Från melankoliskt vargtillstånd till senmodern utbrändhet

Från melankoliskt vargtillstånd till senmodern utbrändhet © Sofia Scheutz

Daniel Wickström

KÄNNS MELANKOLI PÅ samma sätt för 2000-talsmänniskan som för 1800-talsmänniskan? Hur har samhället sett på individens melankoli? Idéhistorikern Karin Johannissons bok Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (2009) är en kulturhistorisk analys av melankolitillståndet, men fungerar också som en skarp samtidskommentar.

I de melankoliska rummen är det högt i tak: många olika begrepp, tillstånd och människor får plats. Melankolin beskrivs av Johannisson som ”det psykiska lidandets urform”, och det långa perspektivet ger oss många olika melankolier utan några alltomfattande namn eller uttryck, endast kännetecken. Som Freud skrev i Sorg och melankoli (1917): melankolin har ingen enhetlig form, men en gemensam nämnare för de olika melankoliformerna är att de beror på en förlust som man inte vet vad det är. Genom boken får vi många exempel på tillstånd som kan falla under melankolibegreppet: bland annat senmodernitetens depression och utbrändhet, förra sekelskiftets nervositet samt 1600-talets lykantroper (melankoliker som trodde sig vara vargar).

Johannissons analys öppnar upp för en förståelse av melankolitillståndet som en känsla istället för en sjukdom. Teorierna, diagnoserna och myterna får ge plats för den upplevda erfarenheten. Denna melankolis erfarenhet hämtas till stor del ur litteraturhistorien (Johannisson ser skönlitteraturen som återskapad erfarenhet istället för skapad fiktion), som är fylld till bristningsgränsen av både melankoliska författare och romankaraktärer.

Johannisson beskriver spänningen mellan det inre och det yttre hos känslorna: känslor som en del av en social och samhällelig process. Melankoli är starkt bundet till klass och kön och det är ofta männen från de högre samhällsklasserna som fått diktera känslornas struktur. När en känsla som tidigare dominerats av män övergår till att bli en så kallad kvinnligt dominerad känsla riskerar känslan att tappa status och få ett mer oglamoröst namn. Ett exempel på detta är depressionen, som till skillnad från melankolin har mist sin elitistiska position i de kreativa och intellektuella salongerna. Istället för en manligt utåtagerande upphöjdhet finns nu en aura av kvinnlig tystnad kring depressionstillståndet.

De melankoliska symptomen kan också spegla samhälleliga kristillstånd. Det moderna samhällets snabba acceleration i slutet av 1800-talet gjorde människorna vilsna och förvirrade. Det samma kan även sägas om vår samtid, som likaså kännetecknas av snabba ekonomiska förändringar som i sin tur orsakat alienation, fragmentering och emotionella tomrum.

Sin akademiska karriär till trots skriver Johannisson en skönt flytande och träffsäker prosa som ibland lyckas gå mot det poetiska. Boken bygger på ett omfattande material bestående av facklitteratur, skönlitteratur och läkarjournaler, vilket ger rika beskrivningar av melankolins kännetecken genom historien. På detta sätt lyckas hon också undvika att skapa eller återskapa stereotyper och myter kring de olika melankolitillstånden Det enda minuset är att vissa exempel upprepas genom boken.

Det melankoliska tillståndet uppfyller inte dagens krav på produktivitet, hälsa och social aktivitet och Johannisson menar dessutom att ju mer av den melankoliska sårbarheten vi diagnosticerar med medicinska namn desto mer krymper vi normaliteten. Då förnekar vi samtidigt att denna sårbarhet kan ha självmedvetna, kreativa, till och med stärkande former.