UTBLICK
Om biblioterapi i grupp
En nybliven samtalsterapeuts betraktelse Sedan jag studerat psykodynamisk psykoterapi har min syn på biblioterapi vidgats. Där de två disciplinerna korsas befinner jag mig i periferin. Jag har en metod att lägga tillrätta så den passar mig.
EVA SELIN
PIXABAY
N
är en patient i samtalsrummet uttrycker sig med ord, känslor och kroppsspråk, så skapas ett biblioterapeutiskt grundläge. En berättelse tar form och jag lyssnar. När jag delar ut ett papper med en dikt och högläser den för en biblioterapigrupp finns en psykoterapeutisk potential närvarande. Deltagarna befolkar dikten och börjar jämföra tolkning. De verkar dra fördel av varandras närvaro. Oavsett om reflektionerna sinsemellan stämmer överens eller ej så kan gruppens draghjälp bidra till något hos den enskilde och tvärtom. Det blir ett samarbete kring dikten. Via inspel och de tankar som väcks i stunden kan vi påminnas om eller bli varse en hållning och ett dittills dolt personligt synsätt på livet i stort och smått. Det jag tror är allmänt – är inte det. Det jag tror är bara mitt – är inte det. Vi möter oss själva i texten och via de tillfälliga relationer som uppstår till övriga vid bordet. Hur vi ser på de andra och tänker om dem, hur vi uppfattar deras syn på livet och litteraturen – och vad allt detta säger om oss ¬– är biblioterapins bieffekt, en integrerad källa till reflektion. Kommentarerna kring dikten och om vad den väckte hos deltagarna klingar av och jag låter det bli tyst. Ämnet vi sitter med ges utrymme. Istället för att introducera något nytt försöker jag dröja i det vi just tänkte och sa. Jag upprepar eller speglar något som framkom. Jag ställer en följd-
fråga. Någon i gruppen säger något, och personen verkar själv reagera på sin replik. Som att tanken var ny men samtidigt bekant. Som att något just framkom och ändå känns igen. Jag ger plats åt det som händer. Det involverar oss alla. Jag formulerar något som syftar till att fördjupa det fördjupade. Jag citerar en relevant rad i dikten, men utan att kommentera den. När nuet dras ut och förlängs så här kan gruppen uppleva det som tillåtande och skönt. Kanske kommer inget mer fram i rummet. Därmed inte sagt att inget mer hände. Tänketiden blir en möjlighet att vara hos sig själv. Prova giltigheten av det sagda genom att känna efter och lyssna inåt: stämmer det som jag just hörde, eller själv sa. Vill jag lägga till något? Ja – ett infall dök upp hos mig. Något rörde sig: en spontan inre gest. Den spontana gesten, som ligger bortom självcensur, kan finna utrymme att uttryckas ifall förutsättningarna är goda. Det krävs mod och viss trygghet att fullfölja en spontan gest istället för att slentrianmässigt stoppa den halvvägs. Den innebär en risk. Dess innehåll kan gå på tvärs mot normen. Infallet kommer från det omedvetna, och det är både bekant och obekant. Det har alltid varit mitt. Vissa rader och dikter, stycken i romaner eller hela verk skapar inre förskjutningar hos oss. Dessa förskjutningar kan bidra till förändring. Individuation är den pånyttfödelse och upp35