Asfaltsanglar2013 bladderex

Asfalts채nglar

Johanna Holmström

Asfaltsänglar

Schildts & Söderströms

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

isbn 978-951-52-3120-8 © Johanna Holmström 2013 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Helena Kajander Inlaga: Emma Strömberg Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2013 www.sets.fi

Till alla flickor som någon gång gått ut i alldeles för kort kjol

Only God can judge me, is that right?

Nobody else, nobody else All you other motherfuckers get out my business

2 pac

Oktober, 2005 Samira

K APITEL E T T

Samira på Jungfrugränden

Varje gift kvinna är en hora.

Så sade Samira innan hon slängde sin väska över axeln och med bestämda steg försvann längs Jungfrugränden, med händerna instuckna i den korta, svarta läderjackans fickor och hakan djupt nergrävd i en blå halsduk. Det mörka håret, vilt, lockigt, var uppburrat och utsläppt över axlarna. Hennes höga klackar slog mot asfalten.

Höst. Lönnar, rönnar och lögner i stilla brand och rimfrost i immiga band över gräsmattan om morgnarna.

Bakom krogen Valkeat Yöt där hobbyalkoholisterna satt och stirrade ner i dagens första stop stod taxin redan och väntade.

Hon skyndade på stegen. Småsprang den sista biten. Trängde in väskan i baksätet och sig själv i framsätet. Taxin rullade bort, först långsamt, accelererade efter farthindret vid busshållplatsen och försvann.

8

Oktober, 2007 Leila

K APITEL T VÅ

Hur resterna av Samiras liv göms och sedan hittas igen

En natt då jag inte kan sova gräver jag ner Samiras liv i gräsmattan under vår balkong. Spadens metallblad hackar sig djupt ner i jorden och jag svettas i min dunjacka när jag släpper ner påsen i hålet. Sedan fyller jag det med ett tjockt lager jord.

På himlen syns inga stjärnor. I stället blinkar tv-rutorna mot mig från de mörklagda vardagsrummen i radhuslängan där de lyckliga familjerna bor.

Jotunens persienner är nerfällda, men jag minns hur jag och Samira brukade stå utanför deras fönster och titta på talangtävlingar utan ljud. Hennes kind så nära min att våra andedräkter blandades.

Natten är sval och gatlyktorna har tänts redan tidigt. Jag sparkar lite på den uppgrävda fläcken så att den inte ska se så suspekt ut, och sedan klättrar jag in samma väg som jag har kommit ut.

Via balkongen.

Inne i mammas rum är ljuset tänt, och jag kan höra henne knappa med datorn där hon sitter och diskuterar religionens halal och haram med sina systrar i den finska umman. Hon kan inte heller sova. I stället sitter hon uppe så länge hon orkar för att be Qiyam al-Layil, en av de frivilliga nattbönerna. För att fördriva tiden skvallrar hon över nätet.

Senare kan jag höra henne gå omkring i köket och plocka bort alla knivar och andra vassa föremål som ligger framme. Dem lägger hon i tryggt förvar i lådorna inför natten, för så har profeten Muhammad sagt att man ska göra.

10

Följande morgon är gräsmattan under vår balkong avspärrad.

Mellan lönnarna har man spänt upp gula plastremsor där det står »POLIISI POLIS». Invånarna i vårt hus och i radhusen intill står runt hålet i jorden, ungefär som på en begravning. Man viskar att det har försvunnit saker i grannskapet, stereoanläggningar, bildäck, en och annan hund, och man väntar sig att se en tass eller en bit gummi snart.

I stället: en tunn, vit plastpåse från Alis Halal under ett tjockt lager jord. Överraskat mummel, klicket från cigarettändare. Tobaksröken flätar slingor i luften. Plastpåsen sträcks fram mot mig där jag står i utkanten av cirkeln och försöker försvinna in i jackans huva. Jag tar den. Med nacken böjd på ett passande sätt.

En mottagare av resterna efter Samira och en sträng förmaning om att inte göra om det.

Hösten hänger redan bakom hörnet och blåser kyla mot min hud. Och mamma, i en lång och vit badrock som räcker till fotknölarna och en turban av ett badlakan på huvudet. Hon stirrar på poliserna med en min som får dem att vända bort blicken, som om det var de som gjort något olovligt och inte jag, fastän de bara gör sitt jobb.

Man har fått ett tips, säger den ena polisen, något har varit på gång vid den avspärrade rektangeln av halvvisset gräs.

– Och det är ju inte bara det. Saker har faktiskt försvunnit i området, fortsätter polismannen, nu med mera pondus. Bildäck och …

– Bildäck! Ungen är inte ens femton år gammal och springer knappast omkring och stjäl bildäck! ropar mamma.

– Och annat också, lösöre … man kan aldrig vara säker.

– Ja, det kan du vara helt säker på, att någon biltjuv har jag inte uppfostrat, svarar mamma.

– Så ser det ut för den här gången, konstaterar polismannen.

Mamma står tyst en stund och säger sedan: – Jag skulle bra gärna vilja veta vem som har tipsat er.

– Ja … det kan vi tyvärr inte säga … svarar polismannen, men mamma har redan uppfattat en rörelse i ögonvrån.

11

Markku Jotunen tar ett par steg bakåt och tänder en cigarett.

Mammas ögon smalnar.

– Det borde man ju ha kunnat gissa, muttrar hon, och vänder sig om för att dela ut blickar som örfilar mot ringen av grannar som står runt den slokande rhododendronbusken.

Den har staden planterat i somras för att försöka sprida lite trivsel i området, men den kommer knappast att klara vintern.

Sedan går hon in. Jag följer efter. Plastpåsen slår mot mina ben. Det förbjudna innehållet påbörjar sin sista färd uppför trappan och in i köket.

– Jag trodde att vi hade gjort oss av med de här, säger mamma och låter bunten med fotografier sjunka ner i famnen.

Våra leende ansikten grinar upp mot oss. Samira och jag, två brunögda ungar med jämna tänder och kisande ögon. Solen slukar våra ansikten i mörka skuggor.

Mamma ser på mig med en blick som verkar sträcka sig ända in i min nafs.

– Du vet lika bra som jag att vi inte kan spara dem.

– Men de är …

– Haram, Leila. De är haram. Hur länge har du haft dem?

– Det var Samira som tog dem. När du slängde dem. Hon gick ut med dem till roskisen men kunde inte … De har varit hos henne ända tills …

Jag sitter på mina händer och undviker hennes blick. Hennes tumme på mitt ansikte. Den täcker min gula simdräkt med de blå prickarna, de uppblåsbara simringarna, mina pinnsmala ben som klipps av där vattenytan sväljer dem.

Jag pressar ihop läpparna. Sedan, klicket av en tändare och en blek låga som slickar kanterna på våra färggranna kodakmoments.

Samira i balettklänningen, förkolnad. Jag på en fetlagd ponny mot en sommargrön bakgrund, aska. Våra kinder tryckta mot varandra och leenden så breda att det gör ont i käkarna, äts av elden. Samira vinkande med en grällröd pulka i handen och vanten 12

så tung av snö att den nästan trillar av, håret utslaget över axlarna och en brun manchesterjacka med huva och teddytyg, jag, kanske ett år gammal, sittande med ett färgglatt paket i famnen, Samira som precis har lärt sig att gå, det runda ansiktet och de mörka ögonen som stirrar upp mot kameran, och mamma och pappa, lyckliga en gång framför en glittrande julgran med röda bollar.

När jag tittar upp mot henne ser jag att också hon pressar ihop läpparna innan hon vänder sig bort och låter elden i diskhon förvandla våra minnen till rök.

Jag går till mitt rum utan att hon behöver säga det åt mig, och jag öppnar skåpet som tidigare fanns i vardagsrummet. Det var där tv:n stod innan mamma fick veta att också bilderna inne i tv:n var förbjudna, och att apparaten därför skulle bort.

– Haram! säger mamma. Förbjudet. Ingen ängel vistas i ett hus där det finns bilder!

Och ett hus som änglarna har övergett …

Jag och pappa försökte argumentera för att bilderna på sätt och vis inte är inne i tv:n, utan att de seglade genom rymden och inte ens existerade, men mamma svarade att det inte spelade någon roll när de flesta bilderna i tv:n ändå var alldeles för syndiga.

Det var tampongreklamer på profetens eget språk och turkiska popsånger som alla bara handlade om zinaa. Det var apor och lejon som gjorde förbjudna saker i naturprogrammen och det var svordomar i tv-serierna. Det var män som somnade under pilgrimsbönen vid den heliga stenen Ka’ba i Mecka och idrottare i spandex som visade mera än den täckte. Så det var bättre att inte se något alls, utan ägna sig åt att tänka på Gud i stället, göra dhikr. Det bestämde mamma och bar sedan för sista gången ner tv:n i källaren.

När mamma bestämmer sig för något ändrar hon sig inte, och därför är platsen där tv:n en gång stod nu tom. Inne i skåpet finns buntar med fotografier som jag letar igenom tills jag blir sittande med ett som jag nästan hade glömt i handen.

13

Mamma och pappa på en strand, långt borta både i tid och i rum.

Luften är ljusblå. Lila vid horisonten. De har grälat sig igenom natten och deras ögon är griniga och sömniga, sandiga av allt de slängt i varandras ansikten sedan de började ropa fram och tillbaka.

Nu möts deras blickar. De har klarat sig igenom natten och ljuset återvänder. Snart ska alla vakna, fåglarna bland kastanjeblommorna i träden, och sedan taxiförarna som har halvsovit i sina bilar. Men ännu är det som om de var ensamma i hela världen.

Runt dem spelar Stevie Wonders Ribbon in the sky, och deras händer möts, håller varandra en stund. Sedan glider de ifrån varandra tills bara de yttersta fingertopparna nuddar vid varandra.

Stevie klämmer i, men mycket mjukt; »If allowed, may I touch your hand, and if pleased, may I once again, so that you too will understand, there’s a ribbon in the sky for our love».

Och det är alldeles för smörigt för att vara sant. Min mamma.

Min pappa. Stranden, och morgonen som aldrig kommer. Så har pappa berättat det för mig.

Bilden är viktig. Den betyder att mamma och pappa en gång var lyckliga. För att minnas det behöver man bildbevis. Jag har flera. De ligger i tryggt förvar längst inne i skåpet som är en sådan röra att inte ens mamma, som annars har nitisk koll på allt, orkar reda upp det. Hon brukar bara bli sittande framför det med en suck och säga: – Leila …

Och jag svarar.

– Ja, ja, jag ska.

Och så får det vara tills hon nästa gång är på det humöret.

– Inga änglar i ett hus där det finns bilder, säger mamma.

Jag frågar henne om det gäller hela huset och hur hon då ska få folk att plocka ner tallriksantennerna som sticker fram över vart och vartannat balkongräcke, eller tvinga grannarna att sluta prenumerera på dagstidningen vilket hon själv gjort för länge sedan. Jag frågar henne om änglarna bara inte trivs i rum där det finns bilder, och om det i så fall betyder att änglarna som alltid 14

ska finnas på mina axlar och skriva ner mina onda och goda gärningar inte kan komma in i rummet om där finns bilder. Jag undrar också hur de i så fall alltid kan finnas hos varje människa, muslim och icke-muslim, med sina anteckningsblock i högsta hugg, då det i de flesta rum faktiskt finns bilder. Jag påminner mamma om att även hon själv tillbringar tid i sådana rum, åtminstone i metron där det ligger gratistidningar på varje ledig bänk, och på jobbet framför datorn med alla kryssningsbroschyrer i högar på bordet vid kundbetjäningen.

Men mamma låter sig inte luras in på detaljer. Hon konstaterar bara att jag inte behöver bekymra mig om hur och var och varför, för Gud ser och hör allt, speciellt näsvisa frågor och flickor som käftar emot sina föräldrar.

Det var Samira som lärde mig att allting man hittar på gatan ska plockas upp, för man kan aldrig veta när man behöver det. Därför gick Samira alltid med blicken neråt, fäst vid sina svarta gymnastikskor som trampade gata upp och ner.

Saker som ligger på gatan är alltid tappade, alltså har de varit något som andra behöver och därför är de nödvändiga, sade hon. Och sedan plockade hon triumferande upp en brungul plastkam som låg till hälften dold under gula, prasslande drivor av vissnade lönnlöv och höll upp den mot ljuset. Den var bara lite sliten och saknade inte några tänder som andra kammar man hittar ofta brukar göra.

Precis som Samira plockar jag alltid upp sakerna jag hittar.

Hårband, både tjocka och sådana där jättefina tunna som man kan göra bra svansar med. Samira hade säkert hundra sådana tunna hårband, men också tjocka och mjuka. För att låta håret vila lite ibland, sade hon.

Varje gång jag hittar ett hårband tänker jag att det är hon som har tappat det. Då börjar mitt hjärta slå alldeles hejdlöst, och jag skyndar runt hörnet för att hinna se henne, men när jag når fram är gatan på andra sidan alltid lika tom.

15

Tomheten efter Samira. Den finns överallt. Långsamt breder den ut sin intighet över allting och får det att försvinna.

Men sakerna ligger fortfarande och skräpar ner trottoaren.

Kammar, smycken (speciellt örhängen, jag har världens största samling ensamma örhängen), nycklar, lösnaglar med små fastlimmade stenar, gem, suddgummin, säkerhetsnålar, reflexbrickor, vantar (min samling med udda vantar är minst näststörst i världen) och till och med skor. Jag undrar hur det går till när man tappar en sko. Och dessutom utan att märka det.

I min samling värdelösa saker ingår också sådant som en gång tillhörde Samira men inte längre gör det. Ibland vet jag inte om jag sparar dem åt henne eller om jag har övertagit dem, men en sak är säker. De fanns med i plastpåsen som jag grävde ner för att den för alltid skulle vila under en halv meter mull, men som blev uppgrävd redan nästa dag och nu ligger på golvet i mitt rum. Överst i påsen finns ett par blodiga trosor med en använd binda i. De blodiga trosorna var mina. Dem hade jag slängt med av bara farten, eftersom påsen ändå skulle grävas ner och glömmas, och det var bättre än att försöka smuggla ner dem i sopsäcken, förbi mammas vakande ögon. Men så gick det ju som det gick och det var bindan som fick den yngre polisen att ropa högt och vända sig bort som om han ville kräkas och den äldre att knipa ihop läpparna. Ganska fejk egentligen med tanke på att de antagligen har grävt upp huvuden och andra kroppsdelar från Gud vet vilka soptippar under sin karriär.

På sätt och vis kan jag förstå deras reaktioner. Medan de fortfarande letade efter bildäck och tallriksantenner i vår gräsmatta trodde de att jag var en pojke. Det var tills påsens innehåll bevisade motsatsen.

Det är faktiskt många som tror att jag är en pojke. Och de flesta dagar har jag inget emot det. Om jag har huvan uppfälld och blicken i marken går det egentligen inte att se någon skillnad.

Ibland går jag till Angel Bar där skinnskallarna sitter och då står jag vid bardisken eller jukeboxen, sänker rösten och pratar som 16

de. De har ingen aning om att jag är en flicka med ganska mycket mörkt hår på huvudet, och jag vill inte heller veta vad de skulle göra om de visste det.

Någon dag senare är gräsmattan fortfarande avspärrad. Jag tror att polisen försöker distrahera folk genom att låtsas ha något på gång även om de inte synts till utanför vår balkong flera gånger.

17