Uppdrag Mission 3 2020: Mentormammor

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 3 • 2020 • årgång 174

Mentormammor

KRÖNIKAN: ”DE VET VILKA DE ÄR” 4 SWAZILAND: ”JAG KAN PRATA MED MIN MENTORMAMMA OM ALLTING!” 6 EN VÄRLD AV GRANNAR: TILLSAMMANS I UPPLANDS VÄSBY 18

Det är de rörelserna vi följer s s i onssä mi ll i Uppdrag Mission. s

175 år

lun

d

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS,

i samarbete med

Act Svenska kyrkan

www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR

Anna Braw

Landshövdingegatan 15a

392 31 Kalmar

073-998 23 27

red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD Åsa Egnér Agneta Hansson Per Kristiansson

Jenny Zetterqvist GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se TRYCK Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG Goodness Dlamini, en av de kvinnor

som får stöd av mentormamman

Nonhlanhla Sibandze i Matsapha i

Swaziland, tillsammans med ett av

sina barn. Bild: Josefin Casteryd/Act

Svenska kyrkan

2

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

ap

UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se

sk

Nöden och nåden

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

”kanske behövde jag se nöden för att förstå nåden.” Så sa Ingrid le Roux i ett samtal med Lisbeth Gustafsson som för några år sedan skrev hennes biografi.

Nöden har många ansikten. Den kan uttryckas i globala termer och i lokala, i generella och individuella.

Detta skrivs när coronavirus har förändrat hela världen. I media handlar det om statistik, kurvor, spridning, materialtillgång. Men bakom det mediala anar jag oro, ångest, tristess hos många som är drabbade eller riskerar att drabbas. Och samtidigt hos andra en vilja att göra rätt, att ställa upp.

Vi är en enda mänsklighet. Just nu syns det så tydligt, både positivt och negativt. När smittan går som en våg genom världen och inte tycks gå att stoppa hemma hos mig, då blir det bästa hos människan synligt med grannhjälp att handla och frivilligarbete i vården och omsorgen.

Vi är en enda mänsklighet. Det vet vi. Nöden öppnar våra ögon och hjälper oss att förstå vad det betyder. Detta nummer handlar om erfarenheter från Sydafrika. Nu används de i Kairo. Och i Malmö.

Nöden är en smitta i världen. Vem som behöver hjälp och vem som kan hjälpa beror på vad, vem och när. Coronasmitta, mentormammor, skolor, musik …

Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd – den bönen har sin plats i mässan efter nattvardsgången. Men den kan användas i många fler sammanhang. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjäna den mänsklighet som du har tjänat.

Slutet: Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet. Amen.

■ håkan e wilhelmsson vice ordförande i Lunds Missionssällskap

BILD: JOSEFIN CASTERYD

12

alltid

4 krönikan

23 recension

24 betraktelsen

26 stipendierapporten 30 stipendiaten

BILD: MARIADÖTTRARNA I KAIRO

31 om LMS

8 bygga förebilder

Mats Målqvist, professor i global

medicin, fick Svenska kyrkans

uppdrag att vara med och anpassa

utmaningarna.

6

BILD: MAGNUS ARONSON

Improviserade dagis med 15–20

barn i ett litet, mörkt rum blev en av

BILD: JOSEFIN CASTERYD

mentormammakonceptet för en

förort till en industristad i Swaziland.

8 18

12 nutrition i sopkvarteren

I Egyptens huvudstad Kairo bor en kristen minoritet tätt, tätt i

områden där de flesta invånare

arbetar med att sortera sopor. Här

finns Mariadöttrarna vars nya

mentormammagrupp ska lära

känna föräldrar och barn för att kunna stötta med bland annat nutritionsrådgivning.

18 skyddsfaktorerna

Många gjorde mycket, många var

trötta, situationen blev värre. Men när kommunen, Svenska kyrkan

och flera andra började samarbeta

i Upplands Väsby visade det sig att

många unga ensamkommande kunde klara sig bättre med

när arbetet med det här numret började på allvar var Corona namnet på en ny, okänd smitta

förhållandevis lite stöd.

som fanns i Asien, och Lunds Missionssällskap planerade för fullt för sitt årsmöte med medverkan

6 goodness har fått någon att lita på

styrelseledamöter, Lars Micael Adrian, reste tillbaka till Egypten för att hjälpa till med den första

förort till industristaden Matsapha

så många bonader: ”Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, idag hjälper Herren!”

är hon mentormamma, och för

fast under nya förhållanden. I Kapstaden, i Matsapha, i Kairo. I Malmö är de på väg att starta. Både nu

nära vän som kommer med goda

sammanhang.

Nonhlanhla Sibandze bor själv i en i Swaziland och har egna barn. Nu

Goodness Dlamini har hon blivit en

råd, trygghet – och skratt.

av Erik Sidenvall som skulle berätta om de många medlemmarna i Tygelsjö. En av sällskapets

folkhögskoleterminen på Anafora.

Nu är det mer sant än de flesta av oss har upplevt någon gång tidigare, det som har broderats på

Och de mentormammor som vi i höstas bestämde oss för att berätta om nu i vår, de arbetar för fullt och i den värld som byggs upp efter pandemin skulle det behövas många fler av dem, i alla möjliga

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

krönika

”De vet vilka de är” det första jag hörde var sången som nästan lyfte taket inne i den stora matsalen på Philani. Etthundrafemtio mentormammor hade samlats till månadens vilodag, och rummet var fullt till sista plats. Kvinnorna klappade händer och rörde sig rytmiskt i ljudlig lovsägelse och bön.

Jag hade just anlänt till Philani för att börja mitt nya skrivprojekt – en andlig biografi om läkaren Ingrid le Roux. Nu såg jag henne sitta helt stilla och samlad mitt i trängseln och rörelsen i rummet. Om en stund skulle hon börja sitt utbildningspass med mödrarna, men först gav hon som vanligt rum för deras egen uttrycksfulla morgonandakt.

I år blir Ingrid le Roux 74 år och har mig veterligen inga planer på att sluta sin läkargärning i Sydafrikas fattigaste och farligaste områden.

En förklaring är all den kraft och inspiration hon har fått av de afrikanska kvinnorna under fyrtio år på fältet, en kraft som hon själv säger kommer ur den djupt rotade värdigheten i den afrikanska kulturen. Ingrid har ofta häpnat över just värdigheten hos kvinnor hon möter. ”De vet vilka de är!” brukar hon säga. Trots apartheid och förtryck har dessa kvinnor en resning och en självkänsla som också ger henne perspektiv på hennes eget liv. ”Det finns ingen anledning för mig att klaga på någonting.

Jag känner mig ödmjuk inför allt som våra mentormammor går igenom. Det enastående är att de orkar!”

Ingrids livshistoria är tätt sammanflätad med många afrikanska kvinnors liv. Så ville hon

4

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

också att det skulle vara i boken om hennes eget liv. Innan jag visste ordet av hade hon anmält mig som följeslagare till mentormammor både i Khayelitsha och i Östra Kapprovinsen.

Hon ville att jag skulle se livet från insidan i kåkstäderna och de fattiga byarna. Jag visste att var tredje kvinna i dessa områden lider av depression och att barnen plågas av diarréer och undernäring. Jag hade försökt förbereda mig på att möta nöden och sorgen inne i de provisoriska plåtskjulen. Men väl där blev jag omtumlad av helt andra erfarenheter.

Förundrad såg jag mentormammor med stor självklarhet stiga in till nyförlösta unga flickor och föra förtroliga samtal. Jag såg blickar mötas och tårar rinna, men också leendet hos modern när babyn lyftes upp på vågen och mentormamman noggrant noterade vikten i sin stora skrivbok. Jag såg hur enkla omsorger kan skapa mening och sammanhang i människors liv.

Till grund för det här arbetet ligger en mycket kraftfull metod för förändring. Den bygger på att det i varje grupp, organisation och samhälle finns människor som har förmågan att hitta goda lösningar på sina problem. De positivt avvikande, som de kallas, är i det här fallet mödrar som trots att de ställts inför samma utmaningar som andra och varken har haft bättre resurser eller kunskaper har fostrat friska barn. Det är dessa positivt avvikande kvinnor som Philani har rekryterat och utbildat till mentorer för medsystrar i de fattiga områdena. De har fått hjälp att identifiera sina så kallade coping mechanisms, alltså goda va-

krönika ”De vet vilka de är” BILD: EWA ALMQVIST/IKON

När jag lyssnar till bönesången på xhosaspråket tänker jag ofta på hur självklar tron är i Ingrids sydafrikanska sammanhang. Hur annorlunda det är mot tystnaden som ofta omger tron här hemma. Hennes medarbetare gör ingen hemlighet av att de får kraften genom sin tro. De flesta är engagerade i någon av de nya evangeliska frikyrkorna medan andra finns med i katolska eller anglikanska församlingar.

Vid ett tillfälle när vi samtalade om trons betydelse sa Ingrid: ”Kanske behövde jag se nöden för att förstå nåden. När jag mötte fattigdomen förstod jag att varje del av mitt liv är beroende av Guds nåd.”

För Ingrid är tron den stora tryggheten och tillförsikten i livet. Efter alla år utan garantier för att det skulle finnas personal, pengar eller mediciner lever hon ständigt med den tysta bönen inom sig: ”Gud, vad vill du med det här? Ska vi fortsätta med vårt arbete? Var ska vi få resurser ifrån?”

Jag minns ett samtal mellan Ingrid och hennes äldste son Karl som är läkare på Zithulele Hospital, tidigare en missionsstation, i Östra Kapprovinsen. Båda talade om sjukhuset som en bild av kyrkan. Att arbetet handlar om att vara Guds redskap på marken, som de uttryckte det. Kyrkan behöver inte fler människor som sitter på kontor och skriver policydokument, utan människor som är Guds händer i världen.

Kyrkan på marken har för mig blivit en bild av Ingrid le Rouxs livsverk. En rörelse av mentormammor, läkare och lärare på väg med läkning till nödställda medmänniskor.

Ett levande evangelium om det godas seger förmedlat av människor i praktisk handling.

Ett verk helt i Desmond Tutus anda, han som alltid har sagt att vi är Guds barn skapade till godhet vare sig vi vet det eller inte. ■

BILD: ULF ANDERSSON

nor som har hållit barnen friska, till exempel att de har ammat länge och undvikit skadliga modersmjölksersättningar, eller att de har haft en bra struktur hemma, stigit upp på morgonen, ätit frukost och haft regelbundna måltider under dagen, eller att barnen inte har fått leka på smutsiga platser och därför sluppit diarré.

Enkla men livsviktiga rutiner som kvinnorna har gjorts medvetna om, samtidigt som de har fått kunskap i mödra- och barnhälsovård, hiv och tbc.

lisbeth gustafsson är journalist och författare och har också arbetat som biträdande förbundsrektor i Studieförbundet Bilda, med programverksamhet på Sigtuna­stiftelsen, som verksamhetschef i Katarina församling i Stockholm och som Svenska kyrkans kultur­sekreterare.

För några år sedan skrev hon på uppdrag av Verbum Ingrid le Roux – en biografi.

n r 3

2020

uppdrag mission

5

reportage

”Jag kan prata med min mentor­ mamma om allting!”

TEXT SUSANNA OLIVIN, ACT SVENSKA KYRKAN BILD JOSEFIN CASTERYD, ACT SVENSKA KYRKAN

6

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

reportage ”Jag kan prata med min mentor­mamma om allting!”

Det är bitvis trångt mellan de grå betonglängorna. Vi måste se upp för klädlinor som hänger kors och tvärs mellan husen, och samtidigt får vi hålla koll nedåt för att inte snubbla över allt skräp – uttjänade möbler och övergivna bilvrak, tomma gamla chipspåsar som fastnat i leran, trasiga klädesplagg och en ensam gymnastiksko i en vattenpöl.

Mentormamman Nonhlanhla Sibandze går före och visar vägen. Hon bor själv här, i en av kåkstäderna i Matsapha, en inudstristad i Eswatini (tidigare Swaziland).

Runt hörnet på ett av husen står dörren öppen, och en kvinna i rosa stickad mössa sticker ut huvudet. Hon ropar glatt och vinkar in oss i sitt hem, som består av ett kalt rum utan värme, el eller rinnande vatten. Längs med ena väggen hålls köksutrustning, och bakom en skärm i andra hörnet finns en vattenfylld plastbalja och en korg med kläder. En ung man sitter lutad mot väggen på den madrass som familjen har att dela på. Mitt på golvet sitter två små barn och tittar storögt på oss.

Kvinnan i rosa mössa är 24-åriga Goodness Dlamini. Hon berättar att hon har bott här i ett drygt år. Som alla andra i området har hon sökt sig hit för att försöka få jobb.

– Livet här är inte lätt, det är 50 procent liv och 50 procent död! säger hon.

Rösten är glad, men det märks att hon menar varje ord.

– Även om jag jobbar räcker det inte, säger hon. Jag tjänade 700 e (knappt 500 svenska kronor, red:s anm) i månaden som hushållerska. Hyran är 210 e, och dagmamman kostar 350 e för mina två barn.

Hennes pojkvän Skhumbuzo Mthembu, pappa till det yngsta barnet, säger ingenting men ler vänligt emot mig. Jag frågar om han har något jobb, men han skakar på huvudet.

– Vi borde skydda oss, vi borde använda kondom eller implantat så vi inte får fler barn, det är bara problem, säger Goodness. Men ■ ■ ■

vi har så fullt upp med att skaffa barn, så vi lyssnar inte på vår mentormamma!

Alla i rummet skrattar åt hennes självklara sätt att ta upp det känsliga ämnet.

En av mentormammornas viktigaste uppgifter här i kåkstäderna är att prata med de unga mammorna om familjeplanering och hjälpa dem att ta kontrollen över sina liv. Unga tjejer som flyttar till kåkstäderna för att söka jobb har sällan utbildning, och de hittar ingen fast försörjning. Det är vanligt att pojkvännerna lämnar dem och inte tar ansvar för barnen. Många blir utnyttjade, deprimerade och smittade av hiv. De flesta vittnar om att de inte har någon att vända sig till.

Det är därför mentormammornas närvaro är livsavgörande för både kvinnor och barn.

– Jag kan prata med min mentormamma om allting! Hon talar till mig så vänligt, hon skäller inte på mig, hon dömer mig inte, hon fortsätter bara att ge och ge och dela det hon kan med mig, säger Goodness.

På golvet intill oss ligger en barnbibel. Det är väldigt ovanligt att se barnböcker hemma hos familjerna här i området. De flesta har inte ens mat för dagen, kläder eller hygienartiklar.

När vi frågar nickar Goodness ivrigt och börjar bläddra i den. Fyraårige Neo kryper intill för att titta på bilderna. Goodness berättar att hon brukar läsa för barnen på kvällarna.

Medan vi fortsätter samtalet ber Neo om att få gå ut och leka. Mentormamma Nonhlanhla passar på att väga honom innan han går, och sedan sätter Goodness på honom tjocka sockor och sandaler så att fötterna blir som stora paket. Kanske vill hon skydda hans fötter från leran, kanske vill hon hålla honom varm efter­som det regnar.

– Min mentormamma har lärt mig att ta hand om mina barn, säger hon. Man kan inte älska om man inte vet vad kärlek är. Min mentormamma är som den mor jag aldrig haft. Hon visar mig hur jag ska ge mina barn kärlek.■

n r 3

2020

uppdrag mission

7

reportage

Bygga förebilder 8

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

En anpassad idé planterad i Swaziland

reportage Bygga förebilder

Lokala hälsoarbetare finns det på många håll.

Det som gör att mentormammaprogrammen fungerar så bra är den starka stödfunktionen för mammorna. Det säger Mats Målqvist, professor i global medicin i Uppsala. TEXT ANNA BRAW BILD JOSEFIN CASTERYD

Ett kungarike med drygt 1,1 miljon invånare på drygt 17 000 kvadratkilometer, 20 mil norr till söder och 13 mil väster till öster, utan egen kust – det är Umbuso weSwatini, också känt som eSwatini och Eswatini och i Sverige fortfarande mest som Swaziland.

– Den swaziska kulturen är rätt extrem, och kvinnans ställning är väldigt dålig, säger Mats Målqvist. De har den femte högsta mordfrekvensen i världen, och samtidigt är Swaziland en diktatur, en polisstat.

■ ■ ■

Mentormamman Nelsiwe

Mamba, anställd av Siphilile Maternal and Child Health, besöker Bhekiwe Dube

(19 år) och hennes Sethu (tre veckor).

workshop i sigtuna Mats Målqvist började sitt vuxenliv med att vara efs-stipendiat i Eritrea i tre månader 1994.

Några år senare var han volontär i Goa, och när han hade utbildat sig till läkare fortsatte han med internationella insatser.

2013 var han med på en planeringswork­ shop på Sigtunastiftelsen – Svenska kyrkan ville sprida mentormammakonceptet från Kapstaden i Sydafrika till fler platser.

– Det var spännande, säger han. Jag hade arbetat på liknande sätt i Vietnam och Nepal, med community health workers (ungefär lokala hälsoarbetare, red:s anm) och peer support (ungefär kamratstöd).

Mats Målqvists uppdrag blev att tillsammans med lokala medarbetare i industristaden Mat­ sapha kontextualisera mentormammaidén för Swaziland.

flyttar för att få arbete – När jag kom 2013 fanns det redan tolv mammor som var rekryterade genom kyrkorna, berättar han. Vi arbetade i en förort vid ett industriområde där det finns många textilfabriker och plastfabriker. Många kvinnor flyttar dit och hoppas hitta arbete. Det finns ensamstående kvinnor i olika åldrar, de är långt hemifrån, de är utsatta … Det föds många barn.

Kåkstaden är mycket mindre än den där Ingrid le Roux och hennes medarbetare arbetar. Delvis rymmer den samma problem – till exempel blir många av kvinnorna misshandlade av män som de har relationer med. Bland morden finns många där kvinnor har blivit misshandlade till döds i sina hem.

– Barnen fick mat, säger Mats Målqvist, men det fanns andra utmaningar. Vårt fokus var genusbaserat våld och kvinnors ställning.

Ett typiskt exempel på anpassning till de lokala förhållandena är att Matsaphas mentor­ mammor arbetar med att stötta mammor – och med att stötta dagmammor.

n r 3

2020

uppdrag mission

9

reportage Bygga förebilder

BILD: MATS MÅLQVIST/IKON

Mentormamman Thandi Nzima.

– Kvinnorna har ju kommit till Matsapha för att arbeta, och det hade uppstått informella dagis med 15–20 barn i ett litet rum på varje ställe, så vi hade kontakt med unicef och med hälsoministeriet om barnomsorg. Kvinnorna som tog hand om barnen behövde stöd, så vi började arbeta med dem också.

De tolv första mentormammorna i Matsapha fick ett ”utbildningspaket” från Philani i Kapstaden och började arbeta, och deras insatser blev snabbt kända – när den andra antagningen genomfördes med intervjuer kom 70 sökande, och till den tredje dök inte mindre än 200 kvinnor upp.

bygga förebilder – Alla mentormammorna är själva mammor, och alla bor i den miljön, men annars har de olika bakgrunder, säger Mats Målqvist. Tanken är att man ska hitta de positiva avvikarna, före­ bilderna, och ge dem utbildning och arbete – lönen motsvarar en fabriksarbetares lön. Nu var det svårt att hitta hundra förebilder, men vi la mer krut på att bygga förebilder. I utbildningspaketet ingick hälsa och teologi.

– Hälsoinsatsen är en aspekt av deras arbete.

Vi hade kontextuella bibelstudier för att stärka dem och utveckla deras förståelse.

10

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

Under Mats Målqvists år i Matsapha – han flyttade tillbaka till Uppsala 2016 – fortsatte också flera mentormammor att studera. Några utbildade sig till doulor för att ge kvinnor stöd under förlossningar, några gick en kurs i psykosocialt stöd. Annars är det ofta ekonomin som hindrar kvinnor i kåkstaden från att studera.

”vi talar samma språk” I början av det här året var Mats Målqvist på Svenska kyrkans uppdrag med på ett möte i Malmö för att samtala om hur Philanimodellen skulle kunna fungera i Sverige.

– Mentormammaidén har många aspekter som skulle passa jättebra här, och det finns många grupper som inte nås, säger han. Mötet i Malmö var väldigt inspirerande – vi talar verkligen samma språk!

Vad är det som gör mentormammaidén så livskraftig i olika kulturer?

– Deras närvaro i det geografiska området, förstås. Men det som jag tror skiljer den från andra satsningar på hälsoarbetare är att mentormammorna har en så stark stödfunktion.

Det finns samordnare, biträdande samordnare, det finns handledning. Och deras gemenskap – den blir viktig, de har en stolthet som grupp.

■

reportage Bygga förebilder

BILD: UPPSALA UNIVERSITET

Mats Målqvist

n r 3

2020

uppdrag mission

11

reportage

”Nutrition är vår stora utmaning”

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

reportage ”Nutrition är vår stora utmaning”

En stor grupp mentormammor är redo att stötta blivande föräldrar och småbarnsföräldrar i kairos sopstäder. Att vinna allas förtroende är första steget. TEXT ANNA BRAW BILD ANNA BRAW OCH MARIADÖTTRARNA I KAIRO ■ ■ ■ De

ser nästan ut som en skolklass där de sitter samlade i en sal i täta rader i klassiska amerikanska skolstolar med en liten platta som bord vid ena armbågen.

Men allihop är vuxna kvinnor, allihop är mammor.

De tillhör den koptiska minoriteten, och de tillhör den grupp som föds, växer upp och lever sitt liv bland Kairos sopor.

Nu har de fått en utbildning och är redo att stötta andra mammor i Ezbet El Nakhl, den stadsdel där de bor och där Mariadöttrarna arbetar.

EZBET EL NAKHL är

en stadsdel i Kairo, till

stor del en så kallad

sopstad. ”Nakhl” betyder palm på arabiska, och

för länge sedan fanns

det palmer i området.

Här ligger den koptiska

Mariakatedralen. Ezbet El Nakhl är delat mellan två administrativa enheter,

och det innebär att bland

annat statliga skolor och

statlig hälsovård fungerar dåligt. En sjättedel av

invånarna är fem år eller

yngre. Efter den arabiska

våren har också många av

de biståndsorganisationer

som tidigare arbetade här dragit sig tillbaka.

sju sopstadsdelar Sveriges Radios korrespondent Milan Djelevic gjorde ett reportage från en av Kairos sopstäder för några år sedan och skrev: ”Den starka stanken av förruttnelse är en intensiv och pålitlig följeslagare i Muqattem.

Soporna har samlats in runtom i Kairo. Det sköts av den här stans invånare, som kallas zabaleen, sopfolket på arabiska. Zabaleen är en grupp som migrerade från södra Egypten till Kairo på 1940-talet. Majoriteten är kristna kopter, och idag är de uppemot 90 000 invånare som i stort sett samtliga försörjer sig på att ta hand om 17-miljonersstadens Kairos sopor.

De bor i sju stadsdelar, varav Moquattem är den största. Mängderna av avfall som tas in i

staden varje dag är så enorma att det inte får plats enbart utanför boningshusen. Soporna måste också tas in i många utrymmen där människor bor. Det svämmar över av sopor, och överallt sitter mest kvinnor och barn och sorterar matavfall, plast, metallskrot och allt annat som en miljonstad kan generera.”

flervåningshus När den fransk-belgiska katolska nunnan och läraren syster Emmanuelle kom hit i början av 1970-talet såg hon öppna soptippar och massor av barn och vuxna som for illa.

Ungefär samtidigt började en grupp koptiska kvinnor arbeta tillsammans med biskop Athanasios för att grunda en orden där kvinnliga kommunitetsmedlemmar kunde arbeta med praktisk diakoni. Den första som vigdes till diakon och syster blev syster Agape, och snart var de en större grupp som samarbetade med syster Emmanuelle och byggde ett sjukhus, en verksamhet för funktionshindrade och en skola i sopstadsdelen Ezbet El Nakhl.

Samlingsnamnet för allt detta är Salam Center, alltså fredens center, och här har bland annat många unga och lite äldre svenskar hjälpt till som volontärer under årens lopp. Samtidigt som Salam Center utvecklades blev sopstadsdelarna mer permanenta inslag i staden – nu

n r 3

2020

uppdrag mission

13

reportage ”Nutrition är vår stora utmaning”

SALAM CENTER invigdes

i Ezbet El Nakhl 1980 av den dåvarande

presidentens fru Jehan

Sadat. Nu är namnet ett samlingsnamn

för Mariadöttrarnas

arbete i Kairo.

Organisationsskissen omfattar inte mindre

än 36 verksamheter, och

bland dem finns ett

apotek, ett äldreboende,

ett boende för flickor, en

utbildning i äldrevård, en

gynekologi- och barn­

klinik, ungdomsprogram

och möjligheten att

ansöka om små lån för

har de gator och är bebyggda med flervåningshus, men all verksamhet som pågår i dem är fortfarande beroende av sopor som hämtas i rikare delar av staden, och lukten är mer eller mindre densamma som förr. Soporna bärs in och sorteras inne i byggnaderna och säljs sedan till uppköpare som ser till att till exempel glas och metall blir ny råvara för industrin.

projekt i området.

läsa, skriva, räkna – Många barn här i Ezbet El Nakhl är tvungna att hjälpa sina föräldrar med sopsorteringen och har inte tid att gå i skolan, berättar syster Maria som leder Mariadöttrarnas arbete i Kairo. Vår skola har ett gott rykte, och vi har duktiga lärare och färre barn i varje klass än de statliga skolorna. Men vi har också blivit tvungna att ordna klasser för lite äldre barn som har missat flera års skolgång därför att de har arbetat istället.

Att många barn stannar hemma och arbetar, och att de statliga skolorna i Egypten visserligen är öppna för alla men inte garanterar någon kvalitet i undervisningen, gör att det bland tonåringar och vuxna i den koptiska

14

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

minoriteten finns många som inte riktigt har lärt sig att läsa, skriva och räkna.

Det gör också att det finns många föräldrar som inte har kunnat ta till sig den information som finns om hur man kan sköta sin och sin familjs hälsa.

övervikt och undernäring Ett av Mariadöttrarnas senaste projekt, igång­ satt med stöd från bland andra Svenska kyrkan, är mentormammor. ”Målet för projektet”, står det i den PowerPoint-presentation som visas för gäster, ”är att tjäna två kategorier av människor i vårt samhälle – dels gravida kvinnor och dels barn som är under fem år och som lider av undernäring och är underviktiga eller överviktiga.”

– Det råder ingen läkarbrist här i Egypten, säger Adel Abd El Malek Ghali.

Han är läkare och har arbetat tillsammans med systrarna i flera årtionden. Den senaste tiden har han varit med och lett den teoretiska utbildningen för blivande mentormammor, och de har också fått träna på att mäta blodtryck, lyssna i stetoskop och memorera alla

reportage ”Nutrition är vår stora utmaning”

reportage ”Nutrition är vår stora utmaning”

En ny del av Salam Center är ett sjukhus som byggs inne i kvarteret där skolan redan ligger.

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

reportage ”Nutrition är vår stora utmaning”

Mentormamman Mona Riad tillsammans med Mary, som är undernärd, och hennes

mamma i ett samtal om

näringsriktig mat – istället

för att dricka saft ska Mary få prova att äta frukt och dricka

juice framöver.

MARIADÖTTRARNA I

EGYPTEN är en ganska ung

orden – den grundades

på 1970-talet av en

grupp koptiska kvinnor

tillsammans med biskop

Athanasios. Syftet var både att skapa en möjlighet till

kommunitetsliv för kvinnor i den koptiska kyrkan, som är

inslag i en hel hälsokontroll som går att genomföra i hemmiljö.

– Vi har inte brist på välutbildade läkare på vårt sjukhus heller, säger han, och det har hänt så mycket positivt sedan vi började arbeta här på de öppna soptipparna. Ibland tror jag knappt att det är sant att utvecklingen har nått så långt. Men många barn får äta ohälsosam mat och blir överviktiga och undernärda samtidigt. Vi måste försöka nå de här familjerna på ett annat sätt, med hälsokontroller och nutritionsinformation.

– En sak som skiljer mentormammaverksamheten här från den i Sydafrika, där den utvecklades, är att de flesta barn föds inom äktenskapet här och att de flesta människor lever i familjer, säger syster Maria. Men det finns problem med bland annat kvinnomisshandel här också – den är både kulturellt och socialt betingad.

en av de ortodoxa kyrkorna,

och att arbeta för människor

som tillhör den kristna

minoriteten och som lever i utsatthet på olika sätt. Alla systrar är diakonvigda, och

de bor och arbetar i grupper

i Kairo och på andra platser i

Egypten.

ultraljudsönskan De båda medarbetare som har haft hand om mentormammornas utbildning och som fungerar som deras arbetsledare har funnits med

i Salam Centers verksamheter länge och koordinerat stöd till kvinnor och familjer i olika sammanhang. Nu har de fått ett ännu större kontaktnät och kan sammanställa information och önskemål på ett nytt sätt.

– Något som vi hör hela tiden är att de gravida kvinnorna vill ha ultraljud, säger Adel Abd El Malek Ghali. De vet att det erbjuds på en del kliniker, och nu frågar de efter det när de träffar våra mentormammor. Vi vet att vi kan ge dem en bra mödrahälsovård utan ultraljudsutrustningen, och den är dyr, men det är som om vi inte riktigt kan vinna deras förtroende förrän vi kan lova dem att de ska bli undersökta på det viset också.

Detta är bara en av de utmaningar som mentormammaverksamheten i Kairo ställs inför – i sin presentation har Mariadöttrarnas medarbetare gjort en lista med elva punkter.

En av dem är den arbetsmiljö som kvinnorna befinner sig i hela tiden eftersom soporna sorteras i hemmen. Men en annan är att många kvinnor saknar hopp, och det borde vara något som kan förändras när en mentormamma dyker upp.

■

n r 3

2020

uppdrag mission

17

reportage

I Upplands Väsby fanns en grupp ungdomar med stora behov. Oro och trötthet växte.

Men så påbörjades ett samarbete som vände utvecklingen.

Lisa Hofverberg, diakon i Hammarby församling i Upplands Väsby. u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

reportage Skyddsfaktorer

Skyddsfaktorer

omvårdnad och stabila vuxna två av nycklarna till integration för unga TEXT MAGDALENA WERNEFELDT BILD MAGNUS ARONSON

Många unga människor som flytt sitt hemland och kommit till Sverige ensamma faller mellan stolarna i det svenska välfärdssystemet. En del av ungdomarna har stått helt utanför samhället i flera år.

– Har man ingen bostad, då har man ingen hemkommun, och då har man ingen som är ansvarig för en, säger Rose-Marie Olihn som är ungdomschef i Upplands Väsby kommun utanför Stockholm.

Ingenstans att bo. Ingen plats på någon utbildning. Inget arbete. Ingen familj, och de få sociala kontakter ensamkommande har är främst med andra ungdomar som befinner sig i samma kritiska läge som de själva.

– När ett samtal mellan mig och en ungdom måste avslutas för att ungdomen måste ringa runt för att veta var den ska sova i natt känns det som ett stort misslyckande, konstaterar Rose-Marie Olihn.

■ ■ ■

PROGRAMMET EN VÄRLD AV GRANNAR vill stärka och

synliggöra de mottagande

sammanhangen som arbetar med och för människor på

flykt. Behovet av samverkan

mellan civilsamhällesaktörer,

varav kyrkan är en, och

till exempel kommunen

eller staden, är något som

lyfts av praktiker såväl i

Sverige som i andra länder

i Europa. Det handlar både

om att dela ansvar och vara effektiva, och att göra det

vi är bäst på. Därför är det viktigt att SPRIDA GODA

EXEMPEL OCH STRATEGIER

– som samarbetet mellan

Upplands Väsby kommun och Hammarby församling.

Som en anställd vid UNHCR i Genève sa under ett möte

med En värld av grannar: ”Vi

kan tillhandhålla tält och mat, men inte vänner. Vänner, ett

sammanhang, det litar vi på att ni hjälper till med.”

gemensamma fester Lisa Hofverberg är diakon i Hammarby församling i Upplands Väsby. Våren 2016 växlade hon och församlingen upp integrationsarbetet

och har sedan dess gjort allt de kan för att stötta nyanlända i alla åldrar när de söker sig dit. Församlingen har språkcafé, hjälper till att hitta bostad, ordnar gemensamma fester, ser till att några av kyrkans sommarjobb går till nyanlända och lär känna dem och vet vad alla heter.

Det finns fler i kommunen som ser behoven. Idrottsföreningar försöker få med de unga nyanlända. Kommunen har fältarbetare som rör sig i centrum och skapar kontakt. Biblio­ teket står öppet för alla och ger värme och samhällsinformation.

Alla har gnetat på, var och en på sitt håll.

skyddsfaktorer Våren 2019 var många trötta. Behoven kändes övermäktiga. På sociala medier florerade rykten om de ensamkommande. Vid ett par tillfällen uppstod allvarliga konflikter mellan olika grupper av ungdomar. Kommunen fick signaler om att Väsbybor kände otrygghet.

– Men så var jag på ett föredrag med Mehrdad Darvishpour som är docent i socialt arbete, berättar Lisa Hofverberg. Hans forskning visar

n r 3

2020

uppdrag mission

19

reportage Skyddsfaktorer

Rose-Marie Olihn, enhetschef

SKYDDSFAKTORER ENLIGT SOCIALSTYRELSEN ■

Trygg känslomässig anknytning

■

Stödjande och

samarbetande föräldrar ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■

Nätverk av prosociala syskon Vänner och vuxna

Välorganiserad närmiljö Lagar och normer

God hälso- och sjukvård

Ekonomiska förutsättningar Fungerade hemsituation

att när samhället samverkar för att omge ensamkommande med det som Socialstyrelsen kallar skyddsfaktorer, till exempel skolgång, omvårdnad och omsorg, stabila vuxna och meningsfull fritid, så får det ungdomarna att må bra och integreras.

Hon fick ny energi, åkte hem och ringde kommunen.

– När du och jag sammanfördes blev det så uppenbart: det är självklart att vi ska samarbeta, säger Rose-Marie Ohlin.

Stöd från andra vuxna

Skolnärvaro/skolframgång Bra kompisar

Fritidsintressen Begåvning

Social kompetens

God självkänsla/stabilt temperament

20

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

möte varje vecka Ett år senare är läget för ensamkommande i Upplands Väsby helt annorlunda. Rose-Marie Olihn och Lisa Hofverberg sjösatte projektet ”Vi tillsammans” med stöd av kyrkostyrelsen och kommunen och med finansiering från länsstyrelsen. I arbetsgruppen ingår representanter för skola, ungdomsenhet, bibliotek, kulturhus, idrottsföreningar och Svenska kyrkan samt kommunens ungdomschef. De träffas en gång i veckan, planerar insatser och följer upp.

– Vi upptäckte att vi har så många goda krafter i Väsby, säger Lisa Hofverberg, och att vi har länkat samman dem gör att vårt stöd blir tydligare för den målgrupp vi riktar in oss på nu. Själva får vi kraft av att vi är fler som bär. Vi lär oss mycket av varandra men har

också kompetensutveckling genom externa föreläsare. Det är ett bra sätt att arbeta, och i framtiden kan vi samverka enligt samma modell kring dem vi ser har behov.

inringat och gripbart Om behoven tidigare upplevdes oöverskådliga, så är de idag istället inringade och gripbara.

Projektgruppen har identifierat ett femtiotal ungdomar och deras behov av stöd.

– Vi är nyfikna på hur de har det och vill uppmuntra dem att hitta sin egen potential.

Behoven varierar såklart, men det är färre än man tror som behöver extra mycket stöd, säger Rose-Marie Olihn.

Sedan ”Vi tillsammans” sattes igång har ungdomarna själva sagt att de märker av att det finns fler vuxna som bryr sig om dem. Allt handlar om goda och förtroendefulla relationer och om att vuxna finns tillgängliga för att stödja med skyddsfaktorer och vägen in i vuxenlivet med fokus på hjälp till självhjälp. ”de imponerar ofta på mig” Arbetsgruppen har olika kompetens och olika förutsättningar. Kommunen har bra överblick över ungdomarna, kyrkan har friare ramar och har kunnat göra en stor insats för att hjälpa ungdomar att hitta det så avgörande

reportage Skyddsfaktorer

MUZAFAR FARHAMAND

Jag har bott i Väsby sedan jag kom till Sverige 2015. Jag tror att det beror en hel del på personen om man tycker att Sverige är ett lätt eller svårt land att komma till. Det finns bra människor här som hjälper en om man behöver. Jag har fått många bra tips på Facebook också.

Jag fick hjälp av kyrkan att söka mitt första jobb. Det var på kommunen, en vecka på sportlovet. Jag högg ner träd och klippte grenar. Sedan fick jag jobb där på sommaren.

Nu läser jag på Komvux och ska bli vakt.

Det är ett roligt jobb, tror jag. Man träffar olika människor. Jag har egentligen bara en dröm, det är att kunna skaffa ett bra jobb så att jag kan ta hit mina föräldrar. Jag har inte träffat dem på sju år.

n r 3

2020

uppdrag mission

21

reportage Skyddsfaktorer

NIMAT MORADI

Jag kom till Sverige 2015 med massor av

drömmar – att studera, skaffa familj, skaffa jobb.

Det var jättesvårt i början, jag fick avslag på min asylansökan och hade ingenstans att bo. Men

sedan blev det bra. Jag kände: Vilket fantastiskt land! Man får så bra hjälp. Det kan inte bli bra

utan svårigheter, tänker jag.

Jag började läsa på Väsby gymnasium och

såg en lapp där det stod: ”Kom och häng, fika

och chilla.” Så vi kom hit till kyrkan och fick hjälp

med läxor och att hitta personer som ville hyra ut rum. Efter ett tag började jag som volontär i

kyrkan på kyrkkaffet. I somras var jag ledare på ett familjeläger.

Nu går jag på Komvux och ska snart ut på

Jag har en egen lägenhet och tycker att det

praktik. Jag ska bli frisör.

är både bra och inte bra att bo ensam. Det är

mycket ansvar. Laga mat, gå upp i tid, och det

kommer en massa brev med svåra ord som jag

inte förstår. Men då tar jag med mig breven och går till kyrkan.

boendet. Gemensamt för alla är att de arbetar lösningsorienterat och försöker vara flexibla.

Resultaten har inte låtit vänta på sig. Sedan starten i juni förra året har närmare 30 ungdomar fått hjälp att söka och hitta bostad, femton har fått studieplats, fem har fått praktikplatser och några har fått extrajobb.

– De imponerar ofta på mig. Trots att de har så många svårigheter, så kämpar de på med skolan, bor hos olika kompisar, arbetar extra och tänker på andra. Som häromdagen, då ställde några upp frivilligt för äldre som behövde hjälp att flytta, säger Lisa Hofverberg.

Rose-Marie Olihn fyller på:

22

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

– Det finns så otroligt starka, goda krafter i våra ungdomar. De vill göra rätt för sig och vill göra gott. Men det krävs långsiktighet, planering och metoder som gör att det blir skillnad. Och vad blir skillnaden här? Jo, vi effektiviserar våra insatser för individen, och samhället blir tryggare.

Nu är förhoppningen att projektet och modellen kan inspirera fler kommuner, församlingar och andra aktörer i civilsamhället.

– Ja, säger Lisa Hofverberg, vi vill uppmuntra fler att ta kontakt med länsstyrelsen för att få stöd, och framför allt att samverka med varandra. Vi har olika uppdrag och kompletterar varandra. ■

recension

Massaua, en viktig hamnstad

INGRID KÅGEDAL

sedan medeltiden, som paret

GUSTAVA OCH

Lundahl byggde upp en skola och

BRÖDERNA I OSTAFRIKA

genom undervisning också kunde

EFS BUDBÄRAREN 2019

predika evangelium.

en modig kvinna värd att bli ihågkommen

bjudet pågick det fortfarande.

unga kvinnor som sändes ut av

som missionärerna kunde ge

sig. Gustava von Platen var en av

undervisning.

Trots att slavhandel var för­

De kallades missionsbrudar, de

Det blev främst frigivna slavbarn

efs utlandsmission för att gifta

uppehälle, uppfostran och skol­

dem som fick tillåtelse att resa i

Gustava berättar hur hon med

november 1869. I Ostafrika väntade

hjälp av tjänare klarar det stora

hennes fästman, missionären

Bengt Peter Lundahl. På grund av den svåra uppgiften förväntades

hushållet och själv undervisar. gudstjänst, var välutbildade lärare,

dessa fått fly från byn Kunama som

Hon syr kläder både åt sin familj

och på beställning, och hon lär ut

missionärerna arbeta ett par år

sjuksköterskor eller diakonissor. De

attackerats.

sömnad.

hade tidigare dött av sjukdom

undervisningen på Johannelund.

idag måste man beundra deras

man sig sig amhariska. Bengt

kamelkaravan attackerades av

lärare, praktik på ett barnbördshus.

genom att studera arabiska och lära

bästa vägen att nå oromofolket

innan de tilläts gifta sig. Flera

och två mördats samma år då en

beväpnade män.

Med citat hämtade främst från

var noga granskade och deltog i

Dessutom fick Gustava, som var

Resan genom Europa med båt

och tåg, vidare över Medelhavet

Gustavas dagbok och brev ger

till Alexandria, genom Suez över

och detaljerad skildring av hur

på kamelrygg, gjorde Gustava

Ingrid Kågedal oss en spännande livet för missionärer kunde vara

för 150 år sedan. Vi får också inblick

Röda havet och den sista sträckan

tillsammans med tre män, blivande

missionärer. Den blev strapatsrik och

Med tanke på hur snabbt vi reser

tålamod. De utnyttjade tiden väl

sig och få goda råd från människor de mötte. Det var ofta Gustava

Och så lär hon och hennes

Peter Lundahls tanke är att den med evangeliet är att utbilda

ynglingar därifrån. De kan bli de

som höll modet uppe och som

bästa evangelisterna.

gudstjänster och bön fick de kraft.

han sin döda hustrus önskan att få

kort. Redan efter tre år, på väg till

den färdig.

höll sig frisk. Genom regelbundna

Gustavas liv som missionär blev

Till missionsledningen framför

bygga en flickskola, och 1876 står

recension i hur missionsstyrelsen i Sverige

resonerade och arbetade under

pionjärtiden i Abessinien. Kvinnorna,

även om de inte kallades missionärer och avskiljdes i en högtidlig

tog mycket längre tid än planerat.

Först 26 juli 1870 var de framme

i Koazen i Hamaze’n i nuvarande

Eritrea hos de väntande, medtagna

missionsbröderna. Strax innan hade

Alexandria för att få medicinsk hjälp vid sin förlossning, dog hon. Hennes

nyfödde son klarade sig inte heller.

Och ändå hann hon uträtta

så mycket. Det blev vid kusten i

Detta är en bok som varmt kan

rekommenderas, inte minst till unga volontärer.

■

BARBRO ENGDAHL

n r 3

2020

uppdrag mission

23

betraktelse

Vänskapens kärna BILD: JOSEFIN CASTERYD

*

vad är internationell diakoni och mission idag, och hur hör de ihop med vår församlings arbete med diakoni och mission hemma? ”Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader”, säger Jesus till sina lärjungar i det som brukar kallas avskedstalet*.

Precis innan dess har han talat med dem om det centrala i sin livsgärning. Han har sammanfattat det han har sagt och gjort, sina liknelser och sina goda exempel i uppmaningen att de ska älska varandra såsom han har älskat dem.

Att vara vänner är just detta: att dela den största hemligheten (på grekiska: mysterion) med varandra – kärleken. Det är en hemlighet så kraftfull att Jesus säger att den till och med kan motivera en människa att ge sitt liv för en annan.

Johannesevangeliet 15:15b;

BILD: ERIC MILLER

avskedstalet är kapitel 14–17

24

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

Vänskap, att bli och vara vänner – eller som på engelska, det mer funktionella att ”göra vänner” (make friends) – är ett bra sätt att idag beskriva innehållet i diakoni och mission både borta och hemma, lokalt och globalt.

Diakonin, kärlekstjänsten åt nästan, är en i grunden vänskapande handling. Och mission, uppdraget att vara medskapare i Guds och kärlekens avsikt med världen, kan inte skiljas från diakonin. Att mötas över gränser, föra dialog och bygga relationer är att bli vänner – för att vi ska kunna komma närmare mysteriet, kärleken.

I en rapport från Philanis Mentor Mothers i Kapstaden i Sydafrika läser jag om mentormamman Thembisa Njomana och hennes arbete med en höggravid kvinna som är hivpositiv. Thembisa sköter alla sina arbetsuppgifter, men hennes viktigaste insats blir samtalen som motiverar mamman att ta hand om sig själv och barnet, orka med bromsmedicinernas biverkningar och se till så att barnet blir testat och vaccinerat så att hon kan känna stolthet över sig och sitt barn.

betraktelse Vänskapens kärna

BILD: JOSEFIN CASTERYD

Mentormamman Pinky arbetar med en ensamstående mamma och hennes två barn. Inget av barnen har något födelsebevis eftersom mamman inte har någon id-handling, men genom att kontakta en skola där mamman gick några år kan Pinky hjälpa henne att få ett eget födelsebevis, förutsättningen för en kedja av dokument som till slut resulterar i att hon kan ansöka om barnbidrag.

Thembisas och Pinkys rapporter visar två olika – och samtidigt relaterade – sidor av kyrkornas diakonala och samhällets sociala förändringsarbete, nämligen de individuella perspektiven och de strukturella. Exemplen från Sydafrika kan självfallet få svenska motsvarigheter.

När vi får uppleva verklig vänskap kan vi ana vad som är centrum i relationen mellan människa och Gud. Gud väljer att bli människa i Jesus från Nasaret och gör sin strategi synlig: jag delar från och med nu allt mänskligt, i medgång och motgång. Detta är också vad vi människor längtar efter när vi ber Gud om kärlek och lovar att försöka älska.

Mission är mer än diakoni, men diakoni är ett av de bästa sätten att förstå vårt uppdrag.

När vi omsätter vår tro i handling blir det missionsuppdrag som vi har fått i vår sändning som människor, döpta, kristna, medlemmar, anställda och förtroendevalda synligt och begripligt. ■ BILD: JOSEFIN CASTERYD

Att göra som Jesus är att se djupt in i det utanförskap som våra medmänniskor kan hamna i. Det gjorde Thembisa, och hon stöttade den gravida kvinnan genom samtal, bön och uppmuntran så att kvinnan själv kunde ta itu med det som behövde förändras. Att göra som Jesus kan också vara att utmana förtryckande strukturer, och det gjorde Pinky genom att hjälpa tvåbarnsmamman fram genom byråkratin.

Thembisa och Pinky kan inspirera oss på minst tre sätt. Vi kan lära oss att göra det vi säger – den kraftfullaste förkunnelsen är den som förenar undervisning med handling. Vi kan välja bottom-up istället för top-down, för när människor förenas i sin längtan efter förändring och utveckling kommer de att arbeta

tillsammans för att göra den till verklighet.

Och vi kan se hur relation och resultat hör ihop – för när en grupp människor bygger sin vänskap på att arbeta ihop och uppnår resultat finns det ingen väg tillbaka till inaktivitet och likgiltighet. Goda relationer är en förutsättning för goda resultat, men goda resultat behövs för att hålla goda relationer levande.

Detta är vänskapens kärna.

herman hallonsten är präst och socio­nom och har tidigare varit Svenska kyrkans programansvarige på Philani i Kapstaden i Sydafrika. Han är nu kyrko­ herde i Sala-Norrby-Möklinta pastorat. Texten är två utdrag ur hans artikel ”Vänner mitt i världen” i boken Uppdrag: Förtroendevald – Insidan (Verbum).

n r 3

2020

uppdrag mission

25

stipendierapport

Mentormamma på svenska? Det heter Yalla lots Malmös fem första mentormammor arbetar för barns utveckling INTERVJU ANNA BRAW

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

BILD: HUSSEIN EL-ALAWI / SYDSVENSKAN / TT

stipendierapport Mentormamma på svenska? Det heter Yalla lots

Barn som inte talar svenska hemma och inte har gått i förskola hamnar långt efter i skolstarten. Att ge dem bättre förutsättningar är målet för de första mentormammorna i Sverige, Yalla lotsarna. yalla trappan (ja, namnet skrivs som två ord) i Malmö har blivit en förebild för integrationsarbete på många platser i Sverige och också i andra länder. Här kan kvinnor som på grund av språk eller kultur sällan blir kallade till anställningsintervjuer på ”vanliga” arbetsplatser få praktik och olika former av anställningar med arbetsuppgifter som cateringmatlagning, sömnad och städning. Studiebesöken har blivit många, och en mycket uppmärksammad satsning var den när Ikea i Malmö upplät plats för en syateljé i anslutning till möbelvaruhuset – där kan man få gardiner och annat till hemmet uppsytt i möbelkedjans tyger, efter egna mått, av Yalla Trappans sömmerskor. En annan var den när sömmerskorna fick en arbetsplats i en av h&m:s Malmöbutiker och uppdraget att förlänga livet på klädesplagg genom att bland annat förse dem med broderier. inbjudan till familjer En tisdag i april började två nya Yalla lotsar (också detta namn skrivs med två ord) sina anställningar – tanken var att de tillsammans med tre som har arbetat sedan i oktober skulle ut i Malmö stads öppna förskolor, många av

dem på familjecentraler, och knyta kontakter med småbarnsfamiljer.

– Men vi har fått lägga om och justera våra planer lite, säger Braem Sager.

Hon är samordnare för projektet Det tidiga livet och arbetar på uppdrag av Förskoleförvaltningen i Malmö som har beställt tjänsten av Yalla trappan.

– Arbetet bygger på samverkan med andra aktörer, säger Braem Sager. Det är så vi hittar vår målgrupp.

Finansieringen för de tre första lotsarna kommer från Länsstyrelsen, och de två nya är anställda med pengar från Svenska kyrkan och Lunds Missionssällskap.

– Jag började samtidigt som de första lotsarna i höstas – tidigare har jag haft en socionomtjänst på Räddningstjänsten i 13 år, berättar Braem Sager. Vi har arbetat med att ta fram en arbetsmodell, med att skapa samsyn när det gäller vår roll och med att bygga goda relationer mellan lotsarna och pedagogerna på Malmös öppna förskolor. Precis när vi hade bokat in alla våra aktiviteter och skickat ut en inbjudan till de familjer vars barn inte är inskrivna i förskola, det är ungefär tusen barn mellan två och fem år i Malmö … då kom viruset.

n r 3

2020

uppdrag mission

27

stipendierapport Mentormamma på svenska? Det heter Yalla lots

BILD: GUSTAF HELLSING

två kapitel om kommunikation Egentligen skulle kanske lotsarna behövas ännu mer nu, när så mycket information inte når fram till de tänkta mottagarna och när så mycket rädsla och så många rykten sprids.

Men lotsarnas arbetssätt bygger på personliga möten, först i de öppna förskolornas verksamheter och sedan i hemmiljö.

– De som vi samverkar med har dragit ner på sina fysiska möten med målgruppen, säger Braem Sager. Så vi satsar på att alla fem ska få Philanis kommunikationsutbildning nu. De första två kapitlen är superintressanta!

Hon berättar om samtalen i gruppen och om hur de förbereder lotsarna för möten med barnfamiljerna.

– Våra två somaliska lotsar berättade till exempel för resten av gruppen om vad könsstympning innebär och om vad den kan leda till. Den kunskapen fick vi andra också nu. Det finns inget tabu i gruppen – det är fantastiskt.

Vi pratade om att man i mötet med en annan individ måste respektera att vi kan ha olika åsikter och om vikten av att lotsa vidare om ett samtal kommer in på något som ligger utanför lotsens roll.

28

Jacqueline Ernerot

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

”uppsökande verksamhet är viktig” På Kyrkokansliet i Uppsala arbetar Jacqueline Ernerot som programsamordnare för södra Afrika – hon håller alltså kontakten med mentormammaorganisationerna i både Sydafrika och Swaziland.

– I de mentormammornas arbete ser jag många likheter med det arbete som mödravårdscentraler och barnavårdscentraler har gjort länge i Sverige, säger hon. Men jag har också arbetat på en mödravårdscentral i ett utsatt område i Göteborg, så jag vet att uppsökande verksamhet är viktig att värna om. En sak som mentormammaidén kan tillföra här i Sverige är just mentorsfunktionen – att det är lite äldre kvinnor som stöttar mammorna.

”Så här i Sverige kan poängen vara att Mentor­ mamman är en landsman som förstår ens kultur, situation, tradition.”

JACQUELINE ERNEROT

Och det stöd som mentormammorna själva får i organisationen är också viktigt. De kan få se och höra mycket i sitt arbete.

Att konceptet provas i Sverige är en del i en lång process där bland andra tidigare de mentormammamedarbetarna Herman Hallonsten och Mats Målqvist har varit med, den förste genom att göra en förstudie och den andre genom att finnas med som resurs i starten.

I Sydafrika, Swaziland och Etiopien arbetar mentormammorna i utsatta områden, och i Kairo i ett utsatt område där invånarna dessutom tillhör en kristen minoritet som diskrimineras i samhällslivet. I Malmö är det två kategorier av kvinnor och familjer som är målgruppen: dels de som har kommit till Sverige de senaste åren, och dels de som har bott här länge men inte integrerats i det svenska samhället.

– Så här i Sverige kan poängen vara att mentormamman är en landsman som förstår ens kultur, situation, tradition, säger Jacqueline Ernerot. Men Sverige är unikt med sitt sociala skyddsnät, och mentormammorna ska ju inte konkurrera med det. De är inte hälso- och

stipendierapport Mentormamma på svenska? Det heter Yalla lots

Malmö är en av Lunds

Missionssällskaps noder, och det har resulterat i

stöd till olika projekt och

verksamheter genom åren.

Mentormammorna, eller

Yalla lotsarna, har hittills

mest arbetat i Seved och i stadens centrum men

kommer sannolikt också att arbeta Rosengård framöver.

BILDER: BRAEM SAGER

sjukvårdsutbildade, de är inte socialarbetare, de ska inte gå in i alla situationer. De behöver stöd.

Men de kan arbeta nära den omsorg som finns.

språkkompetenser Utmaningen som Braem Sager och hennes fem kolleger i Malmö har fått har med barns skolresultat att göra: det märks en skillnad på ungefär ett år i utvecklingen mellan barn som inte talar svenska hemma men har gått i förskola och barn som inte har gjort det.

– Tanken är att vi ska bjuda in familjerna till den öppna förskolan när de kommer för att gå på bvc, och att vi också ska bjuda in till babycaféer och språkcirklar, till exempel.

Det är viktigt för oss att mammorna får träffa andra mammor och att de fortsätter att träna sin svenska så att glappet mellan sfi och föräldraledighet inte blir så stort för dem. När vi väl har byggt upp ett förtroende kan vi prata med dem om att skriva in barnen i förskolan.

Lotsarna ska, så snart de öppna förskolornas verksamheter är igång igen, arbeta i de områden där deras språkkompetens behövs mest. De kommer också att samarbeta med socialtjänstens enhet för ekonomiskt bistånd för att hitta de familjer som behöver lotsning.

– Jag talar arabiska själv, berättar Braem Sager, och vi har två arabisktalande lotsar – en undersköterska och en som har varit social­arbetare i Syrien. Våra somalisktalande lotsar är en undersköterska och en barnskötare. Och så har vi en som talar dari och pashtu – hon var ekonomiprofessor på ett universitet i Afghanistan! Men de sista åren där arbetade hon med att stötta kvinnor som ville starta småföretag, så hon har ett slags socialarbetarbakgrund, hon också.

Lotsarna ska koncentrera sig på barnet och förskolan, men de ska samtidigt bidra till att stärka mamman i hennes roll och visa henne de möjligheter samhället erbjuder.

– Eftersom vi arbetar bland människor som har flytt från sina hemländer är jag säker på att vi kommer att möta trauman och depressioner, säger hon. Jag tror att vi också kommer att få arbeta med kvinnors situation, till exempel med våld i nära relationer, och med barnnutrition och tandhygien. Därför blir det viktigt för oss att skapa en palett av olika aktörer och aktiviteter i samhället att lotsa vidare till.

Och tills det går att ses i de öppna förskolorna och i hemmiljö igen gäller det alltså att hitta nya arbetssätt. ■

n r 3

2020

uppdrag mission

29

stipendiaten Mentormamma på svenska? Det heter Yalla lots

”Det borde vara möjligt att hitta en ungdomsteologi” Fem månaders liv i ekumenik

och auktoritet – vad det innebär att

vara förebilder i allt vi säger och gör

Vi fick en ordentlig genomgång och

som unga i relation till Kyrkornas

delser och personer i den ekumenis-

system. Jag redogjorde för Kyrkornas

sig så långt tillbaka som till de första

beslutsfattande och kvotsystem.

våra lärare olikheter och schismer

möjligt att hitta en ”ungdomsteologi”

Complimentary Certificate och en

perspektiv på mission och på hur

feministisk teologi eller eko-teologi,

Studies in Ecumenical Studies för

tade terminen i början på septem-

genom större ekumeniska möten

förbundsordförande i Svenska

den sista veckan i januari 2020.

vid olika tider. Vi fick också en pre-

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER . INTERVJU ANNA BRAW BILD ALBIN HILLERT/ KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

En termin på det ekumeniska

institutet i Bossey har resulterat i ett Certificate of Advanced

Amanda Carlshamre, tidigare Kyrkans Unga.

Amanda, vad är det du har varit med om?

Det är inte helt enkelt att berätta

om vad jag levt och upplevt under

historiebeskrivning av viktiga hänka rörelsens historia. Den sträckte

kristna, och sedan punktmarkerade

som läste för att få ett så kallat

som uppstått med tiden. Jag fick

liten grupp masterstudenter. Vi star-

Kyrkornas världsråd har vuxit fram

ber 2019 och hade vår avslutning

och en längtan hos olika kyrkoledare

Vad studerade du?

I programmet ingick delkurserna

Core Course on History of the

Ecumenical Movement (ungefär den

sentation av flera andra religioner i relation till kyrkan.

I kursen ingår ju att skriva en upp-

sats. Vilket blev ditt ämne?

ekumeniska rörelsens historia, red:s

Det var inom ekumenisk bibel­

lical Studies (ungefär interkulturella

hade valt, som jag skrev uppsatsen.

månaderna i Bossey – det finns

anm), Workshop on Intercultural Bib-

hermeneutik, den kurs som jag själv

personer från 19 olika länder och

bibelstudier), Interreligious Herme-

Jag utgick från Första Timotheos-

Det program som vi studerade är

samt Workshop on Practical Ecume-

från Kina, USA, Sydkorea, Indien,

sådana utbildningarna på institutet.

teologi). Jag valde också kursen

hade studerat hermeneutik i åtta år,

(ekumenisk bibelhermeneutik).

gången. Jag tittade på Timotheos

många dimensioner! Vi var 32

24 olika kyrkotraditioner och kyrkor. fem månader långt och är en av två

Min klass bestod av ungefär hälften CAS-studenter, ungefär en tredjedel

30

Den ekumeniska rörelsens historia –

vad lärde du dig om den?

u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

neutics (interreligiös hermeneutik)

nical Theology (praktisk ekumenisk

Ecumenical Biblical Hermeneutics

brevet 4:12. Vi var sju studenter

Indonesien och Sverige, och någon

men för någon annan var det första

världsråd och dess beslutsfattande världsråds historia när det gäller

Min arbetstes var att det borde vara

på samma sätt som vi idag talar om

alltså specifika glasögon. Det finns bibliskt material för unga idag,

men jag ville gräva djupare i de

yngre förmågorna i Bibeln och deras inverkan på sina omgivningar, vad det innebär att ledas och leda och

vad en generationsöverskridande

gemenskap faktiskt är och bör vara.

Det har varit fantastiskt att stu-

dera på institutet – rent utbildnings-

mässigt och relationsmässigt. Det

har gett mig både hopp och styrka i

mina studier och för mina kommande uppdrag i livet att få knyta dessa

kontakter nu. ■ STIPENDIATER

Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE

LMS grundades 1845 och är

Sveriges äldsta missionssällskap.

De första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på

uppdrag av sällskapet. Mis-

sionsarbetet har utvecklats och

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar

VILL DU BLI MEDLEM?

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS-

skap, LMS, får du tidskriften Uppdrag

Lunds Missionssällskap delar varje

Som medlem i Lunds Missionssäll-

med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett

centrum för studiet av mötet mellan

kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning

SÄLLSKAPS STIPENDIER

år ut resestipendier till i första hand

Mission (5 nummer per år). Du blir

ungdomar under utbildning och

också kallad till årsmötet där ord­

grupper vars resa är en del av ett öm-

förande och styrelse väljs.

sesidigt utbytesprogram mellan kyr-

Medlemsavgiften är 50 kronor

kor och ekumeniska organisationer.

per år, alternativt en engångs­

för de många minoritetskyrkorna i

innebär i dag sam­arbeten, dialog

Sydostasien.

summa på 500 kronor för livslångt

Sällskapet ger också stipendier till

i en världsvid gemenskap. Lunds

The Desmond Tutu Chair vid Univer-

lundsmissionssallskap.se!

ning av skrifter. Ansökan ska vara

verksamhet och innehålla en realis-

och arbete för fred och ickevåld

Missionssällskap har ett nära

samarbete med Act Svenska kyr-

I Kapstaden finansierar sällskapet

sity of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska

väl förberedd, ingå i en lång­siktig informations- eller utbildnings­

kan, och biskopen i Lunds stift är

teologiska institutet och dess arbete

VILL DU PRENUMERERA PÅ

verkar ekumeniskt.

teologi.

Tidskriften kommer ut fem gånger

förvaltar avkastningen på de

med inriktning på dialog och ökad

temanummer under sommaren).

traditioner, framför allt judendom,

200 kronor inom Sverige, 300 kronor

dess hedersordförande. Sällskapet Lunds Missionssällskap

med religionsdialog och religions­

I Malmö stöder sällskapet projekt

gåvor som har testamenterats

förståelse mellan olika religiösa

året delas rese- och projektbidrag

islam och kristendom.

till sällskapet, och fyra gånger om ut till sökande från hela landet.

Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga

människor som vill göra tjänst i

den globala kyrkan med en beto-

ning på möten över kultur- och

religionsgränser. Sällskapet ger

I Egypten stöder sällskapet

utbildningssatsningar på Anafora

och Helsjöns folkhögskola samt

Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

UPPDRAG MISSION?

tisk budget för genomförandet.

om året (inklusive ett tjockare

sionssällskaps ansökningsportal,

En helårsprenumeration kostar

stipendier. Ansökningsportalen

inom övriga Europa och 350 kronor

15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti

Ansökan görs via Lunds Mis-

www.lundsmissionssallskap.se/

är öppen 15 januari–15 februari,

samt 15 oktober–15 november.

i övriga världen. Skriv till pren@

kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon

vissa projekt, till studier och till tryck-

medlemskap. Skriv till styrelsen@

Fyll i ansökningsformuläret

uppdragmission.se!

enligt anvisningarna och skicka

det genom att trycka på ”Skicka”

– ett svarsmeddelande bekräftar

VILL DU MEDARBETA?

att ansökan har kommit fram.

Vill du recensera en bok, göra en

Svar kan förväntas inom en

intervju eller bidra till Uppdrag

månad efter att ansökningstiden

Mission på något annat sätt? Hör av

gått ut för respektive period.

dig till red@uppdragmission.se!

resebidrag för volontärinsatser

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har

och bidrag till projekt, studier

avslutats ska stipendiaten/

och utgivning med inriktning

på utbildning, integration och

stipendiaterna kunna dokumentera

av uttrycksformer, såsom musik,

rapporter som kan komma att

sina erfarenheter i text och bild,

fredsarbete, gärna i en mångfald

publiceras i Uppdrag Mission

konst och film.

ång 174 • 2020 • årg lskap • nr 2

Anafora

SÄTT ATT LEVA 4 THOMAS OM ETT KRÖNIKAN: BISKOP 8 OM ATT LYFTA UPP 22 HISTORIA: DRÖMMEN NY MARK I NYTT LAND EN VÄRLD AV GRANNAR:

ä

a st

nummer

26 juni

u

rapport@lundsmissionssallskap.se!

te

missionssäl från lunds en tidskrift

n

och/eller på hemsidan. Skicka

text och högupplösta bilder till

n r 3 3

2020

uppdrag mission

31

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

VI LEVER ALLA UNDER SAMMA HIMMEL Vi har samma rättigheter.

Var med i kampen för allas rätt till ett värdigt liv.

TILLSAMMANS SPRIDER VI HOPP 32Swisha din gåva till 900 1223 u p p d r a g m i s s i o n n r 3

2020

svenskakyrkan.se/act

Foto: Deborah Rossouw / Ikon

POSTTIDNING B