Uppdrag Mission 5 2019: Hälsa på varandra

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 5 • 2019 • årgång 173

Hälsa på varandra BORÅS + NKINGA: NÄRA VÄNNER 6 STOCKHOLM + BERLIN: AGAPE 4 ÖREBRO + S:T PETERSBURG + MINSK: SMÄRTA OCH HOPP 8

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds

– utan människor är pengar döda, säger biskop Samuel när han besöker Uppsala sommaren 1980 för att som förste biskop från den koptiska kyrkan be om Svenska kyrkans stöd.

Han slår ut med handen och frågar om inte Svenska kyrkan har några unga människor att sända, några som kan lära känna hans kyrka och berätta om sin.

När han har slutat tala går vi fram, Inga-Lill och jag, och säger att vi gärna kommer.

Så kom det sig att vi hösten 1980 reste till Kairo, en för oss ny och kaotisk värld. Våra sex månader där blev en djupdykning i egyptiskt vardagsliv och i en kristen tradition med djupa rötter ända tillbaka till nytestamentlig tid. Frön såddes och har burit rik frukt i våra liv, ja präglat oss, men de har också burit frukt hos andra vars vägar korsat våra.

Utbyten är nämligen smittsamma, och många har smittats av det vi fick. Med allt mer utbyte mellan koptiska kyrkan och Svenska kyrkan har banden knutits starkare. För många koptiska kristna är relationerna med Sverige avgörande – för några en tillflyktsort, för andra en inspiration till förnyelse och en väg ut ur den instängdhet som mer än tretton hundra år av islamiskt styre har inneburit.

Missionssällskap, LMS,

i samarbete med

Act Svenska kyrkan

www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15

216 15 Limhamn 073-998 23 27

red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD Åsa Egnér

Utbyten gör oss alla rikare, inte på pengar, men på människor och därmed på liv. Inget tas ifrån oss. Det vi får, men också det vi ger, berikar både enskilda och församlingar, ja, hela kyrkan. Utbyte är dessutom världens bästa vaccin mot nationell inskränkthet och främlingsfientlighet och mot tron att den egna kyrkan är en vettig måttstock för den världsvida kyrkan.

Utbyten har sedan början 1845 präglat Lunds Missionssällskap. Peter Fjellstedts erfarenheter från Indien och Mellanöstern lade en grund och gjorde att lms från början satsade på utbildning både av dem som reste och dem de mötte. Snart insåg de som reste att utbildning är mer än studier och att det är erfarenheten från ett utbyte som är den mest betydande bildningen. ■

Agneta Hansson Per Kristiansson

Jenny Zetterqvist GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se TRYCK Ljungbergs, Klippan issn 2001-0087

OMSLAG Maria Mannberg

2

Smittsamt

samuel rubenson ordförande Lunds Missionssällskap uppdrag mission nr5

2019

6

18

26

8

alltid

4 krönikan

23 recensioner

17 betraktelsen

BILD: K. SAM MARK

26 stipendierapporten 30 stipendiaten 31 om LMS

24 nytt namn

Det som tidigare hette Svenska

kyrkans internationella arbete är

sedan maj i år Act Svenska kyrkan.

Erik Lysén berättar varför.

8 ett gemensamt språk Gospelkören i en luthersk kyrka i

mellan dem är Joakim Arenius, som

arbetar med gospelmusik i flera

många kolleger och en ny familj i Nkinga i Tanzania.

18 fredsbyggare

På Kisima Mixed Secondary School

i Nyahururu i Kenya blir tonåringar

från ett ökenområde fredsbyggare,

samhällsbyggare – och vänner med en församling i Kalmar.

ON

Marita Hasselberg, som är

barnsjuksköterska i Borås, har fått

, IK

6 syster, mormor och arbetskamrat

24

I NG

europeiska länder.

BILD: EVA JOHANSSON

G U STA F H E L L S

fyra gospelkörer i Minsk. Länken

BI LD:

S:t Petersburg har blivit vän med

”nu har ni levt i fred under tio dagar, och då

kan ni leva i fred i 100 år och för all framtid”, sa Ban Ki-moon.

Det är Alfred Jarl som har hört det. Han går andra året på ett samhällsvetenskapligt program

med internationell profil i Uppsala, är scout i Equmenia Gamla Uppsala och var på världsscoutläger i USA i somras. Ban Ki-moon, tidigare generalsekreterare i FN, kom också dit.

Uppdrag Mission handlar den här gången om utbyten och vänskaper – om att hälsa på varandra

och om varför detta att ses är så avgörande.

Oavsett om du är gäst eller tar emot besök, och oavsett om du planerar en resa eller reste för

länge sedan, och oavsett om du älskar kulturkrockar eller helst vill att allt ska vara som vanligt …

så hoppas vi att de bilder av vänskap som många delar med sig av här kan få lysa upp din höst.

ANNA BRAW, REDAKTÖR

krönika

Agape en spårvagn rasslade förbi honom längs boulevarden. Våren kändes ännu långt borta, fast även dessa svarta stammar säkert skulle komma att utvecklas till popplar, lindar eller kanske kastanjer någon månad längre fram.

Ett grått moln låg som ett lock över staden och höll brunkolsröken från tusentals kaminer kvar nere vid marken. Röken hade en söt, inte alls oangenäm doft, som han tidigare bara hade fått tunna smakprov på vid utflykter i skärgården, eller vid en färd med den smalspåriga järnvägen i Mariefred.

Det var märkligt att han just här, där allting var så mycket svårare, hade fått uppleva denna speciella rörelse i sitt inre: en sorts lyckokänsla, men samtidigt så sammansatt med nedstämdhet över världens tillstånd och en vilja till förändring. Borde han ens vara lycklig? Eller, var lycka rätt benämning? Det var en ny erfarenhet: upplevelsen att det gick att ta ett steg in i sitt inre, att det han hade trott sig känna som en vanlig lägenhet med vardagsrum, kök och sovrum innehöll något mer. Minst en dörr till minst en dold sal, vars karaktär och inredning skiljde sig markant från de övriga rummens. Och fanns det en dörr och ett rum som han inte kände till, vem visste vad mer som då kunde dölja sig?

u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

Han var inte van vid att vandra ensam i stadsmiljö. Uppvuxen i en lugn villaförort hade han med sina femton år ännu aldrig åkt in till Stockholm utan släktingars eller åtminstone någon kamrats sällskap. Men denna märkliga stad i vilken han nu vandrade var både vänligt inbjudande och skrämmande: inga ungdomsgäng trakasserade honom, inga mängder av bilar susade förbi, inga grälla affischer uppmanade honom till konsumtion, inga sektmedlemmar försökte få honom att göra ”personlighets­ tester” som flera av hans vänner hade råkat ut för hemma i Stockholm; ingen försökte heller sälja knark eller sig själv, vilket de hade sett i stadens västra halva några kvällar tidigare. En grå, stillsam, sovande stad som hade legat i dvala i 40 år, och där de grönklädda poliserna han mötte gång på gång under sin vandring höll människorna nedtryckta. På samma sätt som det tunga regnmolnet höll kolröken kvar som en dimma vid marken.

Och här i denna ofria stad var han nu själv friare än någonsin tidigare där han gick, för första gången bortom föräldrarnas kontroll och omsorg och med en ny upplevelse inom sig, en upplevelse av att det fanns en större frihet att tillgå, en frihet ingen hemlig polis i världen kunde inskränka.

I fem dagar hade de redan varit här, gjort turistiska besök på museer, varuhus och monument och ätit stora middagar på restauranger som visserligen saknat tre fjärdedelar av de rätter som stod på de upptryckta menyerna,

krönika Agape

båda tvillingarna som ville bli läkare, men inte fick studera på universitet, eftersom de hade antecknats som regelbundna kyrkobesökare – eller mannen som hade lärt sig tala flytande svenska, när han på 60-talet arbetade med telefonledningen mellan Skåne och Rügen och dagligen talade med svenskar över telefon, men aldrig hade tillåtits att resa till Sverige och praktisera sina färdigheter.

De aldrig igenmurade kulhålen i fasaderna förde tankarna till kriget och än större lidanden. Men bland allt detta mörka fanns även tankarna på dessa ungdomar, inte mycket äldre än han själv, vilka riskerade så mycket för att praktisera sin tro och som med glädje delade med sig av sitt bröd och sin enkla soppa.

hur mycket pengar på överdådiga middagar har han inte lagt ut sedan dess? Allt mer fantastiska smakupplevelser, som allt för ofta väckte suget efter något ännu läckrare, något än mer sällsynt, något än mer raffinerat. Men när han några månader tidigare, sittande på ett pendeltåg, plötsligt fann sig drabbad av känslan att hans liv var tomt och torrt och meningslöst, var det ändå just detta enkla lantbröd han fann sig längta efter, det han hade fått smaka i östra Berlin, en skärtorsdag nästan tjugo år tidigare. ■ edward blom

BILD: GUNILLA KINN BLOM

men där de ändå för några tior i svensk valuta (tack vare växelkursen på den amerikanska ambassaden) kunde beställa de absolut dyraste för-, varm- och efterrätterna. Nog hade det varit läckert med kaviarsnittar­na, de vodkaflamberade oxfiléerna och de exotiska frukterna i rom i går kväll, men det hade varit en njutning som innehållit en lätt bismak av dåligt samvete.

Vid borden omkring dem hade de människor suttit, som dagtid färdades i de svarta, förlängda Volvobilarna med tonade fönster: de som administrerade och levde av systemet. Utanför på gator, i hemmen eller på enkla ölsjapp fanns alla andra, de som betalade med sin frihet.

Under de gångna dagarna hade de även lärt känna ungdomsgruppen i den lokala församlingen, och i dag, skärtorsdagen, hade de deltagit i en halvdags minireträtt. Efter andakt och en bibeluttolkning av ungdomsprästen hade de ätit en agapemåltid. Ett stort dekorerat lantbröd hade dominerat bordet. Det var av det kraftiga, kontinentala surdegsslaget, ett sådant som kan bevaras i veckor utan att förlora i smak och som är så grovt och mäktigt att ett par skivor mättar. De hade brutit brödet i delar och sänt runt det bland de närvarande.

Till detta serverades en tunn, enkel köttsoppa, mineralvatten och ett glas vitt vin. Måltiden hade ätits under tystnad, men en tystnad som till hans förvåning inte minskade kontakten mellan de närvarande, utan tvärtom förde med sig en stark känsla av gemenskap. Och med tanke på hans ganska dåliga tyskkunskaper var det skönt att för en stund få samtala med blickar och leenden i stället.

Efter måltiden hade de haft en timme i enskildhet. Var och en uppmanades att gå iväg på egen hand och fundera över skärtorsdagens budskap, varför han nu ensam vandrade längs boulevarden. Andra intryck blandade sig in i hans tankar, personer de hade mött: som de

edward blom har under de se­ naste åren arbetat med tv, gett ut flera böcker om bland annat mat och deltagit i Melodi­ festivalen. Den här texten skrev han 2005, och den kom lite senare med i boken Tillsammans­mat (Libris förlag).

n r 5

2019

uppdrag mission

5

intervju

Nära vänner 6

u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

intervju Nära vänner

Fem arbetsperioder på Nkinga-sjukhuset i Tanzania har försett Marita Hasselberg med både syster och barnbarn.

Jag är barnsjuksköterska på en barnavdelning i Borås, aktiv i Korskyrkan och mycket intresserad av mission. De senaste åren har jag varit i Tanzania vid fem tillfällen. Det är samma sjukhus, i Nkinga, som jag har varit på varje gång. Första gången var 2015 när jag gjorde praktik på deras barnavdelning.

Det var en utmaning och ett spännande steg att ta, och jag kände mig ganska liten när jag var med på första morgonrapporten och inte visste hur det fungerade och vad jag skulle möta. Jag har både då och efteråt tänkt på Sören Kirkegaards ord: ”Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.”

Och jag är så glad att jag vågade. Tanzania och människorna där flyttade in i mitt hjärta.

Efter det har jag kommit tillbaka som volontär för Skandinaviska Läkarbanken och Erikshjälpen fyra gånger. Till att börja med arbetade jag och handledde nyanställda på salen med för tidigt födda barn, och tre gånger nu har jag varit med och lett en kurs om barnsjukvård för sjuksköterskor.

Eftersom jag har varit på samma plats så många gånger har jag fått många vänner för livet. Gästfriheten och den mänskliga värmen är så stor, och med den moderna tekniken är det lätt att hålla kontakten. Nästan dagligen får jag små uppmuntrande meddelanden från någon av dem.

■■■

2016 fick jag vara med på en väns för­loss­ning, och den familjen kallar mig nu mormor. Det är roligt, för jag har inga egna barnbarn än. När jag var där i april i år tog jag med mig en söt mörkhyad docka som jag själv hade som liten och som mina barn också har lekt med. Det var fint att få ge den vidare till mitt afrikanska barnbarn, som nu vårdar henne ömt!

En annan vän som betyder mycket är Theo­ pista. Hon är en verklig hjältinna. Hon är ensamstående med två barn och tar också hand om sin systerdotter eftersom systern, som hade hiv, dog vid förlossningen.

Theopista var sjuksköterska på barnavdelningen det första året jag var i Nkinga. Sedan blev hon förflyttad till ett mindre sjukhus där hon har huvudansvaret för vården med väldigt lite personal till hjälp. Jag har hälsat på två gånger och har sett de utmaningar som hon står i. Hon har bönat och bett om att jag skulle sova över hos henne, och i våras blev det möjligt, till bådas glädje. På bilden har hon lånat ut sin ena kanga för att visa på vårt systerskap. När hon skriver till mig kallar hon mig just syster – dada på swahili.

Mina föräldrar och jag hjälper till med skolavgifterna för de båda äldre barnen. Theo­ pista tackar ofta och berättar hur det går för dem i skolan. Och hon ber för oss. Mina föräldrar har varit krassliga i sommar, och förra veckan skrev hon så underbart: ”Krama om dem och hälsa dem! Jag önskar att Sverige vore närmare, i så fall skulle jag påbörja resan för att hälsa på dem, men det är långt från Tanzania, så jag kommer genom bön.” Så omtänksamt och rörande, och fantastiskt att känna att avståndet inte hindrar vänskapen och bönen! ■ marita hasselberg

n r 5

2019

uppdrag mission

7

reportage

Smärta och hopp

Gospel bygger gemenskap En kör i S:t Petersburg och en kör i Minsk har blivit vänner. INTERVJU: ANNA BRAW

8

u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

BILD: ODD EGIL SOLHEIM EGELANDSAA

reportage Smärta och hopp

En äldre man i S:t Petersburg upptäckte att en gospelkör i en luthersk kyrka tog emot nya medlemmar. Han gick med, inte för att han var kristen, men för att det verkade vara trevligt. Han tyckte också om att baka bröd, så när en körledare från Sverige kom på besök bakade han en limpa som present till honom.

– Det är så fint, säger Joakim Arenius. Han har kommit med sitt bröd varje gång. Han talar ingen engelska, så vi kunde inte prata, men en gång ville han att jag skulle träffa hans son. Jag hamnade i en pytteliten lägenhet med sonen och hans fru, och vi jammade på bas och piano.

Sedan ville sonen att jag skulle komma till hans jobb. Han arbetar på Mussorgsky College of Music. Så nu gör jag workshops där också.

■■■

fascinerad av samspelet Berättelsen om mannen som gick med i kören är bara en av Joakim Arenius många om hur möten med människor leder till möten med fler människor och till nya möjligheter. Gospel­ musiken har tagit honom till usa, Tyskland, Tjeckien, Italien, Vitryssland, Nederländerna och Frankrike, och nu reser han regelbundet till Spanien och Ryssland för att arbeta med körer som han har stöttat sedan de startades.

Och hur började allt detta?

– Det var när jag var 22 år och vi var med Joybells i Los Angeles. Vi satt på scenen, bakom oss stod en amerikansk kör, framför oss stod Rickey Grundy och bandet. Låten som de sjöng var ”Perfect Praise”. Jag satt där och var helt fascinerad av samspelet mellan alla, och jag visste att det var det här jag ville göra med mitt liv. ”är du här?”

Gospelmusiken fanns alltså i Joakim Are­nius liv redan före det ögonblicket – han växte upp i Immanuelskyrkan i Örebro, där ung­doms­­ kören under 1960-talet hade börjat låta sig inspireras av musik från usa och där ”alla”

ungdomar som var med i församlingen sjöng i kören också.

– Jag tyckte inte om att sjunga, jag började som brummare, det tog lång tid innan jag förstod att man kunde sjunga både mörka och ljusa toner … men om jag inte hade varit med i kören hade jag blivit ensam på helgerna, säger han.

Kören reste ofta på turné, och i Los Angeles var den när Joakim Arenius skulle börja sitt sista år på klasslärarutbildningen vid musikhögskolan i Örebro. Han kom hem och bad att få studera kördirigering.

– När vi skulle börja sa vår lärare: ”Är du här?” Jag var nog den siste hon hade väntat sig att se på den kursen. Men jag ville lära mig.

I mitten av 1990-talet var det Anki och Mag­ nus Spångberg som ledde Joybells, och första gången de bad Joakim att vikariera var 1996.

– Min tillgång var mitt stora intresse, och de hade tålamod, säger han.

människor, musik och språk Vid den tiden höll idén med gospelkör som ungdomsverksamhet i församlingar på att slå rot i Tyskland, och ett tyskt skivbolag bad Joybells att komma och spela in en liveskiva. De båda ordinarie dirigenterna valde sånger (några på tyska också) och förberedde allt, men när två konserter var inspelade fick Joakim Arenius stanna kvar och arbeta med produktionen tillsammans med skivbolaget.

– Lite läskigt var det ju – det var innan man kunde skicka filer, och jag spelade upp saker för Magnus och Anki på telefon, säger han.

Skivan och det nothäfte som också producerades blev början på några intensiva år när Joybells reste till Tyskland gång på gång för att sjunga och presentera gospelmusiken för tyska ungdomar. Joakim Arenius kallades in för att leda workshops, och Creative Kirche inledde ett samarbete med honom.

n r 5

2019

uppdrag mission

9

reportage Smärta och hopp

Joakim Arenius

svenska kör Praise Unit.

BILD: ANNA WIBORG

Det var så hans arbete som körledare i stora delar av Europa kom igång.

– Det är mer så här i efterhand som jag för­ står vilket elddop det var, säger han. Men det är så fantastiskt kul med människor, musik och språk, och det som har format mig är nog Tyskland snarare än Sverige.

hjälpsändning med kör Kören i S:t Petersburg besöker han minst ett par gånger om året nu, och Nina som leder den, en kvinna i 60-årsåldern med bakgrund inom klassisk sång, har blivit en nära vän.

– Kontakten med Ryssland började med att vår församling ordnade hjälpsändningar dit på 1990-talet, som så många andra. Joybells åkte med en sändning till Viborg för att ha konsert, och vi blev bjudna till S:t Petersburg. Gospel är ett så okänt begrepp i Ryssland, och i den första kören som vi hade kontakt med var tron väldigt viktig för alla åtta som var med.

Sedan bestämde de sig för att starta en kör där vem som helst skulle kunna vara med, arbeta

10

u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

med att skapa gemenskap … och den kören attraherade snabbt många som inte var kristna.

Körledaren Nina är själv med i en baptistförsamling, men när kören behövde en lokal var det en luthersk församling i en känd kyrka som öppnade sina dörrar. Det innebär numera att många turister ser och hör kören – den repeterar två kvällar i veckan och har bibelstudium i anslutning till en av repetitionerna.

– Det är viktigt att sådana här visioner bärs lokalt, och de vill verkligen nå ut och berätta att alla är välkomna, säger Joakim Arenius. Nu har de blivit vänner med kören i Vitryssland också, och kören i i Vitryssland har blivit fyra körer.

Att bygga broar är en viktig del av mitt arbete!

I Spanien är det ett ännu mer diakonalt kör­ arbete Joakim Arenius stöttar – en församling som framför allt liknar baptist- och pingstförsamlingar här i Sverige och som arbetar med gospel för att få kontakt med och stötta människor som lever i utsatthet.

Vad är det som gör att just den här musiken betyder så mycket för människor med så olika bakgrund och i så olika miljöer? I Tyskland,

reportage Smärta och hopp

BILD: ODD EGIL SOLHEIM EGELANDSAA

”Gospel är född ur en väldig smärta, ur slavarnas liv, och samtidigt är den så full av hopp.”

BILD: ODD EGIL SOLHEIM EGELANDSAA

liksom i Sverige, har den kommit att bli ett församlingsarbete bland människor i övre medelåldern, ofta människor som inte har varit med i någon församling på många år, om alls.

– Man kan bara spekulera, säger Joakim Arenius. Men den är född ur en väldig smärta, ur slavarnas liv, och samtidigt är den så full av hopp. Det är tidlöst. Jag tror att det är något som många hittar. Och redan från början är den ju en blandning av flera kulturer. Det som händer nu är så spännande: körerna i Ryssland och Vitryssland översätter sånger och sjunger dem, och det blir en egen och ny klang. Musiken är så mycket större än vad jag själv kan tänka ut.

bryta mönster Under skivinspelningen i Tyskland på 1990talet fick Joakim Arenius en vän som har varit en av hans viktigaste sedan dess.

– Jag arbetar ju på ett väldigt udda sätt, oftast ensam, och plötsligt tillsammans med flera hundra eller till och med flera tusen personer.

Vänskaperna blir väldigt viktiga då. Jag vet att

jag har vänner som finns där för mig och som vet att jag finns här för dem. När jag träffar någon som arbetar på ett liknande sätt blir det ofta så att vi pratar av oss.

Att ta med unga sångare, musiker och dirigenter ut i världen och låta dem möta körsångarna i till exempel Spanien och S:t Petersburg har varit en av Joakim Arenius drömmar, och förra året gjorde han det inom ramen för en musikledarutbildning.

Internationella utbyten skapar vänskaper, det har vi redan talat om, men Joakim Arenius poängterar att de också visar på så många möjligheter.

– Jag har alltid fått höra att människor är trötta på kyrkans musik, att den är för stark, för svag, för mycket på engelska … När vi reser iväg och träffar människor i andra länder bryter vi de vanliga mönstren, och en enkel grej, resan, föder så mycket. Ett nytt format öppnar sig. Man blir mottaglig på ett annat sätt. Man åker hem med nya tankar. ■

n r 5

2019

uppdrag mission

11

enkäten

Vidgade perspektiv Vad har tillfällen att hitta vänskaper med människor i andra länder betytt för dig? En rad svenskar med erfarenheter av internationella utbyten och kontakter berättar.

BILD: PIXABAY

BILD: PIXABAY

BILD: MAGNUS ARONSON, IKON

enkäten Vidgade perspektiv

NAMN: ANNA HJÄLM BOR I: UMEÅ OCH UPPSALA ÄGNAR MIG ÅT: LEDER SVENSKA KYRKANS PROGRAM INTERRELIGIÖS PRAKTIK FÖR FRED – EN VÄRLD AV GRANNAR

■ ■ ■ Vänskap är en sådan gåva,

en möjlighet att få dela varandras

verklighet, vardag, passioner och

bekymmer. Det gäller förstås vänner i Sverige och världen över. Men även

platserna där jag har vänner träder

fram, jag blir mer uppmärksam

på nyheter därifrån – vad händer i Krakow där Anna och Karol trots

det hårda politiska klimatet arbetar

med migrations- och hbtq-frågor?

Hur går det med Alex arbete bland utsatta unga och migranter i Aten nu efter valet där? Jag hör om nya

oroligheter i Jerusalem och inklude-

rar vännerna där i alla mina böner.

Vänner gör att händelser långt borta blir också min angelägenhet.

NAMN: BENJAMIN LUNDQVIST

NAMN: FELIZ LINDENHALL

BOR I: VIBY NÄRA ÖREBRO

BOR I: GÄLLIVARE

NAMN: FREDRIK TORGNYSSON BOR I: SOLLENTUNA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROVTAGARE/

ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR SOM

SEDAN 20 ÅR, HAR BOTT OCH

LABORANT PÅ LKAB OCH

MUSIKLÄRARE, DIRIGENT OCH

STUDERAT I SVERIGE, NORGE

ORDFÖRANDE I SVENSKA KYRKANS

ARRANGÖR

OCH ENGLAND, ÄR ENGAGERAD

UNGA I MALMBERGET

LOKALT I FÖRENINGSLIV OCH LANDSBYGDSUTVECKLING

■ ■ ■ Utomlands ökar förutsätt-

ningarna för att mötas utan fördo-

■ ■ ■ När jag har rest med kyrkan

till det franska klostret Taizé och

på mina egna backpacking-resor

■ ■ ■ Två gånger om året reser jag

till Tyskland för att spela med ”min”

tyska orkester – Wendland-Sinfonie­ orchester, en symfoni­orkes­ter med

i Sydostasien har jag fått tillfälle

medlemmar i alla åldrar som ses ett

träffa och umgås med människor

spela. Jag lärde känna orkestern för

perspektiv. Det har fått mig att

blivit en trevlig tradition att fira nyår

mar. Sällan har jag haft så personligt

att träffa många människor. Att

pen i Taizé där vi kom från många

från andra länder har gett mig nya

villkor, nästan fritt från förutfattade

inse att allting sällan är svart eller

tillsammans. Musik är ett internatio-

emellan. Vi är alla så lika, fastän vi

alla språkbarriärer. Jag har genom

viktiga samtal som i samtalsgrup-

olika länder och kunde mötas på lika

meningar. Likadant med vänner i

England, Norge och Lettland. I mötet

med dem kan jag positionera mig på

vitt utan snarare någonstans mitt har olika bakgrund, för oavsett allt

nytt utan att behöva ta hänsyn – det

annat så klappar hjärtat där i mitten,

sammanhangen på hemmaplan i

som finns i oss alla. Om vi bara har

har gett mig en insikt om att Sverige

vi nog komma hur långt som helst.

är friare, och sätter relationerna och

perspektiv. Internationella kontakter

ändå är en ganska liten ankdamm.

ENKÄT ANNA BRAW BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES

och det är ungefär samma känslor

par gånger per år för att umgås och

över tio år sedan, och för mig har det

nellt språk och överbryggar snabbt

åren skaffat mig många vänner runt om i hela Tyskland, och vi håller kon-

takt med mellan projekten också.

respekt för varandras olikheter kan

n r 5

2019

uppdrag mission

13

BILD: ALBIN HILLERT, WCC

enkäten

NAMN: MARTINA FJÄLLBERG BOR I: OFFERDAL ÄGNAR MIG ÅT: ENGAGERAR MIG I KLIMATFÖRÄNDRINGARS PÅVERKAN PÅ URFOLK

och i mina som som var lika.

En berättelse fastnade speciellt

när jag och en vän från Resolute Bay vandrade i Uummanaq i Grönland.

Han berättade hur han en dag i

NAMN: ALFRED JARL BOR I: UPPSALA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR SCOUT I EQUMENIA GAMLA UPPSALA OCH GÅR ANDRA ÅRET PÅ SAMHÄLLS­ VETENSKAPLIGT PROGRAM MED

■ ■ ■ Jag fick möjlighet att vara

skolan hade pratat och skämtat med

Expedition, och genom den träffade

hade kompisen varit lite nere. Min

■ ■ ■ Den här sommaren har jag

På expeditionen var hälften av del-

ses imorgon, kompis!” Dagen efter

sådant läger arrangeras vart fjärde

med på Students On Ice 2019 Arctic jag människor från hela jorden.

sin kompis, men så i slutet av dagen vän gav honom en kram och sa: ”Vi

tagarna urfolksungdomar. Eftersom

åkte min vän iväg för att jaga mysk­

med de andra urfolken, däribland

han blev tvungen att övernatta ute.

de mest. Jag fick lära mig om deras

liv. Han fick inte veta något förrän

jag själv är same var det utbytet

oxe, och jakten drog ut på tiden, så

Under drygt en vecka var 45 000

INTERNATIONELLT UTVECKLINGS-

lägret var ”Unlock a New World”.

residential schools, internatskolor,

sa senare att han aldrig berättat det

kanska scouterna. Hälften från oss åt

och där barnen blev slagna och

jag skulle förstå och att han kände

oss. Det var ett bra tillfälle att lära

någon typ av koppling till mig.

sedan – den sista skolan stängdes

en. Den är en samhörighet mellan

övergrepp. Detta är inte ens länge

1996. Traumat hänger kvar och är

något som motvilligt har förs vidare

från generation till generation. I dag är fattigdom, självmord och alkoho-

Jag känner också den koppling-

urfolk. Den är något jag kommer att bära med mig resten av livet, liksom

alla berättelser och alla nya vänner

som jag känner en sorts syskonskap

lism mycket vanligt.

med. Genom det syskon­skapet är

ma metod användes när samerna

jag utkämpar på grund av min

Jag känner sorg och ilska, för sam-

koloniserades och sattes i nomad­

skolor. Och det är bara ett exempel. u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

jag mindre ensam i alla kamper

bakgrund, för jag vet att bakom mig

står de alla och stöttar mig.

NAMN: EVA CHRISTINA NILSSON ÄGNAR MIG ÅT: SAMARBETE I DEN

GENÈVE. TIDIGARE HAR JAG FÅTT AR-

amerikaner. En eftermiddag hade

utsatta för sexuella och mentala

omgiven av vänner och redo för livet.

år någonstans i världen. Temat för

han kom hem. Han grät aldrig, han

för någon men att han kände att

är en fredsrörelse där man alltid är

VÄRLDSVIDA KYRKAN, JUST NU PÅ

kulturer och historia.

där de skulle ”döda indianen i barnet”

100 år och för all framtid. Scouting

varit på världsscoutläger i USA. Ett

Under tiden tog hans kompis sitt

hanterade aldrig vad som hänt. Han

Han sa att nu har ni levt i fred under

tio dagar, och då kan ni leva i fred i

INTERNATIONELL PROFIL

inuiter och first nations, som betyd-

I Kanada sattes urfolksbarn i

14

Det var så mycket i deras berättelser

scouter på samma lägerområde. Vi

bodde grannar med sydafrikaner och vi middagsutbyte med de sydafri-

hos dem, och hälften av dem åt hos

känna varandra bättre och höra hur

scouting fungerar i ett annat land. En

LUTHERSKA VÄRLDSFÖRBUNDET I BETA MED BLAND ANNAT UTBYTEN, SAMARBETE, EKUMENIK OCH POLICYOCH PÅVERKANSARBETE

■ ■ ■ Sommaren 1983 deltog jag

i en månadslång fredsstudieresa

till Östeuropa ordnad av Lutherska

Världsförbundet. För mig medförde resan att mitt liv, mina studier och yrkesliv oväntat tog en ny

annan dag hade vi kulturdag. Då gick

vändning. Vi fick möta unga

prova på aktiviteter som de gör i sina

så starka intryck på mig genom

narna, åt med pinnar hos japanerna

att vara beredda på att betala ett

vi runt till olika lägerbyar där vi fick

hemländer. Vi dansade med brasiliaoch smakade godis hos skottarna.

Bland mycket annat bär jag med

mig hem några ord som FN:s förra generalsekreterare Ban Ki-moon

sa när han höll tal på avslutningen.

engagerade människor som gjorde

sitt mod att stå för sin kristna tro, pris för detta, och sin politiska

medvetenhet. Vi hade viktiga, djupa och berörande samtal. Jag fick

vänner för livet, och de har betytt och betyder så mycket för mig!

BILD: GUSTAF HELSING, IKON

ww

enkäten Vidgade perspektiv

NAMN: SOFIA FALK BOR I: BORÅS ÄGNAR MIG ÅT: HAR JUST AVSLUTAT ETT ÅR SOM FÖRSAMLINGS­ ASSISTENT I SVENSKA KYRKAN I PARIS, BÖRJAR I SEPTEMBER IGEN PÅ MIN GAMLA TJÄNST SOM KANTOR I BRÄMHULTS FÖRSAMLING I BORÅS

■ ■ ■ För 20 år sedan var jag

volontär på Agape Centro Ecume-

NAMN: CHARLOTTE MARIA DEL SOCORRO BERGENDAL BERGGREN BOR I: UPPSALA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROGRAM­ ANSVARIG FÖR CENTRALAMERIKA PÅ KYRKOKANSLIET

■ ■ ■ Jag är en del av 1970- och

sin kropp. Tillsammans med lokala

stanska musiktraditionen, även om

drabbade kvinnor både praktiskt och

den, som min sitarlärare säger.

för att förändra lagarna och stöttar

juridiskt. Mina ögon tåras varje gång

och blev adopterad av en svensk

och tillsammans med andra kvinnor.

BOR I: NYINFLYTTAD I JÖNKÖPING, ÄGNAR MIG ÅT: STUDERAR

NAMN: PÄR ELIASSON BOR I: UPPSALA

INTERNATIONELLT ARBETE VID JÖNKÖPINGS UNIVERSITET

diplomatfamilj. Sedan dess har

ÄGNAT MIG ÅT: DOKTORAND I

hade jag lärt mig en del italienska.

Bolivia och Libyen, och studerat och

MODERNA MISSIONÄRERS FÖRSÖK

Då kom en tjej från Uruguay, och vi

fann varandra. Vi hade italienskan

som gemensamt – ibland taffligt –

språk, men det var nog musiken som sammanförde oss.

Efter mer än 17 år återsågs vi i

höstas i Paris. Och känslan var: här

är min syster! Vi bara fortsatte att umgås som om vi hade setts igår.

Under andra längre utlands-

vistelser har jag träffat många

människor från många delar av

världen, och flera har blivit mina

goda vänner. Vilken glädje det är att

världen blir lite mindre med dessa

kontakter! Jag tror att mötet och

samtalet mellan människor i det lilla är något som gör den till en

bättre plats.

jag bott i flera länder, bland annat

arbetat i olika kulturer och på olika

språk med demokrati, mänskliga rättigheter och kultur.

Att bo i olika länder har gett mig

en insikt om att vi är olika men ändå

lika. Alla vill vi bli omtyckta, tycka om

någon och tillhöra ett ”vi”, inte bara

INDOLOGI – STUDERAR TIDIG­ ATT BEGRIPLIGGÖRA KRISTOLOGI

■ ■ ■ Jag kom till Indien 2005 som

möjligheter att knyta kontakter i allt

praktikant i Svenska Alliansmissio-

nens Step Out-program, och sedan

dess har jag återvänt flera gånger för

berikande att ha fått vänner från

mina föreställningar och förhåll-

alltid med mig i hjärtat.

dela tankar och idéer med människor

som har en annan bakgrund än jag,

språk- och musikstudier. Mina vänner

olika delar av världen, och det bär jag

■ ■ ■ Det är otroligt givande att

PÅ INDISKA SPRÅK

i en kärleksrelation utan också i ett

större sammanhang. Det är enormt

NAMN: ANDREA STÅLBERG KOMMER FRÅN SALA

nico i norra Italien. Allt var nytt, inte minst språket. När sommaren kom

ett liv inte förslår för att bemästra

jag möter kvinnor som kämpar för

1980-talens svenska utrikespolitik

– jag föddes i Managua i Nicaragua

mig vägen in i den fantastiska hindu-

partner bedriver vi påverkansarbete

i Indien har hjälpt mig att relativisera

ningssätt och på sätt och vis min

och jag är tacksam att jag har fått

från internationella ungdomsmöten i Lettland och Libanon till utbytesprojekt och inte minst under min

tid som vänstiftsvolontär i Moçam-

bique. Mina vänners berättelser har gjort mig nyfiken på att förstå hur

världen fungerar, och därför har jag

egen personlighet. Att försöka förstå

nu har valt att studera Internatio-

kvinnors rättigheter på olika nivåer i

som formar deras värld hjälper mig

allra mest är möjligheten att utbyta

en är att det handlar om makt – och

ar delvis utifrån, förstå dem på ett

negativ bemärkelse, och att tillsam-

Act Svenska Kyrkan arbetar med

Centralamerika. Den stora utmaning-

brist på makt på livets alla områden.

Det mest kontroversiella är kvinnors och flickors kontroll och makt över

religiösa och filosofiska strömningar

att betrakta mina egna föreställningnytt sätt och undvika att hålla alltför hårt i gamla tankar. Dessutom har

mina indiska vänner och lärare visat

nellt arbete. Det jag bär med mig

livserfarenheter, i både positiv och

mans kunna diskutera svårigheter

och utmaningar för att få en större

förståelse för vår omvärld. n r 5

2019

uppdrag mission

15

notiser Vidgade perspektiv

NAMN: ÅSA EGNÉR

NAMN: EDWARD EKLÖF

BOR I: LUND

BOR I: ÖDESTUGU NÄRA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST I SVENSKA

JÖNKÖPING

KYRKAN OCH ARBETAR OCKSÅ

ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR SOM

MED ATT SKAPA KONSTNÄRLIGA

KYRKOMUSIKER SEDAN 20 ÅR,

UPPLEVELSER I OLIKA FORMER

MYCKET MED KÖRVERKSAMHET,

– TEATER, KYRKOSPEL SAMT

OCH VID SIDAN AV JOBBET ÄR

VIRTUELLA UPPLEVELSER, JUST NU

JAG ENGAGERAD I UNGIKÖR,

FÖR LÅNGTIDSSJUKA UNGDOMAR

SVERIGES KÖRFÖRBUND OCH

■ ■ ■ Som ung gick jag på en

teaterskola med människor från

KYRKOSÅNGSFÖRBUNDET

■ ■ ■ Jag har varit med om ett

hela Europa, och det har betytt

antal körresor genom åren, och

teater. De projekt jag arbetar med

att upptäcka ett land än genom

mycket för min syn på konst och

i kultursektorn i dag handlar ofta om möten mellan olika kulturer

och människor i olika ekonomiska och kulturella livssituationer

med konst, teater och pedagogik

som redskap. Syftet är att sprida

hopp, fred, vänskap och livsmod.

heter Katare på lands­bygden

andra, men det är också utmanande

Vår fantastiska guide kommer

måste vi upprepa dessa möten

i nordvästra delen av landet.

ursprungligen från Kilimanjaro, och jag hade lärt känna honom

i Sverige. Genom den vänskapen

kunde vår grupp få en helt annan

bild av kulturen än om vi hade åkt

som turister.

För mig är det mötet med

människor som är den verkliga

resan. Jag lär mig ständigt om min egen kultur och mitt eget sätt att

det finns inte något bättre sätt

tänka, leva, älska och tro i mötet

en resa tillsammans med andra

människor från andra länder är

människor. Vi lär oss mycket om oss

själva när vi reser och besöker andra människor. När vi sedan kan dela

denna upplevelse med många får den ännu fler dimensioner.

Det är lätt för oss att sitta

med andra. Gemenskapen med

det en förutsättning.

En annan stark upplevelse var

när min barn- och ungdomskör

människor från en helt annan

Hannover, våren 2018. Det tog inte

vänner som hör hemma i olika

religioner, och det har betytt mycket

för min teologiska grundsyn.

kultur lite mer back-stage, att inse våra olikheter och likheter blir ju

naturligtvis en helt annan sak.

En av mina starkaste upp­levelser

var när jag tillsammans med åtta

16

u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

liten by som heter Bröckel, utanför

så lång stund innan de började

prata med varandra, och flera av

dem har fortfarande kontakt med

varandra via sociala medier. Det är

genom sådana möten som vänskap

barnkörsbarn och sex föräldrar åkte

mellan länder växer fram.

människor i en församling som

skaffar vi oss en förståelse för var-

till Tanzania juni 2017. Vi besökte

nordtyska kyrkan via ett samarbete med Växjö stift. Det samarbetet har hållit på ett tag, och jag

har träffat flera representanter därifrån vid olika möten i både

Sverige och i Tyskland. Utbytet

har varit väldigt värdefullt, och

det binds starkare och starkare

trådar mellan oss. Det tar lite tid

tror att det är nödvändigt att vi

med i interreligiöst fredsarbete, på konferenser och i sociala

I våras hade vi i Jönköping ett

besök av en delegation från den

kunna närma oss Agenda 2030 är

träffade en tysk ungdomskör i en

samlevnadsprojekt. Jag har fått

kanske även vänskaper.

att komma till den punkten att

hemma och tycka saker om andra kulturer, men att få lära känna

tills det uppstår bekantskaper och

också nödvändig i den globalisering

som vi står inför i dag, och ska vi

Som missionsvetare har jag fått resa till många länder och vara

och ibland lite för­virrande. Därför

När vi får lära känna människor

mötena känns naturliga, men jag

skapar förutsättningar och vårdar vänskaper mellan olika länder.

BILD: MARIA MANNBERG

betraktelse

Varandra, varandra, varandra i det svenska språket finns bara ett enda reciprokt pronomen. Jesus och Nya testamentets brevskrivare använder det gång på gång, ofta i uppmaningar till Jesu vänner: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.

Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.

Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

Gud har själv lärt er att älska varandra …

Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra.

Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra.

Håll fred med varandra.

Var gästfria mot varandra utan att knota.

Hälsa varandra med en helig kyss.

Tjäna varandra i kärlek.

Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag …

Låt oss inte bli inbilska, inte utmana varandra, inte avundas varandra.

Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Och måtte Herren låta er kärlek till varandra och till alla människor bli rik och överflödande … ■ BIBELORDEN ÄR HÄMTADE UR JOHANNESEVANGELIET OCH UR FLERA AV NYA TESTAMENTETS BREV I BIBEL 2000:S ÖVERSÄTTNING, © BIBELSÄLLSKAPET.

n r 5

2019

uppdrag mission

17

reportage

Färger och förgänglighet Blombilderna påminner om Jesu kropp och blod

Växande vänskaper u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

reportage Växande vänskaper

en vänskap mellan två unga män långt hemifrån, i London, har vuxit till en vänskap mellan en församling i Kalmar och en gymnasieskola i centrala Kenya. och lite till.

INTERVJU ANNA BRAW FOTO PRIVATA BILDER

Boel Lindegård tar fram ett fotografi av en ung kvinna som tittar lite snett uppåt mot kameran utan att le.

– Det här fick jag när hon började på skolan och min familj blev hennes sponsor, säger hon.

Sedan skriver varje elev ett brev i slutet av varje termin, tre gånger om året. Och vi svarar. En termin slutade i augusti, så det borde komma ett brev snart nu.

Sedan bläddrar hon fram ett annat fotografi.

– Jag hade ju hoppats att vi skulle kunna ses, men jag var inte beredd på min egen reaktion, säger hon. En ung kvinna som log och pratade och ville lära känna oss … det var ett helt annat intryck än det jag hade fått av den första bilden.

På det andra fotografiet står Boel och samma unga kvinna och håller om varandra när Boel ska åka. Och så, säger hon, blev de stående i flera minuter.

■■■

fredsbyggare Kontakten mellan Två Systrars församling i Norrliden i Kalmar och Kisima Mixed Secondary School i Nyahururu 20 mil nordväst om Nairobi började med att Daniel Westergren för 20 år sedan åkte från Kalmar till London för att arbeta som volontär i den kristna

kommuniteten Lee Abbey. Där blev han vän med David Kariuki, som också var volontär och som berättade mycket om sitt hemland Kenya och om en dröm han hade: han ville starta en internatskola där tonåringar från stammarna i nordvästra Kenyas halvökenområden skulle kunna gå i gymnasiet för att sedan återvända hem och bli både samhällsutvecklare och fredsbyggare.

– Det är obligatoriskt att gå i grundskolan i Kenya, berättar Daniels pappa Ebbe Westergren, men barnen i det här området går sällan i mer än sex–sju år.

greppa det småskaliga Ebbe Westergren har under många år på Kalmar läns museum arbetat i Sida-finansierade utvecklingsprojekt genom Bridging Ages, en organisation där museifolk och pedagoger i ett 20-tal länder använder det lokala kulturarvet för att bidra till det som kallas social cohesion och community building, på svenska ungefär social sammanhållning och samhällsbyggande i lokalsamhället. Hans fru Lena har arbetat med matematikpedagogik på Linnéuniversitetet.

– Jag är ju ett barn av 1970-talet, det är klart att jag har en tanke med det jag gör, säger han.

Det är viktigt att Sida-pengarna hanteras rätt, och Bridging Ages arbetar alltid på lokal nivå.

n r 5

2019

uppdrag mission

19

reportage Växande vänskaper

KISIMA MIXED SECONDARY SCHOOL ligger i utkanten av

Nyahururu. Kisima betyder

”källa”. Skolan startade

2005 och har 160 elever i

fyra årskurser, 20 flickor och

20 pojkar i varje årskurs. Den

byggdes för att ge tonåringar i nordvästra Kenya, där

många lever i fattigdom

och utsatthet, möjlighet

till gymnasieutbildning.

Oftast är 15 olika stammar

representerade på skolan.

Den har en kristen grundsyn

och följer den kenyanska läroplanen. Majoriteten

av eleverna kommer

från kristna familjer,

men det finns också en

Det stora måste finnas med, men vi människor har lättare att greppa det småskaliga. Bland det viktigaste är de personliga kontakterna – de ger arbetet en annan dimension.

Ebbe Westergren har lett projekt i 15 länder och kom till Kenya första gången 2004. Sedan 2011 har han och Lena varit där i tjänsten flera gånger.

– Och när museet och universitetet har haft gäster från Kenya har de oftast velat gå i kyrkan på söndagen, så då har vi tagit med dem hit, säger han.

På det viset har vänskaper mellan Norrliden och människor på olika platser i Kenya vuxit.

muslimsk klubb. Många

elever går vidare till olika

universitetsutbildningar,

en del med stipendier för

utlandsstudier, och flera

tidigare elever arbetar nu i

sina hemtrakter, bland annat

som lärare, IT-tekniker och revisorer. I en rankning av

kenyanska gymnasieskolors resultat nyligen hamnade

Kisima Mixed Secondary

School på sjunde plats.

20

u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

plog och traktor I Storbritannien är det vanligt med så kallade sponsorships, och Daniels och Davids vänner i England tog på sig att sponsra de flesta av de 160 elevplatserna på den nya skolan. Ebbe Westergren berättade om skolprojektet i sin hemförsamling, och ungefär 20 av hans församlingsvänner tog på sig att bli sponsors eller faddrar åt var sin elev. De överför 300 kronor i månaden och lovar att hålla kontakten.

– Det är extra viktigt för eleverna eftersom de är ganska långt hemifrån och inte kan hålla kontakten med sina familjer under terminerna, säger Boel Lindegård.

Fadderåtagandena var en satsning som enskilda gjorde – men så kom hela församlingens engagemang igång.

– Den första gemensamma insamlingen som vi gjorde här var till en plog, berättar Johan Alberius som är församlingsherde. Vi frågade om det var något särskilt som behövdes till skolan. De har ett jordbruk, och det behövdes en plog där, så vi samlade in pengar till den.

– Vi fick in mer än vi hade satt som mål, så vi kunde bekosta en halv traktor också, säger Ebbe Westergren. Den andra halvan betalade skolans trust i England.

20 mikrometerskruvar I februari 2016 reste en grupp på tolv personer från Två systrars församling till Nyahururu.

Johan Alberius, hans fru Lotta och deras barn var några av resenärerna.

– De har gudstjänst på skolan varje söndag, och de bad mig att predika, berättar han. Jag minns inte riktigt vad jag sa … men jag talade om att ha Jesus som vän, och om vänskap.

Tidigare i år reste Boel Lindegård och hennes man Per tillsammans med en mindre grupp för att volontärarbeta i tio dagar.

– Jag hade frågat Stephen Njoroge, som är kemi- och fysiklärare, om de behövde något till undervisningen, berättar hon. Han sa att de behövde mikrometerskruvar. Ett moment i examen är att man ska mäta med en sådan, och om eleverna inte får öva med bra mikrometerskruvar klarar de ju inte det.

– Så jag gick till Biltema och sa att jag behövde tjugo stycken, berättar Johan Alberius.

De undrade vad jag skulle med dem till.

reportage Växande vänskaper

reportage Växande vänskaper

CIVICON är namnet på ett

stort företag som i Kenya

arbetar med vägbyggen.

Företaget byggde en väg

genom öknen i norra Kenya för att vindturbiner skulle

kunna transporteras till en

omfattande vindkraftpark.

Därför byggdes också ett

tillfälligt kontor i öknen med

baracker för de anställda,

och en brun borrades där. En

liten by med boskapsskötare

från trakten växte upp i

närheten. För tre år sedan

var vägbygget avslutat, och Civicon rev sina byggnader

– Vi blev utsända i en gudstjänst här för att bygga vänskapen mellan Kisima Mixed Secondary School och Två Systrars församling.

Men det misslyckades kapitalt, för vänskapen var redan så etablerad, säger Boel Lindegård och skrattar.

Hon är kemilärare som Stephen, och under sina dagar på internatskolan hann hon med att undervisa i elektrokemi men också att plasta in böcker till skolbiblioteket. Och att samtala mycket med både elever och lärare.

och lämnade platsen. Den

lilla byn, som fick namn efter

företaget, blev kvar.

22

u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

påtaglig glädje Johan Alberius berättar att vänskapen med eleverna, lärarna och skolledningen i Nyahururu har betytt mycket för honom och hans familj.

– För oss alla är det viktigt att se hur mycket större världen är än vår vardagsmiljö, säger han. Varje dag ser vi ju vrede och ondska, och allt bottnar inte i illvilja, men det ger ett så negativt inflöde. Vi har fått uppleva en så påtaglig glädje över att mötas. Hudfärg, ålder, social bakgrund – det finns hundra olikheter, men allt sådant är underordnat. Det finns ingen hierarki. Vi möts bara.

– Och när Daniel Amunga som är rektor var på besök sa han att det betyder så mycket för honom att se hur engagerade människor här i Kalmar är i hans skola, säger Boel Linde­gård.

Han och David säger ofta att de är tacksamma

för det ekonomiska stödet men att det är bönerna och vänskapen som är det viktigaste för dem.

brunn blev by Med denna intensiva kontakt hade kanske Två Systrars församling kunnat tycka att det räckte – men när Ebbe Westergren hade besök av Steven Labarakwe, också från Kenya, i sitt arbete uppstod en ny vänskap.

Ett stort företag, Civicon, hade byggt en tillfällig by mitt ute i öknen i samband med ett infrastrukturprojekt i norra Kenya. Nu är allt borta – och runt den borrade brunnen har det uppstått en by som också kallas Civicon.

– Lagen säger ju att alla barn i Kenya ska gå i skola, men det fanns ingen skola där, för samhället var så nytt, berättar Ebbe Westergren.

Steven Labarakwe har lång erfarenhet av ledarskap och skolbyggen, och tillsammans med sina nya vänner i Kalmar håller han på att bygga Two Sisters’ School, en förskola och grundskola som inom tre–fyra år ska överlämnas till regeringen.

– Det kan ju inte bli bättre än att de tar över, säger Johan Alberius. Men nu finns det ett engagemang här för skolan och människorna.

I mars nästa år gör vi en församlingsresa till skolinvigningen. Vi kommer säkert att hålla kontakten. ■

BILD: KAJSA GÖRANSSON

recensioner

MALIN AGHED M FL

ARTIVISM

– KONSTEN ATT GÖRA FRED VISTO FÖRLAG

exempel, och syftet verkar mer vara

att inspirera och ge praktiska tips än att fördjupa frågeställningarna.

Sara Trus

Hennes sondotters bok har fått

SARA TRUS ETT KILO SOCKER – FARMOR GLÖMMER ALDRIG PRISET PÅ SITT LIV

en titel, en undertitel och en fråga

på omslaget: ”Vad händer när

Det är en aktivistisk bok snarare

NORSTEDTS FÖRLAG

ingen som överlevde Förintelsen

begreppet. De som redan är aktiva

till slut berättar hon

inte än, men nu har ytterligare

vill förändra samhället genom

andra aktiva, och de som funderar

flydde till skogs med sin bror, blev

sin ofrivilliga erfarenhet och

som utgår från de engelska orden

kan få mod att våga börja. Vi

överlevde.

Trus har kunnat resa till sin

nya språk skapas

Artivism är en bok för dig som

konst och kultur, och ett begrepp

Activism och art som bildar ett nytt ord, artivism.

än en reflekterande analys av

kan få inspiration av att läsa om på att själva skapa något forum

får läsa om konst, teater, musik,

Farfar berättar och berättar. Han lämnad ensam, kämpade och

Farmor plockar med mat och disk

dans, community art, graffiti,

och berättar ingenting.

begreppets tillkomst och historierna

annat som ryms i ordet kultur.

som bland annat rapporterar från

och projekt som kan ge inspiration,

som en samhällskraft som kan

att försöka få farmor att tala.

själva vill bli artivister. Det finns

medinspiratörer, bland andra

finns, och i likhet med många män-

Boken ger läsaren inblick i

bakom. Vi får läsa om förebilder

kunskap och praktiska tips om vi

också en svensk hemsida, artivism.

se, där intresserade kan läsa om projekt och få mer inspiration.

Boken kan ses som en handbok i

den aktivistiskt inspirerade konsten.

Den innehåller korta berättelser om konstnärer, pedagoger, inspiratörer och aktivister som vill förändra

världen genom konstnärliga projekt.

Vid genomläsningen önskar

jag ibland att jag fick läsa mer om

gerillaslöjd, utbildningar och allt

Malin Aghed vill visa på artivism

förändra världen. Hon och hennes Emil Jensen, Tomas Sjödin, Stina

Wollter och Brian Palmer, vill sprida

Sara Trus, ung nöjesjournalist

Melodifestivalen, bestämmer sig för Det är därför boken Ett kilo socker

niskors berättande inom familjen

består den av fragment och är inte

hopp och visa att det görs många

alls kronologisk. Sara Trus inleder

medmänsklighet i Sverige i dag.

farmor har på sig och vad lunchen

insatser för fred, hållbarhet och Jag blir inspirerad av att

läsa och få ett nytt begrepp för

konstupplevelser jag haft. Konst och aktivism kan vara en kreativ

kombination där strävan efter fred

och rättvisa och miljöengagemang

ofta ett avsnitt med att berätta vad

längre finns kvar?” Det vet vi ju en överlevare delat med sig av

unika historia, och att Sara

farmors hemtrakter och göra en reportageserie om det för

Aftonbladet har säkert gett den ytterligare uppmärksamhet.

Jag önskar att hon och förlaget

hade visat Cyla Trus den respekt

som en noggrann redaktörs­

insats innebär – språkmissarna

är inte farmors, och inte heller det

faktum att försöken att bygga

spänning eller stämning ofta slår över och blir patetiska.

Men Cyla Trus berättade till

som hon bjuder på består av, men

slut. Det är något som ingen hade

ibland som farmor inte alls vill.

vår tacksamhet och, ja, vördnad.

fragmenten kommer som de vill,

Cyla, född i Polen 1927, blev den

enda överlevaren i sin familj. Föräld-

rarna tvingade henne att gömma

kunnat kräva och som förtjänar

■ ANNA BRAW

recensioner vissa konstnärers eller aktivisters

möter kulturella uttryck. Då kan nya

sig alldeles ensam och försöka ta sig

sätt än genom intellektet och de

egen hand. Bröderna var omskurna,

tankar, och det kanske är en av

språk skapas och beröra på andra

inspirera till fortsatt undersökande

förnuftiga orden. Då kan insikt

tankarna med boken: att den ska

av dessa inspiratörers drivkrafter.

Den innehåller många bilder och

komma genom erfarenhet. ■

igenom kriget och förföljelserna på

och lillasyster var för liten, men kan-

ske skulle Cyla kunna klara sig.

ÅSA EGNÉR

n r 5

2019

uppdrag mission

23

intervju

Gemensam kraft n n n

nytt namn knutet till etablerat samarbete INTERVJU ANNA BRAW FOTO GUSTAF HELLSING, IKON

24

u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

– Kan du ringa igen vid tjugo i tio? Då sitter jag på bussen, säger Erik Lysén. Jag måste packa lite till …

Den här augustimorgonen ska han ge sig iväg på en förhållandevis kort resa: buss och båt till Åland, där representanter för alla de nordiska medlemmarna i act Alliance samlas i några dagar. Från Norge deltar Kirkens Nødhjelp som är en ekumenisk organisation, från Danmark Folkekirkens Nødhjælp, från värdlandet Finland Finn Church Aid – och från Sverige Act Svenska kyrkan och Diakonia.

– I Norden är vi lite ovanliga på det viset att vi är två medlemsorganisationer, säger han när han sitter med kollegerna på bussen. Men vi

intervju Gemensam kraft ACT ALLIANCE bildades

2010 och har 155 medlems­

organisationer i 140 länder.

Två av dem är ELCT, den stora lutherska kyrkan i Tanzania,

bland de största i världen

sett till medlemsantalet, och

tyska Brot für die Welt, som är den största medlems­

har ofta samma partner som de andra nordiska organisationerna, och i andra länder kan det finnas flera medlemsorganisationer.r.

organisationen i Europa.

kris i europa Sveriges biståndshistoria började när de första efs-missionärerna klev iland i nuvarande Eritrea 1865, och Svenska kyrkans mission grundades 1874. 1947 tillkom Lutherhjälpen, som tog ansvaret för Svenska kyrkan humanitära katastrofarbete och deltog i de gemensamma biståndsinsatser som Lutherska Världsförbundets samordnade. Det var de båda organisationerna som för drygt tio år sedan gick samman och blev Svenska kyrkans internationella arbete och nu i maj Act Svenska kyrkan. Men samarbetet med andra länders syskonorganisationer var igång innan dess.

– Det var på 1990-talet som vi började samordna katastrofinsatser, berättar Erik Lysén.

Tankarna på att bilda en gemensam organisation, act International (act är både ett ord i sig och en förkortning – Action by Churches Together, red:s anm) hade funnits ett tag, och kriget på Balkan blev den utlösande faktorn.

Han jämför situationen med den när Lutherska Världsförbundet bildades 1947 – också då var det kristna organisationer i Europa och återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget som skyndade på en process som redan var igång. gemensamt påverkansarbete Med tiden har organisationer från andra världsdelar gått med. En del av dem är kyrkor som också är med i Lutherska Världsförbundet eller Kyrkornas Världsråd, eller båda.

Andra, som Etiopiens medlemsorganisation,

dasc, är specialiserade diakonala biståndsorganisationer inom kyrkan.

– 2010 bildade vi act Alliance och hade den första generalförsamlingen i Arusha i Tanzania. I dag har vi mer än 150 medlemmar i hela världen, berättar Erik Lysén. Vi arbetar mycket med att kvalitetssäkra våra utvecklingssatsningar, men vi har också ett gemensamt påverkansarbete, och genom act Alliance har Svenska kyrkan möjlighet att påverka beslutsprocesser inom fn, till exempel i fn:s säkerhetsråd. Vi från Sverige prioriterar arbete för mänskliga rättigheter, psykosocialt arbete i katastrofinsatser, jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa – många års erfarenhet gör att vi ser det som något vi kan bidra med.

Ytter­ligare en dimension som jag gärna påminner om är vikten av att fortsätta stödja teologiska utbildningsinstitutioner finansiellt och genom utbyten. Utbytena blir viktigare och viktigare för gemensam teologisk reflektion.

identitet – Namnet Svenska kyrkans internationella arbete har varit en bra beskrivning, men det har varit svårt att kommunicera externt, säger Erik Lysén. Namnbytet är en frukt av en längre process, och med tiden blev behovet akut: kan vi hitta en visuell identitet som människor lägger märke till och kommer ihåg?

Förra året fattade Kyrkostyrelsen beslutet att låta Svenska kyrkans internationella arbete få ett nytt namn som tydligt skulle koppla den till det internationella samarbetet.

– Namnet signalerar att vi agerar nu – att vi arbetar med de stora, globala överlevnadsfrågorna, klimat, jämställdhet och hållbarhet, och att vi gör det ekumeniskt. Vi är stolta att tillhöra en ekumenisk allians, och medlemsorganisationerna är starka tillsammans. n

n r 5

2019

uppdrag mission

25

stipendierapport

stipendierapport

Mångfald i vardagslivet

Kristna i Bangalore berättar BILD: K. SAM MARK

u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

stipendierapport Mångfald i vardagslivet

BERÄTTAT FÖR ANNA BRAW

Indian Protestants and their Religious Others – Views of Religious Diversity among Christians in Bangalore – det är titeln på anita yadala sunesons avhandling i missionsvetenskap. några år innan jag påbörjade mitt avhandlingsarbete var jag i Bangalore på en fältstudiekurs som Teologiska institutionen i Uppsala gav på kandidatnivå. Det var professor Kajsa Ahlstrand som ledde den. Den resan väckte mitt intresse för Indien och för indiska kyrkor och interreligiösa relationer där. Jag fick också prova på intervjuer som metod, jag fick chansen att tala på djupet om viktiga frågor med människor som jag inte kände sedan tidigare, och det blev ett levande material som var roligt att arbeta med. Intervjumetoden gav mig tillfälle att göra allt från att åka genom Bangalores intensiva trafik i mopedriksha för att besöka människor i deras hem och höra deras berättelser till att sitta och analysera i Uppsala. När det var dags att söka till forskarutbildningen visste jag att jag ville återuppleva det, och Kajsa Ahlstrand blev min handledare för avhandlingen också.

När någon i Sverige frågar berättar jag att jag har gjort en intervjustudie med kristna i Banga­­ lore, en storstad i södra Indien. Jag berättar att jag har studerat deras syn på andra religioner, närmare bestämt hinduism, islam och andra

former av kristendom än deras egen, och att jag också har analyserat deras attityder till människor från andra religiösa grupper och det de berättar om att leva nära dem.

Ibland berättar jag om den stora betydelse som bruket av religiösa bilder visade sig ha för intervjupersonernas attityder till olika religioner. Att starkt ta avstånd från religiösa bilder som de kallar ”idols” eller avgudabilder var en vanlig tendens. Det var en av anledningarna till att många var kritiska mot hinduism, och i hög grad också mot katolicism.

Islam porträtterade intervjupersonerna å andra sidan mer positivt, bland annat på grund av den frånvaro av bilder som de hade uppfattat där. Den relativt positiva bilden av islam brukar vara intressant att lyfta fram i en svensk kontext.

Jag brukar också berätta att många av de människor jag intervjuat samtidigt vittnar om en interreligiös samexistens som fungerar bra: i skolan, på arbetsplatsen, i bostadskvarteret och ibland till och med i den egna familjen.

Många av de kristna jag har intervjuat lever med ett starkt ideal som säger att de bör försöka sprida den kristna tron, och det kan vara ett dilemma eftersom goda relationer till vänner och bekanta från andra religiösa grupper är viktiga. I praktiken prioriterar de ofta att undvika konflikt eller irritation. På församlingsnivå är alla medvetna om det politiska klimat som gör kristen mission till en känslig fråga, och de har olika strategier för att hantera det.

När någon i Indien frågar om min forskning kan det bli allt från långa diskussioner om religionsteologi eller mission till att jag får förklara ungefär att jag ägnar mig åt ”bibelstudier” på hög nivå. Men om en kristen indier frågar om mitt ämne berättar jag ofta ungefär som i

n r 5

2019

uppdrag mission

27

stipendierapport Mångfald i vardagslivet

BILD: AG PIC

BILD: NISCHAL MASAND

BILD:uAATUR p p d r HARSH a g m i s s i o n n r 5

BILD: NISCHAL MASAND

2019

stipendierapport Mångfald i vardagslivet BILD: JILL BJÖRKMAN

BILD: MADHUSHREE BN

BILD: PIYUSH KAILA

LÄS ANITA YADALA SUNESONS AVHANDLING

Avhandlingen Indian

Protestants and their

Religious Others – Views of Religious Diversity among

Christians in Bangalore

finns att ladda ner gratis på www.diva-portal.org.

Sverige att jag baserar min studie på intervjuer med kristna från Church of South India och pentekostala kyrkor i Bangalore och att mitt fokus är deras tankar om andra religioner. Då lyfter jag ofta också fram mission som en av de frågor jag skriver om.

Om en hindu frågar betonar jag oftast att jag är intresserad av religiös mångfald och av hur människor från olika religioner lever tillsammans.

I samhällsdebatten är religiös mångfald och den indiska formen av sekularism som ska garantera lika rättigheter åt alla religiösa grupper viktiga begrepp. Indiska kristna som inte är

akademiska teologer talade sällan med mig om religiös mångfald som positivt i sig, men många har praktisk erfarenhet av en religiös mångfald som fungerar i vardagslivet. Begrepp som katolik, muslim, hindu eller mer specifikt till exempel Ayyappan follower är mer relevanta när människor talar om sina bekanta, och de religiösa platserna – tempel, kyrka, moské, dargah och gurdwara när de talar om sin omgivning. I det konkreta och påtagliga finns det en levd erfarenhet. Konkreta termer verkar vara viktigare i människors vardag än abstrakta begrepp, i Indien liksom i Sverige. ■

n r 5

2019

uppdrag mission

29

stipendiaten Mångfald i vardagslivet

Se på nära håll ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST

SYNLIGA VERKSAMHETER .

Vart i Kenya tog ni med era resenärer?

pojkarnas vänlighet och hjälpsam-

och byggt upp och fortfarande bär

att ta hand om de yngre är det svårt

barnen som går i skolan där och

faktiskt kommer från.

med att laga mat och vakta kor. På

Blev det några speciella inslag i

Bethesda, som ELM har varit med

ekonomiskt. På dagarna lekte vi med

hjälpte till i det praktiska arbetet

som bor på barnhemmet.

vad är Move?

Hur fungerar Bethesda?

Det är en satsning som Evangelisk

het och de äldre barnens fina sätt

att förstå vilken trasig bakgrund de

andaktsstunder på swahili. Men vi

en längtan att träffa nya människor

Ytterligare ungefär 60 barn kommer

vi övade in ett program med sång,

människa och växa i sitt lärjunga-

närliggande slumområde för att få

sonen, och det programmet fick vi

kärlek både i ord och handling. De

deras föräldrar annars inte har råd

och i söndagsskolan i en av kyrkorna

ny chans genom Bethesdas arbete.

och kulturer, att få utvecklas som

skap och att få dela med sig av Guds

dagligen till barnhemmet från ett

ett mål mat och den skolgång som

som deltar är nyfikna på vad kristen

med. På så sätt hoppas Bethesda-

gör gruppresor till något av våra

från att fly till livet på gatan. Det

mission är och vill göra en insats. Vi missionsländer, och vi har också

Move-volontärer som stannar på en

plats lite längre.

u p p d r a g m i s s i o n n r 5

2019

medarbetarna kunna rädda dem

på en kenyansk skolavslutning och

dag tillsammans med pojkarna. Och

leddes vi runt av våra nyfunna vän-

marknadsmöte, bibelförsäljning, och den lilla mysiga kyrkan.

Hur skulle du sammanfatta er resa?

Det är nästan omöjligt. Men pojkarna som tidigare satt fast i missbruk och fattigdom och som nu fått en

lekar och ett drama om den förlorade

framtid och ett hopp är en vacker bild

göra både med barnen på Bethesda

hopp. ■

inne i Nakuru när vi var där på besök.

Hann ni med att se mer av Kenya?

arbete som görs där är oerhört

Ja, vi började med en dag i Nairobi,

se det och själv ta del av det är en

Bethesda fick vi två dagar med

betydelsefullt. Att på nära håll få

byn Sigowet. Där fick vi förmånen

att bo i familjer. Under dagarna

vacker natur med storslagna vyer

Majs, bönor och ugali blev vår vardag

arrangera en mycket uppskattad lek-

ELU, gör på unga vuxna som bär på

vi ihop oss i en överfull lokalbuss och

åkte till den lilla idylliska landsorts-

– och ständiga fotbollsmatcher och

det hårda livet på gatan och får en

fem till sjutton år där. De har levt

kontrast. Mot slutet av resan tryckte

ner mellan hembesök, sjukhusbesök,

fick också möjlighet att vara med

Luthersk Mission, ELM, och Evan­

internet, hotellövernattning och

spännande safari. Det blev en skarp

dagarna där på grund av ert besök?

I dagsläget bor 26 pojkar i åldrarna

gelisk Luthersk Mission – Ungdom,

30

kvällarna umgicks vi med pojkarna

Miriam Svensson, du reste med

Move till Kenya förra sommaren –

erfarenhet som berör. När man ser

Vi åkte till Nakuru och barnhemmet

och i mitten av vår vistelse på

av hur Gud ger oss alla framtid och

STIPENDIATER

Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

KUNSKAPSUTBYTEN

VILL DU PRENUMERERA PÅ

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS-

med fyra noder:

Tidskriften kommer ut fem gånger

Lunds Missionssällskap delar varje

centrum för studiet av mötet mellan

temanummer under sommaren).

men också till teologisk utbildning

200 kronor inom Sverige, 300 kronor

sesidigt utbytesprogram mellan kyr-

arbeten, dialog och arbete för fred

Sydostasien.

i övriga världen. Skriv till pren@

Sällskapet ger också stipendier till

skap. Lunds Missionssällskap har ett

The Desmond Tutu Chair vid Univer-

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap arbetar

LMS grundades 1845 och är Sveriges

äldsta missionssällskap. De första

I Hongkong ges stöd till ett

svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på uppdrag av

kristen tradition och kinesisk kultur,

sällskapet. Missionsarbetet har

utvecklats och innebär i dag sam­

för de många minoritetskyrkorna i

och ickevåld i en världsvid gemen-

I Kapstaden finansierar sällskapet

sity of Western Cape.

nära samarbete med Act Svenska

I Jerusalem ges stöd till Svenska

kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet

Lunds Missionssällskap förvaltar

ungdomar under utbildning och

grupper vars resa är en del av ett öm-

inom övriga Europa och 350 kronor

kor och ekumeniska organisationer.

uppdragmission.se!

vissa projekt, till studier och till tryck-

ning av skrifter. Ansökan ska vara

väl förberedd, ingå i en lång­siktig

VILL DU MEDARBETA?

teologi.

Mission på något annat sätt? Hör av

med inriktning på dialog och ökad

testamenterats till sällskapet, och

år ut resestipendier till i första hand

En helårsprenumeration kostar

Vill du recensera en bok, göra en

I Malmö stöder sällskapet projekt

avkastningen på de gåvor som har

SÄLLSKAPS STIPENDIER

om året (inklusive ett tjockare

teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religions­

verkar ekumeniskt.

UPPDRAG MISSION?

informations- eller utbildnings­

verksamhet och innehålla en realis-

intervju eller bidra till Uppdrag

tisk budget för genomförandet.

dig till red@uppdragmission.se!

sionssällskaps ansökningsportal,

Ansökan görs via Lunds Mis-

www.lundsmissionssallskap.se/

fyra gånger om året delas rese- och

förståelse mellan olika religiösa

stipendier. Ansökningsportalen

hela landet. Antalet sökande har

islam och kristendom.

15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti

VILL DU BLI MEDLEM?

enligt anvisningarna och skicka

skap, LMS, får du tidskriften Uppdrag

– ett svarsmeddelande bekräftar

traditioner, framför allt judendom,

projektbidrag ut till sökande från ökat markant under de senaste

tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

Som medlem i Lunds Missionssäll-

människor som vill göra tjänst i den

Mission (5 nummer per år). Du blir

I första hand stöder LMS unga

är öppen 15 januari–15 februari,

samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret

det genom att trycka på ”Skicka”

att ansökan har kommit fram.

också kallad till årsmötet där ord­

globala kyrkan med en betoning på

möten över kultur- och religions-

förande och styrelse väljs.

för volontärinsatser och bidrag till

per år, alternativt en engångs­

gränser. Sällskapet ger resebidrag

Svar kan förväntas inom en

månad efter att ansökningstiden

Medlemsavgiften är 50 kronor

projekt, studier och utgivning med

inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mång-

fald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

gått ut för respektive period.

summa på 500 kronor för livslångt

DOKUMENTATION

medlemskap.

När resan eller projektet har

Skriv till styrelsen@

avslutats ska stipendiaten/

lundsmissionssallskap.se!

stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission

och/eller på hemsidan. Skicka

MISSIO FRÅN LUNDS

DEMO KRATI R” R BER, JAG RÖSTA TEMANUMME MTATA: ”JAG KENNETH RK 8 ZIMBABWE BYGGER NÄTVE ER 34 ORNA SOM N GENERATION USA NUNN RATION MELLA LONDON INTEG

uppdrag uppdrag Att stötta unga

40

Kreativitet SIERRA LEONE: FÖREBILD VÄXJÖ STIFT: EFTERFRÅGAI RELIGIÖS TOLERANS 26 D KURS I UNGDOMSS INDIEN: FÄRGSTARK JÄLAVÅRD 21 SAMEXISTENS 8

KENYA: ”KYRKORNA MÅSTE TA SITT ANSVAR” 17 JERUSALEM: SKOLDAGEN BÖRJAR MED ÖPPET SAMTAL 6 HONGKONG: ”DET VIKTIGASTE ÄR ATT LYSSNA” 20

a st

nummer

u

rapport@lundsmissionssallskap.se!

13 december ä

te

IFT EN TIDSKR

lskap • nr 2 • 2019 • årgå ng 173

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 1 • 2019 • årgång 173

n

en tidskrift från lunds missionssäl

172 • 45 KR • ÅRGÅN G • NR 4, 2018 NSSÄLL SKAP

text och högupplösta bilder till

nnrr 5 5

2019

uppdrag mission

31

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

VI LEVER ALLA UNDER SAMMA HIMMEL Vi har samma rättigheter.

Var med i kampen för allas rätt till ett värdigt liv.

BLI MÅNADSGIVARE! Sms:a ACT till 72905 och ge 100 kr/mån

5 2 0 1 9 32svenskakyrkan.se/act uppdrag mission nr

Foto: Deborah Rossouw / Ikon

POSTTIDNING B