska samhället.

Anna Pettersson Hjälm, som leder pro­ grammet, och Dirk Ficca har under sina rundresor mött samma engagemang överallt i Europa, men få av dem de har träffat vet om det arbete som pågår någon annanstans. Det sker nästan inget utbyte av erfarenheter, inte

20

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

ens grannförsamlingar emellan, och berättel­ serna om goda möten blir inga huvudrubriker i medierna.

synliggöra goda initiativ I och med En värld av grannar växer ett eu­ ropeiskt nätverk fram där människor som i vardagen arbetar för och med människor på flykt kan dela erfarenheter och arbetssätt med varandra och synliggöra goda initiativ.

– Det är människor som är forskningsun­ derlaget och människor som är produkten, sä­ ger Dirk Ficca och ser på var och en i rummet.

Abdurahman Sayed från Al Manaar Mus­ lim Heritage Center har fått tio minuter på sig att berätta om sin verksamhet i London. De senaste två åren har centret fått utmärkelser för sitt progressiva arbetssätt och samhälls­ engagemang. Han pratar fort för att hinna berätta om barn- och ungdomsverksamheten, kadettprogrammet i samarbete med polisen, kvinnornas roll och de olika lokala och na­ tionella initiativ de finns med i för att möta samhällets gemensamma utmaningar.

– Jag såg kyrkornas och synagogornas en­ gagemang, och det fick mig att tänka: ”Vad gör vi egentligen för samhället?” Som muslim måste jag först gå till mig själv och fundera på vad jag kan göra bättre. Jag insåg att integra­ tionen måste prioriteras och att vi behövde stärka den interreligiösa dialogen.

Den judiska församlingen tog första steget och bjöd in muslimerna till synagogan för att fira iftar, den festmåltid som bryter fastan efter ramadan.

Från vänster:

Zachary Gallant,

Integrationswerkstatt

i Unkel, Tyskland,

Anna Stamou, Muslim Society of Greece,

Tina Sundström,

församlingspedagog i Nacka församling,

Benjamin Ulbricht, präst i Hoburgs

församling på Gotland.

Dirk Ficca och Maria Lundberg arbetar för programmet En värld av grannar.

Från vänster:

Abdurahman Sayed,

Al Manaaar Muslim Heritage Center, London,

Kaia S Rønsdal, forskare NordHost,

Helene Egnell, Centrum

för religionsdialog,

Stockholm,

Zachary Gallant,

Integrationswerkstatt,

Tyskland,

Ayda Moayedzadeh

Mehmet Kaplan,

leder integrationsprojekt i Stockholms stift.

Muslim Aid Sverige. n r 1

2020

uppdrag mission

21

recensioner

reportage Göra gott utan villkor Programmet En värld av grannar

– interreligiös praktik för fred har tillkommit på ärkebiskop Antje

Jackeléns initiativ för att utveckla

och fördjupa Svenska kyrkans

relationer med andra religiösa

samfund och organisationer som

arbetar med och för människor

på flykt i Europa.

Syftet med programmet är att bidra till fredlig samexistens

och ett mångfaldigt, humant

och socialt hållbart Europa.

Ett inkluderande samhälle, en värld av grannar. Läs

mer på svenskakyrkan.se/ envärldavgrannar

Den muslimska församlingen ville återgälda gästfriheten, och när det blev dags att fira den judiska lövhyddohögtiden, sukkot, satte moskén upp ett tält och inbjöd sina judiska grannar. Numera firas sukkot i moskén varje år.

Natten till 14 juni 2017 utbröt en brand i 24-våningshuset Grenfell Tower i North Kensington, den Londonförort där Al Ma­ anar Center är beläget. Församlingen beslu­ tade sig omedelbart för att öppna dörrarna för dem som flydde branden och blev snabbt sambandscentral för hjälpinsatserna.

– Människor blev positivt överraskade, och den tragiska branden blev den händelse som förändrade både mediabilden och människors uppfattning om oss. Det går inte att bara ha en moské och öppna dörrarna för att människor ska få ha någonstans att be. De muslimska församlingarna måste vara proaktiva och in­ kluderande, tolerera olika åsikter, involvera kvinnor och barn och unga och ta tag i sam­ hällsproblem som hemlöshet och brottslighet.

integrationsverkstad Vi förflyttar oss till Unkel, några mil söder om Bonn i Tyskland, där Zachary Gallant bor med sin fru och deras två barn. Han berättar om hösten 2015, när det på kort tid kom trehund­ ra nya bybor till det pittoreska lilla samhället med ett par tusen invånare.

Uppbackad av den Willkommenskultur som Angela Merkel sagt skulle prägla det tyska flyktingmottagandet ordnade en lokalpolitiker i Unkel, ”en brandman, stor som en vägg och med koll på varenda fastighet i byn”, så att de trehundra personerna snabbt inkvarterades.

22

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

Efter ett tag började flyktingarna fråga: ”När kan vi få ge något tillbaka?” Resultatet blev organisationen Integrationswerkstatt som drivs av ”nytyskar” och ”gammeltyskar” tillsam­ mans. De nyanländas färdigheter togs tillvara i ett projekt där organisationen byggde upp ett slags folkets hus som nu betjänar hela samhället.

– Vi har haft enorm framgång i integrations­ arbetet, och det är kvinnorna som är motorn.

De tyska kvinnorna har klivit fram och sett till att skapa mötesplatser. De syr, dricker kaffe och ”släpper ut håret”, både bokstavligen och bildligt.

Samtidigt pekar Zachary Gallant på risken med att män inte får samma möjligheter att mötas och lära känna varandra.

– Många tyska kvinnor är hemmafruar och har mer tid än sina yrkesarbetande män.

Nyanlända män har inte i samma utsträck­ ning fått tyska manliga vänner. Det har skapat konflikter, och vi arbetar hårt för att ändra på det nu, till exempel med vår cykelverkstad och sportaktiviteter.

Med samtalen och fallbeskrivningarna kommer insikten, något som samtliga i rum­ met kanske egentligen vet men som är ett ak­ tivt beslut som ständigt måste upprepas: att visa god vilja får tilliten att växa och ökar sam­ hällets motståndskraft. Det är godhetens list.

Dirk Ficca konstaterar att det som kallas ovillkorlig kärlek förväntas av religiösa sam­ manhang.

– Oavsett vad du gör för mig, ska jag göra det jag kan för dig. För att skapa social samman­ hållning behövs en kritisk massa som utan vill­ kor gör gott. Det har med Europas öde att göra.

■

SYSTER SILUANA TENGBERG

Ida Andersen

LEDSTJÄRNOR – FÖREBILDER I KRISTET LIV ARTOS FÖRLAG

ett kyrkans familjealbum

Det berättas om den helige Botvid

att han ofta vandrade i skogarna. På

frågan varför han gjorde det svarade han: ”Jag trampar upp stigarna. Så

att det ska bli lättare för andra att

Alphonsine, om missionären Bruce Olson och om eremiten fader

Lasarus. Stigarna leder genom

salarna i Stockholms slott, till

komma att bli känt över världen

som Kosta glasbruk. Hon gör

det i form av en historisk roman och låter huvudpersonerna, två

en skolgård i Rwanda, genom

unga människor som nästan av

grotta i Egypten. Anslaget är brett,

först ganska förutsägbara liv vänt

Latinamerikas djungler och till en

en tillfällighet blir ett par, få sitt

och vill inte bryta kontakten med

bygdens kloka gumma.

Ida Andersen skriver både

dialog och berättande partier

på ett slags återuppfunnen

gammalsvenska med mycket

dialektimitation. Det resulterar i

gå där …”

men syster Siluana håller kursen.

i kristet liv berättar syster Siluana

sentimentalt.

inte vara hänvisad till dagsverken

följ mig.” Stigarna är upptrampade.

stolthet och en provokation.

armod, upplever sällan någon

industrialiseringens tidiga ruscher

varandra, känner sig ständigt

I sin bok Ledstjärnor – förebilder

Tengberg, benediktinnunna i klostret Mariavall på Österlen i Skåne

sedan 2002, om åtta personer. De kommer från olika tider och olika

Berättandet är ömsint men aldrig Och rösten finns där: ”Kom, och

■ TOMAS ÅBERG

sammanhang, och precis som den helige Botvid har de trampat upp

stigar, stigar som lett människor

närmare Jesus och närmare varandra.

De visar på ett mod, en uthållighet, en glädje, en hängivenhet och

ett hopp, som hade varit alldeles omöjliga utan tron.

Att läsa syster Siluanas bok

är som att bläddra i ett familje­ album. Är det inte det som

IDA ANDERSEN I OXÖGAT

uppochner av de nya möjligheterna.

Chansen att få en inkomst, att

och jordbruksförsök, blir både en Mitt i en av den svenska

glädje som de kan dela med

som visserligen får sin lilla del av de

sina medmänniskor.

Ekeberga men som också blir mycket

undra om detta är en rättvisande

glasets tid

utsatta.

Mötet mellan det gamla och

det nya är förstås utgångspunkten

som resulterar i en rund skiva med

för Ida Andersens berättelse,

hamnar puntens fäste, och den

konflikten mellan statskyrkan och

tjockare mittparti. Mitt i skivan

präglar både Sissels och Eskils

tankar och tillvaro. De lever i

hotade av Guds och naturväsens

oförberedda småbarnsföräldrar

utländska pengar som kommer till

Sverige användes kronglasmetoden,

tunga är den hopplöshet som

– året är 1741 – hamnar alltså två

POLARIS FÖRLAG

När fönsterglas började tillverkas i

tung läsning – men det verkligt

men ett annat tydligt fokus är

vrede och är rädda för nästan alla Det ligger nära till hands att

bild av kristen tro i 1700-talets

Sverige. Var det verkligen bara

hot och förebråelser prästerna

förmedlade, och lät människor sig hunsas på det viset?

Något som talar emot detta

recensioner synaxarierna, samlingarna med

berättelser om de heligas liv, är?

Ett kyrkans familjealbum, och till det berättelserna, minnena och

närvaron?

Ledstjärnor berättar om

drottning Josefina, om skolflickan

punkten i glaset kallas oxöga.

de småländska landsbygdsbornas

är den enorma utveckling som

skrivit en fackbok om småländska

traditioner. Eskil tyr sig till prästen,

En ny tillvaro byggs så gott som

närliggande ämne: byggandet

som en besvärjelse. Sissel, å sin sida,

småländska Ekeberga, det som ska

fast vid vad hon har varit med om

Ida Andersen har tidigare

stenmurar. Nu tar hon sig an ett av en glasindustri i Dåvedshult i

erfarenheter och vidskepliga

just dessa människor var en del av.

oroar sig och läser Fader vår nästan

alltid av dem som har anledning

håller trots prästens uppläxningar

■ ANNA BRAW

att hoppas.

n r 1

2020

uppdrag mission

23

betraktelse

betraktelse Herre, förbarma dig!

Herre, förbarma dig!

per kristiansson är sekreterare i Lunds Missionssällskap, stiftsadjunkt för teologi och mission och präst i Västra Skrävlinge församling i Malmö.

Han har tillsammans med sin fru Gunilla arbetat på Filippinerna i flera perioder, senast förra året. u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

FOTO: MARIA LUNDSTRÖM/LUNDS STIFT

min fru gunilla och jag sitter i Kaffe­baren är studenter. Hur hon oroar sig över varför på Möllan i Malmö. Jag har precis mött henne några av vännerna som alltid svarar direkt på på Triangelns station efter att vi varit ifrån meddelanden nu har blivit tysta. varandra under två veckor. Först har jag till­ När Anna berättar tänker jag på vad Len­ nart Hamark har berättat om sina dagar där bringat en vecka i Egypten, som är en av Lunds Missionssällskaps noder, och sedan har Gunil­ för någon månad sedan. Han har mer än 30 la varit på en internationell amningskonferens års erfarenhet av Hongkong och säger att han i Brasilien i en vecka. aldrig har mött en sådan oro som nu.

Innan vi åkte fick vi frågor om säkerhet När Anna berättar går mina tankar också och risker i dessa båda länder. till ett meddelande från en annan vän som Nu bubblar vi på för fullt om alla fantas­ har fått ett resestipendium från Lunds Mis­ tiska möten och upplevelser vi varit med om. sionssällskap och som just nu är i Hongkong.

Vi njuter av stans bästa cappuccino och sitter ”Allt gott från ett oroligt Hongkong”, slutar meddelandet. Jag har sagt till så många genom på barstolarna där man har härlig utsikt över åren att Hongkong är den tryggaste staden det myllrande folklivet på Möllan. i världen, men så lyder en hälsning därifrån Då ser vi plötsligt blommorna på andra sidan gatan, ljusen som brinner på trottoaren. i dag. Än en gång ljuder orden stilla i mitt inre: Herre, förbarma dig!

Vi har varit borta i mindre än två veckor från vår stad, Malmö, en stad med så mycket Det bibelord som på ett särskilt sätt har lyfts liv, glädje och solidaritet, och samtidigt ... fram inom den världsvida missionsrörelsen Det var inte i Egypten eller Brasilien som vi de senaste åren, bland annat i dokumentet mötte våld och osäkerhet, det var när vi kom hem som vår gata var kantad av blommor ”Tillsammans för livet”, är Johannesevangeliet och ljus till minne av en 15-åring och vårt 10:10b: ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.” Det är i den sändningen, i torg nästan kändes belägrat av alla poliser och polisbilar. I mitt inre ljuder ett stilla: Herre, den missionen, som kyrkan står: mission för liv, och liv i överflöd. förbarma dig!

Men där på kaffebaren på Möllan, med Dagen efter sitter vi på liknande barstolar till­ blommorna och ljusen på gatan, och på dump­ sammans med två av våra döttrar, Anna och lingsbaren i Lund, med alla berättelser från Clara. Nu är vi i Lund, och kaffet är utbytt oroligheternas Hongkong, känns det bibel­ ordet så långt borta. Det är bara detta som mot kinesiska dumplings.

Plötsligt för maten oss från det här lunch­ återstår: Herre, förbarma dig! stället i en källare i Lund till situationen i en annan av Lunds Missionssällskaps noder, På första sidan i boken Missionärerna skriver Hongkong.

Jonas Jonson: ”Till kvinnor och män som trots Anna, som bodde i Hongkong för några år sina tillkortakommanden gör Guds barmhär­ tighet synlig på jorden.” sedan, berättar om hur hennes vänner delar I en värld som många gånger plågas av våld med sig av den förtvivlan många upplever över hur livet har utvecklats de senaste månaderna, och oro får vår mission i livets tjänst kanske vara just bönesucken: Herre, förbarma dig! inte minst för dem som är i hennes ålder och

n r 1

n

2020

uppdrag mission

25

stipendierapport

stipendierapport ”Kristus hade öppnat sina armar”

”Kristus hade öppnat sina armar”

Besök från colombianska Chocó i eu:s huvudstad

De fredsobservatörer som Kristna Fredsrörelsen i Sverige skickar till Latinamerika reser med stöd av Lunds Missionssällskap.

Nu har en av deras vänner varit på besök i Bryssel för att berätta om situationen i colombia.

TEXT KRISTINA HELLQVIST

jag möter leyner palacios i Bryssel. Vi ska visa den nya dokumentären Bojayá Caught in the Crossfire, där han är med, och i samband med det ska vi möta politiker och beslutsfat­ tare i eu-institutionerna för att lyfta fram si­ tuationen i Colombia och hans region Chocó i nordvästra delen av landet.

Leyner är en stor människa, och det han berättar berör alla han möter. Med stor uthål­ lighet och integritet kämpar han för ett slut på den väpnade konflikten i Colombia, upprät­ telse för offren och en verklig implementering av fredsavtalet med farc-gerillan från 2016.

32 släktingar Han var själv med i fredsförhandlingarna i Havanna som representant för offren för kon­ flikten, eftersom han förlorade 32 släktingar i massakern i Bojayá i Chocó 2002.

Massakern i Bojayá var den mest dödliga under de fyrtio år långa inbördeskriget med farc. Civilbefolkningen hade hamnat i skott­ linjen mellan farc-gerillan och paramilitära styrkor, och de tog skydd i kyrkan eftersom det var en av få stenbyggnader i samhället.

BILD: KRISTINA HELLQVIST

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

BILD: K. SAM MARK

2020

De tänkte att de var trygga i kyrkan, men farc skickade en cylinderbomb. Den var ämnad för de paramilitära grupperna, och i stället lan­ dade den rakt på kyrkan. Minst 79 av de 500 personer som fanns i kyrkan dog.

– Först tänkte jag att Gud hade övergivit oss, berättar Leyner. Hur kunde vi attackeras inne i kyrkan? De flesta som dog var barn och deras mödrar. En god vän till mig förlorade sin fru och sina fem flickor. Hur kunde Gud tillåta detta? Men sedan, när jag såg Kristusstatyn i kyrkan, lemlästad av artilleri och bombsplitter, så förstod jag att Kristus öppnat sina armar och själv tagit emot majoriteten av kulorna.

Trots allt överlevde de flesta inne i kyrkan.

missionärsassistent Leyner växte upp på landsbygden i Chocó och hade på många sätt en lycklig och fredlig barndom. När han var 18 år började han ar­ beta som assistent åt missionärer i det katolska stiftet i Chocó. Det gjorde att han reste runt i regionen mycket och fick upp ögonen för konflikten och det lidande som hade drabbat många samhällen. Det blev avgörande för hans vägval senare i livet: att läsa juridik, och att engagera sig för sociala frågor.

Efter massakern i Bojayá har han också enga­gerat sig i fredsprocessen. Han var med och grundande en kommitté för offren för mas­ sakern och blev själv ordförande, en roll han fortfarande innehar. Det senaste initiativet som han har bidragit till är att grunda en interetnisk sanningskommission för Stillahavsregionen.

– Det är så många berättelser och vittnesmål som måste upp i ljuset för att vi ska kunna gå vidare.

n r 1

2020

uppdrag mission

27

stipendierapport ”Kristus hade öppnat sina armar” BILD: KRISTINA HELLQVIST

I arbetet för försoning och upprättelse har

samhället beslutat att restaurera Kristusstatyn.

sena begravningar Leyner berättar att hans övertygelse om vikten av att arbeta för fred och försoning stärktes när han mötte andra offer för konflikten under förhandlingarna i Havanna.

– Tidigare tänkte jag att ingen kunde bära en större smärta än den jag bar. Men där fick jag lyssna till människor som hade förlorat ännu mer än jag, och som ändå valde försoning, och det gjorde mig ödmjuk. Jag förstod att jag måste lägga all min kraft på det här arbetet.

För den afro-colombianska befolkningen i Chocó, liksom i de flesta kulturer runtom i världen, är det väldigt viktigt att kunna be­ grava sina döda i enlighet med sina ritualer.

Det var inte möjligt under krigets tumult i Bo­ jayá, och det är först efter fredsavtalet som kropparna med hjälp av modern dna-teknik har kunnat identifieras och ges en rituellt riktig begravning. Leyner berättar att många av ritu­ alerna handlar om att hjälpa de döda att hitta vägen till himmelriket och hitta sin änglakropp, och därför är det av största vikt att varje kropp identifieras. Det är en central aspekt av att kunna läka såren från den väpnade konflikten. erkänna skuld En annan viktig aspekt av upprättelsen är att förövarna erkänner sin skuld och ber om för­ låtelse. farc bad om förlåtelse under förhand­ lingarna inför fredsavtalet, och det mottogs väl. Däremot har de paramilitära grupperna aldrig bett om förlåtelse, inte heller staten som skyddade dem och gav dem fri lejd. Inga rätts­ processer har heller inletts.

28

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

Chocó är väldigt rikt på naturresurser och värdefulla mineraler. Det som borde vara en välsignelse är en förbannelse. Kriget fortsätter, nu mellan den kvarvarande eln-gerillan och paramilitärer, och handeln med exempelvis guld och kokain finansierar kriget. Unga män­ niskor tvångsrekryteras, och kvinnor våldtas inför sina män och sina barn. Den humanitära krisen är akut, och stora befolkningsgrupper är instängda mellan de stridande partnerna och kan inte ta sig därifrån. När som helst kan en ny massaker inträffa.

– Om det inte blir en verklig implemente­ ring av fredsavtalet med farc och möjlig­ het till förhandlingar med eln så är vi afrocolombianer och urfolk i Stillahavsregionen de första offren. Om inget görs är vi dömda till döden, säger Leyner.

Kristna fredsrörelsen

medföljer Leyner Palacios

sedan 2017, och han säger

en annan respekt Han är en modig och viktig röst, men på grund av sitt arbete lever han under ständiga hot. De riktas både mot honom och mot hans familj.

Kristna fredsrörelsen medföljer Leyner sedan 2017, och han säger att det har varit avgörande för att han fortfarande är vid liv.

Han har skäl för sitt påstående: över 620 sociala ledare och mr-försvarare har mördats i Colombia efter fredsavtalet med farc, särskilt de som utmanat paramilitära intressen.

Han berättar också vilken stor skillnad det är för honom att träffa myndigheter och politiker när han kommer tillsammans med Kristna fredsrörelsen jämfört med när han kommer ensam.

BILD: KAISAMARI HINTIKKA /LUTHERSKA VÄRLDSFÖRBUNDET

stipendierapport ”Kristus hade öppnat sina armar”

att det har varit avgörande

– Det blir ett helt annat mottagande, en helt annan respekt, säger han.

för att han fortfarande är vid liv.

vad är det verkliga priset?

Leyner uppmanar alla att stödja arbetet för verklig fred i Colombia, och också att öka med­vetenheten om hur världen hänger sam­ man, hur skör vår livsmiljö är och hur lättvin­ digt människor och natur offras när ekono­ miska intressen får härja fritt.

– Reflektera innan du köper något nytt – vad är det verkliga priset bakom produkten?

Vad är priset för människor och för natur?

Den lemlästade Kristusstatyn från kyrkan i Bojayá har blivit en viktig symbol för Guds närhet till de lidande människorna och en påminnelse om massakern. Men i arbetet för

försoning och upprättelse har samhället be­ slutat att restaurera Kristusstatyn.

– Kristus behöver också restaureras för att samhället ska bli helt igen, säger Leyner.

För Leyner själv är gudstron en viktig kraft för att orka kämpa vidare. Kristus har gått före och uppmanar oss att följa i hans spår.

– Ánimo! säger Leyner till oss efter film­ visningen.

Det betyder ungefär ”fatta mod, ge inte upp!”. Han vill inte att hans sorgliga berättelse ska tynga oss, utan att den ska ge oss kraft att kämpa och tillsammans förändra världen. ■

n r 1

2020

uppdrag mission

29

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE

LMS grundades 1845 och är

Sveriges äldsta missionssällskap.

De första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på

uppdrag av sällskapet. Mis-

sionsarbetet har utvecklats och

OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST

SYNLIGA VERKSAMHETER .

En koptisk systrakommunitet,

Maria­döttrarna, arbetar sedan

1970-talet bland människorna i

en av de så kallade ”sopstäderna”

i Egyptens huvudstad Kairo.

– Det hade länge funnits enbart

kontemplativa systraordnar i den koptiska kyrkan, men en grupp

kvinnor och biskopen Athanasios

såg behovet av systrar som kunde arbeta i samhället, berättar Lunds Missionssällskaps ordförande

Samuel Rubenson. Vi har kontakt

med Mariadöttrarna i Kairo, och de

driver ett sjukhus, verksamheter för

1980-talet när syster Emmanuelles självbiografi De utstöttas syster

kom i svensk översättning. Hon var

fransk-belgisk, tillhörde en katolsk

systraorden och hade arbetat i

bland annat Istanbul och Alexandria, men när hon i början av 1970-talet upptäckte hur de fattigaste bland

de kristna i Kairo levde bosatte hon

sig bland dem. Där stannade hon till

1993, och under sina sista år bodde hon i Frankrike.

I Kairo fortsätter Mariadöttrarna,

som i praktiken blev syster Emmanuelles närmaste systrar, med det

arbete som de startade tillsammans.

– På 1970-talet var det en enorm

funktionshindrade och en skola. De

soptipp här, och människor bodde

Mothers-program. Det finns Maria-

finns det gator och flervåningshus

har nyligenå börjat med ett Mentor döttrar på andra platser också.

30

blev uppmärksammade i Sverige på

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

i hyddor, berättar syster Maria. Nu

med lägenheter överallt, men de

arbetar fortfarande med att sortera Kairos sopor.

Hon tar med besökare upp på en

av skolans terrasser – skolan ligger

mitt i sopstaden, och utsikten består

av en mängd lägre tak täckta med

sopor. På några av dem rör sig grisar och getter.

– Vår skola har 3 000 elever nu,

berättar hon. Barn från muslimska

familjer är välkomna, men det är en

stor kristen majoritet här i sopstaden, så de flesta barnen här kommer från kristna familjer.

Klassrummen är ganska små och

mörka, men klasserna består oftast

av ungefär 30 barn – det är en av de

saker som skiljer Mariasystrarnas

skola från de statliga skolorna, där det ofta är 70 barn i varje klass.

– En del av vår skola är ett slags

andra chansen-klasser för barn vars

för arbetets skull, berättar hon. De barnen har inte fått möjlighet att

lära sig att läsa och skriva fastän de

är tonåringar. Våra lärare försöker

se till att de kommer ifatt så att de sedan kan fortsätta studera med sina jämnåriga.

Mariadöttrarna ansökte nyligen

om ett bidrag från Lunds Missions-

sällskap och fick det, så nu har de

kunnat köpa en tomt en bit längre ut från Kairos stadskärna.

– Staden växer hela tiden, och vi

måste bygga en ny skola. Nu har vi

tomten, det var ett stort steg för oss,

förande och styrelse väljs.

Medlemsavgiften är 50 kronor

per år, alternativt en engångs­

STIPENDIATER

Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se

ungdomar under utbildning och

grupper vars resa är en del av ett öm-

sesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer.

lundsmissionssallskap.se!

ning av skrifter. Ansökan ska vara

verksamhet och innehålla en realis-

I Kapstaden finansierar sällskapet

sity of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska

medlemskap. Skriv till styrelsen@

informations- eller utbildnings­

teologiska institutet och dess arbete

VILL DU PRENUMERERA PÅ

verkar ekumeniskt.

teologi.

Tidskriften kommer ut fem gånger

förvaltar avkastningen på de

med inriktning på dialog och ökad

temanummer under sommaren).

traditioner, framför allt judendom,

200 kronor inom Sverige, 300 kronor

med religionsdialog och religions­

I Malmö stöder sällskapet projekt

gåvor som har testamenterats

förståelse mellan olika religiösa

året delas rese- och projektbidrag

islam och kristendom.

ut till sökande från hela landet.

Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga

människor som vill göra tjänst i

den globala kyrkan med en beto-

ning på möten över kultur- och

religionsgränser. Sällskapet ger

I Egypten stöder sällskapet

utbildningssatsningar på Anafora

kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola.

vissa projekt, till studier och till tryckväl förberedd, ingå i en lång­siktig

kan, och biskopen i Lunds stift är

UPPDRAG MISSION?

tisk budget för genomförandet.

om året (inklusive ett tjockare

sionssällskaps ansökningsportal,

En helårsprenumeration kostar

stipendier. Ansökningsportalen

inom övriga Europa och 350 kronor

15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti

i övriga världen. Skriv till pren@

uppdragmission.se!

Ansökan görs via Lunds Mis-

www.lundsmissionssallskap.se/

är öppen 15 januari–15 februari,

samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret

enligt anvisningarna och skicka

det genom att trycka på ”Skicka”

VILL DU MEDARBETA?

Vill du recensera en bok, göra en intervju eller bidra till Uppdrag

Mission på något annat sätt? Hör av dig till red@uppdragmission.se!

resebidrag för volontärinsatser

– ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram.

Svar kan förväntas inom en

månad efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har

och bidrag till projekt, studier

avslutats ska stipendiaten/

och utgivning med inriktning

på utbildning, integration och

stipendiaterna kunna dokumentera

av uttrycksformer, såsom musik,

rapporter som kan komma att

sina erfarenheter i text och bild,

fredsarbete, gärna i en mångfald

publiceras i Uppdrag Mission

konst och film.

och/eller på hemsidan. Skicka

och nästa steg är byggtillståndet.

Be med oss för det! ■

år ut resestipendier till i första hand

The Desmond Tutu Chair vid Univer-

till sällskapet, och fyra gånger om

föräldrar har hållit dem hemma

för de många minoritetskyrkorna i

också kallad till årsmötet där ord­

i en världsvid gemenskap. Lunds

Lunds Missionssällskap

flesta av de människor som bor här

men också till teologisk utbildning

Mission (5 nummer per år). Du blir

SÄLLSKAPS STIPENDIER

Sällskapet ger också stipendier till

dess hedersordförande. Sällskapet

som bor på Kairos enorma soptippar

kristen tradition och kinesisk kultur,

Lunds Missionssällskap delar varje

summa på 500 kronor för livslångt

Missionssällskap har ett nära

Förhållandena bland de människor

I Hongkong ges stöd till ett

centrum för studiet av mötet mellan

skap, LMS, får du tidskriften Uppdrag

Som medlem i Lunds Missionssäll-

a st

nummer

text och högupplösta bilder till

urapport@lundsmissionssallskap.se!

28 februari

n

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR

med fem noder:

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS-

Sydostasien.

samarbete med Act Svenska kyr-

”Be med oss för byggtillståndet”

Lunds Missionssällskap arbetar

VILL DU BLI MEDLEM?

innebär i dag sam­arbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld

INTERVJU OCH BILD ANNA BRAW

KUNSKAPSUTBYTEN

ä

te

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

stipendiaten ”Be med oss för byggtillståndet”

nnrr 11

2020

uppdrag mission

31

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

FÖR ALLA FLICKORS RÄTT TILL ETT VÄRDIGT LIV Miljontals flickor i världen lever under förtryck och utsätts för hot, våld och övergrepp. Det kan vi aldrig acceptera.

32

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2020

svenskakyrkan.se/act

foto: jesper wahlström / ikon

POSTTIDNING B