Evolution i biologisk mening är den process varigenom levande organismer förändras från en form till en annan. Wikipedia 2010
Att läsa den här boken kan förändra dig från chef till ledare. Tommy Lundberg och Ola Berggren 2010
Ledarskap_apa_orig.indd 5
1.
2010-03-23 09.51
Ledarskap på Apstadiet Copyright © Tommy Lundberg och Ola Berggren, 2010 Grafisk form: Patrik Bogren, Wirklich f&k Foto: Tommy Lundberg Omslagsfoto: Lasse Åbom, Fotografen Gävle Tryck: Löwex Trycksaker AB ISBN 978-91-633-6434-1
Ledarskap_apa_orig.indd 6
2010-03-23 09.51
Tack! Idén till den här boken föddes en solvarm försommardag 2006 på en bänk utanför aphuset i Furuviksparken. Året innan hade jag och min kompis Ola Berggren skrivit boken ”Ledarskap på Sandlådenivå” – en bok som tar upp ledarskapets svåra konst genom vår minsta gemensamma nämnare, nämligen det faktum att vi alla har varit barn. Nu satt jag tillsammans med mina ordinarie arbetskamrater på reklambyrån och lyssnade till Ing-Marie Persson, som med ett enastående engagemang berättade om schimpansernas situation i världen och sina egna känslor kring jobbet som djurvårdare. Ing-Marie är en unik människa på många sätt, men det hon kanske är mest omtalad för är att hon kan umgås med vuxna schimpanser. Varje dag är hon inne i aphägnet och hon är helt och hållet accepterad som fullvärdig medlem i den sju schimpanser (inklusive henne själv) stora flocken. Inte minst är hon gillad av ledarhannen Santino – en styvt 30-årig bjässe på drygt 100 kilo som är stark som fyra fullvuxna män. Ing-Marie, som i mer än tjugofem år har umgåtts dagligen med Santino och hans flock, berättade för oss hur oerhört tacksam hon är för allt som dessa våra nära släktingar har lärt henne. ”De har lärt mig respekt, de har lärt mig värdet av att bli sedd och uppmärksammad, och inte minst har de lärt mig att våga vara mig själv”, förklarade IngMarie med ögonen lysande av tacksamhet och glädje. Ljuset i hennes ögon tände en tanke i mitt huvud! Om aporna har lärt Ing-Marie att våga vara människa, borde de då inte också kunna hjälpa ”Homo Directus – den ledande människan” – att bli lite mänskligare? Det här är ju ännu en gemensam nämnare vi alla har. Om vi tittar tillräckligt långt tillbaka så kommer vi ju alla från samma stam på släktträdet. När jag och mina arbetskamrater frampå kvällskvisten lämnade parken, kroniskt smittade av Ing-Maries inlevelse och utlevelse, tog jag mobilen och ringde min kompis. ”Hej, Ola. Nu vet jag vad nästa bok
Ledarskap_apa_orig.indd 7
2010-03-23 09.51
ska handla om.” Efter det samtalet hände det som händer de flesta som har ett dagligt arbete att sköta – vardagen hann ikapp oss och tiden rann iväg, vecka efter vecka, månad efter månad, utan att vi fick den berömda ändan riktigt ur vagnen. Nästan tre år senare, i januari 2009, träffar jag Ing-Marie igen. Nu tillsammans med Ola och den här gången på hennes kontor i Furuviksparken. Vi har fått chansen att komma och berätta om vår bokidé. Mötet blir en helt fantastisk upplevelse för oss – inte bara för att Ing-Marie är Ing-Marie utan också för att hon har med sig Selma. En moderlös schimpansunge som vid den tiden var drygt 6 månader gammal och som sedan hon var en vecka gammal bodde och levde med Ing-Marie och hennes man Johnny. Det blir ett par oförglömliga timmar där vi närmar oss Apornas värld och Selma nyfiket närmar sig Ola och mig. Den lilla schimpanstjejen sitter på min väska, hon biter i mina skor, drar i Olas jeans, knyter upp hans skosnören – hela tiden med nyfiket kontaktsökande ögon. Hon kryper runt och prövar sina steg på vingliga ben, hon vaggar fram som sina vuxna förebilder, hon ramlar, reser sig igen, river några av parkens reklambroschyrer i småbitar, provsmakar en penna, gör en kullerbytta, testar om man kan ligga på hyllan under soffbordet, hoppar upp i knäet på Ing-Marie och gör ett par volter, ner på golvet igen, upp, ned, upp, ned tills hon till slut kryper upp i famnen på Ing-Marie och somnar. Selma har samma beteende som våra barn hade när de var riktigt små och började utforska världen. Och vi – de hugade författarna – sitter med ett fånigt leende på läpparna och tittar på den lilla charmerande varelsen. Efteråt inser vi att vi har varit med om något helt unikt. Vi inser också att om vi hade kommit igång med arbetet för tre år sedan, som vi först tänkte, så hade vi aldrig fått chansen att möta lilla Selma på det här viset. Det är kanske inte så dumt att tankar får ta lite tid ibland. Det här första mötet ledde till ytterligare ett, som ledde till ytterligare ett som ledde till… och vi vill med den här inledningen tacka
Ledarskap_apa_orig.indd 8
2010-03-23 09.51
Ing-Marie för all den tid och alla de kunskaper hon har givit oss på vägen. Vi vill också rikta ett tack till alla inspirerande forskare, föreläsare och författare som bidragit till vår nyfikenhet och vårt kunnande kring varför vi människor tänker och beter oss som vi gör. Vi har efter bästa förmåga försökt hänvisa till våra kunskapskällor i boken och hoppas att vi inte har glömt någon (ibland vet man ju inte var man har fått sina idéer ifrån). Dessutom vill vi tacka Santino, Linda, Maria-Magdalena, Penny, Manda och Selma som varit outtömliga inspirationskällor under vårt arbete. Och slutligen vill vi också göra som Kjell Bergkvist vid Guldbaggeutdelningen 2001, alltså tacka oss själva. Utan oss hade det inte blivit någon bok. Tommy Lundberg och Ola Berggren
Ledarskap_apa_orig.indd 9
2010-03-23 09.51
Ledarskap_apa_orig.indd 11
2010-03-23 09.51
En bra chef vet när det är dags att skaka galler. Klockan är ganska prick åtta på morgonen när vi kliver in bakvägen till aphuset i Furuvik tillsammans med Ing-Marie Persson och schimpansungen Selma som sitter på hennes arm. Ing-Marie hejar på en djurvårdande kollega som redan är på plats, och när hennes ljudliga ”god morgon” studsar mot betonggolvet och flyger före Ing-Marie genom korridoren uppstår plötsligt ett förfärligt liv i lokalerna. De sex schimpanserna som tillbringar sina liv i Furuviksparken identifierar omedelbart ljudet av ”morsan” och skriker ut sitt välkomnande med höga röster. ”Hör ni! Så här skulle alla ha det när de kommer till jobbet, här känner man sig verkligen välkommen”, säger Ing-Marie. Hon har förstås helt rätt. Tänk så många arbetsplatser det finns där man går in på morgonen och på sin höjd nickar en hälsning till sina kollegor på vägen till sin plats – om man ens hejar över huvud taget. Vi närmar oss burarna och alla schimpanserna kommer rusande för att ta emot de två efterlängtade flockmedlemmarna, Selma och IngMarie, som varit borta över natten. Först ut är ledarhannen Santino, som kastar sig upp mot gallret där han blir hängande, betraktande oss med pannan aningen mer veckad än vanligt. ”Men hallå, vad är det där för skumma typer? Vad gör dom här?” tycks han tänka när han ser Ola och mig. De övriga schimpanserna ansluter snabbt därefter och trots att vi inte förstår deras språk, så förstår vi att de verkligen vill kommunicera med Ing-Marie för att få svar på hur hon mår, vad hon gjort sedan sist, vad som händer i dag och andra förväntansfulla frågor som rusar runt i deras huvuden. Vi inser ganska snart att de, liksom Santino, är lite fundersamma på vilka vi är. Situationen påminner lite om när man har kundbesök på kontoret, medarbetarna blir liksom lite mer formella och uppsträckta än vanligt och i sin strävan att göra ett gott intryck tappar de bort lite av sitt naturliga jag. 12
Ledarskap_apa_orig.indd 16
2010-03-23 09.51
Ing-Marie pratar med djuren och vi stirrar fascinerat på den uppenbara och nära kontakt hon har med ”sin håriga familj”. Lilla Selma viftar ivrigt med sina långa armar och vet att det snart är dags för hennes dagliga inskolningstimme i flocken – varje dag får hon tillbringa en stund bland sina gelikar under ”mamma Ing-Maries” trygga beskydd. Santino hänger fortfarande i gallret och håller ett vakande öga på inkräktarna. Efter att ha betraktat oss en god stund känner han att det är dags att förtydliga hierarkin i aphuset. ”Här kommer ju två okända människoapor och man vet ju inte vad de har för baktankar – bäst man markerar sin position.” Ing-Marie, som med sitt tränade öga ser de små förändringarna i kroppsspråket hos sin kraftfulle kompis, förvarnar oss om vad som komma skall. ”Titta på Santino nu så ska ni få se... titta, hur han plutar med underläppen... och kolla nu hur han börjar plocka på kroppen. Ser ni hur han kliar sig under armen och pillar sig i pannan, ungefär som när vi människor blir lite nervösa och spända… och vänta ska ni se, snart kommer han att börja stampa med foten…” Mycket riktigt, steg för steg (osynliga för den som inte kan ”schimpansspråk”) bygger Santino under några minuter upp sig för sin styrkedemonstration. Han vaggar fram och tillbaka och rycker lite med huvudet. ”Titta nu, nu sticker lilla Manda iväg – hon vet exakt vad som är på gång”, fortsätter Ing-Marie, samtidigt som vi ser den lilla vitfläckade rumpan på treåriga Manda försvinna ut genom burdörren. Bara några sekunder senare reser sig Santino upp i sin fulla längd, stampar våldsamt med fötterna, slår sig för bröstet, hoppar upp och ruskar allt vad han kan i det kraftiga gallerstängslet samtidigt som han vrålar för full hals på både in- och utandning. Ohhooo…ohhoo…oooh-hoo…. aaahaaa…aaiiiii! Det känns för ett ögonblick som att han ska kunna rycka gallret från sina fästen och komma ut och kasta sig över oss. Men plötsligt ändras tonen. Den skrämmande upplevelsen är över på några sekunder och strax kommer Manda tillbaka in i buren igen. 13
Ledarskap_apa_orig.indd 17
2010-03-23 09.51
Santino 31 책r, chef och ledare.
Ledarskap_apa_orig.indd 18
2010-03-23 09.52
”Sådärja, nu vet ni vem som är chefen”, konstaterar Ing-Marie. Ola och jag tittar på varandra och tänker samma tanke: ”Var det egentligen en så bra idé att göra en ledarskapsbok med Santino som förebild?” Efter att ha haft det här bokprojektet i bakhuvudet i flera år och nu i pannloben i ett antal månader så känner vi att det trots allt är en god idé. Vi tror att vi människor kan ha en hel del att lära av våra närmaste släktingar när det gäller att skapa ett ”mänskligare” ledarskap på våra arbetsplatser. Genom att studera schimpansernas beteende kan vi återupptäcka de behov som ligger djupt inom oss sedan miljoner år och som tyvärr inte tillgodoses av vare sig flextid, lunchkuponger eller friskvårdstimmar, och som sällan eller aldrig står på schemat vid affärsvärldens ledarskapskurser, men som likafullt har avgörande betydelse för hur vi som medarbetare mår och därmed hur vi presterar. Santinos kraftfulla markering mot oss som inkräktare i hans revir var just inget annat än en tydlig markering av att han försvarade sin grupp. Han gjorde det antagligen mer för att tydliggöra sin ledarroll inför sina schimpanskompisar än för att skrämma livet ur oss. Och är det inte just det som ledarskap handlar om? Att visa sin flock att man är beredd att stå upp för dem, även i en hotfull situation. Vi tror alltså att schimpanserna kan guida oss på vägen mot ett ledarskap som stämmer bättre överens med vår genetiska grundprogrammering. Men det här är förstås ingen kunskap som du erövrar över en natt. Vi människor har en oerhörd längtan efter att förenkla tillvaron och få ett facit på hur saker och ting ska gå till, men så länge ingen har lyckats hitta just facit på hur arv och miljö hänger ihop gör vi bäst i att acceptera att människan och tillvaron faktiskt är rätt komplicerad. Därför vill vi poängtera att den här boken inte innehåller något ”quick-fix”. Vi bjuder inte på några ”Så blir du en bättre chef på 10 minuter”, inga ”Åtta punkter som gör dig till en bättre ledare” eller ”Lär dig hantera utvecklingssamtalen på en kvart!” För är det något som är viktigt när 15
Ledarskap_apa_orig.indd 19
2010-03-23 09.52
det gäller ledarskap så är det att erkänna att det är ett svårt, till och med riktigt svårt, arbete som man inte klarar bara genom att läsa en bok. Nej, att bli en bra ledare är en evolutionsprocess som tar tid och som kräver både talang, träning, kunskaper, insikter och erfarenheter. Och – vilket Santino har lärt oss – reflektion. Man kan skaffa sig hur mycket information som helst. Men man blir inte klokare om man inte tar sig tid att fundera en stund på vad man just har lärt sig. Så låt oss göra en resa mot ett mänskligare ledarskap genom att kika lite på vad vi människor har lärt oss under de senaste 6 miljoner åren.
16
Ledarskap_apa_orig.indd 20
2010-03-23 09.52
Schimpansen och chefen. Två av våra utrotningshotade arter. Schimpansen är människans allra närmaste släkting – rent genetiskt är vi lika varandra till 98,6 procent enligt de senaste rönen. Faktum är att vi människor på papperet är mer släkt med schimpanserna än vad gorillorna är. Vi är så lika att man faktiskt kan genomföra en blodtransfusion mellan schimpans och människa, och omvänt. Att vi är så himla lika beror på att vi härstammar från samma gemensamma förfader för ungefär 14 miljoner år sedan, och fram till för cirka 6 miljoner år sedan var vi i princip samma sort. Men så hände någonting – de lärde tvistar om exakt vad och exakt när – som gjorde att våra vägar skildes åt. Schimpanserna stannade kvar i den afrikanska djungeln medan vi, den människoapa som så småningom skulle komma att bli känd som Homo Sapiens, reste oss upp på två ben, hoppade ner från träden och vandrade ut på den afrikanska savannen för att erövra världen. Det var ett djärvt äventyr vi gav oss in på och vi insåg ganska snart att det inte var någon lek att vara ensam där ute i det höga gräset med alla faror som lurade – alltså började vi samarbeta för att skydda varandra. Vi jagade tillsammans och vi försvarade oss som en grupp. Tack vare att vi nu gick på två ben hade vi plötsligt fått armarna över till annat. Bara upplevelsen att kunna peta sig i örat och gå samtidigt måste ha känts som en frigörande framgång. Och tänk så tacksamma Sony Ericsson måste vara över evolutionen, du förstår ju hur jobbigt vi skulle ha haft det med mobiltelefonen om vi fortfarande hade forsat fram på alla fyra! Vi lärde oss använda verktyg, våra hjärnor växte och vi kunde tänka allt mer komplicerade tankar. Sakta men säkert, genom generationer av små, små mutationer i vårt genom, började våra struphuvuden sjunka längre och längre ner i halsen vilket till slut gav oss möjligheten att börja prata. Vi som tidigare, precis som alla andra apor, i stort sett bara kunnat säga ah, ah, oh, oh, iiiiih, iiiih kunde plötsligt säga a-bstrakt, a-nnorlunda, o-troligt, o-begränsat, iiii-nnovationer och iiiii-ntelligens! 17
Ledarskap_apa_orig.indd 21
2010-03-23 09.52
Nu lossnade det på allvar. Vi kunde formulera våra tankar, erfarenheter och framtidsvisioner och kommunicera dem till våra vänner. ”Hej, vad tror du om en villa i mexitegel?” eller ”Ser du den där stora osten uppe på himlen, jag tror jag har en idé om hur vi skulle kunna ta oss dit?” eller ”Jag tror det börjar bli köpläge på IT-aktier nu!” Vi började bygga vägar, hus, flygplan, datorer, oljeraffinaderier och kärnkraftverk. Vi uppfann dynamit, penicillin och charterresor och vi bestämde oss för att vi var skapelsens krona, med en intelligens som vida överträffar alla andra levande arter på jorden. Men hur är det med den saken egentligen? Är vi så förtvivlat smarta? Eller är det kanske rentav så att vi är den mest korkade levande arten som finns? Visst är vi intelligenta, inte tu tal om den saken. Men det finns också många tecken på att vi med vår intellektuella förmåga har slagit lite knut på vår egen utveckling och att vi många gånger lever ett liv som vi inte själva önskar. Vi utsätter oss högst medvetet för faror och risker som vi vet leder till en för tidig död (håll med om att du sällan ser en schimpans med en cigarett i mungipan). Vi fortsätter att producera växthusgaser trots att det mesta pekar på att de är ett hot mot hela vår planet. Och vi fortsätter att driva våra företag som om de vore viktigare än vi själva. Att vår yttre värld inte riktigt är i harmoni med vår inre blir allt tydligare. Det gäller inte minst om vi tittar på de liv som många chefer och ledare lever. Om vi inte ens hinner jobba, hur ska vi då hinna leva?
Det finns mängder av undersökningar som visar att det största bekymret för chefer och ledare är att de ”inte hinner med att göra sitt jobb”. Läs den meningen högt ett par gånger och lyssna på vad du egentligen säger! Inte hinner göra sitt jobb!?! Om det är vår nya verklighet, måste man ju fråga sig om det är fel på chefen eller jobbet? Det kan naturligtvis vara både och, men med tanke på att det har tagit oss sex miljoner år 18
Ledarskap_apa_orig.indd 22
2010-03-23 09.52
att ta oss dit där vi är idag så har vi kanske lite väl bråttom nu för tiden när allt förväntas vara klart till nästa kvartalsbokslut. Den här boken handlar om rollen som chef och ledare. Om att det faktiskt är två helt olika jobb, även om de flesta bara får lön för det ena. Och vi inbillar oss faktiskt att vi har en hel del att vinna på att titta på hur våra närmaste släktingar beter sig, framför allt om vi är lite nyfikna på varför. Varför ägnar schimpanser flera timmar om dagen åt att putsa varandra? Varför skriker en schimpansflock av glädje när de lyckats i sin jakt? Varför stoppar schimpanser fingret i munnen på varandra när de hälsar? Varför reser sig håret på en schimpanshanne när han blir förbannad? En fråga som blir omöjlig att undvika när man närmar sig apornas värld är dessutom varför vi i vår tur beter oss som vi gör mot våra närmaste släktingar? Vårt ”mänskliga” beteende är nämligen det största hotet mot schimpansernas överlevnad. För 50 år sedan, ungefär när författarna till den här boken såg dagens ljus, fanns det flera miljoner vilda schimpanser i världen. I nära nog varenda afrikansk trädtopp satt en schimpans och käkade bananer i godan ro. Idag återstår högst 150–200 000 individer! Och det är vi människor som bär skulden. Det är ingen överdrift att påstå att vi beter oss som djur när man tittar på den behandling vi utsätter våra närmaste släktingar för. Om vi vänder på perspektivet så är det ungefär som om det i slutet av femtiotalet hade kommit en jätteflock schimpanser till Sverige och envist och konsekvent börjat slå ihjäl varenda svensk från Ystad till Uppsala. Nu återstår bara den lilla klick av människor som bor på Södermalm i Stockholm. Men de ska bort de också! Fyra kusiner och en hippie.
Vi säger schimpanser rätt upp och ned, men egentligen finns det fyra undergrupper av dessa våra håriga kusiner: vi har den Västliga schimpansen som lever i ett område från Senegal till Nigerfloden med de största popu19
Ledarskap_apa_orig.indd 23
2010-03-23 09.52
lationerna i Elfenbenskusten och Guinea. Vi har den Nigerianska schimpansen som finns i gränsområdet mellan Nigeria och Kamerun. Vi har den Centrala schimpansen som lever i Kamerun, Gabon och Kongo. Och slutligen den Östliga schimpansen, som huserar i ett område från Centralafrikanska Republiken ner över Kongo, Rwanda, Burundi, Uganda och Tanzania. Men har vi inte glömt någon nu? Jo, visst ja. I centrala Kongo, i ett område som kallas Grand Curvette, som i norr avgränsas av den mäktiga Kongofloden och i söder av Kasaifloden, finns en plats som för tankarna till 1969 års Woodstock. Där – och faktiskt bara där i hela världen – finns ett litet bestånd av bonobos (dvärgschimpanser). De är precis lika mycket släkt med oss som de vanliga schimpanserna, bara aningen mindre i storlek och lite mer upprättgående. Men de skiljer sig en hel del i sitt beteende. De kallas ibland lite vanvördigt för ”apvärldens hippies”. Att dvärgschimpanserna fått hippie-epitetet beror på deras avspända och bekymmerslösa livsstil, där sex faktiskt är deras vanligaste fritidssyssla och deras viktigaste metod för att förebygga aggressioner, stress och konflikter i gruppen. Lite tänkvärt för oss människor som lägger så mycket tid och pengar på att få ordning på stresshormonerna – bara i USA har exempelvis antalet yogautövare ökat från 5 till 30 miljoner under de senaste 10 åren! Bonobon är en art som upptäcktes så sent som på sextiotalet, innan dess hade man faktiskt inte fattat att de inte var vanliga schimpanser. Men när det gäller ”slaktandet” så gör vi ingen skillnad på schimpanser och bonobos – vi behandlar båda precis lika obarmhärtigt och antalet minskar oroväckande snabbt. I dag beräknar man att det endast finns 10–40 000 bonobos kvar i vår värld. Schimpanserna (från och med nu skriver vi schimpanser om hela gänget) är precis som vi människor mycket anpassningsbara till olika livsmiljöer. På samma sätt som vi har anpassat oss till att leva i hyreshus och villor, i fjällvärld och ökenlandskap, i storstäder och landsbygd, så lever schimpanserna i många olika typer av skogsbiotoper. Det finns 20
Ledarskap_apa_orig.indd 24
2010-03-23 09.52
schimpanser i glesa skogssavanner, i gräs- och skogsmosaiker och inne i regnskogen. De kan leva i berg- och regnskogar upp till ca 3000 meters höjd. Men trots detta så har de snart ingenstans att ta vägen – de är på väg att bli bortträngda från jordens yta. Vår ofattbara skövling av regnskogen, i jakten på bland annat teak och mahogny, krymper varje dag de livsnödvändiga miljöerna för schimpanserna. (Vad har du för träslag i ditt skrivbord?) De europeiska skogsbolagen, för det är i huvudsak företag från Europa som kalhugger regnskogsområdena, drar vägar på korsan och tvärsan genom djungeln för att få en effektivare och lönsammare avverkning. Det som tidigare var djup och tät urskog är därför numera ett nätverk av vägar för lastbilar och skogsmaskiner, och där aporna tidigare på sin höjd kunde råka ut för någon enstaka vandrande jägare med machete är de idag ständigt omringade av bilburna prickskyttar med automatgevär. Dessutom har skogsarbetarna blivit jägare. För att skydda sin personal mot den farliga miljön utrustar skogsbolagen dem med vapen. Arbetarna, som ofta jobbar för svältlöner och tar varje chans att tjäna en extra hacka, vet att schimpanskött – s k bush-meat – betraktas som en delikatess och kan säljas dyrt till lyxkrogar. Så på vägen till och från jobbet skjuter de varenda schimpans de kommer åt. Om vi växlar perspektiv igen så är det som att det skulle gå skytteltrafik med beväpnade apor längs Götgatan och Bondegatan, som skjuter ner varenda vuxen söderkis de får syn på och sedan säljer köttet på ICA Ringen. De enda som skonas är de allra minsta barnen – de som väger för lätt för att vara värda att säljas som kött. De tillfångatas och saluförs på samma ”marknad” som sina slaktade föräldrar, men säljs inte som delikatesser utan som turistattraktioner till någon oseriös cirkus eller en illegal djuruppfödare. Skildringarna från dessa matmarknader får en verkligen att fundera ett varv över vårt mänskliga arv – där sitter de små schimpansungarna inlåsta i trånga burar strax bakom de nystyckade delarna av sina föräldrar. Vår massförstörelse av apornas värld går med en förfärande fart. Prognoserna pekar på att om vi fortsätter förödelsen i samma tempo 21
Ledarskap_apa_orig.indd 25
2010-03-23 09.52
som nu så kommer det inte att finnas några beboeliga miljöer kvar över huvud taget för schimpanserna år 2040. Det är med andra ord ingen överdrift att påstå att schimpansen är starkt utrotningshotad. I rättvisans namn, höll vi nästan på att skriva, så är situationen likartad för världens chefer. De hotas inte av tjuvjakt, men väl av självutplåning. Vi skjuter oss själva – i foten.
En undersökning gjord av organisationen Ledarna 2009 ger till exempel vid handen att medelåldern hos svenska chefer i dag är 55 år och att hälften av alla som har visitkort med titeln ”chef ” är födda på fyrtio- och femtiotalet. Det innebär i folkpensionens förlovade land att 250 000 av våra chefer kommer att behövas bytas ut fram till 2024 och att drygt 20 procent av dem kommer att gå i pension inom 5 år! Etter värre är det i länder som Tyskland, Frankrike och Italien som har ännu äldre chefer. Och i USA beräknas hälften av alla nuvarande chefer ha gått i pension 2012. Ja, men vad är problemet? Då fyller vi väl bara på med yngre förmågor, som vi alltid har gjort, tänker den optimistiske läsaren och tillägger att det är nog bara bra med lite föryngring i företagens toppläger. Om det vore så enkelt. Enligt svenska undersökningsföretaget Kairos Future, som kontinuerligt genomför värderingsstudier hos den yngre generationen, är sjuttiooch åttiotalisterna inte alls särskilt sugna på att ta över chefsjobben. De vill ha frihet och utveckling på jobbet men de vill absolut inte bli chefer till det pris som man idag får betala. De har sett sina föräldrar jobba sig utbrända och kan inte tänka sig att ha 70 timmars arbetsvecka. De kan inte föreställa sig att ständigt vara uppkopplade för jobbets skull och tillgängliga inte bara för medarbetarnas uppmärksamhet utan också för ägarnas, styrelsens och mediernas intressen. Hos den kommande generationen är lojaliteten mot de egna livsmålen större än mot arbetsgivarens mål och man vill att arbetet ska ha en djupare mening än att bara tjäna pengar. Dessutom är det tydligt att de ogillar, för att inte säga 22
Ledarskap_apa_orig.indd 26
2010-03-23 09.52
hatar, de hierarkier som fortfarande finns i näringslivet. Den unga generationen vill påverka på andra sätt än genom formell makt. Det här är en intressant generationsväxling – det kanske till och med är läge att prata om ett paradigmskifte. Vi har å ena sidan de gamla cheferna, ”silverryggarna”, som inte talar riktigt samma språk som sina unga efterföljare. Och vi har en kommande generation, ”ungtupparna” och ”unghönsen”, som absolut inte ser sina föregångare som förebilder (bara det är ett nytt inslag i evolutionshistorien). Tvärtom vill de bli allt annat än sina föräldrar. De tillhör den så kallade IT-generationen som har vuxit upp utan självklara auktoriteter och med Internet som en naturlig del av livet och affärslivet. De är vana vid att allt finns tillgängligt för alla och att allas röster är lika mycket värda, eller åtminstone värda att lyssna på, oavsett varifrån de kommer. Dags att riva pyramiderna.
Kanske är det hög tid att göra det som den evigt unge gamle SASchefen Jan Carlzon uppmanade oss redan på 90-talet, det vill säga ”riva pyramiderna”, och istället för i traditionella hierarkier organisera företagen som ”nät” eller ”communities” där chefens roll inte längre är att sitta högst upp och vara och veta bäst utan snarare att vara mitt i och leda, motivera och utveckla människorna runt omkring. Men platta organisationer är väl inget nytt, invänder du som har gått några ledarskapskurser på senare år. Nej, det är sant. Faktum är att vi haft ”platta företag” ganska länge, men egentligen bara i teorin – för det mesta av det moderna ledartänkandet vilar på en urgammal grund. Någon har räknat ut att de flesta av de stora management-teserna, som fortfarande i hög grad präglar näringslivets ledarskap, kommer från tänkare som var födda på 1800-talet! Och vad hjälper det att organisationen har blivit platt om alla fortfarande tänker uppifrån och ned? Det är inte sällan man hör, som exempel på ett modernt ledarskap, att ”vi flyttar ner besluten i företaget”. Men om man skärskådar det uttrycket så är det just inget annat än ett uttryck för en gammaldags, 23
Ledarskap_apa_orig.indd 27
2010-03-23 09.52
hierarkisk grundsyn där ”vi” (d v s de som bestämmer) flyttar ner besluten till ”de andra” (d v s de som ska göra jobbet). Det här är ett hopplöst synsätt redan idag och det kommer bara att bli svårare att få med sig medarbetarna på tåget om man fortsätter att tänka i ”vioch-dom-termer”. Flytta ner besluten i företaget
Flytta upp medarbetarna till besluten
HIEARKISK GRUNDSYN: Det är jag/vi som bestämmer, men för att vi ska orka/hinna med vårt jobb så trycker vi ner en massa arbete och beslut till dig, käre medarbetare. Då har vi dessutom någon att skylla på om det går snett.
HUMANISTISK GRUNDSYN: Jag/vi tror att du käre medarbetare har minst lika bra tankar och idéer som vi i ledningen och därför vill jag/vi att du ska vara med och fatta företagets viktiga beslut. Går det tokigt så tar jag/vi det yttersta ansvaret.
= GAMMALT LEDARSKAP
= MODERNT LEDARSKAP
Ska man få människor delaktiga, motiverade och engagerade i dag och i framtiden, så måste man ge dem möjlighet att vara med och påverka viktiga beslut. ”Men innebär det inte att man ger bort makten?”, tänker de flesta av oss, formade som vi är av den industriella revolutionen. Jo, precis. Och här gäller samma enkla matematik som för förtroende: ju mer du ger, desto mer får du! Vi tror att det behövs en helt ny logik kring begreppet ”makt” om vi ska lyckas skapa en känsla av sammanhang och meningsfullhet på arbetsplatserna. Och det är i sin tur den enda möjligheten att fånga upp en ny generation chefer och ledare. Den stora utmaningen för dagens och morgondagens ledare är att gå från auktoritet till tillhörighet. Att åstadkomma en balans mellan erfarenhet och nytänkande, mellan snabbhet och eftertänksamhet, 24
Ledarskap_apa_orig.indd 28
2010-03-23 09.52
Förr i tiden såg man upp till chefen. Nu är det chefen som får se upp.
Ledarskap_apa_orig.indd 29
2010-03-23 09.52
mellan frihet och disciplin, mellan ordning och oreda. Det gäller att utforma rutiner och arbetssätt som tillåter människor att få handlingsfrihet och kontroll över sina arbetsuppgifter, att forma en miljö där de också får inflytande och möjlighet att påverka beslut som rör dem och deras jobb. Det handlar om att skapa en atmosfär och kultur där människor vill göra sitt bästa – inte måste. Men behöver vi egentligen några chefer? Kan vi inte helt enkelt skrota hela upplägget och låta människor jobba som de vill? Hmm… i forskningen på schimpansgrupper har man konstaterat att chefen behövs. Inte för att peka med hela handen och säga åt andra vad de ska göra, men för att vara den sammanhållande länken. Den som bygger gruppens värderingar och normer, den som sätter gränser, den som avgör konflikter, den som samlar individerna och får alla att gå åt samma håll. Den som entusiasmerar, engagerar och motiverar, den som bekräftar och belönar. Men visst, frågan är berättigad. Det vi beskriver med dessa ord är ju egentligen inte en chef, utan en ledare. Och när det gäller behovet av starka och duktiga ledare har vi faktiskt inte förändrats så förfärande mycket från den tiden vi klättrade i träd. Tänk om du kan vara den som sätter igång en positiv evolution bland dina närmaste medarbetare, på din avdelning, på hela ditt företag, i hela din bransch… Tänk om världens vetenskapsmän om 6 miljoner år hittar och plockar ihop dina skelettdelar och identifierar dig som den förste ledaren som hade ryggrad att förändra och förbättra livsvillkoren i affärsvärlden!
26
Ledarskap_apa_orig.indd 30
2010-03-23 09.52