Uppdrag Mission 1 2019: Att stötta unga

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 1 • 2019 • årgång 173

uppdrag Att stötta unga

KENYA: ”KYRKORNA MÅSTE TA SITT ANSVAR” 17 JERUSALEM: SKOLDAGEN BÖRJAR MED ÖPPET SAMTAL 6 HONGKONG: ”DET VIKTIGASTE ÄR ATT LYSSNA” 20

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS,

i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete

www.lundsmissionssallskap.se ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR Anna Braw

Storabackegatan 15C 216 15 Limhamn 073-998 23 27

red@uppdragmission.se REDAKTIONSRÅD Åsa Egnér Mika Vähäkangas Agneta Hansson

Jenny Zetterqvist GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85

TRYCK Ljungbergs, Klippan ISSN 2001-0087

OMSLAG Magnus Aronsson

2

uppdrag mission nr1

Livsviktiga i september åkte jag till Serbien med Hjälteskolan som arbetar för att öka mod och civilkurage så att ungdomar mer och mer ska våga ta plats i sina egna liv.

Där lever unga människor i ett slags efterkrigsdepres­ sion. De ungdomar jag mötte har inte upplevt kriget men påverkas dagligen av sviterna. Flera av dem sa att de måste bort från Serbien om de ska kunna förverkliga sina framtids­ drömmar. Även i Sverige möter vi barn som utsatts för krig och dess efterverkningar. På en demonstration för ensamkommande på Mårtenstorget i Lund står jag och min begåvade och oftast glada, coola och positiva musikervän från Afghanis­ tan. Vittnesbörd från krigshändelser i Afghanistan avlöser varandra, och plötsligt ser jag min vän liggande på marken i epileptiska kramper. Ambulans tillkallas, och min vän får stanna några dagar på sjukhuset men skickas sedan tillbaka ut i samma situation som förut med ovisshet, väntan på beslut om uppehållstillstånd och sorg över utvisade kam­ rater. Så många unga ensamkommande jag mött de senaste åren, först fulla av hopp och framtidstro och sedan sakta men säkert mer och mer depressiva av väntan och ovisshet.

I min egen barndom var pedagoger i skola och kyrka livs­viktiga. Runt mig hade jag dödsfall och dysfunktionalitet som ingen närstående tog tag i. Kanske är det därför som jag har valt att arbeta med konfirmander och teaterprojekt med ungdomar. Jag vet att tonåren kan vara svåra och att insatser och samtal kan göra stor skillnad.

Alla barn och ungdomar har rätt att få leva tryggt och få chans att utvecklas och lära. Låt oss alla fortsätta värna dem och verka för det rätta, och låt oss för Guds skull respektera barns rättigheter i ett rikt land som Sverige och inte skicka tillbaka minderåriga till krigszoner!

Stor eloge till er alla som arbetar med detta. Det finns så mycket glädje mitt i dessa svåra möten, och våra barn och ungdomar ger ju så mycket tillbaka av visdom, empati och mod. åsa egnér teaterregissör och präst i Svenska kyrkan, sekreterare i Lunds Missionssällskap och medlem i redaktionsrådet för Uppdrag Mission

2019

8

20

alltid

4 Krönikan

24 Recensioner 25 Betraktelse

26 Stipendierapporten 30 Stipendiaten 31 Om LMS

8 politisk medvetenhet Ungdomsgruppen Pés Descalços i Santa Terezinha har samtalat

mycket om politik inför och efter det brasilianska presidentvalet.

17 ”våldtäkt ses inte som brott” I september träffade Pauline

Wanjiru Njiru, som är präst och

regionskoordinator i Östafrika för

18

12

Kyrkornas Världsråds AIDS- och HIV-

arbete, gymnasieelever i Kakamega County och i Nairobi i Kenya.

6 samtal varje dag

Sara Bernstein på Rossing Center i

Jerusalem berättar om hur en fredsutbildning för lärare har lett till att

skoldagen startar med öppna samtal.

20 ”trycket ökar”

För Mei Mei Tse, som träffar tonår-

ingarna i St. Matthew’s anglikanska kyrka i Hongkong, är det tydligt att

många unga lever under hård press.

12 stöd och hoppfulla tecken

Tolv personer runt om i Sverige och världen berättar om hur de tycker

att kyrka och samhälle borde stötta unga – och om de tecken på hopp som de ser.

18 ”varje kristens uppdrag”

Elin Santell och Christina Zaar sam-

talar om att värna sina medmänni­

skor, särskilt de unga som inte har så lång livserfarenhet.

6

17 hur kan kyrka och samhälle stötta dagens tonåringar och

unga vuxna i deras vardag och på deras väg in i vuxenlivet? Att behoven

av stöd är stora vet de flesta som följer med i svenska och internationella nyheter. Så exakt vad kan vi göra, och hur ska vi komma igång?

Här är 32 sidor där de flesta som talar är vuxna. Det beror på att det är

vi som har ansvaret. Alla som är med verkar vara överens om att det finns så mycket hopp och inspiration och styrka att hämta i arbetet med unga människor, också när pressen på de unga är omänskligt stor, när distrak-

tionsmomenten är många och när många vuxna har svikit dem. Ricardo i Bahia och Sarah i Jerusalem berättar om samtal på största allvar och

med oförutsägbara följder, och Mei Mei i Hongkong påminner sig själv och andra vuxna om att det viktigaste alltid är att lyssna.

Och som Niklas i Nybro säger: ”Det hoppfulla är att en människa som

får möjligheten att vila och vara sig själv ofta får en fantastisk förmåga att se andra.”

ANNA BRAW, REDAKTÖR

krönika

krönika ”Initiativet måste tas av oss vuxna”

”Initiativet måste tas av oss vuxna” bara ett knapptryck bort i mobiltelefonen finns pornografin – en spännande men ofta skamfylld värld som de flesta barn på ett eller annat sätt kommer i kontakt med.

Vad är det som möter en nyfiken nioåring idag? Hur påverkar dagens lättillgängliga por­ nografi våra barn och unga? Finns det något samband mellan pornografikonsumtion och hälsa som vi behöver ta på allvar?

För fyra år sedan ringde en kollega och bad mig att leda ett seminarium om barn, ungdo­ mar och pornografi för stiftets räkning.

Jag skulle precis säga ett vänligt nej. Det var ett ämne jag inte hade någon erfarenhet av.

Då började hon berätta om en porrsajt som hennes konfirmander besökte under lunch­ rasterna i skolan.

– Vad är det för något? frågade jag oför­ stående.

– Gå in och titta! sa hon.

Experts in humiliation and abuse var under­ rubriken på sajten jag googlade fram.Jag insåg snabbt att jag, trots mina då 17 år som präst i Sveriges största ungdoms­ hus, inte hade haft en aning om vad som möter våra barn och unga på nätet.

Jag ringde tillbaka och tackade ja till att leda seminariet.

4

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

Veckan efter stiftseminariet fortsatte 17årige Liam och jag vårt samtal över en lunch i Fryshuset.

– Jag går sönder när jag ser det som jag vet att också du har sett, sa jag. Vad händer i dig?

– Jag är ledsen att säga det – men det händer ingenting, svarade Liam. Jag har sett det så oerhört många gånger, så jag berörs inte av det.

Liam betonade att det är skillnad på porr och porr men sa också att det är viktigt att vux­ na pratar med barn och unga om pornografi.

Samma sak säger alla unga som jag och min medförfattare kom att möta i arbetet med boken Visuell drog – om barn, unga och nätporr.

Min erfarenhet är att initiativet behöver tas av oss vuxna. Men den forskning som vi har tagit del av visar att de samtalen inte förs idag. En bidragande orsak är att många vux­ na saknar både kunskap och verktyg för att närma sig området.

Samtidigt som min bok Mitt ibland oss – kyrkans utmaning kring nätpornografi kom ut i somras presenterade Linköpings univer­ sitet en studie som jämför artonåringars porr­ konsumtion år 2004 med konsumtionen tio år senare. Den visar att svenska ungdomar överlag tittar mindre på porr i dag jämfört med tidigare. Samtidigt ökar den andel som

tittar varje dag – för pojkar från 11,2 procent till 26,1 procent. Bland flickorna ökar andelen högkonsumenter, från 0,5 procent 2004 till 1,3 procent 2014.

Hur många av de unga som sitter fast i ett beroende framgår inte av studien. Det är alar­ merande nog att var fjärde ung man i Sverige ser porr varje dag. Porrberoende är ännu inte en erkänd vetenskaplig term. När beroende­ begreppet utökades för några år sedan uteläm­ nades ”porrberoende” eftersom vetenskapligt stöd för diagnosen bedömdes saknas. Under de drygt fyra år när jag har arbetat med frå­ gor om unga och pornografi har jag mött så många som säger att de inget annat vill än att sluta se på porr, men att de inte kan. Hur kan det komma sig?

Väldigt enkelt kan man beskriva det som att vid porrkonsumtion frisätts ett av hjärnans viktigaste signalämnen, dopamin, och när dopa­minet flödar ut från nervtrådar i hjärnans belöningssystem och stimulerar receptorer på andra nervceller – då njuter vi. Men med tiden blir receptorerna mindre känsliga och behö­ ver mer och mer dopamin, för den porr som en gång var så upphetsande har inte längre samma effekt.

Porrkonsumenten har blivit ”avtrubbad”.

Många upptäcker också att saker de tidigare tyckte om och njöt av att ägna sig åt inte kan

mäta sig med den kick de får när de konsu­ merar pornografi. Åter till 17-årige Liam. Hans lärare hade varit tydliga med att de datorer som eleverna fick av skolan inte fick användas till något annat än skolarbete. Det brydde sig inte Liam och hans kompisar om.

– Hade de vetat att vi kollade på det vi gjorde så hade de hindrat oss. Det är jag helt övertygad om. Hade de vetat att jag inte kunde hantera det jag såg så hade de säkert tagit ett samtal med hela klassen (...). Jag hade väldigt bra lä­ rare på den tiden, och jag är övertygad om att de hade tagit tag i det, bara de hade vetat.

ulrica stigberg är präst på Fryshuset i Stockholm. De senaste åren har hon skrivit böckerna visuell drog – om barn, unga och nätporr tillsammans med Maria Ahlin (Kalla kulor förlag) och mitt ibland oss – kyrkans utmaning kring nätporno­ grafi (Libris förlag) och föreläst i olika sammanhang om unga, internetpornografi och pornografiberoende.

n r 1

2019

uppdrag mission

5

reportage

reportage Femton minuter om dagen

Femton minuter om dagen Rossing Center lär lärare att leda öppna samtal TEXT: ANNA BRAW BILD: ROSSING CENTER – ELEVERNA SÄGER ATT FEMTON MINUTERS SAMTAL OM DAGEN HAR ÄNDRAT DERAS SYN PÅ SKOLAN HELT OCH HÅLLET, SÄGER SARAH BERNSTEIN. HON LEDER ARBETET PÅ ROSSING CENTER, EN ORGANISATION SOM ARBETAR FÖR FRED OCH RELIGIONSDIALOG I DET HELIGA LANDET.

6

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

rädda för eleverna Förra veckan hade centret besök från det tys­ ka utbildningsministeriet, och Sarah Bernstein och hennes medarbetare tog med delegationen till en skola där lärarna har fått gå centrets 30-timmarsutbildning i dialogarbete.

– Många lärare här frågar efter verktyg, de säger att de inte alls har de verktyg som de skulle behöva för att kunna arbeta på ett bra sätt i sina klasser, berättar hon. En del av dem är rädda för eleverna och deras åsikter. En del säger att det inte är deras uppgift att arbe­ ta med dialog. Vi har kommit fram till att vi måste nå så många som möjligt, och genom att utbilda lärarna når vi hela deras klasser, så vi satsar mycket på lärare, både genom fort­ bildning och genom en kurs som har blivit en del av programmet på flera lärarhögskolor. Än så länge är det en valbar kurs, och målet är förstås att den ska bli obligatorisk, men vi är glada att vi har kommit såhär långt!

Det tar ett tag innan Sarah Bernstein kommer till telefonen den här onsdagen i slutet av oktober. Många ljud från kontoret hörs innan hon säger hej.

– Vi var mitt uppe i en mycket livlig diskus­ sion! säger hon genast. Det var lokala val här häromdagen, och resultatet kommer förstås att påverka var och en av oss men också hela organisationen. Och samtidigt pågick det en diskussion om en utvärdering av ett av våra program. Det var svårt att avsluta båda!

Kontoret är Rossing Center for Educa­ tion and Dialogue. Daniel Rossing, som dog 2010, grundade Jerusalem Center for JewishChristian Relations och ledde arbetet där, och Rossing Center omfattar nu också verk­ samheterna Education for Change, adasha Jerusalem Center for Interreligious Encounter, Healing Hatred, Dialogue and Identity och Fair Tourism Catalogue. Sarah Bernstein, som har sin bakgrund i juridik och konfliktlösning, leder arbetet på centret.

■ ■ ■

öppet samtal som start I den gymnasieklass som de tyska gästerna besökte hade lärarna bestämt sig för att börja varje skoldag med 15 minuters öppet samtal.

Ibland var det läraren som föreslog ett ämne, ibland någon elev.

– 15 minuter är inte mycket, och på så vis var det en liten förändring, säger Sarah Bern­ stein. Men de hade lyckats skapa en trygg plats (Sarah Bernstein använder begreppet safe space, red:s anm) i klassrummet för sam­ tal om konflikter. Eleverna sa till oss att det hade förändrat så mycket för dem, hela deras känsla för skolan och syn på den hade blivit annorlunda – för de förstod att lärarna inte bara var intresserade av deras prestationer utan ville samtala med dem.

De lärare som delegationen talade med be­ rättade att de hade upptäckt något oväntat: de visste att eleverna var stressade av studi­ erna, men de visste inte att det innebar att många helt hade kopplat bort att följa med i nyheterna.

– Samtalen har också gjort eleverna mer medvetna om vad som pågår i världen, och mer intresserade, säger Sarah Bernstein.

”vi måste lära känna varandra” Lärarutbildningarna är alltså bara en av verk­ samheterna på Rossing Center, även om det är den som för ut centrets budskap till flest människor. Sarah Bernstein tar emot många utländska gäster och grupper som vill se olika delar av arbetet och ta del av centrets arbets­ metoder.

– Tidigare kom de och ville tala om konflik­ ten här. De sa: ”Vi har inga problem hemma.”

Men nu verkar det som om hela världen behö­ ver vår lärarutbildning och allt det andra och att många av våra gäster har insett det. Världen verkar ha glömt hur man sköter svåra samtal.

Det slår mig gång på gång när jag träffar ut­ ländska gäster hur relevant vårt arbete känns.

Jag hoppas att alla människor ska förstå att vi måste glädjas över mångfalden, lära känna varandra – och samtala när det blir svårt. Vi kan inte bara knäppa med fingrarna. Det är en lång och utmanande process. ■

n r 1

2019

uppdrag mission

7

reportage

reportage På bara fötter

Många av favelorna i Brasilien styrs av droghandelsnätverken. På Barfotafolkets träffar syns en glimt av ett annat sätt att leva.

TEXT: ANNA BRAW BILD: ANNA BRAW OCH RICARDO SANTOS DE ANDRADE

Det är lördag eftermiddag. Fritidsgår­ dens lördagsprogram, ”Skolan som aldrig stänger”, har just avslutats, och nu drar en grupp tonåringar fram stolar och ställer dem i en cirkel i en samlingssal där det är lite svalare än utomhus.

18 stycken är de den här gången.

Alexinaldo är ordförande, och Luanderson är vice ordförande.

Ricardo Santos de Andrade och Tamires är de två vuxna som träffar gruppen varje vecka. Båda har själva vuxit upp i stadsdelen Santa Terezinha. Den ligger några kilometer från centrum i Alagoinhas, en stiftsstad i re­ gionen Bahias inland. Santa Terezinha är en ung stadsdel – för trettio år sedan var den landsbygd – och den är mest känd för att så många tonåringar blir skjutna, knivskurna och misshandlade till döds här. Ibland är det polisen som gör det, ibland är det bråk mellan jämnåriga, ibland är det drognätverken som avrättar konkurrenter eller svikare.

Unga män blir droghandlare eller drog­ kurirer, eller också börjar de missbruka dro­ ger själva. Unga kvinnor blir tidigt mammor ■ ■ ■

På bara fötter 8

En fast punkt för ungdomarna i favelan

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

– för några år sedan födde en flicka sin första son på sin 13-årsdag.

Men här finns sedan ett par år också Pés Descalços, en ungdomsgrupp startad på ini­ tiativ av en liten grupp tonåringar. ”vi försöker hjälpa andra” – Vi har colonias [ett slags dagläger, red:s anm] varje år i januari, berättar broder Rudolf som också arbetar på fritidsgården, och efter våra tonårscolonias 2016 var det några ungdomar som sa att de inte ville att det skulle ta slut. Vi frågade om de ville träffas på lördagarna, och de sa ja, så vi startade Pés Descalços, ”barfota­ folket”, tillsammans med dem. Vi trodde att det skulle ebba ut efter ett par veckor eller en månad.

– Men här är de! säger Tamires.

– Det hade vi aldrig kunnat tro, säger bro­ der Rudolf.

– Redan det faktum att de dyker upp är en stor glädje, säger Tamires. Och de har blivit fler!

– Gruppen har förändrats en del sedan star­ ten, säger Ricardo Santos de Andrade. Några

n r 1

2019

uppdrag mission

9

reportage På bara fötter

reportage På bara fötter

FAKTA

Bröderna från Taizé arbetar i Alagoinhas i norra

Brasilien på uppdrag av

det katolska stiftet där och

med stöd bland annat från biståndsorganisationen

Ricardo

Misereor i Tyskland.

Pes Descalços, ungdoms­

gruppens namn, syftar på

att skor är mycket ovanliga

Maria Joana

i Santa Terezinha – de

flesta där går i havaianas, flip-flops – och på deras

gemensamma beslut att

arbeta i största enkelhet

i de sammanhang där de

har fötts och vuxit upp.

FOTNOT Det här

reportaget är samman­

ställt av intervjuer gjorda

Tamires

Alexinaldo och Juanderson

vid två tillfällen – dels på plats i Santa Terezinha i

Brasilien i december 2016,

och dels på e-post i oktober

2018.

pojkar har försvunnit, några nya har kommit.

Men de flesta som var med då är faktiskt kvar.

Det känns som om vi är en stabil grupp.

Han berättar att varje samling har ett tema och att gruppen planerar dem tillsammans.

– Att diskutera idéer och planera är ett sätt att få dem att komma tillbaka, säger han. Och att vi försöker hjälpa andra.

en politisk medvetenhet Inför presidentvalet under hösten gick grup­ pen igenom de olika kandidaterna och deras ideologier och vallöften.

– Vi pratade om hur viktigt det är att rösta och ha en politisk medvetenhet, säger Ricar­ do. Resultatet av valet blev förstås en kris här.

Men också i vår stad har vi stora problem med politiker som bara arbetar för sin egen vinning

10

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

och som gör de sociala orättvisorna värre hela tiden. Vi är överens om att vi inte tycker om den nye presidenten, men vi vet ju ännu inte om hans idéer kommer att påverka oss här i Alagoinhas. Det finns redan så många dåliga idéer här – vi hoppas på goda idéer …

Han berättar att Alexinaldo och Luander­ son är noga med att alla i gruppen måste be­ handla varandra som syskon i Kristus och att de ska hjälpa varandra – men inte bara var­ andra, utan också människor som de möter i sin vardag i Santa Terezinha.

– De båda leder gruppen tillsammans och tar ställning på ett sätt som gör att de andra ser upp till dem och som gör gruppen själv­ ständig. Men det är alltid svårare att engagera flickorna här – de håller sig lite på avstånd och har andra intressen. Så vi måste arbeta mer för att få med fler flickor i gruppen.

ta med något att bjuda på Innan gruppen startades gjorde andra vuxna på fritidsgården några försök att samla ton­ åringar. Vid ett tillfälle skulle en grupp åka in till en plats i centrala Alagoinhas där många hemlösa håller till. Planen var att fråga om de ville spela fotboll en stund.

– Men när vi skulle åka sa en av pojkarna: ”Men ska vi inte ta med oss något att bjuda på?” berättar Joao som också hjälper till på fritids­ gården. Den här pojken kommer från ett hem där det mesta saknas, men han ville bjuda de hemlösa på ris och bönsås. Så vi flyttade fram avresan ett par timmar och lagade mat först.

Den händelsen gav Ricardo en ny idé, och för ett tag sedan blev den verklighet: grup­ pen reste till regionhuvudstaden Salvador och besökte Comunitario de Trinidade, en kom­ munitet som bor i en övergiven barockkyrka i staden och som består av en majoritet före detta hemlösa. Medlemmarna sover på golvet i kyrkan och bjuder in gäster att göra detsam­ ma, och de går ofta ut med mat på stan för att dela med sig.

– Det är det bästa vi har gjort, säger Ricardo.

Vi fick fin kontakt med dem och kunde uppleva lite av deras verklighet, inte minst genom de måltider som vi åt med dem. Det var viktiga dagar för oss. Jag hoppas att vi får vara med om fler sådana ögonblick tillsammans i gruppen. något annat än vardagen I ringen av stolar den här lördagen sitter Mi­ chele, som har slutat att komma till skolan därför att det är så mycket att göra hemma.

Här sitter Graciliano, som får skriva sin mammas namn när det behövs eftersom hon inte har lärt sig att göra det själv, och Gerci­ liano, som fortfarande kämpar med att lära sig att skriva sitt eget.

Här sitter en ung kvinna som är moster till sina egna småsyskon eftersom hennes biolo­

giske pappa gjorde inte bara hennes mamma utan också mammans tonårsdöttrar med barn.

Alla ungdomarna i Barfotafolket har haft bröder eller vänner som har blivit skjutna av polisen eller i uppgörelser mellan olika gäng.

De vuxna som känner dem vet att några av dem själva också är inne i drogvärlden. Men i ett par timmar på lördagseftermiddagen lever de ett annat liv.

– Jag vill hjälpa dem att växa, och jag hop­ pas att vi kan ge dem något annat än det som de upplever i sin vardag, säger Tamires.

För att få igång samtalet igen frågar hon: – Vad skulle ni ha gjort om ni inte hade varit här idag?

Alla skrattar.

– Sovit!

– Jobbat!

– Hållit på med min telefon …

Ingen nämner drogerna.

– Varför kommer ni hit? frågar Tamires.

– För att träffas och prata, säger någon.

– För att diskutera! säger en annan.

De hjälps åt att räkna upp teman som de har haft för träffarna: sexualitet, våld, abort, rasism, fördomar, vardagsproblem, problem som finns i gruppen och utanför gruppen, det samhälle de lever i …

– Nästa gång ska vi prata om religions­ rasism och fördomar mot människor som tror annorlunda, säger en av dem. Det är bra att bli bekant med olika sätt att se på saker.

Vad har de unga i Barfotafolket för fram­ tidsplaner och framtidshopp?

– Om de unga här hoppas på något så är det att kunna klara sig igenom livets svårig­ heter, säger Ricardo. Men gruppens stora ge­ mensamma plan är att försöka hjälpa fler. De pratar om att ”rädda” de unga som har varit med men försvunnit iväg och om att försöka bjuda in fler till vår gemenskap, att hålla fast vid den gemenskap som vi får vara med i efter­ som vi alla är ett i Kristus. ■

n r 1

2019

uppdrag mission

11

enkäten Stöd och hoppfulla tecken

Stöd och hoppfulla tecken

Sett från ditt perspektiv, vad är det viktigaste som samhället och kyrkan kan stötta tonåringar och unga vuxna med just nu?

Och vad ser du för hoppfulla tecken?

De frågorna har tolv personer i olika delar av Sverige och världen svarat på.

BILD: CHARLOTTA BÄCKSTRÖM

BILD: HÅKAN SJUNNESSON

enkäten

NAMN: BIRGITTA SIMMA

NAMN: MICHAEL WEKESA SIMIYU

NAMN: JOAKIM OLSSON KRUSE

BOR I: LULEÅ

BOR I: LOKICHOGGIO I NORRA KENYA

BOR I: VÄSTERÅS

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR STIFTSADJUNKT I

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR HUVUDLÄRARE

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR KÖRLEDARE OCH

LULEÅ STIFT OCH SKRIVER JUST NU

PÅ HANNA EMURIAKIN PRIMARY

ORGANIST I VÄSTERÅS DOMKYRKA,

EN BOK OM SAMISKT KYRKOLIV – HAR

SCHOOL

DÄR JAG LEDER DOMKYRKANS

TIDIGARE ARBETAT MED DE SAMISKA KONFIRMATIONSLÄGREN OCH SOM

■ ■ ■ Mitt arbete är att hjälpa

UNIVERSITETSPRÄST

unga människor att tillgodogöra sig

■ ■ ■ Det finns allvarliga

de behöver för att kunna förverkliga

den kunskap och de färdigheter som

problem förknippade med ungas

sina drömmar och försörja sig.

mötesplatser och engagerade

viktig roll i deras utveckling genom

psykiska ohälsa. De behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har

förmågan att se och möta dem, tid

att lyssna, ställa frågor och stå kvar.

Det finns en styrka inom de

Kyrkan och samhället kan spela en

att ge dem moraliskt och andligt

stöd. De flesta i Turkana-folket

och många kenyaner lever under

samhällsinstanser.

FORTBILDNINGAR OCH KURSER I ATT ARBETA MED POJKARS OCH TONÅRSKILLARS SÅNG OCH NÄRVARO I KYRKAN.

■ ■ ■ Det absolut viktigaste

vi kan ge de unga är tid! De är

artiklar som visar på den dåliga

många av dem dör unga.

engagemang från kyrkan och andra

GOSSKÖRSFÖRENING. LEDER

kriminalitet är stora problem, och

och upptäcka den kraft som älskar att det finns ett aktivt arbete och

ORDFÖRANDE I SVENSKA KYRKANS

stressade. Vi vuxna är stressade.

sårbara och utsatta – sjukdomar och

och bär oss. Det är också hoppfullt

SAMT MARIAKÖREN, OCH VICE

fattigdomsgränsen, och det gör dem

unga själva som är kreativt läkande om de får hjälp att växa inifrån

GOSSKÖR OCH HERRKÖR

Det görs undersökningar och skrivs

sedan ordnar vi konferenser och

kommit in i skolan och i kyrkan. Jag

med de unga själva. Killarna jag

tror att det kommer att göra dem till framgångsrika medborgare i

de lärt känna mig och jag frågar

om hur de mår på riktigt tar det en

stund innan de fattar att det inte är ett utvecklingssamtal, utan att jag

faktiskt bryr mig. När de sedan fattat att jag inte har bråttom utan att just de är viktigast just nu är det som

att trycka på en knapp: då kommer tankar och oro om skola, föräldrar,

kompisar, mobbing, attityder, krav,

stress, relationer, mansroller att leva upp till ... Och det visar sig ofta att

de har absolut ingen alls att prata

med. Där har Svenska kyrkan en jätteviktig uppgift!

möter har så mycket krav på sig,

hemifrån och från skolan. Det enda

som de hör är allt som är dåligt och

bästa sättet att komma bort från

såklart förväntningar och krav, men

fattigdomen i våra samhällen.

på allvar. Men de är ännu ovana: när

möten om det, istället för att prata

framtiden, för att ha utbildning

och att leva närmare Gud är det

mer och mer OK för killar att prata

psykiska hälsan bland unga – men

Jag ser hopp hos många unga

i Turkana-Kenya idag, för de har

Vad jag märker tydligt är att det blir

det de inte gör. I mina körer finns

de får istället varje vecka visa vad

de är bra på och behöver inte vara

rädda att bli betygsatta eller få

reprimander om de en gång inte är på topp.

12

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

BILD: MAGNUS ARONSSON

n r 1

2019

uppdrag mission

13

enkäten Stöd och hoppfulla tecken

NAMN: RIVER HE BOR I: KUNMING, YUNNAN, KINA ÄGNAR MIG ÅT: ÖVERSÄTTER BÖCKER FRÅN JAPANSKA TILL KINESISKA OCH ÄR PROJEKTLEDARE FÖR KULTURPROJEKT MED KONSTUTÖVARE FRÅN OLIKA LÄNDER

■ ■ ■ Det finns lokala politiker

och organisationer som har börjat

arbeta med tonårsgraviditeter,

illegala aborter, droger, HIV … och

det är ju väldigt typiska och svåra

utmaningar som hör ihop med

ungas hälsa. Men hälsa är ju inte

bara fysisk hälsa utan också psykisk,

särskilt för de unga vuxna som just

har tagit klivet ut i världen. Glappet

mellan förväntningar och verklighet kan resultera i oro, press och till och

med depression, och de kan hamna i en ond cirkel.

För den psykiska hälsans skull

borde vi öppna fler kanaler för unga människor så att de kan släppa ut negativa känslor, som stödsamtal

och samtalsterapi. En del skolor har

börjat anställa kuratorer, och det

kyrkan kan göra är att hjälpa dem

att hitta det som är värdefullt och

hållits tillbaka av debatter som får

dem att framstå enbart som offer.

Om samhälle och kyrka arbetade

att inse att de är värdefulla.

tillsammans med att skapa rum för

att ett lyckligt liv för ett barn inte

bli lyssnade till, då skulle vi kunna få

Fler och fler familjer här inser

bara kan bygga på pengar och saker.

Hälsan, den fysiska och psykiska, är det viktigaste.

unga att uttrycka sina åsikter och

en väl sammansatt grupp framtida

ledare. En stark betoning på att

de unga ska få utveckla kunskaper

och färdigheter i fredsbyggande är

avgörande.

NAMN: ZION WILLIAM

BOR I: ARUSHA, TANZANIA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR

Och ett hoppfullt tecken är att

det händer, till exempel här på

St. Constantine’s i Arusha. Om vi

KOMMUNIKATIONS­ANSVARIG PÅ

börjar undervisa de yngsta barnen

SCHOOL (FÖRSKOLA–GYMNASIUM),

tills de är vuxna, kommer de att

MSICHANA (UNG. EN FLICKAS

grundvärderingar som ger oss ett

ST. CONSTANTINE’S INTERNATIONAL

i fredsbyggande, och fortsätter

ARBETAR OCKSÅ MED FAHARI YA

ha en djupare förståelse för de

STOLTHET), EN ORGANISATION

fungerande samhällsliv.

NAMN: JAKOB SCHWARZ BOR I: UPPSALA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR BETEENDEVETARE,

ORDFÖRANDE FÖR SVENSKA

FÖRFATTARE OCH FÖRELÄSARE

KYRKANS UNGA SEDAN AUGUSTI

– DET INNEBÄR ATT JAG SKRIVER

FÖRRA ÅRET

OCH PRATAR OM PSYKISK SJUKDOM, FRAMFÖR ALLT SJÄLVSKADEBETEENDE,

■ ■ ■ Det viktigaste som

samhället och kyrkan kan göra för

det kommer till kyrkan specifikt

FÖRSTÅELSE RIVER MURAR.

tänker jag att det handlar om att erbjuda en plats där de får prata

om de existentiella frågorna: varför

finns jag till? Här har kyrkan lång

erfarenhet, och nu mer än någonsin

är det viktigt att ta vara på den erfarenheten.

konflikter med olika orsaker kan

OCH ATT HJÄLPA. KUNSKAP OCH

NAMN:TOMMIE SEWON

NAMN: ULRIKA GEINÄS

BOR I: HÄGERSTEN, STOCKHOLM

BOR I: GÖTEBORG

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR MUSIKER OCH

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PSYKOTERAPEUT

PEDAGOG I SVENSKA KYRKAN

OCH FAMILJETERAPEUT MED EN TEOL

OCH PÅ FRYSHUSET, LÅTSKRIVARE,

KAND OCH STUDIER I SOCIALT ARBETE,

OCH FRILANSAR SOM FÖRELÄSARE,

DIAKONVIGD I SVENSKA KYRKAN.

BLAND ANNAT MED MIN BOK

I SAMTAL MÖTER JAG ALLTFÖR OFTA

PRATA OM LIVET MED EN PENNA, EN

MÄNNISKOR SOM HAR TAGIT SKADA

SKRIVMETODBOK FÖR ALLA SOM VILL

AV OSUND TRO, OCH DÄRFÖR ÄR

UPPMUNTRA UNGA TILL LIVSSAMTAL

MITT FOKUS ATT SAMFUNDEN MÅSTE

GENOM SKRIVANDE

BLI BÄTTRE PÅ ATT LYFTA DE SVÅRA

■ ■ ■ Se och bekräfta utöver

FRÅGORNA.

■ ■ ■ Det borde inrättas Frys­

■ ■ ■ Tid och synliggörande.

prestationer och yta, hjälpa

samtalsgrupper och böcker om

förverkligandet, skapa rum

föreningar kan erbjuda verksamhet

Att skapa trygga rum, i kyrkan och i

existentiella frågor. Jag skriver under

gemenskap och ett liv utifrån en

Jag ser sådant som poddar,

psykisk ohälsa som hoppfulla tecken.

samhället i stort, är viktigt för att ge

unga att hitta sin grej och stötta

för samtal om värderingar och

huset i varje stad, där samfund och

på Fryshusets vision och värdegrund:

schyst etisk kompass.

genom sina passioner förändra

tonåringar och unga vuxna inom

världen.”

samfunden. Ungdomspastorer

ohälsa bland unga, och det

vara unga ledare. Unga idag är

socialt arbete så att de har kunskap,

hoppfullt!

använda sociala kanaler och kreativa

ungdomskontext. Samfunden borde

engagemanget är fantastiskt och

Många unga idag vill ta ansvar,

duktiga på att nätverka och på att

verktyg. De lär sig källkritik tidigare, och att ifrågasätta normer.

med någon som är utanför den

den är något mellan familjen och

medverkan i fredsbyggande har

2019

att ta initiativ och vara förebilder med sund tro för sin generation.

bygga upp regionala ekumeniska

beslut ska fattas och när planer ska

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

måste bejaka de unga och hitta ett

språk­bruk som i större utsträckning

samtals­mottagningar där

vara sig själv och känna sig trygg.

göras. Det är uppenbart att ungas

gör motstånd mot att innefattas i

redan givna strukturer. Samfunden

perspektiv och förståelse för nutida

människor får möjlighet att sätta

För unga människor tror jag att

och i klimat- och miljöfrågor och

ett sökande i existentiella frågor. De

borde, förutom teologi, studera

samhället och kyrkan stötta unga

genom att be dem att vara med när

gemang för människors utsatthet

Tillvaron är komplex också för

inte behöva gömmas undan.

engagerar sig också i organisationer

Unga människor idag har ett

ökat globalt perspektiv, ett enga-

för att stötta ungdomar till ökad

”Vi gör det möjligt för unga att

vara sig själva. Psykisk smärta ska

kristna sammanhang och utgår från

att tro och liv är komplext.

tilltalar dem och ger dem möjlighet

unga mod och möjlighet att våga

Det är hoppfullt att tabut kring

som jobbar med att belysa psykisk

■ ■ ■ I en värld som hotas av

PRATA OM DET SVÅRA, BLIR DET OCKSÅ ENKLARE ATT BE OM HJÄLP

ohälsa som många lider av. När

EKONOMISK UTSATTHET SKA PUBERTETEN

HOS UNGA. BLIR DET LÄTTARE ATT

unga idag är att möta den psykiska

psykisk ohälsa minskar! Allt fler

FÅ BINDOR NÄR DE KOMMER I

BOR I: MJÖLBY, ÖSTERGÖTLAND

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FÖRBUNDS­

SOM JAG HAR GRUNDAT FÖR ATT

FLICKOR SOM LEVER I SOCIAL ELLER

NAMN:THÉRÈSE ERIKSSON

är bra.

Kyrkan är en plats där man kan

14

samhället. Det viktigaste som

BILD: MAGNUS FOND

BILD: ZANDRA ERIKSHED

enkäten Stöd och hoppfulla tecken

ord på sin livssituation tillsammans

egna sfären, har förståelse för

n r 1

2019

uppdrag mission

15

En trygg plats

annat utbildade vi tusentals unga konfirmandledare på stiftsnivå.

Jag möter många av dem nu, som unga vuxna, och de berättar om

Pauline Wanjiru Njiru har talat med kenyanska ungdomar om deras behov

vilken gigantisk skillnad uppdraget

som ideell ledare gjort i deras liv. De är starka, kristna, vuxna individer

som lever i en livslång relation med sin kyrka.

Ett exempel: en studiekamrat till

mig är en av de unga konfirmand­

TEXT: KYRKORNAS VÄRLDSRÅD ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING: ANNA BRAW

ledare som jag fick glädjen att

utbilda. Hon talar ofta om sin

tid som ung konfirmandledare

i Svenska kyrkan och vad det har

NAMN: NIKLAS HOLMSTEN BOR I: NYBRO ÄGNAR MIG ÅT: ÄR UNGDOMSPRÄST I NYBRO PASTORAT

NAMN: BRITT-MARIE FRISELL BOR I: ÖSTERSUND ÄGNAR MIG ÅT: HAR TIDIGARE ARBETAT I SVENSKA KYRKAN I 30 ÅR, FÖRST SOM FÖRSAMLINGSPEDAGOG

att mycket av grunden till vårt

självförtroende och svårigheter att

och erfarenheterna därifrån. Hon

– en osäker identitet, brist på

berättar om sin starka relation till

kyrkan klev fram ännu mer för att,

hon har fått, pekar på de olika

Jag skulle önska att Svenska

det ju mycket om. Församlingen

ANNAT UNGA KONFIRMANDLEDARE.

stressen, en plats för absolut vila,

VETARE OCH HR-SPECIALIST.

direkt efter gymnasiet möter

en plats där vi på alla sätt undviker

■ ■ ■ För unga människor är

kyrkan har resurser, och vi skulle

en plats där alla kan vara sig själva,

I HÄRNÖSANDS STIFT MED BLAND NU STUDERAR JAG TILL PERSONAL­

yrkesval nu finns i engagemanget

klara sig på egen hand.

OCH SEDAN SOM STIFTSKONSULENT

kan vara en plats där vi minimerar

tillsammans med andra, stödja

unga vuxna på väg ut i vuxenlivet.

Många som inte vill plugga vidare oöverstigliga hinder. Vi i Svenska

kyrkan och om den framtidstro

möjligheter som församlingen gav

henne och säger att den verksamhet hon fick vara en del av lät henne vara ett redskap för andra men

också var betydelsefull för henne

själv. Uppdraget som ung ledare

tillsammans med andra i samhället

finns med i hennes val av utbildning,

behöva fundera på om man riskerar

svårigheter, och det kan uppstå

vuxna. Vi kan forma mötesplatser

sätt att se möjligheter. Ett starkt

tänka på vem man ska sitta med

som får stora konsekvenser i livet.

en människa som får möjligheten

utbildning som kan vara den rätta,

på beslutsfattande – man ska inte att bli bortvald, till exempel, eller

när man äter. Det hoppfulla är att

att vila och vara sig själv ofta får en

fantastisk förmåga att se andra.

arbetsmarknad ofta förenade med en segregation och en alienation

kunna arbeta för att stärka unga och hjälpa de unga att hitta en

mening i vardagen, speciellt de

Det är inte självklart att veta vilken

som inte på egen hand klarar av

och allt färre fortsätter att studera

möjligheter till studier och jobb

direkt efter gymnasiet. De flesta tar

att ta vara på tiden i väntan på

eller på eget boende. Vi skulle kunna

några år med tillfälliga jobb för att

stötta unga som ska välja utbildning,

är det i början svårt att hitta något

att skapa fler praktikplatser och

fundera. För de unga som vill arbeta

och vi skulle kunna hjälpas åt med

mer än bara timanställning eller

försöka skapa arbetstillfällen som

omöjligt för dem att lämna

är helt säker på att det också skulle

visstidsanställning. Det är nästintill

föräldrahemmet, eftersom ett eget

är öronmärkta för unga vuxna. Jag

resultera i mycket som vore positivt

boende oftast kräver just en fast

för både kyrka och samhälle.

Att ha en utbildning, ett arbete

kyrkan satsade jag mycket på

anställning och en bra lön.

och ett eget hem bygger en ung

människas identitet, och när

I mitt tidigare arbete i Svenska

tonåringar och unga vuxna. Bland

BILD: STEPHEN NDORIA

utbildning, bostadsmarknad och

hierarkier, prestationskrav och krav

16

det saknas kan det bli tvärtom

■ ■ ■ Vi som kyrka måste försöka

förstå hur unga mår, och det talas

betytt för henne. Vi är överens om BILD: ALBIN HILLERT

intervju

enkäten Stöd och hoppfulla tecken

hennes självförtroende, hennes hoppfullt tecken!

Jag önskar att kyrkan alltid skulle

se sig som en möjliggörare, framför allt för unga människor!

När Kyrkornas Världsråds Pauline Wanjiru Njiru frågade ungdomar i

Nairobi och Kakamega

County om deras vardag

fick hon höra mycket om sexuellt våld.

■ ■ ■

”Att ha en sponsor.” ”Prostitution.” ”Våldtäkt.”

Det är tre vardagsföreteelser för gymnasister i Östafrika. De flesta av dem har få eller inga trygga platser där de kan samtala med vuxna, inte ens i kyrkorna.

I september träffade Pauline Wanjiru Njiru, som är präst och regionskoordinator i Öst­ afrika för Kyrkornas Världsråds arbete Ecu­me­ ni­cal hiv and aids Initiatives and Advocacy (wcc-ehaia), gymnasieelever i Kakamega County och i Nairobi i Kenya.

– De berättade att en sponsor är en vuxen som förser en tonåring med det som han eller hon behöver eller vill ha – i utbyte mot sex, säger Pauline Wanjiru Njiru. En del tonåringar kan inte få basvaror som till exempel mensskydd hemma, och då måste de komma på ett sätt att få tag på dem. Sexuellt och gender­baserat våld i form av våldtäkter används också av en del jämnåriga pojkar för att trycka ner flickor, eller för att ”uppfostra” dem om de bedömdes vara ”svåråtkomliga”.

Men trots att hiv och aids är vanligt talar vuxna i skolorna och i de kyrkor som driver skolorna mycket lite om ungas utsatthet och sårbarhet, enligt henne.

– I skolorna är de upptagna med studiere­ sultaten, och kyrkorna låtsas inte veta om vad som pågår, säger hon. Det var en chock för mig att höra att våldtäkt inte ses som ett brott utan som ett sätt att tillrättavisa en flicka som sägs ha förolämpat en pojke, och pojkarna sa också att våldtäkter inte anmäls eftersom det skulle vara stigmatiserande för flickorna.

Pauline Wanjiru Njiru berättar att många verkade vara omedvetna om risken för hiv och aids – eller verkade strunta i den.

– Pojkarna verkade inte riktigt vara insatta i konsekvenserna, och det fanns en miss­riktad ”hjältedyrkan” när pojkar hade sex med mer än en flicka.

Hennes samtal med gymnasisterna var en del av wcc-ehaia:s strategi: medlemskyrkor ska få stöd i sitt arbete i de skolor de äger eller driver så att de kan ordna så kallade safe spaces där eleverna kan få adekvat informa­ tion om hiv och aids och särskilt om hur man undviker risker och om hur behandling går till.

65% av världsdelen Afrikas befolkning är 25 år eller yngre, och tack vare det kan de unga skriva om spelreglerna – det är en av hennes förhoppningar efter mötena.

– När det finns safe spaces och eleverna får information har de också möjligheten att sam­ tala om svåra ämnen som sexualitet, säger hon.

■

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

n r 1

2019

uppdrag mission

17

intervju

intervju ”Jag tar dig på allvar”

”Jag tar dig på allvar” Elin Santell uppmanar till samtal med unga – VI HAR SJUKVÅRD FÖR ATT TA HAND OM BÅDE DEN FYSISKA OCH DEN PSYKISKA HÄLSAN, MEN VEM STÅR FÖR ATT VÅRDA DEN EXISTENTIELLA? FRÅGAR ELIN SANTELL. HON HAR SAMTALAT MED MÅNGA UNGA – OCH HON UPPMUNTRAR ANDRA VUXNA ATT OCKSÅ GÖRA DET. TEXT: CHRISTINA ZAAR BILD: BJÖRN AXEL JOHANSSON

■ ■ ■ När Elin Santell

och jag påbörjade arbetet med boken Samtal med unga på liv och död (Verbum) för drygt tre år sedan var ämnet ungas självmord tabu.

Det har hänt mycket sedan dess. Fortfa­ rande behövs mer kunskap och fler samtal om självmord, hälsa och välbefinnande bland unga.

Som ung och nyvigd diakon fick Elin Santell vara med om att flera unga begick självmord i det område där hon var verksam. Efter de upplevelserna deltog hon i utbildningen ”Stöd för barn och unga i sorg” på Ersta Sköndal hög­ skola. Hon hade även kontakt med psykiater Ullakarin Nyberg, som forskar om självmord.

Av Ullakarin fick Elin lära sig att det inte är farligt att tala om självmord, som många sa.

Tvärtom är det en förebyggande åtgärd.

18

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

För två år sedan kom vår bok ut, och sedan dess har Elin talat i ämnet många gånger och på många ställen.

Hon har varit på Gotland och föreläst för de flesta anställda inom Svenska kyrkan på ön, hon har haft kurs i Växjö stift för blivande diakoner, präster och musiker, hon har utbildat alla som svarar i jourhavande prästs telefo­ ner. Hon medverkade när ämnet självmord behandlades i tv våren 2017 i programmet ”30 liv i veckan”.

De ideella organisationerna Suicide Zero och Mind arbetar också ständigt med att öka kunskapen och minska antalet självmord.

– Hela frågan har flyttats från mörker och skamstämpel till något som är svårt men som ändå går att tala om, säger Elin.

Hon vill dock inte enbart rikta in sig på självmord och förebyggande arbete.

– Vi har sjukvård för att ta hand om både den fysiska och den psykiska hälsan, men vem står för att vårda den existentiella? Människan är ändå kropp, själ och ande.

Elin Santell menar att det i grund och bot­ ten är varje kristens uppdrag att värna sina medmänniskor, särskilt de unga som inte har så lång livserfarenhet. ”Jag tar dig på så stort allvar att din blotta existens är viktig för mig” – så bör vi tänka, anser Elin. Hon understry­ ker också att sjukvårdens anställda erkänner behovet av existentiell hälsa. Sjukvården vet att kyrkan har speciella kunskaper inom det området.

– En av de allra vanligaste vardagslögnerna är svaret ”ja” på frågan om vi mår bra, säger

VÄRT ATT VETA ■

Tala om det! Det är psykiater Ullakarin Nybergs viktigaste råd

till den som tror att en anhörig eller vän har självmordstankar.

■

Fråga med allvar hur det står till, lyssna noga på svaret.

Att lyssna är viktigast av allt.

■

Det händer att unga under 15 år begår självmord, men det är mycket ovanligt.

■

Den som blir hejdad i ett självmordsförsök gör ytterst sällan om det.

■

Självmord är nästan alltid resultat av ett outhärdligt lidande, ytterst sällan av ett rationellt övervägande.

■

Suicid är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i åldern 15–29 år och den näst vanligaste bland män i samma ålder.

■

1 134 personer, 783 män och 351 kvinnor, dog av självmord i Sverige år 2016.

Elin. Tänk tanken att vi slipar bort den där fa­ saden och inser att vi också är lidande människor, att glädjen finns samtidigt med lidandet. Unga människor kastas ofta snabbt mellan sorg och glädje. Då är det de vuxnas uppgift att bekräfta att båda finns och att visa att vi behöver lära oss leva med både ljuset och mörkret.

Många unga hamnar någon gång i förtviv­ lan, ibland till den grad att livet känns menings­ löst. Då är det tid att fråga hur den unge mår, att fråga på allvar och att invänta svaret. Det finns hjälp att få.

Självmordsfrekvensen i Sverige sjunker, utom bland unga där den ligger stilla. Ofta sägs att både vuxna och unga, till och med barn, är stressade. Vad beror det på?

– Jag tror att vi ofta har orimliga och orea­ listiska förväntningar. Vi är alltid aktiva, så hjärnan får sällan vila. Det är viktigt att tala om att barn och unga sällan får stilla sig, bara vara och ha lite tråkigt.

Hjärnan är inte fullt utvecklad förrän i mitten av tjugoåren. Då först är konsekvens­ tänkandet klart. Fram till dess finns rester av barnets magiska tänkande kvar. En ung pojke eller flicka kan önska sig döden och himmel­ riket utan att på riktigt begripa att döden är oåterkallelig.

För unga och för vuxna påminner hon om bönen som ett välgörande sätt att tala med Gud och med sig själv.

– Bönen har en meditativ funktion. I bön riktar vi oss inåt och övar på att föra ett inre samtal. I bönen lär vi oss stå ut med att vara med oss själva. ■

n r 1

2019

uppdrag mission

19

intervju

intervju ”Jag försöker lyssna”

”Jag försöker lyssna” Mei Mei arbetar med ungdomar i en Hongkong-församling TEXT: ANNA BRAW BILDER: PRIVATA

20

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

n r 1

2019

uppdrag mission

21

intervju ”Jag försöker lyssna”

FAKTA HONGKONG

Hongkong är en så kallad

särskild administrativ region

i södra Kina och består av

Hongkongön, Kowloon,

Nya territorierna och de

utanförliggande öarna,

sammanlagt drygt 1 000

kvadratkilometer. Området var brittisk koloni i mer än 150 år

och förenades med Kina 1997.

Av de mer än sju miljoner

invånarna är ungefär en halv

miljon kristna. Många av de

kristna kyrkorna driver skolor.

FAKTA DEN ANGLIKANSKA

KYRKAN I HONGKONG

Den anglikanska kyrkan har funnits i Hongkong

sedan 1843, och Diocese of Victoria grundades 1849.

Den anglikanska

intervju ”Jag försöker lyssna”

– Det är många unga som går i kyrkorna här i Hongkong, i alla fall om jag jämför med de församlingar där jag har varit i Europa, säger Mei Mei Catherine Tse. Hon har just kommit hem efter en vanlig arbetsdag: först nio till arton på Hong Kong Christian Churches Union, där hon har hand om utbytesprogram för kinesiska församlingar och förmedlar kollekter, och sedan halv sju till halv tio på ett av stadens universitet, där hon läser ett masterprogram i socialt arbete.

– Jag har det som många andra här, säger hon. Först är det viktigt att komma in på rätt skola, sedan att komma in på rätt gymnasium så att man har en bra chans att komma in på universitetet, sedan är det jätteviktigt med gymnasiestudierna, och så kommer man för­ hoppningsvis in på universitetet. Efter examen ska man arbeta, intensivt, men efter ett tag ska man studera igen – man måste göra karriär här.

■■■

domkyrkan heter St. John’s.

Förändringarna i Hongkong

och Kina sedan dess har

påverkat kyrkan mycket, men sedan 1998 bildar Hongkong Islands stift tillsammans med Western Kowloons stift, Eastern Kowloons

stift och Macau, som kallas

missionsområde, The Province

of Hong Kong Sheng Kung

Hui. Dess förste ärkebiskop var Peter Kwong, och nu är Paul

Kwong både ärkebiskop och

biskop i Hongkong Islands stift.

22

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

”nu tävlar skolorna” Mei Mei Tse själv har inte gått den mest själv­ klara vägen – hon har bott i Europa i ett par år och bland annat arbetat som volontär hos en kommunitet som lever tillsammans med hemlösa i Bryssel. Men nu är hon tillbaka i sin hemstad, arbetar, studerar och lägger många timmar varje helg på ungdomsgruppen i sin församling.

– Mina föräldrar flyttade hit från Kina 1989, när jag var sex år. Deras föräldrar hade bott här sedan 1970-talet. Att flytta till Hongkong var det enklaste sättet att lämna Kina på den tiden. Jag kom in på en anglikansk skola här, och många av de som är unga nu har också lärt känna den kristna tron därför att de har gått i olika kristna skolor.

Att växa upp i Hongkong har länge inne­ burit att leva under hård press, men Mei Mei Tse säger att mycket har förändrats under de senaste åren:

– När jag började skolan gjorde jag inte så mycket läxor, och vi vande oss lite i taget vid prestationskraven. Nu tävlar skolorna, trycket på eleverna ökar, och det är många unga som inte mår bra. Det har blivit vanligt med själv­ mord – jag har hört om tio bara i år.

rådgivningscenter Mei Mei Tse beskriver sin församling som ett slags rådgivningscenter: det finns kurator, socialarbetare och en hr-person som är bered­ da att ta emot tonåringar och unga vuxna och samtala med dem. Äldre ungdomar fungerar som ledare för de yngre.

– Det första året när någon kommer är re­ lationen kanske inte så djup, säger hon. Men det blir mer och mer samtal. Vi har så tråkiga liv här: vi tänker bara på studier. Familjerna påverkar de unga mycket. Om någon alltid pratar och dominerar gruppsamtalen försöker jag förstå varför. Det finns också många som tycker om att komma hit men som inte vill delta i något. Jag ser dem sitta och leka med sina telefoner under samlingarna. Det är inte lätt … ”viktigast att lyssna” Hon berättar att för den som inte är akade­ miskt begåvad finns det i stort sett ingen fram­ tid i Hongkong.

– Det är så många av våra tonåringar som är så begåvade, men konst, musik och dans får inte plats här. ”Vi” bryr oss bara om finans­ världen. Man ”ska” studera medicin, ekonomi eller juridik.

Församlingens – och alla församlingars – trångboddhet gör att ungdomsgruppen bara kan ha sin lokal i ett par timmar åt gången.

Sedan ska någon annan grupp använda den.

– Det är svårt att betona gemenskap, men vi får dela det mesta med varandra i försam­ lingen, säger Mei Mei Tse. Jag har lärt mig

mycket om kommunitetsliv i Europa, och det är svårt att tillämpa det.

Men en lärdom använder hon ofta: – Jag var hos en ignatiansk systraorden. Här är det så lätt att vilja vara andlig ledare och ge råd. Vi lyssnar inte, vi pratar jättefort. Men hos systrarna lärde jag mig att lyssna, och jag tyckte om deras sätt att lyssna på mig. Jag tycker mycket om att prata med människor, såklart, men jag undrar om inte det viktigaste vi kan göra för våra ungdomar här är att lyssna till dem. ■

”Det är så lätt att vilja vara andlig ledare och ge råd, men jag försöker lyssna”, säger Mei Mei Tse.Varje helg möter hon en stor grupp ungdomar och unga vuxna i en anglikansk församling i Hongkong.

n r 1

2019

uppdrag mission

23

betraktelse En människa

En människa NADIA MURAD OCH DEN SISTA FLICKAN ALBERT BONNIERS FÖRLAG 2018 ÖVERSÄTTNING:

på ett samtal som får pulsen och

bestämde sig för att ändra filmens

serna travas på hög. Snart har de

lättillgängligt, och tillsammans

nyhetssändningarna därifrån.

dock ett gemensamt mål: att få slut på katastroftänkandet. De börjar

MANNE SVENSSON

prata om det som känns, och år 2014

världen lyssnar

år, runt 200 poddavsnitt och mäng-

Den stora poängen med Nadia Mu-

rads självbiografi är naturligtvis inte berättargrepp, detaljrikedom eller

blir samtalen till Pillerpodden. Fyra

der av föreläsningar senare kommer nu boken Ryck upp mig!.

Förlaget kallar Ryck upp mig! för

bildmaterial, utan det lika förfärliga

en ”handbok i psykisk ohälsa, fylld av

taget finns. De senaste åren har ett

och humoristisk distans” – en be-

som fantastiska i att den överhuvudokänt antal yazidiska unga kvinnor tagits som slavar av IS-krigare som närmast ser det som en dygd att

våldta dem. Nadia Murad lyckades fly och började berätta vad som

hade hänt – och världen har lyssnat till henne, i alla fall så pass att hon

har blivit en av 2018 års mottagare av Nobels fredspris.

Hon hade förtjänat mer tid och

omsorg från sin medförfattare, en

amerikansk journalist, och från sin

översättare. Men tack vare henne får alla kvinnor som utsätts för sexuellt våld, överallt i världen, en till röst, ung och trots allt stark.

egna erfarenheter, konkreta verktyg skrivning jag helt instämmer med.

I varsitt inledande kapitel berättar

Mannen som planterade träd,

Ryck upp mig! är en utmärkt bok

för den som möter unga människor.

Läs den för att få en inblick i något som är många ungas vardag, och lämna den sedan vidare till ett

barn, syskon, en konfirmand eller någon annan som behöver den

uppmuntran och förståelse som Siri och Emma erbjuder.

Jean Gionios påhittade hjälte,

fortsätter att hitta nya beundrare.

Från början var novellen en artikel som Reader’s Digest (Det Bästa)

beställde, men efter att den hade publicerats 1953 fick den ett eget

liv. Många har trott att fåraherden

med den stora uthålligheten är en

verklig person. Berättelsen översattes till svenska av Pontus Grate 2006

bygger på den belönades med en

diskussion. Metodiskt arbetar de sig igenom olika aspekter av vad det

beteendevetare och författare till Möt mig som jag är

En animerad kanadensisk film som Oscar-statyett 1988.

innebär att leva med psykisk ohälsa.

inne i klanen

fredspristagarfilm

välbehövligt utrymme, precis som

En dramadokumentär? Eller en

läka Kongos kvinnor (Thierry Michel

Ångest och ångesthantering får

vikten av att hitta ett språk för sina

känslor och att validera dem. Anhöri-

Är det en komedi? En actionfilm? alldeles egen genre?

De sista scenerna i BlackKklans­

ga har ett eget kapitel, och som en

man, Spike Lees film om den unge

tankar kring vilket ansvar du har för

worth (John David Washington)

röd tråd genom hela boken löper

din egen hälsa, och hur du inte kan

eftersom författarna ibland tycks

använda det synonymt med ångest

LAVA FÖRLAG 2018

och nedstämdhet. Men även utan

läs och lämna vidare

att ge. Att läsa Ryck upp mig! känns

2019

ge till de flesta, oavsett ålder.

böckerna Slutstation rättspsyk och

spretiga begreppet psykisk ohälsa,

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

påhittad miljöhjälte

grupp, även om den har något att

resten av boken föra en mer allmän

om sina egna erfarenheter, för att i

SIRI STRAND OCH

var klasskamrater på högstadiet och

främst riktar sig till en ung mål­

och finns nu också i pocketutgåva.

Jag saknar en diskussion om det

Siri Strand och Emma Westas Rödin

med upplägget gör det att boken

slut: de sista minuterna är klipp ur

■ THÉRÈSE ERIKSSON,

ta ansvar för någon annans mående.

RYCK UPP MIG!

axlarna att sjunka. Språket är

Emma och Siri naket och berörande

■ ANNA BRAW

EMMA WESTAS RÖDIN

24

träffas flera år senare på psykakuten.

De mår väldigt dåligt, och diagno-

JENNA KRAJESKI

denna distinktion har boken mycket som att få en förstående kompis att hålla i handen eller att tjuvlyssna

afroamerikanske polisen Ron Stall­ som på 1970-talet blev en pionjär i poliskåren i sin hemstad, lärde känna den afroamerikanska

Dokumentärfilmen Mukwege – att och Colette Braeckman) blev uppmärksammad när den kom 2015,

och nu när Denis Mukwege blir en

av mottagarna av Nobels fredspris 2018 kan det vara bra att veta att

den svensktextade versionen finns kvar på UR Play fram till december

2019 och alltså kan ses och visas via

gud, jag hörde styrkan bryta fram i sårbarheten hos tonårsflickan som kämpat för sin framtid när den slitits ur hennes händer av gränspolisen en marsmulen dag.

I rätten, åtalad för våld mot tjänsteman hopsjunken, blåslagen, förnedrad höjde hon sitt huvud rösten tunn, men orden tydliga: ”Jag är en människa.”

Om jag ändå kunde älska in den vetskapen i varje ung människa.

Värdet och värdigheten det okränkbara att vara en människa.

Om åtminstone du kunde göra det, Gud. Ja, jag vet att du älskar.

Jag önskar bara att alla unga hade ett skydd mot att tro att deras värde ligger i kropp, i likes, i betyg i gängledarens respekt eller ingenstans alls.

Jag önskar att alla visste att ingen och inget kan ta ifrån dem vad du skapat dem till.

Gud, jag ber om höjda huvuden och höjda röster.

Starka, sårbara.

Tunna, tydliga.

datorenheter.

”Jag är en människa.”

folket!”) och infiltrerade Ku Klux

samarbetat med Denis Mukwege

”Jag är en människa.”

När filmen var färdig sommaren

finansierat uppbyggnaden av och

student­rörelsen (”All the power to all the people!” – ”All makt åt hela

Klan, är i alla fall ditsatta i efterhand.

2017 inträffade upploppen i

Charlottes­ville, Virginia, och

Spike Lee och hans medarbetare

PMU och Läkarmissionen har

i många år och varit med och arbetet vid Panzisjukhuset.

■

elise solberg är komminister i Heliga Trefaldighets kyrka i Malmö.

n r 1

2019

uppdrag mission

stipendiatrapport

stipendiatrapport Två kramar var

Två kramar var

Varmt välkomnande för Elin och hennes vänner

Elin Göransson, 18 år, var en av nio svenskar som gjorde en studieresa till Nakuru i Kenya i mitten av juli. Hon berättar om hur hon mötte barn och ungdomar med en stark tillit som inspirerar henne mycket.

TEXT: ELIN GÖRANSSON BILDER: PRIVATA

torsdagen den 19 juli 2018 reste jag tillsam­ mans med en grupp på åtta andra svenskar till Kenya. Under våra nästan tre veckor där fick vi se fattigdom, möta givmilda människor och utmana oss själva både psykiskt och fysiskt.

Det var en helt otrolig resa.

I två veckor var jag på barnhemmet Bethes­ da strax utanför Nakuru. Bethesda tar emot pojkar från bland annat slumområden i Naku­ ru. Jag fick lära känna 26 pojkar i åldrarna fem till arton år. Jag har aldrig någonsin träffat så fina, genomgoda människor, så oerhört gene­ rösa och omtänksamma. Från dag ett var de öppna och inte alls rädda för att lära känna och skapa band till oss. För mig blev de två veckorna en lärotid där pojkarna visade mig vad tacksamhet verkligen innebär. De vidgade mitt perspektiv på möjligheter, livet och vad jag lägger mitt värde i.

Pojkarna har dåliga förutsättningar. En del kommer från familjer som inte längre har råd att ta hand om dem, en del har levt på gatan helt på egen hand.

Jag fick höra om föräldrar som gått bort i aids, om människor som har skadat pojkarna för att de bodde på gatan och om mammor som var prostituerade. Ändå stod pojkarna där med öppna armar och hjärtan när jag kom. De

26

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

gav mig det de hade: teckningar, en kedja som knappt kan räknas som ett smycke och inte minst en massa kramar och kärlek.

De åt samma mat varje dag, hade ett hål i marken som toalett, fick inte möjlighet att duscha särskilt ofta, sov alla i samma rum, hade tygbitar i en klump med gummiband runt som fotboll – och aldrig hörde jag någon klaga.

vakt mot spindlar Varje kväll när jag skulle gå till gästhuset gav alla pojkar mig minst två kramar var. Sedan följde två eller flera av dem med mig till stugan för att säga godnatt där också. ”I am your bodyguard, and I will protect you if a spider attack you” (”Jag är din säker­ hetsvakt, och jag skyddar dig om en spindel går till attack”), sa en av pojkarna en kväll.

Jag, med min spindelfobi, bara skrattade och tackade så mycket, och dagen efter tog han bort alla spindlar som fanns i matsalen. telefonsamtal hem Under de sista dagarna i Kenya reste vi till en liten by några mil utanför Nairobi, Sigowet, där vi skulle bo i värdfamiljer.

Vi blev nog chockade allihop. Som svensk­ ar, vita och rika fick vi bo i byns tre rikaste

n r 1

2019

uppdrag mission

27

stipendiatrapport Två kramar var

stipendiatrapport Två kramar var

Många, oroväckande många barn, har levt i ett stort

mörker som för mig verkar nästintill omöjligt. De har

funnit Jesus på vägen och

vågat lita på honom, och det

är något som inspirerar mig

mycket.

familjer. Jag och en annan resedeltagare blev välkomnade en bit från byn hos en familj som bestod av två föräldrar och tre barn.

Jag hade under resans gång funnit mig i att mycket inte var som hemma – i att inte kunna spola på toaletten, att duscha i kallt vatten och att äta ugali (majsgröt) varje middag. Men nu klarade jag inte mer. Det blev för mycket.

Trähuset vi skulle sova i var litet och rymde två sängar, en där jag och den andra gästen skulle sova och en till dottern i familjen. Säng­ en var smal, och madrassen var allt annat än mjuk och fyllig. Väggarna var gjorda av plan­ kor med stora springor där det drog in kall luft på natten. Toaletten var ett hål i marken, duschen var en planka och ett draperi med en hink. Och värst av allt: överallt var det spindlar.

Jag ringde mina föräldrar och grät i total panik.

Jag skämdes över mina känslor och över att jag hade sådana problem med att bo i ett hus som sågs som fint. Jag var trött och rädd, men efter telefonsamtalet bet jag ihop, skyllde mina tårar på hemlängtan och klarade faktiskt tre nätter i trähuset.

28

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

2019

förebilder De kenyaner jag träffade under min resa hade haft det tufft och fattigt, men jag möttes ändå alltid av samma inställning: glädje och tack­ samhet. Människorna i Sigowet var så otroligt stolta över att visa sina hem. Pojkarna på Bethes­da var tacksamma över att de fick mat på bordet och slängde inte en enda smula.

Jag mötte många människor som verkade värdesätta gemenskap mer än vad vi i Sverige gör, och jag ser upp till dem. Jag vill också värdesätta kramar och pratstunder framför tv-serier och böcker.

Jag upplevde också tilliten till Jesus som mycket stark. De människor som jag mötte har lagt sina liv helt i Jesu händer och visar fullständig tillit till honom – för dem är han verkligen räddaren.

Många, oroväckande många barn har levt i ett stort mörker som för mig verkar nästintill omöjligt. De har funnit Jesus på vägen och vågat lita på honom, och det är något som inspirerar mig mycket. Jag har sett Jesus tydligt i barnen jag mött. De är Guds barn och har bli­ vit mina förebilder i livet. Jag ber av hela mitt hjärta att de ska få känna sig älskade, unika och värdefulla, av Gud och av människor, och att vi som tror att vi har allt ska förstå att de har något som är unikt. ■

n r 1

2019

uppdrag mission

29

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

KUNSKAPSUTBYTEN

VILL DU PRENUMERERA PÅ

LMS grundades 1845 och är Sveriges

med fyra noder:

Tidskriften kommer ut fem gånger

EKUMENISKT ARBETE

äldsta missionssällskap. De första

svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på uppdrag av sällskapet. Missionsarbetet har

utvecklats och innebär idag samar-

beten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap.

Enkelt, svårt, inspirerande Två månader på anafora för Ida Helgesson

HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER.

I Anafora, mellan Kairo och Alexandria, arbetar volontärer från olika

länder tillsammans med koptiska

präster och systrar. Under två månader i våras var Ida Helgesson där.

Ida Helgesson, vad fick dig att söka ett resestipendium för att åka till

och trasmattor. Jag blev nyfiken och

bestämde mig för att någon gång

i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt.

Lunds Missionssällskap förvaltar

avkastningen på de gåvor som har

åka dit.

stora kyrkan som har ikonmålningar över stora delar av väggarna och

taket, och de andra visade området med små kupolhus, palmer, sand

2019

www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari,

15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret

fald av uttrycksformer, såsom musik,

lundsmissionssallskap.se!

avslutats ska stipendiaten/

av arbetet som möjligt, och under

Som medlem i Lunds Missionssäll-

enligt anvisningarna och skicka

Mission (5 nummer per år). Du blir

– ett svarsmeddelande bekräftar

skap, LMS, får du tidskriften Uppdrag

det genom att trycka på ”Skicka”

också kallad till årsmötet där ord­

att ansökan har kommit fram.

förande och styrelse väljs.

Svar kan förväntas inom en

Medlemsavgiften är 50 kronor

månad efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

summa på 500 kronor för livslångt Skriv till styrelsen@

När resan eller projektet har stipendiaterna kunna dokumentera

och idéer.

sina erfarenheter i text och bild,

gäster. Jag ville se så många delar

fått möjligheten att ta del av livet

publiceras i Uppdrag Mission

mina två månader där hjälpte jag till

i den koptiska kyrkans liv och i

är väldigt inriktat på gästfrihet, och

med allt möjligt, bland annat med

universitetet i Lyon, och så Anam-

att diska, städa, måla i kyrkan, göra

exempel församlingar kommer.

och ta hand om en hund.

draperier, skörda sallad, göra tepåsar

rapporter som kan komma att

på Anafora. Jag har fått inblickar

kommunitetslivet. Jag tar med mig

MISSIONS T FRÅN LUNDS EN TIDSKRIF

• 45 KR ÅRGÅNG 172 NR 1, 2018 • SÄLLSKA P •

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONS SÄLLSKAP • NR 3, 2018 • ÅRGÅNG 172 • 45 KR

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 5, 2017 • ÅRGÅNG 171 • 45 KR

både det som är enkelt och det som

SKAP LUNDS MISSIONSSÄLL EN TIDSKRIFT FRÅN

172 • 45 KR • NR 2, 2018 • ÅRGÅNG

IFT EN TIDSKR

MISSIO NSSÄLL FRÅN LUNDS

ÅRGÅN G 4, 2018 • SKAP • NR

172 • 45 KR

GÄSTFRIH ET

är svårt, och jag är inspirerad att

fortsätta att utforska det. ■

KVINNORS HÄLSA I VÄRLDEN

MYMENSINGH INTERRELIGIÖS DIALOG 18 KRÖNIKA FÖRSTA MÖTET MED SVÄRMOR 4 MALMÖ ARBETSKAMRATER MED OLIKA TRO 14

u p p d r a g m i s s i o n n r 1

förståelse mellan olika religiösa

och vattentillgång. Det är en kreativ

Samlevnad

30

Ansökan görs via Lunds Mis-

sionssällskaps ansökningsportal,

DOKUMENTATION

kurser och utbildningar, bland annat

nesia dit större grupper som till

genomförandet.

dig till red@uppdragmission.se!

medlemskap.

Jag är väldigt glad att jag har

rättigheter som hålls av det katolska

I Malmö stöder sällskapet projekt

innehålla en realistisk budget för

Mission på något annat sätt? Hör av

inriktning på utbildning, integration

som mest var det upp emot 300

ett kandidatprogram i mänskliga

religionsteologi.

ekologiska odlingar och det praktis-

bor och dit gäster kommer, Anasta-

från Anafora. En föreställde den

eller utbildnings­verksamhet och

intervju eller bidra till Uppdrag

arbete med religionsdialog och

per år, alternativt en engångs­

konst och film.

sia som är utbildningscentret med

ingå i en lång­siktig informations-

Vill du recensera en bok, göra en

för volontärinsatser och bidrag till

plats som ger utrymme för projekt

delar: Anafora där kommuniteten

Ansökan ska vara väl förberedd,

VILL DU MEDARBETA?

gäster. Just nu bor två amerikaner

bönerna. Kommunitetens arbete

har Anafora vuxit, och nu har det tre

studier och till tryckning av skrifter.

möten över kultur- och religions-

och fredsarbete, gärna i en mång-

jag sov, arbetade, åt och deltog i

också stipendier till vissa projekt, till

och olika grödor provodlades på

ka miljöarbetet med kompostering

livet och lyssna till Gud. Sedan dess

teologiska institutet och dess

organisationer. Sällskapet ger

uppdragmission.se!

människorna som är där. Under

Jag var mest på Anafora där

volontärerna.

mellan kyrkor och ekumeniska

människor som vill göra tjänst i den

I första hand stöder LMS unga

projekt, studier och utgivning med

plats där människor kan mötas, dela

ett ömsesidigt utbytesprogram

inom övriga Europa och 350 kronor

Vad är ditt intryck av livet där?

Anafora formas oerhört mycket av

på Anafora – de utvecklar klostrets

Bexar. Deras tanke var att skapa en

och grupper vars resa är en del av

200 kronor inom Sverige, 300 kronor

UNGDOMAR VIKTIGA

ligt att kunna prata med de andra

var svåra, och då var det ovärder-

hand ungdomar under utbildning

En helårsprenumeration kostar

VILL DU BLI MEDLEM?

gränser. Sällskapet ger resebidrag

sedan av biskop Thomas och Katja

varje år ut resestipendier till i första

temanummer under sommaren).

islam och kristendom.

initiativ av olika volontärer och

Anafora startades för ungefär 20 år

vid University of Western Cape.

traditioner, framför allt judendom,

jag tyckte om. De första veckorna

– hur fungerar det nu?

blev uppmuntrad att hitta något

I Kapstaden finansierar

projektbidrag ut till sökande från

globala kyrkan med en betoning på

fick själv välja vad jag ville göra, och

Lunds Missionssällskap delar

i övriga världen. Skriv till pren@

med inriktning på dialog och ökad

mina veckor där byggdes en lekplats,

Anafora har blivit ganska stort

Egypten?

För några år sedan såg jag bilder

på frihet och initiativförmåga. Jag

Sydostasien.

testamenterats till sällskapet, och

ökat markant under de senaste

Vad gjorde du där?

de många minoritetskyrkorna i

I Jerusalem ges stöd till Svenska

hela landet. Antalet sökande har

Volontärmottagandet är baserat

också till teologisk utbildning för

SÄLLSKAPS STIPENDIER

om året (inklusive ett tjockare

A 18 KANDES NYFÖDD KET TILL ASYLSÖ 4 FINLAND STARTPA FRAMTIDEN A GE HOPP FÖR 26 KRÖNIKA FÖRSÖK EN KOPPLING!” IGT FANNS DET KINA ”PLÖTSL

Ba rn DEN? 4 NTIONEN – BEHÖVS KRÖNIKA BARNKONVE 18 VÄNDA HIERARKIN BRASILIEN DEN UPPOCHNER 8 KENYA ETT STORT KALAS

PAKISTAN GUNILLA HALLONSTEN OM ASMA JAHANG INTERVJU ELSE IR 24 BERGLUND OM PSYKOSOCIALT KRÖNIKA ANSVAR STÖD 18 ET FÖR BERÄTTE LSEN 4

DEMO KRATI R” R BER, JAG RÖSTA TEMANUMME MTATA: ”JAG KENNETH RK 8 ZIMBABWE BYGGER NÄTVE ER 34 ORNA SOM N GENERATION USA NUNN RATION MELLA LONDON INTEG

40

n

OCH PROJEKT SOM GENOM­FÖRS

tradition och kinesisk kultur, men

internationella arbete, och biskopen

tio åren.

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR

för studiet av mötet mellan kristen

sällskapet The Desmond Tutu Chair

fyra gånger om året delas rese- och

TEXT: ANNA BRAW BILD: IDA HELGESSON

I Hongkong ges stöd till ett centrum

Lunds Missionssällskap har ett nära samarbete med Svenska kyrkans

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS-

UPPDRAG MISSION?

Lunds Missionssällskap arbetar

ummer an t u äs

1 mars

och/eller på hemsidan. Skicka

text och högupplösta bilder till

rapport@lundsmissionssallskap.se!

te

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

stipendiaten Enkelt, svårt, inspirerande

n r 1

2019

uppdrag mission

31

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

EN FLICKA ÄR FÖDD Varje dag föds flickor in i förtryck och orättvisor. Det kan vi inte acceptera. Flickor ska aldrig nekas, kränkas, hotas, utnyttjas eller tvingas – bara för att de är flickor. Ge en gåva och ta ställning för varje människas lika värde och makt över sitt eget liv.

#ENFlICKAÄRFÖDd PG 90 01 22-3 BG 900-1223

1 2 0 1 9 svenskakyrkan.se/julkampanjen 32 uppdrag mission nr

foto: helena goldon/ikon

SwIshA

dIn gåva tIll

900 12 23 TACK!