5 minute read
Simon Settergren är Prinsen av Atlantis
Prinsen av Atlantis
Text Lars Tegermark Foto Linnea Bengtsson
Advertisement
Att växa upp är för många en kamp att passa in i mallen. Att inte sticka ut. Att vara som alla andra. Tänk dig då en verklighet där en pojke bor ensam med sin pappa. Tänk dig att pappan är fast övertygad om att han är kung i Atlantis. Periodvis lever de i en fantasivärld, i ett mytomspunnet, förhistoriskt rike. Den beskrivna verkligheten är dock helt sann och den tillhör Simon Settergren.
Reportage
Simon Settergrens berättelse är en smått fantastisk historia som nu blivit film. Kungen av Atlantis handlar om Simons uppväxt tillsammans med sin pappa, som tidigt i Simons liv insjuknade i schizofreni. Manuset skrev Simon tillsammans med dramatikern Ursula Fogelström.
Att som barn växa upp tillsammans med en pappa som lever i en fantasivärld ställer självfallet till med en hel del problem. Att ta hem kompisar är svårt. Att vara öppen med sin verklighet inför omvärlden likaså. Simon blev tidigt en mästare på att dölja. Att presentera alternativa sanningar och ducka barns vanliga frågor som vad ens pappa jobbar med.
dök upp på skolan. De flesta barn i den åldern kan säkert relatera till hur pinsamt det kan vara. Men då ens pappa är Kungen av Atlantis så spelar han i en helt egen liga. –Jag hade ju jobbat så hårt med att dölja hur det verkligen var och så kommer han dit. Jag kommer inte ihåg exakt men jag tror jag fick ut honom innan någon hann lägga märke till särskilt mycket, berättar Simon.
Hemma fick Simon ta ett stort ansvar. Från tidig ålder var han den vuxne i hushållet. Att se till att pappan tog sina mediciner, att han fullföljde sina vårdbesök och att han inte ställde till med alltför stor oreda. Jag frågar Simon vad han tror hans uppväxt fått för följder för honom själv som person, att tvingas agera förälder till sin pappa. –Jag tror det har gjort mig kapabel och handlingskraftig. Naturligtvis var jag tvungen att växa upp fortare än andra barn. Kanske förlorade jag en del av barndomen på så vis men jag har aldrig tvivlat på att jag varit älskad, säger han och fortsätter: dig in i vuxen ålder. Man tror att man ska veta bättre men det är nog lätt att dras till liknande förhållanden. Det är inte helt okomplicerat. Som liten såg Simon inget konstigt med sin tillvaro. Han visste inget annat och hade inget att jämföra med. Att han var anhörig var inget han ägnade sig en tanke åt, inte ens senare under uppväxten. Han kände sig helt ensam i sin situation. Det kan tyckas konstigt att ingen i skolan reagerade, att ingen såg hur det var ställt med Simon. En förklaring kan vara att Simon klarade skolan så bra. Han var ambitiös och belönades med bra betyg. Ett stipendium tog Simon ända till England och elitskolan Imperial College London.
Det var i London, som 23-åring och för första gången med distans till sin far, som det gick upp för Simon hur pass annorlunda hans liv varit jämfört med andra. Han fick möjlighet att på nära håll uppleva andra studenters mer vanliga familjeförhållanden. Uppvaknandet blev chockartat och Simon hamnade i en djup kris. Han gick igenom sorgens alla sju steg och var ett tag nära att ge upp.
Reportage
–Jag kände mig ensam utan ett egentligt socialt nätverk. Jag kände en stor orättvisa med livet. Varför just jag? Det mynnade ut i en oerhörd ilska mot pappa och i sin tur en ilska mot livet självt, berättar Simon.
Simon bodde i London i ett drygt år. Snart övergick ilskan i en acceptans av sin situation. Väl hemma kände han att han var tvungen att göra något åt sin situation. Han var tvungen att få ur sig allt och började därför skriva på ett manus. Simon hade tidigare erfarenhet från teater och film så allt kom sig naturligt. Skrivandet blev till en läkeeprocess och det färdiga manuset en uppgörelse med barndomen.
Samtidigt som Simons uppväxt är annorlunda kan de allra flesta anhöriga känna igen sig i hans berättelse. Att länge inte ha någon insikt i sin egen anhörigsituation. Att nästan alltid befinna sig i ett överlevnadsläge, med näsan precis ovanför vattenytan. Att nästan aldrig sätta sig själv i första rummet. Ständiga skuldkänslor av att aldrig kunna göra tillräckligt. Känslan av skam gentemot omgivningen och att man är helt ensam i sin situation. –Det är det som driver mig idag. Jag vill att så många som möjligt ska se filmen och med det förstå att de inte är ensamma, förklarar Simon.
Filmen Kungen av Atlantis är en succé. Trots en mycket blygsam budget på omkring 600 000 kronor, där en vanlig svensk biofilm görs för 20 miljoner, gick den länge på biograferna och rosades av kritikerna. Sedan premiären 2019 har Simon rest runt och presenterat filmen i olika sammanhang och då mött många anhöriga som levt i en liknande situation. –Vilken diagnos som ligger bakom spelar ingen roll utan alla kan känna igen sig i något, säger Simon och berättar att ambitionen nu är att ta filmen ut i skolorna. –Jag önskar att någon när jag var liten trätt fram och berättat hur de hade det. Visat att jag inte var ensam i min situation och pekat ut ljuset som jag skulle finna på andra änden av tunneln. Bara jag inte gav upp.
–Att visa filmen för ungdomar är därför väldigt givande. Det finns alltid några elever som är lite stökiga och snackar en massa. Men det är ofta samma elever som efter filmen sitter som tystast. Jag tror att det ofta är just de som har något att hämta i filmen och därför berörs mest, förklarar Simon.
Kungen av Atlantis finns att se på strömmningstjänsten SF Anytime. Att hyra den ett dygn kostar i skrivande stund 39 kronor.
