Kontent nr. 4, 2012 – FRIHET by Kontent magasin

kontent magasin nr. 4, 2012 kontentmagasin.com

FRIHET

VALFRIHET INOM VÅRDEN / BOUGHT TO BE / Friheten att slippa välja... / THE STORY OF AN HOUR / FRIHET TILL, frihet från / FRIHETENS SOCIALA BOJOR / DET FRIHETSKRÄNKANDE PROJEKTET EU / MY NAME IS FREEDOM / KVINNAN OCH HAVET / begränsande in i döden / (O)demokratins hönsgård / VISUELLT AV Klára Grančičová, JOEY ABRAIT OCH LEO RIVINOJA

REDAK TION ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST / isabel@kontentmagasin.com MIRJAM BLIDÖ / mirjam@kontentmagasin.com NEIME CHENON CEDERBLOM / neime@kontentmagasin.com FATHIA MOHIDIN / fathia@kontentmagasin.com

kontent magasin www.kontentmagasin.com

INNEHÅLL / NR 4 4

LEDARE / ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST

VALFRIHET INOM VÅRDEN / FILIPE COSTA

BOUGHT TO BE / KRISTIAN KIRK DEICHMANN

Friheten att slippa välja eller konsten att köpa ett par

STRUMBY XOR / JENNY JOHANSSON

VISUELLT / Kl ára Grančičová

THE STORY OF AN HOUR / K ATE CHOPIN

FRIHET TILL, frihet från / YASMINA BACKSTRÖM

Fanny & elias Ang. MORGAN FREEMAN / FANNY LINDGREN AGA ZZI & ELIAS BJÖRKMAN

VISUELLT / JOEY ABRAIT

FRIHETENS SOCIAL A BOJOR / SANDRA OLIVEIRA E COSTA

DET FRIHETSKRÄNK ANDE PROJEK TET EU / AIDA PARIDAD

My NAME IS FREEDOM / UHURU MCCRAY

kvinnan och havet / MOA HAMNE

begränsande in i döden / HANNES OLJELUND

VISUELLT / LEO RIVINOJA

(O)demokratins hönsgård / HARRIET STENIS

Det dyraste i världen Ledare

När jag flyttade till New York för snart tre år sedan var det i jakt på frihet. Jag ville uppleva en känsla av frigörelse, inte så mycket från den vardag och roll som jag hade hemma i Stockholm, utan mer ifrån en specifik kamp som jag fört så länge: Kampen mot prestationsdjävulen. Jag tänkte att om jag bara fick flytta till ett nytt land, där inga vanor var självklara och inga

sociala förväntningar hängde över mig - då kunde jag kanske vinna, genom hårt arbete och magin i en nystart. Om jag äntligen fick ihop min roman skulle djävulen dö för alltid och jag skulle vara räddad, allt skulle bli bättre. Det var att bli fri för mig. Min definition av ordet frihet då var extremt personlig. Samma ord har startat revolutioner, format våra samhällen och

präglat nationella kulturer. Det har motiverat fängslade journalister och förföljda författare och hållit hoppet uppe i land av förtryck. Ordet frihet har fungerat som katalysator för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män i historien och fortsätter att leda vägen ut ur de burar vi fastnar i genom mansrollen, kvinnorollen och det sociala arvet. ”Du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.” sjunger Mikael Wiehe i Sång till Friheten och vi vet att han har rätt. Utan frihet inga demokratier, utan frihet ingen mänsklighet, utan frihet, anarki. I den mest dystopiska och smärtsamma versionen. Fast frihet är inte endast av godo. Jag har en vän som brukade utbrista i ”stoppa valfriheten” som något slags mantra och jag förstod äntligen varför när efter att ha spenderat mer än en timme i matbutiken tvekande inför ingredienserna till en enda middag. Konsumtionens oändliga utbud gör att ”friheten att välja” blir en ofrivilligt börda att släpa runt på, med stress eller apati som yttersta konsekvens. Att valfriheten blivit ett så romantiserat ord i politiska frågor som t. ex. vården och skola kan ha en tragisk baksida. Vad händer till exempel när politiker påtvingar de allra bräckligaste i vårat samhälle ansvaret att välja rätt, att välja många gånger när livet redan är svårt som det är? Vi måste se på frihet som både det mest dyrbara av begrepp, men också som något problematiskt att ifrågasätta och se igenom. Vi borde förhålla oss till frihet på den kollektiva nivån men inte på bekostnad av den intersektionella och den marginella. Vi kan inte heller nonchalera vilken betydelse vår individuella frihet har i det personliga livet. En frihet som kan handla om allt ifrån att slippa bli allför påverkad av social media

eller krav i familjen och hemmet. Det kan handla om ett tomt parkeringshus och en

cykel, det kan handla om den upplevda friheten i att kunna uttrycka sig genom materiella ting. Det kan handla om att vara fri från något eller fri till något, eller bara om förmågan att kunna fokusera hela din uppmärksamhet där du vill. Jag skrev aldrig klart min roman i New York. Jag var nog framför allt för sällskapssjuk och rastlös för att spendera så många ensamma timmar med en och samma sak, vilket en roman skulle kräva. I stället startade jag Kontent och alla bitar föll på plats som i ett lego: jag fick uttrycka mig i skrift, jag fick göra något jag var stolt över, jag fick ovärderliga erfarenheter som tog mig frammåt som privatperson och yrkesperson. Det blev inte så som jag hade drömt om - ändå blev jag fri. Jag avlsutar med Mikael Wiehes ord som en uppmaning till er personliga, och vår kollektiva frihet på samtliga områden: ”Vänskapen är din stolta moder. [...] Kampen är din fader. [...] Framtiden ditt ansvar.”

Isabel Bjölstad Nordqvist, Kontents ena chefredaktör

Samtliga fyra bilder i detta reportage är ursprungligen publicerade i boken Ingen har sett allt. Utgiven av Legus förlag, Stockholm 1995. Text av Göran Odbratt. Fotografier av Anders Petersen. Efterord av Filipe Costa . Boken kom till efter att Odbratt och Petersen arbetat i över ett år nära patienter och vårdare på Enskede - Skarpnäcks psykiatriska sektor i Stockholm.

Valfriheten inom vården Frihet är ett populÄrt ord för politiker världen över och i många västländer handlar det framför allt om friheten i att få välja - alltifrån skola till vårdcentral. Dock verkar argumentet om frihet förblinda oss för problemen så som vikten av kvalitet framför kvantitet och valfrihet framför trygghet. I tre delar redogör Filipe Costa vilka konsekvenser detta har för svensk psykiatri, vars brister berör samhällets mest utsatta grupp. TEXT FILIPE COSTA BILD ANDERS PETERSEN

“Valfriheten sker på bekostnad av de som inte får vardagen att gå ihop och som har livsa vgörande behov av samhällets solidaritet.” I

Europas folkvalda ledningar har alltså avsagt sig sitt demokratiska ansvar för behovsbaserad fördelning av resurser. Beslutet motiveras genom teorin om att välfärdstjänstens organisation per automatik gynnas av marknadens konkurrens när rikskapitalisterna kommer ut på scenen med sina vinstbringande prioriteringar. Det anses som en självklarhet att vi alla på ett jämlikt sätt har råd och är resursstarka nog att välja de tjänster som är bäst för oss. Vi bedöms nu alla som socialt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt jämlika och kan därmed förbehållslös utelämnas till marknadens utbud och vinstintresse. Dessa politiska beslut görs trots att social ojämlikhet ökar och det endast är de individer som redan har det bra som kan förhålla sig till valfrihetens möjligheter och dra fördelen av konkurrensen när det gäller hälso- och sjukvård. Detta sker på bekostnad av de som inte får vardagen att gå ihop och som har livsavgörande behov av samhällets solidaritet. Ett annat argument för vinstbringande sjukvård har varit missförhållandena i de statligt drivna organisationerna. I samband med att marknaden tagit över politikernas ansvar för samhällets välfärdstjänster har det på sistone avslöjats att även de privata aktörerna, i likhet med de offentliga, har allvarliga problem med vanvård. I tillägg görs otillbörliga vinster i vården, i avsaknad av en lagstiftning som reglerar vinstutta-

Valfriheten som en av huvudredskapen i marknadsekonomin sveper över Europa som en farsot. Detta nygamla liberala budord om alla medborgares rätt till fria val har blivit ledstjärnan i neoliberalismens framfart med avreglering och privatisering av statens och samhällets företag och tjänster. Vårdval inom primärvården med en frietablering av privat drivna vårdtjänster vägleds numer av vinstintressen. Tidigare har de sociodemografiska olikheterna och de olika hjälpbehoven inom en region eller i en stads bostadsområden varit avgörande för hur skattepengarna ska fördelas. Nu omdirigeras skattefinansierade medel till de mer välbärgade stadskvartererna med en högre vårdkonsumtion eftersom detta innebär högre vinster. I Stockholm som ligger i framkant av denna utveckling uttunnas vårdresurserna i södra delen till förmån för den norra rikare delen av staden. En resurstark Östermalmsinvånare kan ha glädje av denna utveckling då hon/han nu kan få välja mellan ett flertal nyetablerade vårdstrukturer i sin stadsdel. Ett område som Botkyrka har i stället färre lokala alternativ än tidigare att välja på, och det är av erfarenhet att döma, osannolikt att Botkyrkas invånare finner det naturligt att söka sig till en av Östermalms vårdcentraler. Då resurserna inte fördelas baserat på identifierade lokala behov kan en jämlik vård på lika villkor inte garanteras för alla som bor i Stockholm.

get, vinster som dessutom placeras i skatteparadisen. Politikerna uppträder som att det vore otänkbart att vårdföretag kan ha vinsten som primärt motiv. Det medges dock av politiker och tjänstemän, ansvariga för upphandlingarna av landstingets och kommunens vårdoch omsorgsenheter, att de har brustit i sina uppdrag. Vid upphandlingarna har det inte ställts explicita kvalitetskrav och inga lämpliga kvalitetsindikatorer har framtagits. Det verkar som om kvalitetsuppföljningar uppfattats som ett onödigt och fördyrande kostnadspåslag. Privata vårdföretag har inte bara välkomnats som en billigare lösning, utan bemötts med en föreställning om att de givetvis skulle ha en högre arbetsmoral. Privat ansågs liktydigt med bättre. Även innan privatiseringen av välfärdstjänsterna påbörjades saknades det kvalitetsindikatorer och kriterier för det som kunde bedömas vara god vård ur ett brukareperspektiv. Det har enbart funnits produktionsuppföljningar där hänsyn togs till mängden, alltså kvantitet framför kvalitet, av utförda prestationer. I stället för att ställa uppföljningsbara kvalitetskrav på offentlig sektor för att råda bot på identifierade brister bestämde sig politikerna för att använda konkurrens och valfrihet för att disciplinera systemet. Främst med fokus på produktiviteten då man fortsatte att låta bli att ställa krav på en hög kvalitet.

tillåtet tidigare då den sökande alltid hänvisades till den områdesorganisation som hon/han tillhörde enligt folkbokföringen. Sökande uppmanades nu att kringgå sin egen lokala psykiatriska organisation, med dess eventuella brister, och söka sig vart han/hon ville. Vid införandet av valfriheten utgick politikerna från falska föreställningar om verkligheten. De handlade enligt en uppfattning om att samtliga organisationer hade resurser nog för att både fullgöra sitt områdesuppdrag, samt utöver detta även använda sig av en förmodad överkapacitet för att vårda sökande från andra organisationers områden. Eftersom resurserna, som tidigare nämnts, var ojämlikt fördelade kom initiativet om frihet att välja organisation att gynna endast de organisationerna som förfogade över mera resurser och därmed produktionskapacitet än vad de borde ha haft. Detta spädde på den ojämlika resursfördelningen mellan Stockholms psykiatriska organisationer med en än mer ojämlik vård över länet som konsekvens. Andemeningen med valfrihetens införande var troligtvis att råda bot på Hälsooch Sjukvårdsnämndens oförmåga att göra kravfyllda kvalitetsuppföljningar. I stället för att ställa krav på ledningen för de organisationer som ansågs mindre välfungerande hoppades man nu på att konkurrensen mellan psykiatriska aktörer skulle avgöra en organisations livsduglighet. De ”goda” skulle gödas och de ”dåliga” svältas ut i ett Stockholm som betraktades som en enda stor homogen vårdmarknad utan sociodemografiska skillnader mellan sina olika bostadsområden. Valfriheten inom psykiatrin kom att bli ett misslyckat projekt. Av den enkla

I syfte att illustrera de problemen som valfriheten kan leda till använder jag mig fortsättningsvis av Stockholms psykiatri, där jag arbetade som verksamhetschef under många år. Den långtidssjuka psykiatriska patienten är den som socialt och ekonomiskt mest missgynnas av samhällsutvecklingen. Sättet som dessa sämst ställda medborgare behandlas på och bemöts med, säger väldigt mycket om det samhälleliga systemet som de ingår i. I mitten av 1990-talet bestod psykiatrin i Stockholm av olika organisationer. Var och en av dessa organisationer ansvarade för att ge psykiatrisk vård, hjälp och stöd i ett geografiskt avgränsat område motsvarande ett visst antal av Stockholms stadsdelsnämnder. Ekonomiska resurser fördelades till dessa organisationer utifrån ett s.k. behovsbaserad index som byggde på de demografiska, socioekonomiska förhållandena och vårdkonsumtionen i respektive organisations geografiska ansvarsområde. Meningen var att i hela Stockholm kunna erbjuda en jämlik psykiatrisk vård åt alla, oberoende av var i staden man bodde. Varje organisation ansågs ha fått resurser för att kunna fullgöra det psykiatriska uppdraget gentemot de invånare som bodde i respektive områden. Detta var den hoppfulla intentionen med denna fördelningsmodell, men i praktiken tilldelades vissa organisationer mera och andra mindre pengar än vad de borde ha fått enligt behovsindex. Redan i mitten av 1990-talet infördes valfriheten i psykiatrin. Valfriheten innebar då att patienterna tilläts att kunna söka vård över hela Stockholm oberoende av var patienterna var bosatta. Detta hade inte varit

“I stället för att ställa uppföljningsbara kvalitetsk rav på offentlig sektor för att råda bot på identifierade brister bestämde sig politikerna för att använda konkurrens och valfrihet för att disciplinera systemet.” anledningen att samtliga av Stockholms psykiatriska verksamheter, även de som var förhållandevis rikare, redan inledningsvis saknade resurser nog för att fullgöra sitt eget områdesuppdrag till fullo. Majoriteten av organisationerna var motståndare till valfrihetens idé i praktiken. Tio år efter valfrihetens införande, år 2006, hade endast två procent av patienterna inom den allmänpsykiatriska vården bytt klinik. De som gynnas av valfriheten i psykiatrin är patienter som enbart behöver kortvariga behandlingsinsatser i öppenvård och inte är i behov av slutenvård. Den allvarligt sjuke patienten, som har nog med sin problematiska livssituation, väljer inte en vårdgivare utanför den närbelägna psykiatrin. Dessa patienter har svårt nog att ta sig till den egna lokala organisationen. De är dessutom beroende av relationen mellan psykiatrin och den lokala kommunen eller stadsdelsnämnden, vilka tillsammans arbetar för att stödja patienten i hemmiljön efter utskrivning. Det skulle bara försvåra samarbetet att få psykiatrisk vård i södra delen av staden och få stöd av kommunen i en annan stadsdel. Det är vid 2000-talets slut som valfriheten inom vården accelererar. När privatiseringen av psykiatriska verksamheter inleddes medförde den uppkomna konkurrenssituationen mellan offentlig och privat att man började fastställa lägre priser för besök på psykiatrins öppenvårdsmot-

tagningar och för vårddagar i psykiatrisk slutenvård. Detta innebar att alla organisationer, landstings- och privatdrivna verksamheter nu tvingades producera större vårdvolymer än förut för att få ekonomin att gå ihop. Detta främjar en jakt efter patienter och motsvarande ”pinnar” (utförda besök/ prestationer) - kvantitet blir den viktigaste faktorn för samtliga organisationer. Samtidigt fortsätter det att saknas uppföljningsbara kvalitetsindikatorer som belyser relationen mellan behandlingsinsats kontra nyttan för patienten; kvalitetsindikatorer som för den delen kunde ligga till grund för jämförelser mellan organisationer och vägleda patienten i valet av vårdgivare. Politikerna är dock förtjusta över kvantiteten och skryter med att ”vi har fått mer vård (prestationer) för mindre pengar”.

“Den allvarligt sjuke patienten, som har nog med sin problematiska livssituation, väljer inte en vårdgivare utanför den närbelägna psykiatrin. Dessa patienter har svårt nog att ta sig till den egna lokala organisationen.” III

När konsekvenserna av valfriheten inom psykiatrin diskuteras finns en del detaljer att beakta angående fördelningen av resurser som sker mellan olika patientgrupper med olika vårdtyngd. Under hela 1970-talet fram till 1990-talet var psykiatrin lika med psykossjukdomar - schizofreni, manodepressiva tillstånd, affektiva psykoser samt andra svåra former av lidande. Det handlade om tillstånd som var av så allvarlig art att patienterna behövde vistas under relativt långa tidsperioder och ofta under tvång, i psykiatrisk slutenvård. Denna sorts psykiatri kallades då för den ”tunga” psykiatrin och hade alltså att göra med de s.k. ”allvarliga” psykiatriska sjukdomarna. Ända fram till senare delen av 1980-talet ägnades psykiatrin till största delen åt dessa sjukdomar och bedrevs på de stora mentalsjukhusen. Under samma period började dock sjukdomsbegreppet gradvis att vidgas. Den psykodynamiska psykologin började träda fram som alternativ till en ensidig medicinsk och biologisk inriktning inom psykiatrin. Under hela 1970-talet fördes en hård ideologisk kamp mellan ”psykodynamiker” och de mera ”biologiskt inriktade” psykiatrikerna. Under påverkan av ”psykodynamikerna” började gränsen mellan normalitet och icke-normalitet att suddas ut och utöver psykiatriska sjukdomar började

psykiatrin att alltmer befatta sig med även psykiska problem - kriser av alla sorter, relations- och familjeproblem, etc. Mentalsjukhusen lades ner under mitten av 1980-talet och psykiatriska öppenvårdsmottagningar inrättades över hela landet i de flesta fall med en psykodynamisk inriktning. Personer med lindrigare former av lidande välkomnades att söka sig till dessa tillgängliga mottagningar. Psykiatrins dörr öppnades på så sätt även för den s.k. ”lätta” psykiatrin. Allt detta var både på gott och på ont. Å ena sidan blev den psykodynamiska psykologin ett redskap i humaniseringen av psykiatrins institutioner då terapeutiska relationerna mellan vårdtagaren och vårdgivaren uppvärderades. Detta i jämförelse med enbart bruk av psykofarmaka i kombination med olika typer av tvångsmetoder som lösning på psykiatriska patientens lidande. Å andra sidan har det åstadkommits en ökad psykiatrisering av allmänmänskliga existentiella problem då allt fler söker sig till psykiatrin med frågor som förut togs om hand inom religiösa sammanhang, familjoch vänskapskretsen, etc. Samhälleliga problem har psykologiserats och gjorts till individuella problem som måste behandlas. Antalet sökande med lindrigare former av lidande ökar markant, medan antalet

skäl framprioriterar de sökande som hör till den ”lätta” psykiatrins kategori. Medan de som har det svårt fortsätter att sakna goda behandlingsmiljöer, mindre avdelningar, lämplig personal, elementär social rättvisa och en integrationspolitik i ett svenskt samhälle värt namnet. Klassamhället skär rakt igenom och gör sig gällande även i samhällets mest undangömda och glömda vrå, den s.k. psykiatriska vården.

”tunga” mänskliga öden, de som behöver psykiatrisk slutenvård och i perioder under tvång, inte ökar alls i samma utsträckning. De här patienterna med svåra problem utgör ca 5 till 10% av psykiatrins patienter och de utnyttjar ca 50% av en psykiatrisk organisations resurskapacitet och främst i form av slutenvård. En slutenvård som trots kostnaderna består av stora, undermåliga miljöer bemannade med psykiatrins lägst avlönade. Alltså borde deras vård förhållandevis kosta mycket mera. För denna patientgrupp är valfriheten helt obrukbar. Själva hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning skriver i ett tjänsteutlåtande 2010: ”Förvaltningen bedömer att flertalet patienter med behov av kontinuerlig öppenvård samt perioder av sluten vård även fortsättningsvis kommer att välja vårdgivare i den närbelägna psykiatrin”. Mot denna bakgrund är det lätt att inse att de stora pengarna finns att göra i öppenvården genom ett onödigt ökat antal besök/prestationer. Ett förfaringssätt som inte enbart gynnar de personer som lider av lindrigare besvär och som förut sällan sökte sig till psykiatrin utan även gagnar organisationens ekonomiska intressen. Personer som är relativt sett autonoma, som kan söka vård frivilligt och samtidigt ta hand om sig själv och som inte är i behov av psykiatrisk slutenvård. Valfrihetens möjligheter och jakten på fler patientbesök ter sig i det ljuset som om det vore framtaget endast för personer med lindrigare besvär. Som om psykiatrins knappa ekonomiska resurser inte redan var ett nog stort problem, ställs nu alltså somliga individers fria val och självbestämmande högst upp på agendan på bekostnad av de allvarligare psykiskt (långtids-)sjuka. Eftersom risken finns att organisationerna av ekonomiska

Bought To Be Den sociala struktur vi lever i är i hög grad uppbyggd kring materialism. Vad vi äger och vad vi köper har kommit att bli en integrerad del av vår identitet. Kristian KIRK Deichmann undersöker om våra möjligheter till personlig utveckling är hindrade av den materiella dominansen eller om vi istället kan använda deN som ett medel för individuell utveckling och experimenterande? TEXT Kristian KIRK DEICHMANN BILD NEIME CHENON CEDERBLOM Översättning Fathia mohidin

Moving to a new city calls for introspection. It is a gift to have a fresh start and be able to reinvent yourself without your old surroundings locking you into a specific role: A freedom. Leaving for Berlin was exactly this for me. Moving away from Denmark, out of the nest one may call it, I had suddenly left my comfort zone where I knew exactly who I was and what to do. I was not in my familiar surroundings and had no point of reference to cling to. New situations and contexts called for new behavioral patterns, and so I felt in constant revolt with old behavior and habits from the moment I arrived and as I established my life in the new city. Not only did I feel my behavior getting tweaked as I went on living in Berlin, but peripheral things such as my style also got

Att flytta till en ny stad uppmanar till själviakttagelse. Det är en gåva att få en nystart och att kunna återuppfinna sig själv utan att dina gamla omgivningar begränsar dig till en viss roll: En frihet. Att åka till Berlin var just detta för mig. Genom att flytta från Danmark, ut ur boet, lämnade jag plötsligt min trygga sfär där jag visste exakt vem jag var och vad jag kunde göra. Jag befann mig inte längre i mina välbekanta miljöer och hade inte längre någon referenspunkt att hålla fast vid. Nya situationer och sammanhang påkallar nya beteendemönster och jag kände mig i ständig revolt mot mina gamla beteenden och vanor från ögonblicket då jag anlände och under tiden som jag etab lerade mitt liv i den nya staden. Inte nog med att jag kände att mitt beteende anpassades medan jag fortsatte

“New situations and contexts called for new behavioral patterns.”

an overhaul. My old appearance simply didn’t respond to my picture of myself living life in the city, so it had to go. A new apartment, wherein it was expected of me - expectations mostly coming from myself - to make a decent home: furniture, plants, accessories; objects. Objects would define my apartment, and my apartment would define me. There is a sense of confinement by putting it like this: The apartment would grow to be a part of me, an extension of my ego, my personality. It had a shapeable form, free to mold and whatever happened to the apartment or was said about it would have a corresponding effect on me. Any association that was directed at my home would be associations directed towards me. I would, after all, be the type of guy who lived in that kind of apartment. Whatever I chose to make of it. I do not seek to discuss whether the society we have chosen to build on a capitalist model is right for us – that is another discussion. Instead I want to inspect society with opportunism; what parts of society we can benefit from, and how we can benefit from them. I see myself as a consumer, especially in the situation described above. A consumer is a wide phenomenon. There are usually two caricatured opposites: On one side, the consumer as a victim, always being influenced by outer factors such as branding and media, and not being able to make a decision before it is made for him or her. On the other side, we have the consumer as in charge of whether a product is allowed to exist or not – one who can choose to buy and choose not to, manipulating with tendencies instead of being manipulated by them. In reality, the consumer is a mix of both. But I think that growing awareness of

leva i Berlin utan även yttre saker, så som min stil, genomgick en granskning. Mitt gamla utseende stämde inte längre överens med min självbild som bosatt i den här staden. Jag bodde i en ny lägenhet där det förväntades av mig, förväntningar som framförallt kom från mig själv, att bygga upp ett anständigt hem med möbler, växter, tillbehör, objekt. Objekten skulle definiera min lägenhet och min lägenhet skulle definiera mig. En beskriving som kan kännas något inskränkt: Lägenheten skulle växa till en del av mig, en förlängning av mitt ego, min personlighet. Den var formbar och vad som än hände med lägenheten eller sades om den skulle komma att ha en motsvarande effekt på mig. Varje association som riktades mot mitt hem var associationer riktade mot mig. Jag skulle ju trots allt vara den typen av kille som bodde i den typen av lägenhet, beroende på vad jag valde att göra med den. Jag vill inte diskutera huruvida det samhälle vi valt att bygga på en kapitalistisk modell är rätt för oss eller inte, det är en annan diskussion. Jag vill istället titta närmare på samhället genom en opportunistisk synvinkel och se vilka delar av samhället som vi kan dra nytta av, och hur vi kan dra nytta av dem. Jag ser mig själv som en konsument, särskilt i den situation som beskrivs ovan. En konsument är en bred företeelse och det finns vanligtvis två utmärkande motsatser: Å ena sidan konsumenten som ett offer,

the associations with brands and labels are pulling us towards the second example (the consumer who is in charge). The associations to objects create general specifications, labels, known as stereotypes: The type who wears that jacket, who listens to that music, who has that haircut. With these comes a specific set of rules and behaviors for each and when an item is tied to a stereotype, the item itself will also be associated with the behavior that matches. The broad acceptance of these labels strengthens their influence. We accept the associations with the label and are led to believe that they actually are to be found in ourselves. What we believe about ourselves

påverkad av yttre faktorer såsom branding och media. En som inte kan fatta ett beslut innan det är gjort åt honom eller henne. Å andra sidan konsumenten som ansvarig för om en produkt får existera eller inte. En som kan välja att köpa eller inte, en som manipulerar trender istället för att manipuleras av dem. I verkligheten är konsumenten en blandning av ovanstående exempel men jag tror att en växande medvetenhet om associationer till varumärken och etiketter drar oss mot det andra exemplet (konsumenten som ansvarig). Genom associationer till olika objekt skapar vi generella förteckningar och etiketter, så kallade stereotyper: den typen

“The item itself will be associated with the behavior that matches and we are led to believe that they are to be found in ourselves.”

som bär den jackan, som lyssnar på den musiken, som har den frisyren. Med dessa kommer det en särskild uppsättning regler och beteenden för varje typ, och när ett objekt är knutet till en stereotyp kommer objektet i sig också förknippas med det beteende som matchar. Den utpräglade acceptansen av dessa etiketter stärker deras inflytande. Vi accepterar associationer till etiketten och leds att tro att de faktiskt återfinns i oss själva. Vad vi tror är sanningen om oss själva kommer ofta att uttryckas genom beteenden och de kommer därmed att bli sanna. På så sätt har objekten en direkt inverkan på vår personlighet, de förändrar hur vi liksom andra ser på oss själva och därmed hur vi beter oss. Det här öppnar upp för introspektion genom konsumtion. Om vi är fullständigt medvetna om effekterna kan det finnas en plats för experimentering av vår identitet till vårt förfogande. Ett experimenterande som inte enbart är begränsat för de rikare skikten av samhället. Konsumtion är fortfarande konsumtion oavsett om du väljer att köpa en båt eller en smörgås. Vi kan välja att definiera oss genom saker som vi hittar på gatan, genom lånade saker. Men kommer vi sluta upp som ytliga? Kommer vi bli förblindade av vår fåfänga? Jag anser att dessa konsekvenser utgör ett hot mot personlig utveckling, då vi tenderar att lägga större vikt vid vad vi väljer att köpa och bära, medvetet eller omedvetet. För att utnyttja fördelarna med användningen av etiketterna och associationerna för att fritt definiera oss själva kräver det full medvetenhet om påverkan på vår smak, men om denna medvetenhet kan uppnås kan konsumtionen användas som ett komplement till, i stället för en ersättning för, att personligt uttrycka sig själv.

will often be expressed through behavior, and will come to be true. This way the objects have a direct influence on our personality, altering how we, as well as others, see ourselves and thereby how we behave. This opens up the possibility of introspection through consumption. If we are able to be completely aware of the effects, there will be a huge playground of identity at our disposal. This experimentation is not held for the richer layers of society. Consumption is still consumption whether you choose to buy a boat or a sandwich. We can choose to define us through things found on the street, through things borrowed. But will we not end up being shallow? Will we not grow blind in vainness? I do consider these consequences a threat to personal development, as we tend to put a bigger weight on what we choose to buy and wear, consciously or subconsciously. To gain the advantages of using the labels and associations to freely define ourselves requires full awareness of influences on taste, but if this awareness can be achieved, consumption can be used as a supplement to, instead of a substitute for, personal expression of oneself.

Friheten att slippa välja eller konsten att köpa ett par strumpbyxor De vardagliga besluten är betydligt fler än vi tänker oss. Genom filmens berättande visar Jenny Johansson på hur valfrihet inte alltid inger en känsla av frihet och HUR en medvetenhet kring alla val snarare kan framkalla ångest. TEXT JENNY JOHANSSON BILD ELINOR ENTELL

”Välj ett jobb. Välj en karriär. Välj en familj. Välj en jävligt stor tv, välj tvättmaskiner, bilar, cd-spelare, och elektriska konservburksöppnare. Väljgod hälsa, lågt kolesterol och tandvårdsförsäkring. Välj lån med fasta räntor. Välj ett första hus du har råd med. Välj dina vänner. Välj fritidskläder och matchande resväskor [...] Välj din framtid. Välj livet.” Detta är en fri översättning av monologen som inleder filmen Trainspotting (1996) i regi av Danny Boyle. Huvudpersonen i filmen, Mark Renton, spelad av Ewan McGregor, är en ung kille i Edinburgh som reflekterar över det brittiska ”Svenssonlivet”. I slutet av monologen konstateras att han har valt bort allt detta och i stället

valt ett - visserligen föga lyckligare, liv som heroinmissbrukare. Monologen skulle kunna ses som en sorts ironiskt försvarstal, men framför allt är den en kritisk kommentar till det ofta ytliga och enformiga ”äta sova dö”-liv som många västerlänningar i modern tid lever. Det skulle även kunna vara en betraktelse över alla de val som vi människor ställs inför i våra liv. Val som kräver mer eller mindre allvarliga överväganden, beslut av större eller mindre vikt. Likväl; vi är tvungna att välja och vi väljer hela tiden, av olika skäl, i olika situationer. Det är en del av konsumtionssamhället. Det är också en bieffekt av den fria viljan. ”Frihet är att slippa välja”, var det någon

nästan varje matvarubutik numera ett litet urval dam- och herrstrumpor samt strumpbyxor. Eller vänta, jag behöver egentligen inte förflytta mig någonstans för produkten finns ett knapptryck bort. På med datorn, öppna webbläsaren, surfa in på någon onlineshopping - klart. Nu får jag förstås vänta ett par dagar innan jag får mina nya strumpbyxor, men det är ju så bekvämt. Till slut kommer jag i alla fall iväg, till fots, eftersom jag kommit fram till att det måste vara det bästa alternativet. Både billigast, mest miljövänligt och dessutom får jag motion – en inte helt oviktig aspekt i sammanhanget. Jag vill gärna komma i strumpbyxorna när jag väl ska sätta dem på mig. Väl inne i butiken, inser jag ganska snart att valen och därmed kvalen inte stannar vid transportsätt och tillvägagångssätt. Nu är det nämligen dags att välja sort. Jag tittar misstroget på mängden av strumpbyxförpackningar och tänker: Vilka är bäst? Vilka har bäst kvalitet? Bäst passform? Vilken färg vill jag ha? Ska de vara släta eller mönstrade? Och priset, framför allt. Kan det verkligen vara så stor skillnad på ett par strumpbyxor för 30 kronor och ett par för 230 kronor? Det är trots allt samma material. Även om dessa val i sig inte är betungande, är det mycket tidsödande och innebär en hel del velande och funderande. De enklaste valen har helt plötsligt blivit komplicerade. Det är inte bara det mest direkta, kvaliteten på produkten, som avgör, det är också en mängd andra parametrar. Visst är det ett lyxproblem –

”Det är den friheten jag vill slippa; valfriheten.”

som sade en gång. Och jag håller med – inte i det politiska avseendet, utan i det kommersiella. Idag är vi fria att handla och därmed också fria, eller rättare sagt tvungna, att välja. Det är den friheten jag vill slippa; valfriheten. Det är dessa ständiga val vi måste göra som begränsar oss och i slutänden gör oss ofria. Låt mig ta ett exempel: Jag är en kvinna i 30-årsåldern som bor i en förort till Stockholm. Det händer att jag behöver köpa ett par strumpbyxor. För att köpa strumpbyxor behöver jag bege mig till en affär som säljer den typen av produkter. Redan här börjar jag välja, omedvetet eller medvetet. Jag överlägger noggrant med mig själv vart jag ska gå: till den internationellt framgångsrika modekedjan, till det stora varuhuset, eller till den lite mindre men exklusivare boutiquen? Var är strumpbyxorna billigast? Var är de snyggast? Vad går fortast? Jag kan sätta mig på bussen och åka till närmaste köpcentrum, eller bara gå till förortscentrumet som ligger betydligt närmare för där finns också en butik som säljer damunderkläder. Dessutom har

framför allt i den meningen att det är en fråga om lyx, inte behov. Strumpbyxor är inte en livsnödvändig produkt. Men varor som vi verkligen behöver, som mat till exempel? Det måste ju vara enklare. Jag återvänder till mitt förortscentrum och går in i matbutiken för att köpa ingredienser till en middag. Här upprepas den ångestfyllda processen. Det finns så många olika sorters pasta att välja bland: det är matbutikens eget märke och matbutikens eget lågprismärke, det lyxiga italienska märket och det inte fullt så lyxiga italienska märket, f ullkornspasta, vit fiberpasta, och ekologisk närproducerad pasta. Det finns fjärilsmakaroner, små makaroner, skruvmakaroner och så fortsätter det. Det känns absurt när jag tänker på att det bara är mjöl och vatten. Jag börjar känna mig som den stackars mannen i Hasse och Tage-sketchen Aftonbladet eller Expressen från 1966. Mannen, spelad av Gösta Ekman, ska köpa en kvälls tidning men han har inte tänkt på att det finns två: Aftonbladet och Expressen. Detta leder till en lång stunds jämförande mellan tidningarna, som slutar med att mannen ger upp och säger att han kanske ska köpa en kola i stället: – Vi har mintkola och lakritskola, säger butiksföreståndaren, nu ganska irriterat. Mannen är återigen tyst en lång stund, sedan säger han: – Hmmm... jaa du... vilken är segast? Vad är det då som styr våra val? I filmen La femme Nikita från 1990 (i regi av Luc

”Jag väljer ofta samma sak och samma köpställen om och om igen, helt enkelt för att det är lättast så. För att jag ska slippa tänka.”

Besson) susar den unga Nikita, spelad av Anne Parillaud, runt med en varuvagn inne på en stor matbutik. Hon är full av tillförsikt, det här är hennes första riktiga shoppingrunda sedan hon blev utsläppt ur fängelset - vilken frihetskänsla! Men energin övergår snart till apati. Här går människor obekymrat omkring och plockar varor från hyllan men Nikita har ingen aning om var hon ska börja. Gångarna med höga hyllor på båda sidor tycks bågna, överfulla av färgglada förpackningar. De tycks sträcka sig i all oändlighet. Plötsligt får Nikita syn på en ensam ung kvinna vid konserverna. Kvinnan tar en burk från hyllan, lägger ner den i vagnen och går vidare. Nikita kastar sig fram och rafsar ner ett tiotal likadana burkar i vagnen. Sedan följer hon efter kvinnan genom butiken och köper exakt samma varor som henne, naturligtvis utan att hon märker någonting. Scenen är komisk, men den har en allvarlig underton. Den är en konkret bild av Nikitas längtan efter att vara som alla

andra, att leva ett vanligt liv efter åren av missbruk och kriminalitet. Den vardagliga shoppingrundan i matbutiken blir en symbol för normalitet. Precis som Bessons Nikita väljer vi vissa saker för att passa in. Vi väljer efter våra ekonomiska förutsättningar, efter hur medvetna vi är om hälsa och miljö eller utefter vad som anses vara god smak inom vårt sociala fält. Valen kompliceras dessutom av hur mycket det finns att välja på. Undersökningar har visat att ju större utbudet är, desto större tveksamhet och beslutsångest hos den som väljer. Chansen att välja ”rätt” produkt av två är större än att välja rätt av åtta produkter. För många alternativ gör oss helt enkelt förvirrade. Utbudet har blivit enormt mycket större på kort tid, inom alla områden. Från mat och mode till utseende och livsstil. Det finns inte heller några säkra fakta att hålla sig till, ett högt pris är inte längre synonymt med kvalitet och inom mode finns det inte längre bara en stil som är rätt. Som medveten konsument idag bör vi också ha koll på varumärken som kan dölja oetiska värderingar. Med allt detta i bakhuvudet när vi står där i affären är det inte konstigt att själva väljandet framkallar svettningar och det ständiga tvivlet: jag kanske har valt fel? Det andra kanske var bättre? Friheten att välja är i stället mycket begränsad i Barry Levinsons film Rain Man från 1988. Dustin Hoffman spelar den autistiske Raymond Babbit som på grund av sin psykiska funktionsnedsättning är beroende av tydliga rutiner i sin vardag för att må bra. När hans yngre och till en början helt oförstående bror Charlie (Tom Cruise) tar med honom på en långresa från

Cincinnati till Los Angeles blir Raymonds rutiner och tvångsmässighet än viktigare för honom. Vid en punkt i berättelsen behöver Raymond nya underkläder. Charlie ger honom ett nytt par av sina egna men detta leder till att Raymond får ett utbrott och insisterar på att hans kalsonger måste vara boxershorts inhandlade på K-mart i Cincinnati: – Men det finns ju en massa ställen att handla underkläder på! skriker Charlie irriterat. – Vi behöver inte åka tillbaka hela vägen till Cincinnati för att köpa boxershorts! Trots Charlies försök att övertala Raymond slutar det med att Charlie snällt vänder tillbaka och Raymond får sin vilja igenom. Ett extremt exempel förstås, men jag är övertygad om att den här typen av tvångstankar inte är helt otänkbara även hos ickeautistiska människor. Den stackarsmannen i sketchen Aftonbladet eller Expressen bryter till slut ihop och säger: – Jag klarar inte det här. Jag är sjuk. Jag kan aldrig bestämma mig. Jag känner en djup förståelse för honom, hur han bara vill slippa alltihop; en intensiv längtan efter att lämna över valet till någon annan och slippa beslutsångesten. Faktum är att jag själv ofta väljer samma sak och samma köpställen om och om igen, helt enkelt för att det är lättast så. För att jag ska slippa tänka. Om det sedan beror på den allmänmänskliga viljan att sortera in saker, att skapa mönster som är förståeliga och logiska i en kaotisk värld, eller om det beror på min egen velighet och min oförmåga till beslut, det låter jag vara osagt.

Klára Grančičová I sin konst försöker konstnären Klara Grančičová manifestera sin fascination för språk. Hon är intresserad av språk som en form för beteende och vårt förhållande till det. TEXT & BILD Klára Grančičová

– Jag kombinerar text med bilder för att skapa teckningar: Teckningar antingen som märken på en yta eller på en plats. Ord är grundläggande i min arbetsprocess. De

har för det mesta fungerat som visuella element trots att jag valt dem med omsorg för att skapa korta uttalanden som speglar mina tankar och observationer.

mastering where we focus our attention and how we focus it is the key to our freedom

The Story Of An Hour Kate Chopin är en Amerikansk författarinna som skrev många noveller och några romaner, varav “Uppvaknandet” (The Awakening) är hennes mest kända verk. Hon ses som en tidig feminist och skildrade ofta kvinnliga öden i relation till frihet UNDER slutet av 1800-talet. TEXT KATE CHOPIN BILD MINNA SALO

ÖVERSÄT TNING Isabel Bjölstad NordQVIST

Knowing that Mrs. Mallard was afflicted with a heart trouble, great care was taken to break to her as gently as possible the news of her husband’s death. It was her sister Josephine who told her, in broken sentences, veiled hints that revealed in half concealing. Her husband’s friend Richards was there, too, near her. It was he who had been in the newspaper office when intelligence of the railroad disaster was received, with Brently Mallard’s name leading the list of “killed.” He had only taken the time to assure himself of its truth by a second telegram, and had hastened to forestall any less careful, less tender friend in bearing the sad message. She did not hear the story as many women have heard the same, with a paralyzed inability to accept its significance. She wept at once, with sudden, wild abandonment, in her sister’s arms. When the storm of grief had spent itself she went away to her room alone. She would have no one follow her.

I Medvetna om att Mrs. Mallard led av ett hjärtproblem, var det med stor omtanke som man underrättade henne, så varsamt som möjligt, om hennes mans död. Det var hennes syster Josephine som berättade det för henne, med uppbrutna meningar, skylda ledtrådar som avslöjade halvt döljdande. Hennes mans vän Richards var där också, nära henne. Det var han som hade varit på tidningsredaktionen när informationen om tågkatastrofen nådde fram, med Brently Mallards namn högst upp på listan över “döda”. Han hade bara tagit sig tid att försäkra sig om sanningen genom ett enda telegram och hade skyndat sig att hinna föregå att någon mindre försiktig, mindre finkänslig vän framförde nyheten. Hon hörde inte berättelsen så som många kvinnor har hört den samma, med en paralyserad oförmåga att acceptera dess betydelse. Hon grät omdelbart, med en plötslig vild övergivenhet, i hennes systers armar. När bedrövelsens storm hade förbrukat sig själv gick hon iväg till sitt rum ensam. Hon ville inte ha någon som följde med henne.

“When she abandoned herself a little whispered word escaped her slightly parted lips. She said it over and over under her breath: ‘Free, free, free’!”

There stood, facing the open window, a comfortable, roomy armchair. Into this she sank, pressed down by a physical exhaustion that haunted her body and seemed to reach into her soul. She could see in the open square before her house the tops of trees that were all aquiver with the new spring of life. The delicious breath of rain was in the air. In the street below a peddler was crying his wares. The notes of a distant song which some one was singing reached her faintly, and countless sparrows were twittering in the eaves.

Där stod, med utsikt mot fönstret, en bekväm, rymlig fåtölj. Hon sjönk ned i den, nedpressad av en fysisk utmattning som jagade hennes kropp och verkade nå ända in i hennes själ. Hon kunde på det öppna torget framför hennes hus se trädtopparna darrande vibrera av vårens framströmmande liv. En väldoft av regn låg i luften. På gatan nedanför stod en försäljare och krängde högljutt sina varor. Tonerna från en avlägsen sång nådde henne svagt och otaliga sparvar kvittrade i taksprången.

There were patches of blue sky showing here and there through the clouds that had met and piled one above the other in the west facing her window. She sat with her head thrown back upon the cushion of the chair, quite motionless, except when a sob came up into her throat and shook her, as a child who has cried itself to sleep continues to sob in its dreams. She was young, with a fair, calm face, whose lines bespoke repression and even a certain strength. But now there was a dull stare in her eyes, whose gaze was fixed away off yonder on one of those patches of blue sky. It was not a glance of reflection, but rather indicated a suspension of intelligent thought. There was something coming to her and she was waiting for it, fearfully. What was it? She did not know; it was too subtle and elusive to name. But she felt it, creeping out of the sky, reaching toward her through the sounds, the scents, the color that filled the air. Now her bosom rose and fell tumultuously. She was beginning to recognize this thing that was approaching to possess her, and she was striving to beat it back with her will — as powerless as her two white slender hands would have been. When she abandoned herself a little whispered word escaped her slightly parted lips.

II Fläckar av blå himmel syntes här och där genom molnen som hade mötts och lagt sig på hög ovanpå varandra i väst vänt mot hennes fönster. Hon satt med sitt huvud bakåtlutat på fåtöljens kudde, utan rörelser, förutom när en snyfting kom ned i hennes hals och skakade om henne, liksom ett barn som gråtit sig själv till sömns fortsätter att snyfta i sina drömmar. Hon var ung och hade ett ljust, lugnt ansikte vars linjer vittnade om hämningar och även en viss styrka. Men nu stirrade hon slött, blicken var fixerad i fjärran på en av dessa fläckar av himmel. Det var inte en reflekterande blick, snarare tydde den på att de intelligenta tankarna var som bortkopplade. Det var något som var på väg att hända henne och hon väntade på det med rädsla. Vad var det? Hon visste inte; det var för vagt och svårfångat att sätta ord på. Men hon kände hur det krypande kom smygande ner från himlen, sträckte sig emot henne genom ljuden, dofterna, färgen som fyllde luften. Hennes barm reste sig och sjönk häftigt. Hon började känna igen detta som närmade sig, för att ta henne i sitt grepp och hon kämpade för att slå tillbaka det med sin vilja – lika maktlös som hennes två vita finlemmade händer skulle ha varit När hon gav med sig slank ett viskande

She said it over and over under her breath: “Free, free, free!” The vacant stare and the look of terror that had followed it went from her eyes. They stayed keen and bright. Her pulses beat fast, and the coursing blood warmed and relaxed every inch of her body. She did not stop to ask if it were not a monstrous joy that held her. A clear and exalted perception enabled her to dismiss the suggestion as trivial. She knew that she would weep again when she saw the kind, tender hands folded in death; the face that had never looked save with love upon her, fixed and gray and dead. But she saw beyond that bitter moment a long procession of years to come that would belong to her absolutely. And she opened and spread her arms out to them in welcome. There would be no one to live for during those coming years; she would live for herself. There would be no powerful will bending her in that blind persistence with which men and women believe they have a right to impose a private will upon a fellow creature. A kind intention

ord genom hennes lätt öppnade läppar. Hon sa det igen och igen nästan ljudlöst: “Fri, fri, fri!” Den tomt stirrande blicken och skräcken i hennes ögon som därefter hade följt, försvann. Hennes blick blev entusiastisk och klar. Hennes puls slog snabbt, och det strömmande blodet värmde och mjukade upp varje centimeter av hennes kropp. Hon stannade inte upp för att fråga sig själv om det inte var en monstruös glädje som intagit henne. Hon blev tydligt och upprymt varse om att hon kunde avfärda tanken som trivial. Hon visste att hon skulle komma att gråta igen när hon såg de vänliga, varsamma händerna knäppta i dödens vila; ansiktet som aldrig hade sett på henne utan kärlek, nu stelnat och grått och dött. Men hon kunde bortom den bittra stunden se ett långt följe av år som skulle komma att tillhöra henne helt och fullt. Och hon öppnade och sträckte välkomnande ut sina armar mot dem. Det skulle inte finnas någon att leva för under dessa kommande år; hon skulle leva för sin egen skull. Det skulle inte finnas

“Spring days, and summer days, and all sorts of days that would be her own. She breathed a quick prayer that life might be long.”

någon stark vilja som, med den blinda uthållighet som män och kvinnor tror att de har rätten att utöva sin egen vilja gentemot sin medmänniska, skulle kröka henne.En vänlig avsikt eller ett elakt uppsåt fick inte beteendet att vara mindre brottsligt så som hon såg på det under denna korta stund av upplysthet. Och ändå hade hon älskat honom ibland. Ofta hade hon inte det. Vad spelade det för roll! Vad kunde kärlek, detta olösta mysterium, räknas som i jämförelse med detta innehavande av självhävdelse som hon plötsligt erkände som den starkaste impulsen av hennes jag. “Fri! Kroppsligen och själsligen fri!” fortsatte hon att viska. Josephine knäböjde framför den stängda dörren, med sina läppar mot nyckelhålet bad hon att få komma in. “Louise, öppna dörren! Jag ber dig; öppna dörren – du kommer att göra dig själv sjuk. Vad gör du, Louise? För guds skull, öppna dörren.” “Gå härifrån. Jag skadar inte mig själv.” Nej, hon drack livets elixir genom det öppna fönstret. Hennes fantasier var i rusande upplopp över dessa dagar framför henne. Vårdagar, och sommardagar, och alla sorters dagar skulle bli hennes. Hon andades ut en snabb bön om att livet kanske skulle bli långt. Det

or a cruel intention made the act seem no less a crime as she looked upon it in that brief moment of illumination. And yet she had loved him—sometimes. Often she had not. What did it matter! What could love, the unsolved mystery, count for in face of this possession of self-assertion which she suddenly recognized as the strongest impulse of her being. “Free! Body and soul free!” she kept whispering. Josephine was kneeling before the closed door with her lips to the key-hole, imploring for admission. “Louise, open the door! I beg; open the door—you will make yourself ill. What are you doing, Louise? For heaven’s sake open the door.” “Go away. I am not making myself ill.” No; she was drinking in a very elixir of life through that open window. Her fancy was running riot along those days ahead of her. Spring days, and summer days, and all sorts of days that would be her own. She breathed a quick prayer that life might be long. It was only yesterday she had thought with a shudder that life might be long. She arose at length and opened the door to her sister’s importunities. There was a feverish triumph in her eyes, and she carried herself unwittingly like a goddess of Victory. She clasped her sister’s waist, and

together they descended the stairs. Richards stood waiting for them at the bottom. Some one was opening the front door with a latchkey. It was Brently Mallard who entered, a little travel-strained, composedly carrying his grip-sack and umbrella. He had been far from the scene of the accident, and did not even know there had been one. He stood amazed at Josephine’s piercing cry; at Richards’ quick motion to screen him from the view of his wife. But Richards was too late. When the doctors came they said she had died of heart disease—of joy that kills.

var bara ett par dagar sedan hon darrande hade tänkt på att livet kanske skulle bli långt. Hon reste sig upp och öppnade dörren för hennes systers enträgenhet. Det fanns en febrig triumf i hennes ögon och hon rörde sig, oavsiktligt, som en Segerns gudinna. Hon lade armen om sin systers midja och tillsammans gick de ner för trappan. Richardsstod och väntade på dem nedanför. Någon öppnade ytterdörren med en dörrnyckel. Det var Brently Mallard som steg in, ansträngd av resan, samlat bärande på sin kappsäck och paraply. Han hade varit långt ifrån platsen för olyckan, och visste inte ens om att den hade ägt rum. Han stod häpen inför Jospehines genomträngande skrik; inför Richards snabba rörelse att hindra hans fru från att se honom. Men Richards var för långsam. När läkaren kom sa de att hon hade dött av hjärtfel – av glädje som dödar.

Frihet till, frihet från Yasmina backström bestämmer sig för att ta reda på vad begreppet frihet egentligen betyder. det visar sig att svaren är väldigt olika beroende på vem - och var, hon frågar. TEXT YASMINA BACKSTRÖM BILD Rebecka tollens

Frihet är ett jäkligt knepigt ord. Jag tror inte att jag är den enda som fumlar med manschettknappen när jag ska beskriva ordets innebörd. För vissa är frihet demokrati, för andra är frihet anarki. För vissa är frihet att få ha ett jobb, för andra är frihet att slippa jobbet och så fortsätter det. Jag

tycker mig hela tiden stöta på nya kontradiktioner som ordet slits emellan. Trots den kollektiva förvirringen kring ordets innebörd är frihet onekligen det i särklass mest populära ordet när det kommer till etiska, politiska eller allmänt “viktiga” konversationer. Vi tycker om ordet frihet så mycket

att vi lägger till det till vilket ord som helst; uttrycksfrihet, krympfrihet, läxfrihet, skattefrihet, skuldfrihet, felfrihet, tvångsfrihet, trosfrihet... Vi inte bara använder ordet till allt möjligt utan att veta vad det betyder, vi fullkomligt ÄLSKAR att resa statyer och bygga monument i ordets ära. Min panna har skrynklats i djupa veck i jakten på innebörden av ordet frihet, men jag får till sist göra som med allt annat jag inte förstår – fråga någon som förstår. I detta fall fick det vara den dammiga historieboken. För en hel massa år sedan fick Amerikas förenta stater i present av republiken Frankrike det som har kommit att bli en av de mest omkacklade symbolerna för

”Trots den kollektiva förvirringen kring ordets innebörd är frihet onekligen det mest populära ordet när det kommer till etiska, politiska eller allmänt “viktiga” konversationer.” frihet – Frihetsgudinnan. Statyn skulle inge en känsla av framåtskridande frihet och styrka som rimmade bra ihop med USAs planer för framtiden. Presenten togs emot med ett stort leende och var så respekterad att den inte bara kunde slaffsas upp på vilket vanligt torg som helst, nej frihetens staty gavs en hel ö för att verkligen visa att ”hörni, det här är frihet”. På den tiden fanns det inget friare än att vara i USA, alla skulle vara så fria att det inte var klokt. Historien berättar här för oss att frihet är ett privilegium att vara stolt över. De lyckostarna som fått komma till USA på den tiden hade lämnat skördetröskan efter sig och hade nu friheten i sina händer att kunna åstadkomma vad de drömde om. I jakt på ett bättre svar än att frihet betyder privilegium tog jag och besökte denna turkosa ”gudinna” i somras. Jag hyrde mig en audioguide med klistermärket ”enjoy your freedom” och ställde mig vid hennes fötter och hoppades mer eller mindre på att hon skulle sätta sig ner med mig och ge mig svar över en kaffe. Telepati med en 130 år gammal plåtstaty är alltid mindre framgångsrikt än vad man hoppats på så jag vände mig till de mer levande gestalterna runt omkring mig och fick följande intellektuella svar: ”Frihet är ju när man får göra precis vad fan man vill.” ”Frihet är att ha råd att göra det man drömmer om.”

”Frihet är att inte behöva betala så mycket skatt.” Lätt splittrad och aningen förundrad över diverse märkliga svar undrade jag där jag stod på den friaste platsen i världen om det verkligen var det som fransmännen hade i åtanke när de gav USA statyn, att man i USA ”skulle få göra vad fan man ville.” Någonting i ordets översättning har troligtvis tappats på vägen mellan statyns erigering och idag. Utan att riktigt ha fått svar på min fråga åkte jag tillbaka till Frankike där jag bor just nu som utlandssvensk. Som alltid får fransmännen mig att le över deras entusiasm i sådana här diskussioner. Det är roligt hur varje facett av deras kultur och sätt att tänka smittar av sig på allt de säger. Här fick jag istället följande svar: ”Frihet är att inte vara förtryckt av staten, att inte vara en marionett-

“I USA verkar frihet innebära att ha tillgång till något, att få möjligheter och framför allt pengar till att nå sina ambitionsfyllda mål. I Frankrike är frihet att slå sig loss ifrån någonting.” docka som gör allt någon annan säger.” ”Frihet är frånvaron från alla typer av tvång, även jobb.” ”Frihet är att inte vara underordnad och begränsad.” Jag skrattade åt samlade svar från mina nykläckta universitetsstudenter till klasskompisar som, inte helt oväntat, hade helt motsatta svar än de jag fick i USA. I USA verkar frihet innebära att ha tillgång till något, att få möjligheter och framförallt pengar till att nå sina ambitionsfyllda mål. I Frankrike är frihet att slå sig loss ifrån någonting och att få leva utan andra människors begränsningar. Inte konstigt att vi inte vet vad ordet frihet betyder om det i ett land betyder att vara fri till någonting och i ett annat att vara fri från någonting. Svaret på min fråga är nog inte så svårt. Det finns helt enkelt inte något rätt svar och universell beskrivning av ordet frihet. Trist kan man tycka, men det är det inte, vi människor är filosofiska filurer och tycker om att överanalysera saker, en helmysig kvalité. Ibland gör vi dock bäst i att ta av oss besservisserkoftan och se saker för vad de egentligen är – simpla. Jag insåg under min smygenkät att begreppet frihet inte är mer än en

form utan innehåll, lika ihålig som frihetsgudinnans skelett. Fylls inte formen med innehåll gapar ordet frihet tomt på innehåll. Vissa har möjligheten att fylla formen med sitt eget innehåll och sedan leva efter vad de själva anser vara frihet, andra får den inte alls. Med andra ord är moralkakan i detta sammanhang, och här håller jag med vår lille kompis i USA, att har man blivit tillräckligt lyckligt lottad att ha frihet kan man fylla den med precis ”vad fan man vill”, så länge det är ens eget innehåll och ingen annans. Svårare än så är det inte. Hur du ser på frihet ska reflektera din personlighet och vad du själv tycker skapar frihet, det ska inte vara någon färdigfabricerad devis som snappats upp någonstans. Det skulle lätt kunna bli fel om till exempel en högt uppsatt bankman som rör sig i de förnämaste av kretsar skulle hälla ur sig att frihet betyder att slå sig bort från kapitalisternas förtryck efter att han läst det på en politisk poster på stan. Det är därför det är så viktigt att, utan att komplicera det för sig, tänka över vad som är frihet för en själv och inte låta andras tidigare formuleringar röra till det för en. Eftersom frihet nu är så viktigt för oss att vi dagligen påminns om det måste vi komma på en vettig förklaring av ordets innebörd - och den är i allra högsta grad subjektiv och personlig. Jag är glad att jag pillade av klistermärket på audioguiden från min resa till USA med orden enjoy your freedom, för nu sitter det klistrat på väggen hemma med ordet ”your” understruket med svart tuschpenna.

Fanny & Elias ang. Morgan Freeman FANNY OCH ELIAS ÄR INTE BARA ETT GRYMT PAR - DE ÄR OCKSÅ SKÖNASTE PODCASTDUON JUST NU. Genom etiketten Elias och Fanny ang. tv får vi hänga i deras TV-soffa, snacka film, serier och träffa inbjudna gäster. För kontents frihetsnummer har de gjort ett specialinslag om SKÅDESPELAREN Morgan Freeman och filmen Nyckeln till frihet, (orginaltitel: The Shawshank Redemption ) från 1994. Lyssna genom att klicka på länken! FANNY OCH ELIAS ANG. MORGAN FREEMAN LJUD FANNY LINDGREN AGAZZI & ELIAS BJÖRKMAN BILD FANNY LINDGREN AGAZZI

“Um iumquam essi officiis ea voluptam dolorep tas aut ex esequas excernatur?”

JOEY ABRAIT JOEY ABRAIT föddes i VILNIUS och tog del av sovjet unionens fall. Som tonåring kämpade hon för ett självständigt litauen och flyttade till moskva för att ta bilder av ett annat land i stor förändring. Fotografiet har tagit Joey Abrait över hela världen. HÄR HAR hon fångat sina olika resor i frihetens tecken i en text som avslutas i den arabiska våren, med bilder från Kairo 2011. TEXT & BILD Joey Abrait

Vilnius, 1992 Det är förbjudet. Ljudet av detta ord. Jag har fått berättat för mig historier från förr, om de stora svunna dagarna. De äldre brukade sucka, i tystnad återvändande till minnet av förlusten. Vi, de små, brukade försöka föreställa oss det som var förlorat. Vi inspirerades av nattens berättelser, vi bröt mot reglerna och skrev förbjudna ord på baksidan av skolans böcker, på trottoarerna och på hissväggarna. Våra tonårskyssar fylldes med längtan efter frihet. Nu har jag fått nog. 17 år av förtryck, utan val och utan förhoppningar. Det är bara berättelserna från förr som fyller den tomma luckan djupt inom mig där frihetskänslan borde funnits. Jag sparkar damm med min sko. Det är bara början av sommaren – ingen mer skola, inga flera måsten. Jag har fått nog, jag har gjort allt jag kunnat för det här gudsförgätna landet, och nu lämnar jag det bakom mig. Nu är det min tur. Nu är det min tur att röra vid frihet.

MOSKVA , 1995 - Billig taxi, ropar föraren och skramlar med sin nyckelring för att väcka min uppmärksamhet. -Billig taxi till centrum för tio dollar! Han har förlorat sitt jobb på en fabrik när den stängdes, allt han hade kvar var hans gamla Moskvitch-bil. Han tillbringar sina dagar med att erbjuda skjuts till förbipasserande runt om i staden. Moskva är stort, kallt och ovänligt. Alla tänker bara på sig själv, vänder ryggen till och glömmer medkänslan. Smaken av frihet nådde Moskva. Dollar is king – svåra att få tag på men fortfarande så lovande. De som har de gröna sedlarna kan känna sig fria. Jag tjänar mina första pengar. Alla är gröna, det är så värdefullt. De ska gå till mina framtida resor och en liten del av hyran. När jag går genom staden tittar jag på de nya skyltarna som täcker gatorna. Annonser för Coca Cola, för nya löften och valutaväxling. Jag vandrar omkring, växlar min veckolön på ställen med de bästa växelpriserna - ett hål i väggen där det jobbar

en bulldogsliknande man. En dag blir jag hungrig efter mer för mina hårt intjänade 200 dollar, och tar risken i att växla direkt med den svarta marknaden. Mina 200 dollar kontrolleras, rullas in ett rör men plötsligt blir det kaos, larmet ljuder från en polisbil. Mannen framför mig trycker de ihoprullade pengarna i min hand och springer snabbt därifrån. Mitt hjärta bultar och jag springer i en annan riktning. Jag stannar senare för att rulla ut pengarna. Där ligger är två dollar, inte mina 200, gröna och svettiga i min handflata. Friheten sprider en bitter smak i min mun.

vilja besöka - och träffa tjejer från. Han är fri och samtidigt fast här genom brist på pengar och dokument. Han kommer aldrig att återvända hem av rädslan för vad som väntar honom och han kommer förmodligen aldrig att bli medborgare här med alla rättigheter. Det enda sättet är att hitta en svensk tjej: - Har du en pojkvän, undrar han på sitt försiktiga sätt. Jag är en trevlig person och bra på matlagning. Curryns dofter dröjer sig kvar i köket och löksåsen är tjock vid det här laget. Shamal tar ett djupt bloss på sin cigarett utanför lägenheten. Jag tittar på honom genom fönstret. Han ser friheten glida förbi.

Stockholm, 2009

Vilnius, 20 år senare Hon gör en lista med förnödenheter inför jordens undergång. Åtminstone som vi känner till den. En lista över saker att ha om det blir dåliga tider igen. Hon suger på en klubba och skriver på sin lista på datorn. Hon berättar för mig var man ska gräva hål för att gömma och bevara saker. Som om hon har gjort det många gånger förr. Som om hon har det i blodet, sparat för sämre tider. - Är det ett pris du betalar för frihet, frågarjag. Hon förstår inte så jag förklarar hur hennes omedvetna alltid verkar vara berett. På att kämpa och aldrig ge upp, som om det var samma sak att leva och att vara fri. - Vad är frihet för dig, frågar jag. Hon tänker, lutar sig framåt och ser stint i mina ögon och säger: - Frihet är som mat, du biter tag i den med tänderna, den är nödvändig för din överlevnad. Och du vill aldrig någonsin släppa den.

Shamal lagar fisk till middag. Jag hjälper honom genom att hacka sex gula lökar och steker dem i pannan. Jag gråter, jag har influensa och feber, men lukten av stekt lök hjälper, de är som medicin. Officiellt är jag ensam i detta kök med en liten radio, plastblommor, sex stolar och en karta över EU på köksbordet. Shamal har de senaste sju åren varit på gömd och på flykt, han är illegalinvandrare. Och nu är han här, en av de bästa platserna att bo på när det gäller livskvalitet och jämställdhet. Detta är ett liv i överflöd. Allt Shamal äger är två påsar fyllda med varma kläder. En madrass på golvet och en gammal dator. Två par skor. Hans dagar är korta, nätterna är långa då han arbetar som städare; han torkar smuts på ålderdomshem, rengör gym och tömmer papperskorgar på kontor. Den enda måltid han äter är lunch. Lutad över EU-kartan tuggar han långsamtoch pekar på städerna han skulle

Cloud passing over cairo, 2011

Cloud passing over cairo , 2011

K airo, 2011 Första gången vi träffas är i ankomsthallen. En egyptisk kompositör med ett känt namn. Han är fortfarande upprymd, en ung man som för första gången deltar i demonstrationer. Rädd, så rädd för det okända, för polisen, och att vara borta från säkerheten i sin familj och i den egna lägenheten. I ett kök över en kopp te, omgiven av resterna från den föregående nattens fest, berättar han om smaken från den första klunken av frihet. Hur det blandas med lukten av skräck, adrenalin och tårgas. Känslan av att vara en del av nationen, att vara en liten del av något stort. Han ler. Nästa gång jag återvänder är det valdag och redan kväll. Han plockar upp mig efter att ha stått fem timmar i kö till vallokalen. Jag ser att hans bröst är fyllt med stolthet. När natten faller tar vi en tur runt staden och rekonstruerar stegen till frihet. När han sakta kör genom gatukorsningar kan han fortfarande se framför sig polisens barrikader, svettiga ansikten på likasinnade demonstranter och känslan av törst – då var alla butiker stängda och demonstranterna hade varit ute i solen i flera timmar. Modet som växte medan de attackerades från olika håll av militär och polis. Modet att stå för sina ideal, att fortsätta kämpa, tron på att nå målet: torget. Och sedan; friheten. Han har aldrig varit utomlands och aldrig sett snö. - Frihet är att kunna andas med lätthet, och veta att det inte är det sista andetaget, påpekar han och rullar långsamt sin cigarett. Jag känner igen denna hunger efter nytt och mer.

Cloud passing over cairo, 2011

Frihetens sociala bojor -en betraktelse över en tid och en plats Åttiotalets generation har upplevt en verklighet utan mobiltelefoner och sociala medier men är nu ofrånkomligt uppkopplade. Sandra Oliveira e Costa reflekterar över KÄNSLAN AV OFRIHET som kommer genom ÖVERDRIVEN TILLGÄNGLIGHET och ett obegränsat antal AV aktiviteter och beslut. TEXT SANDRA OLIVEIRA E COSTA BILD HARALD THAFVELIN

mobiltelefon ringde stup i kvarten och det var fanimej nästan omöjligt att umgås. Mobil var för nytt för att jag skulle känna den sociala pressen (”varför ringer hennes, men inte min?”). Istället blev jag irriterad över att det knappt gick att föra ett samtal. Jag ville vara exklusiv. Hänga med mina kompisar och känna att de lyssnade på mig, inte på någon annan som inte ens var där. Vem irriterar sig nuförtiden om någon skickar ett sms medan en umgås? Eller Facebook? Detta samtalsämne som alla måste vara trötta på. Men det är viktigt att prata om. Inte i relation till hur mycket pengar Suckerman eller vad han heter tjänar, eller i relation till vilken global framgångssaga det är. Låt mig återgå till Stockholm, till mig och mina vänner i övre 20-årsåldern. Hur blir våra sociala krav på oss själva påverkade av Facebook? Och av det enorma informationsflöde i övrigt som träffar oss med idiotsäkerhet hur en än försöker undvika det (och undviker en det för mycket så är ju bara det ett stressmoment).

“Emellanåt undrar jag hur många sociala kontakter det går att underhålla.” Det är nåt som går, tänker jag ibland, men jag vet inte om det stämmer. Vi är så många som hänger i luften, som inte hittar vår plats, som inte vet om vi är ensamma eller omgivna av alldeles för många på en och samma gång. Som framförallt försöker navigera mellan så sjukligt många alternativ. Vad ska en göra? Och med vem? Visst är det givetvis ett lyxproblem förunnat få i världen, möjligheten att välja i varenda vaken sekund av sitt liv. Men låt mig hålla mig till Stockholmskontexten för att försöka greppa tiden och rummet just här. Är det staden? Den stora staden. Där så mycket händer och så många människor och aktiviteter konkurrerar om ens uppmärksamhet. Jag tänker på hur många människor och sociala kontakter en exponeras för dagligen. Så många sociala kontakter som ska underhållas. Emellanåt undrar jag hur många sociala kontakter det går att underhålla. Med kvalitet alltså. Eller är det kanske mobiltelefonen? Jag minns när jag var ungefär 14 år och de flesta redan hade en. Min bästa kompis

“Så mycket jag borde göra, så många seminarier jag borde gå på, fester jag borde dansa på – och ännu mer som jag redan missat.”

Jag inaktiverade min Facebookprofil under något år. Det var precis i början av Facebookhysterin och jag hade blivit helt förskräckt över hur fantastiskt lyckliga alla andra människor var hela tiden, hur många bilder som det logs på och hur många fester som verkade dundra på 24 timmar om dygnet 365 dagar om året. Först var det nytt och rätt kul att kolla på folks bilder, tills jag kände hur jag blev alldeles stressad av det. Var mitt liv tillräckligt tokroligt, tillräckligt mycket fest, tillräckligt många hundra vänner och tillräckligt leende glatt och snyggt? Det blev för påfrestande. Tog upp det igen efter något år men jag kollar inte andras bilder numera. I princip aldrig. Varför göra det? Kollar knappt vilka event jag blir bjuden på heller eller på folks statusuppdateringar för den delen. Jag blir fortfarande för stressad. Känner att det är så mycket jag inte har koll på. Så mycket jag borde göra, så många seminarier jag borde gå på, aktioner jag borde delta i, utställningar jag borde se, fester jag borde dansa på – och ännu mer som jag redan missat. Varje kväll händer det minst fem intressanta saker. Hur ska en veta att en disponerar sin tid rätt? Möjligheterna är otaliga. Besluten likaså.

Det enda jag minns från när vi studerade Jean-Paul Sartres existentialism på gymnasiet var att den förklarade att varje beslut en människa tar är befattat med ångest. För en måste välja bort. Och det är jobbigt. Kan beskrivas lite poetiskt som människans förbannelse. Jag minns att jag förstod det där för att jag kunde identifiera mig med det. Och tio år senare minns jag det fortfarande glasklart. När min mamma var liten bestämde folk att de skulle träffas och så gjorde de det. Ingen ringde en halvtimme innan och ändrade planer. Bestämt var bestämt och

utbud. Det fanns inte så många fik och de var inte öppna så länge. Informationsflödet var begränsat till dagstidningar och affischer på stan. Det fanns mycket mindre information och mycket mindre val. E x i stent ia l i smen s insikt att beslut är jobbiga för människan gäller än. 2012 års frihet att kunna nå och nås när som helst på så många olika sätt och därtill den aldrig sinande tillgängligheten på information innebär att en utsätts för enormt många valmöjligheter. Ibland undrar jag vad det innebär för alla de Stockholmsgenerationer som växer rakt in i den hyperkommunikativa världen. Som aldrig har vetat något annat. Som inte kan jämföra med hur det var innan en såg rakt in i folks exponerade lycka och höga status. Hur svårt blir det för dem att välja bort? Eller föds de med förmågan att inte bli lika påverkade? Frihetens sociala bojor är emellanåt så tunga att jag inte är till freds med vad jag än gör. Oavsett hur mycket jag dagen före längtade efter att göra just det. För jag vet att jag lika gärna skulle kunna göra något annat. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Det tycks vara något som går. Eller så är det tiden. Stockholm 2012 – platsen då friheten slog bojor på sig själv.

det fanns knappt möjlighet att ändra på någonting. Min mamma kunde räkna med att saker och ting blev som det var sagt. Ringde hon någon och personen inte var hemma så fick hon leva med det. Kanske var det ibland saker och ting som krockade på samma datum, men det var bannemej inte åtta saker hon visste om som pågick samtidigt! Vänner berättade om en fest de hade varit på för att de sågs och pratade om det. Inte kunde min mamma med några fingertryck ta reda på vad hennes 200 bekanta hade gjort helgen innan, dessutom med överlyckliga bildbevis. Staden hade mindre

Det frihets‑ kränkande projektet EU aida paridad ifrågasätter EU SOm fredsskipande organ och menar att vår flykting- och integrationsp oltik snarare bidrar till en rasism som växer allt starkare över europa. TEXT AIDA PARIDAD BILD HELENA WINBERG

Som barn lärde jag mig att vi skulle vara tacksamma för den västerländska frihet vi är bortskämda med i demokratiska Sverige och Europa. Att vi skulle skänka en tanke eller två till alla människor ”där borta” som inte hade turen att vara fria i sina länder. De som förföljdes, torterades och dödades när de slogs för sin frihet. Så jag drömde om att vara en frihetskämpe, att slåss för och beskydda de som fråntagits sitt mänskliga värde, och jag önskade att de skulle komma till vårt fantastiska land, för här skulle de vara fria. Jag visste inte då att det samtidigt pågick en strid för att hålla otaliga frihetskämpar borta från de europeiska gränserna. Flyktingar, som riskerat allt genom att ta sig till ett land i Europa i hopp om att få leva i fred, men som vid Europeiska unionens gränser blir berövade sin frihetskamp. I år fick EU Nobels fredspris och jag får en hård klump av ångest i magen då jag tänker på hur många som borde ha hyllats för sina fredsfrämjande insatseri EUs ställe. Varför tilldelas just EU fredspriset? EU har under de senaste decennierna jobbat aktivt med att kontrollera och begränsa tillförseln av immigranter och flyktingar som flytt från länder där de är fråntagna samtliga mänskliga rättigheter, sin frihet. Över hela Europa pågår en normalisering och standardisering av en främlingsfientlig flyktingpolitik – det har blivit en tydlig europeisk angelägenhet att kontrollera och minimera intaget av asylsökande. Det är en stark anti-f lyktingdiskurs som har fått

fäste inom vår populistiska kultur med ett misstänkliggörande av asylsökande, från framförallt muslimska länder, som falska och opålitliga. Det här är ett uttryck för en ny växande rasism som aktivisten och forskaren Liz Fekete beskriver i A Suitable Enemy. Den bygger inte bara på hudfärg utan fram förallt på den grundläggande premissen att komma ”utifrån” som asylsökande och därmed misstänkas utgöra ett hot mot det västerländska frihetsidealet. Det är rasism som inom forskarvärlden kallas xeno-rasism och enligt Fekete har det länge funnits hos extremhögern inom Europaparlamentet men under de senaste årtiondena har det överförts till hela den politiska färgskalan och dessutom helt nya aktörer, till och med till vissa aktivister för mänskliga rättigheter. Jag återkommer till detta, men låt mig först fortsätta med fredspristagarens väg till att bli ett xenorasistisk fredsbevarande projekt. Efter att den ideologiska stormaktshetsen från kalla kriget lagt sig tog något annat vid; den potentiella fienden utmärktes nu istället i termer av individuella terrorister. Plötsligt kunde fienden finnas mitt bland oss. Den kommunistiska ideologin, som i hela västvärlden symboliserade hotet

“Den lika offentliga som massmediala och politiskt rättfärdigade islamofobin har en egen och särskilt stor plats i ett frihetskränkande EU.”

ett tema, som används framgångsrikt i assimileringsprocessen. I Sverige handlar det om att kulturella barriärer står i vägen för lyckad integration. I Frankrike är det laïcité – statssekulärismen som ställs emot religionsfriheten, inte minst manifesterad i den franska slöjdebatten. I Tyskland är det den s.k. Leitkultur – den ledande kulturens överlägsenhet. I Danmark utpekas, som en värre version av Sverige, den intoleranta kulturen bland invandrare som ett hinder för integration. I samtliga länder har jargongen gått ifrån en tilltro till multikulturalism till monokulturalism och ett homogeniserande av kulturen i stort. Faktum är att multikulturalismen har fått symbolisera grunden till den misslyckande integrationen. Detta blir ett sätt att rättfärdiga en assimileringspolitik som i själva verket är en kränkning av den individuella friheten hos alla som utsätts för alltifrån språktester till smutskastande löpsedlar och irrelevanta debattprogram. Den lika offentliga som massmediala och politiskt rättfärdigade islamofobin har en egen och särskilt stor plats i ett frihetskränkande EU. Stereotypifieringen av hela den muslimska kulturen som bakåtsträvande och förtryckande har skapat en miljö där politiker och populistisk media obehindrat kan hävda att den multikulturella toleranta migrationspolitiken genom sitt jämlikhetsideal är orsaken till att religiös fundamentalism kan gro. Inom hela EU har det utvecklats ett aggressivt krav på integrering, i praktiken assimilering, vilket – enligt politiker, debattörer, journalister och

utifrån, kom att bytas ut mot en individuell fiende som kunde representera en motpol till den västerländska kulturen. I praktiken blev det miljontals asylsökande personer, som temporärt eller permanent lever långt ifrån sina ursprungsländer och som nu får symbolisera det potentiella hotet av terrorism. Utsatta från alla håll, förtryckta av sina ursprungsländer och maktlösa inför EU:s godtyckliga flyktingpolitik, blir de definierade som ”massinvandring” och får alltså axla bilden av det uppblåsta hot som i hela Europa just nu legitimerar rasism. Precis som Feketes boktitel avslöjar är det just en lämplig fiende som konstruerats. Asylsökande och invandrare är så långt ifrån en maktfaktor man kan komma. De utgör en lätt måltavla för dem som för tesen att samhällen klarar sig bäst, inte minst ekonomiskt, i ett monokulturellt tillstånd. Det är väldigt sällan som asylsökande och invandrare får sin röst hörd, utom i de undantagsfall då de bekräftar den rådande rasistiska bilden. Medierapportering, politiska debatter och köksbordssamtal utgår plötsligt ifrån att det finns ett problem med ”de andra”, som ”vi” måste våga prata om. Något som förstärkt xeno-rasismens framfart med stormsteg är den europeiska debatten om nationell identitet. Över hela EU har varje land haft sin egen hjärtefråga,

“Medierapportering utgår plötsligt ifrån att det finns ett problem med ‘de andra’ , som ‘vi’ måste våga prata om.“

andra makthavare som sammantaget representerar EU – bara kan uppnås via ett homogeniserande av kulturen. Det är en flykting- och integrationspolitik som till stor del har sitt ursprung i högerpolitiska påbud, med ursprung från rena fascistiska krafter, som nu alltså har anammats av liberaler och även socialdemokrater. Som om det inte vore nog så har nu dessutom vissa gayrättsaktivister och feminister i bl.a. England dragits in i den islamofobiska debatten om muslimers förmodade homofobi och kvinnoförtryck, hedersvåld och tvångsgifte, som hot mot europeiska grundvärderingar och ideal. Bilden av muslimer, alltså hatet mot muslimer, har haft och fortsätter att ha en effektiv inverkan på standardiseringen av flykting- och integrationspolitiken. Sedan 11 septemberdåden har något som kan liknas vid den största snöbolls effekten någonsin utmynnat i att samtliga EU-länder har infört nya medborgarkrav och uppdaterat sin migrationspolitik till det sämre och bland annat försvårat för familjer att återförenas genom anhöriginvandring. Parallellt har den islamofobiska debatten framgångsrikt anklagat vänstern – i svensk folkmun även kallat ”PK-samhället” – för att i den kulturella mångfaldens namn ha blundat för de fruktansvärda konsekvenserna av den patriarkala muslimska kulturen. Den xenorastiska exkluderande politiken har skiftat sin rasistiska diskurs, från att bevara en ras till att beskydda en historiskt rotad homogen nationell kultur, som egentligen

inte är så nationell som västerländsk. Den europeiska flyktingpolitiken inskränker, kränker och berövar alltså frihet för de miljontals asylsökande flyktingar från tredje världen som söker ett liv i fred i det ”fredsbevarande projektet EU”. Jag vet inte hur gammal jag var när jag först insåg att många av världens modigastemänniskor, med livet som insats lyckats ta sig till vårt fria Sverige. Jag minns inte första gången jag lärde mig ord som flykting, utvisning eller rasism, jag minns bara känslan av svidande besvikelse när jag förstod vilka konsekvenser det innebar för frihetskämparna. Ångesten som sköljde över mig när jag insåg att den svenska, europeiska, prisbelönade friheten inte delades med de som behövde den som mest. Att EU fått fredspriset är ett hån mot alla som någonsin blivit utvisade till ett land där de löper risk att torteras och avrättas och till alla invandrare som fått sina medborgerliga friheter inskränkta för att de tvingas symbolisera ett hot som inte finns. Jag drömmer fortfarande om att få slåss för frihet, och jag önskar jag kunde trycka upp miljontals färdiga brev till asylsökande världen över som lyckas ta sig till ett EU-land, med texten ”Bäste fredspristagare, jag gläds åt att Ni fått den fantastiska utmärkelsen att göra något enormt för freden, jag ser fram emot att leva bland Er och njuta av den fridfulla tillvaron av frihet, totalt omgiven av mina mänskliga rättigheter, nya och gamla vänner. Tack på förhand!”

Fekete, Liz. A Suitable Enemy: Racism, Migration and Islamophobia in Europe, London: Pluto Press 2009.

My Name Is Freedom Med utgångspunkT i sitt namn som översätts till frihet, skriver Uhuru McCray om frihet i ett intimt perspektiv med avstamp i det amerikanska 60-talet. En berättelse om det personliga arvet från en frihetskamp och en komplex pappa. TEXT UHURU MCCRAY BILD Madeline mccray

When my dear editors turned to me on late evening informing me the topic of the latest Kontent would be ”freedom” I had an immediate reaction. That reaction was explosive narcissism. My name is Uhuru, which translates from Swahili as freedom.

När mina kära redaktörer vände sig till mig en sen kväll och förklarade att ämnet för kommande Kontent skulle vara ”frihet” hade jag en omedelbar reaktion. Reaktionenvar explosiv narcissism. Mitt namn är Uhuru, som översätts från

What else was I to think, my thoughts were interrupted when the editor reminded me that the universe in fact does not revolve around my butt. That sobering fact forced me to reassess this text slightly. My dad took the name Uhuru long before I was born and subsequently decided to bestow it upon me, so the topic of my journey as freedom might still be interesting. You’ll have to determine if it is or not. Thanks for reading the following. Leon Dennis McCray was in his early teens during the turbulent 60’s in America. While black youth were discovering nationalism young Leon was perfecting his craft as a stick up man (armed robber). Being born to a single mother, growing up in Harlem presented a unique set of challenges, Leon challenged back. A precocious and intelligent youngster, despite his focus on a criminal coarse, he still gained the attention of many of the nationalistic organizations brewing in Harlem. Leon found a temporary home at the Nation of Islam’s Mosque 7 where Malcolm X was the head minister. He quickly considered the nation’s dogma too rigid, not surprising considering he had become feral facing the realities of a civil rights struggle. His internal turmoil was soon assuaged when he met a man who was a ranking member of the Nation of Islam. This man, called Clarence 13X, was deeply dissatisfied with the nation’s practices. He left the mosque with Leon and a few other young men and started his own nationalist organization that fit their independent spirits. And the Nation of Gods and Earths were born, also known as the Five Percenters. Not long after Clarence 13X took the name Allah for himself and named each of his disciples including Leon. My father was given the

swahili som frihet. Vad skulle jag annars tänka, men mina tankar avbröts när redaktören påminde om att universum i själva verket inte kretsar kring mig. Detta nyktra faktum tvingade mig att omvärdera den här texten något. Min pappa tog namnet Uhuru långt innan jag föddes och beslutade sig därefter att skänka det till mig, så ämnet med min resa som frihet kunde fortfarande vara intressant. Du får avgöra själv om det är så eller inte. Tack för att du läser följande. Leon Dennis McCray var i de tidiga tonåren under det turbulenta 60-talet i USA. Medan svarta ungdomar upptäckte nationalismen finslipade den unge Leon sitt yrke som beväpnad rånare. Att växa upp med en ensamstående mamma i Harlem innebar en rad utmaningar vilka Leon kämpade emot. Men genom att vara en brådmogen och intelligent ung kille fick han, trots sitt fokus på den kriminella banan, uppmärksamhet av många av de nationalistiska organisationerna som växte fram i Harlem. Leon fann ett tillfälligt hem på Nation of Islams moske, där Malcolm X var den högsta ledaren. Han uppfattade snabbt ”nationens” dogm som alltför rigid, något som inte var förvånande med tanke på hur upprörd han var över sin egen verklighet bakom kampen om medborgerliga rättigheter. Inte långt efter träffade han en högt uppsatt medlem inom Nation of Islam och hans inre oro dämpades. Mannen som hette Clarence 13X var djupt missnöjd med organisationens praxis. Han lämnade moskén tillsammans med Leon och några andra unga män och startade en egen nationalistisk organisation som passade deras självständiga själar. Nation of Gods and Earths föddes, även känt som Five Percenters. Inte långt därefter tog Clarence

name Uhuru, a name they pronounced as yaa-hu-ra. July 1973 I was born and I became a Uhuru from birth. At an early age it became apparent my parents would not last. My mother for reasons that will become clear later left my father in the darkness of night, packed lightly for herself and children and fled. It was a bitter divorce, a box containing threats, fear, and the propaganda of perspective. Life shifted and so did my name, no longer Uhuru I became Earl: my middle name serving as an eraser rubbing away the first six years of my life and blowing away the scraps. My mother insisted that this change was for an easy adjustment in a new environment. I don’t remember assisting in the decision but I feel as if I had a hand in it, it could not have been easy for me growing up with cruel children teasing about the weird-sounding name Uhuru. For the next several years I lived life as Earl, quiet, content, causing no conflicts and leaving no impression. During this time I had little contact with my father, because of his time in prison or my mom kept us away to dampen her fears. She did not want us to be struck by a bullet meant for Uhuru. The moments I spent with my father became a child’s investigation of a father’s fault and clues of love. I recall one exciting event in which I bragged about a

13X namnet Allah åt sig själv och namngav även var och en av hans lärjungar. Leon, min far, fick namnet Uhuru som de uttalade Yaa-hu-ra. Juli 1973 föddes jag och blev en Uhuru från födseln. Vid en tidig ålder visade det sig att mina föräldrars relation inte skulle hålla. Av skäl som kommer att bli tydliga senare lämnade min mor min far i nattens mörker, packade lätt för sig själv och sina barn och flydde. Det var en bitter skilsmässa innehållande hot, rädsla och smutskastande anklagelser från båda håll. Vårt liv förändrades och det gjorde även mitt namn, nu var jag inte längre Uhuru utan Earl: mitt mellannamn fungerade som ett suddgummi som raderade bort de första sex åren av mitt liv och blåste bort alla spår. Min mamma insisterade på att denna förändring var en enkel anpassning i en ny miljö. Jag minns inte att jag bidrog till beslutet, men det känns som om jag hade ett finger med i det hela. Det kunde inte ha varit lätt att växa upp med grymma barn som retades för det märkligt klingande namnet Uhuru. Under de nästkommande åren levde jag mitt liv som Earl, tyst, nöjd, gav inte upphov till några konflikter och lämnade inget avtryck. Under den här tiden hade jag knappt någon kontakt med min far på grund av hans tid i fängelse eller för att min mamma höll oss borta för att mildra sin rädsla. Hon ville inte att vi skulle träffas av en kula avsedd för Uhuru. De stunder jag tillbringade med min far blev ett barns undersökning av en fars brister och ledtrådar av kärlek. Jag minns ett uppspelt tillfälle när jag skröt om att min far hade köpt en Rosa pantern-tröja åt mig – med min nya skatt utropade jag triumferande till min mamma ”titta, jag visste att pappa

“Life shifted and so did my name, no longer Uhuru I became Earl: my middle name serving as an eraser rubbing away the first six years of my life.”

Pink Panther sweatshirt father had purchased for me, with my new treasure I triumphantly proclaimed to mother ”see I knew daddy loves me.” Sprinting into the laundromat with this news discomforted my mother and even though I was only 8 years old I felt her mood. I never mentioned or thought about the connection between my father and myself much after that. My mother in an attempt to find tranquility for her children moved us to New Jersey. It was there I received an introduction course on social identity crisis. Adolescence as an young urban child in the suburbs was difficult in so much as I had no group to latch myself to; I receded into my own world trying to build self from fragments of siblings, televisions and environment. There were no new friends I could relate my experiences to. Though my mother wrapped me with warmth and love, I still felt the cold of despair in a prison of doubt. I was trapped by the loneliness of not knowing who I was, or who I would become, but unknown to me my life would begin again shortly. Following my regular routines after school, I raced home, sped through my homework and began watching cartoons, I believe it was ThunderCats, when the phone rang. I picked up the line to hear my mother’s somber voice: ”’Hoobee’, your father is dead.” I have no recollection of my response. I walked back up to the room where my brother was still watching television. Before I entered the room I prepared to tell my brother, I bit down on my lip as hard as I could forcing tears to accompany the terrible news. Numbness filled the week before my father’s funeral. I did not know what I should feel for a man I closed myself off

älskar mig.” Att jag rusade in i tvättstugan med nyheten besvärade min mor och trots att jag bara var åtta år gammal kände jag av hennes humör. Jag nämnde aldrig eller tänkte inte mycket på bandet mellan min far och mig efter det. I ett försök att finna ro åt sina barn flyttade min mor med oss till New Jersey. Det var där jag fick en introduktionskurs i sociala identitetskriser. Tonåren som ungt storstadsbarn i förorterna var svårt på många sätt eftersom jag inte hade någon grupp att ty mig till. Jag drog mig tillbaka in i min egen värld i ett försök att bygga ett jag utifrån fragment av syskon, television och omgivning. Det fanns inga nya vänner jag kunde relatera mina erfarenheter till. Även om min mamma omgav mig med värme och kärlek, kände jag fortfarande den kalla förtvivlan i ett fängelse av tvivel. Jag var fångad av ensamheten i att inte veta vem jag var eller vem jag skulle bli, ovetande om att mitt liv skulle börja igen inom kort. Enligt mina vanliga rutiner efter skolan sprang jag hem, skyndade igenom mina läxor och började titta på tecknad film, jag tror det var Thundercats, när telefonen ringde. Jag lyfte upp luren för att höra min mors dystra röst: ”’Hoobee”, din far är död”. Jag har inget minne av mitt svar. Jag gick tillbaka till rummet där min bror fortfarande tittade på tv. Innan jag gick in i rummet förberedde jag mig på att berätta för min bror, jag bet mig hårt i läppen, så hårt som jag kunde för att tvinga fram tårar som skulle medfölja den fruktansvärda nyheten. En domnande känsla fyllde veckan innan min fars begravning. Jag visste inte vad jag skulle känna för en man jag tidigare hållit på avstånd. Min födelsedag inträffade samma dag som hans begravning, jag

“The perfect formula of Uhuru was in my grasp, I only needed to keep the best parts and extract the worst, I could be a better man, a better version of my father.”

from earlier. My birthday arrived on the day of his funeral, I sat there and listened to mourners, friends and acquaintances tell me about how Uhuru was a great man, made an impact and will be missed. One story they recounted involved New York Mayor John Lindsey. During a riot in Harlem my father along with other leaders of the Five percenters were asked to negotiate a truce between the angry youth and the NYPD. Sitting in the mayor’s office my young father made his demands to halt the violence: more services for the community and job training for the young men. Mayor Lindsey capitulated and it was there and then Uhuru earned his legend. I kept my head tilted down during the services completely embarrassed by my missing paternal history. These people who revered my father could not find out that I was not mourning as them. I went home, unwrapped my presents and tried not to think about any of it. Time passed after the funeral and I became increasingly fascinated with my mother’s old things, record albums in particular. One day I searched through her collection looking for something to record on to tape, there was one album that looked different than the others. There was a man on the sleeve and his name was Malcolm X, I knew it was not music but I was compelled to play it. His voice, his words stirred something in me, quieted emotions reserved for my father. This album, became a bridge to Uhuru, the man I never really knew but would suddenly become a great interest. I recorded that album and listened to it daily for months, as if I was listening to my father himself. I built up the courage during those days to tell my mother I wanted to be Uhuru again, it was my real name, and it

satt där och lyssnade på sörjande, vänner och bekanta berätta om hur Uhuru var en stor man, som gjort ett stort avtryck och skulle komma att saknas. En historia som de berättade inbegrep New Yorks borgmästare John Lindsey. Under ett upplopp i Harlem ombads min far tillsammans med andra ledare i Five percenters att förhandla fram en vapenvila mellan arga ungdomar och New Yorks polisdepartement. Sittandes på borgmästarens kontor lade min unga pappa fram sina krav för att stoppa våldet: fler kommunala stödinsatser och arbetsträning för unga män. Borgmästare Lindsey kapitulerade och det var där och då Uhuru blev en legend. Jag höll mitt huvud nedlutat under ceremonin, generad över min avsaknad av faderlig historia. Dessa människor som ärade min far kunde inte få reda på att jag inte sörjde med dem. Jag gick hem, öppnade mina presenter och försökte att inte tänka mer på det. Tiden gick efter begravningen och jag blev mer och mer fascinerad av min mors gamla saker, skivorna i synnerhet. En dag när jag letade igenom hennes kollektion efter något att spela in på band var det en skiva som såg annorlunda ut än de andra. Det var en man på omslaget och hans namn var Malcolm X. Jag visste att det inte var musik men jag var tvungen att spela den.

UHURU MCCRAY Och KHALIL MCCRAY, 1992

Hans röst, hans ord berörde något i mig, tysta känslor reserverade för min far. Detta album blev en bro till Uhuru, mannen jag aldrig riktigt kände men som plötsligt skulle bli ett stort intresse. Jag spelade in skivan och lyssnade på den dagligen i flera månader, som om jag lyssnade på min egen pappa. Under dessa dagar byggde jag upp modet att berätta för min mor att jag ville bli Uhuru igen, det var mitt riktiga namn och det var mitt riktiga jag. Mina tonår ägnade jag åt att efterlikna min far. Genom att fördjupa mig i 60-talets svarta nationalistiska kultur trodde jag att jag hade hittat min identitet och jag var inte längre rädd. Modig, upprorisk och full av hybris utmanade jag auktoriteter, jag var fri och det var upp till mig att frigöra andra också. Jag läste och läste, vilket gjorde min mor lycklig men jag antar att hon också hade märkt en ny förbittring mot henne, ”hur har hon mage att ta en lysande man som min far ur mitt liv.” Min mamma visste att hon måste säga hur det egentligen låg till. Med darrande osäkra läppar började hon berätta hennes sida av Uhuru, en bild hon hade skyddat mig från sedan den dagen hon packade våra väskor och flydde från min far. ”Din far var komplicerad, lysande ja, men också störd. Han slog mig nära till döds vid fler än ett tillfälle.” Ärligheten var plötslig och brutal men hur kunde min mor rädda vår relation när jag jämförde henne mot min nu förevigade far? Bara sanningen kunde bjuda på motvikt: ”Din far var en missbrukare, en mördare och en misshandlare”, sanningar som ringde i mitt huvud. Jag visste att det inte var hennes avsikt men jag var förvirrad igen. Jag minns det som igår att jag gick in i mitt tysta och tomma hus, kastade mig på soffan och började slå på kuddarna medan

was the real me. My teens were spent emulating my father. Immersing myself in 60’s Black Nationalist culture, I believed I had found my identity and I was no longer afraid. Bold, rebellious and full of hubris I challenged authority, I was free and it was up to me to free others as well. I read and read, which made my mother happy, but I assume she had also noticed a new resentment towards her, ”how dare she take a brilliant man like my father out of my life.” My mother knew she had to set the record straight. with quivering unsure lips she began to tell her side of Uhuru, a picture she shielded me from since the day she packed our bags and fled my father. ”Your father was complex, brilliant yes, but also disturbed. He beat me close to death on more than one occasion.” The honesty was swift and brutal but how could my mother save our relationship while I pitted her against my now immortalized father? Only truth could balance the scales. ”Your father was an addict, a killer and an abuser”, these truths rang in my head. I knew it was not her intentions but I was confounded once again. I remember as clear as yesterday walking into my quiet and empty house, thrusting myself into the couch beating the pillows while bellowing ”I’m going to be a killer, and addict” over and over. I was cornered by my identity, destined by my DNA this time. 4:40 am, November 10, 1992 Khalil Eric McCray was born, my son, and so was my new resolve. I would always be my father’s son, there was no escape; I had his nature in me, both good and bad. But I became determined not to fail where he had failed. Not to inflict the harm on my family that he had inflicted. I would be the dedicated father and caring partner to my girlfriend.

The perfect formula of Uhuru was in my grasp, I only needed to keep the best parts and extract the worst, I could be a better man, a better version of my father. I held a job, came home, avoided trouble, stayed faithful and devoted. July 2003 after passing the border of 30 years I considered the walls that boxed me in my own constructions, my insecurities, having a ripple affect, spread over seas and time. After three failed relationships, two children and handfuls of blame tossed at folk who felt my best Uhuru was not good enough, the question returned: Who am I? I began the work to tear down the bars of my cage. The bar of masculinity came down, the bar of being ”Black” tumbled, the bars of childhood and parenthood fell to the ground. The bar of being Uhuru (yaahu-ra) has disappeared. The question ”who am I” became ”who do I want to be” which sparked a journey that only ends with my last breathe. Today, I’m free to reinvent myself every day. I am free to introduce myself: Hi, I am Uhuru (properly pronounced in Swahili, uu-huu-ruu).

jag bölade ”Jag kommer att bli en mördare och en missbrukare” om och om igen. Jag var trängd av min identitet, ödesbestämt av mitt DNA denna gång. 04:40, den 10 november 1992 föddes min son Khalil Eric McCray och det gjorde även min nya beslutsamhet. Jag skulle alltid vara min fars son, det fanns inget sätt att fly, jag hade hans natur i mig, både det bra och dåliga. Jag blev fast besluten att inte misslyckas med det han hade misslyckats med. Inte tillfoga den skada på min familj som han hade tillfogat. Jag skulle vara en engagerad far och omtänksam partner till min flickvän. Den perfekta formeln för Uhuru var i mitt grepp, jag behövde bara behålla de bästa delarna och extrahera de värsta. Jag kunde bli en bättre människa, en bättre version av min far. Jag hade ett jobb, kom hem, undvek problem, förblev trogen och hängiven. Juli 2003, efter att ha passerat gränsen till 30 år, ansåg jag att de murar som låste fast mig i mina egna konstruktioner, mina osäkerheter, fungerade som ringar på vattnet, spridda över tid och hav. Efter tre misslyckade relationer, två barn och nedtyngd av skuld riktad mot folk som verkade tycka att min bästa Uhuru inte var tillräckligt bra, återvände frågan: Vem är jag? Jag började arbetet med att riva ner väggarna till min bur. Vikten av manlighet föll ner, vikten att vara ”svart” föll, vikten av barndomen och föräldraskap föll till marken. Vikten av att vara Uhuru (Yaa-hu-ra) har försvunnit. Frågan ”vem är jag” blev ”vem vill jag inte vara” och utlöste en resa som bara slutar med mitt sista andetag. Idag är jag fri att återuppfinna mig själv varje dag. Jag är fri att presentera mig själv: Hej, jag är Uhuru (korrekt uttalat på swahili, UU-Huu-RUU).

Fatima och havet En berättelse om Fatima som möter havet för första gången på över 20 år. Eller snarare berättelsen om hennes väg dit. TEXT & BILD MOA HAMNE

nytt uttryck i sin frus ansikte. De två yngre tonårssönerna utväxlar blickar med varandra och skruvar obekvämt på sig vid sina matplatser. Morgonen därpå efter kardemummakaffet och det sötade myntatéet packar vännerna in de sista sakerna i bilen. Den här gången är det Zakarias som söker upp Fatima för att be henne följa med. – Du har ju aldrig en ledig stund här hemma mamma. Alla fyra noterar ett smygande litet leende på hennes läppar. Det råder ingen tvekan om att hon överväger beslutet. Kanske, tänker de, har hon inte sovit en blund på hela natten utan legat vaken och trots allt tänkt på möjligheten att följa med. Med en blandning av oro och

Händer viker tunt vitt bröd kring couscous och kyckling över matbordet hemma hos Fatima. Det talas om en planerad utflykt till havet. Sonen Zakarias har fått låna en bil över helgen och tillsammans med sina tre vänner som är på besök ska de åka till kusten. En av dem vänder sig till Fatima som hittills suttit tyst och lyssnat till samtalet – Varför följer du inte med oss? Fatima ser med förvånade ögon upp på gästen. Jag som inte varit hemifrån på över 20 år. Hur tror du det skulle gå för Abi och barnen om jag åkte iväg!? utbrister hon. Fatima lägger upp en andra portion åt gästerna samtidigt som Abi slutat puffa på pipan i sitt hörn och nu spänt studerar ett

iver går hon plötsligt in för att packa sin väska. Tillbaka vid bilen, med väska och en blå sjal kring håret, möts hon av resekamrat ernas klappar, pussar och uppmuntrande ord. Hon njuter och låtsas inte höra Abis fotspår bakom sig. Han skyndar efter med bestämda steg och ropar att Fatima inte ska åka någonstans. Han är orolig och arg och tar tag i hennes vänstra hand. – Zakarias, vad tänker du med?! Din mor har inte varit hemifrån på så många år, hon kan bli ännu sjukare och dessutom, vem ska laga mat och ta hand om din brorsdotter? Zakarias tar sin mammas högra hand och trycker den hårt i sin. Ståendes med sin ena hand i sonens och den andra i sin makes ser det ut som att hon tänker ”Vad är det jag håller på med?! En stor skandal kommer det bli av allt det här, för en utflykts skull. Jag måste vara tokig.” Grannar sticker ut sina nyfikna huvuden genom fönster och dörrar och kvarterets ungar är snabbt på plats för att följa dramat. Ändå låter hon inte sonen släppa hennes hand, hon ska med nu. Fem minuter senare, något som liknat en evighet, sitter alla i bilen utan att riktigt veta vad som hände. Fatima ser tyst ut på kvarterets folkvimmel som rusar förbi. Havet är nära nu och hon anstränger sig för att inte se tillbaka mot huset och skuldkänslorna. Fatima tycker sig redan känna

doften av salt och tång. Skorna, slöjan, byxorna och strumporna åker av på en gång. Fatima har bråttom, hon har inte känt saltvattnet på så många år. Havet är blått, precis i den nyansen som hon minns det från länge sedan. Vinden, huden mot sanden, stillheten och horisonten ger henne en känsla av att vara barn igen. Hennes kropp rör sig på ett nytt, flytande sätt och ansiktet är öppet. – Ja visst kan du fotografera mig, svarar hon frånvarande på resekamratens fråga och plockar ännu en mussla från marken som hon placerar i nattlinnets ficka. Hon står vänd ut mot horisonten nu. Vågor blöter henne upp till vaderna och spetsiga stenar sticker under fötterna. Det vitblommiga nattlinnet står som ett segel kring hennes kropp och händerna håller hårt om blöta, lena stenar. Fatimas uppenbarelse får strandbesökarna att stanna upp och vila sina blickar på något så vackert som ett samtal mellan en fri kvinna och havet.

“Havet är nära nu och hon anstränger sig för att inte se tillbaka mot huset och skuldkänslorna. Fatima tycker sig redan känna doften av salt och tång.”

Begränsande in i döden Konceptet om frihet har länge diskuterats i vår kultur och i västerländska demokratier ser vi oss som fria individer. I själva verket uppoffrar vi dagligen vår frihet enligt samhälleliga överenskommelser som gäller ända in i döden. TEXT HANNES OLJELUND BILD JULIA sandström

Här i västvärlden, i västs demokratier, betraktar vi oss gärna som fria medan människor i andra delar av världen och i diktaturer är ofria. Och så är det väl kanske. Men för människor som svälter och far illa är inte frihet, framförallt inte yttrande frihet, det viktigaste. Det viktigaste är mat, rent vatten och tak över huvudet. Jag vill påstå att frihet och yttrandefrihet som honnörsord är en västerländsk lyx som vi kan leva förutan. Sam Harris, amerikansk vetenskapsman och författare, går längre och drar in den fria viljan i diskussionen. I en bok som heter Free Will, hävdar han att den fria viljan är en illusion. Som professor i både filosofi och neurovetenskap resonerar han att vår vilja antingen är bestämd av tidigare

orsakssammanhang, vilka vi inte är ansvariga för. Eller så är viljan ett resultat av slumpen som vi heller inte ansvarar för. Harris är inte den första att diskutera den fria viljan. Den diskussionen började för längesen. Epikuréerna, som var en filosofisk skola runt Epikuros så där 300 år före vår tideräkning, trodde på den fria viljan. Så gjorde även Baruch Spinoza under 1600-talet som menade att vi genom vårt intellekt kan nå den fria viljan men hävdade att våra passioner däremot förslavar oss. Under 1700-talet hyllade den tyska filosofen Immanuel Kant plikten som han ansåg höjer oss till övermänniskor. Kant menade dock att vi trots pliktkänslan, till skillnad från alla andra varelser, har en fri vilja.

Den mycket inflytelserika franska filosofen Jean-Paul Sartre grundade på 1950-talet existentialismen, närmast en modefilosofi på sin tid. Han menade att varje människa har en total frihet men denna frihet är också ett tvång – tvånget att välja. Sartre fick Nobelpriset men tackade stolt nej (inte stoltare dock än att han några år senare frågade om han kunde få ut pengarna i smyg.) Hur fria är då vi i väst som trots Sam Harris med andra filosofer menar att vi är fria? Vi mår bra, vi har det bra, vi äter och vi dricker, vi har hög levnadsstandard, vi är rätt bortskämda. Men fria? Inte särskilt. Vi glömmer att så fort vi bildar ett samhälle så sker det till priset av stora delar av vår personliga frihet. För att kunna leva ihop måste vi sätta upp ett antal regler. Vi får inte slå ihjäl varandra. Vi får inte stjäla. Vi får inte ljuga. Vi får inte kasta lystna blickar på grannfrun. Inskränkningar som kodifierades redan i bibeln och som sedan dess blivit fler. Vårt eget arbetes frukter är inte våra – vi får avstå en stor del i skatt. I detta vårt land knotar vi inte över denna frihetsinskränk-

”Frihet och yttrandefrihet som honnörsord är en västerländsk lyx som vi kan leva förutan.” ning för vi ser att vi får något för pengarna. I vårt samhälle är det gemensamma kittet tillit. Vi har tillit till vårt samhälle just därför att vi betraktar det som vårt, något som vi byggt tillsammans, något som vi skapat en gemensam värdegrund kring. Du behöver bara åka söderut i Europa, till den europeiska kulturens vagga Grekland, så är inställningen en helt annan. I dagens Grekland är tilliten förlorad: varför betala skatt när pengarna bara hamnar i de korrupta politikernas fickor? Det är en förlamande inställning där viljan till en gemenskap uteblir och där nationalstaten istället blir ett tvång. Som barn i ett västerländskt samhälle tas stora delar av vår frihet bort av skolplikten utan att vi protesterar. En del barn gör det men böjer sig eller blir hämtade av polisen. Vi accepterar att en lång rad lagar begränsar vår frihet. Vill du ha ordning på dina sexuella drifter så gifter du dig och då träder äktenskapsbalken in med regler. Medges: det fältet är kraftigt uppluckrat i dag. Tänker du dö och lämna någon förmögenhet efter dig får du inte hantera den hursomhelst – hur det ska gå till reg-

religiös jord, på någon sorts borgerlig begravningsplats. Det finns ju borgerlig vigsel och borgerlig begravning. Men finns det borgerliga begravningsplatser? Jag har ställt den frågan till Svenska kyrkan men inte fått något svar. Med hjälp av Irene Rune hos Humanisterna fick jag ett svar från Kyrkogårds förvaltningen i Stockholm. Svaret bekräftar att vi under 1920-talet vigt in jorden på begravningsplatser vilket gör dem till en religiös plats. ”Enligt min uppfattning”, säger tales mannen för förvaltningen, ”är det inget som kan störa en ateist men det är naturligtvis upp till var och en”. Det bekräftar min misstanke – jag kan bara bli jordbegravd i vigd mark. Att till exempel Skogskyrkogården måste ses som kyrklig mark bekräftas även av att där står ett jättelikt kors. Men där har jag fel. ”Det magnifika korset”, säjer samma talesman, ”symboliserar just begravning och är inget kristet kors”. Efter döden sviker samhället, det samhälle som tagit hand om mig hela mitt liv. Jag tycker det är samhällets, inte kyrkans, sak att ta emot min döda kropp.

”Vi glömmer att så fort vi bildar ett samhälle så sker det till priset av stora delar av vår personliga frihet.” leras i ärvdabalken. Har du ett par riktiga lymlar till barn får du ändå inte göra dem arvlösa, de är bröstarvingar bevars. Religionen berövar dig frihet, till och med i vårt sekulariserade land. Trots att mina föräldrar valde att inte döpa mig tvångsanslöts jag ändå till Svenska kyrkan vid födseln. Vi hade fram till så sent som år 2000 en statskyrka. Vid Uppsala möte 1593 fastslogs att vi skulle ha en statskyrka och att den skulle vara ett evangelisk-lutherskt samfund där kungen måste vara medlem – så är det än idag. Det går att lämna kyrkan. Det gjorde jag också när det blev tillåtet 1951, men helt och hållet blev jag inte fri. Jag är fortfarande tvungen att betala något som kallas begravningsavgift. Betalning för en tjänst, visst, men om jag inte vill ha tjänsten? Om jag inte vill bli begravd? Jag vill inte bli kremerad när jag dött. Jag vill jordbegravas. På det sättet gör jag en sista gnutta nytta genom att ingå i det naturliga kretsloppet. Det finns lite näring kvar i mig och jag kan bli några maskrosor eller i bästa fall en röd ros. Eftersom jag inte tillhör kyrkan vill jag inte bli begravd i vigd jord utan i icke-

LEO RIVINOJA I Leos bilder kan man följa hans liv genom de platser han ser och de människor han möter. Detta ger honom ofta idéer till mer planerade projekt. Platser som kan vara särskilt inspirerande är de där tiden står stilla. TEXT NEIME CHENON CEDERBLOM BILD LEO RIVINOJA

Tidlösheten på en plats där utrymme och funktion är det vitala är en bra beskrivning på det parkeringshus där bilden är tagen. Huset är i princip oförändrat sedan det byggdes vilket de blekta lådorna för vinternssandning vittnar om.

Den varma septembereftermiddagen när bilden togs var huset nästan tomt på bilar. Att finna en plats mitt i den sjudande staden med den rymden och ensligheten som tillfälligt befann sig där den där dagen är FRIHET.

(O)demokratins hönsgård GEnom ett allegoriskt perspektiv beskrivs demokratins dolda brister av harriet stenis. brister som normaliseras och gör att kampen för fri- och rättigheter är lätt att skjuta ifrån sig när vi inte vet vad som saknas. TEXT Harriet Stenis BILD Tina Nordqvist

Jag är en höna i (o)demokratins hönsgård. Över ingången till det område som utgör vår gård hänger en något sliten skylt med texten: Att värpa och ruva ger frihet. Gården är inte stor men här ryms ändå ett tjugotal hönor och en tupp, som ensam herre på täppan. Gårdsplanen är lite dammig och skräpig men på baksidan, i en vacker södersluttning, böljar en äng ner mot en liten damm. Där brukar vi vila ut mellan äggkläckandet och ruvningen när tillfälle ges och när vädret och tuppen til�låter. Själva hönshuset är rött med vita knutar och ligger i ena hörnet av gården, inrett med pinnar och reden med plats för alla hönor. Tuppen har en egen upphöjd plats närmast ingången för att kunna över-

vaka att ingen obehörig tar sig in eller att någon höna tar sig friheten att lämna hönshuset utan tillåtelse. Jag själv är en produktionsenhet av rasen Hedemorahöns. I rasbeskrivningen kan man läsa ”en härdig och tuff lanthönsras med lugn men skojig karaktär”. Det finns ett par hönor till av samma ras, vi hänger ihop av naturliga skäl, igenkänningsfaktorn är inte att förringa i de här sammanhangen. För övrigt så härstammar de flesta hönorna på den här gården från gamla svenska lantraser, han vill ha det så vår tupp, helt i gammal nationalromantisk anda. På gårdsplanen pickar ett par skånska Blommehönor, stora stöddiga brudar som kacklar som om de svalt en hel näve med

“På den här gården råder nämligen arbetsl injen. Lyckas du inte bidra med din del i äggkläcknings produktionen hamnar du i karantän på bakgården.”

snäckskal, en Orusthöna, en utdöende sort som det bara finns en liten spillra kvar av och en Öländsk dvärghöna, en reslig dvärgras som är duktig på att flyga och hitta mat. Vår storfotade husbonde har, trots tuppens syn på härstamning, lyckats smyga in en del hönor från andra delar av världen. En Rhode Island Red, en stor och kraftig amerikanska som värper mycket men inte tycker om att ruva, ett par tyska dvärghöns, energiska och nyfikna och en liten grupp turkiska Sultanhönor, vita med befjädrade ben och huvudtofs, vissa har till och med skägg. Deras tro gör att de sitter på en pinne inne i hönshuset och ber fem gånger om dagen vända mot en helig svart sten i öster. Det påverkar inte produktionen eftersom de kan klämma ur sig ett ägg eller två eller ruva samtidigt. På den här gården råder nämligen arbetslinjen. Lyckas du inte bidra med din del i äggkläckningsproduktionen hamnar du i karantän på bakgården. Vi andra brukar vid sådana tillfällen samla ihop lite av vårt överflöd och ge till den som hamnat där, så att hon har en chans att komma igång med kläckningen igen. Problemet är den ständigt patrullerande tuppen som övervakar minsta rörelse, alltid med huvudet på skaft. En avledande manöver som brukar fungera är att släppa fram en ung pulla han har ett gott öga till, en med skimrande fjäderdräkt, djupröd kam och en vackert vaggande gång. Då kröker han nacken och

ögonen snurrar runt som flipperkulor i sina hålor. Vaksam är han men när det kommer till unghönor är han både lättlurad och dum. När hon till slut snurrat upp honom runt hans egen axel kan vi slutföra vårt uppdrag. Med några riktade insatser av det här slaget brukar det inte ta mer än en vecka innan de är släppta ur sin karantän och tillbaka i produktionen igen. Lyckas vi inte tynar de i tysthet bort av svält och slutar sina liv på gödselstacken där de tas om hand av de som lever på as. Ett liknande öde drabbar även de stackars tuppar som den storfotade husbonden försöker smyga in för att bredda genetiken. Han bär en naiv dröm om en hönsgård i samexistens med närande olikheter. En dröm som inte delas av vår tupp. Inkräktaren, den nya tuppen, invaggas stilla i falsk trygghet medan vår tupp endast inväntar det rätta tillfället för att gå till attack och hacka hål på det som även speglar tuppars själar. Efter utfört uppdrag sitter han sen på sin pinne och beskådar en dans helt utan koreografi men med ett givet slut. Han inväntar stilla husbonden som förbarmar sig och släcker den sista lågan med ett enda hugg. En lukt av tupp i kål sprider sig över gården följande söndag. Ett långkok vars doft länge hänger kvar som en påminnelse. Klarar inte tuppen själv av de här attack erna tar han hjälp av några själsfränder som hälsar på varandra med sträckta högerv ingar som om de samtidigt skådade

något märkligt fenomen på himlakroppen. När jag själv förleds att titta ser jag bara för dagen den himmel som finns att beskåda, varken mer eller mindre. Dessa själar tror på att bevara något som uppenbarligen aldrig existerat, inte går att upprätthålla och därför är dömt att misslyckas. Vår egen hen, en varken eller och både och typ, har dock klarat sig. Tuppen vet inte riktigt hur han ska bete sig med hen, om han ska ge sig på eller sätta på. Ibland gör han båda, då hänger han bakom dynghögen resten av dagen fylld av skam och kommer inte fram förrän alla har gått och lagt sig. Stackars sate, existentiell manlighetskris av stora mått. Morgonen därpå sprätter han omkring igen som om ingenting har hänt, patrullerar, gal och gör sig till. Sist men inte minst har vi också våra alldeles egna Efva och Eva. De håller sig på sin kant, gör inte så mycket väsen av sig och lämnas för det mesta i fred om inte den där självutnämnda envåldshärskaren har fått för sig att han ska ha sin del av kakan. Då blir det liv vill jag lova. Det slutar nästan utan undantag med att tuppen får retirera stukad, med ruggad fjäderdräkt och några stjärtfjädrar mindre. Lyckas han trots allt få den där delen av kakan, som han utan ömsesidighet tycker att han har rätt till, får de så gott det går lappa ihop sår i själ och hjärta och söka tröst hos varandra. Någon rättsskipning att tala om eller straff för sådana övergrepp finns inte här. Överhuvudtaget så lyser hönornas sexuella frigörelse med sin frånvaro, om det inte handlar om att tillfredsställa tuppen

vill säga. Demokratin och jämlikheten är ristad i lös sand på den här gården och blåser bort vid minsta bris. Av oss förväntas det att vi ska ställa upp när helst han gal och kommer sättande med sin guppande kam och för ändamålet välputsade fjädrar. Själv har han en hel hönsgård att välja på men för oss är valet enkelt; det finns bara en att tillgå, vare sig man vill eller inte. De där stunderna när man valts ut och blir bestigen kan man, för att inte sjunka allt för djupt ner i förödmjukelsens träsk, samtidigt passa på att putsa fjädrarna på bröstet och i fantasin inreda sitt bo. Ger man honom motstånd blir man bara så ruggigt rufsig. Vis av erfarenhet har man därför lärt sig en del trix under åren. När han närmar sig och man inser att nu är klockan slagen gäller det att kvickt som ögat hitta ett tomt rede med ett par ägg som man kan ruva på. Då ger han upp. Sin potentiella avkommas väl och ve tummar han inte på. Ett annat sätt är att börja halta betänkligt i hopp om att komma undan med det. Det är lite för enkelt. Då knuffar han bara till i sidan för att se om man tar emot sig av ren reflex. Gör man inte det utan ramlar ner i gruset, stönande av smärta, ger han upp. Spelet är svårt om man är fåfäng som jag, vem vill ha hela fjäderdräkten full av sand och grus? När det kacklas om fest på granngården brukar vi Hedemorahöns ibland trotsa rädslan och smita iväg för lite kullridning och för att roa oss i största allmänhet. Med stor risk för fläckad heder ger vi oss av i skydd av mörkret. Risken att bli upptäckt är även den stor så den här resan gör vi

för det mesta på egen hand. Ingen skränig amerikanska eller skrävlande skånska i släptåg, de troende Sultanhönorna tillber bara en så de går bort i vilket fall som helst. Ibland låter vi ändå någon ung snärta hänga på. Vi tycker att det är viktigt att den yngre generationen får vidga sina vyer, se hur det skulle kunna fungera och smaka på lite andra frukter när tillfälle ändå ges. Det är kul att se hur uppspelta de unga blir men de saknar finess. De är borta på tre röda och vid hemgång får man leta sig fördärvad i alla reden. Vi är vackra må ni tro vi Hedemorahönor när vi kommer upp mot gårdsplanen i samlad trupp med vår täta och duniga fjäderdräkt i färger av blått, svart, vitt, vete och viltfärgat. När solen ligger på och speglar sig i fjäderdräkten är det inte många som slår oss i prakt. I början möts vi alltid med viss misstänksamhet när vi kommer men det går över så fort de inser att vi bara är där för att ha lite kul. Granngården är annorlunda mot den diktatur som råder hemma på vår gård, där finns det inte en chans att uttrycka en egen åsikt eller att påtala fel och brister utan att få på näbben. Här samsas flera tuppar på samma gård och hönorna här delar samma fri- och rättigheter. Stämningen på gården är tillbakalutad och avslappnad. En stilig vit silkestupp står för underhållningen och gal i stämmor från toppen av gödselstacken

och några par kuttrar tätt tryckta mot varandra. Överhuvudtaget är gården fylld med respekt, och kärlek flödar över gränserna. Kärlek visualiserad i olika storlekar, former och variationer på fjäderdräkterna. Även en demokrati har sina offer men här finns det en utbredd vilja till kompromiss. Det är väl så det fungerar i en demokrati, alla kan inte bli nöjda men det stora flertalet, till skillnad från en diktatur där ett fåtal blir nöjda på bekostnad av majoriteten. Kvällen fortlöper helt enligt planerna och uppäggade av älskog ger vi oss av hemåt, fortfarande i skydd av mörkret. När vi närmar oss vår egen gård anar jag genast oråd. En skugga släpar i månens sken över ingången till gården och i slutet på den står tuppen och väntar, till synes större och hotfullare än nånsin. För att täcka alla möjliga kryphål har han även posterat ut vakthöns, ditkommenderade mot sin vilja. Det finns naturligtvis medlöpare även i de här sammanhangen, sådana som tror att de har något att vinna på sin lojalitet. Ända till de inser att lojaliteten endast sträcker sig till den dag han tröttnat och din plats ersätts av någon annan. Tuppen föser oss bryskt mot mitten av gården och placerar sen ut de andra hönorna i en ring runt oss. Till sin hjälp har han även sina själsfränder som tillkallats för att bistå. Utan möjlighet till reträtt går de sen lös på oss med näbbar och klor och rycker

“Demokratin och jämlikheten är ristad i lös sand på den här gården och blåser bort vid minsta bris. Av oss förväntas det att vi ska ställa upp när helst han gal.”

“Det finns naturligtvis medlöpare även i de här sammanhangen, sådana som tror att de har något att vinna på sin lojalitet.”

av oss all vår prakt inpå bara skinnet. Me dvår rosa hud blottad får vi sen huttrande stå kvar på brottsplatsen hela natten till morgonen gryr. Han inser att om han sätter oss i karantän på bakgården i det här tillståndet kommer vi snabbt att bli asmat och han kommer att förlora några av sina bästa värphöns, så de närmaste veckorna tillbringar vi i våra reden ständigt ruvande. Vi lämnar endast vår plats för att picka i oss lite mat och dricka lite vatten. När sen ett skyddande lager av fjun växt ut kan vi äntligen möta solen och de andra hönorna på gården. Våra sargade kroppar är ännu inte tillräckligt skyddade, så de stunderna blir väldigt korta. Den här händelsen blir droppen som får det att sakta rinna över. Bara för att vi vill ta del av våra fri- och rättigheter blir vi plågade och skymfade, frihet som borde vara självklar men inte är det. I tysthet smids planer. Vi trängs med sultanhönorna på den religiösa pinnen som blir vår samlingspunkt. Ryktet sprids sakta men säkert och med religionen som täckmantel smids planer. De enda som inte ställer sig bakom vårt planerade uppror är de som för närvarande tillhör de utvaldas skara. Gott så, när friheten är här kommer de att förstå. Planen är enkel, nu ska han falla på eget grepp. Vi gör som vi brukar göra när vi vill avleda hans uppmärksamhet vi skickar fram en yngre förmåga att snurra upp honom, pilsk som han är går han på det

även denna gång. Hönan lyckas som planerat lura in honom i en bur i hönshuset som brukar användas för redskap men som nu står tom. Väl inne i buren smiter hon ut snabbt som ögat och lämnar tuppen ensam kvar i buren när dörren med gemensamma krafter åker igen med en smäll. Den öländska dvärghönan, som är duktig på att flyga, lyfter och lyckas med näbbens hjälp få på haspen från utsidan. Tuppen blir rasande när han upptäcker att han gått rakt i fällan. Han kastar sig mot gallret, fjädrarna yr och han för sånt oväsen att vi andra blir tvungna att gå ut på gården och lämna honom ifred tills han lugnat ner sig. Tuppen får stanna i sitt förvar och ställs senare inför rätta av en utvald skara tuppar och hönor från både vår egen gård och från granngården. Efter otaliga vittnesmål befinns han utan tvekan skyldig på alla åtalspunkter. Framförallt de fromma Sultanhönornas vittnesmål visar sig ha stor betydelse. Tuppen har tagit ner garden i deras närhet i tron att de i sin tillsynes inåtvända fromhet inte lagt märkte till sin omgivning. En felberäkning som kommer att kosta honom hans lilla rike. Även medlöparna har nu lämnat det sjunkande skeppet och insett att om man inte lämnar ett sjunkande skepp är risken stor att man själv går till botten. I väntan på sin dom leds han av samma utvalda skara mot sitt förvar i redskapsboden där han tillbringar natten. Några passar samtidigt på att rycka åt sig av de

vackra stjärtfjädrarna, hans stolthet, när han leds bort. Vad som hände sen är höljt i dunkel och några snaskiga detaljer finns inte att hämta utan lämnas åt fantasin att gotta sig i. Allt som kan sägas är att det en solig söndag spred sig en stickande doft av tupp och kål i grannskapet. Den kollektiva chocken gjorde att det enda vettiga vi fick ur oss var huruvida husbonden frångått ursprungsreceptet och använt surkål i stället för vanlig vitkål i grytan. Hans rotlösa själsfränder drar omkring som mörka skuggor i landskapet och kryssar mellan gårdarna. De smyger längs staketen med sin trångsynthet i bagaget och vittrar efter missnöje. De inser att ska de komma in i värmen måste de fila på sitt yttre och sluta peka mot något obestämt i skyn varje gång de träffas. De slänger inte heller fram sina ben i en taktfast marsch när de kommer i grupp men under ytan ruvar samma budskap som tidigare, det delas bara ut i snyggare omslag. Våren är på intåg och solen värmer sakta frusna själar. Tjälen i marken släpper och jag klafsar omkring upp till knäna i lera. På väg till redet för att ruva och vila lite passerar jag vedboden och yxan som står lutad

mot väggen. Här har många själar tackat för sig och flaxande tagit sig över till den andra sidan. Dunen reser sig i nacken när jag halkar till på något runt och slemmigt under mina fötter. Märkligt, kan det vara ett par sniglar redan, så här tidigt på året? Jag orkar inte följa tanken till sitt slut. Jag kryper ihop i mitt rede och slumrar till i värmen med ett par ägg under mig. Tankar skaver och stör mig i min slummer. Hur går vi vidare från det här? Dags att veva upp Birgit Friggebo och hjälpas åt att hålla takten till We shall owercome när vi tar itu med det plocke pinn av spillror som vår tupp lämnat efter sig. Den slitna skylt som hängde ovanför vår ingång ligger nu och rostar på gödselstacken. Senare i vår kommer en ny kull kycklingar att fylla gårdsplanen med sina pip och små ulliga kroppar. Hur får vi dem att vilja demokrati och att inse att motsatsen inte erbjuder någon lösning? Att det är trevligare med vänskap och jämlikhet än med krig och förtryck? Hur får vi dem som aldrig upplevt förtryck i sin renaste form att inse att demokratin aldrig kan tas för given? Att den måste erövras gång på gång på gång.

OM OSS FATHIA MOHIDIN, chefre dak tör

K ATE CHOPIN

ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST, chefre dak tör

FILIPE cOsta

Fathia är mode- och filmvetare och har Kate Chopin är en amerikansk författarinna intresserat sig av konstruktionen av ‘den som ofta skildrat kvinnliga öden i relation A ndre’. Hon har även läst konst i Barcelona. till frihet på slutet av 1800-talet.

Filipe är psykiater och f.d. verksamhets Isabel skriver, översätter och läser. Hon chef för Enskede-Skarpnäcks psykiatriska flyttadenyligen från New York till Fruängen sektor och Psykiatri Södra i Stockholm och pluggar förlagskunskap på SU. samt ledamot i RSMHs styrelse. MIRJAM BLIDÖ, webbre dak tör

KRISTIAN DEICHMANN

Mirjam bor i New York och är lärare i historia och religion med förkärlek för grafisk formgivning.

Kristian bor i Berlin och är musiker och en fritidsfilosof som intresserar sig för människansbeteende.

NEIME CHENON CEDERBLOM, bildre dak tör

Elinor entell

Elinor är från Stockholm men bor nu i Köpenhamn och studerar till arkitekt. Av danskarna har hon lärt sig att man ska oroa sig mindre och hygge sig mer.

Neime har studerat konstgrafik och arbetat som illustratör och grafisk formgivare. JOHN ARTUR, grafisk designer

John jobbar som visuell kreatör och fotograf samt utgör ena hälften av den kreativa MOA HAMNE Moa är en eldslukande och upptäcks byrånBold Faces. resande ordryttare som vid sidan av sina JOEY ABRAIT musikstudier jobbar som frilansjournalist. Joey har fotograferat över hela f.d. Sovjet och USA. Hennes uppdragsgivare har varit OLLE HALVARS FRANZÉN bl.a. The Economist, Le Monde, Time. Idag Olle har studerat bildpedagogik på arbetarhon för Dagens Industri. Konstfack. Han är även verksam konstnär http://joeyabrait.com och illustratör, bosatt i Stockholm. YASMINA BACKSTRÖM

Kl ára Grančičová

ELIAS BJÖRKMAN

JENNY JOHANSSON

Yasmina pluggar sociologi och mänskligt beteende pa Sorbonne i Paris och är hobby journalist vid sidan av sina studier.

Klara is a visual artist from Prague, Czech republic. cargocollective.com/klaragrancicova

Elias jobbar som redigerare på Svenska Dagbladet och är ena halvan av podcastduon Fanny och Elias ang. TV. http://fannyelias.wordpress.com

Jenny är kulturjournalist med författar drömmar som spenderar stora summor på hyrfilm och kaffe. Hon är Vattuman, förortsbarn och har en liten svart katt.

LEO RIVINOJA

Fanny lindgren agazzi

Fanny jobbar som webbredaktör på SVTs Barnkanalen, tecknar biografiska serier och utgör den andra halvan av podcastduon Fanny och Elias ang. TV. http://fannyelias.wordpress.com

Leo arbetar med att framställa trycksaker till vardags. När han inte är på sitt arbete ägnar han sig åt sitt främsta intresse, fotografi.

MADELINE MCCRAY

Madeline är skådespelerska, författare och föreläsare. Just nu jobbar hon med teaterprojektet Women On Purpose Now i NYC.

Minna är projektledare inom reklam branschen. Förutom detta frilansar hon som illustratör och grafisk formgivare. http://behance.net/minnasalo

UHURU MCCRAY

JULIA SANDSTRÖM

MINNA SALO

Julia Sandström har studerat konstgrafik och pluggar nu Socialantropologi och Internationella relationer på Stocckholms Universitet.

Uhuru - dad, husband, all around great guy. TINA NORDQVIST

Tina älskar bokstäver och att leka med färg och form. Som nybliven undersköterska finns drömmen om att kunna kombinera omsorg med kreativt skapande.

HARRIET STENIS

Kontorsråtta på Barn- och utbildnings förvaltningen i Huddinge som extraknäcker som översättare när tillfälle ges.

SANDRA OLIVEIRA E COSTA

Sandra är kulturgeograf och arbetar för tillfället med ett projekt om utmaningar och möjligheter med medborgardialog inom stadsplanering.

HARALD THAF VELIN

Harald var arkitekt och professor i Formlära på Lunds Tekniska Högskola. Han levde 1920 - 1995.

HANNES OLJELUND

REBECK A TOLLENS

Hannes har bland annat jobbat på Svenska Rebecka pluggar grafisk design Dagbladet och varit programchef på SvT. illustrationpa LISAA i Paris. Hannes är pappa till sju barn! http://rebeckatollens.tumblr.com AIDA PARIDAD

HELENA WINBERG

Aida är kriminolog och skrev sin magister uppsats om slöjdebatten med fokus på genus, postkoloniala studier och islamofobi. Just nu pluggar hon TV-produktion i Sthlm.

och

Helena jobbar som sjuksköterska och tycker om mönster, kastanjer, loppisfynd och destillerad tid.

Anders petersen

Anders har studerat fotografi hos Christer Strömholm och är idag en av Sveriges mest uppskattade fotografer.