Skip to main content

Politicus 2026

Page 1

M E E G

N

S

P A K

2 0 2 6

POLITICUS


2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING


4

Redaktionspres entation

6

Ledare

8

Lillasyster - alltid efter

10

Språket signalerar sociala betydelser

12

Att gråta hjälper lite, en god gemenskap hjälper mycket

14

Min långa linje: Statsvetenskap och internationell politik

16

Föreningar, nedläggningar och hållbar politik

18

Ta med alla i leken

21

Gemenskap i en övergångsfas

23

Laget - min andra familj

24

Märkligt hur mycket som kan förändras utan att allt förändras

26

Mother nature

28

Gemenskap under studietiden

30

Jag åkte till Mexiko för att lämna Finland bakom mig...

32

Gemenskapen i musik

34

Mellan gult och blått 3


REDAKTIONEN 2026

& vilka tre personer, levande eller döda, de skulle vilja avnjuta en middag med Wilma Fredriksson Emil Kesseli Statskunskap Chefredaktör & layout 6:e studieåret Nationalekonomi Moffa eftersom jag 4:e studieåret saknar honom, Mika Rosa Parks, David Waltari så att jag får Hockney och Sam Altman för att få höra ta del av hans visdom och John F. Kennedy lärdomar om historia, eftersom hans erfarenkonst och framtid. heter skulle kunna hjälpa förstå det nuvarande läget i världen. Antonia Holmberg Emma Korhonen Nationalekonomi Statskunskap 4:e studieåret 2:a studieåret Prinsessan Diana: Prinsessan Diana, hon är en våra Anne Frank & Michael tiders största Jackson. Jag skulle vilja ikoner. Emil fråga dem om deras liv hansius: jag tror och allt de varit med om! vi skulle kunna ha väldigt roligt ihop. Napoleon: han skulle nog leverera spännande historier. Ella Jalamo Andrea Lindroos Sociologi Statskunskap 2:a studieåret 3:e studieåret Min morfar, för Vladimir Putin p.g.a. att han alltid livar det rådande världupp diskussioner släget och han är en och är en av mina mystisk figur, någon favoritpersoner, förfader från min släkt Eliza Hamilton, delvis p.g.a. skulle vara inför att jag älskar Hamiltressant och Tove Jansson ton-musikalen men även för att hon gjorde p.g.a. inspirerande och inflytelmycket betydande saker som kvinna på den serik kvinna. tiden, och Edward af Sillén, för att han är rolig och en ikon som också delar mitt musikalintresse. 4


Fredrika af Hällström Laura Byström International law & Offentligt ledarskap human rights 4:e studieåret 5:e studieåret KUUMAA, de Queen Elisabeth verkar som riktigt II för att jag tror snälla & coola typer att hon kunde ha och jag gillar deras mycket att säga (typ musik :) kungliga hemligheter), Meryl Streep för att hon verkar bära på bra lärdomar, och påve Fransciscus för att why not.

Jessica Rehn Folkrätt 2: studieåret Min farmor, Anne ”Agnes” Hathaway och Mary Wollstonecraft.

Julia Loo Folkrätt 3:e året Julius Caesar, Kimi Räikkönen, Marie Curie. Kan bli intressanta diskus-

GÄSTSKRIBENTER Dan Sundblom Kalle Jansson Statskunskap Studerade 2021-2026 Steve Irwin, José Mourinho och Anthony Bourdain. För att de sku va intressanta diskussioner om deras kunskapsområden och livsfilosofier och tankesätt.

Illustrationer och bilder är skapade av Wilma Fredriksson i fallen där inget annat nämns.

Projektforskare inom sociologi vid Åbo Akademi

Pär Stenbäck Minister, pol.mag. Sarah Wikner Projektforskare vid svenska språket vid Åbo Akademi Oscar Nyman SF-klubbens kurator

SPONSORER Åbo Svenska Teater Bar Fredrik & Nattklubb Doris 5


6


LEDARE

Running clubs, book clubs, knitting clubs, man jobbar för, utvecklat tjänster som gör hot girl-walk clubs, supper clubs...de stör- att vardagssysslorna kräver mindre tid och sta trenderna just nu handlar om att föra mindre ansträngning. Även upprätthålmänniskor samman. Dessa trender fångade lande av vänskapsrelationer kan utföras direkt mitt intresse, dels för att jag själv har som en punkt på to-do listan bland matnågot av en evig längtan efter en känsla av inköp och gympass, det är bara att scrolla tillhörighet, dels för att jag blev varse om på flödet och skriva några meddelanden. att det är en motreaktion vi ser. Egentligen är det ganska intuitivt, att en rad av verk- Men utan ansträngning händer inte midsamheter med avsikten att föra människor dags-och kaffebjudningar eller häng utan samman blir trendiga i en tid då våra ny- någon större agenda. Inte fortlöper heller hetsflöden ständigt fylls av rapporter och föreningsaktivitet eller annan frivilligverkstudier beträffande ensamheten som allt samhet utan ansträngning. fler upplever i sin vardag.

I en tid där känslan av tidsbrist verkar vara Motstridigheten finns i människans natur kronisk är det bland det mest värdefulla du - vi är flockdjur med en stark självbevarkan göra för dina nära och kära att ge dem elsedrift. Vi behöver ta vara på vår person- av din tid och din möda. Dessa är byggkliga framgång samtidigt som vi behöver lossarna av vilka gemenskap växer fram. flockens stöd. Att vi inte mår värst bra av att förtränga det ena i förmån för det andra -----borde alltså inte komma som en överraskning. Årets tidning för samman texter som behandlar temat “Gemenskap” ur en mångHur hände det sig att vi glömde gemenfald av intressanta synvinklar, från gemenskapens kraft, att fokus i vardagen skiftade skapens bärkraft till dess avigsidor. Jag vill från flocken till den egna naveln? Frågan passa på att vid det här skedet tacka min känns så pass stor att jag närmar mig den redaktion och årets gästskribenter för den genom att betrakta de förändringar som tid och mödan som de har bidragit med skett på de två livsområden som utgör för förverkligandet av årets tidning. Jag vill människans vakna tid: arbete och fritid. även rikta ett stort tack till Kia och FredriI arbetslivet har det ökända ordspråket ka som har gett mig generöst med råd och “tid är pengar” blivit väldigt påtagligt. tips på vägen. En framgångsrik affärsidé tar i hänsyn konsumentens ständiga tidsbrist. Företag Wilma Fredriksson konkurrerar med antalet minuter som en konsument stannar vid deras reklam innan hen scrollar vidare i flödet. Alltså behöver man fokusera på sig själv, på att stick ut ur mängden. Efter att ha presterat, optimerat och jobbat på sin personliga utveckling är man trött. Som tur är har företagen, kanske just den 7


LILLASYSTER

8

– ALLTID LITE EFTER

När jag föddes i juli 2004 var mina systrar fem och sju år gamla. Mina föräldrar och mina systrar hade redan hunnit skriva flera kapitel innan jag kom in i bilden. De hade bott tillsammans i Österbotten innan flytten till Sibbo. Mina systrar hade vuxit upp tillsammans, umgåtts med grannarna och bott nära våra mor- och farföräldrar. De hade en gemensam historia som jag aldrig hade varit en del av.

henne i tio år innan hon blev vuxen och gav sig i väg. Senare började hon studera i Åbo och skapade sig ett eget liv där. Jag var kvar hemma i Sibbo. Min yngre syster och jag bodde fortfarande under samma tak. Men hur mycket har en fjärdeklassist och en niondeklassist gemensamt? Jag kände mig alltid lite för liten, lite för omogen, lite för oerfaren. Jag längtade efter att också få bli tonåring, ungdom, vuxen.

Under min uppväxt pratades det ofta om gamla, goda tider. Om minnen från uppväxten i Närpes, familjevänner och släktingar som jag själv endast hade en suddig bild av. Jag fick tidigt en känsla av att inte riktigt höra hemma i berättelserna. Jag satt ofta tyst.

När jag var 15 år bodde mina två systrar tillsammans i Åbo. Grannar. De fick återigen skriva ett gemensamt kapitel, ett kapitel som jag inte fick vara en del av. De levde mitt i studier, stress och ångest inför framtiden. Men de hade varandra. Jag bodde ensam kvar i huset i Sibbo.

När jag var tio år flyttade min äldsta syster utomlands. Jag hade bara fått bo med

Jag har många gånger känt mig bitter. Bitter över att jag inte fick, eller kanske kunde,


ta del av den gemenskap mina systrar hade sinsemellan. Bitter över att jag blev lämnad ensam kvar i huset i Sibbo. Men det var aldrig deras fel. De gjorde egentligen bara det man gör när man växer upp: flyttar hemifrån, hittar sin egen väg och skapar sitt eget liv. Ändå kunde jag känna mig lämnad efter. Idag är jag 22 år. Mina systrar är 27 och 29. Den åldersskillnad som en gång kändes så enorm har börjat krympa. Vi befinner oss inte längre i helt olika delar av livet. Idag delar vi den gemenskap som jag längtade efter i så många år. Idag är mina systrar de första personerna jag vänder mig till för att lätta på hjärtat, oavsett “Den åldersskillnad som en gång om jag har något roligt att berätta kändes så enorm har börjat krympa. eller bara behöver prata av mig. Vi befinner oss inte längre i helt olika

delar av livet. Idag delar vi den gemen-

Under hösten var jag hemma i skap som jag längtade efter i så många Sibbo och åkte på biltur med min yngre syster. Vi körde till Norra år. “ Sibbo, till trakten där vi gått i högstadiet. På vägen dit började vi tala om våra uppväxter och gamla minnen. Vi pratade om människor vi båda känt, platser vi båda varit på och saker jag nästan hade glömt att vi upplevt tillsammans. Det var då jag insåg: vi har visst delat en massa minnen. Kanske hade jag varit så fokuserad på alla de minnen jag inte har fått vara en del av att jag glömde bort alla de minnen vi faktiskt delar. Jag kanske aldrig fick uppleva min barndom tillsammans med mina systrar på det sätt som jag en gång önskade. Men jag har insett att jag har fått någonting annat: möjligheten att uppleva resten av livet tillsammans med dem. Antonia Holmberg 9


SPRÅKET SIGNALERAR SOCIALA BETYDELSER Språket är inte bara ett kommunikationsmedel, utan också ett medel för identitetskonstruktion och social positionering. Genom att välja att använda vissa språkliga resurser, och inte andra, uttrycker man identitet, solidaritet och grupptillhörighet. Valet av språkliga resurser sker dock sällan medvetet, utan omedvetet utifrån vår förförståelse av kulturella språkliga ideologier. Inom den gren av språkvetenskapen som kallas sociolingvistik använder man begreppet indexikalitet. Det syftar på att olika språkliga uttryck har potential att kopplas samman med olika sociala betydelser. När vi hör en person tala associerar vi alltså till olika sammanvävda identitetskategorier beroende på vilka språkliga uttryck personen använder. Beroende på sammanhanget kan somliga kategorier vara mer framträdande än andra.

10

Inom projektet Språk och social klass i Svenskfinland som pågår vid svenska språket vid Åbo Akademi undersöks relationen mellan språk och samhällsklass ur olika perspektiv. Vi har tidigare redogjort för de viktigaste resultaten i projektet i exempelvis podden Näst sista ordet (17.8.2025) och i en artikel i den populärvetenskapliga tidskriften Språkbruk (4.6.2026). Mycket kortfattat visar resultaten att social klass är en viktig kategori i språkbrukarnas förståelse av språklig variation och att det finns distinkta – om än något stereotypa – ideologier kring hur personer från olika samhällsklasser talar. Standardspråk uppfattas oftast som en symbol för högre samhällsklasser, medan dialekt uppfattas som en symbol för lägre samhällsklasser.


Detta resultat kan vara provocerande, och det har även väckt debatt. Bra så: det är viktigt att forskningsresultat får publicitet och att klassfrågor diskuteras. Men det är viktigt att betona att våra forskningsresultat absolut inte inbegriper någon rekommendation om hur någon borde eller inte borde tala, och att olika sätt att tala inte kan rangordnas på en skala från bättre till sämre. Däremot är det klart att olika sätt att tala har olika prestige i olika sammanhang. Det finns alltså sammanhang där det är mer prestigefyllt att tala standardspråk än att tala dialekt, men det finns också sammanhang där förhållandena är de omvända. Ur mitt språkvetarperspektiv är just detta en av de intressantaste frågorna. Att språket uttrycker så mycket mer än bara ord och innehåll är fascinerande, och att de identitetskategorier som språkliga uttryck förmedlar inte är statiska utan dynamiska, föränderliga och kontextberoende gör språket till ett synnerligen spännande studieobjekt. Som jag redan var inne på har språket även en avgörande roll för vårt gemenskapsbygge. Den finlandssvenska gemenskapen med sin enorma språkliga variation är på många sätt unik. Jag är övertygad om att det finns sammanhang där både dialekt- och standardspråkstalare upplever en gemenskapskänsla långt bortom klassfrågor, men det finns naturligtvis också sammanhang där det är viktigt att tala antingen standardspråk eller (någon) dialekt för att bygga solidaritet. Det finns också sammanhang där det inte spelar så stor roll om man talar standardspråk eller dialekt, utan där andra språkliga uttryck visar samhörighet och ger grupptillträde. Som jag också redan var inne på är detta naturligtvis inte något

vi aktivt funderar över i interaktionssituationer, utan hur vi uttrycker oss sker mer eller mindre omedvetet utifrån vår förförståelse av normer och förväntningar. Men det kan faktiskt vara spännande att ta sig en funderare ibland. Eller varför inte diskutera språkliga strategier över en öl med kompisarna? Bjud gärna med mig.

Sarah Wikner projektforskare vid svenska språket vid Åbo Akademi

11


Ett brev till min röda familj

ATT GRÅTA HJÄLPER LITE, EN GOD GEMENSKAP HJÄLPER MYCKET Människan är ett flockdjur, och att hamna utanför flocken har historiskt sett varit lika med döden. Därför har det alltid varit ytterst viktigt att varje människa får hitta sitt samband, sin flock, och känner sig som en viktig del av gemenskapen. SF blev väldigt fort min flock, och jag har trivts väldigt bra i alla SF-sammanhang och jag har alltid roligt på SF:s evenemang, men en studiegemenskap är för mig så mycket mer än det. Att oväntat och osynligt sjunka ner i en depression mitt under pågående jubileumsår, med allt vad det innebär, kom att bli en mycket tuffare verklighet att navigera än den vardag jag tidigare varit van vid. Då fick jag verkligen en inblick i hur viktig just SF-flocken hade blivit för mig, utöver allt det roliga. Mitt i pågående storm och krävande inre arbete kom vardagen att bli en oväntad räddning. Lunchsällskap funnet i kansliet, motionsstunder fyllda av skratt och skitsnack och bonding över akademisk stress i loungen kom att spela en allt viktigare roll på min vandring mot ljuset igen. Att vara en del av en gemenskap där ingen behöver vara min närmaste vän eller känner mig bättre än jag känner mig själv, där mitt förändrade mående inte blivit en del av deras liv också, erbjöd mig ett andrum där jag fick vara den jag alltid varit; den som drar dåliga skämt, pratar alldeles för högt och gärna spenderar studietiden i kansliet med en kopp halvdåligt kaffe i handen. Att ställa upp för andra blev mitt sätt att glömma mina egna problem och skapa en ny mening i vardagen.

12

Inte visste jag då, att de jag ställde upp för senare skulle komma att bli min räddning utan att veta om det själva. I sammanhang där jag bara var en i mängden och blev bemött som vilken annan dag som helst, kunde jag känna den inre stormen, som i vanliga fall tog över all min vakna tid, krympa en liten stund. Att omringas av personer som inte har någon aning om vad som pågår inne i mitt huvud, att inte tvingas förklara varför man skjutit upp en kurs ett år eller bli ifrågasatt om varför man syns mindre på campus än vanligt gav mig ett välbehövligt andrum från en annars mörk vardag. Att på sillisen dagen efter SF100 få stå mitt på dansgolvet med några av mina närmaste vänner, vänner jag hittat just tack vare att vi delat vardag, och sjunga från djupet av våra hjärtan samtidigt som man håller om varandra en kort stund blir en verklighetsflykt som fyller en människa med så mycket hopp, tacksamhet och värme, ännu nästan ett år senare. Det är en rikedom större än alla sedlar i hela världen. En rikedom jag inte skulle haft om det inte vore för vardagen vi delat. En studiegemenskap kan ge en vänner för livet och är rolig att vara del av, men för många kan den också vara så mycket mer. Utan min vardagsgemenskap, min flock, hade min interna resa varit mycket svårare att klara av. Om det inte vore för det “normala” livet, skulle jag känt mig ännu mer ensam i en redan isolerande verklighet.


Tack till alla er som bemötte mig precis som vanligt under det senaste året. Till er som visste om hur jag egentligen mådde: tack för att ni inte lät det ta över vår vänskap. Tack för att jag, i alla all i ett sammanhang, fick fortsätta vara bara Laura och inget mer. Jag är er evigt tacksam.

Min uppmaning till dig, kära läsare, är därmed följande: Våga luta dig mot dem som erbjuder dig en axel, och våga erbjuda ett öra till den som behöver ett. Ensam är ingen stark; en god gemenskap kan rädda liv. Laura Byström

13


MIN LÅNGA LINJE: STATSVETENSKAP För hela 65 år sedan skrev jag in mig som studerande i statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors Universitet. Just det, jag bara anmälde mig tillsammans med omkring hundra andra svenskspråkiga studenter. Inga inträdesförhör, ingen numerus clausus, alla var välkomna mot uppvisande av studentbetyget. Var Åbo Akademi ett alternativ? Nej, de studier som intresserade oss mest bedrevs inte på ÅA på den tiden. Vi var intresserade av internationell politik, många av sociologi och politisk historia. Vi ville lära oss av professorer som Jan-Magnus Jansson, Erik Allardt och Göran von Bonsdorff – okända namn för er? Eller kanske ni stött på någon lärobok av dem? – Visserligen lästes det statskunskap i Åbo på 1950-talet: Min företrädare som partiordförande C.O. Tallgren var pol.mag. från ÅA. – Till saken hör att många överskattade sin motivation, några år senare hade kanske hälften av de svenskspråkiga pol.stud. hoppat av... Det tog många år för mig att få min pol. mag. – mycket annat kom i vägen. På den tiden sände Yle ”Utlandsfönstret” som jag delvis redigerade. Antikärnvapenrörelsen och Anti-apartheidrörelsen engagerade, likaså studenternas FN-föreningar. Lärdomen: Det gäller att skaffa sig meriter vid sidan av studierna, även till priset av deras längd... Hur som helst, min gradu kom att behandla de tidiga (och misslyckade) försöken med en nordisk försvarsunion. Då satt jag redan som viceordförande i riksdagens utrikesutskott. Den långa linjen höll i sig efter det jag 14

tjänat som undervisnings- och utrikesminister och hade lämnat politiken. Att leda den Internationella Röda Kors-federationen var ett opolitiskt uppdrag som dröp av politik – även en humanitär organisation verkar i en politisk kontext. I Genève upplevde jag murens och Sovjetunionens fall och det första Irakkriget. Dramatik så det förslog. 2017 var tiden mogen för att ”grunda eget”. Krim-annekteringen och valet av Trump oroade många och som kolumnist i Hbl sedan 2005 fick jag många frågor. Det ledde till att jag tog initiativet till Nya Utrikespolitiska Samfundet (NUPS). Samfundet fyller tio år våren 2027 och kan se tillbaka på närmare sjuttio möten kring utrikespolitiska frågor. Intresset har det inte varit något fel på: Från 35 medlemmar har vi vuxit till 420 medlemmar, varav över hälften är ständiga sådana. Varje möte samlar mellan 80 och 130 medlemmar. Talarnas språk är till 95% svenska och vi ser det som en viktig uppgift att ge utrikespolitisk information på svenska. Vi inbjuder ofta talare från Sverige, bland dem kända namn som Carl Bildt, från Frankrike Françoise Hollande, tidigare president. Vi har upptäckt att det finns många svenskkunniga talare, främst inom UM. Det verkar som om svenskan där är karriärfrämjande. Av våra medlemmar har kring tio procent finskt modersmål. Vi har inte aktivt rekryterat medlemmar, ryktet sprids och nya ansökningar kommer ofta. Men med ett undantag: Vi har försökt intressera unga och studerande för NUPS och en levande utrikespolitisk debatt.


OCH INTERNATIONELL POLITIK Vi har inte lyckats särskilt väl. Kanske orsakerna är två, främlingskap för föreningsverksamhet och en tro på att all information ändå finns på nätet. Två personliga tillägg som avslutning: Läs gärna min nya bok ”I en vilsen värld” som i åtta avsnitt behandlar ämnen som påverkar världen nu och framöver. Jag kan komma och tentera den med er... För det andra: Jag får ofta frågan av studenter: Hur blir man diplomat? Min motfråga är: Vilka språk talar du? Svaret vanligtvis: Svenska, finska och engelska. Mitt råd: Det räcker inte, engelska kan alla, du behöver goda kunskaper i minst ett språk till, franska, tyska, spanska eller kinesiska. Har du det och dessutom en pol.mag. från ÅA är det en god grund. Lycka till! Pär Stenbäck Minister, pol.mag,

15


FÖRENINGAR, NEDLÄGGNING OCH OHÅLLBAR POLITIK Vilka faktorer påverkar föreningsnedläggning? Varför lägger vissa föreningar ned verksamheten medan andra fortsätter från årtionde till årtionde? Vilka föreningar är mer benägna att lägga ned verksamheten än andra? Dessa är några av de frågor jag besvarar i min doktorsavhandling i sociologi. Föreningsformen är det civila samhällets främsta organisationsform. Detta är speciellt påtagligt i Finland där registrering krävs för att en förening ska bli en juridisk person, och därigenom ha rätt till egendom, sluta avtal och ha rättigheter och skyldigheter. Antalet registrerade föreningar har ökat under 2020-talet och närmar sig 110 000. Föreningar upprätthåller en mängd olika funktioner i samhället och en uppdelning jag har använt skiljer mellan serviceproducerande, socialt sammanhållande och samhällspåverkande föreningar. Mitt angreppssätt söker främst svar på föreningsdöd på mesonivå, alltså mellan den individcentrerade mikronivån och en strukturell makronivå. Analys på mesonivå fokuserar på organisationer, deras omgivningat och relationer mellan organisationer. Jag vill således undvika en metodologisk individualism typ ”individers val leder till att föreningar inte behövs” och strukturalism i stil med ”kapitalismen förstör civilsamhällets förutsättningar”. En teoretisk utgångspunkt för min avhandling är rationaliseringstesen, dvs. att föreningar i allt högre utsträckning avsatt den tidigare dominanta medlemsinstitutionen till förmån för effektivare organisa16

tionssätt. Min opponent vid disputationen professor Apostolis Papakostas vid Södertörns högskola har skrivit om detta organisationsnära perspektiv. Dess premiss är att medlemmarna har förlorat sin tidigare aktiva roll och maktposition i det organisatoriska eftersom det är enklare och snabbare att styra föreningar då makten begränsas till organisationseliten. Teknologin underlättar självklart också många aspekter av organiseringen. Till saken hör att en stor del av resurserna inte härstammar från medlemmarna, utan har sitt ursprung i andra organisationer och det offentliga. Det är med Papakostas ord inte medborgarna som vänt ryggen till organisationerna utan tvärtom organisationerna som vänt ryggen till medborgarna. Medlemskapet har således beskurits dess maktelement och består numera av månatliga donationer och prenumeration av sociala media konton och gillandet av inlägg. Deltagande och påverkningsmöjligheter har ersatts med sympatiserande och konsumtion. Med tanke på föreningsöverlevnad är legitimitet ett viktigt begrepp och det har utvecklats inom den nyinstitutionella teoribildningen. I en alltmer organiserad värld söker organisationsaktörer på olika sätt att visa sig värdiga och förtjänta för andra aktörer. Det sociala fält som en förening verkar inom består av andra organisationer (exempelvis stiftelser, det offentliga och företag). Legitimitet blir särskilt viktigt inom institutionaliserade fält där aktörer konkurrerar om knappa resurser. Ett av mina forskningsresultat är att


nedläggning beror på “Medlemskapet har således tliga som fungerat olika orsaker beroende över flera regeringbeskurits dess maktelepå vilken del av civilsamsperioder. Nu har ment och består numera av hället vi granskar. Medan denna modell komantalet medlemmar inte månatliga donationer och mit under seriöst prenumeration av sociala hot i och med att har ett samband med nedläggning hos vare media konton och gillandet regeringen tummar sig serviceproducerande av inlägg. Deltagande och på STEA-finansierineller samhällspåverkande gen, alltså ett statligt föreningar, kan nedläggn- påverkningsmöjligheter har stöd till förbund ing hos föreningar med en ersatts med sympatiserinom social- och sammanhållande funkhälsovården. När det ande och konsumtion.” tion förklaras med ett lågt offentliga nu backar medlemsantal (sannolikfrån att bekosta vikhet för nedläggning 33 % hos föreningar tiga funktioner som man tidigare kommit med färre än 25 medlemmar). Det ter sig överens om att civilsamhällesaktörer ska på sätt och vis självklart att föreningar vars sköta med stöd av det offentliga, utsätter syfte är att ordna verksamhet för förening- man inte bara människor i behov av olika smedlemmarna är i behov av medlemmar. stödformer i detta nu utan också sådana Däremot förklarar ung organisationsålder som i framtiden behöver hjälp. Förutom en (=låg legitimitet) och brist av olika sorters mänsklig tragedi, som dessutom kommer inkomstkällor nedläggning hos servicepro- att stå samhället dyrt i det långa loppet, är ducerande föreningar (22 % respektive 21 det inte särskilt långsiktigt att underminera %). ändamålsenliga strukturer, expertis och praxis som det tagit årtionden att utveckla. Största nedläggningsrisken hos samhällspåverkande föreningar återfinns hos obundna enheter (25 %) och liten åldersdiversitet hos medlemmarna (22 % i föreningar med medlemmar ur endast en ålderskohort). Man kunde säga att rationalisering återspeglas på olika sätt i mitt material, utifrån delfältens inre funktionsdynamiker men också samhälleliga betydelse och därmed förhållande till strukturella förutsättningar. De strukturella förutsättningarna är särskilt tydliga när det gäller en stor del av de serviceproducerande föreningarna. På 1990-talet grundades förhållningsvis många föreningar inom välfärdsservice Dan Sundblom, och det fanns en uttalad arbetsfördelning Projektforskare inom sociologi vid Åbo mellan civilsamhällessektorn och det offen- Akademi 17


TA MED ALLA I LEKEN Det sägs att vårt samhälle är mer individcentrerat än någonsin. Det är alltid mina studier, min karriär, mina drömmar, mitt liv och framför allt min aura. Samtidigt som man borde vara den bästa, mest framgångsrika versionen av sig själv värnas det konstant om vikten av att visa nåd mot sig själv, vara barmhärtig i sin självreflektion och bara bejaka livet som det är och leva i stunden. Carpe Diem (jag kan inte tro att jag sa detta). Men trots allt prat om den resursöverflödiga individen och all relativt tvivelaktig jargong på sociala medier som understryker allas föreställda överlägsenhet, finns det inget sätt att kringgå faktumet att människan, nog ändå, sist och slutligen, är ett flockdjur. Man vill vara med, man behöver ha en grupp som man kan ansluta sig till, man behöver helt enkelt känna gemenskap. Den varma känslan av att du plötsligt inte längre är så liten utan i stället tillhör någonting större, något som får dig att uppskatta din mentala spegelbild, något som förbinder dig till tid och rum på ett alldeles speciellt sätt. Något som får dig att känna att du lever lite mer än vad du gjorde tidigare innan du fick ta del av gemenskapen. Med andra ord verkar det som att gemenskap är närmast ett livsavgörande element, en nödvändig komponent som krävs för att bygga ett gott liv. Tanken om bristande eller frånvarande gemenskap är således mycket stressande, nästan skrämmande. Till och med någonting som kan vända allting upp och ner. 18

Det är just därför som vi känner att vi måste jobba lite extra hårt för att uppnå gemenskap, eller snarare för att känna att vi inte blir ensamma, att vi inte blir ståendes utanför flocken. Det föregående stycket kan eventuellt kännas bekant för vissa eller sen inte. Jag vågar i varje fall påstå att precis var och en av oss åtminstone i något skede av vår färd här på jorden känt pressen av att få vara med. Allra mest de som har det där kolossala självförtroendet som täcker allt annat. Utanförskap är ett tema och begrepp som påminner om alla de otaliga begrepp som vi som studerande fått bekanta oss med i samband med de otaliga vetenskapliga artiklarna som förordnats till oss under de otaliga kurserna här vid ÅA; begreppet är mångsidigt, komplicerat och inbegriper flertals olika tolkningar. I stället för att försöka närma mig vetenskapligt begreppet väljer jag ett mer subjektivt tillvägagångssätt och härleder exempel ur den ibland kyliga verkligheten. Att du får vara med är så obeskrivligt viktigt beror såklart mest på att man annars blir ensam och besviken. Ledsen. Att vara utanför är någonting så nedtryckande och avväpnande att det sakta men säkert banar vägen för känslan som är så horribel att det nästan går att säga högt. Känslan som får en att känna sig uppmärksammad på det allra värsta sättet, känslan som slänger en generande vikt på axlarna.

Förödmjukelsen. Det är helt enkelt förödmjukande, ”nolot” som det heter på


finlandssvenska, att bli ensam och vara

utanför. Att bli utan det man helst vill ha och dessutom hamna och genomgå detta ensam, utan dom andra, utan alla de som faktiskt lyckades ta del av den gemenskapen som valde att exkludera dig. Stycket ovan andas ångest och mörker och därmed är det läge att få lite ljus med också. Syftet med denna text är att väcka tankar kring vad en överdriven jakt på gemenskap kan innebära. När jag inledde mina studier för cirka 5 år sedan vill jag minnas att jag inte var särskilt nervös inför studiestarten men faktumet är att jag var ifrån mig av spänning. Jag gick 25 minuter fram och tillbaka i Domkyrkoparken och övertalade mig om att det här blir nog bra och säkert finns det någon som tycker att jag är trevlig innan jag slutligen begav mig mot Fänriksgatan och ASA-husets innergård där vi skulle träffas den första dagen av gulisveckan. Spänningen som piskat min kropp och sinne lättade dock snabbt och jag konstaterade att det var lätt att komma överens med folk.

en gift that keeps on giving. Men vid flera tillfällen har jag främst i mitt eget huvud lagt press på mig själv. Jag har krävt av mig själv att jag borde vara ännu roligare och kanske vara mer synlig. Tidvis har detta resulterat i en rad uttalade låt oss säga mediokra eller förskräckligt dåliga och trötta skämt samt meningslöst väsnande och övrig, mindre nödvändig show. Inte för att humor och socialt umgänge skulle vara fel, inte alls. Men ju äldre jag blir desto oftare ställer jag mig själv frågan: gör du eller gjorde du det här för att du ville, eller för att se dig själv i en osynlig spegel.

Gemenskap kan därmed alltså i värsta fall vara en skadlig illusion som människan bygger upp i sitt huvud. Detta behöver inte betyda att en gemenskap inte skulle finnas, men det kan frågas vad gemenskap ens är och på vems villkor jagar man den? Åter leder spåren till det redan diskuterade begreppet utanförskap. När jag exempelvis hittar i min gmail-inkorg den sjuttiofjärde ”valintamme ei kohdistunut sinuun”-beskedet samtidigt som arbetsmarknadens personporträttutställning Linkedin glatt Men det skulle vara en renodlad lögn skickar mig en anvisning som i sin tur ledatt påstå att jag alder till ett inlägg där “Gemenskap kan därmed rig mer under min en betydligt smartare alltså i värsta fall vara en skadstudietid inte längre person än jag jublar lig illusion som människan skulle ha haft stress över hens karriäröver att få vara med. bygger upp i sitt huvud. Detta framsteg känner jag Vid det här skedet vill behöver inte betyda att en mig som en liten jag också tydligt un- gemenskap inte skulle finnas, pojke som inte blev derstryka att jag aldrig bjuden på kalaset men det kan frågas vad geupplevt någon form av som hela klassen diskriminering, utfry- menskap ens är och på vems pratade om. Samtivillkor jagar man den?” sning eller mobbning digt inbillar jag mig under min tid på SF. att det faktiskt finns Tvärtom. Mot slutet av min studietid blir en gemenskap på arbetsmarknaden och jag konstant bara mer och mer förbryllad bland alla de nyligen utexaminerade som och glad när jag märker hurdana männifått fotfäste i den riktiga vuxenvärlden. skor jag är omgiven av. Denna förening är 19


Men är alla former av gemenskap genuina? Och finns gemenskap alltid där? Vem vet. Men själv har jag sakta men säkert insett att oftast när man tar stress av att vara en del av någonting till den grad att man inte längre kan njuta av det som man redan har brukar det gå åt skogen. Om samhörighet förblir en sak som tvingar en att stressa, att tvivla på sig själv och lägga sin självkänsla i andras händer är det kanske sen inte någonting värt att sträva efter. Missförstå mig inte. Det lönar sig absolut att vara social, att våga gå med, att söka sig till andras sällskap. Jag kan tänka mig att detta kan låta motstridigt ljuset av allt annat jag sagt. Men jag vill bara lämna er med budskapet om att det inte finns någon

20

officiell linje, doktrin eller förväntan som skulle stipulera ert sociala liv. Människan må vara ett flockdjur, men en flock är också en samling av individer. Och när ni avväger mellan att anmäla er någonstans, meddela er frivillighet eller övrigt bara ge er till känna, ska ni komma ihåg att i den där flocken är ni lika ansvariga till alla andra som ni är till er själva.

Emil Kesseli


GEMENSKAP I EN

ÖVERGÅNGSFAS

Att studera innebär för många att de sociala cirklarna blir större och du träffar dina vänner väldigt ofta, för många kan faktumet att det är aningen lättare att upprätthålla kontakt bli något man glömmer bort. Den här texten är inte menad som en varning att allt blir sämre eller en negativ framtidsvy man behöver bli mörkrädd för, utan snarare en påminnelse om att när omständigheterna förändras kommer man att bli påmind om hur annorlunda studietiden kan vara i jämförelse med efteråt. Som någon som började studera under coronapandemin 2020 innebar början av min studietid väldigt lite evenemang och mindre möjligheter att träffa vänner. Det gjorde också så att det tog en stund innan man började träffa folk från övriga ämnesföreningar och min gemenskap var starkast runt SF. Att gå med i rådet och diverse kommittéer innebar också att man hölls aktiv och var runt SF:are väldigt ofta, vilket i sin tur stärkte banden till flera. I mitt fall har studielivet gett mig otroligt många bra vänner som jag även nu efter studietiden håller kontakten med, dock inte lika ofta. Nu i våras utexaminerades jag, och under hösten har en skillnad börjat märkas. Då det dagliga studielivet byts ut mot arbete/ annat, betyder det också att man kan gå längre utan att fysiskt träffa sina vänner om man inte aktivt gör arbete för det. Många har också kalendrarna fullbokade, och en timmes varning om att träffas på campus och studera byts ut mot att planera in en kaffestund om 4 veckor på tisdag klockan 17.

En del flyttar till andra orter, en del får arbete som kräver mycket. Vardagen ändras för många och kan betyda att du pendlar eller jobbar och inte orkar göra annat efteråt eller har hobbyer som tar upp all din tid. Detta skifte kan börja kännas redan i slutet av studietiden, då många går på färre evenemang eller får arbete/praktik, eller vill slutföra studierna då de redan bor i huvudstaden. Det är inte något att vara rädd för eller grämas över, eftersom det är hur det naturligt går, arbete kommer att 21


vara det som tar över vardagen och man hamnar prioritera hur man skall orka att balansera allt och träffa alla sina vänner i olika stunder. Det att du ser dina vänner mer sällan betyder inte att vänskapen och gemenskapen som delas blir sämre, utan snarare betyder det att fokuset skiftar från kvantitet till kvalitet. Att dagligen skicka snabba meddelanden är bra, men ibland kan det vara bra att stanna upp och fråga sig själv om man faktiskt har diskuterat något meningsfullt med den personen. Så var inte rädd eller orolig över att du kommer att tappa din gemenskap efter att du har studerat klart. Var inte oroad över att du kommer att gå ensam eller aldrig kunna se de vännerna du vill. Det tar en stund men du upprättar en ny vardag med rutiner efter en stund och då lär du dig också hur du bäst fungerar med att prioritera aktiviteter. Det kommer nya gemenskaper då vardagen ändras, men de band du redan upprättat hålls kvar bara du prioriterar dem. Kom ihåg att om du funderar varför du inte hört av någon av dina vänner och du borde skicka nåt åt dem, finns det en stor chans att samma tanke snurrar i dina vänners huvuden, så låt inte det bli en spiral där ingendera gör något åt saken.

Kalle Jansson

22


LAGET - MIN ANDRA FAMILJ Enligt Wikipedia definieras gemenskap som “…en grupp som samlas kring en eller flera gemensamma nämnare.” Medan lagsport beskrivs som “…en sport där så kallade lag, en enhet bestående av samarbetande medlemmar från till exempel ett “För mig blev fotbollslaget en landslag, en klubb eller en förening, tävlar andra familj och fotbollsplanen mot varandra (till skillnad från individuelett andra hem.” la sporter).” För mig har gemenskap konkret inneburit fotboll som varit en stor del av mitt liv. Gemenskapen jag fått uppleva genom fotbollen är ovärderlig och är svår att jämföra med annat. Till skillnad från individuella sporter där din egna prestation är det enda som räknas så delas all glädje och sorg, på gott och ont, mellan elva mannar på planen samt de bredvid planen i fotboll. Det kan vara en ganska tung press att veta att varje prestation inte bara påverkar dig själv utan även alla de andra i laget, men det är också en tröst att alltid kunna dela på de tyngre känslorna. Under åren har jag hunnit fälla många tårar till följd av frustration och en känsla av att svika laget vid misslyckanden. Vid alla de här tillfällena har det dock alltid funnits ett stort stöd och andra som kunnat relatera till känslorna. Enligt Wikipedias definition är gruppen människor central. För mig blev fotbollslaget en andra familj och fotbollsplanen ett andra hem. Otaliga timmar har spenderats på planer med grönt plastgräs, sittandes i bussar för att resa över hela landet samt i omklädningsrum av varierande grad fräschhet. Och genom allt detta så var man omringad av samma människor dag ut och dag in. Under de åren då jag satsade som

mest såg jag nog mina lagkamrater mer än min egna familj. Vad händer då om man förlorar en gemenskap som varit en så stor del av vardagen? Att sluta satsa på fotbollen var inget lätt beslut att ta och det var också ett beslut jag hade grubblat över en längre tid. Jag vet dock att det var det enda rätta beslutet i den stunden. Det som var svårast att överge var gemenskapen med laget, men också en gemenskap som hade uppstått kring fotbollen med nära och kära som inte nödvändigtvis själva utövade det. Det tomrum som den saknade gemenskapen lämnade är något som jag ännu idag tänker på och söker efter. Julia Loo 23


MÄRKLIGT HUR MYCKET SOM KAN

Bild:Malin Karell

24

Det var något väldigt fint med dansgolvet på jubileet efter banketten. Östgöta nationskapell spelade, som de gjort så många gånger tidigare. Efter ett tag började människor, som kanske inte längre såg ut som de gjort när de senast dansade till Kapellet, ta sig ut på dansgolvet. Några hade mer grått i håret än sist, några hade mindre hår och några hade inte längre nåt hår alls. De flesta hade fler rynkor. Det hade gått år, i vissa fall tiotals år. Ändå verkade det inte spela någon större roll. De träffade människor de inte hade sett på länge. Väldigt länge. Samtal som rimligen borde ha krävt en ordentlig presentation och en genomgång av de senaste 10-40 åren av livet, verkade ibland komma igång nästan direkt. Någonting fanns kvar mellan människor, trots att livet under tiden hunnit dra dem åt helt olika håll. Det är en ganska märklig sak med en förening. Som studerande tänker man kanske lätt på gemenskapen som något som finns i

vardagen. Man träffas på möten, sitter på kansliet dag efter dag (efter dag, efter dag, efter…), går på samma sitzar, går på samma föreläsningar och känner igen samma ansikten. Så länge man är med är det inte särskilt konstigt. Men sedan händer det som förr eller senare händer: man slutar studera, flyttar någon annanstans, hittar ett jobb. Kanske gifter sig, skaffar hund, två eller tre barn, huslån, byter umgänge, och plötsligt är studielivet inte längre en del av ens vardag. Då borde väl också gemenskapen försvinna? Uppenbarligen inte. Det var nog det som slog mig mest under jubileet och hela jubbeåret. SF-gemenskapen verkade inte vara beroende av att människor hade setts på länge. Det räckte med att de en gång hade gjort saker tillsammans. De hade varit på samma platser, känt samma människor, varit med om samma kvällar. När de möttes igen fanns det något att återvända till. Kanske är det en av skillnaderna mellan en bekantskap

F


N

FÖRÄNDRAS UTAN ATT ALLT FÖRÄNDRAS och en gemenskap. En bekantskap kan behöva underhållas för att överleva, medan en gemenskap kan lämna efter sig något som finns kvar även när man inte längre träffas hela tiden. Det betyder förstås inte att allt är oförändrat. Det vore snarare ganska konstigt om det var så. Människorna på jubileet var inte samma människor som när de var studerande. Det hade livet sett till. Men i vissa ögonblick, verkar det gå att plocka fram en äldre version av sig själv. Och kanske var det just därför dansgolvet under jubbe blev en så bra bild av SF-gemenskapen. Där stod människor från olika generationer och gjorde något som kanske hörde hemma i ett annat skede av livet. Några hade kanske inte dansat tillsammans på tjugo år. Men när musiken började, behövde de inte förklara särskilt mycket. I föreningens vardag tänker man annars ganska mycket på gemenskap i en betydligt mindre romantisk vardaglig bemärkelse. Fungerar processerna? Fungerar evenemangen? Vem har någon att gå fram till? Vem står lite vid sidan av? Det är visserligen väldigt viktigt, för en gemenskap måste hela tiden skapas på nytt av de människor som faktiskt är där. Men jubileet fick mig att tänka på att det finns en annan sida också. En förening kan bära på en gemenskap som är äldre än människorna som just nu råkar vara aktiva i den. Det som händer idag blir en del av något som någon annan kommer att kunna återvända till långt senare. Det är egentligen en ganska fin tanke. Vi är inte bara med och driver SF nu, vi är också med och bestämmer vad det kommer att betyda att ha varit med i SF.

Om tjugo år kanske någon av er, kära studerande, står på ett dansgolv och ser lite annorlunda ut än idag. Kanske kapellet spelar samma gamla godingar till låtar igen. Låtar man stod och skriksjöng då man var tjugonågonting. Och kanske står samma personer bredvid en igen, personer man inte sett på årtionden. Och kanske känns det, för en liten stund, som att tiden inte har gjort särskilt mycket. Ha det bra och ta hand om varandra. Oscar Nyman Kurator Fanbärare emeritus

Dåvarande ordförande och nuvarande kurator år 2015. Betydligt fler rynkor nu.

25


Mother nature

MOTHER NATURE

26

Vad är konceptet av en moder? En osynlig, men konstant närvarande kraft som styr våra steg? En stadig värme mot din rygg, en famn att falla in i? Var kan jag hitta en kärlek så oförlåtlig, så ovillkorlig? Hos vem kan jag hitta en vilja lika stark? Vem kan trösta mig som en moder kan, med en visshet av tusen år? Hjälp mig, lär mig, skydda mig, älska mig även när jag inte älskar dig. Förlåt alla mina synder, även de jag inte bett dig att förlåta.

jacka. Hon omsluter mig när jag faller; gräs mot mina knän, lövhögar under min rygg. Hon formar mig, hon vägleder mig. Jag har lärt mig klättra i hennes träd, och simma i hennes vatten. Jag känner hennes kärlek i gryningen som hälsar mig godmorgon, och i stjärnorna som hjälper mig hitta hem. Jag ser hennes styrka i bergen jag en dag vill bestiga, i isen som håller mig uppe under vintern. Hon livnär mig, hon tar hand om mig med en ovillkorlig kärlek jag inte alltid besvarar. Vår tillhörighet har existerat Vad är konceptet av en moder? Ett begrepp ovillkorligt, sträckt sig genom generationsom sträcker sig över alla gränser, som er. Mina förfäder kände den, jag känner finns på alla språk och som varken kan den, och mina ättlingar kommer att känna fängslas av tid eller rum? En samhörighet den. Hon lämnar mig aldrig. Jag ser henne som aldrig har upphört att i mitt eget ansikte; existera? Formen av min mina ögon reflekMed vem kan du känna tillhörighet, min kropp, mitt terar hennes färger, en gemenskap jämförbar liv? Alla molekyler i min mina fingeravtryck kropp består av min moder. med den hos en moder? är hennes årsringar, mina ärr formas av Hur ser hon ut? Var kan jag hitta henne? hennes bark. Mina rörelser anpassas efter Somliga menar att jag kan se henne i mitt hennes begär; hon är vågorna under mina eget ansikte, i mina rörelser och i min röst. armar, och balansen i mina steg. Min röst Ibland fortsätter de, börjar nysta ihop en härmar hennes dova muller, det bubblimoder som en biologisk och juridisk perga porlandet i hennes bäckar, och den son. Stopp, vänta, har du inte glömt ett steg viskande vinden i hennes träd. Hon var där nu? Vad menar du, undrar de, med rynkad när jag föddes och hon kommer att vara panna. Vem annars skulle det vara? Med där när jag dör. Hon drar isär sin jord för vem kan du känna en gemenskap jämföratt göra plats för mig, och jag kommer inte bar med den hos en moder? att kunna känna rädsla, för jag har alltid varit en del av henne, och inget ont kan nå Men en moder är inte alltid, inte endast, en mig i min moders famn. människa, en person i samma format som jag. Jag ser henne i annat också, i penumJessica Rehn bran, i de bländande gröna skotten som sticker upp ur jorden. Jag kan känna henne var jag än är; hon är vinden i min nacke, den som råder mig att knäppa upp min


27


GEMENSKAP UNDER STUDIETIDEN Gemenskap. Ett fint ord tycker jag. Ett ord som kan betyda så många olika saker. Ett ord som betyder så många olika saker. Någon kanske hittar sin gemenskap i en stor grupp, någon i en liten, någon med familjen eller i föreningslivet. Jag tänkte därför att det skulle vara intressant - Kan gemenskapen bli för stark? att ta reda på vad gemenskap bety- På frågan om det kan finnas negativa sidor med en der för studerande. För att ta reda stark gruppgemenskap, var de svarande lite oense. på detta, skapade jag ett frågefor- En del tyckte att det fanns flera sätt som en för stark mulär som mina medstuderande gemenskap kan leda till något negativt, medan vissa fick svara på. främst förknippade gemenskap med något positivt. En negativ aspekt som nämndes var att utomstående - Vad betyder ordet gekanske inte känner sig välkomna. Att gruppen känns svår att bli en del av. En annan risk som nämndes var menskap för dig? att gruppen kan påverka medlemmarna för mycket. När mina medstuderande fick beskriva vad gemenskap betyder för dem var det tydligt att ordet framför allt förknippas med något positivt. Många kopplade ordet till känslor som trygghet, lycka och samhörighet. Flera beskrev gemenskap som en känsla av att höra till, känna sig välkommen och bli accepterad. Svaren visade också var de studerande hittar gemenskap: bland vänner och familj, i idrottslag eller inom studentföreningar. En av de svarande beskriver gemen- - Hur kan man stärka gemenskapen i en skap som “en samhörighet i en grupp? Enligt de svarande kan gemenskap stärkas på flera olika grupp och en ”vi” känsla”. sätt, både inom den närmaste vängruppen och i större sociala sammanhang. Med dem man redan från förr känner bra kan man hitta på nya aktiviteter tillsammans och diskutera både seriösa och oseriösa ämnen. I större grupper tyckte man det var viktigt att ta med alla, lyfta upp varandra och behandla alla med respekt.

28


Hur får man ut det bästa av gemenskapen under studietiden?

Avslutningsvis fick de svarande dela med sig av sina råd för hur man kan få ut det bästa av gemenskapen under studietiden: “Var öppen för att träffa människor också utanför vängruppen.” “Ge nya relationer en chans och delta i evenemang som ordnas. Njut av tiden och ta paus från skolarbetet ibland.” “Var okej med att det just är en studiegemenskap! Alla behöver inte bli dina bästa vänner för att gemenskapen skall vara meningsfull.” Att gemenskapen fungerar som ett stöd i studierna framkom tydligt i svaren. Man kan diskutera uppgifter och material tillsammans, så kanske det känns mer begripligt. Flera tyckte också att studierna blir roligare då man kan studera tillsammans eller exempelvis läsa till tentamina. De svarande tyckte också att de studieevenemang, som utbildningslinjernas föreningar och nationerna ordnar, bidragit med en bra balans till studierna. Evenemangen har bidragit med behövliga pauser i läsandet. Då undviker man att bli alltför uppslukad i arbetet och man minns också att njuta och ha roligt. Evenemangen hade också gett möjligheten att lära känna nya människor och flera hade skaffat många nya vänner. Vissa hade också knutit djupa vänskapsband som de hoppas få bära med sig även efter studietiden. Som en av de svarande uttryckte det: “vänner för livet”. Emma Korhonen 29


JAG ÅKTE TILL MEXIKO FÖR ATT LÄMNA FINLAND BAKOM MIG... Ändå är det just det finländs här i Mexiko som bäst visar mig vad gemenskap faktiskt är. I skrivande stund har jag ganska exakt halva utbytet bakom mig. Med detta i bagaget tänkte jag att det skulle vara lätt att skriva om temat gemenskap, eftersom jag slungats ut i en ny värld och en ny omgivning där nya bekantskaper är en förutsättning för att trivas. Ändå sitter jag nu här och har svårt att sätta ord på vad det riktigt är som jag har upplevt gällande just gemenskap och samhörighet, annat än att det i grund och botten nog bor en liten finländare inom mig. Redan på Madrids flygplats under min mellanlandning till Mexico City lade jag märke till en tjej som såg liite för nordisk ut för att vara spanjor. Till min glädje såg jag att hon också hoppade på samma flyg, och när jag sedan råkade på henne i kön till bussen som skulle ta mig till rätt stad från Mexico Citys flygplats, så tog jag mod till mig och frågade henne ifall hon också är här på ett utbyte. Vips hade det kommit fram att vi båda är från Finland, och till och med båda studeranden från Åbo (hon dock från Turun Yliopisto) och att vi faktiskt bodde i samma kvarter i Åbo. Där och då i ett främmande land kände jag en ovanligt stark samhörighet med denna fritt främmande tjejen och på en något knagglig finska från min sida, så började en vänskap och en trygghet växa fram. En gemenskap. 30

Som finlandssvensk har jag alltid haft lite svårt att sätta fingret på vad jag identifierar mig med. Det har nästan stundvis kännats löjligt att kalla sig finländare samtidigt som jag inte ens behärskar det finska språket ordentligt. Alla dessa frågor försvann dock upp i rök när jag råkade hitta någon från samma plats som jag själv. Att automatiskt uppleva en gemenskap endast genom konstaterandet att vi båda är från samma land är fascinerande. Så mycket olikheter och oenigheter kan rymmas inom landets gränser, men ute i världen håller vi ihop. Jag tycker det både är hoppingivande och skrämmande på samma gång. Hur kan jag uppleva en omedelbar gemenskap till någon endast på basis av detta? Visst är det ändå underligt att någon som man förmodligen inte skulle vara vän med under normala omständigheter, plötsligt blir ens livlina under helt andra? Kanske är det just detta som är det fina med gemenskap. Den skapar en känsla av trygghet och omhändertagande, ibland mellan människor som annars aldrig skulle ha hittat varandra. Trots att jag upplevt en gemenskap både bland de mexikanska studerandena som så vänligt tagit emot mig som den ensamma finländska tjejen i deras klass, eller bland de övriga utbytesstuderandena, så finns den där lite starkare anknytningen ändå till det som kändes bekant


redan sedan innan. Det är en sorts osynlig gemenskap som jag vet att alltid finns i bakgrunden under mitt utbyte, oberoende av hur den vårdas. Idag tror jag inte längre att gemenskap är något statiskt, som man antingen har eller inte har. Jag tror att gemenskap är något som uppstår mellan människor, ibland för en livstid, ibland endast för några månader. Den kan existera genom måsten eller genom nöjen, ibland överlappande. Det jag ändå mest tänker på ikväll när jag skriver artikeln är hur mycket den finländska gemenskapen “Att automatiskt uppleva en gemenskap och de socia- endast genom konstaterandet att vi båda la koderna är från samma land är fascinerande. Så skulle komma mycket olikheter och oenigheter kan att betyda för rymmas inom landets gränser, men ute i mig. Känslan världen håller vi ihop. “ av att få sitta tyst under en Uberresa utan att någon frågar “is everything okay? you are so quiet”, och istället veta att den andra personen också njuter av tystnaden precis lika mycket. Det är gemenskap för mig.

Fredrika Af Hällström

31


GEMENSKAPEN I MUSIK “Musik fungerar som en förenande kraft då orden inte räcker till, för att ge uttryck för känslor svåra att benämna. För att sammanföra vänner, familjer, generationer, nationer och skapa gemenskaper över hela världen. “ Musik har varit en självklar del av mitt liv så länge jag kan minnas, och även i flera generationer före mig. Jag var sex år gammal när jag första gången satte foten på ett musikinstitut, och sedan dess har de musikaliska aktiviteterna bara blivit fler. I dessa sammanhang lär man även känna nya människor som alla delar samma intresse; musiken. Enligt mig är det absolut finaste med musik att det kravlöst förenar så många olika sorters människor. Jag har under senare tid infunnit mig på musikaliska tillställningar och fester där det funnits gamla och unga, män och kvinnor, folk som talar olika språk, människor med totalt olika bakgrunder. Men trots det så förenas man av att kunna samma sånger eller tycka om samma sorts musik. Det bildar även en särskild sorts gemenskap att få sjunga tillsammans med en stor grupp, och forskning har till och med visat att körsång kan synkronisera pulsen och andningen.

32

Musik har även kraften att förena folk i tider av polarisering och splittring, då den har en tendens att få folk att se förbi deras skiljaktigheter. Jag tror att de flesta kan känna igen sig i rysningen man får när man hör Vårt land eller Finlandia på självständighetsdagen, och känner den där

starka känslan av att höra till ett musikminne som funnits i generationer. Oavsett hur sårat eller splittrat ett land är så hittas en gemenskap i musik, som förbiser politiska åsikter och värderingar. Musik fungerar även som ett sorts universellt språk då man inte delar samma modersmål. Och det är inte bara nationer som förenas, i och med globaliseringen av musik bildas helt nya gemenskaper av folk som tycker om samma artist och hittar samhörighet i musiken. Euforin man känner i hela kroppen när man står på en konsert med tusentals människor som alla kan samma låttexter. Och det ligger något alldeles unikt i att en enda artist kan föra samman miljontals människor som i övrigt har totalt olika bakgrund. Musik fungerar som en förenande kraft då orden inte räcker till, för att ge uttryck för känslor svåra att benämna. För att sammanföra vänner, familjer, generationer, nationer och skapa gemenskaper över hela världen. Jag hoppas att så många som möjligt någon gång får möjligheten att ta del av en musikalisk gemenskap, då det verkligen är en av de värdefullaste sakerna livet har att ge. Andrea Lindroos


33


MELLAN GULT OCH BLÅTT Jag flyttade från Finland till Sverige som åttaåring på grund av mina föräldrars jobb. Jag gick i en sverigefinsk skola i Stockholm, hade svenska vänner och lärde mig snabbt prata rikssvenska med Stockholmsk brytning. Jag tittade på Barnkanalen, lyssnade på Zara Larsson och åt pannkakor och blodplättar som skolmat. Till mina största idoler hörde Misslisibell och Jocke & Jonna. När Melodifestivalen satte i gång i mars var det en av årets höjdpunkter, till och med till den nivån att jag och min svenska kompis såg genrepet inför finalen 2017 live på Friends Arena. Kulturellt sätt var hela min familj svensk, trots vår avsaknad av släktrötter i Sverige. Jag kände en stark gemenskap med svenskarna och det svenska samhället, där jag hade en helt naturlig plats som svensk.

34

Vi flyttade tillbaka till Finland när jag gick på femman i lågstadiet. Vi är hemma från södra Helsingfors och jag började i samma skola jag gick i innan vi flyttade bort. Jag hade kvar en del kompisar och den finska vardagen började snabbt rulla på. Jag märkte dock snabbt hur mina finska kompisar inte hade samma kulturella

referenser som jag. Barnprogrammen jag växt upp med var obekanta för dem och Eurovisionen var en mycket större grej än Melodifestivalen, som få tittade på. Iallafall i södra Helsingfors upplevde jag att finlandssvenskarna kulturellt befann sig längre ifrån den svenska kulturen, och närmare den finska eller amerikanska. Jag kände en mycket större gemenskap med det svenska folket och deras kultur, än vad jag gjorde med den som omgav mig. Efter våra år i Sverige besökte vi landet en hel del. I början kändes det helt normalt och jag kände mig som en svensk när jag var i Sverige. Det förändrades ändå snabbt. Redan efter några år började jag inse att mina kompisar och jag inte längre hade samma upplevelser gällande skola och vardag, speciellt när vi nådde gymnasieålder. De hade ingen gamlas dans, inga abitraditioner och inga studentskrivningar. Alltid när jag talade med dem började jag känna mig mer och mer finsk. När jag var i Sverige och såg mina favoritflingor eller mitt favorit Loka-vatten, kände jag nostalgi och vemod i stället för den gamla självklarheten. När jag blev alltmer integrerad i den finska kulturen började jag också se svenskarna ur en annan synvinkel. Få svenskar vet något alls om Finland, förutom ”ei saa


“Det blev uppenbart för mig att jag som

peittää” eller finlandssvensk känner mycket större gemen- mig som mumin. skap med Sverige och svenskarna, än vad de svensk. Hemma Inom känner med mig. Vet de ens vem jag är?” brukar vi se sociologin på På Spåret finns varje fredagskväll, och en gång var en av det ett begrepp som myntades av Georg resemålen Helsingfors. En av frågorna de Simmel som handlar om en person som ställde var vad fästningen utanför Helär med i en gemenskap men samtidigt är singfors heter, och ett av lagen svarade utanför den. ”Främlingen” är löst förankMariehamn. Då kände jag skam över deras rad i sitt sociala sammanhang och kan fritt okunskap, men jag kände mig också sårad. röra sig mellan gemenskaper och grupper. Hur kan det här folket, som jag känner så Hen är medlem i samhället hen bor i, men stark gemenskap med, veta så lite om mitt är inte med i gemenskapen på samma sätt land och min kultur? Det blev uppenbart som andra. Hen ses inte som en i gruppen. för mig att jag som finlandssvensk känner Tanken om ”främlingen” beskriver känslan mycket större gemenskap med Sverige och jag känner till Sverige. Känslan av att vara svenskarna, än vad de känner med mig. med men ändå inte tillhöra. Vet de ens vem jag är? Jag tror att många kan känna igen sig i min upplevelse. Vi finlandssvenskar känner De här upplevelserna handlar i sin kärtill större eller mindre grad samhörighet na om gemenskap: känslan av att sakna till Sverige. I södra Finland, och iallafall gemenskap i en gemenskap man själv i de kretsar jag vuxit upp i, har den svenkänner sig vara en del av. Kan man ha ett ska kulturen inte varit så starkt förankrad parasocialt förhållande till gemenskap? i vardagslivet. I andra delar av Finland, Jag tror det. Gemenskapen jag kände till som Österbotten, har kopplingen till det Sverige efter min flytt hade att göra med svenska samhället varit starkare. Jag tror att jag kulturellt var svensk. Men när jag ändå att vi som finlandssvenskar har en besökte Sverige blev det tydligt för mig unik relation till gemenskap. Vi kan känna hur jag hade glidit i väg från det svenska gemenskap på så många olika plan, med folket. Jag delade inte längre samma glada den finlandssvenska kulturen, den finska syn på livet, samma hemstad eller samma kulturen och den svenska kulturen. Samtunnelbaneresa till skolan. När jag talade tidigt kan vi sväva i gränslandet mellan finlandssvenska på gatan eller i butiken dessa gemenskaper, utan att riktigt höra kunde jag få blickar. Ur svenskarnas ögon till någon av dem. Få känner sig säkert sågs jag inte som en av dem, och de visste urfinska, Sverige-svenska eller som inbitna ju inte heller att jag en gång varit det. Kass- finlandssvenskar. Gemenskapen vi känner örskan på Ica antog väl att jag var vilken kan vara förvirrande identitetsmässigt eller turist som helst när jag köpte chokladbollar en unik möjlighet att tillhöra flera olika i mängder för att föra hem till släkt och sammanhang, och jag tror att det är vi vänner. själva som avgör vilken av dessa det handlar om. Jag kände mig fastlåst mellan två kulturer. Hemma i Finland ansåg jag mig själv Ella Jalamo inte vara finsk, men i Sverige såg de inte 35


36


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Politicus 2026 by allwar-och-oforskamt - Issuu