REPORTAGE
Konst av dem som inte passar in Ett vilande lejon, en skog av björkstammar samt snirkliga trumpeter och hörlurar – följ med till Lillhagens kulvertar på en utställning som inte liknar någon annan. – Det handlar om ett psykiatriskt kulturarv som får en att fundera över vem som får lov att berätta och vad som får lov att sägas, förklarar Elisabeth Punzi, docent i psykologi. NÄR CENTRUM FÖR kritiska kulturarvsstudier, CCHS, under våren arrangerade en kanske sista visning av patientmålningarna i Lillhagens kilometerlånga kulvertar var intresset enormt. – Visningen blev fullbokad på några timmar och hundratals personer ställde sig på reservlistan, förklarar Elisabeth Punzi, som koordinerar klustret Kulturarv och hälsa inom CCHS, och som bland annat intervjuat tidigare personal vid sjukhuset om hur målningarna kom till. Lillhagens sjukhus för psykiskt sjuka öppnades 1932 och började avvecklas 1995 i samband med psykiatrireformen, som innebar att psykiskt sjuka skulle integreras i samhället. DET VAR PÅ 1970-TALET som patienterna började få möjlighet att måla. Men de verk som finns i kulverterna tillkom åren 1989–1991. Några är signerade med förnamn eller signaturer, som Sylwa, Lola och Båk. – Att skapa konst var inte en del av terapin utan handlade istället om studieverksamhet. Patienterna fick måla vad och hur de ville, berättar Elisabeth Punzi. Målningarna är fyllda av färger och rörelser: en bild föreställer ett akvarium som vi i publiken verkar vara inne i. Ett träd sträcker en gren över en lång vägg, och där väggen är urgröpt i en nisch verkar också grenen avhuggen – men så fortsätter den igen på andra sidan. – Man har berättat för mig att en patient ofta satt i den där nischen, vilket personalen som körde matvagnarna här nere anpassade sig till; de körde vagnarna efter varandra istället för bredvid, så att han skulle få plats att sitta kvar.
36 GUJOURNALEN SOMMAR 2018
Elisabeth Punzi guidade visningen av konsten i Lillhagens kulvertar.
En målning föreställer en regnbågsfärgad luftballong som svävar iväg med ett litet gult hus. På marken står äpple- och bananträd. Fåglar i flykt, forsande vatten och dansande kroppar är andra teman. – Många har kanske en uppfattning om att psykvården var grym förr i världen och att allt nu är så mycket bättre, påpekar Elisabeth Punzi. Men här fick patienterna ge uttryck för sin skaparglädje på sina alldeles egna sätt. Det är kanske något vi kan inspireras av idag, när sjukhus och vårdinrättningar ofta är helt färdiga, utan möjlighet för patienterna att påverka en enda detalj. Ändå vet vi att skapande har stor betydelse för många människor. Verken är i dåligt skick och har bland annat fuktskador. Om de kommer att renoveras eller förstöras har lokalförvaltningen ännu inte tagit ställning till.
Text: EVA LUNDGREN Foto: JOHAN WINGBORG