TIDNINGEN SE HIT!
KRÖNIKA
"Det kan väl inte bara bli svart?" ”Mamma, vad händer när man dör?” ”Det blir svart!” svarade hon. Jag var 7 år och hade livskris. Jag behövde hjälp att hantera starka känslor och de tankar som vällde över mig. ”Mamma ska dö! Jag ska dö! ALLA ska dö! Tänk om solen slutar lysa imorgon? Hur stort är universum? Finns det ett annat universum bakom vårt universum? Sitter Gud där ute någonstans och övervakar oss?” Mitt huvud höll på att sprängas. En 7-årings hjärna är långtifrån utvecklad till denna sortens tankar. Jag behövde tro på något efter döden och behövde egentligen höra: ”Man föds igen. Det kommer gå bra.” Jag vet inte om min mamma försökte undvika att prata om döden. Hon kanske tyckte det var svårt? Eller så var hennes svar helt uppriktigt. Ingen kan ju heller säga att min mamma hade fel. Trösten kom istället med Astrid Lindgren. Hon skrev att man kommer till Nangijala när man dör. Nu kunde jag pusta ut ett tag. Ända tills jag upptäckte att det inte var helt optimalt. I Nangijala fortsatte ju kampen om överlevnad. Likaså i Nangilima, världen man kom till efter Nangijala. ”Ska det vara såhär – en ständig kamp?” Kanske var det där och då som jag bestämde mig för att leva livet. Om det nu är så att det bara blir svart och man får inte en andra chans. Då jäklar är det bara att sätta fart. Jag tänker banne mig leva – ända tills jag dör. Jag behöver fortfarande något att tro på. Inte kan det väl bara bli svart?! Vilket slöseri det vore. Jag är inte ensam om att behöva tro på ett liv efter döden. Författaren Caroline Myss skriver i sin bok ”Andens Anatomi” hur människor ofta förväxlar livskris med en andlig kris. Det tror jag stämmer i många fall. Att lägga sitt öde i någon annans händer är en nödvändighet för många. Man kan kalla dessa händer; Gud, Allah eller något annat. Jag kallar det Universum. Min idé var ju att skriva en krönika om Döden – nu råkade det handla om; Gud? Gör jag samma sak som min mamma gjorde? Rädsla och det obegripliga kring döden gör att vi ofta undviker den. Det finns nog inte så många omskrivningar av ett ord som just Döden. Vi vill sällan säga rakt ut att någon är död. Vi säger istället: ”Gått bort. Gått hädan. Gått till andra sidan. Finns inte längre hos oss, bland oss, i detta livet längre. Lämnat oss. Lämnat jordelivet. Trillat av pinn. kolavippat.” Märkligt egentligen. Annat var det med de gamla egyptierna. Så fort de kunde så började de bygga sin grav och pyramid. Där kan man snacka förberedelse! Döden var inget att hymla om. Tvärtom. De kunde se hur pyramiden blev större och större och därmed kom döden allt närmare. Tanken med livet efter döden kanske gjorde att de inte kände sig så rädda?
24
Förberedelse för döden bygger ändå på att man ska dö av ålderdom. Hur många av oss tänker egentligen på att vi kan bli sjuka snart och faktiskt dö? Eller råka ut för en olycka? För ibland kan det gå så snabbt. Jag såg en film en gång. En liten pojke sitter i bilen på en mörk motorväg. Bilen har gått sönder och hans mamma ska gå iväg för att leta efter hjälp. Mamman böjer sig fram mot bilrutan, vinkar, ler och säger ”Bye,bye!” till sin son och; Schwoop! På bråkdelen av en sekund så är hon borta!? Hon blir brutalt påkörd där i mörkret. Så snopet. Kanske är det ändå ett bra sätt? Att döden kommer sådär helt plötsligt när man minst anar det? Då behövs inga utdragna grubblerier för vad som kommer hända sen. Man hinner inte tänka någonting. Det blir bara svart!
Kerstin Brezina