Johan Fälth
Ett möte mellan himmel och jord ”I Fadern, Sonens och den helige Andens namn, en sann Gud. Amen. Helig, helig, helig Herren Gud Allsmäktig, himlarna och jorden är fulla av din härlighet. Hosianna i höjden. Välsignad vare han som har kommit och ska komma i Herrens namn. Ära vare Gud i höjden.” På detta sätt inleds varje timmes bön i det liturgiska dygnet i syrisk-ortodox tradition. Bugningar till midjan och knäfall är en integrerad till av bönen. I bönen stiger vi in i Guds rike och ropar tillsammans med änglarna och hela skapelsen: ”Helig, helig, helig Herren Gud Allsmäktig”. Efter ”qadish, qadish” som bönen är känd som, kommer Qadishat Aloho (Helige Gud), Trisagion: ”Helige Gud, Helige Starke, Helige Odödlige, Du som korsfästes för oss, förbarma dig över oss.” Vid varje ”Helige Gud” knäböjer man och vid varje ”korsfästes” gör man korstecknet. Bönen är inte bara en inre process som inte engagerade kroppen utan bönen är något som engagerar hela människan, ande, kropp och själ. Som en av Kyrkans fäder säger: ”om jag syndat med min kropp ska jag också omvända mig med min kropp.” Inbjudan till bröllopskammaren Bönen som en inbjudan till bröllopskammaren är ett tema som återkommer i Shimo. Denna inbjudan är eskatologisk inbjudan till det kommande Gudsriket. Vid den liturgiska söndagens aftonbön, Ramsho, ber man: ”Serafims vingar slog och de ropar ”helig”; de klyver luften med sina trumpeter; blixtrar av eld nedsteg och regnade över vakterna, klädda i flammor går de runt graven; de står kring den och omger den som en bröllopskammare och tillber brudgummen. De rullade bort stenen, klädda i vit klädnad förkunnade frid och glädje för människan med deras mun, Simon gläder sig och Johannes springer.” Här framträder den tomma graven som en bröllopskammare, Kristus är brudgummen som änglarna tillber och bruden är Kyrkan. Bröllopskammaren blir en bild av människans djupaste kallelse; gemenskap med Gud och återupprättandet av gudslikheten. Bönen framträder som en inbjudan till bröllopskammaren, till den förbehållslösa kärleken som älskar utan baktankar. Som kung David säger i Psaltaren: ”Mitt hjärta förehåller dig ditt ord: ”Sök mitt ansikte.” Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag” (Ps. 27:8). Vi söker Guds ansikte i kärlek och inte vad Hans hand kan ge oss. Bön är inte att be om goda ting men att be om den Gode, som både är vårt dagliga bröd och ger oss vårt dagliga bröd, både i dag och på den eviga Dagen. Den tomma graven har förvandlats från dödens till livets plats; Höga Visans ljuva ord ekar i den tomma graven och bröllopskammaren: bruden utbrister ”Jag är min väns, till mig står hans lust.” (HV 7:10) och brudgummen svarar: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon är duvor.” (HV 1:15). 1
Bönen är att vakna och vaka, som kvällsbönen lyder: ”Kvällen som kallar oss till vila från arbete är en bild av detta livets slut.” (Inledningsbön Soutoro) Abba Antonios säger: ” varje dag, när vi vaknar, bör vi vara inställda på att inte leva till kvällen, och när vi skall somna, bör vi vara inställda på att inte vakna mer.” (2) Bönen är att hålla det gudomliga minnet levande, som förtorkar om bönen är långt ifrån oss. Bönen är regnet som får det gudomliga minnet att växa, kärleken är dess frukt. Adams gudomliga minne bleknade men han känner ändå igen rösten som kallar honom upp från Sheol, dödsriket, som rösten som en gång kallade honom bland träden i Edens lustgård: ”Vår Herre kallade på Adam: Adam, varför sover du i dödsriket? Stig upp. Adam hörde Sonens röst och sade: Vad ljuvlig denna röst är, och vad behagligt dess ljud; som rösten som kallade på mig bland träden.” (Safro, lördag) Människan känner i Guds röst igen den röst som en gång kallade på Adam, och nu åter kallar Honom och människan säger ”Vad ljuvlig denna röst är.” Bönen är att förbli vaken, midnattsbönen Lilyo är uppdelad i tre quamo, tre delar som symboliserar de tre gånger som Kristus väckte de sovande lärjungarna i Getsemane. Brudgummen ropar till bruden, vakna och håll dig vaken: ”Vakna, vakna o Kyrka, du Kristi brud och kläd dig i styrka och skönhet, i den konungsliga härlighetens klädnad, lovsjung i jubel den ende Sonen, som har uppstått från graven och gett glädje till dem i höjden och nedan och glatt Adam och hans barn och befriat dem från döden.” (Ramsho, lördag). Men vem skulle vakna om jungfru Maria, Guds moder (syr. Yoldath Aloho) inte bad för mänskligheten? Den heliga jungfrun är upphöjd på ett sätt som inte kan jämföras med någon annan: ”Hos vem skulle jag ta min boning förutom i de milda och ödmjuka? Ingen har aldrig varit ödmjuk likt Maria, och det är uppenbart att ingen någonsin varit lika upphöjd.” (Tredje timmen, Onsdag). Det är i hennes ”må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:28) som mänsklighetens frälsning vilar. I vår tvekan, otro och splittring ber vi om att få del av hennes odelade ja till Gud. Igen och återigen ber vi i Shimo om vår älskade härskarinna och moders förböner. Tillsammans med rövaren Bönen är att vända om och vända tillbaka tillsammans med den botfärdige rövaren, med den syndfulla kvinnan, att tillsammans med aposteln Petrus ropa: ”Herre, jag sjunker”: ”Frukta inte du syndare att träda in på omvändelsens väg, för din Herre har gått ut för att söka efter dig, och mycket stor blir hans glädje om han finner dig. Han ska som till Petrus, sträcka ut sin hand till dig, och förlåta dina synder som han förlät den syndfulla kvinnan. Han ska som för rövaren, öppna paradisets portar för dig, och ha sin glädje sig i dig och ta emot dig, bättre än dem som är kvar. Han ska upphöja och bära dig på sina axlar, och omfamna dig.” (Soutoro, tisdag). 2
Johan Fälth
Den som omvänder sig vänder tillbaka till bröllopskammaren, tillbaka till fadern som spanar utmed horisonten efter den förlorade sonen; den som omvänder sig är som en som vaknat från sömnen, från döden. I Shimo beskrivs den människoälskandes kärlek såväl som människans förkrosselse: ”den onde har med sin list hållit mig borta från livets väg, och hållit min mun från att lovsjunga och mina fötter från det heliga templet; förbarma dig, du Människoälskande.” (Måndag, Ramsho). Det fortsätter: ”Faderns prakt och glans, upplys mina ögon för att jag må tacka dig för din nåd; i mörker ligger jag i denna värld full av svek; morgonen har passerat och jag har inte omvänt mig; kvällen har kommit och mina överträdelser har ökat, må ditt medlidande vara inför mitt ansikte.” ”Härlighetens klädnad” är också ett återkommande tema i den syrisk-ortodoxa bönboken: ”Ära vare Fadern som vävt härlighetens klädnad för uppståndelsen, tillbedjan till Sonen som ikläddes dem i sin uppståndelse och tacksägelse till Anden som bevarar dem för de heliga, en natur i tre, honom tillkommer ära.” (Ramsho, lördagkväll). Gud är bortom alla ord och vi kan bara beskriva honom som ofattbar, outgrundlig, otrolig. Gud är alltid större. Alla definitioner faller platta till marken inför det mysterium som inte låter sig definieras, men som kan erfaras i bönen, i Kyrkans gemenskap och i mottagandet av de heliga mysterierna. Bön är kärlek och det är med kärlekens ord den Människoälskande talar till mänskligheten och det är i kärlek människan är kallad att svara. Kärleken väcker i människan poesins språk till liv. I mötet med den skönhet som ska frälsa världen blir varje bedjare en poet. ”Härlighetens klädnad” uttrycker på poesins språk det som kan erfaras men inte definieras, vad den älskade upplever i mötet med den älskande: Fadern har i härlighet vävt klädnaden för uppståndelsen, Sonen ikläddes dem i uppståndelsen och Anden bevarar dem för de heliga, all ära tillkommer den Ende. I torsdagens Soutoro ber vi: ”Fördriv sorgen från våra hjärtan och torka bort tårarna från våra ögon genom hoppet om din tröst. Klä våra kroppar i oförgänglighet och gör oss alla strålande iklädda härlighetens klädnad, så att vi, i ljuset kan skåda dig, du vår sanna Brudgum.” (Soutoro, torsdag, s.180) Den som älskar och har smakat av den gudomliga kärlekens sötma, längtar efter att iklädas härlighetens klädnad, att bli ett med brudgummen. I syrisk tradition beskrivs hur Adam förlorade härlighetens klädnad i fallet och när Kristus döps i Jordan lämnade han härlighetens klädnad för oss att iklädda oss i dopet. Vi är genom dopet iklädda härlighetens klädnad samtidigt som vi också ikläder oss den. Precis som vi i bönen träder i det kommande gudsriket redan nu. Minnet av denna världens skönhet förbleknar i takt med att det gudomliga minnet av paradiset växer. Martyrerna har insett detta och lever redan i det rike som ska komma och har kommit. De vet att den här världen från början till slut har hatat dem som älskar den: Safro, lördagsmorgon: ”O ni martyrer, varför föraktade ni denna förgängliga värld som alla människor älskar? Därför att vi såg att dess njutningar är bedrägliga, och att världen från början till slut har hatat dem som älskar världen.”
3
En personlig betraktelse Jag avslutar med en betraktelse skriven efter två veckors vistelse på Mor Yakub-klostret i Tur Abdin, Mardin, sydöstra Turkiet, den syrisk-ortodoxa kyrkans historiska hemvist. Förrättandet av kyrkans liturgiska böncykel är stark sammankopplad med de lokala kyrkorna i området. Rökelse används liturgiskt även under vissa timböner. Bönen är att stiga in i det rike som vi väntar på, som manifesteras i sin fullhet i den Gudomliga liturgin. Även timbönerna är himmelska fönster och portar. Bönen på Mor Yakub-klostret förrättas i den enkelt inreda femtonhundraår gamla kyrkan. I takt med att den syrisk-ortodoxa kyrkans böntradition blivit min egen har förståelsen av min egen bräcklighet och Guds storhet bortom alla ord vunnits och återvunnits genom Shimo. Bön är en inbjudan, bönen är att vakna upp, bönen är att vända om, bönen är att iklädas och iklädda sig härlighetens klädnad. Detta är några glimtar ur Kyrkans skatt, och min egen erfarenhet av dess skönhet och vackra juveler. Genom din moder Jungfru Maria, hon som födde dig och Johannes som döpte dig och genom alla dina heligas förböner: Gud lättar ibland på tillvarons gyllene förhänge, och vi ser verkligheten förvandlad och upplyst i Kristi uppståndelses ljus, obeskrivbar skön och vacker, en plats där hjärtat dansar och fröjdas. O Du Guds Kyrka som öppnar sin famn för mänskligheten och bär henne i bön, må du alltid leva i frid, när jag stiger in och kysser porten till kyrkan och skådar altaret i de tre portarna skådar jag också platsen där Kristus ger sitt liv, den plats som upplyser hela skapelsen med ljus och odödlighet, jag skådar den stora porten där skapelsens förvandlas i Kristi offer, jag skådar den lilla porten där rövaren på korset fick höra de ljuvliga orden: ” idag skall du vara med mig i Paradiset”. Må också vi få höra dessa ord på den yttersta dagen. Evigheten lekar med oss och vi anar vad intet öga sett och vad intet öra har hört, när förhänget dras undan. Liksom rökelsen som utgår från det allra heligaste i stillhet virvlar i den tidiga morgonsolens sken dansar mitt hjärta när evighetens väldoft kittlar mina sinnen. Doften väcker det urgamla gudomliga minnet av Paradiset till liv som vår fader Adam vandrade i, och jag längtar, längtar som älskaren efter den älskade, efter Paradiset, efter Gud som där vandrade med sina barn. O, du ortodoxa Kyrka, himmelriket på jorden, ljuvlig är din väldoft. Paradisets väldoft har dröjt sig kvar i de fallna människornas hjärtan, genom dopet och i den heliga Eukaristin; Qurbono har denna väldoft sitt ursprung och sprids på nytt, 4
Johan Fälth Kristi Jesu väldoft fyller de trognas hjärtan med uppståndelsens ljuvlighet och ljus, och genom dem, hela skapelsen med det ljus som den andre Adam, Kristus, upplyser sina älskades hjärtan med. När förhänget dras undan tystnar orden, Otillräckliga inför den skönhet som övergår denna världen vars källor är i evigheten. inför ljuvligheten som inte kan beskrivas med ord. Den skönhet som bländar men gör seende, den barmhärtighetens eld som smälter hjärtan och förenar dem med sig. Fotnoter 2 Antonios liv, Athanasius av Alexanderia, Artos, 2003, s.60
5