Scenen #2 2018

Scenen UNGDOMAR PÅ SCEN – EN LÄNK TILL FRAMTIDEN EN TIDNING FÖR RIKSTEATERNS MEDLEMMAR #2 2018

RÄDDAREN I NÖDEN – SÅ JOBBAR SUFFLÖSEN

FATTIGA RIDDARE

– DON QUIJOTE RIDER IGEN

LEDARE

Äntligen är sommaren över och hösten är här!

J

”Riksteatern är en folkrörelse som arrangerar, främjar och producerar scenkonst och som äger en teater, en turnerande nationalscen för alla.

Riksteaterns verksamhet utgår från medlemmarnas engagemang, delaktighet och medskapande och är öppen för nya konstnärliga uttrycksformer, nya verksamheter och nya samarbetspartners.

Riksteatern ska ge alla möjlighet att uppleva varierad och kvalitativ scenkonst, oavsett var man bor i landet, oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck, social eller etnisk tillhörighet, religion eller trosuppfattning, funktionsförutsättning, sexuell läggning eller ålder.

Riksteatern ska bidra till att alla ska kunna delta, ha inflytande och känna delaktighet i konsten och samhället och ska på så sätt vara en föregångare i att utöva, utveckla och skapa morgondagens demokrati.”

Utifrån denna grund kommer således Riksteatern att fortsätta producera och arrangera fri samtida konst för så många olika människor som det nu bara är möjligt!

Välkommen till en ett nytt nummer av Scenen men också ny säsong med Riksteatern!

DANISH SAROEE

a denna sommar går ju tyvärr till historien som den varmaste sommaren någonsin. Så hur underbar den än må varit så är det givetvis med stor oro vi går vidare in i hösten. Hur ska vi scenkonstarbetare agera för att kunna hejda det som nu sker? Kan vi agera och därigenom påverka? Är det inte bara naivt att tro att scenkonst kan stoppa ett skenande klimat?

I detta nummer av Scenen skriver vår avgående teaterchef Måns Lagerlöf en krönika om hur konsten nu är viktigare än någonsin då vi behöver fantasi och kreativitet för att klara våra stora klimatutmaningar. I detta nummer presenterar vi också produktionen Polarfararna, som är den tredje av de produktioner som ingår i vårt treåriga projekt Människa och natur. Genom att vara en folkrörelse skapar Riksteatern hela tiden engagemang, kreativitet och fantasi kring våra just nu viktigaste frågor.

När jag skriver detta är det ett par veckor fram till kanske det viktigaste valet någonsin, i alla fall på mycket länge.

När du läser denna text vet vi resultatet.

Med stor sannolikhet ett resultat som kommer att innebära stora utmaningar för de som nu får uppdraget att bilda regering. Riksteatern är en politiskt obunden organisation men som helt och fullt vilar på de mest tydliga stadgar där ändamålet lyder som följer:

MAGNUS ASPEGREN, VD RIKSTEATERN

MAGNUS TANKAR

Klimat och miljö vad kan jag göra för skillnad?

1

ENGAGERA DIG POLITISKT och/eller i en intresseförening.

Göra saker ihop är bra och gör oss starkare. Det finns många föreningar och partier som satt klimat- och miljöfrågor i hjärtat av verksamheten.

2

GÖR ETT TEST PÅ NÄTET till exempel Klimatkontot eller Klimatkalkylatorn och se var du med ditt sätt att leva har de största utsläppen. Är det resor, maten eller boende? Börja att förändra där.

3

BLANDA IN ANDRA Prata om ditt engagemang, fråga hur andra tänker kring sina val. Gör det i vardagen, i dina sociala kanaler, med familj, arbetskamrater, föreningsvänner och kompisar.

Scenen Produktion: Spoon. Redaktörer: Henrik Emilson, Klara Ledin Höglund. Art Director: Erik Westin.

Omslagsillustration: Pia Koskela. Tryck: Kroonpress. Ansvarig utgivare: Magnus Aspegren.

Redaktionsråd: Bengt Andersson, Tina Eriksson Fredriksson, Eva Erlingsson, Aina Florin Persson, Peter Köhler, Erika Lundvall, Hans Richardsson, Joakim Rindå, Ninna Tersman och Lena Teveldal. Idéer har också kommit från workshop och referensgrupper. Scenen skickas hem till Riksteaterns närmare 40 000 medlemmar. Har du idéer om vad Scenen kan handla om nästa gång eller synpunkter på innehållet? Hör av dig till: scenen@riksteatern.se, Riksteatern, 145 83 Norsborg, telefon 08-531 99 100, www.riksteatern.se

2

SCENEN 2 2018

#2 2018 INNEHÅLL STEFAN ESTASSY

34 28

MARKUS GÅRDER

JOHN STRINDBERG

OLA KJEBYE

22 18

8 4 INGÅNG. Streetdance, robotar, poeter, rymden, demokrati och Bergman.

18 Hur går det till när en resa till Nordpolen blir till en pjäs?

8 I KULISSEN: Sufflösen Maud Forsman i närbild.

22 Länk – så arbetar Riksteatern med ungdomar.

10 #metoo – fortsatt fokus framåt.

11 KLASSIKERN: Don Quijote rider igen.

28 Digitala tekniker innebär nya verktyg och berättelser för scenkonsten.

12 Stolt scenkonst arbetar för starkare HBTQ-närvaro på scenen.

32 KRÖNIKA: Avgående teaterchef Måns Lagerlöf om scenkonst och klimat.

16 Kompositören Lena Chamyaman medverkar på FeminEast-festivalen.

38 KRITIKERN: Loretta Villalobos.

SCENEN 2 2018

34 VÅR LOKAL: Följ med på turné.

3

INGÅNG

NYTT OM SCENKONST

HUR MÅR VÅR DEMOKRATI?

FRÅN RYMDEN TILL DRICKSGLASET

LINA IKSE

I ett rum fyllt av glas och klanger tar en ensam forskare oss med på en hisnande färd genom vattnets historia, från rymdens mörker till våra dricksglas.

2017 års vinnare av Barnteaterakademins manustävling blir hos Masthuggsteatern en teaterföreställning där vetenskap möter fantasi och berättarlust. Lite vatten med gurka vänder sig till elever i förskoleklass och lågstadiet och det prisbelönta manuset står Johan Franzon för, regi Lars-Eric Brossner. Premiär 5 oktober på Masthuggsteatern i Göteborg.

Elin Wägner var författare, rösträttskämpe och engagerad i freds- och miljöfrågor.

I boken Väckarklocka formulerade hon 1941 en längtan till en annan framtid.

Hur skulle Elin Wägner se på vår samtid i dag? Riksteaterföreställningen Väckarklocka väver samman dåtid, samtid och framtid och uppmärksammar att det 2019 är 100 år sedan kvinnor vann sin rösträtt.

Maria Löfgren regisserar pjäsen, som turnerar runt hela Sverige med start den 1 januari 2019.

BERGMAN GÖR BERGMAN För första gången tar sig regissören Eva Bergman an ett av sin far Ingmar Bergmans verk, när hon flyttar fram Fanny och Alexander till 1930-talet. Det flödar av kärlek men osar även svartsjuka och gruvlig hämnd.

I rollerna ser vi bland andra Mia Höglund-Melin som Emilie, Jakob Eklund som Biskopen, Ulla Skoog som Lydia och Carina Boberg som Farmor Helena. Premiär 14 dec 2018 på Göteborgs Stadsteater.

”Benhård i min uppfattning har jag aldrig fallit till föga.

Aldrig. Förrän nu.”

Magnus Uggla berättar att han i sin nya show har gjort ett undantag från sina vanligtvis hårda krav om att en föreställning enbart ska innehålla nytt material. Denna gång har han valt att lyssna på publikens önskan och baserar showen enbart på sina största hittar genom tiderna. Varning på stan för nu mår kung i baren illa igen har premiär i oktober på Göta Lejons scen i Stockholm.

TYCK TILL OM SCENEN!

Nu vill vi veta vad du tycker om första numret av medlemstidningen. Välkommen med tips, kritik, beröm och frågor. Mejla till redaktionen på: scenen@riksteatern.se

4

Mia Höglund-Melin.

FLER KAN BLI MEDLEMMAR! Vill du ge bort ett medlemskap?

Eller tipsa dina vänner? Närmare 40 000 scenkonstintresserade personer är redan medlemmar i Riksteatern. Medlemmar får Scenpass Sverige, rabatter på föreställningar, möjligheter att påverka och Scenen i brevlådan!

Läs mer på riksteatern.se

SCENEN 2 2018

NYSKAPAT UTROP

I höst presenterar Cirkus Cirkör ett helt nyskapat verk, Epifónima, som betyder ”utrop” på grekiska och är en fortsättning på Tilde Björfors senaste föreställningar Borders, Limits och Movements som kretsat kring gränser, begränsningar och migration.

Epifónima lyfter fram historiska förebilder, från den babyloniska urgudinnan Ishtar fram till dagens moderna jämställdhetskämpar och medborgarrättsaktivister som till exempel Fatemeh Khavari och Tarana Burke.

Tilde Björfors regisserar och Methinee Wongtrakoon står för koreografin. Epifónima har premiär i Norrköping 7 september 2018 och spelas sedan i Tyskland, Frankrike och runt om i Sverige under hela hösten.

KLARA G

SCENEN 2 2018

5

INGÅNG

NYTT OM SCENKONST ANDREAS LUNDBERG

Länk-ensemble i Höganäs, Skåne.

STREETDANCE OCH ROBOTAR

I höstens uppsättning av Igor Stravinskijs dansklassiker Våroffer på Kulturhuset Stadsteatern, är balansen mellan tekniken och naturen i fokus. Moderniteten, urkrafterna i naturens element och människan som står mitt emellan.

En föreställning i två akter med både originalmusik och nyskrivet, Fredrik Benke Rydman själv på scenen i duett med en industrirobot, 20 streetdansare och 5 000 liter vatten.

Regi och koreografi av Fredrik Benke Rydman. Premiär 7 september 2018 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

” Demokratin har varit omedicinerad ett tag och vi vill undersöka vad demokratin kräver för medicinering för att sluta lukta illa.”

Nina Persson till tidningen Bon om varför hon ville vara en del av föreställningen Vinnaren tar allt på Malmö Stadsteater i våras och även turnerade med Riksteatern i en best-offöreställning kallad Medborgarbandet fram till valdagen i september.

2019

är det dags för Riksteaterns kongress, det högsta beslutande organet i organisationen. Alla medlemmar kan vara med och påverka genom att fram till årsskiftet skicka in förslag i form av motioner. Alla olika förslag ligger sedan till grund för de beslut som fattas under kongressen våren 2019.

6

ORTENS BÄSTA POET 2018 För tredje året i rad anordnas Ortens bästa poet, ett nationellt förortsmästerskap som håller deltävlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Linköping, Borlänge och Örebro i höst. Tävlingen har sina rötter i Poetry Slam och går ut på att utse en vinnande poet per deltävling, sedan möts alla vinnarna i en finalomgång.

Ortens bästa poet 2018 anordnas av Förenade förorter, i samarbete med Riksteatern och med stöd från Stockholms stads kulturförvaltning.

Anna Öberg

PULS, RYTM OCH GROOVE Rhythmania är en föreställning hämtad ur en personlig och koreografisk resa inom folkdansen. Föreställningen rör sig i spänningsfältet mellan det som förenar och splittrar, mellan kollektiv och individ, mellan våra inre demoner och djupaste passioner.

Anna Öberg är koreograf och dansare, riksspelmannen Anders Löfberg står för musiken. Riksteaterturné med start den 23 januari 2019.

SCENEN 2 2018

HALLÅ DÄR …

Mari Götedotter.

DET KONGELIGE TEATER

… Carlos Romero Cruz, som deltar i projektet Bland drakar och dragqueens, där några av Sveriges mest kända dragartister har högläsning för barn på bibliotek runt om i Sverige.

Med den danske saxofonisten Benjamin Koppel i spetsen för den fyra man starka orkestern Benjamin Koppel Quartet, kommer Hippscenen på Malmö Stadsteater i höst att pulsera av låtar signerade Monica Zetterlund. Som i ett drömspel får vi följa henne, spelad av Mari Götedotter, från tonåren till 60-årsåldern, från Värmlandsskogarna till jazzklubbarna. Regi Heinrich Christensen, premiär 21 september 2018.

2 X PER ÅHLIN PÅ SCEN I somras gjorde Teater Oberon succé med sin teateruppsättning av Dunderklumpen vid Döda fallet i Jämtland, med ett formspråk starkt influerat av Per Åhlins animationer i Beppe Wolgers film med samma namn. I höst finns det möjlighet att se ännu mer av legendaren Per Åhlin på scen, när Scalateatern sätter upp Tage Danielssons odödliga klassiker Sagan om Karl-Bertil ­Jonssons

SCENEN 2 2018

julafton. Henrik Dorsin berättar sagan på scenen och står för nyskrivna sångtexter, regi och koreografi av Anna Vnuk och Per Åhlin skapar alltså produktionsdesignen i uppsättningen som har premiär 8 november 2018.

Malmö Stadsteater spelar även traditionsenligt sin version av Karl-Bertil Jonssons julafton under november och december, i regi av Sara Cronberg.

Kulturproducenten Petter Wallenberg står tillsammans med Stockholms stadsbibliotek bakom idén till Bland drakar och dragqueens, som under hösten 2018 fortsätter att turnera runt om i Sverige. Mer info om tid och plats hittas enklast på Facebook: facebook.com/BlandDrakarOchDragqueens/

7

KLARA G

JOHAN SUNDELL

MONICAS VALS I MALMÖ

Hur gick tankarna inför premiären av Bland drakar och dragqueens i våras?

– Vi var alla väldigt peppade inför att få komma ut och möta barnen. Samtidigt var det lite nervigt, projektet hade redan innan start fått en del kritik från folk som tyckte att det var olämpligt att dragqueens skulle syssla med barnunderhållning. Men när vi sedan kom i gång har responsen varit jättepositiv, det är härligt att möta alla barngrupperna.

När du träffar barnen är det som ditt alter ego Carnita Molida, bland annat känd från Riksteateruppsättningen Zebrafinken. Hur skiljer sig det här projektet från annat du har gjort i den rollen?

– Den största skillnaden mot att ha en vuxenpublik är att barnen är betydligt friare. De har inga hämningar och är inte rädda för att fråga och kommentera vad de än funderar på. Innan premiären funderade jag på vad jag skulle svara om någon skulle undra om jag är kvinna eller man, men jag har inte fått en enda fråga om det.

Däremot vill barnen gärna prata om vad jag har på mig och pillra på paljetter och smycken. Är det någon särskild händelse under vårens högläsningar som har varit extra ­minnesvärd?

– Alla högläsningar har varit minnesvärda. Men jag hade ett starkt möte med ett barn i Farsta som hade klätt upp sig jättefint och ville visa mig allt som hen hade på sig. Det var så mycket glädje, verkligen ett speciellt möte.

Vilka barnböcker brukar du läsa högt ur?

– Det finns ju olika normkritiska böcker att välja mellan, men jag brukar främst välja en saga jag själv gillar som är lagom kort och gör det lätt att interagera med barnen. En favorit är Grodan och ankan, med temat att man får älska vem man vill, en annan bra bok är De fem skavankerna som handlar om att man inte behöver vara perfekt, att skavanker kan vara något bra.

I KULISSEN

MAUD FORSMAN, SUFFLÖS

Viskningar och rop Det kan hända den bäste, mest välrepeterade skådespelare – att helt plötsligt komma av sig. Då är det sufflösen Maud Forsmans jobb att rycka in och med ett räddande ord få skådespelaren på banan igen.

MAUD FORSMAN Ålder: 60.

Roligaste föreställning att sufflera: Svårt att säga men monologer är alltid roligt.

Ser fram emot i höst: Några av oss, det är den föreställning jag ska jobba med i höst.

O

m en skådespelare kommer av sig under en föreställning, då är det sufflören som hjälper dem med ett ord eller replik så de kommer i gång igen. Maud Forsman har varit sufflös i hela sitt yrkesverksamma liv och den vanligaste frågan hon får om sitt jobb är: ”Hör inte publiken dig?”.

– Publiken kan höra mig, jag måste ju prata så högt så att skådespelarna hör och beroende på var de är på scen och jag sitter så måste jag anpassa rösten. Men ibland räcker det med att de läser på läpparna, säger Maud Forsman.

En annan vanlig fråga Maud Forsman får är om hon inte vill bli skådespelare i stället. Det ville hon en gång i tiden och efter utbildning på Calle Flygares teaterskola i Stockholm sökte hon sig till teatervärlden och hamnade på Oscarsteatern. Där fick hon frågan om hon kunde vara sufflös under musikalen My Fair Lady. Hon nappade och det visade sig vara ett lyckokast, musikalen var en framgång och gick i två år, sju föreställningar i veckan.

– Jag kan den rätt bra … Men framförallt upptäckte jag hur roligt det var att jobba bredvid scen och jag släppte det här med att stå på scen.

Den blev min skola, säger Maud Forsman och förklarar att någon egentlig utbildning till sufflöryrket inte finns.

MAUD FORSMAN BERÄTTAR att som sufflös är hon med från allra första början av repetitionerna för att höra hur regissör och skådespelare tänker, hur texten anpassas och inte minst för att lära känna skådespelarna. Det är ju de som ska jobba ihop sen under föreställningen.

– En del vill ha mycket stöd, andra så lite som möjligt och då kan det vara bättre att låta bli att stötta dem, om det inte är absolut nödvändigt.

8

Förr fanns det en sufflörlucka mitt på scenen, där sufflören, dold för publiken, stack upp huvudet och kunde sufflera skådespelarna. Nuförtiden är luckan borttagen eftersom den ansågs störa scenbilden och Maud sitter bland publiken på första raden, ofta längst ut. Där följer hon med i manuset och läser så att läpparna rör sig.

Ibland räcker det för skådespelaren i stället för en viskning.

– Jag tar hela tiden anteckningar om till exempel någon glömmer ett ord, byter ut något eller lägger till ord i replikerna. Det går jag igenom sen ihop med skådespelarna.

Maud Forsman har varit anställd på Riksteatern sedan 1988 och berättar att i början var hon med på alla föreställningar under turnén – ”jag har sett Sverige”. I dag är hon med under max två veckor av en turné, efter det får skådespelarna klara sig själva, eller med hjälp av varandra på scenen.

DET ROLIGASTE MED sufflöryrket är att se en

föreställning växa fram, berättar Maud Forsman, hur den förändras under repetitionerna. Många undrar om det inte är svårt att hålla koncentrationen uppe under en hel föreställning.

– Det är det inte, skulle jag släppa den skulle det snarare bli långtråkigt att sitta där, säger Maud och berättar att under de flesta föreställningar behöver hon inte sufflera alls så det hörs, i stället är det vanligare att hon efteråt går igenom borttappade eller utbytta ord.

När hon är klar med en föreställning gillar hon att titta på den som publik en gång, för det är först då hon får se helheten.

– Innan dess när jag jobbar är jag ju bara fokuserad på den som pratar och vågar inte titta på vad de andra gör, säger hon och skrattar.

HENRIK EMILSON SCENEN 2 2018

Ute ur minnesluckan, idag har få teatrar kvar sufflörluckan och Maud Forsman och hennes kollegor brukar sitta på första raden och sufflera.

JOHAN STRINDBERG

SCENEN 2 2018

9

ERIK WESTIN

FORTSATT FOKUS FRAMÅT Riksteaterns vd Magnus Aspegren om det fortsatta arbetet efter metoo-rörelsen, och vikten av fortsatt medvetenhet.

H

ur ser Riksteaterns arbete med jämställdhetsfrågor ut?

– Nationellt stödjer vi bland annat den regionala verksamheten som har anställda på flera sätt. Främst handlar det om att skapa och hålla kvar en medvetenhet och tänka aktivt på hur vi förhåller oss till varandra och hur vi blir bemötta och sedan fortsätta tänka på det.

Vilka är de viktigaste förändringarna efter metoo-uppropen i höstas?

– Dels det kontinuerliga sättet vi håller frågan och ämnet i fokus på. Det gör vi genom att utbilda personal och chefer och se

10

över hur vi går vidare om och när något väl händer. Det måste finnas en plan för det.

Tankarna på en mer aktivt jämlik och trygg arbetsplats finns med oss nästan dagligen på ett eller annat sätt. I teaterkulturen finns tyvärr en hel del saker som man tidigare tänkt hör branschen och vardagen till men som inte längre får vara det. Så är det.

Hur hanterar ni frågorna framåt?

– Vi går igenom saker hela tiden men framför allt ska cheferna vara mer närvarande. De ska synas och höras mer och ha med sig rätt redskap för att kunna agera.

Vi ska också arbeta aktivt på att inte tappa bort den här frågan utan den ska finnas

” TANKARNA PÅ EN MER AKTIVT JÄMLIK OCH TRYGG ARBETSPLATS FINNS MED OSS NÄSTAN DAGLIGEN.” med i varje moment och vi har ett antal olika handlingsplaner för det. Till exempel har vi nu möten inför alla turnéer. Vi avsätter en halvdag till att diskutera frågor som respekt och hur vi ska kunna jobba nära varandra under en längre tid utan problem. Är det något i metoo-rörelsen som du ser annorlunda på nu?

– Ja, det kan man säga. Jag har funderat mycket på hur jag själv varit som chef, utifrån det perspektivet. Jag har gjort rannsakan och kan se en del ageranden i mitt ledarskap under tjugo års tid som jag skulle göra annorlunda i dag och sedan fortsätta att tänka på det men kanske framför allt agera på ett nytt sätt. Jag hade en situation när jag var rektor på Operahögskolan där jag valde att flytta på en student istället för att lyfta bort läraren. I dag hade jag inte ens anställt personen. Så absolut tycker jag att jag har fått nya perspektiv nu.

CAROLINE HAINER SCENEN 2 2018

DON QUIJOTE

KLASSIKERN

Gustave Dorés illustration till kapitel ett.

… som balett på Bolsjojteatern i Moskva.

DAMIR YUSUPOV

LANSKAMPEN

De flesta tänker på lönlös kamp med väderkvarnar när Don Quijote kommer på tal. Världslitteraturens första looser har lämnat djupa spår i kulturen och är nu åter aktuell på flera håll.­

T

vå män på irrande färd med osäkert syfte och mål – Cervantes klassiker Don Quijote från 1605 har fått många uppföljare inom de flesta konstformer. Tänk bara på en uppsjö Hollywoodfilmer där den resande manliga duon blir utgångspunkten för ett händelseförlopp.

Men där Hollywoodversionerna ofta har en hjälte (eller åtminstone en spännande skurk), har Cervantes originalstory bara en hopplös looser i centrum. Don Quijote är den världsfrånvände och fattige adelsmannen som har förläst sig på heroiska riddarromaner. Rusig av ädelt mod, men helt utan verklighetsförankring, drar han ut i världen för att slåss för romanernas riddarideal. På vägen raggar han upp den uttråkade bonden, Sancho Panza, som blir hans trogne vapendragare på sin åsna Rucio.

SCENEN 2 2018

En kort summering av deras gemensamma resa är: det mesta går åt helskotta.

Don Quijote har kallats världens första moderna roman, och är utan tvekan en av de första som använder ironin som konsekvent stilgrepp. Den höviska riddarromanen får sig i romanen en rejäl, ironisk känga. Men kanske mest utmärkande med Don Quijote är att den leker med sin egen fiktionalitet, det vill säga romanen refererar till sig själv som just en uppdiktad historia.

RIDDAREN FRÅN La Mancha har åter-

uppstått en mängd gånger i flera olika konstformer. Graham Greenes Monsignor Quixote är en älskad klassiker. Ett stort antal filmatiseringar har gjorts, senast i år kom Terry Gilliams The Man Who Killed Don Quixote. Kanske ännu mer intressant är dokumentären Lost in la Mancha, som skildrar Gilliams tidigare försök att

Omslag på originalutgåvan 1605.

DON QUIJOTE Den kompletta titeln är Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. omanen skrevs av Miguel Cervantes i R två delar som kom ut 1605 och 1615. romanen sker 40 olika strider, varav 18 I av förtrollare av olika slag.

färdigställa filmen. Spoiler alert: det mesta går åt helskotta.

För den som vill se väderkvarnsfajt på nära håll finns goda möjligheter. Dels som opera på Folkoperan med premiär hösten 2018, dels som pjäs när Arabiska teatern i samarbete med Riksteatern gör en ny dramatisering för barn och familjer våren 2019. Föreställningen spelas på arabiska och textas på svenska.

HELENA KÄMPFE FREDÉN 11

Fredrik Apollo Asplund i föreställningen Det här är min historia.

PETRA HELLBERG

STOLTA OCH STARKA SCENKONSTNÄRER Fira, främja och fördjupa. Under de tre ledorden tar Stolt scenkonst ett grepp om hbtq+-perspektiven inom scenkonsten. Stämningen som uppstod på en skogsscen i Tantolunden i Stockholm 2008 har tio år senare lett till ett nystartat nätverk, som fått förgreningar över hela världen. TEXT: ANNA HEDELIUS 12

SCENEN 2 2018

J

uli 2008. Stockholm Pride 10-årsjubilerar. Regnbågsflaggor vajar, tiotusentals personer paraderar för människors lika värde, den traditionella schlagerkvällen presenterar artister som Lena Philipsson, Lotta Engberg, Sanna Nielsen och Måns Zelmerlöw, det hålls samtal, workshops och shower. På en sidoscen i Tantolunden sår Riksteaterns Joakim Rindå och Ulricha Johnson fröet till det som i dag, tio år senare, fått en nystart med Scensveriges nationella och internationella satsningar Stolt scenkonst och Proud Performing Arts.

– Vi hade konstaterat att den scenkonst vi längtade efter tog paus under Pride, berättar Joakim Rindå. Det tyckte vi var synd, så vi kollade i våra adressböcker efter vilka queera scenkonstartister vi skulle kunna engagera. Vi fick Pride att ge oss en scen att ta ansvar för, vi skrapade ihop en pytteliten budget och fyllde scenen med femtio akter, alltifrån föreställningar med Lill-Babs, Shima Niavarani, Sirqus Alfon och Emil Jensen till samtal med Rikard Wolff och Pia Johansson samt Suzanne Osten och Tiina Rosenberg som DJ:s. I efterhand kan jag tänka ”Herregud hur fick vi till det där”, men det gick vägen. Platsen blev lika mycket ett publikhäng som en betydelsefull mötesplats för scenkonstnärer, producenter och arrangörer som förenades kring ett gemensamt scenkonstintresse.

– Scenen var verkligen en succé och det kom otroligt mycket folk, intygar Ulricha Johnson. Året efter gjorde vi det hela ännu större. Sedan flyttade Pride Park och efter ett tag la Riksteatern ned projektet.

För några år sedan blev Ulricha Johnson verksamhetschef för medlemsorganisationen Scensverige som också är svenskt center i Unesco-organisa-

Joakim Rindå

SCENEN 2 2018

” PRIDE ÄR ETT EXEMPEL PÅ VAD GEMENSKAP KAN BIDRA TILL – SOCIAL SAMVARO, MÖJLIGHET ATT FÅ SYN PÅ VARANDRA.” tionen ITI (International Theatre Institute).

– Då ville jag återknyta till det vi gjort och satsa på ett neutralt nätverk för scenkonst och konstnärer som skapar queer scenkonst. Jag vände mig förstås till Joakim Rindå och Riksteatern, som genast gick med som samarbetspart.

UNDER PRIDEVECKAN I Stockholm 2016 lyftes

scenkonst med hbtq+-perspektiv på ett miniseminarium i Pride House på Kulturhuset i Stockholm.

– Det kändes som en chansning, berättar Ulricha Johnson. Hur många skulle vilja sätta sig i ett mörkt rum mitt på dagen i juli för att prata om hur vi gestaltar genus och se en monolog om könsbekräftande behandling?

Det visade sig att väldigt många ville just det.

Folk strömmade till både diskussioner och föreställningar. Aleksa Lundberg hade premiär på sin monolog Flytta på er - jag ska bli fri, Fredrik Apollo Asplund spelade Det här är min historia, det åts Lesbisk Frukost med artister som poeten Timimie Märak och Riksteaterregissören Lisa Färnström, och hölls seminarier med bland andra Lars Ring, Carolina Frände samt två ryska gäster som driver en queerfestival i Sankt Petersburg.

Nätverket Stolt scenkonst bildades så formellt under Växjö Pride i maj 2017. Från början ingick sju teatrar, i dag elva. Under ledorden fira, främja

Ulricha Johnson

13

och fördjupa vill man greppa hbtq+-frågor inom scenkonsten i stort, både vad gäller utmaningar och svårigheter, men också ur rent konstnärliga perspektiv. Man vill vara en plattform för att stärka och inspirera samt utmana egna och andras normer.

– Stolt scenkonst är det första nätverket i sitt slag i Sverige, hävdar Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet.

Tiina Rosenberg

I HÖST KOMMER hon ut med boken HBTQ spelar roll. Mellan garderob och kanon, en historieskrivning över konstnärliga och identitetspolitiska insatser som gjorts inom den queera scenkonsten de senaste trettio åren. Stolt scenkonst nämner hon redan på bokens inledande sidor.

Hur viktigt är det med ett nätverk?

– Oerhört viktigt. Ett nätverk möjliggör dialog, att folk träffas. Du vet själv hur svårt det är att samla sina vänner bara för en middag. Pride är ett exempel på vad gemenskap kan bidra till – social samvaro, möjlighet att få syn på varandra. Det är också kreativt att vara med i nätverk, man kan plocka upp internationella trender och nya pjäser.

Gästspel är över huvud taget oerhört viktigt för scenkonsten, som ju inte har samma spridning som filmen. Det ger intresserade möjlighet att träffa scenkonstnärer, lyssna till paneldebatter, ställa frågor.

Vid årets Europride i Stockholm var de internationella inslagen betydande. På plats var scenkonstnärer från Spanien, Ryssland, USA, Kanada, Georgien, Indien, Findland och Sydafrika.

– Fullt ös.

En upprymd Joakim Rindå rapporterar via mobiltelefon efter avslutade festligheter. Han fortsätter: – Det var helt enkelt himla lyckat. När vi konstituerade oss greps jag av en hisnande känsla av att vi hade skapat en global samlingsplats. Ja, kanske var det första gången i världen som uttalat queera scenkonstnärer möttes i samma rum för att prata om scenkonst med hbtq+-perspektiv. Mest märkvärdigt var att så många kontinenter fanns representerade. Det möjliggjorde värdefulla samtal om förutsättningar i olika politiska landskap. De ryska representanterna berättade om utmaningarna med landets propagandalagar, konstnärerna från Indien om hur de stångas med den byråkratiska censurapparaten, gänget från Sydafrika om hur svårt det är att bli erkänd som hbtq-konstnär för den som inte redan blivit hyllad utomlands. Det var väldigt intressant att bryta de här olika perspektiven mot förutsättningarna i Sverige, där vi ju har kommit förhållandevis långt med dessa frågor.

VAD BEROR DET på att Sverige ligger i framkant på hbtq+-området? Jag ställer frågan till Tiina Rosenberg.

– Projektet Att gestalta kön som bedrevs av studenterna på teaterhögskolorna under åren 20082009 var en tydlig vändpunkt, inte minst för att det var ett initiativ som kom underifrån, från studenthåll. Så har Riksteatern haft väldigt stor betydelse.

Det beror på att Riks länge har haft personal med förståelse för de här frågorna, alltifrån Birgitta

sina medlemmar scenkonst med HBTQ+perspektiv på flera platser i samband med lokala Pridefestivaler runt om i landet. Stolt scenkonst arrangeras på Växjö Pride, Malmö Pride, Stockholm Pride/Euro Pride, West Pride/Euro Pride, Gävle Pride och Qom ut i Jönköping.

Målen för Stolt scenkonst, att:

STOLT SCENKONST Stolt scenkonst är ett nätverk som verkar för att fira, främja och fördjupa scenkonst med HBTQ+perspektiv. I Sverige och internationellt. Nätverket består idag av Scensverige (initiativtagare), Regionteatern Blekinge Kronoberg, Dansstationen i Malmö, Riksteatern, Folkteatern Gävleborg, Unga Klara, Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen, Norrlandsoperan, Ögonblicksteatern, Smålands Musik & Teater och West Pride.

Under 2019 arrangerar Scensverige tillsammans med

14

v ara en plattform för erfarenhetsutbyte inom branschen underlätta spridning av och synliggöra scenkonst med HBTQ+ perspektiv verka för att scenkonst har en självklar plats inom det queera communityt inspirera till utbyte mellan konstnärer, producenter och arrangörer bidra till fördjupning och komplexitet inom det egna fältet

Spridning av svensk scenkonst

Scensveriges styrelse har beslutat om att arbeta med tre särskilt prioriterade områden: förstärkning av det internationella utbytet, arrangerande av Scenkonstbiennalen och fortsatt dokumentation och utbyggnad av Scendatabasen.

Genom åren har det bland annat arrangerats readnings av svenska pjäser i Ryssland, arrangerat workshops i Tibet och utvecklat scenkonst för barn och unga i Indien, Bangladesh, Vietnam, Laos och Kina.

SCENEN 1 2015

Aleksa Lundberg i sin monolog Flytta på er – jag ska bli fri.

Englin som tog upp frågan om jämställdhet, till personer som Joakim Rindå och Gertrud Larsson.

Men i särklass störst betydelse för scenkonsten på både hbtq- och barnsidan, inte sällan i kombination, är Suzanne Osten. Det är Bergmanår i år och det är väl fint, men för mig framstår Suzanne Osten som vår tids stora registjärna. Hon gjorde de allra fösta queera uppsättningarna i Sverige, till exempel I Lusthuset på Unga Klara, 1988. Väldigt många konstnärer refererar tillbaka till Suzanne.

Pride är och har hittills varit den logiska mötesplatsen för Stolt scenkonst. I skrivande stund har EuroPride i Göteborg precis gått av stapeln. Ulricha Johnson var på plats.

– Stolt scenkonsts evenemang nådde stor publik och synbart var att många unga queera personer hittar till teatern för första gången. Nu står Jönköping och Gävle på schemat.

UNDER FESTIVALERNA NÅR nätverket både de

initierade och de som bara råkar gå förbi.

– Eftersom vi jobbar med de etablerade institutionerna i varje stad, det vill säga våra medlemmar, så når vi både den vana scenkonstbesökaren och Pridepubliken, som testar scenkonst för första gången då de ser att detta har skapats för dem, fortsätter Ulrika Johnson.

SCENEN 1 2015

Regionteatern i Växjö, Dansstationen i Malmö, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Storan i Göteborg, Spira i Jönköping och Folkteatern i Gävle är de spelplatser där Stolt scenkonst dyker upp.

Tanken är också att nätverket ska leva även utanför Pride.

– När den internationella gruppen skildes efter Pride i Stockholm sa vi ”Hejdå, vi ses igen!”, utan att veta när och vilka omständigheter, berättar Joakim Rindå. Troligen ses vi i Sverige även nästa år, men genom International Theatre Institute har Stolt scenkonst skapat ett globalt nätverk, så förhoppningsvis kan vi även mötas på andra platser. Det är också värdefullt att känna att vi har varandras stöd även när vi inte ses. Kraften i likasinnades support då det blåser hårt går nog inte att överskatta.

Ulricha Johnson ser redan konkreta utvecklingsmöjligheter för nätverket genom den startpeng Scensverige precis har fått från Svenska Institutet för att undersöka hur ett framtida projekt om transpersoners villkor i Georgien skulle kunna se ut, detta efter tre uppmärksammade mord på transpersoner som ställt upp i tv-intervjuer.

– Det är en flodvåg av riktigt avancerad och maffig queer scenkonst som kommer nu. Mitt jobb är att knyta små synapser här och där och sedan se allt det ostoppbara. Det är viktigare.

15

VI MÅSTE HÖJA VÅRA RÖSTER FÖR ATT HÖRAS 2011 tvingades den ­armenisk-syriska sångerskan och kompositören Lena Chamamyan lämna karriären i Damaskus för ett liv i Europa. I december kommer hon till festivalen FeminEast i Stockholm. Scenen är ny, men kampen för musiken densamma: – Som kvinnlig kompositör måste jag fortfarande jobba dubbelt så hårt som en man för att slå mig fram inom orientalisk musik.

TEXT: SUSANNA LINDGREN

V

åren 2011 skulle armenisk-syriska artisten Lena Chamamyan ge ut sitt tredje album.

Hennes nytolkningar av syriska och armeniska folksånger nådde en allt större publik och karriären stod på topp.

– Konflikten ändrade allt. Jag flyttade till Paris och det var oerhört tufft att starta om igen, i ett nytt land där ingen känner till dig, du saknar kontakter och där du själv inte förstår kulturen, språket, koderna, säger Lena Chamamyan.

När hon två år senare gav ut ett tredje album fick det namnet Ghazl El Banat, som på arabiska är en lek med ord och betyder både spunnet socker och gjord av kvinnor. Orientaliska harmonier kryddades med ett västerländskt anslag och texterna handlade om så mycket mer än den syriska folksångens klassiska tema kärlek. Hon sjöng om hur kvinnor och barn drabbats av konflikten och om hur svårt det är att acceptera det som sker.

– Jag ville att min musik skulle överbrygga klyftorna och visa hur vi måste se framåt, ett budskap som finns djupt rotat i den armeniska kultur som är en del av mig, säger hon.

Det andra albumet i exil i Paris kom 16

I Mellanöstern kan det vara lättare att slå igenom för en kvinna, berättar Lena Chamamyan.

2016 och har formats av hennes egen resa.

Med musiken vill hon skapa hopp och albumet är tillägnat alla dem som försökt lämna konflikthärdar för att ge hopp – både de som kom fram och de som aldrig nådde stranden på andra sidan.

Går det att som syrisk artist undvika att inte välja sida i den pågående konflikten?

– Jag tror att du kan fråga de flesta syrier och få samma svar. De som kämpar om makten gör det inte för syriernas skull utan för egen vinning, för pengar, mark och inflytande. Ingen kommer att lita på några politiker igen förrän de börjar bry sig om folket, eftersom de lämnade oss att kämpa på egen hand, säger hon.

De senaste årens händelser har haft

en djup påverkan på Lena Chamamyans musikskapande, inte bara på sångtexterna. Det har fått henne att på allvar ta upp kampen för ett erkännande som kvinnlig textförfattare och kompositör på den orientaliska musikscenen.

– I Mellanöstern är det många gånger lättare att slå igenom som kvinnlig sångerska än för en man. Men precis som i filmens värld, där kvinnor gärna får vara skådespelerskor, men inte regissörer, får de inom musiken gärna sjunga på scen, om de inte lägger sig i arrangemangen eller vill komponera sin egen musik.

I SYRIEN FICK Lena Chamamyan, som själv har en gedigen musikutbildning i bagaget, gärna skriva om musikarrangemangen och arbeta fram musiken tillsammans med musikerna – så länge hon inte tog åt sig äran för arbetet.

– I denna mansdominerade värld fick jag på pappret att aldrig vara annat än sångerska. När jag kom till Paris bestämde jag mig för att allt måste bli annorlunda.

Om jag vill berätta min egen historia räcker det inte att göra det med rösten och SCENEN 2 2018

”Om jag som kvinna ska ha en chans som kompositör av orientalisk musik måste jag jobba dubbelt så hårt och bevisa dubbelt så mycket som mina manliga kollegor.”

OM FEMINEAST

” MUSIKERNA, SOM OFTAST ÄR MÄN, KAN INTE ACCEPTERA ATT DET ÄR EN KVINNA SOM BESTÄMMER HUR DE SKA SPELA.” texterna. Jag behövde få komponera min egen musik. Men om jag som kvinna ska ha en chans som kompositör av orientalisk musik måste jag jobba dubbelt så hårt och bevisa dubbelt så mycket som mina manliga kollegor.

PÅ TURNÉER TAR HON gärna med de orientaliska musiker hon samarbetar med i Paris, eftersom de anammat europeiska värderingar och ser fördelarna i att samarbeta och tillsammans utvecklas som artister. Men i samarbetet med lokala artister i Mellanöstern eller länder i arabvärlden är hon ofta tillbaka på ruta ett igen.

SCENEN 2 2018

– Det är samma sak överallt. Musikerna, som oftast är män, kan inte acceptera att det är en kvinna som bestämmer hur de ska spela. Det har hänt att jag får samarbeta med en manlig orkesterledare och gå genom honom för att få min vilja fram.

Och det lär inte förändras förrän vi ser fler kvinnliga kompositörer, säger hon.

Kan festivaler som FeminEast bidra till förändring?

– Den samlar den orientaliska kulturen.

Många ungdomar minns inget annat från Syrien än en krigshärd. De måste få en möjlighet att skapa nya minnesbilder och musiken kan ge hopp om framtiden.

Lena Chamamyan är en av de kvinnliga röster från Me llanöstern som deltar i FeminEast i Stockholm i december 2018. Festiva len består av konserter som riktar strålkastarljuset mot kvinnliga röster från Mellanöstern. Röster som inte hörs eller som inte får göra sig hörda.

Röster som motarbetas för att de kan erövra världen och störta strukturer.

FeminEast lyfter fram starka kvinnor som genom sin a röster och sitt artisteri verkar för sina medmänniskor.

17

MARKUS GÃ…RDER

18

SCENEN 2 2018

Titeln för tankarna till Andrée-expeditionen. Temat skulle kunna vara hämtat ur ett drama av Sartre eller Beckett. Polarfararna är Åsa Johannisson och Camilla Blomqvists existentiella drama om klimatfrågan.

TEXT: ANNA HEDELIUS

I

sen, ödsligheten, utsattheten, evigheten. I juli 1897 ger sig tre män ut på en omöjlig resa i icke kartlagt land. Målet är Nordpolen, men ballongen de färdas i havererar och för att rädda sina liv stretar de till fots över packisen, som samtidigt driver i motsatt riktning. De fryser.

Slutligen dör de på Vitön.

I Åsa Johannisson och Camilla Blomqvists pjäs Polarfararna är tre kvinnor på forskningsuppdrag i polartrakterna när katastrofläge uppstår. De befinner sig i ett vidöppet landskap, men precis som Andrée-expeditionens tre herrar är de utlämnade till platsen, naturen och varandra.

Regissören Åsa Johannisson har själv anat denna utsatthet. För två år sedan reste hon med isbrytaren Oden från Svalbard via Nordpolen in på kanadensiskt vatten. Till sällskap ombord hade hon en besättning på 42 personer och ett trettiotal naturvetenskapliga forskare. Även om deras sex sommarveckor SCENEN 2 2018

till sjöss avlöpte utan några incidenter väckte resan existentiella tankar.

– I en situation så långt bortom sitt ordinarie sammanhang är det lätt att hamna i de stora frågorna. Båten var ett flytande mikrosamhälle i isen. Vi saknade internet och befann oss tillsammans i en isolerad avskildhet. Jag upplevde det som väldigt skönt.

Dessutom befann vi oss bokstavligen utanför tidszonen. Det var ljust hela tiden, men på båten fanns ändå fasta rutiner kring måltider och veckodagar. Det här sättet att markera tid intresserade mig. ÅSA JOHANNISSON vistades ombord som konstnärsstipendiat och ägnade veckorna åt att närstudera såväl forskarnas arbete som livet ombord.

– Alla var väldigt positiva till mitt intresse för deras forskning, som i huvudsak handlade om gränsdragningar i Arktis, samt substanser i luften, mikroplaster och kvicksilver i havet.

19

Isbrytaren Oden är en av världens mest kraftfulla isbrytare.

Redan under konstruktionen förbereddes Oden för forskning i polarområdena och har kontinuerligt anpassats ytterligare för forskningsuppgifter och är i dag en av de främs­ta plattformarna för forskning i polarhaven.

Under hösten åker Polarfararna på turné med start den 13 oktober i Gränna, därefter kommer föreställningen till Kristianstad, Höganäs, Eslöv, Lund, Emmaboda, Skövde, Tjörn, Lysekil, Lidköping, Jokkmokk, Storuman, Umeå, Krokom, Sollefteå, Örnsköldsvik, Nyköping, Linköping, Åseda, Kalmar, Surahammar, Askersund, Lindesberg, Bollnäs, Hudiksvall, Söderhamn. >>> Läs mer på www.riksteatern.se/polarfararna

I skrift dokumenterade jag det som hände och vad jag tänkte. Det överraskade och intresserade mig att forskningsarbetet var så hands-on, att de bokstavligen samlade in prover. Jag hade nog tänkt att en forskare är någon som står i labbet iförd vit rock och analyserar prover.

­Camilla Blomqvist Åsas upplevelse.

– Arbetet med Åsa har enbart varit roligt och lustfyllt. Jag gick tidigt i gång på hennes idéer och hon har varit väldigt öppen för vad jag känner och vill. Vi pratade förutsättningslöst om form och kom ganska snart in på att inte göra dokumentärteater.

Det kändes roligt för oss båda att jobba med en berättelse som står för sig själv och gå in i en egen, teatral och förhöjd värld. Becketts pjäs I väntan på Godot har funnits i bakhuvudet under arbetet, och det har varit väldigt häftigt att jobba med ett språk som lyfts från vardagen.

Camilla Blomqvist har själv aldrig varit på Nordpolen.

– Men det har varit bra att vara häruppe i Luleå och skriva, förklarar hon. I vintras var det så otroligt mycket snö, jag pulsade verkligen runt i vinterlandskapet och gick ofta ut på isen, vilket väckte mitt intresse för Arktis.

NÄR ÅSA JOHANNISSON kom hem hade hon rikligt med material till flera ­Camilla Blomqvist produktioner och tog kontakt med ARBETET HAR INNEBURIT mycket Riksteatern. research inom klimatfrågor och forskning. Camilla – Jag presenterade en idé om tre kvinnliga forskare Blomqvist har också ägnat sig åt att plöja filmer som går vilse på Nordpolen, ett existentiellt drama inom katastrofgenren. a la Samuel Beckett, om att vara ingenstans. Efter– Jag har funderat över vad de här filmerna som jag vanligtvis arbetar med manus från ett mer egentligen säger till människan och lekt med genstoryinriktat perspektiv och själv inte skriver dialog ren i skrivandet. Pjäsens stora tema är människan satte de mig i kontakt med Camilla. Vårt samarbete och naturen, men den har också kommit att handla fungerade magiskt nog från allra första början. mycket om relationer, mänskliga tillkortakomPå telefon från hemstaden Luleå bekräftar manden, hur vi strävar efter att lyckas med saker, 20

SCENEN 2 2018

Åsa Johannisson på plats på Odens däck.

är rädda för att misslyckas och har svårt att sätta gränser för varandra och oss själva.

Anita Nyman, Cilla Thorell och Myra Neander spelar de tre rollerna i dramat vars minimalistiska och nedbrytbara scenografi och kostym i sig är ett inlägg i klimatdebatten.

– För att skapa en känsla av en plats där ingenting finns arbetar vi mycket med ljudbilden och med abstrakta projektioner, berättar Åsa Johannisson.

BÅDE REGISSÖR OCH dramatiker understryker att

Polarfararna på många plan är ett roligt drama.

– Det har funnits en lätthet med i skrivandet från början. Det blir ofta så när jag skriver, jag kan inte hålla emot riktigt, berättar Camilla Blomqvist.

– Samtidigt som den är absurd och komisk är den på många sätt väldigt allvarlig, förklarar Åsa Johannisson.

För två år sedan tog Riksteatern beslut om att under flera år konstnärligt satsa på scenkonst som fokuserar på vår tids stora existentiella ödesfrågor, bland annat miljön. Under det gångna året har polar- och klimattemat också synts på scenen i Ice Age på moment:teater.

Tror ni på teatern som ett sätt att förändra något i världen?

SCENEN 2 2018

– Jag tror på konsten som en möjlighet att se saker och ting ur nya perspektiv, säger Åsa. Frågor väcks som sedan kan leda till dialog med andra.

Scenkonsten är också en möjlighet att uppleva och dela något tillsammans med andra människor i realtid, i nuet och ”in real life”.

Camilla Blomqvist är av samma uppfattning.

– Som dramatiker arbetar jag aldrig medvetet med något slags budskap. I mina texter är frågorna fler än svaren och själva berättelsen och karaktärerna kommer alltid först. Det gäller också för ­Polarfararna. Men att teatern har möjlighet att väcka saker i oss, eller spegla oss så att vi en liten smula bättre förstår oss själva och varandra, ja, det måste jag ju tro på.

21

Och så levde de lyckliga spelades av flest ensembler under Länk 2018 – tätt följd av ­Dennis Kellys DNA. Stella Petrini från Gottsunda teater gör sig redo att inta scenen.

22

SCENEN 2 2018

LÄNKEN TILL FRAMTIDEN

En humoristisk och politisk Disney-mashup – i flera versioner. Under Länkfestivalen i Gävle i våras spelade en grupp ungdomar från Gottsunda Dans & Teater upp sin egen version av Manda Stenströms pjäs och fick efteråt se en helt annan tolkning av samma pjäs.

– Det var det mest spännande elementet under festivalen, säger Leo Queiroz Gonzales.

TEXT: MALIN PALMQVIST FOTO: STEFAN ESTASSY

SCENEN 2 2018

23

Det var mer nervöst att spela i Gävle än på hemmascenen i Gottsunda, berättar Rebecka Constantakis som spelar Snövit och Leo Queiroz Gonzalez som spelar hennes man prins Hans.

E

n fredag i mitten av april tar Leo Queiroz Gonzales och Rebecka ­Constantakis tåget från Uppsala till Gävle tillsammans med sin teatergrupp och dramapedagogen Isabella Dahlberg från Gottsunda Dans & Teater. I packningen ligger tre uppblåsbara soffor – en del av scenografin. De har haft premiär för sin version av Manda Stenströms pjäs Och så levde de lyckliga på hemmascenen inför släkt och vänner.

Nu är det dags att möta en helt ny publik. Allting är en del i Länk, ett projekt där nya pjäser besälls av dramatiker och ger unga skol- och amatörensebmler möjlighet att spela sin föreställning på sin ort och regionalt på en profesionell teaterscen.

Samtidigt som Gottsundagänget, reser andra unga skådespelare från andra delar av Sverige – Sandviken, Härnösand och Tierp och Grankulla i Finland – också mot Gävle. Det är dags för en av elva regionala Länk-festivaler som under våren arrangeras från Luleå i norr till Helsingborg i söder.

Helgen inleds med gemensam middag och sedan övernattning i en gympasal i närheten av Folkteatern Gävleborg där festivalen äger rum.

– Det var kul att träffa människor från hela Sverige och Finland också, säger Leo Queiroz Gonzales.

Men enligt honom äger den bästa delen av helgen rum i salongen: – Det bästa var att se så många pjäser under en kort period.

24

Under lördagen och söndagen spelas två uppsättningar av Ninna Tersmans Kollaps, en av Marioan Hosseinis Periferi, en av Nicolas Kolovos Med kärlek från Kos och så ytterligare en uppsättning av Manda Stenströms Och så levde lyckliga.

– Det betydde mycket att det var ett så stort sammanhang och att allt togs på så stort allvar. När det gäller barn- och ungdomskultur är det inte alltid så.

Men här tog man det seriöst, det var verkligen en mötesplats för unga som är intresserade av teater, säger dramapedagogen Isabella Dahlberg som också tyckte att det var givande att möta många kollegor.

Hon började på Gottsunda Dans & Teater förra hösten och visste att gruppen hon skulle jobba med hade nära till humor. Därför valde hon Och så levde de lyckliga som också hade lagom många roller: – Den är humoristisk men också tung och politisk.

BÅDE LEO QUEIROZ Gonzales och Rebecka Constantakis började i en mer avancerad grupp i höstas. Leo Queiroz Gonzales, som nu är 15 år, har varit med i Gottsunda Dans & Teater sedan han var i 8-9-årsåldern och Rebecka Constantakis, som är 16 år, började för fyra år sedan. Det här var första gången de jobbade utifrån ett färdigt manus: – Den var väldigt komplicerad att förstå sig på när man bara läste den. Men sedan förstod vi att det kommer bli bra bara vi jobbar med den, säger Rebecka Constantakis och berättar om pjäsen: SCENEN 2 2018

”Jag hade lite linjer att gå efter men det var kul att få skapa sin egen Snövit,” säger Rebecka Constantakis.

– Det är en Disney-mashup där Ariel, Askungen, Snövit och deras karlar möts i den verkliga världen.

De har ett företag tillsammans som heter ­Brödraskapet AB. Hon spelar Snövit – en bossig person som alltid vill ha rätt.

– Det blir en explosion i gruvan där dvärgarna arbetar och bara två av dem överlever. De samlar ihop folk och går emot ägarna för att få sin hämnd.

Det är en mörk komedi om Disneykaraktärers framtida liv, säger Leo Queiroz Gonzales som spelar Snövits make prins Hans.

Klockan fyra en lördag i mitten av april är det deras tur. De uppblåsbara sofforna står på scenen, prins Hans slips är knuten och den röda rosetten sitter på plats i Snövits mörka peruk. Scenen är större än hemmascenen, Gottsunda Dans & Teater är en professionell verksamhet som också har amatörteaterverksamhet och kurser.

PÅ GOTTSUNDA DANS & Teater har ungdomarna även tillgång till professionell kostymör, scenograf och producent.

– Det är väldigt roligt att vi kan göra amatöruppsättningar med professionell inramning, säger Isabella Dahlberg.

För många andra grupper är skillnaden mellan hemmascenen och Folkteaterns scen i Gävle mycket större. Men även för Leo Queiroz Gonzales och Rebecka Constantakis är skillnaden stor.

– I Gävle spelade vi inför människor som kan SCENEN 2 2018

FAKTA: LÄNK Idén till Länk kommer från brittiska The National Theatre som startade Connections 1994. Idén har sedan spridits till Italien, Portugal, Brasilien, Norge, Sverige och Finland. Länk ger skolor och unga ensembler möjlighet att spela nyskriven dramatik, dels i sin egen ort, dels på Länk-festivaler runt om i landet. Riksfinalen, dit ensembler från regionala festivaler gått vidare, organiseras på Riksteatern i Hallunda. För Länk 2020 är följande dramatiker engagerade: Anders Duus, Oda Fiskum, Alexandra Loonin, Lidija Praizovic, Gustav Tegby. Dessutom kommer Nevadaland av Agate Öksendal Kaupang, Felicia Ohly och Otto Sandqvist vara med i Länk 2020.

teater, både för vuxna och de i min ålder, säger Rebecka Constantakis.

– Jag var jättenervös i Gävle och jag brukar inte vara nervös. Det syntes på de andra också att det var mycket nerver. Men jag tycker att vi klarade det bra med en god och öppensinnad attityd, säger Leo Queiroz Gonzales.

Efter föreställningen är det dags för feedback.

Representanter för Länk och från Folkteatern Gävleborg berättar hur de upplevde föreställningen.

– Det tyckte jag var väldigt givande. De sa att vi hade gjort ett fint och gediget karaktärsarbete och att vi hade fint samspel, säger Isabella Dahlberg.

En viktig regel är att alla ska se varandras föreställningar. För både Isabella Dahlberg, Rebecka Constantakis och Leo Queiroz Gonzales var det också det som var den stora behållningen: 25

HALLÅ DÄR …

Vad betyder Länk för Riksteatern?

– Jag tror det betyder otroligt mycket. När jag började på Riksteatern hade det precis börjat spira ett frö till vad som skulle bli Länk. Projektet har hela tiden växt och jag tror Länk har en potential som är ofantligt stor. Länk ger ungdomar nyskrivna och komplexa berättelser som tar avstamp i samtiden och sprids i hela landet genom Riksteatern. Sedan ger vi också unga svenska dramatiker en möjlighet att skriva dramatik för runt tio roller eller mer, sådana beställningar görs inte av de flesta teatrar i dag. Det är också en fördel för oss att ha ett öra hos de här spirande scenkonstnärerna. De är inte professionella än, men de blir det alldeles strax.

… Bengt Andersson, konstnärlig ­ledare för Riksteatern Barn & Unga.

Vad händer med pjäserna sedan?

– De finns tillgängliga hos ATR:s (Amatörteaterns riksförbunds) förlag. De pjäser som spelades i Länk år 2014 har spelats väldigt många gånger sedan dess.

Där finns också en jättestor tillväxtmotor för scenkonsten med ifrågasättande unga som driver på utvecklingen.

Vad kan Länk ge Riksteatern lokalt och regionalt?

– Om entusiastiska ungdomar kommer i kontakt med lokala riksteaterföreningar kan stordåd utföras, det vitaliserar hela Riksteatern. Det händer en del där, men skulle kunna hända mycket mer. I framtiden kommer också de här ungdomarna att inte bara spela scenkonst, de kommer att engagera sig ideellt

för scenkonsten, bli producenter, kulturpolitiker och arrangörer. De regionala riksteaterföreningarna har redan mycket kontakt med Länk och är delaktiga och arrangerar flera av de regionala festivalerna. Om vi kan förankra det i fler lokala riksteaterföreningar skulle det kunna bli en explosion.

Vad är mer på gång för barn och unga inom Riksteatern?

– I höst har vi premiär på två produktioner. Biet i huvet av tyske Roland ­Schimmelpfennig, en av de mest intressanta dramatikerna just nu, som skrivit sin första barnpjäs. I ett sammanhang av arbetslöshet och

” GENOM ATT ANVÄNDA REKVISITA OCH ÄNDRA KROPPEN KAN MAN BLI EN HELT ANNAN” – Det var kul att få se alla andra och folk i vår ålder som spelar teater och hur duktiga de är, säger Rebecka Constantakis.

Och så levde de lyckliga var den pjäs som spelades av flest ensembler i hela Sverige – 18 stycken – men alla pjäser spelades av minst sex grupper. Edward Buffalo Bromberg är projektledare för Länk på Riksteatern. Det är också han som tillsammans med sina kolleger på Riksteatern Barn & Unga väljer omgångens dramatiker: – Vi vill ha en angelägen pjäs med många olika roller. Pjäserna ska vara flexibla, man ska kunna baka ihop roller eller dela en roll så att det blir två.

Det bör vara en övervikt på tjej- eller genusneutrala roller. Man får också gärna byta kön på de flesta av karaktärerna. Killpjäser finns det gott om i den klassiska litteraturen, men i dagens estetklasser eller kulturskolor är det vanligare med grupper på tio tjejer och en kille, säger han.

FLERA AV DE SVENSKA skrivna för Länk har gått på export till andra länder. Sommaren 2018 spelades Anders Duus Hyenor och Åsa Lindholms Bye 26

hotfull vardag tar en pojke till fantasin för att överleva.

En magisk berättelse från åtta år.

Vi gör Spegla mig för tonåringar som tar avstamp i den digitala självbilden, selfies och sociala medier. Den är specialskriven för Riksteatern av Rebecca Örtman som också regisserar. Om teatern ska vara adekvat för en ung publik så måste t­ eatern vara angelägen och inte ett läromedel för att visa hur klassiker ser ut. Idé, koncept, regi, koreografi – allt måste vara angeläget. Jag tycker att unga är väldigt fascinerade över mötet med den levande scenkonsten eftersom den händer här just nu.

bye baby, översatt till engelska och till kantonesiska, på skolor i Hongkong.

– Våra pjäser tenderar att vara lite mer vågade än Connections, och mer politiska. Olika tabun råder i olika länder. I Sverige kan man nästan inte ha någon som röker på scenen, men man kan prata om sex och använda vilka ord man vill. I England och i Hongkong får man ta bort alla ”fula” ord. Men dricker och röker, det gör man, säger Edward Buffalo Bromberg.

VARJE LÄNKOMGÅNG löper över två år. Under hös-

ten skriver dramatiker nya pjäser som finns klara i vår. Hösten 2019 börjar grupperna repetera och alla regissörer bjuds in på en regihelg på Riksteatern i Hallunda där de får möta ”sin” dramatiker och en professionell regissör.

– Vi såg under Länk 2014 att många grupper hade väldigt långa och krångliga scenövergångar, så 2015 gjorde vi en workshop på regihelgen där vi fokuserade på smidiga scenövergångar. 2016 såg vi att många använde för lite ljud, då lade vi till en workshop i ljudeffekter och ljuddesign. Nu behöver de inte dra några träd in på scenen för att man ska förstå att den utspelas i en skog. De kör lite fågelsång i stället, säger Edward Buffalo Bromberg.

Många grupper får också stöd av sin lokala och regionala riksteaterförening i arbetet. Teaterföreningar i Gävle, Tierp, Örebro, Karlstad, Ljungby och SCENEN 2 2018

Jakob Plobeck och Mjouri Tornberg i Manda Stenströms Och så levde de lyckliga där Disney-prinsessorna Ariel, Askungen och Snövit och deras män driver en gruva.

flera andra ställen har engagerat sig i sina lokala Länk-ensembler. Riksteaterns regionala organisationer samarbetar med regionteatrarna eller arran­ gerar festivaler själva. Men på det lokala planet finns utrymme för utveckling.

Våren 2020 går nya ensembler till premiär och regionfestival. Ett antal grupper väljs ut för att spela på riksfestivalen på Riksteatern i Hallunda dit alla Länk-deltagare är välkomna för workshopar, samtal och seminarier.

TILLBAKA TILL REGIONFESTIVALEN i Gävle i våras.

Det är söndag eftermiddag i mitten av april och snart står Härnösands TeaterEnsemble på scen med sin version av Och så levde de lyckliga. Den här gången sitter Leo Queiroz Gonzales, Rebecka Constantakis och Isabella Dahlberg i publiken.

– Det var i extremt olika tappningar, det var det mest spännande elementet, säger Leo Queiroz Gonzales.

Gottsundagruppen betonade det mörka i pjäsen medan Härnösandsversionen plockat in musikalinslag: – Det var kul att se hur mycket man kunde läggatill och ändra i stämningen i en scen på andra sätt än att använda ord. Genom att använda rekvisita och ändra kroppen kan man bli en helt annan, säger Leo Queiroz Gonzales.

SCENEN 2 2018

Nordiskt samarbete i Nevadaland I Norden har Länk sin motsvarighet i norska Den unge scenen och i finska Nuori Näyttämö.

– Vi började fundera, det hade varit så coolt att låta ungdomar från olika delar av Norden arbeta tillsammans en längre stund, säger Edward Buffalo Bromberg, projektledare för Länk på Riksteatern.

Samtalet med de nordiska kollegorna tog sin början 2015 när många flydde till de skandinaviska länderna och temat för samarbetet blev migration. Bidrag söktes från Nordiska Kulturfonden och Kulturkontakt Nord – och beviljades.

Tre unga dramatiker: norska Agate Öksendal Kaupang, svenska Felicia Ohly och finländska Otto Sandqvist har tillsammans skrivit pjäsen Nevadaland.

– De har hittat varandra väldigt väl. Tre helt olika stilar men jag tror att vi har hittat ett bra sätt att komponera ihop dem, säger Edward

­ uffalo Bromberg som också fun­ B gerat som dramaturg.

Nevadaland är en dystopi som utspelar sig under den stora klimatkrisen. Nordens kvarvarande resurser används till att bygga ett reservat för 250 000 människor, ett slags mönstersamhälle som ska fungera som hållbarhetsmodell för resten av Europa, medan resten av befolkningen lever i misär.

Nevadaland kommer ut på svenska tillsammans med de andra Länk-pjäserna i vår.

Agate Öksendal Kaupang, Felicia Ohly och Otto Sandqvist.

27

VÄNLIGEN SLA PA ERA MOBILER!

På 1700-talet var höjden av avancerad scenteknik en åskmaskin i trä.

I dag används allt från VR-glasögon till hologram. Den gemensamma nämnaren är ambitionen att skapa en illusion, få oss att uppleva en annan dimension i salongen.

Scenens Ylva Lagercrantz Spindler har navigerat i den digitala teknikens möjligheter för framtidens scenkonst.

T

eatern har alltid använt sig av ny teknik, alltsedan 1700-talets åsk- och vågmaskiner på Drottningholms slottsteater till dagens 3D-skrivare. Om teatern ska fortsätta att vara angelägen för nya generationer – som fått digital teknik med amningen – så är den nya tekniken också en förutsättning för scenkonstens överlevnad. Den är ju en så stor del av vår samtid!

Vad är då det nya på och bakom scenen? Enligt en artikel på amerikanska Ozoblog (”How technology is changing theater design”), så är 3D-skrivaren något av de mest revolutionerande på teaterfronten just nu. Förr kunde exempelvis en scenmodell ta dagar att bygga manuellt. I dag kan den först designas digital, för att sedan snabbt skrivas ut i en 3D-skrivare.

Detsamma gäller rekvisita. Här kan både tid och pengar sparas genom att mycket kan ritas – och sedan skrivas ut – istället för att allt ska göras på verkstad eller måste hittas i second hand-butiker.

Ljuddesign är ett annat område som har utvecklats snabbt, tack vare ny digital teknik. I en intervju i tidningen Music Theatre Today berättar Kai Harada, teaterdesigner på Broadway, hur en ny ljudeffekt förr kunde ta en hel dag att få ihop, inkluderat allt från analogt arkivsök på bibliotek till CD-skivor som skulle budas. Idag kan även den

28

göras på datorn. Därtill har mikrofontekniken en helt annan kapacitet idag. Ja, på ett sätt som kanske också kan upplevas som fusk: Via Bluetooth och en öronsnäcka är det inga problem att idag ge skådespelaren replikerna upplästa i realtid.

En annan digital teknik som har vuxit explosionsartat på scenen sedan början av 2000-talet är videotekniken. I början fanns där en del barnsjukdomar. I dag används som en naturlig del i många uppsättningar. Men, som artikelförfattaren påpekar, ny teknik på scenen är bara intressant så länge den underkastar sig skådespelarnas arbete, inte tar över det. I fokus är och förblir berättelsen, konsten.

Så, hur det ut på de svenska scenerna just nu?

När tekniken som nämns ovan blir allt billigare och alltmer lättillgänglig? Vid årets upplaga av Bibu, barn– och ungdomsfestivalen i Helsingborg, berättade ensemblen bakom Backa teaters uppsättning Glängtan livligt om hur den fick brottas med en digital teknik som visserligen skapade spännande 3D-effekter från salongen, men som starkt begränsade skådespelarnas möjlighet att röra sig fritt över scengolvet då det kunde resultera i att den hyperkänsliga duk som projiceringarna skapades på lätt kunde gå sönder.

All ny teknik för scenen har sina barnsjukdomar.

Under mina snart 20 år som teaterkritiker har jag sett det mesta, från trevande experiment med SCENEN 2 2018

OLA KJEBYE

Hologramteknik och 3D-effekter används i föreställningen Glängtan.

SCENEN 2 2018

29

OLA KJEBYE

” DEN NYA TIDEN BEHÖVER ETT KRITISKT TÄNKANDE OCH KONSTNÄRER SOM VÅGAR BEFINNA SIG I DET SOM BRÄNNER PÅ DE DIGITALA PLATTFORMARNA.”

videoprojiceringar, till teater via Youtube, appar och mobiler som fört mig till såväl en lagerlokal i Fruängen som en nedlagd vårdcentral i Skärholmen. Därtill har jag dansat med främlingar med hjälp av koreografiska direktiv via hörlurar. Men hur ser de konstnärliga utövarna på möjligheten med all ny digital teknik som i dag står till buds? Är den en med- eller motspelare i dramat?

REBECCA ÖRTMAN, regissör och konstnärlig ledare

Rebecca Örtman 30

för RATS teater, har länge arbetat med digital teknik i sina uppsättningar, alltid med publiken i centrum. Tillsammans med teaterprofessor Karin Helander driver hon också Scenpodden.

Redan i Lena Anderssons ungdomspjäs Nere på jorden (2009) utforskade hon webben som en förlängning av teaterrummet, samt använde animerade bilder som scenografi. Lise och Otto (2012) gavs som direktsändning mellan två scener med hjälp av fiberteknik. Därutöver har de jobbat med mobiltelefoner, GPS-teater och direktsänd internetteater.

I höst är hon aktuell med Spegla mig, ett samarbete mellan RATS teater, Riksteatern, Stockholms universitet och Fryshuset Husby.

Spegla mig inviger också RATS teaters nya, fysiska scen i Husby där teatern har verkat sedan 2008, men detta är första gången man nu får en egen teaterlokal att husera i.

Liksom i flera av Rebecca Örtmans tidigare uppsättningar är mobilen central i Spegla mig och hon

hoppas att på så sätt nå även teaterovana.

– Just nu bygger vi in en sms-funktion i föreställningen som kommer att interagera med publiken, förklarar hon på språng inför just ett teknikmöte om föreställningen.

PJÄSEN – SOM BEHANDLAR identitet och relationer i sociala medier – bygger på att skådespelarna pratar om en tredje person som inte syns på scenen. I slutet kommer hon in via sms, som även publiken får.

– Publiken blir alltså indragen i dramat via sina egna mobiler, så att det kryper in under huden på den, förklarar Rebecca Örtman intentionen.

Just nu tittar ensemblen på hur den ska kunna fortsätta att skapa interaktion med publiken genom att skicka meddelanden via en app även efter det att föreställningen har slutat, där publikens svar kommer att publiceras digitalt på skärmar i Kista galleria och andra offentliga platser runt om i landet.

Genom att låta publiken använda sina mobiler i uppsättningen omfamnar ni tekniken i stället för att förbjuda den. Är det rätt väg att gå?

– Ja, jag tror det. Den nya tiden behöver ett kritiskt tänkande och konstnärer som vågar befinna sig i det som bränner på de digitala plattformarna.

Annars tar kommersiella krafter och andra aktörer över de platser som är allas. I stället kan vi använda det digitala torget för att skapa dialog och gemenskap. Där behöver tekniken konstnärerna.

Om Rebecca Örtman jobbar med att skapa SCENEN 2 2018

MIRANDA ABRAHAMSSON

interaktivitet med åskådarna via våra egna mobiler, så jobbar Noah Hellwig, koreograf och dansare, med ny teknik som sinnesupplevelse. När vi ses på Södermalm i Stockholm har han just avslutat ett dans­residens på Riksteatern.

Noah började intressera sig för teknik i konsten när han gjorde sin master i koreografi på DOCH (Multiplex Realities, 2016), ett verk som med hjälp av VR-glasögon (virtual reality) utspelades i två olika rum samtidigt.

I koreografin Frictional Realities använde han istället binaurala 3D-ljudsmikrofoner, alltid med ambitionen att göra tekniken mer mänsklig och användbar i konsten.

MEN HAN UTÖVAR också historisk dans. Att ena dagen dansa i de handmålade 1700-talskulisserna på Drottningholms slottsteater och den andra i en virtuell värld kan synas motsägelsefullt, men för Noah Hellwig handlar det egentligen om samma sak. Han jämför med hur magiskt det måste ha känts för publiken när en Deus Ex Machina – i antikens drama en Gud som sänktes ner på scenen – kom ner från himlen, eller när den handvevade åskmaskinen mullrade i gång i fonden.

– Jag gillar illusioner som förblir en illusion trots att man är medveten om den, att min upplevelse finns kvar även när jag förstår tricket.

Hans egen nyfikenhet på digital teknik grundar sig i ett intresse för datorspel.

– Jag har många vänner som jobbar inom spelindustrin och har förvånats över hur lite utbyte det finns mellan spel- och konstvärlden, att man inte ser potentialen i varandras arbeten.

Han exemplifierar med VR-tekniken som först plockades upp av spelindustrin för att sedan intressera arkitekter med flera branscher.

Noah Hellwig, Multiplex Realities.

Hur kan VR användas inom scenkonsten?

– Jag insåg att VR-upplevelsen är väldigt fysisk och att scenkonsten inte jobbar med den upplevelsen, utan mer med teknologier som en dekoration, inte som en faktisk potential. Här finns det kunskaper i båda fälten som kan dra nytta av varandra.

Men varför ska man alls använda sig av digital teknik i dansen? För Noah Hellwig handlar det mycket om den kroppsupplevelse dans ger, hur ­digital teknik kan förlänga känslan till att finnas även utanför den fysiska kroppen.

Själv funderar på att gå en kurs bara för att bättre kunna förmedla vad han vill förverkliga på scenen.

– Scenkonstfolk måste veta mer vad som är möjligt att göra tekniskt i dag. Och varför de vill ha med en viss teknik på scenen. Där finns så många möjligheter.

YLVA LAGERCRANTZ SPINDLER

MAGNUS ASPEGREN, vd, om Riksteaterns digitala uppdrag Enligt regeringens regleringsbrev för 2018 ska Riksteatern integrera ett tillgänglighetsperspektiv.

Hur tolkar ni det?

– I första hand kommer vi att koncentrera oss på att öka Riksteaterföreningarnas möjligheter att också bli digitala arrangörer. Där har vi tagit fram en mall som möjliggör samverkan med lokala Folkets hus– och parkföreningar. Genom dem kommer vi också att sända ett antal produktioner där fokus ligger

SCENEN 2 2018

på internationella akter som Eldfesten, festivalen Femin­ East med flera, men också scenkonst från bland annat Finland. Vi kommer också att utveckla konceptet att genomföra större föreställningar på mindre platser, där orkestern sitter kvar i sin konsertsal och sångarna åker på turné (s k dubbelriktad fiber).

Varför är det viktigt för Riksteatern att satsa på digital utveckling som livesändningar via fiber?

– Därför att då kan vi just

tillgängliggöra scenkonst på platser där det i dag annars inte går att se exempelvis opera eller internationella uppsättningar. Den digitala tekniken innebär också att vi kan nå människor som av olika anledningar inte kan ta sig till våra scenkonsthus, men framför allt kan det innebära att scenkonsten tar sig nya konstnärliga uttryck – och då också framförs på nya sätt och når en ny publik.

Finns det digital teknik som Riksteatern ännu inte

har utforskat och som du tror att ni skulle kunna dra nytta av framöver?

– När det gäller spridning av befintlig scenkonst kommer vi att testa en enklare version av att sända lokala föreställningar i exempelvis bygdegårdar. Med en kamera kan samma liveupplevelse skapas via bioduk i en annan lokal, där också publiken kan umgås med varandra i pausen. Fiber kommer att ge möjlighet att skapa scenkonst som sker på olika platser, med olika uttryck.

31

KRÖNIKA MÅNS LAGERLÖF, AVGÅENDE TEATERCHEF RIKSTEATERN

Å

Konsten och k li m at k r is e n ”Mänsklighetens verkliga problem är en skriande brist på fantasi.”

ret är 2009 och det är strax före jul. Jag har beslutat mig för att avstå från några vänners bröllop för att ta tåget till Köpenhamn och den stora demonstrationen vid klimattoppmötet. Jag och en kollega åker, två rädda och desperata pappor. Ingen av oss har några illusioner av att just vår närvaro skulle göra den stora skillnaden, men nåt måste vi göra. Min son är två år då och jag kan helt enkelt inte leva med tanken på att han tio eller femton år senare ska titta mig i ögonen och säga: ”Pappa, varför gjorde ni inget.” av tusentals och åter tusentals på väg mot Bella Center, där förhandlingarna är inne i sitt kritiska slutskede, uppfylls jag, något överraskad, av den berusande känslan av att något verkligen skulle kunna hända. Barack Obama är på väg, viskas det i tåget, och det vore politiskt omöjligt att lämna Köpenhamn utan resultat. Vi vet alla hur det gick. Bilden är redan ikonisk – slutkörda världsledare med tom blick som kommit till insikt om att de inte åstadkommit ett jota.

hetens verkliga problem är en skriande brist på fantasi.

Det är en brist som visar sig verka på två plan: vi kan inte föreställa oss katastrofen som väntar i fall vi fortsätter som nu, eftersom det ser ut som vanligt när man tittar ut genom fönstret. Vi klarar inte heller av att föreställa oss ett gott liv som ser annorlunda ut än nu – ett gott liv utan långflygningar, konsumtionsdriven ekonomi och biff med bea.

I DEN ENORMA skaran

NOVEMBER 2015 är vi på väg med en sten från Kiruna till Paris. Riksteatern har aldrig varit så mycket i rörelse, så kändes det i alla fall för mig när Run for your life erövrade kilometer efter kilometer. De svartvita bilderna från nattliga löpningar

32

i norrländska skogar var bedövande vackra – både som konst och som engagemang. Stafetten lämnade efter sig ett spår av engagemang buret av de otaliga föreningar både inom och utom Riksteaterrörelsen som deltog.

Vi kom fram till Paris med den där stenen. Vad världens ledare kom fram till har en del övrigt att önska. Parisöverenskommelsen karakteriseras framför allt av att man var tvungen att lyckas den här gången, varför den innehåller noll och inga krav på nån. spåret Människa och natur, vår treåriga satsning på att undersöka människans ambivalenta relation till naturen, brukar vi landa i att mänsklig-

NÄR VI JOBBAT med

SOMMAREN SOM JUST passerat, med skogsbränder, torka och nödslakt har med all önskvärd tydlighet hjälpt oss på traven med fantasin kring katastrofen.

Jag är övertygad om att konsten har en avgörande roll att spela, genom att vidga vår upplevelse av det möjliga. Nu gäller det att vi lägger krutet på fantasin om det goda livet bortom världen som den fungerar nu – och den drömmen måste vi bygga tillsammans!

Snacket kom hösten 2017. Min son kommer hem från skolan och säger: ”Pappa, vet du om att det kan bli så varmt på jorden att mänskligheten inte kan bo här?” Vi står i hallen. ”Ja, jag vet”, säger jag. Sen ljuger jag. ”Men det är många vuxna som verkligen försöker göra något år det här!” Han nöjer sig med det. Han litar på mig.

SCENEN 2 2018

JONAS ESTEBAN ISFÄLT

TT BILD

SCENEN 2 2018

Slutet enligt Rut, en del i Riksteaterns satsning Människa och natur.

MARKUS GÅRDER

Initiativet Run for your life inför klimatmötet i Paris 2015.

TT BILD

Skogsbränder i Sverige 2018.

Klimattoppmötet i Köpenhamn 2009.

33

VÅR LOKAL

STENSELE SKOLA – TURNÉUPPSÄTTNING AV SVÄRDFISKEN

PACKAT OCH KLART RIKSTEATERNS FÖRENINGAR har tillgång till många fina teaterlokaler runt om i landet. Men ibland turnerar en föreställning och kan då spelas i lokaler som inte är byggda för teaterverksamhet.

Som med barn- och ungdomsföreställningen Svärdfisken, ett samarbete mellan Riksteatern och Byteatern i Kalmar, som varit på turné under 2018 och bland annat spelats i gympasalar och till och med en ishall.

Tre timmar innan ridån går upp är det tekniska teamet, bestående av en scenmästare, en ljus-, ljud- och bildtekniker och en kostym- och rekvisitatekniker, på plats.

– Vi har också en lastbilschaufför som är byggsupport och på varje spelställe har vi två lokala personer som bygg- och bärhjälp som hjälper till vid bygge och riv, säger Lisa Pousette Blomé, kostym34

och rekvisitatekniker, och berättar att rivningen tar 90 minuter.

PRODUKTIONEN FRAKTAS i en trailer med scenografin, ljustorn, gradäng (för publiken att sitta på) och packlådor som innehåller allt från lampor, sladdar, tyger och rekvisita till tvättmaskin, sminkspeglar, dammsugare, brandsläckare och kaffekokare. För att teamet ska kunna genomföra föreställningen krävs en lokal som minst är nio meter bred, tretton meter lång och fyra meter hög.

– Den största utmaningen med en sådan här turné är att vi spelar i lokaler som inte är teateranpassade, varken utrymmesmässigt eller arbetsmässigt.

När vi ska lasta in kan bilen behöva stå på andra sidan en fotbollsplan eller på en skolgård, till skillnad från en teater där det oftast finns ett ordentligt inlast. Lo-

gerna får vi bygga upp i omklädningsrum och den trefas-el vi behöver kan vara 80 meter bort. Vi får ha med oss allt och lite till för att vara beredda på just allt, säger Lisa Pousette Blomé.

EN ANNAN UTMANING kan vara att be-

ställaren av pjäsen aldrig har arrangerat teater förut.

– Vi ringer alltid i förväg och pratar med arrangören om att vi kommer en lastbil fylld med prylar, men det är inte förrän vi är där och slår upp portarna till bilen som de faktiskt förstår vad det är vi kommer med. Men det är också ett otroligt spännande möte där vi träffas i en förståelse om vad det krävs för att skapa en magisk teaterupplevelse.

– Och nästa gång vi kommer har de ju stenkoll på läget, säger Lisa Pousette Blomé.

SCENEN 2 2018

SCENEN 2 2018

35

36

SCENEN 2 2018

BILDEN Tre internationella forskare besöker Sverige för att samtala om skildringen av konst, politik och rasism i den hyllade och djupt personliga musikföreställningen om Nina Simone och Josette Bushell–Mingos liv, i regi av Dritëro Kasapi. Samtalet är en del i Riksteaterns uppdrag att samverka med högskolor och universitet för att bidra till forskningsinsatser inom scenkonstområdet.

Vem: Anna Adeniji, forskare vid Södertörns Högskola, Sverige, Barbara Asante, doktorand vid Middlesex University, UK, Monica Miller, forskare vid Barnard College, USA, Anna Lundberg, forskare och verksamhetsutvecklare på Riksteatern och prisbelönta skådespelaren Josette Bushell–Mingo.

Plats: Södra teatern i Stockholm.

När: Den 21 december 2017.

Mer: Riksteaterpjäsen Nina – a story about me and Nina Simone fortsätter att efterfrågas världen över. I höst går pjäsen på turné i Storbritannien och Irland. Förhandlingar pågår om kommande turnéer i USA. FOTO: OSKAR OMNE

SCENEN 2 2018

37

KRITIKERN

TRE SPANINGAR

RENOVERINGAR OCH GÄSTSPEL Kritikern Loretto Villalobos funderar på vad som händer när Dramaten flyttar delar av verksamheten till Malmö och Göteborg, samt om inte varje år borde vara ett Shakespeareår.

Kriget och människan

2015 kommer att gå till historien som året då vi skakades av en humanitär kris som inte skådats tidigare. 10 000-tals människor flydde över gränsen till Europa för att söka skydd från krig och fattigdom. Flyktingkrisen satte stora avtryck på svenska teaterscener, men vad händer nu? Fokus på våra scener verkar ha skiftat från den akuta problembeskrivningen till ett mer kontemplerande helhetsperspektiv där en grundläggande fråga ställs – vad gör krig med människan? Några sådana nedstamp som vi ser under året är Borchets postkrigsdrama Utanför dörren på Tribunalen i juni, och under hösten Smärtan, som är baserad på Marguerite Duras dagböcker från kriget, på Göteborgs Stadsteater. Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm slår på stora krigstrumman under spelåret med bland annat Krilon av Eyvind Johnson, Ned med vapnen av Stina Oscarson och Aischylos De skyddssökande. På Moment sätts Röd, rödare Rosa om pacifisten Rosa Luxemburg upp och på Uppsala Stadsteater kommer självaste Adolf Hitler att dyka upp på scen i Erik Gedeons musikkomedi Den fria viljan.

1

Loretto Villalobos är frilansande scenkonstkritiker på bland ­annat Expressen och Upsala Nya Tidning. Hon gillar scenkonst med de djärva motberättelserna.

Shakespeareår

Det må vara Bergmanår i år, men när är det någonsin inte Shakespeareår? Kanske blir fjolårets kritikersuccé Hamlet av Jens Ohlin och Hannes Meidal en nytändning för svenska Shakespeareuppsättningar där de olika scenerna kommer att tävla om nya intressanta tolkningar.

Givetvis spekulerar jag fritt just nu. Redan under våren tjuvstartade Uppsala Stadsteater med den ultravåldsamma Richard III i regi och bearbetning av Kjersti Horn med en clownliknande Eva Melander i titelrollen. Den kommer att gå upp igen även i höst. Även Hamlet kommer att tas upp av Dramaten igen, denna gång i regi av Sofia Jupither, och Kristoffer Steen kommer att sätta upp Julius Caesar på Orionteatern. Kung

2

38

MARKUS GÅRDER

LORETTO VILLALOBOS

Den fria viljan spelas på Uppsala Stadsteater.

Lear kommer att gå upp på Göteborgs Stadsteater, och känner jag Pontus Stenshäll rätt så kommer det att vara en dekonstruerad historia.

Mer meta blir det med Shakespeare in Love, känd som Oscarsbelönad film och anpassad till scenen av Lee Hall, i regi av Ronny Danielsson på Kulturhuset Stadsteatern.

Scenrenoveringar – nya möjligheter?

Kanske blir 2019 med alla stora scenrenoveringar gästspelens år. Dramaten kommer att flytta delar av sin verksamhet till Malmö och Göteborg. Om det nu är utbytenas år vi har framför oss så märks det redan under höstens repertoar där några gästspel som sticker ut är norska Lisa Lie med Icloni på Turteatern och landsmännen Verk med Stalker på Dramaten, baserad på Tarkovskijs film. Den sistnämnda går under Bergmanfestivalens paraply dit även International Brazilian Opera Company är inbjudna med operaversionen av Det sjunde inseglet, med musik av João MacDowell. Ett palestinskt gästspel kommer att ha ägt rum under hösten på Kulturhuset Stadsteatern med Amer Hlehels Taha. Förhoppningsvis får vi se inhemska uppsättningar turnera runt i landet.

Med frigruppernas kreativitet och Stockholmsinstitutionernas budget kan det bli hur bra som helst.

3

SCENEN 2 2018

MEDLEM I RIKSTEATERN HELA LANDET Folkets Hus och Parker, 10 % rabatt på ordinarie pris för Live på bioevenemang men ej vid Metropolitan Operans föreställningar.

BLEKINGE Regionteatern Blekinge Kronoberg, 40 kr rabatt

DALARNA Dalateatern, 25 % rabatt

HALLAND Rum för dans, 30 kr rabatt Teater Halland, 20–30 kr rabatt

GÄVLEBORG Skottes Musikteater, 25% rabatt

JÖNKÖPINGS LÄN Teateri, 25 % rabatt

KRONOBERG Regionteatern Blekinge Kronoberg, 40 kr rabatt

SKÅNE Expressteatern, 25 % rabatt Malmö Opera, 15 % rabatt Malmö Stadsteater, 15 % rabatt Skånes Dansteater, 25 % rabatt Teater Sagohuset, 25 % rabatt

VÄSTMANLAND

MISSA INTE DINA FÖRMÅNER!

Västmanlands teater, 20 % rabatt

VÄSTERBOTTEN Skuggteatern, 25 % rabatt

VÄSTRA GÖTALAND ADAS musikaliska Teater, Göteborg, 25 % rabatt Cinnober Teater, Göteborg, 25 % rabatt Folkteatern Göteborg, 25 % rabatt Göteborgs Stadsteater, 80 kr rabatt på Stora scenen, 70 kr rabatt på Studion på ordinarie pris Masthuggsteatern, 25 % rabatt på ordinarie pris för egenproducerade föreställningar Stora teatern, 1 st biljett för 100 kr föreställningsveckan. Gäller föreställningar i Stora teaterns egen regi.

Teater Kurage, 25 % rabatt

ÖREBRO LÄN Teater Nolby, 30 kr rabatt

ÖSTERGÖTLAND Alvastra Krönikespel, 30 kr rabatt Cirkusslottet, 20 % rabatt Shakespeare på Gräsgården, 50 kr rabatt Vadstena-akademien, 10 % rabatt Östgötateatern, 25 % rabatt på föreställningar tors, fre och sön.

Boulevardteatern, 25 % rabatt Dansens Hus, 10 % rabatt Dockteatern Tittut, 25 % rabatt Dramaten, 10 % rabatt Folkoperan, 25 % rabatt Fria Teatern, 25 % rabatt Imrovisation & Co, 25 % rabatt, för scenpassinnehavare ange rabattkod ”Scenpass-impro” vid onlinebokning Kompani1 Teater, 25 % rabatt men enbart på egna föreställningar Kungliga Operan, 35 % rabatt på föreställningsdagen, ej gästspel och premiärer MDT (tidigare Moderna Dansteatern), 50 % rabatt på ordinarie föreställningar, ej festival Mittiprickteatern, 25 % rabatt moment:teater, 25 % rabatt Orionteatern, 25 % rabatt Pantomimteatern, 25 % rabatt Playhouse Teater, 225 kr i stället för ordinarie pris 295 kr Pygméteatern, 25% rabatt Scenkonstmuséet, 40 kr rabatt på ordinarier biljettpris Strindbergs Intima Teater, 25 % rabatt Subtopia, 20 % rabatt Teater Fredag, 25 % rabatt Teater Galeasen, 25 % rabatt Teater Giljotin, 25 % rabatt Teater Pero, 25 % rabatt Teater Sláva, Huddinge, 25 % rabatt Teater Tre, 25 % rabatt Teater Tribunalen, 25 % rabatt

UPPSALA LÄN Uppsala Stadsteater, 20 % rabatt

SCENEN 2 2018

RABATT PÅ LÄSNING

Förutom att du som medlem i Riksteatern får Scenen, får du även rabatt på två andra scenkonsttidningar:

TEATERTIDNINGEN 75 kr rabatt på helårsprenumeration.

200 kr för fem nummer (ordinarie pris 275 kr). Mejla ditt namn och adress till ekonomitjanst@natverkstan.net och uppge kampanj­ koden ”Riksteaterns scenpass”.

DANSTIDNINGEN 25 % rabatt på helårsprenumeration - 150 kr för sex nummer (ordinarie pris 200 kr). Mejla ditt medlemsnummer, namn och adress till ann-marie@danstidningen.se och uppge kampanjkoden ”Scenpass Sverige”.

FÖLJ DIN FÖRENING! Varje lokal Riksteaterförening har en egen webbsida, och många har dessutom Facebooksidor. Hitta din förening på www.riksteatern.se

150 kr/år Mer än så kostar det inte att vara medlem i Riksteatern.

UNDER 26?

Grattis, då blir kulturupplevelserna ännu billigare. Alla under 26 år betalar bara 50 kr per år i medlemsavgift.

Och för familjemedlemmar kostar det 80 kronor.

39

Med reservation för ändringar. Fler förmåner tillkommer löpande - se www.riksteatern.se/medlem

STOCKHOLMS LÄN

MÄN I MOGEN ÅLDER VANHOJA POIKIA

BIET I HUVUDET

LEIF

GRÅTENDE HENDER

Teater, dans och musik Egna turnée r hösten 2018

IKI – LIV

LÖGNEN

FEMINEAST

HOT BROWN HONEY

EPISOD

JORD

POLARFARARNA

SHIRLEY VALENTINE

SPEGLA MIG

SUPERHJÄLTAR

NÅGRA AV OSS

MEDBORGARBANDET

THUNDERSTRUCK

NÄR VI TRÄFFADE VARANN

DRONE