Foreword by Galleri F 15
Galleri F 15 has shone a spotlight on contemporary crafts through the exhibition series Tendenser since 1971. For nearly fifty years, Tendenser has followed developments in the craft field closely, mediating Norwegian and Nordic contemporary crafts of the highest quality to a wide audience. The idea of Tendenser as an annual exhibition was presented by Norwegian ceramicist Erik Pløen to the gallery’s administration in 1970. The exhibition has been produced every year since 1971, except for in 1993 and 1994, when the then-director Gertrud Sandqvist respectfully removed it from the exhibition programme due to her self-proclaimed lack of competence in the crafts field. The crafts of the 1970s were characterised by unique yet functional objects, created with a deep material know ledge, sense of style and craftsmanship. Discussions followed in the 1980s, on crafts as part of the wider field of visual art. This came to shape the trajectory of Tendenser, as the decade offered a balance between functional and sculptural works. In the 1990s theory entered this country’s art institutions in earnest. This came to influence craft artists who were starting to appropriate the art practices of fine artists, which in turn had an effect on the conceptual framework and artistic contents of Tendenser. A need emerged for a curator to shape the exhibition, and in 1998 Jorunn Veiteberg was appointed as the first external curator for Tendenser. Galleri F 15 has always followed the crafts field closely. Looking back at Tendenser’s past editions, they appear as 4
snapshots capturing the different stages and identities of crafts. Many Norwegian and Nordic artists have been represented, being brought in by curators such as Jorunn Veiteberg, Lars Sture, Love Jönsson, Louise Mazanti, Edith Lundebrekke, Franz Schmidt, Irene Nordli, Knut Astrup Bull, Heidi Bjørgan, Putte Helene Dal, Glenn Adamson, Gjertrud Steinsvåg and Stephen Knott. In the 2000s a more theoretical approach to crafts was being developed and brought to. Tendenser by curators such as Love Jönsson (2007), Louise Mazanti (2009) and Knut Astrup Bull (2010). When Glenn Adamson became the curator for the 40th anniversary exhibition in 2013, he had a very intellectual approach to the contemporary crafts field, yet he approached the curation of his edition of Tendenser from a personal standpoint, which was both surprising and refreshing. His exhibition Tenderness was a display of romance, with a curation that felt both honest and personal. In 2016 Tendenser adopted a biennial rhythm with the aim of strengthening the event within a European con temporary crafts context. That year the curator Gjertrud Steinsvåg, through the exhibition Grand Old Ladies and New Kids on the Block, investigated the impact the older generation of artists has had on the younger. In 2018 the researcher, lecturer and curator Stephen Knott used the exhibition Watching Making as an opportunity to examine the different ways we experience contemporary crafts, with special emphasis on the process of making. On the occasion of this year’s edition of Tendenser, we would like to offer our gratitude to the curator Randi Grov Berger. With the exhibition Earth, Wind, Fire, Water, she has chosen to investigate a highly relevant theme that concerns the mutual dependencies between humans, materials and organisms. Through a myriad of research-based approaches and artistic practices touching on biology, 5
Foreword by Galleri F 15
Galleri F 15 has shone a spotlight on contemporary crafts through the exhibition series Tendenser since 1971. For nearly fifty years, Tendenser has followed developments in the craft field closely, mediating Norwegian and Nordic contemporary crafts of the highest quality to a wide audience. The idea of Tendenser as an annual exhibition was presented by Norwegian ceramicist Erik Pløen to the gallery’s administration in 1970. The exhibition has been produced every year since 1971, except for in 1993 and 1994, when the then-director Gertrud Sandqvist respectfully removed it from the exhibition programme due to her self-proclaimed lack of competence in the crafts field. The crafts of the 1970s were characterised by unique yet functional objects, created with a deep material know ledge, sense of style and craftsmanship. Discussions followed in the 1980s, on crafts as part of the wider field of visual art. This came to shape the trajectory of Tendenser, as the decade offered a balance between functional and sculptural works. In the 1990s theory entered this country’s art institutions in earnest. This came to influence craft artists who were starting to appropriate the art practices of fine artists, which in turn had an effect on the conceptual framework and artistic contents of Tendenser. A need emerged for a curator to shape the exhibition, and in 1998 Jorunn Veiteberg was appointed as the first external curator for Tendenser. Galleri F 15 has always followed the crafts field closely. Looking back at Tendenser’s past editions, they appear as 4
snapshots capturing the different stages and identities of crafts. Many Norwegian and Nordic artists have been represented, being brought in by curators such as Jorunn Veiteberg, Lars Sture, Love Jönsson, Louise Mazanti, Edith Lundebrekke, Franz Schmidt, Irene Nordli, Knut Astrup Bull, Heidi Bjørgan, Putte Helene Dal, Glenn Adamson, Gjertrud Steinsvåg and Stephen Knott. In the 2000s a more theoretical approach to crafts was being developed and brought to. Tendenser by curators such as Love Jönsson (2007), Louise Mazanti (2009) and Knut Astrup Bull (2010). When Glenn Adamson became the curator for the 40th anniversary exhibition in 2013, he had a very intellectual approach to the contemporary crafts field, yet he approached the curation of his edition of Tendenser from a personal standpoint, which was both surprising and refreshing. His exhibition Tenderness was a display of romance, with a curation that felt both honest and personal. In 2016 Tendenser adopted a biennial rhythm with the aim of strengthening the event within a European con temporary crafts context. That year the curator Gjertrud Steinsvåg, through the exhibition Grand Old Ladies and New Kids on the Block, investigated the impact the older generation of artists has had on the younger. In 2018 the researcher, lecturer and curator Stephen Knott used the exhibition Watching Making as an opportunity to examine the different ways we experience contemporary crafts, with special emphasis on the process of making. On the occasion of this year’s edition of Tendenser, we would like to offer our gratitude to the curator Randi Grov Berger. With the exhibition Earth, Wind, Fire, Water, she has chosen to investigate a highly relevant theme that concerns the mutual dependencies between humans, materials and organisms. Through a myriad of research-based approaches and artistic practices touching on biology, 5
20
21
20
21
22
23
22
23
Idén att materialet är en aktiv samarbetspartner i den skapande processen är inte ny inom konsthantverksfältet, där det inte är ovanligt att animera och levandegöra både processen och materialet. Samtidigt som det är nödvändigt att dämpa och hålla emot en del av materialets krafter för att behålla kontrollen över slutresultatet, så är det också naturligt för konsthantverkaren att hitta nya idéer, lösningar och tillvägagångssätt just genom att vara öppen för vad materialet föreslår. Men detta är bara möjligt om utövaren är känslig och förmår att lyssna till materialens röst. Tim Ingold skriver: ”Som dansaren tänker genom kroppen, tänker konsthantverkaren genom materialet” (”As the dancer thinks from the body, so the artisan thinks from materials”).10 Utövarens händer ges ofta också en aktiv roll i formandet av tanken, och tänkande händer är en vanlig metafor i de här sammanhangen.11 Konstnärer och konsthantverkare använder sig ofta av ett symboliskt och associativt språk när de beskriver sitt förhållande till sina material. Känslan av att föra en dialog, att vända sig till materialet och lyssna efter svar, är en direkt tolkning av materiellt engagemang och intuitiv förståelse för vad materialet vill, eller inte vill, medverka till. ( III )
Samtidigt som jag anpassar händerna och fingrarna till den hårdare delen i lerväggen, märker jag också att den är torrare än resten av leran och jag behöver blöta den mer för att inte fastna med fingrarna och riskera att oavsiktligt driva bort klumpen från resten av lermassan. Jag låter vatten rinna från fingrarna ner för lerväggen och bilda pölar på lerskålens botten. Det långsamma arbetet med att dreja upp lerväggen och göra den allt tunnare tar längre tid än vanligt och leran hinner dra åt sig mer och mer vatten. Vattnet löser snabbt upp leran och allt blir mjukt och vingligt. Fatet jag drejar är ganska stort och farten på drejskivan börjar påverka jämvikten i fatet. Jag sänker farten på skivan innan centrifugalkraften börjar dra fatets väggar utåt och nedåt. Jag känner i händerna att jag inte har så många möjligheter kvar nu, lerans egenskaper styr varje steg från och med nu och det är inte mycket jag kan göra åt det. Jag blir lite rädd nu och är inte alls lika beslutsam som i början av processen. Om jag är mjuk och mycket försiktig hoppas jag att leran kan ge mig en chans till att försöka påverka fatets form. Långsamt trycker jag mina fingrar på var sida om lerväggen och för varje varv drar jag händerna successivt från botten uppåt. Jag vet att jag är utlämnad åt leran och att dessa drag är de sista jag kommer att kunna göra den här gången.
I dialog med materialet Ordet dialog syftar oftast på samtal mellan två människor som har ett gemensamt språk. Men för den utövande konsthantverkaren innebär ordet dialog även icke-verbal kommunikation, där det dialogiska samspelet med materialet omfattar en förhandling om betydelser och emotionella aspekter som är förknippade med hantverksprocessen. Filosofen Ingar Brinck och psykologen Vasudevi Reddy skriver om det känslomässiga 44
( III ) Jag känner lerans begränsning i mina händer. Foto: Hanna-Kaisa Korolainen
45
Idén att materialet är en aktiv samarbetspartner i den skapande processen är inte ny inom konsthantverksfältet, där det inte är ovanligt att animera och levandegöra både processen och materialet. Samtidigt som det är nödvändigt att dämpa och hålla emot en del av materialets krafter för att behålla kontrollen över slutresultatet, så är det också naturligt för konsthantverkaren att hitta nya idéer, lösningar och tillvägagångssätt just genom att vara öppen för vad materialet föreslår. Men detta är bara möjligt om utövaren är känslig och förmår att lyssna till materialens röst. Tim Ingold skriver: ”Som dansaren tänker genom kroppen, tänker konsthantverkaren genom materialet” (”As the dancer thinks from the body, so the artisan thinks from materials”).10 Utövarens händer ges ofta också en aktiv roll i formandet av tanken, och tänkande händer är en vanlig metafor i de här sammanhangen.11 Konstnärer och konsthantverkare använder sig ofta av ett symboliskt och associativt språk när de beskriver sitt förhållande till sina material. Känslan av att föra en dialog, att vända sig till materialet och lyssna efter svar, är en direkt tolkning av materiellt engagemang och intuitiv förståelse för vad materialet vill, eller inte vill, medverka till. ( III )
Samtidigt som jag anpassar händerna och fingrarna till den hårdare delen i lerväggen, märker jag också att den är torrare än resten av leran och jag behöver blöta den mer för att inte fastna med fingrarna och riskera att oavsiktligt driva bort klumpen från resten av lermassan. Jag låter vatten rinna från fingrarna ner för lerväggen och bilda pölar på lerskålens botten. Det långsamma arbetet med att dreja upp lerväggen och göra den allt tunnare tar längre tid än vanligt och leran hinner dra åt sig mer och mer vatten. Vattnet löser snabbt upp leran och allt blir mjukt och vingligt. Fatet jag drejar är ganska stort och farten på drejskivan börjar påverka jämvikten i fatet. Jag sänker farten på skivan innan centrifugalkraften börjar dra fatets väggar utåt och nedåt. Jag känner i händerna att jag inte har så många möjligheter kvar nu, lerans egenskaper styr varje steg från och med nu och det är inte mycket jag kan göra åt det. Jag blir lite rädd nu och är inte alls lika beslutsam som i början av processen. Om jag är mjuk och mycket försiktig hoppas jag att leran kan ge mig en chans till att försöka påverka fatets form. Långsamt trycker jag mina fingrar på var sida om lerväggen och för varje varv drar jag händerna successivt från botten uppåt. Jag vet att jag är utlämnad åt leran och att dessa drag är de sista jag kommer att kunna göra den här gången.
I dialog med materialet Ordet dialog syftar oftast på samtal mellan två människor som har ett gemensamt språk. Men för den utövande konsthantverkaren innebär ordet dialog även icke-verbal kommunikation, där det dialogiska samspelet med materialet omfattar en förhandling om betydelser och emotionella aspekter som är förknippade med hantverksprocessen. Filosofen Ingar Brinck och psykologen Vasudevi Reddy skriver om det känslomässiga 44
( III ) Jag känner lerans begränsning i mina händer. Foto: Hanna-Kaisa Korolainen
45
72
73
72
73
74
75
74
75
96
97
96
97
Juolgenohtat 1
2
3
4
5
110
Fellesskapsprosjektet å Fortette Byen sáhttá jorgaluvvot sámegillii ná Oktasašprošeakta čoahkáidahttit gávpoga, ja ásahuvvui 2010:s, lei dáiddár ja arkiteakta Joar Nango ja arkiteavtta guovttis Håvard Arnhoff ja Eystein Talleraas geat álggahedje prošeavtta. Vuosttaš čájáhus dán dáidagis lei oassin Norgga Našunálamuseumas Under 40. Ung norsk arkitektur 2016:s. https://www.nasjonalmuseet.no/utstillingerog-arrangementer/utstillinger-pa-turne/2017/ under-40.-ung-norsk-arkitektur/ Olbmos ferte leat dohkkehuvvon mearka vai sáhttá eaiggádit bohccuid Norggas, muhto ii buohkain geat gullet boazodollui leat mearka. Orohaga mearkalohku ii čájet man galles duođas gullet ja servet boazobargguide. https://lovdata.no/dokument/NL/lov/2007-06- 15-40#KAPITTEL_5 Joar Nango, oassi sitáhtas e-poastagulahallamis kuráhtoriin Randi Grov Bergeriin borgemánu 26. b. 2019. https://unesco.no/kultur/truede-sprak/
111
Juolgenohtat 1
2
3
4
5
110
Fellesskapsprosjektet å Fortette Byen sáhttá jorgaluvvot sámegillii ná Oktasašprošeakta čoahkáidahttit gávpoga, ja ásahuvvui 2010:s, lei dáiddár ja arkiteakta Joar Nango ja arkiteavtta guovttis Håvard Arnhoff ja Eystein Talleraas geat álggahedje prošeavtta. Vuosttaš čájáhus dán dáidagis lei oassin Norgga Našunálamuseumas Under 40. Ung norsk arkitektur 2016:s. https://www.nasjonalmuseet.no/utstillingerog-arrangementer/utstillinger-pa-turne/2017/ under-40.-ung-norsk-arkitektur/ Olbmos ferte leat dohkkehuvvon mearka vai sáhttá eaiggádit bohccuid Norggas, muhto ii buohkain geat gullet boazodollui leat mearka. Orohaga mearkalohku ii čájet man galles duođas gullet ja servet boazobargguide. https://lovdata.no/dokument/NL/lov/2007-06- 15-40#KAPITTEL_5 Joar Nango, oassi sitáhtas e-poastagulahallamis kuráhtoriin Randi Grov Bergeriin borgemánu 26. b. 2019. https://unesco.no/kultur/truede-sprak/
111
140
141
140
141
186
187
186
187
223