Men å andra sidan, är en barnvänlig predikan vad en engagerad vuxen lärjunge behöver varje vecka? Måste varje sång vara så enkel att den blir banal? Tänker de tvinga mig att klappa i takt? Visst finns det begåvade lovsångsledare och talare som kan tilltala alla åldrar samtidigt. Men inte alla, och det vore orättvist att förvänta sig det av dem, av alla möjliga skäl: personlig fallenhet, vanor och luckor i den teologiska bildningen bland annat. Att leda en gudstjänst för alla åldrar är svårare än du tror innan du har prövat på det. Även om jag gillar principen med en enda gudstjänst där människor med alla sorters bakgrund och i alla åldrar tillber tillsammans, finns det ett stort glapp mellan behoven hos den som håller på att försiktigt doppa tårna i kyrksjön och den som redan plöjer fram och tillbaka i den som en olympisk mästare. Söndagens gudstjänst är kanske inte den lättaste att anpassa eftersom den för många rör så djupt vid både tro och känslor. Vi måste veta när vi ska ner på knä i kampen för förändring och när vi enbart kommer att stuka tårna på orubbliga föremål. Den ständiga utmaningen för oss med Messy Church är att skapa en riktig kyrka och inte se det vi gör som en sämre variant av söndag. Barnens plats kan vara oklar. Många kyrkor välkomnar barn och ordnar samlingar som passar för dem. Men i en del kyrkor är det osäkert om de passar in. »Vi är så glada över att barnen är med i dag …«, kan ha som outtalad avslutning: »… om de bara är tysta och väluppfostrade och gör som vi.« Om barnen trivs i kyrkan vill föräldrarna komma. Om barnen trivs i kyrkan är det mer troligt att de fortsätter att komma under de besvärliga tonåren och fortsätter att ta med sig sina kamrater. Har din kyrka som tumregel att välkomna och respektera barnen eller ser man på barnen som ett nödvändigt ont? Om ni ändrade på söndagsgudstjänsterna så att de blev mer barnvänliga, hur skulle resten av församlingen reagera? Ger man efter
22