Uppdrag Mission 2 2020: Anafora

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 2 • 2020 • årgång 174

Anafora KRÖNIKAN: BISKOP THOMAS OM ETT SÄTT ATT LEVA 4 HISTORIA: DRÖMMEN OM ATT LYFTA UPP 8 EN VÄRLD AV GRANNAR: NY MARK I NYTT LAND 22

Det är de rörelserna vi följer s s i onssä mi ll i Uppdrag Mission. s

175 år

lun

d

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS,

i samarbete med

Act Svenska kyrkan

www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR

Anna Braw

Landshövdingegatan 15a

392 31 Kalmar

073-998 23 27

red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD Åsa Egnér Agneta Hansson Per Kristiansson

Jenny Zetterqvist GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se TRYCK Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG Koret i kyrkan i Anafora.

Bild: Anna Braw

ap

UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se

sk

Första steget

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

”äntligen!” har vi varit många som utropat när vi för första gången satte vår fot på Anafora, beläget norr om Kairo längs ökenmotorvägen mot Alexandria.

Det område som kallas Anafora började anläggas kring sekelskiftet 2000 av biskop Thomas och består numera av tre delar: Anafora som är ett retreatcenter, Anastasia som är ett folkbildningscenter, och Anamnesia som är byggt för dagskonferenser.

Biskop Thomas vision för hela Anafora är att människor – oavsett ålder, handikapp, förutsättningar, religion, kön – ska ”lyftas upp” (anafora betyder just det).

Det sker genom studier, undervisning och retreat, men genom praktiskt arbete i form av vävning, stickning, drejning och trädgårdsarbete stimuleras också andra sinnen. De människor som kommer hit ska stärkas i sin självaktning och självkännedom på många olika sätt, menar biskop Thomas.

Genom att träna på demokrati och genom att förvärva nya kunskaper, bland annat sådana som krävs för vidare studier, ska unga vuxna som tidigare inte har haft möjlighet att gå i skolan få hjälp att ta ett steg vidare i livet.

Därför har biskop Thomas och personal från Anafora i omgångar varit på svenska folkhögskolor för att praktiskt uppleva folkbildningsSverige och fundera över om detta koncept kan vara något som det egyptiska samhället skulle behöva – i så fall i en version anpassad för Egypten.

Lunds Missionssällskap har understött detta förberedande studium ekonomiskt.

Och i år, den 27 januari 2020, har den första folkhögskolekursen börjat. Anastasia har fått ett startbidrag på 300 000 kronor från LMS. 11 förväntansfulla deltagare sitter nu i skolbänken.

LMS kommer intresserat att följa detta första år när skandinavisk folkbildning möter arabisk undervisningstradition.

Med biskop Thomas som motor är förutsättningarna goda att också detta initiativ ska lyckas. ■ lars micael adrian styrelse­ledamot i Lunds Missionssällskap

2

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

16 enkäten

8

BILD: BALÁZS ACSAI

BILD: ANNA BRAW

alltid

4 krönikan

25 recensioner

26 stipendierapporten

22

29 betraktelsen

30 stipendiaten 31 om LMS

BILD: ANNA BRAW

8 drömmen om att lyfta upp

En ganska vanlig dag i Kairo började ett samtal som blev något mer än

det vanliga. Katja Bexar berättar om

hur Anafora kom till och om vad hon och många andra har fått vara med

22 ny mark i nytt land

6

Dóra Kanizsai-Nagy leder Kalunba, en organisation som arbetar med

nyanlända i Ungern. Tillsammans

21

med människor från flera länder

har hon börjat odla grönsaker och

baljväxter för att skapa inkomster – och bygga gemenskap.

6 eftertankar i köket

”Att diska kan vara mycket

BILD: PÉTER ROMÁN

om under de tjugo åren i öknen.

BILD: ANNA-CLARA BIRGERSSON

existentiellt”, skriver Anna-Clara

Birgersson. Hon är en av de svenskar

som har återvänt många gånger

till Anafora för att volontärarbeta och leva tillsammans med

kommuniteten där.

21 ärkebiskopens satsning

Ärkebiskop Antje Jackelén har tagit

strax innan Lunds Missionssällskap fyllde 175 år etablerades en ny nod på sällskapets karta.

Sedan tidigare fanns Hongkong, Kapstaden, Jerusalem och Malmö. Nu finns också Egypten – dels

i form av Mariadöttrarna och deras arbete i Kairo, dels i form av Anafora, den koptiska (och mycket ekumeniska) kommuniteten och dess stora center i öknen mellan Kairo och Alexandria.

Kontakterna mellan den koptiska kyrkan och Sverige har levt i många år, och varma vänskaper har

initiativ till En värld av grannar,

vuxit fram. Många svenskar har fått möta biskop Thomas när han har varit på besök här. Svenskar

människor som är engagerade

hem med mycket att berätta om. Nu gör kommuniteten verklighet av en dröm som är lika gammal

ett internationellt projekt där

i alla åldrar har också rest till Anafora för att vara med på retreat eller volontärarbeta och kommit

i social sammanhållning möts

som centret: att starta vuxenutbildning enligt svensk folkhögskolemodell.

Magdalena Wernefeldt berättar om

försöker vi inte – men några glimtar kan vi väl visa?

för att tala om sina erfarenheter. hur det började.

En sak som många säger är att det inte går att förklara eller beskriva vad Anafora är. Så det

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

krönika

Det stora ”vi”

En livsstil som har blivit en plats och en gemenskap TEXT BISKOP THOMAS

när skönhet och enkelhet möts, när en människas behov möter andra människors behov, när information blir kunskap, när kunskap mognar till en vision som förvandlar handling till verklighet.

När vi inte längre låter andras socioekonomiska ställning göra oss blinda för att de är personer, när vi inser att det inte finns några utlänningar utan att vi alla är människor och att vi alla hör ihop, när vi böjer knä för att lyfta upp andra.

Då får vi visionen om Anafora att bli verklighet: en hand som sträcks ner för att lyfta upp varje människa, hela personen.

Tillsammans kan vi arbeta för att ge var och en utrymme och resurser för utveckling och steg framåt. Vi kan hjälpa varandra att växa.

Vi kan se livet ur ett nytt perspektiv.

Visionen om Anafora hör ihop med ordets betydelse på grekiska: att erbjuda, att bli upp­ lyft, att bli upphöjd. Ordet används i liturgin med samma innebörd. På Anafora omsätter vi det ordet i handling i en livsstil som skapar en liturgi efter liturgin. Vi gläds åt försoningens och enhetens gåva, en fredens väg som kan bryta ner de murar som har byggts mellan rika och fattiga, män och kvinnor, öst och väst, och som kan ena mänskligheten utan murar som skiljer oss åt.

Då ser vi att det inte finns några utlänningar eller främlingar, för vad är det som gör en män-

4

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

niska till en utlänning för en annan människa?

Vi måste se mänsklighetens enhet.

Det finns en skönhet i ett medvetet valt liv i gemenskap, ett kommunitetsliv, där människor i olika åldrar, med olika bakgrunder och intressen och av olika nationaliteter arbetar tillsammans som en familj. Vi lär av varandra, stöttar varandra och gör varandra sällskap på livets väg. Då ser vi det mänskliga i varandra.

Att se vad det stora ”vi” betyder – det är lätt att se mig, dig, oss, men det är mycket sällan vi förstår att poängen och innebörden i det stora ”vi” är att uppenbara livets skönhet. ”Det stora vi” innefattar Gud i oss, kosmos, naturen, djuren, växterna och vårt ansvar för miljön som vi borde respektera, ära och älska.

Som människor är vi kallade att bära naturen i våra hjärtan, att arbeta för dess utveckling med våra intellekt, att vårda den med hela vår varelse och att respektera den med vår livsstil.

Föreställ dig att du vandrar ensam i en mörk tunnel i nattens kyla. Vad skulle du behöva mest?

Själv skulle jag vilja att det fanns någon som höll min hand, någon som gick med mig. Och om det råkade vara så att den som gick med mig erbjöd mig en ficklampa eller en filt och verkade vara glad att göra det, då skulle jag känna att jag blev upplyft och att min vandring fylldes med glädje.

krönika Det stora ”vi”

I livet möter vi människor som har fått färre chanser att utbilda sig än vi själva. Vi får glädjen att vandra tillsammans. Här på Anafora är vi redo att vandra tillsammans med dem genom utbildningsprocessen från bristande läs- och skrivkunnighet till universitetsnivå. Vi är redo att främja lärande genom livserfaren­ heter, aktiviteter och rollspel. Vi är redo att berika varandra, att utbyta kunskaper och att ge varandra möjligheter att verkligen växa.

Genom våra utbildningsprogram som är utformade för studerande på alla nivåer vill vi lyfta vår kommunitets medlemmar så att de kan nå sin fulla potential.

Som människor har vi ansvaret för att runt oss skapa en atmosfär där det blir möjligt för andra att växa både andligt och som personer.

Där vi reflekterar och återkopplar till oss själva i en anda av jämlikhet, acceptans och respekt försöker vi förstå varandra utan förutfattade meningar eller snabba omdömen. Genom den erfarenheten inser vi steg för steg att andlighetens fulländade uttrycksform är att vara människa, Guds avbild, och att se skönheten i andra människor genom Jesu ögon. ■ biskop thomas är biskop i Quosia stift i den koptiska kyrkan i Egypten. I slutet av 1990-talet tog han initiativet till grundandet av anafora i öknen mellan Kairo och Alexandria (geografiskt sett utanför hans stift), och han är fortfarande en av ledarna för verksamheten och kommuniteten där. Han har rest mycket i flera världsdelar och bland annat besökt Sverige och församlingar i Svenska kyrkan vid många tillfällen.

BILD OCH ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA ANNA BRAW

reportage

”Att diska kan vara mycket existentiellt”

anna-clara har hittat ett hem och många frågor

6

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

reportage ”Att diska kan vara mycket existentiellt”

TEXT OCH BILD ANNA-CLARA BIRGERSSON

Jag kom till Anafora vid Lucia 2006, knuffad av livet och ett stambyte och en uppsats att skriva. Det blev en uppsats om bröd.

I delar av mig har jag nog aldrig lämnat Anafora, frågorna finns levande än, på nya vis. Och relationerna bär. Relationer upphör inte. Det har jag också lärt mig på Anafora.

Nu kan jag bara berätta om mitt Anafora, en vinkel av det. Förhoppningsvis kan det ge fler en önskan om att lära känna platsen ...

Platsen? Sinnestillståndet? Människorna ...

Jag minns mina första dagar på Anafora. Vi målade iota-korsen på kyrkan. – Fantastiskt!

Jag är delaktig, skapande, vi skapar en plats i världen!

Vi hade morgonmöte. Jag fick lära mig namn, lära mig att säga ”God morgon!” (Oj, det finns tusen sätt att säga det!). Jag fick inse hur avgörande det är att vi kan mötas, på något vis, hur avgörande viktigt. Jag fick bli en del av det växande, pulserande, känna det, vara så, inkludera mig.

Anafora är väldigt all inclusive.

Så fortsatte det, meningsfullt liv, olika uppgifter, ta emot varandra, och gäster. Vi kom för att måla, för att plocka oliver, för att vara i tyst retreat. Dansa på tredje våningen, fråga om maten utan att prata, söka material i hibiskusfältet.

Allt rymde Anafora. Med en leende nyfikenhet. Och tålamod av guld.

Jag tror att många känner igen sig i att Anafora rymmer situationer – märkliga, dråpliga, glada, svåra, omtumlande och stilla.

Och frågor: Hur ska jag finna min plats här?

Vad vill gruppen ha? Var behövs jag?

En massa frågor, och all frihet, alla möjligheter. När diskberget växer och jag smiter till kvällsbönen, eller ska jag stanna och diska klart?

Inre dialoger av rannsakan och frågor som också mynnade ut i Vem är jag här? Vem vill jag vara? Vad vill jag ge? Var är jag i mitt liv i ■ ■ ■

världen? Hur kan jag leva mitt i kyrkan mitt i världen?

Ja, att diska kan vara mycket existentiellt.

Vi övar i växthuset Anafora, en praktik i liv.

Den goda behållaren av samtal, arbete, bön, reflektion, mat, ger en skönhet som Anafora är, och den har fått mig att återvända. Skönheten, det äkta som glimrar fram, i diskberget, mötet som kan lockas fram där.

Vad är det att vara ”anaforisk”?

Saltet i frågan, i livet, en pärla i tillblivelse inuti, skavd av sandkorn som blir till något ljust. Det har med tro att göra, hur jag lever min tro, och kan bli en behållare för liv.

Jag frågar mig också: Vad håller Anafora vid så gott liv? År efter år med nya systrar, projekt, byggnader och växter, och ändå alltid så likt sig.

Jag tänker på visionen, riktningen, ramen nu.

Anafora är tydligt. Mitt i allt som är möjligt, runt, mjukt och bejakande.

Tydligt. Tydligt med en riktning. Är det Kristus-riktningen hos var och en som känns så starkt och formar ... allt? Den goda viljan.

En hållande ram, osynlig och tillåtande. Jag känner frihet att vara den jag är, bli den jag vill … eller är ämnad till.

Vi blir varandras vittnen. I disken. I vardagligt sällskap med helige Antonios, helige Maka­rios och alla dem som verkat i samma riktning, under samma stjärnor som vi genom tiden. Har vi hela tiden dubbla händer?

Jag tror att biskop Thomas skulle bli glad om han fick veta att jag skrev hela texten först utan att nämna honom. Han är en så genuin människa, bedjare, ledare ... (Nej, jag ska inte formulera biskop Thomas!) Intensivt arbetande för att göra sig själv obehövd. Och så närvarande. ■

anna-clara birgersson, S:t Olof, helige Makarios festdag med hibiskusens mörkröda färg i minnesblicken

n r 2

2020

uppdrag mission

7

reportage

Drömmen om att lyfta upp 8

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

BILD: ANNA BRAW

reportage Drömmen om att lyfta upp

I samtal om något enkelt, vackert och fridfullt, om en stor himmel, föddes Anafora.

Katja Bexar var med redan då.

TEXT KATJA BEXAR

Det är en sådan där dag då inget vill, kallt, slutet på vintern 1999, januari kanske.

Utanför fönstret dånar ett aldrig vilande Kairo, omöjligt att stänga av ens för en sekund. Man kan bara drömma.

Vi har gjort det förr, biskop Thomas och jag, och han har gjort det med många andra.

Men nu smyger sig något nytt in.

Vi drömmer oss inte bara bort, utan till en ny plats med lugn och ro, där inga krav ställs, där ingen försöker styra oss eller göra om oss, där vi själva får ta ansvar för våra liv, tankar och handlingar, vara i fred om vi vill, prata om vi vill. Vackert, enkelt, fridfullt, stor himmel, mycket natur och fritt från kommers, öppet för alla oavsett ekonomi. Inga förbud, inga påbud, inga pekpinnar, utan allt vilar på respekt för varandras livsval och viljan att se det goda hos varandra. En person skriver på sin bok, en annan mediterar djupt och en tredje ligger i sängen och äter godis.

■ ■ ■

som om hela världen ville vara med Drömmarna djupnade och kanske … en liten markplätt med sju små enkla hus … nära Nilen eller med utsikt över en pyramid.

Bollen var i rullning, vi började leta mark och prata med våra vänner. Biskop Thomas har ett stort och brokigt kontaktnät. Idéer kom ur djupt koptisk-ortodoxa kretsar och ur mycket liberala. Företagsledare och byggher-

rar hade åsikter liksom konstnärer, sökare och journalister. Det kändes som om hela världen ville vara med, svenskar inte minst men också vänner från bland annat Australien, usa och Sydafrika. Alla tycktes dela samma längtan.

Marken köptes i juli, större än vi tänkt, en nedkörd farm på ungefär 25 hektar. Biskop Thomas hade tydligt känt att platsen var rätt.

När husgrunderna började grävas i oktober fanns 26 hus med bassäng, palmer och fruktträd i planen. Som mest bodde 400 arbetare på farmen, och vi var fyra som turades om att dagspendla, ofta med arkitekter, ingenjörer, hantverkare och vänner i sällskap.

underverk i enkelt kök Nyfikenheten på det för Egypten ovanliga bygget växte också. Besökarna ökade i antal och behövde sitt. En toalettstol ställdes på ett fält över ett hål i marken, och en stråmatta spändes runt. Flickor bussades upp från biskop Thomas stift i Quosia, sex timmars bilfärd söderut.

De gjorde underverk i ett mycket enkelt kök.

Några blev kvar och är det alltjämt.

Det lilla startkapitalet och gåvorna tog snabbt slut, beslutet att bygga och driva på donationer fattades, och biskop Thomas blev en fullfjädrad tiggare.

En vän skänkte kor, och en annan erbjöd oss att billigt hyrköpa en generator som gav elektricitet fyra timmar per dygn. En tredje

n r 2

2020

uppdrag mission

9

Syster Hanuna.

BILDER: ANAFORA

ville bygga ett stort fint hus åt biskopen. Det blev senare Anaforas kyrka. Och så vidare.

Allt gick i ett rasande tempo, och vi planerade för öppnandet medan Anafora öppnade sig självt. Första gången vi sov över var på begäran av en svensk författare som gjorde research för en bok.

ALEXANDRIA

Ök

15

vä

en

m

0

k

ge

n

ANAFORA km

75

reportage Drömmen om att lyfta upp

10

KAIRO

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

ingen reklam Så fortsatte det, och fortsätter än. Tempot har lugnat sig efter 20 år, men hittills har det inte funnits tid att rekonstruera historien i datum och årtal. Kanske är det inte ens viktigt.

Vi har aldrig gjort minsta lilla reklam, inte ens en informationsfolder, eftersom varje försök visade att Anafora inte vill definieras endast på ett sätt. Var och en har sitt Anafora, baserat på sin inre längtan och sina behov.

Ofta säger vi att Anafora är mer ett sätt att vara än en plats, att det är ett försök att leva kärleksbudskapet, Gud som verb.

Eller är det mest jag som säger så?

Detta ”vi” är så svårt att definiera, ”vi” ser olika ut varje dag med så många som kommer när de kan och känner sig delaktiga och hemma bland oss runt 70 som har borrat ner våra bopålar djupare.

20 vigda diakonsystrar Anafora är en process, en levande dialog med livet, platsen och alla som vill växa i sina drömmar.Ta Hanuna som exempel. Hon var en av de första flickorna att flytta in och längtade efter ett liv i Guds tjänst, ville viga sig helt åt Gud. Först skrattade vi, viftade bort, men hon var enveten, och när vi gick in i 2006 blev hon syster Hanuna. I dag har hon 19 vigda diakonsystrar.

Eller ta vår affär. Visionen var glasklar från början: ingen kommers alls! En annan verklighet infann sig omedelbart när gäster sa ”farmor får alltid ett vykort när jag reser”, ”jag har lovat min son en pyramid” och ”vi vill inte åka till Kairo för att handla”.

Samtidigt stöpte vi, i avsaknad av el, vår kvällsbelysning, våra ljus. Gäster ville köpa.

Från början visste vi att vi ville odla giftfritt, och vi hankade oss fram på mer vilja än kunskap i ett svårhanterligt ökenlandskap.

2005 kom Maithé Leroy från Frankrike, utbildad i naturmedicin, på ett treårigt sti­pen­ dium. Vi började odla örter och göra teer och tvålar, och nu har vi flera storsäljare förutom att vi har blivit duktiga på att bota våra egna åkommor.

Helena Nikkanen från Finland flyttade in 2011 och har med sin gedigna kunskap öppnat

reportage Drömmen om att lyfta upp

en ikonvärld som inte ens våra vildaste fantasier kunnat skapa. Den växer fram på kyrkväggarna, och den säljs i affären. Kommersen har tagit sin plats i visionen – och inkomsterna kommer väl till pass.

BILD: ANNA BRAW

plats för lek Det finns fler exempel på att Anafora gick sin egen, och en bättre, väg än vi i våra förstlings­ fantasier. Vi fick tidigt ett återkommande problem när tysta retreater från utlandet och bussar med daglediga kopter krockade. De egyptiska barnen exploderade av glädje över natur, över att få springa och leka. Tysta var de inte, och deras föräldrar älskade Anafora, men deras liv gav inte en chans till mer än dagsutflykter.

Vad göra?

Mer mark köptes, och Anamnesia öppnade 2006 i liten skala för dem som bara kan komma över dagen, med gott om plats för lek och för

att dra sig undan. Förra året kom det en bra bit över 33 000 personer.

Samtidigt föddes Anastasia ur en liknande historia. Att alla som bor på Anafora och vill utbilda sig ska få göra det blev tidigt en självklarhet, och lyckan är fortfarande störst när någon som aldrig har fått gå i skola skriver sitt första brev eller entusiastiskt förklarar att larven blir en fjäril och att jorden är en planet bland andra.

Utbildningen skedde i början där det för dagen fanns plats. Vi tyckte att världen var full

n r 2

2020

uppdrag mission

11

reportage Drömmen om att lyfta upp

BILD: ANAFORA

BILD: ANNA BRAW

Miljöarbetet har varit centralt

från första stund. Städning har övergått i sopsortering och

återvinning. Gifter byts ut

mot naturmedel.

Eftersom Egypten är världens

största veteimportör är

det viktigt för Anafora att

baka eget bröd och att vara

självförsörjande på vete.

av ställen för kurser och konferenser, men det blev för svårt och kändes ofta fel att säga nej till dem som ville boka.

Lösningen blev Anastasia, vars verksamhet sätter synliga spår i samhället utanför våra murar. En fattig by har till exempel blivit mönster­ by efter att en präst använt de verktyg han fick i sin utbildning i lokal utveckling, driven med stöd av Université Catholique de Lyon i Frankrike.

Exemplen är många fler, inte minst i de fattigaste av familjer eftersom många hundratals pojkar som hoppat av skolan och än fler unga kvinnor fått framtidshopp och möjligheter till ett mera värdigt liv.

cyklande jämställdhet Miljöarbetet har också varit centralt från första stund. Städning har övergått i sopsortering och återvinning. Gifter byts ut mot naturmedel där

12

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

vi kan. Vi gjorde en gemensam målsättning för miljöarbetet, högtidligt undertecknad 29 januari 2016 med alla våra namn, och det är dags för en ny. Att många nu cyklar är ett av våra uppnådda mål, och det stärker samtidigt jämställdheten mellan könen eftersom det är ovanligt med cyklande kvinnor i Egypten.

Allas lika värde och den jord vi är satta att vårda kan inte skiljas från varandra. Men de kan förenas i ekoteologi som vi i framtiden hoppas kunna skriva in bland utbildningarna på Anastasia.

En del drömmar slår in, andra inte. Vi utvärderar inte speciellt mycket, hinner inte.

Vi gör, och vi ser. Det räcker för att veta att visionen håller. Varje gång vi ser det inre ljuset tändas och lysa ur någons ögon vet vi att filosofin fungerar, att det vi själva saknade när vi satt i Kairo och pratade 1999, det behöver också andra. ■

reportage Drömmen om att lyfta upp

BILD: ANNA BRAW

BILD: ANNA BRAW

n r 2

2020

uppdrag mission

reportage

Randiga golv, randiga stolar

Trasmattorna har blivit ett av Anaforas kännetecken – och ett bevis på att nästan allt går att använda när man ska bygga sig ett hem i öknen. u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

reportage Randiga golv, randiga stolar

TEXT OCH BILD ANNA BRAW

■ ■ ■ Till

bibelparken närmast motorvägen kommer mest församlingsgrupper på endagsutflykt från storstadsbullret.

Ner genom gångar går de för att komma in i den stora kyrkan.

Två mycket tydliga kännetecken har den: dels målningarna som redan täcker hela koret och dess tak och som nu håller på att växa fram på resten av väggarna och i hela innertaket, dels de färgglada, randiga trasmattorna som gör alla stolar lite mjukare att sitta i.

Och en del av mattorna är vävda här, på Anafora. återbruk – Vi tar vara på överblivet material från textilindustrin, berättar Sara Hanna.

Hon är en av Anaforas kommunitetsmed­ lemmar och arbetar från och med januari som utbildningsledare på Anaforas första folkhögskolekurs, men hon har visat många grupper runt på området, och mattväveriet är en av de platser hon går till.

I en byggnad som liknar många av områdets övriga står en rad stora vävstolar. Den här dagen är det en ensam kvinna som väver, Demiana, en av väveriets arbetsledare, men när det är full aktivitet kan kanske tio personer väva och ytterligare flera arbeta med att förbereda materialen och kompositionerna.

– Vi försöker också att inte slänga något här på om­rådet utan återbruka så mycket vi kan, säger Sara Hanna. Vi har återvinningsstationer på många ställen.

vävning som terapi Golven i Anaforas kyrka och i de olika kapellen är täckta med trasmattor – i ett runt kapell finns en gigantisk heltäckande trasmatta som är virkad eftersom det inte går att väva så på de vanliga vävstolarna. Alla trädgårdsmöbler har

mattor istället för dynor. Inomhus finns överallt på golven ett slags sittdynor med ryggstöd, ett träskelett med mattväv fastsydd runtom.

Till och med ett slags stockar som man kan halvsitta på ute på området har fått mattor hängda över som något slags sadlar.

– Vi använder mattor överallt, så de flesta är köpta. En del av oss arbetar med vävningen, men att lära sig att väva och att arbeta här i verkstaden är också ett slags terapi för vissa av våra gäster, berättar Sara Hanna.

En av Anaforas verksamheter, numera under Anastasia som är dess utbildningscentrum, är ett slags helandekurser för människor (mest kvinnor) som har upplevt trauman. Under kursen får var och en möjlighet att prova på olika former av skapande och praktiskt arbete för att se om det går att hitta tillbaka till mer liv och glädje på det viset.

beställningar – En del av våra kursdeltagare trivs här i väveriet och kommer igång med att väva mattor, säger Sara Hanna. Vissa av dem bestämmer sig för att stanna en kortare eller längre period efter kursen och fortsätta väva.

De flesta mattorna är mycket brokiga och nästan slumpkomponerade, men Sara Hanna visar också tvåfärgade mattor i olika mönster.

– Vi säljer ganska mycket i vår butik, och ibland får vi beställningar. Att skapa med färger på det här viset kan vara en del av vägen till helande.

Ytterligare en symbol för att det helande­ arbetet är viktigt är kanske det faktum att de mappar som Anaforas medarbetare delar ut vid konferenser och säljer i sin butik har Anafora-a:et och ett fotografi av en trasmatta på framsidan.

■

n r 2

2020

uppdrag mission

15

enkäten ”Vi är alla Guds avbilder”

”Vi är alla Guds avbilder” banden mellan Anafora och Sverige har varit starka ända från början. En rad svenskar berättar om vad besöken i öknen och kontakter med Anaforas invånare och vänner har betytt för dem.

16

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

BILD: ANNA BRAW

enkäten ”Vi är alla Guds avbilder”

NAMN: GÖRAN RASK

NAMN: MARIA HILLERDAL

BOR I: ALINGSÅS

BOR I: UPPSALA

ÄGNAR MIG ÅT: NUMERA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PENSIONERAD

PENSIONÄR, TIDIGARE

LÄKARE, ARBETAR ENSTAKA DAGAR

BOKFÖRLÄGGARE SAMT

INOM MIN SPECIALITET ÖRON-

EKUMENISK OCH INTERNATIONELL

NÄSA-HALS-SJUKDOMAR, ÄR

SEKRETERARE I SVENSKA

FARMOR OCH MORMOR TILL ÅTTA

KYRKAN PÅ STIFTSNIVÅ OCH

BARNBARN I ÅLDRARNA FYRA MÅ-

NATIONELL NIVÅ, BLAND

NADER–SEX ÅR, ÄR MED I HELGA

ANNAT REGIONANSVARIG FÖR

TREFALDIGHETS FÖRSAMLING OCH

MELLANÖSTERN

I DESS FÖRBÖNS­G RUPP, INTERNA-

■ ■ ■ Anafora är en oas för

återhämtning och inspiration,

både andligt och själsligt, genom de kontakter som vid varje besök

utvecklas med gamla vänner och

TIONELL GRUPP, SAMTALSGRUPP OCH BIBELTRÄDGÅRDSGRUPP, ÄR OCKSÅ FÖRTROENDEVALD PÅ OLIKA NIVÅER

■ ■ ■ Vandring mellan citron­

inleds med nya vänner.

träden till tidig morgonbön eller

som har sin grund i den andlighet

bryter sedan in genom fönstret mot

Anaforas ekumeniska öppenhet,

som finns i den koptisk-ortodoxa

kyrkans långa tradition och här växt

fram i öknens gränstrakter, ger unika möjligheter för min egen andlighet

att fördjupas och förmeras.

NAMN: KATARINA GRAHN BOR I: UPPSALA (MEN FLYTTAR SNART TILL VÄSTERVIK) ÄGNAR MIG ÅT: STUDERAR TILL PRÄST OCH PRÄSTVIGS 14

INTERNATIONELLA GRUPPEN OCH ÄR MINISTRANT I HELGA TREFALDIGHETS FÖRSAMLING I UPPSALA, MÅLAR GÄRNA IKONER PÅ KVÄLLARNA

■ ■ ■ Anafora är en plats för

gemenskap och möte med Gud, och en rastplats.

Jag bär med mig mötet med en

annan kultur och en första inblick i

himlen, ögat i kyrkans tak.

spektiv och fått mig att förstå att

öknen och som ändå sjuder av liv

praktiken. Det är verkligen något

Anafora har vidgat mina per­

ikon och kyrkokonst är teologi i

och aktivitet.

speciellt att under lång tid umgås

upp”, lyfter människor till helande,

hur den växer fram och blir alltmer

med samma bibeltext och att se

till att ta fram sina unika gåvor och

levande.

för andra unika människor.

i bön och levnadsstil, och alla som

kunskaper och använda dem i tjänst Att få möta den förebilden gör

tron på ”ett annat liv” möjlig.

ENKÄT ANNA BRAW BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES

växt, inte minst om man är där

under en längre tid.

MED KONFIRMANDER OCH

ikonkonsten.

Anafora, som betyder ”att lyfta

säga Anafora är en plats för andlig

JUNI I ÅR, ARBETAR FRIVILLIGT

mässa i kyrkan. Solen stiger och

Anafora, som är en viloplats i

som behöver utföras. Jag skulle

Anafora har en fast rytm både

är där som volontärer och de som bor där hjälps åt med de sysslor

n r 2

2020

uppdrag mission

17

enkäten ”Vi är alla Guds avbilder”

BILD: HÅKAN SJUNNESSON

NAMN: JOHANNA FROSTENSSON

NAMN: TOMAS ÅBERG

​B OR I: HAR JUST FLYTTAT TILL

BOR I: HAKKAS

BOR I: LULEÅ

NORDERÖN I JÄMTLAND​

ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR I

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR STIFTSADJUNKT

​ÄGNAR MIG ÅT: ÄR JOURNALIST

EN AV SVERIGES STÖRSTA

I SVENSKA KYRKAN I LULEÅ STIFT

OCH SITTER I STYRELSEN FÖR

FÖRSAMLINGAR, GÄLLIVARE

OCH ARBETAR MED EN BOK OM

FÖRENINGEN ANAFORAS VÄNNER

MALMBERGETS PASTORAT, SOM

SAMISKT KYRKOLIV

I SVERIGE SOM BLAND ANNAT

FÖRSAMLINGSASSISTENT MED

SPRIDER INFORMATION OM

UNGDOMAR, KONFIRMANDER,

ANAFORA OCH SAMLAR IN GÅVOR​

HANTVERK, UNDERVISNING OCH

■ ■ ■ Jag kom till Anafora med

STICKAR VANTAR, BAKAR BRÖD

​

några munkar från det franska

klostret i Taizé utan en aning om vad

som väntade ute i sanden. På ett sätt vet jag fortfarande inte, Anafora är

inte en plats man stoppar i en box.​

Andan av ett liv i tillit påverkade

mig djupt under mina månader

som volontär. Det är en plats som

ningar, att se hur mycket som faktiskt

är möjligt, är fascinerande. ​

Och biskop Thomas välkomstord

säger det mesta: ”Du är inte väl­

kommen hit, du är välkommen hem.”

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

kärleken och gemenskapen

■ ■ ■ Jag kom till Anafora första

hjärtligt och mottagandet varmt.

För mig är Anafora en oas, en bit

Mest påtaglig blir för mig omsorgen,

människor emellan – den finns i

de varma leendena som lyser upp

öken som med hopp och kärlek, tro

hela ansiktet, leenden som kommer

en mötesplats för människor i alla

Jag stannar vid en ikon och tänker:

och arbete grönskat. Anafora är

erfarenhet.

Att leva på en plats som inte styrs

människor som tänkande och

gången för tio år sedan. Mötet var

verkligen är the limit. Det som ska

av rädslans och logikens begräns-

reflektion och vila, en plats där

skapande individer får stå i fokus.

åldrar, från nästan hela världen –

komma kommer.

■ ■ ■ Anafora är en skön

andlig mötesplats för bön, dialog,

spränger gränser, som vågar, som inspirerar och visar att the sky

18

GUDSTJÄNSTER, MÅLAR IKONER,

NAMN: BIRGITTA SIMMA

man möts och delar kunskap och Anafora, oasen vid allfartsvägen,

präglas av en radikal öppenhet, som har sin källa i fördjupning. Det är en plats att återvända till.

inifrån och smittar mig med glädje.

Vi är alla Guds avbilder. Djupast sett finns Guds ansikte personifierat i

varje människa. I varje människas

ansikte syns Guds närvaro.

Biskop Thomas berättar att

det i varje människa finns något

unikt och oförstörbart som kan

betecknas som den andliga kärnan i personligheten. Varje människa

är skapad av Gud, och i värde och rättigheter är vi alla lika.

enkäten ”Vi är alla Guds avbilder”

BILD: ANNA BRAW

NAMN: CAROLINA JOHANSSON BOR I: STOCKHOLM ÄGNAR MIG ÅT: ÄR BLAND ANNAT STYRELSELEDAMOT I FÖRENINGEN ANAFORAS VÄNNER I SVERIGE

NAMN: PETER LANDGREN BOR I: HORRED ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FOLKHÖGSKOLE­L ÄRARE I BIBELÄMNEN OCH ALLMÄNNA ÄMNEN, OCH DESSUTOM FRITIDS­­

och någonstans är jag alltid på väg

dit. Anafora är på sitt vis mer än en

fysisk plats, det är en uppmaning att

POLITIKER PÅ KOMMUNAL NIVÅ

■ ■ ■ Det finns ingen plats

där jag känner mig så omotiverat

älskad och där ord och handling är

leva mera anaforiskt – mer tillitsfullt,

så oskiljaktiga.

med skapelsen och Skaparen.

skorna, men dessutom är det sago­

öppnare och i allt större samklang Det är svårt att säga vad

som gör Anafora. Varje gång jag

Anafora är framför allt männi­

likt vackert och en lisa för själen.

Att jag nu får vara med och

åker dit upptäcker jag nya saker.

starta Anafora Community College –

pågående och alltid inbjudande.

sedan fader Kirillos sommaren

Arbetet med att skapa Anafora är

som jag har drömt om ända

Var och en välkomnas att skapa sitt

2000 utbrast ”detta måste vi ha i

sitt eget hjärta. Anafora är som den

tacksam. Det lär mig att goda saker

i sitt inre och med stor tacksamhet

för Anafora gäller det att inse att

eget Anafora, på plats men också i

där pärlan som man hittar, bevarar

ibland tar fram och förundras över.

Egypten” – gör mig förundrad och

händer när det är dags – precis som det är någon annan än jag som har

koll och kontroll.

FOTO: ANNA BRAW

■ ■ ■ Det finns någon del av

mig som alltid längtar till Anafora,

n r 2

2020

uppdrag mission

19

reportage

En värld av grannar TEXT MAGDALENA WERNEFELDT

■ ■ ■ Det var under hösten 2015, när miljontals människor flydde för sina liv över Medel­ havet och gick genom Europa för att söka skydd, som ärkebiskop Antje Jackelén började fundera på hur hon i sin roll kunde bidra till ett humant och socialt hållbart Europa.

Den hösten sjöd det av engagemang överallt. Samtidigt beskrevs situationen av somliga som utom kontroll, och i vakuumet tog rädsla och främlingsfientliga krafter för sig. I Sverige växte kritiken mot regeringen, och på ett år svängde den från att välkomna flyktingar till att införa en tillfällig asyllag som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Ärkebiskopen diskuterade situationen med sin närmaste medarbetare, och för dem stod det klart att det behövdes en interreligiös strategi och vision för Europa. u pPAUL p d rJEFFREY a g m i/ sIKON s i o n n r 2 BILD:

2020

reportage En värld av grannar BILD: PÉTER ROMÁN

Anna Hjälm tillsammans

med ärkebiskopen under ett besök i Ungern våren 2019.

– Det resulterade i att ärkebiskopen tog initiativet till programmet Interreligiös praktik för fred – En värld av grannar, säger Anna Hjälm som fick i uppdrag att leda programmet.

hitta praktikerna Under vårvintern för snart två år sedan rivstartade Anna Hjälm arbetet tillsammans med Dirk Ficca. Med sin fleråriga erfarenhet av interreligiös samverkan blev han Annas parhäst.

Han är presbyteriansk präst och har mång­årig erfarenhet av interreligiös samverkan. De gav sig ut i Europa för att identifiera religiösa aktörer som på samma sätt som Svenska kyrkan arbetat med och för människor på flykt. Uppdraget var att skapa kontakter och hämta in erfarenheter och ”best practices” från de möten mellan religioner som ofta följer på migration.

– Vi ville hitta praktikerna, så vi frågade oss fram: Vilka jobbar med de här frågorna, och vem gör det här bäst? På så sätt fick vi till exempel från katolska Caritas i Aten veta att vi borde träffa Rino Pistone, en jurist som la all sin tid på att försöka stärka de människor som fastnat i limbo i grekiska flyktingläger.

Sådana möten skedde gång på gång. Det blev så tydligt att Europa är fullt av gott engagemang och medmänsklighet.

Järnvägsstationen i Budapest en höstkväll 2015.

delade erfarenheter Några ämnen återkom i snart sagt varje möte oavsett land. Det ledde till att En värld av grannar hittills har arrangerat fem arbetsgrupper

där deltagare från olika länder och religiösa sammanhang under några dagar arbetat sig igenom ämne för ämne: det mottagande samhället, hur riktlinjer påverkar och kan påverkas, media och narrativ, social sammanhållning och praktikers roll.

– Det har varit otroligt givande och visat på det stora behov som inte minst människor engagerade i de här frågorna har av att mötas och dela erfarenheter med varandra.

När denna artikel skrivs är det bara dagar kvar till ett större möte inom programmet.

Drygt 70 personer från 15 olika europeiska länder samlas under tre dagar för att samtala om olika aspekter av migration. De representerar olika grupper, en del har egen erfarenhet av att vara på flykt, det finns ungdomar, forskare, religiösa ledare, politiker, praktiker och media.

– För att kunna vara strategiska måste vi få chanser att reflektera tillsammans – det här är en sådan chans. Som Anastasia från Grekland sa: ”Vi måste arbeta för att skapa en plats för fantasin så att människor kan föreställa sig framtiden tillsammans.”

nätverk och vision Interreligiös praktik för fred – En värld av grannar är inte en ny organisation eller struktur. Det är ett nätverk och en vision som ska stärka relationerna mellan religiösa aktörer och synliggöra allt gott arbete som pågår. På så sätt kan religiösa aktörer kraftfullare försvara demokratiska värderingar och varje männi­ skas rätt till ett värdigt liv.

– Runt om i Europa finns ett oändligt engagemang, säger Anna Hjälm. Vi blir starkare tillsammans, och då kan vår berättelse ta mer plats i det offentliga samtalet. ■

n r 2

2020

uppdrag mission

21

reportage

Ny mark i nytt land Odling är en väg till integration på Barak Farm TEXT MAGDALENA WERNEFELDT BILD BALÁZS ACSAI

Ett nystartat jordbruk i Ungern drivs av ungrare och nyanlända tillsammans. Målet är att bli självförsörjande. u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

reportage Ny mark i nytt land

Balázs Acsai och hans dotter Timea i den

nyinköpta Kubota-

traktorn.

Dóra Kanizsai-Nagy har

examen i internationella

relationer och arbetade i

flera år på en tankesmedja innan hon startade

hjälporganisationen Kalunba.

Dóra Kanizsai-Nagy, en av grundarna av organisationen Kalunba som arbetar för och med nyanlända i Budapest i Ungern, har något oväntat blivit lantbrukare.

– Vi fick vår traktor idag, säger hon och ler.

Hon är inbjuden till Sverige av programmet En värld av grannar för att tillsammans med ungefär tjugo personer från samfund och organisationer i sex europeiska länder samtala om flyktingmottagande och samexistens.

För tio år sedan kom hon till den ungerska reformerta kyrkans arbete för migranter. Under hennes ledning växte det och blev en språngbräda till jobb, bostad och medborgarskap.

– Det är den ultimata nivån, att flyktingar blir fullvärdiga medborgare som känner att de bidrar till samhället och att deras status är jämbördig med andras, säger hon.

■ ■ ■

flyktingarbete nerlagt När konservativa Fidesz på våren 2010 kom till makten kommenterade den nytillträdde premiärministern Viktor Orbán segern med att säga: ”Ungern vill ha jobb, ordning och trygghet.”

Fyra år senare hade strävan efter trygghet utvecklat sig till högernationalistisk främlingsfientlighet. Det politiska läget, tillsammans med en rad faktorer som kyrkans relationer med regeringen och eu-stöd som plötsligt försenades, ledde till att den reformerta kyrkans ledning beslutade sig för att lägga ner flyktingarbetet.

Då valde Dóra Kanizsai-Nagy att tillsammans med teologen Balázs Acsai ta över och starta den fristående hjälporganisationen Kalunba. Samtidigt började flyktingarna från Irak och Syrien komma till de grekiska öarna och söka sig upp genom Europa.

rädsla för migranter Efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo i januari 2015 dröjde det inte mer än en månad innan regeringen drog igång en antiimmigrations­kampanj. Stora annonstavlor dundrade ut budskapet ”Immigrationen orsakar terrorismen”, och tv-sändningarna avbröts regelbundet av främlingsfientlig propaganda.

Rädslan för migranter fick fäste.

n r 2

2020

uppdrag mission

23

reportage Ny mark i nytt land

Namnet Barak Farm är ingen

slump. Barak är en biblisk

person som nämns i Gamla

testamentet, och på arabiska

betyder baraka välsignelse.

– De flesta ungrare har aldrig träffat en flykting själva, de får all sin information från statligt styrda medier, säger Dóra Kanizsai-Nagy.

Hösten 2015 nådde antalet människor som sökte sig till Europa nya nivåer.

– Ni har alla sett bilderna från central­ stationen i Budapest. Kaoset. Men saken är den att när flyktingarna kom över gränsen till Ungern fick de en blindkarta och blev beordrade att ta sig till uppsamlingsläger, någonstans i en avlägsen avkrok, flera timmar bort.

I den situation där de befann sig tog sig många istället till Budapest.

frukt och gosedjur Kalunba var en av de hjälporganisationer som såg till att flyktingarna fick mat, kläder och någonstans att sova. Organisationerna ordnade psykosocialt stöd, lekstunder och samtal och delade ut frukt och gosedjur medan staten rullade ut taggtråd utmed gränsen.

Enligt Pew Research sökte 174 000 människor asyl i Ungern 2015, och Kalunbas verksamhet växte.

– Vi var större, starkare och mer effektiva än någonsin mellan 2016 och sommaren 2018.

Då frös regeringen möjligheten för civilorganisationer att söka eu-medel. Kalunba har hela tiden varit beroende av finansiering från eu, och Dóra Kanizsai-Nagy tvingades säga upp sina medarbetare. Av 21 personer blev bara fem kvar. Parlamentet röstade också igenom lagar som gör det svårare för ickestatliga organisationer att verka för flyktingars och migranters rättigheter.

– Nej, jag är inte rädd, säger hon. Vi är inte synliga och inte kritiska. Vi har inte tid med det.

Håll tyst, och du kan jobba någorlunda ostört.

24

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

flera odlare och en agronom Dóra Kanizsai-Nagy och Balázs Acsai har funderat på andra sätt att hålla verksamheten flytande, och sakta växte idén om ett lantbruk fram. Hennes släkt hade mark som låg obrukad. Han hade gått odlingskurser och odlade redan småskaligt.

I Ungern finns en grupp pakistanier med jordbrukarbakgrund från den muslimska gruppen ahmadiyya. De finns i Kalunbas nätverk liksom en somalisk agronom och syriska och irakiska flyktingar som vet hur man odlar grönsaker och baljväxter, kikärtor bland annat, som inte tidigare odlats i Ungern.

I somras gick ett riskkapitalbolag in med 300 000 euro, och Barak Farm kunde börja investera och anställa.

– Vi har fyra hektar nu, några mil söder om Budapest, som vi äger eller arrenderar. Det är vackert där.

Marknaden väntas svara positivt. Inte minst för att så kallad mat-apartheid, som de flesta trodde var en modern vandringssägen, enligt omfattande studier visat sig vara sant: grannländerna i eu säljer varor av lägre kvalitet till Ungern än på hemmamarknaden.

– Vi kommer att ha fina råvaror, säger Dóra Kanizsai-Nagy, och just nu utvecklar vi ett sam­ arbetar med judiska kosherproducenter för att ta fram hummus och getost.

Det är svåra år som ligger bakom dem, och hon är sliten. Med jordbruket växer hoppet.

– Jag räknar med att försäljningen från odlingarna kan bli en betydande inkomstkälla.

Kalunba kan överleva, och jag kan själv få nytt liv. ■

recensioner

BILD: DAVID NAYLOR

BILD: VIKKTOR GÅRDSÄTER

NINNA EDGARDH DIAKONINS KYRKA

Thord Eriksson

Ninna Edgardh

– TEOLOGI, KÖN OCH OMSORGENS UTMATTNING VERBUM

THORD ERIKSSON DOM SOM STOD KVAR

erfarenhet av sårbarhet

NATUR OCH KULTUR

väntar inte

Med stor förväntan läser jag

Ett tidningsomslag från 1980-talet

som har blivit deras svenska familjer,

Diakonins kyrka där Ninna Edgardh

Det var ett samhällsmagasin som

letat upp den unge man vars kristna

av diakoni med utgångspunkt i

måste kyrkan ha sin identitet hos

utlämningen 1945–1946. Jag hade

har gjort att otaliga andras har

träder tillbaka och kvinnor förväntas

Guds och vår egen erfarenhet av

genom bilden på omslaget förstod

vars snabba bedömningar under

kommer jag aldrig att glömma.

tjänstemän, jurister. Han har också

granskade den så kallade balt­­

tro och församlingsengagemang

nog hört om den innan dess, men

underkänts och den unga socionom

jag vilken skada den hade gjort

några intensiva dagar i Malmö har

gör en betydelsefull teologisk studie

kön och makt. När välfärdsstaten

för den privata omsorgen inträffar

kan levas i och formuleras med

granska Sveriges migrations­politik

människor. Jag önskar att de inte

är att det växer fram privatiserade

Eller har nyhets­tempot skruvats upp

de säger och att boken aldrig hade

inom välfärden för dem som kan

det Edgardh kallar ”omsorgens

utmattning”. En konsekvens av detta

under 2010-talet på samma sätt?

hade haft anledning att säga det

så till den grad att det mesta som

behövt skrivas, men nu när den

betala, samtidigt som riskerna och

sprid den.

särskilt kvinnor.

händer nu kommer att vara helt ointressant då?

Thord Eriksson väntar inte.

finns: läs den, tala om den och

■ ANNA BRAW

och individualiserade lösningar

utsattheten ökar för de fattigaste, Också inom kyrkan finns

Mitt i massutvisningarna av unga

strukturer där omsorgsarbetet

minder­åriga, mitt i deras jämnåriga

största delen av kvinnor och har,

män som kom till Sverige som

lands­mäns flykt från Sverige till

de marginaliserade och utgå från

sårbarhet.

fått oöverskådliga konsekvenser.

Dom som stod kvar är full av

gudstjänsten. För att kunna nå dit

arbeta heltid och samtidigt

fortfarande ta det största ansvaret

många människor.

Kommer nästnästa generation att

uttryck för kyrkans identitet som

nedvärderas. Diakonin utförs till inte minst i luthersk tradition,

Edgardh visar hur teologi

utgångspunkt i diakonal praktik.

I slutet av boken närmar hon

sig frågan om diakonins arv av att vara de privilegierades välvilliga omsorg om de oprivilegierade.

Hennes viktiga studie skulle för att

svara på den frågan behöva leda till ett fördjupat intersektionellt

perspektiv där mer utrymme ges

åt analys av underordning även på andra grunder som ålder, etnicitet och klass.

■ LINUS HERMANSSON

recensioner Frankrike, skriver han en bok som

jag hoppas att alla svensktalande jag känner läser.

underordnats den uttolkning

av ordet som förknippats med

präster och manlig norm. Edgardh

Han har intervjuat många

skriver att kyrkan borde bidra till

har intervjuat de svenskar som de

kön och omsorg och bli en plats

asylsökande unga afghaner, och han har mött: par och ensamstående

DIAKON I ANGEREDS FÖRSAMLING

en omformulering av synen på där diakonin är ett lika viktigt

n r 2

2020

uppdrag mission

25

stipendierapport

En ny väg till kunskap Unga vuxna i Egypten studerar med inspiration från Sverige u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

stipendierapport En ny väg till kunskap

– En akademisk examen som är internationell – det är som en biljett, säger biskop Thomas.

I januari började en tänkt väg dit med en grundläggande folkhögskolekurs på Anafora.

TEXT OCH BILD ANNA BRAW

i en trappa står en grupp unga människor med diplom i händerna. En del av dem är festklädda, andra har svart nunnedräkt eller svart koptisk prästdräkt.

De har blivit färdiga med en tvåårig master­ utbildning i mänskliga rättigheter och lokal utveckling, Droits de l’homme et développe­ ment local, på Université Catholique de Lyon i Frankrike. Genom ett samarbete mellan Anafora och universitetet har unga kopter kunnat gå utbildningen – de senaste åren med undervisning på arabiska på Anaforas utbildningscenter Anastasia.

Det är klart att examensögonblicket måste fotograferas och sättas in i album.

– Det här är en examen som är värd något i hela världen. En akademisk examen som är internationell – det är som en biljett, säger bis­ kop Thomas. glapp för många Tidigt i Anaforas historia stod det klart att kommunitetslivet och gemenskapen var avgörande steg i livet för en rad unga koptiska kristna. Från den dag när en busslast med unga

kvinnor hämtades från biskop Thomas stift för att laga mat åt besökarna på bygget har unga vuxna arbetat hårt på området, och en del av de allra första är med i kommuniteten nu.

– Men vad vi ser bland unga människor här i Egypten är att många inte blir klara med skolan på grund av sin familjesituation. Det är ett stort problem, säger biskop Thomas. Det finns också många som har papper på att de har gått hela gymnasiet men som knappt kan läsa och skriva – för kvaliteten på undervisningen i de statliga skolorna varierar så mycket.

Han ritar ett stapeldiagram på en tavla för att visa utbildningssystemet och det stora glapp som uppstår när många unga människor inte får de kunskaper de behöver och aldrig kan söka kvalificerade arbeten.

”detta måste vi ha!”

För tjugo år sedan kom några representanter för den koptiska kyrkan till Sverige. Vad borde de få se här? Någon kom på idén att ta dem till Helsjöns folkhögskola i Horred, en av Svenska kyrkans folkhögskolor.

De förstod inte mycket svenska men fick uppleva klassrum med bord och stolar i formationer istället för skolbänkar, motiverade vuxna som elever (fast det heter ju deltagare på folkhögskola), lärare som samtalade istället för att föreläsa, dramaövningar och undervisning där alla deltog med sina erfarenheter.

– Det var sommaren 2000, och fader Kirillos utbrast: ”Detta måste vi ha i Egypten!”,

n r 2

2020

uppdrag mission

27

stipendierapport En ny väg till kunskap

Sara Hanna.

berättar Peter Landgren. Ända sedan dess har det varit en dröm för mig också att få vara med och starta en folkhögskolekurs på Anafora.

gäststudenter Peter Landgren har arbetat som lärare och ledare på Helsjöns folkhögskola i många år, och efter de egyptiska gästernas första besök började han och hans kolleger och klasser ta emot gäststudenter från Anafora.

Sara Hanna var en av dem. Två månader var hon i Horred, och sedan dess har hon haft många olika arbetsuppgifter på Anafora och läst masterprogrammet i Lyon. Nu är det hon som har undertecknat ansökan om bidrag från Lunds Missionssällskap för en ettårig pilotkurs på Anastasia. Tillsammans med syster Marina kommer hon att vara utbildnings­ ledare för den, och hon kommer också att ha hand om en del av undervisningen.

– Vi har redan flera olika kurser här på Anastasia, berättar hon, både längre och kortare. Några av dem gör vi i samarbete med olika universitet och skolor i andra länder, till exempel en om beroende och missbruksvård.

Den kurs som Lunds Missionssällskap ger sitt bidrag till blir, berättar Peter Landgren, en ungefärlig motsvarighet till Grundläggande vuxenutbildning i det svenska systemet. hela vägen – I den första klassen, med elva deltagare, har vi samlat unga vuxna egyptier som redan bor och arbetar här på Anafora men som inte är

28

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

klara med grundskolan eller som är här och har gått i skolan men som inte kan läsa och skriva, säger Sara Hanna. Peter Landgren kommer hit för att hjälpa oss igång.

I biskop Thomas stapeldiagram är tre år beräknade för grundskolefärdigheterna och grundskolekunskaperna – läsa, skriva, räkna, mycket samhällsorientering, engelska.

– Och lika viktigt är det ju att bygga upp självförtroende och självkännedom, säger Sara Hanna.

Detta är det första steget för Anafora Community College – community college är ett amerikanskt begrepp för skolor som arbetar med vuxenundervisning – och på sikt finns det rum för fler deltagare, en studiegång upp till studentexamen och vidare till kandidatexamen, internatliv och många möten med Anaforas internationella gäster.

– När vi har kommit hela vägen till kandidat­ examen, då kan de fortsätta på masterprogrammet i Lyon, säger biskop Thomas.

Lunds Missionssällskaps anslag täcker det mesta av de extrakostnader som Anafora genom Anastasia tar på sig under det första kursåret.

– Och så hoppas vi att vi tillsammans kan hitta former för att fortsätta utbytet mellan Anafora och Sverige, säger ordföranden Samuel Rubenson. LMS satsar i många sammanhang på att stötta volontärinsatser, och det kan vi göra här också – svenska lärare kan åka till Anafora och vara med i arbetet med folkhögskolekursen kortare eller längre perioder, till exempel. ■

betraktelse

Det vackraste ”sången om blommorna och träden, och … om ljuset och stjärnorna”, svarar en femårig grabb ivrigt när jag frågar söndagsskolan om vad de vill sjunga.

Jag letar febrilt i minnet och föreslår sång efter sång. Men nej, femåringens ögon slocknar av besvikelse.

En stund senare kommer vi in i gudstjänsten när församlingen sjunger: ”Du är helig du är hel, du är alltid mycket mer än vi nå’nsin kan förstå, du är nära ändå …”

Grabben lyser upp, ögonen strålar av glädje.

Den var det.

För femåringen var det inte orden vi sjöng som hade fastnat, det var en erfarenhet av lovsång som han bara kunde uttrycka med orden för det vackraste han visste: blommor och träd, ljus och stjärnor.

Minnet av detta tillfälle kommer tillbaka varje gång jag hör om Anafora, om platsen där själva namnet betyder att lyfta upp, att bära fram.

Kanske är det för att anafora på grekiska är beteckningen på nattvardsbönen i vilken vi med upplyfta hjärtan sjunger ”Helig, Helig, Helig …” och bär fram vår tacksägelse, vår eukaristi, innan vi bryter brödet.

Att bära fram och lyfta upp hör samman med vårt behov av att få offra, att som gåva

lägga fram det vackraste vi vet, det mest värde­ fulla vi har, i kärlek och tacksamhet till den som tar emot gåvan. Så skapas och hålls vid liv ett förbund, en delaktighet med varandra.

Så bar Maria och Josef fram barnet i templet, den händelse vi firar som kyndelsmäss, en av kristenhetens allra äldsta festdagar.

I gudstjänstens anafora bär vi fram oss själva och varandra och förenas i det bröd vi delar, som det står i den psalm som kan kallas vår äldsta: Som spridda sädeskornen från när och fjärran fält församlats och i brödet till ett har sammansmält, så må din kyrka samlas, o Gud, från världen vid och vi till ett förenas i himmelrikets frid.

På Anafora i Egypten tar det gestalt. Här samlas människor från jordens alla hörn, fattiga och rika, tilltufsade och priviligierade, ivriga sökare och trötta arbetare, för att i bön och arbete, i tjänst och lovsång lyfta upp varandra och bära fram varandra i tacksägelse för de liv vi fått att dela. n samuel rubenson är professor vid Lunds universitet och vid Sankt Ignatios Andliga Akademi, en utbildningsinstitution för ortodox teologi med säte i Södertälje. Han är också ordförande i Lunds Missionssällskap.

n r 2

2020

uppdrag mission

29

stipendiaten ”Flickor blir synliga”

”Flickor blir synliga” Dans, drama och samhällspåverkan i Tamil Nadu ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST

Verklighetens Neeraja fick en

egen cykel när hon var tretton år.

SYNLIGA VERKSAMHETER . INTERVJU ANNA BRAW BILD TORVALD OLSSON

vi att inte en enda av de närvarande

När vi är klara med den engelska

från Höör som svensk kontakt­

tamilversionen och hindiversionen.

Lunds Missionssällskap för att arbe-

Varför är de nya versionerna viktiga?

of Neeraja. Det är ett dansdrama

mycket mer blir ett musik-dans-

sökning utan konstaterar bara att

för målgruppen.

flickas tillvaro.

mycket mer tillgängligt. Vi kan också

funktionsnedsättningar.

det ansvariga departementet och

Torvald Olsson, vad händer med

musik­version, och vi kan göra fler

har jag fått tillgång till flera databa-

person, har sökt och fått medel från

ta vidare med sin produktion World

som gestaltar en polioskadad indisk

World of Neeraja nu?

versionen blir den prototypen för

Det här innebär att World of Neeraja drama, och den formen gör det

nå en synskadad publik. Vi får en

gjorde en special­undersökning. Den

kände till att delstaten Tamil Nadu

tydligt var i åldern denna plötsliga

täcker 500 000 rupier om året.

aldrig gjort någon liknande under-

hemsida som inte alls är tillgänglig

gjordes i åldersgrupper, och det blev

minskning börjar. Det fria Indien har

det finns fler pojkar och män med Genom en av våra medarbetare

versioner genom att spela upp delar

ser. Det jag ser där är en indikation

en barnföreställning.

saknas därför att familjerna eller

har en särskild sjukförsäkring som

Myndigheterna har bara slängt ut en

Nu har vi vänt oss direkt till

samlat en busslast för att kollektivt ordna tjugo pilotfall. I nästa steg

arbetar vi konkret med att fler ska

på att de har eliminerats och inte

få sjukförsäkringen, men också rent

institutionerna döljer dem.

mycket mer tillgänglig så att den

med funktionsnedsättningar synliga

Vad gör ni tillsammans med de

människor med funktionsnedsätt-

sällskap har jag kunnat ta kontakt

Jag har fått ett genombrott som gäl-

kontakt med?

Vi omarbetar nästan all musik i dra-

satt rörelseförmåga kan saknas i alla

Vi har både det första dansdramat och en ren dramaversion på eng­

els­ka nu, och jag har haft planer på

av föreställningen, till exempel som

att göra dramaversionen på hindi

Du arbetar ju med att göra flickor

och bidraget från Lunds Missions-

i Indien – vad ser du själv just nu?

och tamil. Tack vare sparade pengar

med en sångerska, Sandipa Dutta.

mat och har lagt till fem nya sånger.

30

märkte det i 1931 års folkräkning och

Indian Dance Drama and Docu­men­

tary Production, med Torvald Olsson

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

principiellt med hur den skall göras

kan täcka en rad behov som många

människor som ni redan har

ningar har, bland annat hjälpmedel.

ler hur kvinnor och flickor med ned-

Vid en stor manifestation med un-

STIPENDIATER

delstaters folkräkningar. Britterna

nedsättningar i somras upptäckte

gefär 200 deltagare med funktions-

■ Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE

LMS grundades 1845 och är

Sveriges äldsta missionssällskap.

De första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på

uppdrag av sällskapet. Mis-

sionsarbetet har utvecklats och

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett

centrum för studiet av mötet mellan

kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning

för de många minoritetskyrkorna i

VILL DU BLI MEDLEM?

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS-

skap, LMS, får du tidskriften Uppdrag

Lunds Missionssällskap delar varje

Som medlem i Lunds Missionssäll-

SÄLLSKAPS STIPENDIER

år ut resestipendier till i första hand

Mission (5 nummer per år). Du blir

ungdomar under utbildning och

också kallad till årsmötet där ord­

grupper vars resa är en del av ett öm-

förande och styrelse väljs.

sesidigt utbytesprogram mellan kyr-

Medlemsavgiften är 50 kronor

kor och ekumeniska organisationer.

per år, alternativt en engångs­

innebär i dag sam­arbeten, dialog

Sydostasien.

summa på 500 kronor för livslångt

Sällskapet ger också stipendier till

i en världsvid gemenskap. Lunds

The Desmond Tutu Chair vid Univer-

lundsmissionssallskap.se!

ning av skrifter. Ansökan ska vara

verksamhet och innehålla en realis-

och arbete för fred och ickevåld

Missionssällskap har ett nära

samarbete med Act Svenska kyr-

I Kapstaden finansierar sällskapet

sity of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska

väl förberedd, ingå i en lång­siktig informations- eller utbildnings­

kan, och biskopen i Lunds stift är

teologiska institutet och dess arbete

VILL DU PRENUMERERA PÅ

verkar ekumeniskt.

teologi.

Tidskriften kommer ut fem gånger

förvaltar avkastningen på de

med inriktning på dialog och ökad

temanummer under sommaren).

traditioner, framför allt judendom,

200 kronor inom Sverige, 300 kronor

dess hedersordförande. Sällskapet Lunds Missionssällskap

med religionsdialog och religions­

I Malmö stöder sällskapet projekt

gåvor som har testamenterats

förståelse mellan olika religiösa

året delas rese- och projektbidrag

islam och kristendom.

till sällskapet, och fyra gånger om ut till sökande från hela landet.

Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga

människor som vill göra tjänst i

den globala kyrkan med en beto-

ning på möten över kultur- och

religionsgränser. Sällskapet ger

I Egypten stöder sällskapet

utbildningssatsningar på Anafora

kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt

Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

vissa projekt, till studier och till tryck-

medlemskap. Skriv till styrelsen@

UPPDRAG MISSION?

tisk budget för genomförandet.

om året (inklusive ett tjockare

sionssällskaps ansökningsportal,

En helårsprenumeration kostar

stipendier. Ansökningsportalen

inom övriga Europa och 350 kronor

15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti

Ansökan görs via Lunds Mis-

www.lundsmissionssallskap.se/

är öppen 15 januari–15 februari,

samt 15 oktober–15 november.

i övriga världen. Skriv till pren@

Fyll i ansökningsformuläret

uppdragmission.se!

enligt anvisningarna och skicka

det genom att trycka på ”Skicka”

– ett svarsmeddelande bekräftar

VILL DU MEDARBETA?

att ansökan har kommit fram.

Vill du recensera en bok, göra en

Svar kan förväntas inom en

intervju eller bidra till Uppdrag

månad efter att ansökningstiden

Mission på något annat sätt? Hör av

gått ut för respektive period.

dig till red@uppdragmission.se!

resebidrag för volontärinsatser

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har

och bidrag till projekt, studier

avslutats ska stipendiaten/

och utgivning med inriktning

på utbildning, integration och

stipendiaterna kunna dokumentera

av uttrycksformer, såsom musik,

rapporter som kan komma att

sina erfarenheter i text och bild,

fredsarbete, gärna i en mångfald

publiceras i Uppdrag Mission

konst och film.

ä

a st

nummer

28 april

u

rapport@lundsmissionssallskap.se!

te

n

och/eller på hemsidan. Skicka

text och högupplösta bilder till

nnrr 2 2

2020

uppdrag mission

31

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

FASTEAKTIONEN 2020

STÅ PÅ MODETS SIDA För alla människors rätt att leva i frihet från våld.

32

u p p d r a g m i s s i o n n r 2

2020

TILLSAMMANS KAN VI GÖRA SKILLNAD

Foto: Deborah Rossouw / Ikon

POSTTIDNING B