Kontent nr. 2, 2012 – HÅR

kontent magasin nr. 2, 2012 kontentmagasin.com

HÅR

MINAJ OCH HÅRFÄRGERNA / DET BESLÖJADE HÅRET / Avklippt kvinnlighet / SJU MILJONER SMALA LÄPPAR / HAIR - NÄR HÅR BLIR POLITIK / FÅR JAG KÄNNA PÅ DITT AFRO? / FLICKAN OCH FLÄTAN / BLONDA KAVAJEr OCH LÅNGHÅRIGA VÄSKOR / DREADLOCK ANECDOTES / BILDER SOM BRÅKAR / VISUELLT AV TOBIAS LARSSON / SUSANNA HESSELBERG / ELOY DOMÍNGUEZ SERÉN

REDAK TION ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST / isabel@kontentmagasin.com FATHIA MOHIDIN / fathia@kontentmagasin.com NEIME CHENON CEDERBLOM / neime@kontentmagasin.com MIRJAM BLIDÖ / mirjam@kontentmagasin.com

2

kontent magasiN W W W.kontentmagasin.com

INNEHÅLL / NR 2 4

LEDARE / ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST

6

MINAJ OCH HÅRFÄRGERNA / K ARIN WEIBORG

11

DET BESLÖJADE HÅRET / AIDA PARIDAD

16

VISUELLT / TOBIAS L ARSSON

20

AVKLIPPT KVINNLIGHET / ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST

25

SJU MILJONER SMAL A L ÄPPAR OCH SVENSK ARNAS ARMHÅLEKULTUR / SANDRA OLIVEIRA E COSTA

28

HAIR - NÄR HÅR BLIR POLITIK / MIRIAM VON SCHANTZ

33

FÅR JAG K ÄNNA PÅ DIT T AFRO? / FATHIA MOHIDIN

36

VISUELLT / SUSANNA HESSELBERG

40

FLICK AN OCH FL ÄTAN / ANET TE RYDBERG

44

BLONDA K AVAJER OCH L ÅNGHÅRIGA VÄSKOR / CARIN MORIN

49

DREADLOCK ANECDOTES / UHURU MCCRAY

54

VISUELLT / ELOY DOMINGUEZ SEREN

60

BILDER SOM BRÅK AR / ELIN JANSSON

Det h채nger p책 h책ret Ledare

4

Kontents första nummer fortsätter att vara aktuellt då de New York-hyllande artiklarna, referenserna och reklamen fyller Sveriges medieformer lika konstant som de svenska turisterna fyller stadens gator här på Manhattan. Fast när magnolian och de gigantiska färgsprakande tulpanerna blommar över hela New York och ute­ serveringarna öppnar upp för härliga helg­ bruncher medger jag att det är svårt att vara kritisk. Det är tur att Kontent gått vidare till ett nytt ämne. Ämnet för vårt andra nummer - hår, var på alla svenskars läppar under hela april månad. “Ta håret tillbaka”-debatten drabbade både Internet och tryckt media med förvånande kraft. Facebookgruppen bakom namnet blev en ny “Vi gillar olika”, en digital folkrörelse som spred sig så snabbt att det måste ha luktat brandrök om servrarna. Uppenbarligen finns det outredda hårnormer som upprör och berör.

Debatten har ganska ensidigt fokuserat på armhålehår, men var håret än sitter på kroppen är det laddat med stor betydelse.

Den tunna trådformade proteinutväxten som ska skydda oss mot för höga eller låga temperaturer står även för frågor om etnicitet och rasism, tillhörighet och roller, genus och religion. Hår användas också symboliskt i litteratur, film och mode. Håret är någonting som vi kan forma och ändra, dölja eller låta vara kvar. Vi har möjlighet att ändra vårt utseende med hjälp av det och våra val kan få önskade eller oönskade konsekvenser.

Många frisyrer liksom avsaknaden av hår är laddade med betydelser. Vid kollektiva institutioner som vid militärtjänstgöring eller fängelsevistelser har tvångsrakning ofta varit kutym. I religiösa kontexter rakas håret ibland som en typ av reningsritual medan det i andra noggrant täcks. Att tappa håret beskrivs ofta av både män och kvinnor som någonting traumatiskt och berör intima frågor om identitet och genus. Kvinnligt

huvudhår har också fungerat som en normutmanande markör i den västerländska historien, där antalet centimetrar varit en förhandling av möjligheter och makt. Idag rymmer håret än mer uttrycksmöjligheter, och är mer än någonsin ett identitets­ skapande val där vi själva har kontroll.

Genom Kontents ämnesstyrda form har vi gjort en grundlig “håranalys.” Luta dig tillbaka och släpp ut håret, så ska våra skribenter och konstnärer reda ut den här trassliga tovan.

Isabel Bjölstad Nordqvist Kontents ena chefredaktör

5

Minaj och hårfärgerna Roman Zolanski, Harujaki Barbie och Rrrrrosa.

Genom ett possey av alter egos och hårfärger skiftar hip-hop artisten Nicki Minaj konstant identitet­. Karin Weiborg skriver om hår­färgernas betydelse och hur vi skapar och omskapar oss själva.

TEXT KARIN WEIBORG BILD IDA KONGE NIELSEN

6

När hiphopartisten Nicki Minaj kommer till epoker och stilideal. Idag kan förmodligen Sverige i början av juni i år kommer hon ingen rollbesättare eller pr-konsult inte att komma ensam. Med sig har hon ett inom populärkulturen förhålla sig helt helt entourage av alter egos. Till­sammans förbehållslöst till dem. Den korpsvarta med bland andra Roman Zolanski, Harujaki pagen, den rågblonda boben, de eldröda Barbie och Rrrrrosa kommer denna lockarna och det kastanje­bruna barret för Queensrappare gissningsvis att framföra ett alla med sig klichébilder av kvinnoroller som musikaliskt rollspel, infärgat i gröna, rosa, är svåra att förbise. Image har skapats, och lila, och blå hårslingor. En färgglad show görs så fortfarande, genom och av hårfärger, med lika många oavsett hur “Genom att konstant byta roller som hår­ trivialt och färger. det än hårfärg upprätthåller hon en tydligt Det råder låter.

Störst inga som helst frigörande osäkerhet kring sitt lockelse har tvivel om att f r a m ­­k a l l a t s offentliga jag.

Hon kan skapa Nicki Minaj med av de två sin noggrant o v ­ a n l i g a s t e­ och omskapa sig själv som hoprörda multi­ h å r­­­­­f ä r g e r n a artist precis som hon vill.” persona, under i världen. sin komet­karriär Den ena är mot stjärnorna, kommit att problematisera röd och den andra gul. Endast ett fåtal av kvinnorollen inom hiphop-industrin. jordens befolkning föds med gener som ger Med sin tajta rapp-käft har hon gjort sitt huvudhåret dessa två färger. Gemensamt queerfeministiska rollspel till sin egen är att de båda signalerar ett slags extrem framgångssaga.

Karaktärsförteckningen femininitet. över Nicki Minajs karriär är i ständig Från Botticelli’s Venusavbildning, via förändring. Tillsammans med hennes räven och den lilla sjöjungfrun, till Tilda varierade röst- och tonlägen har de otaliga Swinton och Joan Holloway i Mad Men perukerna i regnbågens alla färger kommit har den röda hårfärgen förfört. Men att bli det tydligast talande attributet. Genom den har också väckt förskräckelse. Den att konstant byta hårfärg upprätthåller hon grekiska mytologin berättar historien om en frigörande osäkerhet kring sitt offentliga hur rödhåriga kvinnor tros ha förvandlats jag. Hon kan skapa och omskapa sig själv till vampyrer efter döden. Och på häxbålen som artist precis som hon vill. Rollerna brann det av åtskilliga röda hårflammor. Att liksom hålls öppna. Detta grepp tycks Adam’s Eva ofta avbildats som rödhårig har möjliggöra ett avståndstagande från de säkerligen också gjort sitt för bilden av den roller som hårfärgernas psykologi historiskt förrädiskt fascinerande och flamboyanta sett inneburit. röd­ hättan. Från morot till mahogny; den De stereotypa rollerna nedtecknade röda hårfärgen signalerar på många sätt en i hårets färgkarta är lätta att lokalisera. självständighet. En blondin är en flickvän, Där finns den pålitliga och plikttrogna en brunett en femme fatale och en rödhätta, brunetten, den frisinnade och frispråkiga ja, hon är ett oberäkneligt stycke kjoltyg. blondinen och den förföriska och lite farliga Så snäv kan bilden av kvinnoroller i rödhättan. I symbios med själva hårfärgerna kombination med hårfärg se ut. har dessa kvinnoroller bibehållits genom Mest utvecklade tolkningsanalyser har

7

dock historien om det gula håret krävt. Guld­ Om den alldagligt charmerande lockar och solgula hårstrimmor har historiskt blondinen är den behagfulla girl-next-door­ sett givit en närmast gudomlig föreställning drömmen så hittar man den mörkhåriga om det gula håret. Jungfru Maria och mystiska skönheten i sagornas värld. Ur Afrodite satte trenden för lintottens lockelse ett västerländskt perspektiv hör det Snövit­ och de blonda nyansernas tjusning har allt svarta svallet till det främmande och det sedan dess levt kvar som något glimrande exotiska. Men lika mycket är också de och skimrande eftersträvansvärt för mörkare hårfärgerna starkt förknippade kvinnlig hårpersona. Den gulhåriga kvinnan med en tråkighet, en trygghet och en torrhet. associeras med För hur hade “Det råder inga som helst begrepp som karaktären renhet och York tvivel om att Nicki Minaj med Charlotte kyskhet. Oftast i Sex and the iklädd blond City fungerat sin noggrant hoprörda håruppsättning som blond multipersona kommit att är Nicki Minaj­ egentligen? rollen Martha Kaffe, lakrits, problematisera kvinnorollen Zolanski, bläck. De gamla inom hiphop-industrin.” den arma egypterna modern som färgade håret håller tillbaka käft­ smällarna. Hon är en svart med blod och malda horn och överbeskyddande brittisk lady som ser till att hovar, krokodilbajs och fiskhjärnor. Att de andra, argare rollerna, då och då tvättar experimentera med hårfärger har alltid munnen ren med tvål från bitskt babbel. sysselsatt människan. Redan på 1100-talet Med den moderna blondinen födelse f.Kr visste man att pigga upp kalufsen med under 1900-talet kom också den sexuella indigo och mineralämnen för att få till både attraktions­­kraften in i bilden. Det är också blå och gröna toner. Likaledes kan det tyckas här som den blonda blondinen blir blåst. helt barockt, att man när hårkreationerna var Med ett sociokulturellt arv från 1800-talet, som allra mest fantasifulla under 1700-talet då prostituerade kvinnor tvingades bleka sitt även pudrade de välskulpterade perukerna i hår som en markör för sitt yrkesval, kom det både rosa, lila, blå och gula toner. blonda håret att symbolisera allt annat än Hårets viktiga betydelse för människan hjärnkraft. Etableringen av dikotomin hora/ i allmänhet och kvinnan i synnerhet, råder madonna befästes. det inga tvivel om. Hiphop-kameleonten och “Life is hard, I swear to God, life is a dumb schizo-stjärnan Nicki Minaj spinner vidare blonde white broad” gästrappar Eminem i på denna fåfänga. Hon tar teaterkostymens Nicki Minaj’s låt Roman’s Revenge. Kampen peruk till sitt viktigaste alterego-attribut. för den dumma blondinens upp­rättelse är Hon doppar den i färgbad och klipper till. hård. Inom musikindustrin har Dolly Parton Hennes hårt aggressiva out-side-the-box­ fört den och efterföljts av Madonna. Båda två persona Roman Zolanski är till exempel har strategiskt iscensatt föreställningen om en manlig bög, vars tillkomst tros vara den blonda kvinnoikonens attraktionskraft. ett laboratorium i Moskva. Han är en ilsk Nu är det Nicki Minajs blekblonderade blond, som gärna experimenterar med gröna alterego Harujaki Barbie som krigar vidare och rosa hårfärger. I Nicki Minaj’s ständigt i sin platinaperuk. pågående personlighetsförändringar

9

används hela färgpaletten och hon blandar fritt de koder som skrivits in i hårfärgernas psykologi.

Kvinnoroller och kvinnlighet har sedan länge förknippats med en slags maskerad; en performativ iscensättning av kvinnojaget där femininitetens masker konstruerar ett lager, ett snyggt tilldragande yttre. Denna frammejslade yta dekoreras i fallet Nicki Minaj med en frisyrernas färgfest. Hon döljer på något sätt en verklig identitet vilket säkerligen bidragit till framgångarna.

I en artikel nyligen publicerad i New York Magazine, skriver David Wallace-Wells att “shape-shifting is a survival mechanism for a lady in rap: If you stay in one place, the latent male aggression will gut you like a fish.” Genom att vara i konstant utveckling och hela tiden återuppfinna nya scenpersonligheter bibehåller Minaj sin stjärnstatus. Att fastna i en roll som sexig och arg kvinnlig rappare kan göra att fansen tröttnar. Därför är det karriärstrategiskt smart att som Nicki Minaj våga leka maskerad med peruker i queerflaggans alla färger. Med detta leker hon också med den mask som själva kvinnligheten länge iklätt sig i. Hon drar kvinnlighetens alla komplexa tillbehör till sin spets. Överdriften sätter liksom tittandet, och lyssnandet, ur balans.

Hon ger sig själv tillåtelse att förbrylla, att förändra.

10

Det beslöjade håret Det är lätt att förvisa slöjan som för­tryck­ande utan att diskutera den västerländska och post­­­ koloniala definitionen av frigjordhet. Aida Paridad efterfrågar en självkritisk fem­inistisk diskussion i den svenska slöj­debatten.

TEXT AIDA PARIDAD BILD PETER CEDERBLOM

11

Den av muslimska kvinnor burna slöjan är det mest provocerande av alla föremål och fenomen som västerlänningar relaterar till Islam. Av samma anledning är också det beslöjade håret den starkaste symbolen för den västerländska synen på Islam som hotfull och förtryckande och slöjan används därför aktivt i den påtagliga legitimeringsprocessen för en växande islamofobi i västvärlden.

Att ett stycke tyg och funktionen att “Slöjan bryter mot den västerländska täcka hår kan orsaka mannens privilegium då han berövas sådan hysteri som vi länge sett i Europa, objektet för sitt begär och därmed beror på den (post-) upplevelsen av sin egen maskulinitet koloniala kontext som slöjan har och sexualitet.” betraktats, förkastats och representerats i.

En kontext där europeiska kolonialmakter, Västerlänningars räddningskampanj med Frankrike i spetsen, konstruerat sig för beslöjade kvinnor har inte minst blivit själva som historiens universella subjekt ett sätt att reproducera bilden av den genom att förvägra subjektivitet, frihet och västerländska kvinnan som frigjord. Utifrån historia av de Andra. De blir motbilder en etnocentrisk världsbild framställs de till de västerländska kolonisatörerna och andra kvinnorna som länderna de liknas deras civilisationsprojekt som bygger på vid – underutvecklade, och de västerländska det maniska resonerandet kring den vita kvinnornas självförståelse blir då mannens mission att civilisera “barbaren”. motsatsen: moderna, välutbildade, frigjorda När fransmännen ockuperade Algeriet 1830 och med kontroll över sina liv. Men att se och påbörjade ett halvt sekel av krigsföring, den obeslöjade kvinnan som frigjord i sitt hette det därför att det var för deras eget väster­ländska klädval är att blunda för den bästa, och den mest påtagliga missionen var objektifierande bilden av kvinnan med sitt att rädda de bruna kvinnorna från de bruna synlig­gjorda hår och sin synliggjorda kropp. männen.

Anklagelsen mot slöjan är därför riktad mot slöjans egenskap att dölja en sexuell dimension, den förhindrar den ”naturliga” utvecklingen av kvinnans femininitet som sker i speglingen av den manliga blicken.

Det är genom den blicken som västerländska kvinnor har proklamerat sin frigjordhet i relation till de beslöjade systrarna i öst. För det ligger i den väster­ ländska förståelsen av en kvinna att hon är ett objekt för män att behagas av och fritt betrakta, och där är det av-slöjade håret en

13

för S-kvinnor, dansat i korta kjolar på en muslimsk musikfest i Rinkeby och att det var ”ett viktigt budskap”.

Det som händer i den här intervjun, som jag menar symboliserar hela den västerländska liksom postkoloniala definitionen av frigjordhet, är att den manliga statsministern med stolthet kan hävda att de svenska kvinnorna är frigjorda och på så sätt slippa undan “Västerlänningars räddningskampanj den feministiska på för beslöjade kvinnor har inte minst debatten hemmaplan (då blivit ett sätt att reproducera bilden han skjuter över problemet på av den västerländska kvinnan som muslimer) och Sahlin kan som frig jord.” vit västerländsk central del i sexualiseringen av kvinnan, kvinna positionera sig som frigjord och liksom i mytologin om hennes skönhet. slippa offerrollen som underordnad män Journalisten Andreas Malm skriver i Hatet i sitt land, den roll hon tveklöst la över på mot muslimer att detta syns i alltifrån de ”förtryckta kvinnorna i burka”, som hon klädmode till pornografi, då det gäller uttryckte det. Hon undviker att konfronteras att visa (unga) kvinnor för män, och när med sitt eget förtryck genom att se sig som mannens blick kan löpa fritt över kvinnans just frigjord i förhållande till de andra.

Konsekvenserna av Sahlins förhållnings­ kropp behärskar han henne fullt ut, ”genom ett visuellt besittningstagande som utgör en sätt är för det första att den här kolonial­ hörnsten för moderna västerländska genus­ feministiska diskursen framstår som generös, som att muslimska kvinnor erbjudits kontrakt”.

Under de senaste åren har slöjan debatterats privilegiet att få ta del av västerländska alltmer intensivt i Sverige och alltid med kvinnors universalism, snarare än att man ögonbindel för just den västerländska förnekat religionsfrihet och olikheter. För objektifieringen av kvinno­kropppar. Ett det andra framställs den västerländska exempel är när statsminister Fredrik kvinnans situation som oproblematisk och Reinfeldt i en politisk debatt mot Mona Sahlin i Sveriges Radio 2010 kommenterade slöjan genom att uttrycka sin kärlek för den svenska friheten: ”och för mig är frihet att man får visa upp sig, man behöver inte dölja sig eller skämmas för någonting”, och han lägger till att det är ”väldigt viktigt att säga till unga invandrartjejer i Sverige att i det här landet får man klä sig som man vill”.

Sahlin stoltserar i samma intervju att hon tillsammans med Nalin Pekgul, ordförande

14

motsättning till kolonisatörens drivkraft.

Slöjan bryter mot den västerländska mannens privilegium då han berövas objektet för sitt begär och därmed upplevelsen av sin egen maskulinitet och sexualitet.

Det är också viktigt att uppmärksamma det beslöjade hårets och kvinnans politiska kontext, som skiftar betydelse med makt­ sammanhang. Innan fransmännen kom till Algeriet hade slöjan som uppgift att täcka och disciplinera kvinnans kropp men under kolonialtiden blev den istället en stor insats i motståndsrörelsen. I dagens postkoloniala kontext kan den beslöjade kvinnan, när hon avfärdar statsministerns generösa gåva att ”få visa upp sig”, ironiskt nog avslöja hur den västerländska mannen konstruerar sig själv som demokratins goda och tappra riddare. Slöjan visar då också hur västerländska kvinnor används som symboler för att förhärliga västvärlden, i en illusion om att det råder jämlikhet här.

Men västvärldens kvinnor gynnas inte heller av det här i längden, eftersom den mest upphöjda västerländska formen av makt, med tillhörande allsmäktiga blick, som sagt är manlig. Påståenden om att den beslöjade kvinnan per definition är förtryckt är därför inte fruktbara eftersom de västerlänningar som uttalar dem bara kan erbjuda ”frigörelse” i form av en annan förtryckande ordning.

efter­strävansvärd och för det tredje blundar således Reinfeldt, Sahlin och alla de andra västerländska förkämparna, i ett konstant glorifierande av västerländska normer, för att av-slöjandet av kvinnor också är ett sätt att objektifiera – alltså förtrycka – kvinnor.

Det beslöjade håret bevisar i sin provokation att den koloniala maktens blick är manlig. Sociologiprofessorn Meyda Yegenoglu använder i Colonial Fantasies konceptet “panopticon” för att illustrera en viktig poäng. Det är ett arkitektiskt omnipotent fängelsesystem där väktaren kan observera fångarna utan att själv bli sedd, och visar inte bara omnipotens utan just manlig omnipotens. Av-slöjandet av den muslimska kvinnan säkrar därmed en panoptisk, allsmäktig, ställning för det koloniala subjektet. Historieprofessorn och genusvetaren Joan Wallach Scott berättar i Politics of the Veil om hur slöjan just därför kom att bli det symboliskt viktigaste medlet under fransmännens strävan mot total kontroll. Franska soldater av-slöjade muslimska kvinnor genom att riva av dem slöjan och våldta kvinnan bakom. Det visar nästan övertydligt på effekten som slöjan har på kolonialmaktens manliga härskare. För den kvinna som väljer att dölja sitt hår och sig själv, manifesterar sin position som ett universellt subjekt, hon är själv betraktande men går inte att betrakta, vilket står i rak

Fanon, Frans, i Thörn, H., Eriksson Baaz, M., Eriksson, C., (red) Globaliseringens kulturer, Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, Falun: Nya Doxa, 2005.

Malm, Andreas. Hatet mot muslimer, Falun: Atlas, 2009.

Mohanty Chandra T., Feminism utan gränser. Avkoloniserad teori, praktiserad solidaritet,Stockholm: TankeKraft Förlagt, 2006.

Said, Edward W. Orientalism, Stockholm: Ordfront, 2008.

Scott Wallach, Joan. The Politics of the Veil, New Jersey: Princeton University Press, 2007.

Spivak, Gayatri Chakravorty: “Can the Subaltern Speak?”, i Nelson & Grossberg: Marxism and the Interpretation of Culture. London: Macmillan Education, 1988.

Yegenoglu, Meyda. Colonial fantasies. Towards a feminist reading of Orientalism, Cambridge: Cambridge University Press, 1998.

15

TOBIAS LARSSON Konstnären Tobias Larsson utforskar den förväntade manligheten i det pågående verket In my defense. Ett verk där han bland annat UTSÄTTER sig FÖR TVÅNGSRAKNING OCH ANMÄLER SIG till MILITÄRTJÄNSTGÖRING. TEXT & BILD Tobias larsson

Under ett och ett halvt år sparade jag ut mitt hår och lät det växa. Jag drömde om ett långt svallande hår och rödmålade läppar.

Jag ville vara androgyn och kämpade för att bli könsneutral. Den 8 oktober 2011 tvångs­ rakade jag mitt eget hår som en del av mitt pågående projekt In my defense.

Genom projektet letar jag som biologisk man efter den manlighet som mitt kön tros besitta. Avrakningen fungerade som en del av denna transformation. Som androgyn i lång page mötte jag mycket transfobi då människor försökte kategorisera och placera mig i ett fack. Jag fick ofta mycket

personliga frågor gällande mitt kön och min identitet, frågor som slutade komma efter att jag rakat av mig håret. Har jag då lyckats att bli mer manlig, eller har jag bara gjort det enklare för andra att placera mig i en norm? Är håret ett kamouflage?

I det pågående projektet In my defense undersöker jag vad det innebär att befinna sig i gränslandet mellan man och kvinna. Jag utgår från soldaten som manlighetsnorm.

På Konstfacks vårutställning 2012, 16-27 maj, kommer en ny del av In my defense att presenteras där jag fortsätter arbetet med militärer, manlighet och sexualitet.

SE VIDEON AV T VÅNGSRAKNINGEN PÅ TOBEYLENNOX:SE 16

Avklippt kvinnlighet Längden på kvinnors hår har länge varit strängt dikterat av könsnormer i vår västeRländska kultur. Isabel Bjölstad Nordqvist undersöker hur det påverkat kvinnors liv under 1900-talet och upptäcker en betydelsefull förändring i vår relation till den korta frisyren som radikal markör.

TEXT Isabel Bjölstad nordqvist

BILD IDA KONGE NIELSEN

20

av den amerikanska sociologen Rose Weitz.

Där hävdade hon att flickor lär sig tidigt att femininitet sitter i håret och att det är väldig viktigt. De får uppmärksamhet i skolan, i grannskapet och i familjen genom sitt hår.

Många flickor upplever positiva reaktioner om de sparar ut sitt hår, bär det utsläppt eller gör “söta” uppsättningar. Om flickorna insisterar på korta frisyrer är reaktionerna från omgivningen i regel negativa. Även kvinnliga äldre familjemedlemmar för­ stärker flickornas intryck av att hår är avgörande genom att lägga mycket tid och pengar på olika håraktiviteter.

Enligt Weitz blir håret även centralt i kvinnors intima liv. Genom intervjuer kan hon konstatera att många tonåringar är övertygade om att långt, böljande hår är nyckeln till att få sin första pojkvän. Som ett resultat av denna föreställning blir långt hår ett avundsvärt attribut samt ett värdefullt vapen. Weitz skriver att kvinnor lär sig att använda sitt hår för att få uppmärksamhet ifrån män. Genom att leka med håret och röra på det i något som Weitz kallar “The Hair-Flip”, ökar kvinnorna sina chanser för att attrahera de män de vill ha. The Hair-Flip innebär att slänga med håret på ett sätt som drar ögon åt sig. The HairFlip är beroende av längd och eftersom många kvinnor bekräftar att kroppsrörelsen fungerar kan hårlängden därmed tillskrivas ett betydelsefullt inflytande över kvinnors liv. Jag förnekar inte hårets attraktionskraft, men “the Hair-Flip” låter mest som en överdriven scen ur en amerikansk high-

Har längden verkligen någon betydelse? Ja, i alla fall om vi syftar på samma sak; längden på kvinnors hår. I Edith Södergrans välkända dikt Vierge Moderne från 1916 står det “Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. / Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut. [...]” Södergran deklarerar att hon inte vill låta sig definieras av epitetet “kvinna” utan beskriver hellre sin person genom bland annst den kortklippta frisyr som blev så tidstypisk för 1910- och 20-talets kvinnor.

1900-talets första decennier innebar stora framsteg för kvinnors frigörelse i väst­ världen. De hade bättre möjligheter att söka arbete och den ekonomiska friheten ledde till fler skilsmässor. Kvinnor började ta mera plats i sociala sammanhang, de rökte, drack och var offentligt aktiva i diskussioner i en utsträckning som inte tidigare förekommit.

Kvinnorna i centrum för denna händelserika tid använde sig av frisörsaxen för att skapa kontrovers och, precis som Södergran, definiera sig själva. Männen anklagade kvinnorna med kortklippt hår för att ha låg moral och att vara “lösaktiga”. Även under senare delar av 1900-talet “Många ambitiösa samt in på 2000-talet har hårlängd varit ett yrkeskvinnor har bevittnat att de laddat ämne. År 2002 inte tas på allvar i arbetslivet om publicerades Rapunzel’s Daughters.

What deras hår är för “feminint och Women’s Hair Tells Us attraktivt.”

About Women’s Lives.

21

school film. Denna hypnotiska kraft kring håret upplever jag som väldigt förenklad och primitiv.

Skådespelerskan Michelle Williams in­ tygar dock uppfattningen att män skulle vara fixerade vid långt hår på kvinnor. Hennes erfarenhet är att nästan alla heterosexuella män över hela världen tycker illa om hennes pixie-korta hår – förutom hennes avlidna exmake Heath Ledger. Han är ett undantag som bekräftar regeln och har blivit hennes motivation till att fortsätta klippa sig kort; “I cut it for the one straight man who has ever liked short hair and I wear it in memorial of somebody who really loved it.”

Dessa attraktionsnormer för respektive kön upplever jag som väldigt konservativa men Weitz fortsätter genom sin text att argumentera för dess inverkan på oss västerlänningar. Hon berättar till exempel hur kvinnor som väljer att klippa en kort frisyr ofta beskriver detta som “befriande”.

Frisyren blir till en protesthandling mot normen och ett sätt att skapa egna ideal för kvinnlighet och för attraktionskraft.

En kvinna beskriver varför hon gick ifrån midje­ långt hår till avklippt strax efter öronen; “I deliberately cut it off [...] to say that I’m more than my hair.” Hon klippte alltså av det för att känna att hon gick ifrån objekt till subjekt. Hon berättar också att klippningen gjorde att hon kände sig stark då hon inte lät sig styras av vetskapen om att män föredrog långt hår på kvinnor.

Jag har själv klippt av mig håret och upplever inte att mitt val varit styrt av heterosexuella normer. Jag tillhör en generation där den korta frisyren framför

allt blivit ett trendmedvetet val. Jag och andra vänninor som varit både kort- och långhåriga har snarare varit intresserade av att välja en frisyr som förstärker den indivuduella stilen. Då de korta frisyrerna blivit allt vanligare har sprängkraften i kort hår som en protesthandling, avsevärt minskat.

Det finns kvinnor som väljer kort hår för att medvetet undvika mäns blickar.

Weitz intervjuar en lesbisk kvinna som hon beskriver som lång, smal och med ett klassiskt snyggt utseende. Hennes korta klippning var enligt henne själv “a way of protecting myself from men looking at me, from men being interested in me...And I really [...] felt more like me than this girl that I was trying to be growing up.” Hennes syfte var att skrämma bort heterosexuella män som kanske skulle ha gjort sexuella närmanden och hon upplevde att hon kunde göra det med hjälp av en kort frisyr. Det långa håret bidrog också till att hon inte var sig själv, utan att hon genom det anpassade sig likt (min tolkning) en osäker tonåring.

Enligt min mening är det en förenkling att det korta håret skulle skrämma iväg män, det verkar “Då de korta frisyrerna blivit allt snarare handla om en föreställning om vanligare har sprängkraften i att det korta håret kort hår som en protesthandling, skulle uttrycka den lesbiska identiteten. avsevärt minskat.“ Jag upplever att detta

22

idag nästan fungerar som en begränsande stereotyp.

Weitz kommer också fram till att hår­ längden är av betydelse på arbetsmarknaden.

Många ambitiösa yrkeskvinnor har bevittnat att de inte tas på allvar i arbetslivet om deras hår är för “feminint och attraktivt”. En ung universitetslärarinna beskriver i boken väldigt enkelt vad det handlar om; “I wear my hair back to be taken more seriously, to look more professional, and to be seen as a person as opposed to [being seen as] a woman.” För att anses som professionell upplever hon att hon måste tona ned sin kvinnlighet. Hennes ordval uttrycker en erfarenhet av att mannen fortfarande ses som norm i arbetslivet, och ju mer lik en man desto mer neutral och därmed pålitlig.

Hade du frågat den amerikanska sociologen Rose Weitz i slutet av 90-talet, början av 2000-talet om antalet centimetrar av kvinnligt hår spelade någon roll, så hade hon alltså gett dig ett övertygat “ja” till svar. Kvinnor har genom sina frisyrer, i allra högsta grad förhandlat om makt och möjligheter i arbetslivet och i det privata. Att

klippa huvudhåret kort är för en kvinna att klippa av sig sin femininitet i den västvärld som Weitz undersökt och denna avklippta kvinnlighet har stundtals varit nödvändig i vår postmoderna könsdikotomi.

Om du frågar mig, en svensk kvinna som troligtvis är en generation yngre än majoriteten av Weitz intervjuobjekt, så är svaret annorlunda. Jag tror att vi genomgår ett paradigmskifte på många sätt, liknande det Södergran upplevde. Idag definierar unga kvinnor sig själva med självsäkerhet och min generation sitter inte och väntar på god­ kännande från någon annan. Faktumet att kvinnor i mycket större utsträckning än män startar sina egna företag just nu, visar att vi inte är intresserade av att anpassa oss för att bli accepterade på arbetsmarknaden - utan aktivt skapar den själva. Dagens kvinnor är orädda, hungriga på utmaningar och karriär, och de ignorerar gamla föreställningar i stället för att fästa sig vid dem. Vi utvecklar det som Södergrans generation påbörjade, vi formar och definierar oss själva så att ingenting saknas, ingenting är avklippt. Vi är inte längre en radikal page, vi är alla frisyrer och ingen utan begränsningar och verksamma hot.

Lundén, Rolf and Michael Srigley (eds). Ideas and Identities. Lund: Studentlitteratur, 1992.

Södergran, Edith. Samlade Dikter. Stockholm: Månpocket - Wahlström och Widstrand, 2002.

Weitz, Rose. Rapunzel’s Daughters. What Women’s Hair Tells Us About Women’s Lives. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2004.

24

Sju miljoner smala läppar och svenskarnas armhålskultur På en boxningsklubb i Venezuela upptäcker Sandra Costa E Oliveira hur lätt man kan misstas för en representant för en hel kultur.

TEXT SANDRA OLIVEIRA E COSTA BILD TANJA VAN de Meulebrouck

Hon ger mig skarpa råd om hur säcken ska bemötas, visar takten för slagen. Kropp som en stark 26-åring och galet vacker med sina grova ansiktsdrag. Mariana är en grym boxare och väldigt social. Hon tar mig under sina vingar som en äldre syster.

I själva verket är hon åtta år yngre än jag.

Förutom henne träffar jag bara en annan tjej på boxningsklubben på Plaza Milla i Mérida.

Under tiden jag bor i Venezuela är det landsomfattande torka och elektriciteten måste ransoneras. Vi gör armhävningar tillsammans i mörkret och tystnaden när Plaza Milla befinner sig utan el för att någon annan del av staden prioriteras ett par

timmar. När den slås på igen boxas vi i otakt till dundrande musik från aerobicspasset på andra sidan lokalen. Fötterna viner över sprickorna i trägolvet och jag får stora blåsor under fötterna – kickboxning ska utövas barfota. Mest gillar jag att träna i mörkret ändå. Det ser vackert romantiskt ut med boxarna som studsar runt i en cirkel framför det gallerförsedda fönstret. Gallret kastar randiga skuggor på väggarna.

En kväll när vi packar ihop efter träningen säger Mariana att hon vill prata med mig.

Ensam. Vi går ned för trappan och väntar på killarna nere på gatan. Där ute gör hon sig en ansträngning. Det gör henne ont att säga det (shit, vad kommer nu? tänker jag), men

25

det är ändå viktigt “Hon vet att jag kommer ’andra’. Närmare 30 att få det sagt. miljoner invånare Hon vet att från en annan kultur och i Venezuela. Sju jag kommer från i världen. så, att det är annorlunda miljarder en annan kultur Vem är utlänning? och så, att det är Sett från platsen där (i Sverige) – man annorlunda där Mariana befinner sig rakar inte av sig håret (i Sverige) och på skulle det vara hon är säker på världens alla ickeunder armarna.“ att i min kultur venezolaner.

Det gör man så, eller gör man inte så snarare – är överflödigt att säga att slutsatsen är lite man rakar inte av sig håret under armarna. snabb, att alla andra skulle ha smala läppar.

Men det gör man här och killarna kan tänka Att befinna sig i kategorin ’andra’ emellanåt något. Eller de gillar det inte. Hon har hört kan dock vara en nyttig erfarenhet om man dem kommentera. Hon fattar att det ligger i vanligen får tillhöra majoritetens ’vi’. min kultur, men hon ville säga något i alla fall, göra mig en tjänst.

Det blir mer att göra i skolan. Jag åker på fältresor med universitetet. Vi Mariana bjuder hem mig och vi äter besöker kakaoodlingar och socialistiska arepa med hennes mormor. När jag är där jordbrukskooperativ, går på tjurmarknad och vet jag inte vem jag är närmast i ålder, gör tentor på rastplatser längs motorvägen.

Mariana eller hennes mamma. En kväll är Jag får mindre tid för träning och färre vi ute tillsammans. Åker bil, stannar längs chanser att visa mitt underarmshår för vägen och pumpar musik ur högtalarna. Plaza Millas boxare. Mariana accepterade Vi avslutar kvällen med pommes frites på respektfullt mina armhålor när jag berättade vita plaststolar på gatan. Mariana berättar att håret är mitt alldeles egna val och att om El Russo igen, killen från Ryssland det inte rör sig om ”något som ligger i den som boxades i klubben ett tag. Hon var svenska kulturen”. Jag vill ha hår under nog rätt kär i honom. Sedan drog han till armarna för att jag tycker det är snyggt och Ryssland. Kanske är det El Russo som det finns liksom där ändå. Det är en del av Mariana baserar sin slutsats på när hon efter min kropp som jag inte gillar att ta bort. ett stunds fundering, framlutad över sina pommes, konstaterar gravallvarligt att “alla Så åker jag tillbaka till Sverige. Det går ett utlänningar har smala läppar.” år eller två och en tjej håller upp en beklädd Det ligger något komiskt över hur hon säger armhåla i TV-rutan på Melodifestivalen. Det det. Med mina egna överdimensionerade blir tittarreaktioner, hatmail och internetläppar är det paradoxalt redan på platsen mobbning. Det finns många i Sverige som och i ögonblicket. Känslan som frammanas upprörs över något så trivialt som kroppshår hos mig är intressant ändå. Venezuelas 29 på en tjej. När jag ser finalen år 2012 är det miljoner invånare som centrum och resten första gången jag kan minnas att jag ser en av världens befolkning reducerade till kvinna med normal kroppsbehåring i TVutlänningar. rutan. Inte särskilt etablerat i svensk kultur Generaliseringar över ’vi’ och ’andra’ med andra ord. kan upplysas av ett förenklande skimmer Ett par dagar efter Melodifestivalens när man själv blir placerad i kategorin final cyklar jag längs Stockholms vatten

26

och kommer att tänka på Mariana. Hon förstod mig till slut, men jag funderar ändå på om hon över några pommes frites i en plaststol någonstans berättar för en vän att alla utlänningar har smala läppar och att det ligger i den svenska kulturen att ha hår under armarna.

Jag tänker på hur en godtrogen generalisering kan få Sverige att plötsligt

framstå som en plats där vilken tjej som helst kan känna sig bekväm med något så trivialt som sin egen kropp. Generaliseringar ligger dock ofta långt ifrån sanningen. Och lika lite som El Russo kan representera världens alla ”utlänningar” ger mitt underarmshår en sanningsenlig bild av ”svensk kultur”.

Tråkigt att Mariana skulle haft fel den här gången.

27

Hair - när hår blir politik.

Miriam von Schantz granskar 70-talsklassikern Hair av Milos Forman och undersöker det manliga hårets funktion som radikal samhäLlskritik.

TEXT MIRIAM VON SCHANTZ bild IDA KONGE NIELSEN

28

I den gamla musikalfilmsklassikern Hair av Milos Forman visas håret, det långa okontrollerade manliga håret, upp som det politiska motståndets klädedräkt. Forman använder detta som en symbol för att utföra en kritik av Vietnamkriget, konsumtions­ samhället och en okritisk normanpassning.

Det är en film där det privata och det politiska likställs i en tidstypisk anda. Filmen kretsar kring sexuell revolt, drogrevolt och rasöverskridande revolt. Revolter som mynnar ut i kritik mot ett reflektionslöst och okritiskt konventionssamhälle. Det långa håret handlar framför allt om normbrytandet som samhällskritik och, vill jag hävda, kritik av kapitalismens stratifiering av människan i klass, i ras, i kön.

Filmen utspelar sig 1967-68 och Vietnamkriget är i full gång. När filmen spelades in 1979 var dock USA:s militära nederlag ett faktum. Detta är säkerligen ett av skälen till att filmen, som trots allt var en mainstreamproduktion, kunde framföra ett så tydligt anti-krigsbudskap. Redan inledningsvis vet vi var filmens långhåriga manliga protagonister står: de bränner sina inkallningskort till armén. Inte bara för att de inte vill åka hemifrån eller för att de är rädda om sina egna liv. Det är framför allt ett politiskt och kritiskt ställningstagande.

Som en demonstrant säger i filmen: ”The draft is white people sending black people to kill yellow people to defend land they stole from red people”.

Hair följer en grupp ungdomar som filmen på ett förenklande sätt reducerar till representanter för olika ’typer’. Gruppen

består av den frisinnade kvinnan Jennie, den inkvoterade mörkhyade mannen Hud och tre vita män som får representera olika aspekter på samhällsmedborgaren. Den revolutionära ledaren, representerad av den långhårige George Berger, den ickerevolutionäre ’Average Joe’: kortklippte Claude samt Woof som i sitt långa blonda hår nästan blir en representant för en queer sensibilitet. Tillkommer gör sedan Sheila från New Yorks överklass som Claude blir kär i och som får representera en mer traditionell monogamistisk kvinnlighet. Mot

“Hair använder det långa manliga håret för att visa på normbrytande som kritik av ett politisk och ekonomiskt system.“ slutet dyker även Huds flickvän och barn upp. Även om mycket skulle kunna sägas om konstruktionen av manlighet, kvinnlighet och genus i Hair så kommer jag att bortse ifrån den analysen och koncentrera mig på hur filmen använder det långa manliga håret för att visa på normbrytande som kritik av ett politisk och ekonomiskt system.

När vi lär känna kärntruppen; Berger, Hud, Woof och Sheila, lever de under broar och i parker. Det är intressant att notera att deras val att sova utomhus presenteras som ett aktivt val, de är inte hemlösa enligt den definitionen vi använder idag, de väljer att

Bygger på Broadwaymusikalen som hade premiär på teatern 1967, alltså under Vietnamkriget. Även om filmen väckte stor debatt när den först kom är det intressant att tänka på hur lågt i tak det har blivit för den kritiska debatten, särskilt inifrån USA självt. Idag har jag svårt att se någon film från USA, till och med de som påstår sig vara krigskritiska, framföra den typen av kritik mot de väpnade aggressionerna i Afghanistan och Irak. Anti-amerikanism, anti-patriotism är ord som fungerar som effektiv (själv)censur, inte bara av nyhetsdebatt men även av konstnärligt utövande. Bålbränningarna av Dixie Chicks skivor efter det famösa antikrigsuttalande kan nämnas i sammanhanget.

29

förbryllat att så här radikalt sprängstoff har jag inte sett på år och dag!

Kanske är en anklagelse mot Hair som ”tidstypisk” bara ett sätt att bortse ifrån hur lite som egentligen har hänt på över 40 år. Det enda tidstypiska är att då, 1979, till skillnad från nu, 2012, kunde nordamerikansk main­ streamkultur fortfarande vara en plats för politisk kritik. Kritiken den utförde är dock

inte infoga sig i konventionerna. Förvånat konstaterade jag att idag skulle en film med ungdomar som sover på gatan fokusera på deras ’tragiska’ liv (de äger ingenting). I Hair framställs de som fria (de äger ingenting).

Det revolutionära avståndet till konsumtions­ samhället skapar en enande union mellan dessa distinkta individer. Jag ser filmen och dess naivt glada musikalnummer och tänker

30

lika aktuell idag som då.

Det är en kritik som refererar till den kamp om makten som är lika gammal som det mänskliga samhället. Det är multitudens kamp för folkmakt, en makt som centreras i de fåtalets händer under olika pretexter: feodalism, kapitalism, fascism. Detta ser jag som de långhåriga revolutionärernas huvud­ sakliga tema i filmen. Vid ett tillfälle dansar Woof runt i häktet och sjunger glatt (!): ”My hair like Jesus wore it, hallelulja I adore it.”

Detta affirmerande uttalade hänvisar till Jesus, revolutionären och samhällskritikern.

utan att bli förtryckt. Det är ett system som tvingar dig till antingen eller. På så sätt kan man se filmen som ett revolutionsupprop.

En scen i filmen får mig särskilt att haja till. Efter dagarna i New York är Claude på en militärbas i väntan på att åka till Vietnam.

Plötsligt ljuder en anti-krigssång i högtalarna över hela basen som besjunger bland annat 256 tillfångatagna Viet Congsoldater.

Sången kopplar även samman, såsom filmen gör löpande, krigshandlingarna i ett större perspektiv där kapitalismen är det fängelse som begränsar och kontrollerar människans inneboende frihet.

Som om det inte varit tydligt redan hamrar filmen in detta budskap på slutet.

Då ska Berger infiltrera Claudes militärbas för att försöka smuggla med honom ut på en picknick. För att kunna göra detta klipper Berger av sig håret i en nästan ritualistisk scen. Väl inne på basen menar Claude att han ändå inte kan följa med eftersom de räknar alla soldaterna med jämna mellanrum.

Berger erbjuder då att tillfälligtvis iklä sig Claudes soldatkläder och låta Claude åka ut i den stulna officersbilen. När Claude är på picknicken skickas hans förband plötsligt till Vietnam. Hade Berger haft det långa håret hade militären vetat att han inte är soldat, nu skickas han istället till Vietnam i Claudes ställe. Filmens sista scen visar Claude och de andra ståendes vid Bergers gravsten. Hans korta hår ledde bokstavligen till döden.

Tanken på att dessa budskap; samhälls­ anpassning som självmord, krig som en del av kapitalismens kolonialiserande av mänskligheten, och att de skulle kunna framföras av en mainstreamfilm idag, är otänkbar! Känslan att vi inte bara gått framåt utan tydligt bakåt är slående.

Som mamma till ett barn, tänker jag på det här när barnets lugg börjar skymma ögonen.

Hos frisören kräver hen att bli kortklippt och sträcker stolt på sig när frisören är klar.

“Omgivningens lättnad när Hen blev en Han var tydlig. Än idag orsakar normöverskridandet en oro.“ Jesus som vandrade runt utan ägodelar och spred budskapet behandla din nästa som du vill bli behandlad själv. Om jämlikhet och lika värde. I filmen syftar normbrytandet som håret får symbolisera inte bara till ett personligt normbrytande. Det är framför allt ett politiskt normbrytande som filmens karaktärer ägnar sig åt och de gör det till­ sammans.

Vid ett annat tillfälle i filmen vänder George Berger sig till sina föräldrar för att be om pengar så att han kan lösa ut sina vänner från fängelset där de hamnat efter ett debacle hos Sheilas föräldrar. Bergers pappa svarar förutsägbart: ”get a haircut and I’ll give you the money”. Vad han egentligen säger är: infoga dig i de normer som förväntas av dig som vit man och jag ger dig möjlighet att leva i samhället. Men det ironiska är att för att kunna leva fri i samhället och inte i fängelset (genom att ha pengar) måste du själv förtrycka dig (klippa håret). Det finns inget mellanting, exempelvis leva i samhället

31

Nu är han minsann en snygg kille. Han som alltid blivit tagen för tjej med sitt långa hår och förkärlek för söta klänningar med puff­ ärm och mjuka åtsittande byxor. På dagis dagen därpå kommer de kommentarer som ska fortsätta att hagla över honom veckan som följer; ”en så snygg kille!” Fokus på kille. Omgivningens lättnad när Hen blev en Han var tydlig. Det leder mig till att tänka att även om det idag inte är det långa håret i sig som provocerar, så orsakar norm­ överskridandet en oro; att man tror sig ha rätten att formulera sig själv efter eget huvud. Det är det jag tror upprört många med pronomet hen, det ingjuter samma frihet att formera sig utanför normer som det långa hippiehåret, eller punkarens mohawk en gång gjorde.

Så även om man inte måste vara gift nuförtiden för att vara ’anständig’ är den ’självvalda’ monogamin en konvention vars överträdelser straffas med epitetet ’hora’.

USA begår fortfarande krigsaggressioner på andra kontinenter och kapitalismen är fortfarande det fängelse som vingklipper människans inneboende frihet. Att fortsätta säga att det personliga är politiskt är att sparka in öppna dörrar i en värld där medborgare likställs med konsument och konsumtionskulturer tagit över de sub­ kulturella markörerna. När man kan köpa sig en revolutionär look, är det mer än någonsin sant att det är insidan som räknas.

Och med insidan menar jag förstås den fria revolutionära tanken. Som mamma till ett barn som snart fyller sex år vill jag ge det mer än ett val. Att uppmuntra mitt barn till att bryta normer är att som förälder värna om hens frihet. Mitt barn får väl se hur hen vill i håret, men kommer att bli inpräntad med revolutionsmorsans motto: Att tänka rätt är bra, men att tänka fritt är faktiskt bättre!

32

“Får jag känna på ditt afro?”

Hur känns det när hår inte längre bara är hår och det naturliga blir ett till aktivt beslut? En intervju om att ha afro i ett samhälle där den vita normen sträcker sig från hudfärg till hår.

TEXT FATHIA MOHIDIN bild CALEY HOLMBOE

33

Min syster och jag har en vit mamma och en svart pappa. Hon fick afro, jag fick relativt rakt hår. I filmen Good Hair synliggör komikern Chris Rock hur mycket som ligger bakom något som kan uppfattas så trivialt som hår, och i det här fallet afrohår. Bakom filmens humoristiska ton berör Rock den postkoloniala historien och synen på det naturliga afrot. Ämnen som inte ofta diskuteras i ett samhälle där rakpermanent och löshår normaliserats och där dessa hårprodukter omsätter miljontals dollar på den amerikanska marknaden.

Efter att jag såg om filmen började min syster Geraldine och jag att diskutera ämnet, om hur det är att ha afro i Sverige, hur jämförbart det är med USA, hudfärg och en önskan om att inte dra till sig uppmärksamhet.

När min syster var sex år gick hon tillsammans med vår mamma till en salong för att rakpermanenta sitt hår. Håret rakpermanentades med ”Relaxer” som är en produkt innehållande natriumhydroxid (kaustiksoda), ett starkt kemiskt ämne. Natriumhydroxid beskrivs

“Det är sällan som jag har reflekterat negativt över mitt hår, det är samma sak med min hudfärg men däremot blir jag påmind av andra.” som mycket skadligt för huden men trots det är det den vanligaste produkten för rakpermanent av afro.

– Jag minns inte varför jag ville rakpermanenta håret. Det måste ha varit för att jag ville ha rakt hår som mina vänner. Mina föräldrar har aldrig haft några åsikter om mitt hår så jag har inte känt mig pressad att göra det från någon annan.

Ur ett postkolonialt perspektiv har ”tyglandet” av afrot en lång historia. Den afroamerikanska skådespelerskan Nia Long lyfter fram den postkoloniala aspekten och säger att synsättet ”the lighter, the brighter, the better” är något som skapar inre splittringar inom den svarta gruppen och mellan svarta kvinnor. Något som har rötter i slaveriet då slavägare lät de ljusaste slavarna med det finare håret arbeta i huset medan de mörkare med lockigare afro fick arbeta på gården eller på fälten. Sedan dess har rakt hår blivit en stark symbol för skönhet och beslutet att bära sitt afro naturligt har utvecklats till ett aktivt beslut.

– Jag kommer ihåg att det under en period var coolt att ha afro och i samband med det slutade jag att rakpermanenta mitt hår och började ofta ha utsläppt i en stor ”mick”. Men den stora förändring skedde först när jag började läsa om svartas historia. Framförallt

34

var jag intresserad av Svarta pantrarna och jag började med att titta på alla bilder innan jag började läsa. Jag märkte att det inte var någon som hade rakpermanentat hår och att det fungerade som ett statement från deras sida.

En skillnad mellan Sverige och USA är att den svarta befolkningen är betydligt större i USA än i Sverige. Hierarkin bland den svarta befolkningen som Long diskuterar, kan vara svårare att applicera i en svensk kontext. Geraldine och jag har gått i skolor där majoriteten varit vita, och att hon är svart och dessutom gick runt med utsläppt afro gav henne enormt mycket uppmärksamhet.

Kan det inte kännas absurt att det blir så mycket uppmärksamhet kring att ha afro och att det blir ett ställningstagande att ha sitt naturliga hår?

– Det är det jag tycker! Men om man ser

det ur ett svenskt perspektiv så är det inte så konstigt att folk tycker att det är speciellt med afro. Personligen har jag dock aldrig sett det som ett statement att ha kvar mitt afro. Det är det här håret jag föddes med.

Det är mitt hår.

Kan rakpermanent vara ett sätt att undvika mycket uppmärksamhet, till skillnad från att grunda det på upp­ fattningar om vad som är fint och fult?

– Ja, absolut. Uppmärksamheten jag fått handlar inte bara om blickar eller kommentarer utan den är samtidigt fysiskt.

Det har hänt flera gånger att folk har kommit fram och tagit på mitt hår på tunnelbanan och mamma har berättat att det hände redan när jag satt i barnvagn.

Jag minns att det var en kvinna som blev förnärmad när du svarade ”om jag får känna på ditt hår”, när hon hade

35

Känner du ibland att det skulle vara lättare att skaffa rakt hår?

– Nu har jag ju flätor med löshår. Jag vet inte varför jag valde att göra flätor och varför jag aldrig skulle kunna göra ett weave, alltså sy in löshår. Det känns mer som att det skulle vara att ge efter för en vit norm och gå emot mina åsikter. Fast egentligen är det väl samma sak att fläta in löshår.

Vi fortsätter att diskutera Svarta pantrarna och uppmärksamheten kring Angela Davis (framstående medlem inom Svarta pantrarna) afro. Davis beslut att ha sitt hår naturligt uppfattades som revolutionärt och fokuset i mediala situationer landade många gånger på afrot istället för hennes politiska åsikter, trots att hon tydligt yttrade att hon

frågat dig om hon fick känna på ditt hår.

– Det är det jag alltid svarar nu för tiden, för det är samma sak. Det är som om folk bara vill komma åt och känna på “det exotiska håret”, men att känna på ett rakt hår verkar däremot vara en helt annan sak.

Många verkar tro att det är som en gravid mage, att det är något som ska kännas och klappas på.

– Det är sällan som jag har reflekterat negativt över mitt hår, det är samma sak med min hudfärg men däremot blir jag påmind av andra. Jag tror inte att det är en stor grej för mig om jag går runt med mitt afro men för människor runt omkring så är det, det.

Jag gillar inte att synas överhuvudtaget som person så det blir väldigt jobbigt.

“Många verkar tro att det är som en gravid mage, att det är något som ska kännas och klappas på.” inte ville prata om sitt hår.

Känner du någon som har sitt afro naturligt utsläppt?

– Jag har ingen svart person i min umgängeskrets, jag har nästan aldrig haft det. När man pratar om det såhär så är det väldigt konstigt, men jag har aldrig tänkt på det tidigare. Om jag tänker på det så det väl också en anledning till att håret är som det är, att jag har blivit så medveten om mitt afro och varför jag alltid har det uppsatt.

Alla tycker att jag ska släppa ut det och de har så många åsikter och kommentarer om hur jag skulle se ut.

– En vanlig kommentar är ”du skulle vara så fin om du hade afro och stora örhängen”.

Att jag ska gå runt och se ut som en exotisk drottning eller något liknande med ”färgglada klänningar”, är något jag också får höra ofta. Det är som att många har tänkt ut en hel outfit kring mitt hår. Mitt hår är inte bara mitt hår, det blir så mycket mer.

I Good Hair ställer Chris Rock frågan: ”do you think you will have a chance to get a good job with natural hair, or [are] you gonna need a weave to get a good job?” till några unga svarta tjejer. Tjejerna svarar att det finns en motsägelse mellan kostym och afro.

Hur har du känt i jobbsituationer med ditt hår; skulle du kunna gå med ditt naturliga afro utsläppt och känna dig trygg i det, eller känns det som att du måste anpassa ditt hår efter de normer om vad som anses professionellt?

– Ja, det är ju en av anledningarna till att jag har haft håret uppsatt i flera år. Jag släppte ut mitt hår en enda gång i somras.

Det kändes otroligt ovant. Jag kände mig obekväm hela kvällen och tillslut var jag tvungen att sätta upp det.

Men vad var det som fick dig att släppa ut det?

– Jag ville helt enkelt bara ha mitt hår utsläppt.

36

SUSANNA HESSELBERG Susanna Hesselberg är en norsk-svensk fotograf och konstnär som ställt ut flitigt i Paris, Köpenhamn, och Oslo. Hon har använt hår som element i flera av hennes bildeR. bild SUsanna Hesselberg

NO TITLE

37

ANNE

NO TITLE

Flickan och flätan Genom barnböckernas berättande beskriver Anette Rydberg flätans betydelse och hårets starka symbolvärde inom litteraturen.

TEXT Anette rydberg bild OLLE HALVARS FRANZén

Konstnärens foto av en flicka, hennes långa fläta och en stor sax är en upprorisk scen.

Jag reagerar starkt när jag ser bilden under Van Speers utställning The Birthday Party på Fotografiska i Stockholm. Att klippa av sig sitt långa hår eller sina flätor ses som en symbol för att träda in i vuxenlivet. Att lämna det ordnade och oskuldsfulla till förmån för ett mer självständigt och utåt­ agerande liv. Men varifrån kommer de här föreställningarna?

Historiskt sett uppkom de första frisyrerna, som ofta bestod av flätat eller

tvinnat hår, av rent praktiska orsaker, men har sedan dess fått allt större betydelse.

Idag är de flesta frisyrer laddade med olika associationer och egenskaper och definierar inte minst vår könstillhörighet. Så tidigt som under antikens Grekland blev frisyrer mer och mer könskodade från att det tidigare hade varit populärt i bland annat Egypten att raka sitt huvud och använda sig av alltifrån löshår till papiljotter bland både kvinnor och män. Nu började däremot långt hår förknippas allt mer med kvinnor medan kort hår blev en manlig angelägenhet.

40

Inom olika kulturer med influenser från kristendomen har det långa håret associerats med bland annat sexualitet och begärlighet på grund av den feminina kopplingen, vilket medförde att kvinnor av tradition satte upp sitt hår eller använde huvudduk när de ingick äktenskap. Förr ansågs även långt hår ha magiska krafter, vilket kunde hämmas genom att fläta håret. Flätandet kan tolkas som en omskrivning för sexualiteten och undertryckandet av den. Motreaktioner kom bland annat under 1800–talet när Fredrika Bremer med flera argumenterade för kvinnans emancipation med följden att mer lössläppta och lockiga frisyrer blev på modet. 1880–talets pannlugg, 20-talets bob och 60-talets Beatles–frisyr är tre andra utmanande exempel som kan ses som en

reaktion mot den strikta uppdelningen vad gäller frisyrer mellan könen, samt de associationer som bland annat långt, kort, uppsatt och utsläppt hår medför. Flätandet har sedan anammats av den omgivande kulturen av både praktiska och estetiska orsaker, men kanske även för att undertrycka flickors sexualitet och självständighet.

Motivet med flickan och flätan åter­ finns inte bara i konsten utan även i barn­ litteraturen där författare leker med dess starka symbolvärde. Astrid Lindgren är vår mest folkkära författare inom svensk barn­ litteratur, där Ronja Rövardotter, Madicken och Pippi Långstrump är några av hennes mångtaliga bokfigurer. Lindgren förstärker figurernas egenskaper genom att ge dem flätor samt andra karaktäristiska frisyrer.

41

förändring hos Marta som upplever att hon numera kan klara sig på egen hand. De sparade flätorna i byrålådan blir en symbol för ett annat liv och sprider ett nostalgiskt skimmer över barndomen då Marta fort­ farande var en flicka.

I Ynari – flickan med de fem flätorna, skriven av den angolanska författaren Ondjaki, kretsar berättelsen kring Ynaris fem flätor och deras inneboende magiska kraft, men även kring ord och ordens makt. I inledningen av boken träffar huvudpersonen en man, Lilleman, som kan trolla och upp­ manar henne att hitta sin egen magi. Ynari får följa med till Lillemans by där hon dels möter en äldre man som uppfinner nya ord och dels en kvinna med en lång, vit fläta som

Ronja är en upprorisk och självständig förgrundsgestalt som författaren har gett långt, tjockt hår som aldrig är uppsatt, medan äventyrliga och godhjärtade Madicken delvis har sitt långa, lockiga hår uppsatt med en rosett. Pippis röda flätor kontrasteras mot vännerna Annika och Tommys snälla page och pojkfrisyr. Flätorna klipps inte av, men däremot står de rakt ut, vilket symboliserar hennes egensinnighet och förmåga att klara sig själv. Den röda färgen signalerar även fara och kan inom mytologin associeras med de starka symbolerna blod, hjärta, eld och kärlek, men även med makt och politik.

Flätorna och den symbolladdade färgen för­ stärker att hon är världens starkaste flicka, men som läsare får vi också se en annan

“Flätandet har sedan anammats av den omgivande kulturen på flickor av både praktiska och estetiska orsaker, men kanske även för att undertrycka deras sexualitet och självständighet.“ tillintetgör onödiga ord. De besöker därefter fem byar som alla är i krig för att de inte kan bemästra något av våra fem sinnen, vilket i sin tur har medfört stora konsekvenser för de boende i byn. Genom att skära bort en av sina magiska flätor i varje by med hjälp av patriarkens machete får Ynari byborna att bemästra sitt saknade sinne och att förstå att fred är bättre än krig.

Flickan med flätorna är en mer traditionell och konservativ beskrivning än Ynari – flickan med de fem flätorna, vilket delvis kan bero på att den förra är tjugo år äldre än den senare. Marta är beroende av att någon annan sköter om hennes flätor och eftersom mamman inte kan göra det faller lotten på Martas moster som hjälper till högst motvilligt. Ynari behöver däremot ingen omsorg, eftersom både flätorna och flickan har klarat sig själva redan från

sida av Pippi när hon sitter i fönstret med huvudet i händerna och pratar med sin saknade mamma i himlen.

Saknaden, himlen och flätorna har Pippi gemensamt med Marta i Maria Martínez i Vendrellas bilderbok Flickan med flätorna där huvudpersonens avlägsnande av flätorna får symbolisera övergången från barn till vuxen. Martas flätor är midjelånga och färgade av guld, som visar vilket värde flätorna har för huvudpersonen. Hon sörjer sin frånvarande mamma som är sjuk och är därför tacksam för att hon har sina flätor som en trygg punkt i tillvaron.

Pappan dyker inte upp förrän halvvägs in i berättelsen när han kommer med beskedet att flätorna måste klippas av eftersom de ska åka bort på semester. Marta tiger medan flätorna skärs av, men när vi nu har nått fram till berättelsens peripeti sker en positiv

42

födseln. Marta styrs till stor del av hennes auktoritära far och moster. Inför den korta semester som Marta och hennes familj åker iväg på måste flätorna försvinna, eftersom pappan är man och därmed automatiskt oförmögen att sköta om hennes hår; ”jag kan ju inte kamma dem”. Martínez i Vendrella visar upp en könsstereotypisk bild av en man som väljer att klippa av sitt barns flätor för att slippa kamma dem under några semesterdagar, framför valet att engagera sig i barnets sorgearbete och låta henne få sin vilja igenom. Som läsare är det svårt att veta om Martínez genom sin text vill problematisera eller enbart reproducera den här bilden, men samtidigt är det trots allt pappan som genom sitt agerande hjälper

barnet att övergå till ett mer vuxet liv, som visar sig göra dottern både lyckligare och modigare.

Martas relation till sina flätor är tveeggad. Å ena sidan upplever hon att flätorna var en del av henne själv och känner sig halvnaken utan dem, men å andra sidan känner hon en större frihet när de inte längre finns kvar.

Självständigheten som Marta uppnår genom att skiljas från sina flätor innehar däremot Ynari redan från början. Ynari har tvärtemot myten om stävjandet av de övernaturliga krafterna vävt in magin i flätorna för att på så vis ta makten över sitt egna liv och även utöva förmågan att förändra andras. Och till skillnad från Marta håller hon själv i macheten.

43

Blonda kavajer och långhåriga väskor Med människohår som ugångspunkt designade Julia Koistinen en klädkollektion som väckte både avsky och fascination. För Carin Morin berättar hon om sina intentioner med projektet samt sin erfarenhet av att ha haft nio olika hårfärger.

TEXT Carin morin bild Michele Widenius och sophia Koistinen

44

”Det är ju som att du skulle göra en klänning i avklippta tånaglar!” När Julia Koistinen bestämde sig för att testa om det gick att göra bärbart mode med människohår fick hon minst sagt blandade reaktioner. Citatet ovan kommer från en av hennes närmsta vänner.

“Människohår är rent Jag träffade Julia för ett samtal som jag och klipps av, men trodde skulle handla om människohår på kläder, ändå anses det mycket identitet och hårfärg men äckligare än minksom visade sig sträcka pälsen.“ sig så mycket längre; till en aspekt; att göra kannibalism och en sorts bärbart mode av allmänmänsklig avsky inför människohår världens längsta naturfiber en annan. som inte längre sitter på huvudet.

– Jag har alltid gillat att jobba i kul material Med konstprojektet Art Project 35 ville och tidigare använde jag nyzeeländsk lamm­ designern Julia Koistinen ifrågasätta varför ull, som är den näst längsta naturfibern. Det människor har så mycket fördomar kring roliga med människohår är att det egentligen olika hårfärger. Ur Art Project 35 kom inte finns någon gräns för hur långt det kan en blandad kollektion, vissa plagg med bli. Poängen var att se om det gick att göra människohår men också många utan, som en bärbar kollektion med människohår. Jag idag säljs på bland annat butiken Awesome ville inte göra någon extravagant kollektion Rags i Stockholm. Kollektionen har också utan kläder som gick att bära på fest. Jag visats på St Andrews Charity Fashion show ville se om människohår kunde ersätta päls i England. och djurhudar.

Som en del i projektet bytte Julia själv hår­ – Jag undrade också vad som skulle hända färg nio gånger under ett år och förvånades om man satte håret i en annan kontext; över hur stereotypt hon uppfattades: som en om folk till exempel skulle bli äcklade. lättsam och lite korkad blondin, intellektuell Det anses ju väldigt fint att bära mink, som brunett och mystisk som svarthårig. men minken föds upp oetiskt och slaktas – Det var jättetydligt. Jag är ju inte precis sedan; det blir blodigt och man använder stereotypblondinen, men jag gillar att ha kemikalier i framställningen. Människohår höga klackar och jätteblont hår och när man är rent och klipps av, men ändå anses det ser ut så då lyssnar folk inte på en. Jag har mycket äckligare än minkpälsen. en svart peruk som jag brukar ha och då Tillbaka till identiteten. Julia berättar tycker många helt plötsligt att jag är mer om ett tillfälle då hon vikarierade på intellektuell och jag får mer respekt. Folk Tillskärar­­­akademin, där hon själv tagit ett har alltså bestämt sig för att jag är på ett antal kurser. Som ung kvinna hade det varit visst sätt utifrån mitt hår, döda fibrer, och lätt att bli nervös, känna sig otillräcklig och låter det avgöra hur de bemöter mig. försöka göra sig till någon annan, en seriös Julia Koistinen, som arbetar som stylist person som de äldre eleverna skulle ta på och designer under eget namn, hade flera allvar. Det hade varit en enkel utväg att ta utgångspunkter för sitt projekt. Identitet var fram den svarta peruken. Julia studsade

45

modellen att prova kavajen.

– Det blev ett spektakel, usch och blä!

Den här tjejen hade extensions i håret så hon tyckte uppenbarligen att det var helt okej att klistra fast en annan människas hår på sitt huvud men inte att bära “Det var helt okej att det på sin axel. klistra fast en annan Det är konstigt att det plötsligt människas hår på sitt blev så ofräscht istället in i sitt blonda huvud men inte att bära bara för att det hår, på höga klackar bytte position på det på sin axel.“ och i rosa klänning, kroppen. en kvart försenad – Jag vet inte dessutom. varför det är så men min teori är att det är – Alla trodde ju att det var ett skämt. för att det är en mänsklig produkt; det är Men efter tio minuter hade de insett att något slags kannibal-komplex som kommer den unga blonda kvinnan framför dem var fram. Det är inte själva håret som är mer än kompetent, att hon hade full koll äckligt utan att det kommer från en annan över situationen. Plötsligt ändrades hela människa. Folk drar kanske paralleller till klassens förhållningssätt och Julia fick den att ha skadat någon annan för att kunna ha respekt som hon naturligtvis borde ha fått deras hår på sig. Samtidigt är det ju samma från början. sak att ha extensions i håret.

– Hade jag dykt upp i mörk kavaj och Både hår och naglar är symboler för glasögon från någon dansk designer hade skönhet och kvinnlighet. Ett långt vackert jag nog fått ett helt annat bemötande. Folk hår eller långa röda naglar är inget man tillåter sig att ha föreställningar om en bara ryggar tillbaka för, tvärtom beundras utifrån hårfärgen, det är lite apsamhälle dem. Men så fort de lämnar kroppen blir över det hela. de ofta föremål för avsky. Tyckte du själv Du har gjort en kavaj med blont i början att det var äckligt? människohår som hänger ner över – Nej, det var ett så spännande material. axlarna. Har du känt att din egen Steget från den nyzeeländska lammullen identitet har förändrats när du själv var inte så långt - båda var häftiga material har burit den? Det är ju ändå en annan att jobba med. Det är en lång naturfiber, om människas hår. det sen kommer från människa eller djur – Nja, eftersom jag själv var blond och kanske inte spelar någon roll. Jag är själv hade en blond kavaj kändes det inte så lite rädd för ofräscha saker men håret är ju märkligt. Men en vän till mig, som är kliniskt rent. Dessutom blir det ju inte fett mörkhyad, bar en blond kavaj och när det så eller smutsigt när det väl klippts av. uppenbart inte var hennes eget hår blev det – Eftersom jag höll på med projektet i mycket mer laddat. ett helt år är det inte så laddat för mig nu.

Julia försökte introducera just hår-kavajen Jag har en handväska med hår på som jag i ett av sina stylistjobb. Hon tyckte att det brukar ha ganska ofta, den är som vilken var dags att göra något nytt och försökte få väska som helst för mig. Men jag ser folks

47

blickar på bussen, de tittar och funderar en stund på om det är en peruk. Ganska snabbt verkar de komma fram till: nej, det här är fel, det är nåt som inte står rätt till med den här kvinnan, säger Julia med ett skratt fullt av självdistans.

Vad har du fått för reaktioner på projektet?

– Många tycker faktiskt att det är rätt vackert. När jag har för­ klarat vad det handlar om kommer de flesta över sitt äckel.

Vad kom du fram till - gick det att göra bärbart mode med människohår?

– Det beror ju såklart på hur man definierar bärbart, men jag tycker det. Det kanske inte är några plagg man har dagtid, men heller inget utklädningsplagg. Precis som man har jackan med pälskrage ska man kunna ha jackan med människohår, utan att det är något konstigt med det.

48

Dreadlock anecdotes Uhuru McCray har samlat på sig många absurda berättelser att dela med sig av vid middags­­ bordet – enbart på grund av en frisyr.

TEXT Uhuru mccray ÖVERSÄT TNING HARRIET STENIS BILD isabel BjÖlstad Nordqvist

49

“Not while you are under my roof” were the words that fell on me like rain on a picnic.

That was my mom’s crushing response to my personal declaration of independence: “I’m going to grow dreadlocks”. Back then I idealized the thought of growing locks maybe inspired by some 90’s “conscious” music video. After having locks for some years now they are inspiring my entertaining little dinner stories. Tiny true tales like the Danish guy I recently met, who after hearing I would like to visit Copenhagen, gestured like he was smoking “something” and slyly said “Christiania right, right.” And I thought I just wanted to see The Little Mermaid.

Wearing my locks is almost a daily social science experiment, along the way I’ve heard dumb things, had a few irrational thoughts, and learned a lot about my hair’s relation­ ship to the world.

The marijuana whispers is pretty common for anyone who has locks, so I’ll give my Danish friend a pass, but some problems with locks have been downright confusing.

While living in the Caribbean it was clear that there is a definite bias against people who have locks. The first time I heard this I thought, wait a minute this is the place where folks sell “Rasta man” hats, with fake sown in dread locks, to drunk tourist. I never put my finger on why the discord existed, I hypothesized that it was the typical culture vs. counterculture war. One clear impact is that there has been job discrimination against people with locks in the Islands as well as in the United States. There are plenty of tales of African American women and men who do not grow the locks they want for fear they will not be taken seriously in a corporate environment. This must be a difficult decision, do you a) be true to yourself or b) alter yourself to make others comfortable.

Getting inside of the heads of people who are uncomfortable with dreadlocks

“Inte så länge som du bor under mitt tak” var min mammas orubbliga respons på min högst personliga självständighetsförklaring: ”Jag tänker skaffa dreads”. Tanken på dreads var en idealiserad önskan, troligen inspirerad av några av 90-talets “medvetna” musikvideos. Efter att ha haft dreadlocks i några år nu, har jag stoff till många underhållande anekdoter. Märkliga, men sanna berättelser som den om dansken jag nyligen träffade, som efter att ha hört att jag ville åka till Köpenhamn gestikulerade som om han rökte “något” och sa “Christiania, eller hur.” Och jag som bara ville se den lilla Sjöjungfrun.

50

Att ha dreads är nästan som ett dagligt socialt experiment. Jag har stått ut med många dumma kommentarer, haft några irrationella tankar och samtidigt lärt mig mycket om mitt hår i relation till resten av världen.

Det är ganska vanligt att människor sätter likhetstecken mellan marijuana och dread­ locks, så jag förlåter min danske vän, men det finns också annat som har varit riktigt förvirrande. Medan jag bodde i Karibien upptäckte jag tydliga fördomar mot människor med dreadlocks. Första gången jag hörde det tänkte jag - vänta lite, det här är ju en plats där folk säljer “rastaman”-mössor med påsydda låtsasdreadlocks till fulla turister! Jag har aldrig lyckats sätta fingret på varför den här oenigheten existerar. Min hypotes är att det rör sig om den typiska kulturkrocken mellan main-stream och det avvikande. En tydlig effekt är att det förekommer diskriminering på arbets­ marknaden av personer med dread­­­ locks både i karibien och i USA. Det finns gott om exempel på afroamerikanska kvinnor och män som inte vågar ha dread­locks av rädsla för att de inte kommer att tas på allvar på arbetsmarknaden. Detta är ett svårt beslut.

Ska du a) vara sann mot dig själv, eller b) anpassa dig för att tillfredsställa andra?

Att få inblick i hur människor med fördomar mot dreadlocks tänker är under­ hållande, eftersom det är så skratt­retande löjligt. När jag har pratat med andra som har dreadlocks och har jag fått höra absurda frågor de varit med om på grund av folks nyfikenhet, som när en kompis fick frågan; “använder du hästgödsel i håret för att få det att växa så där?”

Vad är det för fel på ens luktsinne – och uppfattning av verkligheten – när man frågar någon om han kletar SKIT i håret!?

Andra vänner beskriver känslan som att befinna sig i en djurpark när främlingar ber om att få röra deras hår, ofta följt av en

is generally amusing in its exaggerated silliness. Talking to some of my dreadlocked peers and listening to their stories, one tale travelled the road of curiosity merging into the highway of absurdity, when a friend was asked “do you use horse manure in your hair to grow it like that?”

It takes unusual hubris but no sense of smell to ask another person whether or not he puts SHIT in his hair. Other friends describe feeling as if they were in a petting zoo, when strangers ask to touch their hair, often followed by comparisons to sheep’s hair. One can only wonder if the sheep feel as violated.

51

The perspective of locks also varies by ethnicity. My Caucasian friends with locks are looked at with cynicism by most communities. They are referred to with derogatory terms such as ‘posers’, or ‘wannabes’. I’ve heard white on white hair crimes, when my friends who do not have locks say things like “dread locks don’t look good on white people”. When I ask why the response is usually “it just looks dirty.”

These anecdotes expose some of the weird thoughts people have about dreadlocks, but what motivates someone to grow them?

Having locks was for me a young adult’s rage against the machine. I initially grew them as a kind “F’ U” to the society I

“Använder du hästgödsel för att få det att växa så was cursed to grow up in. My youthful hairpression was often mistaken for militancy or latent black rage, but had a lot in common with its cousins; head banger’s long hair, punker’s Mohawks or dyed Emo bangs. I promise you my dreadlock were not screaming “I hate whitey”, nowadays they are whispering something pretty mundane.

The last time I grew locks it was because I am too damn cheap to pay a barber $25 every 2-3 weeks plus tips. It’s all about being practical and economic especially living in New York City, where you need another bill like you need a brick thrown in your face. The usual journey of child like exuberance to sensible adulthood is pretty much standard for the dreadlocked as well.

I’ve grown up, and have become less provocative over that time, but my hair still elicits crazy reactions from people almost daily. Riding the subway a few months ago a guy asked me for change. He was in a wheel chair so this was one of those rare occasions I actually felt bad for not having

jämförelse med ull. Man kan bara undra om fåren känner sig lika kränkta.

Perspektivet på dreadlocks varierar också med etnicitet. Mina vita vänner med dreadlocks drabbas av cynism i de flesta samhällen. De benämns med nedsättande termer som “posers” eller “wannabes”.

Jag har även hört mina vita vänner, som inte har dreadlocks, säga “rasistiska” saker som “dreadlocks ser inte bra ut på vita människor”. När jag frågar varför är svaret oftast “det ser smutsig ut”. De här anekdoterna avslöjar några av de märkliga tankar människor har om dreadlocks, men vad motiverar då någon att skaffa dem?

Dreads var för mig en ungdomlig protest mot systemet. Jag skaffade i håret dem som ett sätta att peka åt det samhället jag var där?” fingret dömd att växa upp i. Min frisyr misstogs ofta för ett uttryck för militant svart ilska men var i själva verket mer besläktad med hårdrockarnas långa hår, punkarnas mohikaner eller färgade emo-luggar. Jag lovar att mina dreadlocks inte skrek ut att “jag hatar vita”, nu för tiden skvallrar de om något väldigt banalt.

Senaste gången jag bestämde mig för att göra dreads var för att jag var för snål för att betala en frisör, 200 kronor plus dricks var annan, var tredje vecka. Det handlar om att vara praktisk och ekonomisk, särskilt när man bor i New York City, där man behöver en till räkning lika mycket som man behöver en tegelsten kastad i ansiktet. Den vanliga

52

cash. I politely said sorry, which unleashed a torrent of obscenities; “in my day they wouldn’t let you be no motherfucking fake ass Rasta”, he finished with “they would have killed yo’ ass.”

My retort was simply “thank good we’re in 2011 and people can wear hair styles they want without worrying about The Fake Rasta Gestapo.” Afterwards he rolled away muttering to himself.

resan från barnslig entusiams till vettigt vuxenliv är ganska lika för oss alla - med eller utan dreads.

Jag har vuxit upp och blivit mindre provocerande med åren men mitt hår framkallar ändå reaktioner från människor, nästan dagligen. När jag åkte tunnelbana för några månader sedan frågade en kille mig om jag hade lite kontanter. Han satt i rullstol så det var en av de få tillfällen jag faktiskt mådde dåligt över att inte “Mina dreads misstogs ofta för ett ha kontanter. Jag bad artigt om ursäkt vilket utlöste en uttryck av militant svart ilska.“ ström av förolämpningar: “på min tid skulle de inte Another catcall that I get routinely tillåta nån jävla låtsas-Rasta”, han av­­slutade particularly from foreigners or while in med “they would have killed yo’ ass.” foreign lands is “Bob Marley!” Okay I’ll Mitt svar var helt enkelt “vilken tur admit I actually enjoy that one. att det är 2011 och att folk kan bära vilka The future for my locks is uncertain. frisyrer de vill utan att behöva oroa sig för As we are eventually moving to Sweden, den påhittade rasta-gestapon. Efteråt rullade I expect challenges since I am already han iväg muttrande för sig själv. “exotic” enough without two extra pounds Ett annat smeknamn jag hör ropas efter of hair. I am hopeful that I won’t stick out mig av utlänningar, eller när jag själv too much. I have discovered that there is befinner mig utomlands är “Bob Marley!” an underground reggae/dancehall scene in Okej, jag erkänner att jag faktiskt tar det Stockholm; maybe I can camouflage myself som en komplimang. there. Still, I imagine some trepidation on Mina dreads framtid är osäker då vi så this journey, as I must learn to navigate a new småningom flyttar till Sverige. Jag förväntar culture while still being true to myself. Who mig nya utmaningar speciellt då jag kommer knows, maybe the barbers are cheaper in att upplevas som “exotisk” även utan det extra Stockholm? Either way I expect a new series kilot av hår. Jag hoppas att jag inte kommer of dreadlock related moments, destined to att sticka ut för mycket. Jag har upptäckt att become fodder for my enthralling dinner det finns en underground-scen för reggae/ conversation. dancehall i Stockholm, jag kanske kommer smälta in där. Resan framkallar ändå lite ångest eftersom jag måste lära mig att leva i en ny kultur och samtidigt vara sann mot mig själv. Vem vet, kanske är det billigare att klippa sig i Stockholm? Jag förväntar mig oavsett en ny serie dråpliga situationer relaterade till mina dreadlocks, som stoff till underhållande middagkoversationer.

53

ELOY DOMÍNGUEZ SERÉN Eloy Domnínguez Serén är en spansk dokUmentärfilmare och filmkritiker. Hans första dokumentär ”Sons of Samson” är en självutlämnande film med en humoristisk ingång som behandlar det tabu­belagda ämnet manligt håravfall, och frågan om manligheten verkligen sitter i håret.

TEXT FATHIA MOHIDIN ÖVERSÄT TNING HARRIET STENIS BILD SAMTLIGA ÄR STILLBILDER FRÅN “SoNS of SAMSON”

54

Why did you decide to make a documentary about going bald?

– First of all, I wanted to do a piece combining comedy and documentary, two genres that are seldom seen together. I did some research on the mixed genres and I noticed that the directors that I found the most interesting (Ross McElwee, Alan Berliner, Avi Mograb, among others) used a first-person narration and often an auto­ biographical story. I wanted my audience to be able to laugh about the subject, and being the person that they laughed at felt like the only logic and fair thing to do.

– Once I had decided that I was going to be in the documentary the topic became obvious: baldness. Going bald had become an obsessive matter to me, as well as to many men I knew. I also wanted to discuss the traditional, and according to me, ridiculous ideas of masculinity.

Varför bestämde du dig för att göra en dokumentär om att tappa håret?

– Först och främst ville jag kombinera två genrer som sällan samspelar; komedin och dokumentären. Jag gjorde en del efter­ forskningar och upptäckte att de regissörer som verkade mest intressanta (Ross McElwee, Alan Berliner, Avi Mograb, bland annat) hade använt sig av ett jag-perspektiv och ofta av en självbiografisk berättelse. Jag ville att min publik skulle kunna skratta åt ämnet. Att jag själv var den person som de skrattade åt kändes som det enda logiska och rättvisa.

– När jag väl hade bestämt mig för att jag skulle vara med i dokumentären föll sig ämnet naturligt: skallighet. Att tappa håret hade blivit en tvångsmässig tanke hos mig, liksom för många andra män jag känner.

Jag ville också diskutera de traditionella, och enligt mig, löjliga föreställningarna om manlighet.

Hur har du påverkats av insikten att du håller på att förlora håret?

– På grund av filmen tvingades jag att reflektera över den rädsla jag hade försökt att ignorera under en längre tid. Jag ville veta var rädslan kom ifrån och hitta det bästa sättet att hantera den. Jag började med att läsa vittnesmål på nätet om osäkerhet,

“Att tappa håret hade blivit en tvångsmässig tanke hos mig liksom för många andra män jag känner.”

How were you affected by the realization that you were going bald?

– Because of the movie I had to force myself to reflect on a fear that I had tried to ignore for a very long time. I wanted to know were the fear came from and the best way to cope with it. I began reading testimonies online about insecurities, complexes, and

55

cases of depression caused by the process of baldness. It was apparent that this was something that really affects young people.

– I believe the worst part is that we are completely unable to control it. You don’t know when it will begin and you don’t know when it is going to end. Talking to experts like doctors, pharmacists and psychologists didn’t help too much but eventually I was able to talk to several men who had already been through it. All of them agreed on experiencing a difficult time when it happened, however they all felt that the worries end when you are completely bald.

– I mean, “the problem” is the process of losing your hair, but once you’ve lost it you don’t worry about the matter anymore.

You worry are about the result, if your life is going to “change” in some way as well as what women are going to think about your baldness. The immense stress you put on your self is caused by fear of what you don’t know and you can’t control.

I imagine that loosing you hair is not a topic that men talk about. What have the reactions to the film been?

– It is a hard topic to talk about. I think that the issue is generally only mentioned while joking or playing pranks. For example, in Spanish the expression “pull someone’s legs” is “tomar el pelo”, which could be

komplex och depressioner orsakade av processen att bli skallig. Det var uppenbart att detta var något som verkligen påverkar unga människor.

– Jag tror att det värsta är att man är helt oförmögen att kontrollera processen. Man vet inte när det börjar eller när det kommer att sluta. Att prata med experter som läkare, farmaceuter och psykologer gav inte så mycket men så småningom fann jag flera män som varit med om samma sak och som kunde berätta om sina upplevelser. Samtliga kunde enas om att den första tiden var svårast, men de kände alla att bekymren för­ svann när skalligheten var ett faktum.

– Det jag menar är att “problemet” uppstår under själva processen, men när man väl har för­lorat sitt hår har man inget att oroa sig för längre. Det man oroar sig över är resultatet, om livet kommer att “förändras” på något sätt och även över vad kvinnor kommer att tycka och tänka om skalligheten. Den enorma stress som man känner orsakas av den egna rädslan för vad man inte känner till och inte kan kontrollera.

Jag föreställer mig att tappa håret är ett ämne som män inte talar om. Vad har reaktionerna på filmen varit?

– Att det är en svår sak att prata om. Jag tror att frågan i allmänhet endast nämns när man skojar eller gör sig lustig över det.

WATCH THE DOCUMENTARY “SONS OF SAMSON” ON VIMEO.com 56

translated literally as “to take your hair off.”

I find it extremely uncommon that people confess their fear of going bald to anyone else. Not even among friends, family­ members or to your partner. Unfortunately, their hair-dressers or pharmacists is usually the first person to trust and they might try to

“Jag tror att det värsta är att man är helt oförmögen att kontrollera processen.

Man vet inte när det börjar eller när det kommer att sluta.”

Till exempel det spanska uttrycket ”att dra någons ben” - “tomar el pelo”, vilket bokstavligen skulle kunna översättas som “att ta av ditt hår.” Jag upplever att det är väldigt ovanligt att människor bekänner sin rädsla för att bli skalliga till någon annan.

Inte ens till vänner, familjemedlemmar eller till sin partner. Tyvärr är deras frisör eller farmaceut oftast de första personer som de lättar sitt hjärta för och som då kan försöka lura på dem produkter som är totalt verkningslösa.

Tror du att manlighetsideal borde diskuteras oftare?

– Definitivt. I Spanien har vi sällan den diskussionen. Inte för att det är ett tabu, utan helt enkelt för att det är något som tas för givet. Trots de landvinningar vi gjort inom jämställd­heten under de senaste decennierna här i Spanien så är föreställningarna om “hur man blir en man” och “hur man blir en kvinna” djupt rotade. Föreställningar som är både absurda och föråldrade.

– Min erfarenhet av Spanien och Italien är att sexismen och det patriarkala tänkandet fortfarande har en stor inverkan på hur vi upp­fostrar våra barn. Män får lära sig att vara starka, osårbara, konkurrenskraftiga, att behålla kontrollen och sånt skit. Föråldrade ideal som jag hoppas kommer att förändras nu under 2000-talet.

fool them with products that is a total waste of money.

Do you think that masculinity ideals should be discussed more often?

– Definitely. In Spain it is rarely discussed.

Not because it is a taboo, but simply because it is something that is taken for granted.

Despite advances in gender-equality that have occurred in recent decades in Spain, the ideas of “how to be a man” and “how to be a woman” are still quite definite. I think that the ideas are absurd and obsolete.

– My experience from Spain and Italy is that sexism and patriarchy still have a great impact on the education of children.

Men are taught to be strong, invulnerable, competitive, to be in control and all that shit.

It is very old fashioned and I hope that those ideas will change in the 21th Century.

SE DOKUMENTÄREN “SONS OF SAMSON” PÅ VIMEO.com 57

Bilder som bråkar Elin Jansson gör en tillbakablickande analys av “Ta-håret-tillbaka”-debatten. En debatt som genom kollektiva bilddelningar tänjde på trånga könsnormer.

TEXT & bild Elin Jansson

Jag blev glad och fylldes av en upplyftande känsla när jag såg hashtaggen #hairriot när den dök upp i flödet på Twitter under mars månad i år. Snart därefter såg även eventet ”Ta håret tillbaka!” som hade skapats på Facebook och som drog till sig många deltagare. Jag blev förvånad över att se hur många det var som vände sig mot normer om var kroppsbehåring får finnas och inte finnas, föreställningar som säger vad som är socialt accepterat beroende på hur människors kroppar definieras som manliga eller kvinnliga. Hundratals personer började utöva en vardagsaktivism som utmanade kropps- och könsnormer genom att posta bilder på sitt hår och dela med sig av sina erfarenheter av att förhålla sig till hår på kroppen.

Min förvåning grundade sig också i att jag trodde de kroppsrelaterade val som vi

ställs inför i vardagen var frågor som hade individualiserats och avpolitiserats och därför inte betraktades som något annat än var och ens enskilda val. Av denna anledning förväntade jag mig inte att ett samtal om det kroppsliga i relation till normer och strukturer var möjlig eller genomförbar i en offentlig debatt och inte heller att det skulle kunna ena många personer inom ett feministiskt sammanhang.

Låt oss backa tiden till när Melodi­ festivalen 2012 sänds i SVT, följd av en miljon­publik av tv-tittare och av tusentals personer på plats. När vinnaren utropas sveper filmkamerorna över publiken som viftar med armarna av glädje. En av personerna som syns i bild är en person som av omgivningen, och möjligen sig själv, definieras som kvinna. Underförstått innebär det här vissa förhållningsregler,

60

varav en regel är att inte låta håret i armhålor växa ut, och absolut inte låta det bli synligt för andra människor.

Personen på bild bryter mot regeln – hon har hår under sin arm vilket syns under ett par sekunder i tv-rutan. Att det finns sociala regler för hur vi får klä oss eller hur våra kroppar får se ut beroende på tilldelad köns­tillhörighet, och att brott mot reglerna innebär bestraffning, är något som i högsta grad låter obehagligt och oförenlig med värden om alla människors lika rättigheter. Orimligheten i det hela gör det dock inte mindre verkligt.

Vad som händer efter att tv-programmet har sänts är “Genom att spridas i märkligt. Samtidigt är det sociala medier logiskt utifrån den hetero­ normativa praktik som vill exponeras bilderna åter­ anpassa de avvikande även för personer till att bli vad som anses vara accepterade och som inte alls begärliga kroppar. Bilden uppskattar sådan från Melodifestivalen före­ ställande personen med den normöverskridande upp­sträckta armen läggs ut på Facebook av en ung man. aktivitet.”

Kommentarerna intill bilden är hånfulla och hans vänner och bekanta sprider den vidare med lika hånfulla kommentarer. Delandet av bilden och kommentarerna upp­ märksammas av personer som anser att händelsen tydligt speglar normer som vill reglera kvinnors kroppar till att vara begärliga utifrån en norm där kvinnor i alla sammanhang skall vara attraktiva för män.

Många personer reagerar mot kommentarerna och drar slutsatsen att dessa normer aktivt bör brytas ned och förskjutas genom mot­ handlingar. Även personer utan en feministisk analys reagerar i sociala medierna mot vad de uppfattar som mobbing. Andra argumenterar med en liberal retorik som betonar friheten att välja hår eller inte hår, men vill däremot inte beakta genusaspekten eller orsaker bakom normerna.

Mothandlingarna var ideologiskt och politiskt spretiga men därmed inte mindre arga och kraftfulla. Förutom #hairriot på Twitter och eventet ”Ta håret tillbaka!” på Facebook postar användare egna

61

statusuppdateringar med bilder på sig själva när de visar sin armhåla eller någon annan kroppsdel med hår där kvinnor inte förväntas ha hår. Genom att spridas i sociala medier exponeras bilderna även för personer som inte alls uppskattar sådan norm­överskridande aktivitet.

Marknaden, media och enskilda personers vardagliga handlingar upprätthåller och skapar föreställningar om vad som är attraktivt och begärligt hos en kvinnlig respektive manlig kropp. Det produceras och säljs varor genom ett skapat behov av att särskilja och forma kvinnliga och manliga kroppar enligt föreställningen om olikheters attraktion, och en rädsla att inte befinna sig i rätt ändpunkt av skalan.

De könskodade varorna finns inom ett stort antal områden; hårborttagning, hem­ inredning, kläder, kosmetika, leksaker, kultur, nöje och upplevelser. Bilderna som kommersiella intressen och media skapar gör att kroppar som avviker från dessa bilder upplevs som något helt annat än det självklara, neutrala och naturliga. De upplevs som freaks, äckliga och sjukliga – och det är vad kommentarerna under hårbilderna uttrycker.

“Bilderna tvingar fram nya utrymmen för hur vi får vara.”

Krönikor i kvällspress och vissa bloggar uttryckte i replik till hår-aktivismen upp­ fattningar som kan sammanfattas: ”Har vi inget viktigare än hår att prata om så har vi inte några verkliga problem” Hårdebatten skulle vara ett tecken på att alla problem redan är utpekade och att feminismen går på tom­gång. Debatten anklagades för att vara löjlig och ickeväsentlig. Själva handlingen att visa bilder på sin kroppsbehåring ansågs patetisk och exhibitionistisk.

Kritiken mot håraktivisterna kunde inte vara mer fel. Kommentarerna som riktades mot behåringen yttrades enbart när det gällde personer som definieras som biologiska kvinnor eller transpersoner som betraktarna hade svårt att könskategorisera.

Det blev tydligt att hårdebatten faktiskt synliggjorde områden där kategorierna kvinnor och män ständigt skapas och där kategorierna är långt ifrån likställda.

Hår och kropp är inte områden som vi har tagit oss förbi. Kroppsbehåring betyder mer än hår, liksom ett könsorgans eller en haklinjes utseende kulturellt betyder oändligt mycket mer än att vara en kroppsdel.

Att bli arg och äcklad av att människor bryter mot kroppsnormer är helt klart en märklig reaktion. Men reaktionerna var känslo­mässiga och därför inte konsekventa eller logiska.

Känslomässiga reaktioner som äckel och hat blir en följd när något strider mot vad

62

sig åt politik blev anklagade för att vara okvinnliga och onaturliga, det menades att kvinnor som tänker för mycket eller ägnar sig åt politik utvecklar skäggväxt.

En stark rädsla finns och har funnits för att en person med en kropp som är kulturellt feminint tolkad ska överträda gränser och kliva in på ett maskulint område. Det kan gälla kroppen eller en handling eller ett rumsligt område. Det innebär att organiserade handlingar och aktivism även på den kroppsliga nivån kan vara ett verktyg för att öka livsutrymmet.

Kroppen är inte något vi enbart rår över som enskilda individer. Bilderna av kroppar med hår visar att det är många som genom en vardaglig aktivism tillsammans tar strid och inte böjer sig under villkor dikterade av någon annan. Det organiserade och det individuella kan gå hand i hand.

vi har lärt oss som grundläggande för vår identitet. Det är tankemönster uppbyggda i motsatsförhållanden och i hierarkier.

Anspråket hos #hairriot och ”Ta håret tillbaka!” är därför stort. Genom att posta bilder föreställande personer som definieras som kvinnor, med hår under armarna, hår på benen, hår på magen eller hår på kinderna – alla de otillåtna håriga kroppsdelarna.

Bilderna tvingar fram nya utrymmen för hur vi får vara. Det är vardagsaktivism när den är som mest effektiv: när den förändrar idéer om självklara tillstånd. Ämnet är betydligt mer komplext och viktigare än att vara mål för anklagelser om lyxproblem för privilegierade i ett samhälle där de val vi gör är våra egna fria val. Människor definierade som kvinnor har vid en historisk tillbakablick inte kunnat bryta mot dåtida normer för kvinnlighet utan att möta motstånd. De som började bära byxor fick höra att det var okvinnligt och därmed oattraktivt. Om de hade vikt sig för de hånfulla kommentarer de fick hade inte de normer som rådde vid tidpunkten förändrats. De som började ägna

Butler, Judith. Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion, Stockholm: Daidalos, 2007.

Butler, Judith. Bodies That Matter. On the Discursive Limits of “Sex”, London & New York: Routledge, 2011.

Greer, Germaine. Kvinnan i sin helhet, Stockholm: Norstedts, 1999.

Rosenberg, Tiina. Queerfeministisk agenda, Stockholm: Atlas, 2002.

63

OM OSS FATHIA MOHIDIN, chefre dak tör

CARIN MORIN

ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST, chefre dak tör

ELIN JANSSON

Isabel har en BA i litteraturvetenskap med genusvetenskap. Hon bor nu i New York där hon jobbar som översättare och journalist.

Elin har en fil. kand. i genusvetenskap. Hon gillar politik och serier och studerar för nuvarande biblioteks- och informationsvetenskap.

MIRJAM BLIDÖ, webbredak tör

ELOY DOMÍNQUEZ SERÉN

NEIME CHENON CEDERBLOM, bildre dak tör

HARRIET STENIS

Neime har studerat konstgrafik och arbetat som illustratör och grafiskformgivare.

Kontorsråtta på Barn- och utbildnings­ förvaltningen i Huddinge som extraknäcker som översättare när tillfälle ges.

JOHN ARTUR, grafisk designer

IDA KONGE NIELSEN

Fathia är mode- och filmvetare och har intresserat sig av konstruktionen av ‘den Andre’. Nu studerar hon konst i Barcelona.

Mirjam är lärare i historia och religion med förkärlek för grafisk formgivning. Hon jobbar på Svenska Kyrkan i New York

John jobbar som visuell kreatör och fotograf samt utgör ena hälften av den kreativa byrån Bold Faces. John har tagit fram Kontents fina logotyp och tillhörande färgpalette.

AIDA PARIDAD

Aida är kriminolog och skrev sin magister­ uppsats om slöjdebatten med fokus bl a på genus, postkoloniala studier och islamofobi.

Just nu pluggar hon TV-produktion i Stockholm.

ANET TE RYDBERG

Anette har en kandidatexamen i litteratur­ vetenskap med genusinriktning. Nu studerar hon till bibliotekarie vid Uppsala universitet.

CALEY HOLMBOE

Caley är en konstnär bosatt i Barcelona.

Carin är statsvetare, mamma och bonus­ mamma, hobby-DJ och statligt anställd i biståndsbranschen.

Eloy dokumentärfilmare och chefredaktör på den galisiska online filmtidskriften A Cuarta Parede,

Ida är som konstnär intresserad av skönhet.

Hon studerar Konst i Barcelona.

K ARIN WEIBORG

Karin är konstvetare med inrikting mot formoch design, jobbar på inredningsmagasin som stylist och skriver om allt från gamla spetsar till Formens frigörelse.

MIRIAM von SCHANT Z

Miriam är fil.mag i filmvetenskap. Hon frilansar som filmskribent för bl a Fria Tidningen. Hennes forskningsområde är åskådarens (politiska) reception av den rörliga bilden.

OLLE HALVARS FRANZÉN

Olle har studerat bildpedagogik på Konstfack. Han är även verksam konstnär

och illustratör, bosatt i Stockholm.

PETER CEDERBLOM

Peter är konstnär bosatt och verksam i Stockholm.

SANDRA OLIVEIRA E COSTA

Sandra är kulturgeograf med inriktning på migration och samhällsplanering.

Hon bor i Stockholm och arbetar med medborgardialog.

SUSANNA HESSELBERG

Susanna är konstnär och fotograf.

TANJA van de Meulebrouck

Tanja är arkitekturstuderande med intresse för alternativa rum.

TOBIAS L ARSSON

Tobias studerar sista terminen på Konstfacks kandidatprogram i textil. Genom sitt konstnärskap undersöker han kritiskt könsnormer och vad det innebär att befinna sig i gränslandet mellan man och kvinna.

UHURU MCCRAY

Uhuru - dad, husband, all around great guy.