En kommentar till syrisk-ortodoxa liturgin by Johan

VT 2013 Sankt Ignatios andliga akademi Examensuppsats

Himmelriket pĂĽ jorden En kommentar till den syrisk-ortodoxa liturgin

Johan FĂ¤lth

Introduktion Syftet med denna bok är att vara en hjälp för ungdomar att förstå den syriskortodoxa liturgin utifrån liturgins egna texter i de liturgiska böckerna. Jag kommer att kommentera liturgins olika delar och visa hur de hänger ihop. Genom detta kan förhoppningvis en djupare förståelse av liturgin växa fram. Kyrkofädernas kommentarer till liturgin är tillämpbara i den mån de speglar bönernas faktiska mål och syfte. Ibland kan förståelsen av bönens ursprungliga syfte ha gått förlorad med tiden. Genom att studera den historiska utvecklingen av liturgin kan det ursprungliga syftet bli synligt igen.

Ett bröd

I Kyrkan står himmelens portar öppna. Att fira liturgi är att gå in i himmelriket redan här på jorden. Liturgin kallas på syriska för ‫ܬܫܡܫܬܐ ܕܩܘܪܒܐ ܐܠܗܝܐ‬ teshmeshto d-Qårbånå d-Alåhåyo som betyder den gudomliga tjänsten vid offret. Liturgin kommer omväxlande att kallas Qårbånå som betyder offer samt eukaristi som betyder tacksägelse. Alla döpta ortodoxa kristna tillhör Kyrkan och bor utspridda på olika platser och städer i Sverige och världen. Men varje söndagsmorgon samlas vi kristna i den lokala kyrka som vi tillhör. Ett bröd består från början av vete spritt över fälten. Detta vete samlas in och bakas ihop till ett bröd. På samma sätt är de kristna utspridda på olika platser, samlas och blir ett bröd, en Kristi kropp i liturgin när vi samlas. En tidig kristen bön vid Qårbånå lyder: ”som detta brutna bröd var kringspritt uppe på bergen men samlades och blev till ett, så må också din kyrka samlas från jordens ändar till ditt rike.” Ett bröd blir ett bröd först när det bakats ihop. På samma sätt blir de kristna Kristi kropp när de bakas i den ugn som är liturgi och bön. Under liturgin kommer den helige Ande över brödet och vinet och förvandlar dem till Herrens kropp och blod men den helige Ande kommer också över de kristna och förvandlar dem till Kristi kropp. Vi tar alltså emot Kristus men också varandra i liturgin. För att baka bröd är en bagare nödvändigt. Vad är då nödvändigt för att fira liturgi? Att Kristus är närvarande. Han lovade: ”där två eller tre är samlade är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20). Kyrkan är den gemenskap av människor som i dop, bön och kärlek förenats i Kristus. Kyrkan samlas i Guds namn; ”där två eller tre är samlade”. På det sättet blir kyrkans medlemmar delaktiga i Guds namn.

Liturgins uppbyggnad

Liturgin är uppbyggd kring förkunnandet av Evangeliet och att ta emot Kristi Kropp och Blod. I förkunnandet av Evangeliet tar vi emot Kristus, Guds Ord som kommer till oss klätt i evangeliernas ord. I Eukaristin tar vi emot Kristus själv i sin Kropp och sitt Blod. Kring dessa två pelare finns böner, rökelse och gester som för oss närmare vårt mål: gemenskap med Gud.

”Jesus tog ett bröd och välsignade det, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och ät; detta är min kropp.” (Matt 26:26)

I liturgin blir vi en del av Kristi sista måltid. Den måltiden bestod av fyra delar; Kristus tog brödet, välsignade det, bröt det och gav det till lärjungarna. Dessa fyra steg finner sin motsvarighet i liturgin. Jesus tog brödet; Melki-Sedeks teshmeshtå, Jesus välsignade det; anaphoran som helhet, Jesus bröt det; prästen bryter i liturgin brödet i flera bitar och Jesus gav till dem; prästen ger Eukaristin till församlingen.

INNAN LITURGIN Bön Vi kan förbereda oss inför liturgin genom att delta i kvällsbönen (slutho d-ramsho) på lördagskvällen. Har vi inte möjlighet till detta kan vi avsätta trettio minuter på lördagskvällen eller på söndagsmorgonen som förberedelse genom att be, läsa de heliga Skrifterna och recitera psalmer. Fasta Vi bör fasta tolv timmar innan liturgin börjar genom att inte dricka eller äta något. På senare år har den syriska kyrkan sagt att tre timmar innan liturgin räcker. Vi bör även bikta oss för en präst innan liturgin om möjligt. Bikt Dopet är pånyttfödelsens mysterium. Det finns ett tydligt före och efter vårt dop. På samma sätt finns det ett tydligt före och efter vår bikt. Att bikta sig betyder att återvända till och förnya Dopets mysterium. Om man använder bilden av kläder ikläder vi oss i Dopet glädjens, nådens och tacksamhetens kläder. Genom vår egoism och själviskhet kläder vi oss istället i förgänglighetens, syndens och dödens kläder. I bikten förnyar vi och bekräftar vårt Dop och vi iklär oss igen glädjens, nådens och tacksamhetens kläder. Att synda är att säga: ”jag vill inte tillhöra kyrkans gemenskap” och säga till våra bröder och systrar: ”jag behöver dig inte”. De tidiga kristna bekände sina synder för hela församlingen men av praktiska och pastorala skäl förändrades detta då församlingarna växte sig större och större. Det var Kyrkan som tog emot den kristne i bikten. På samman sätt är det kyrkans gemenskap gestaltad i prästens person som tar emot oss i bikten. Prästen är inte en domare som friar och dömer utan som den förlorade fadern välkomnar han dem som ber om förlåtelse för sina synder och längtar efter livet. Vi bör därför bikta oss så ofta vi kan och inte låta det gå mer än 40 dagar mellan tillfällena. På väg till kyrkan Patriark mor Ignatios Ephrem I Barsoum (+1957) skrev att på väg till kyrkan kan man be följande sju verser ur tjugofjärde psalmen: Till dig, Herre, upplyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag; låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig. Nej, ingen kommer på skam, som hoppas på dig; på skam kommer de som, utan sak, handla trolöst. Herre, kungör mig dina vägar, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning, och lär mig, ty du är min frälsnings Gud; dig hoppas jag på alltid. Tänk, Herre, på din barmhärtighet och din nåd, ty de äro av evighet. Tänk icke på min ungdoms synder

och på mina överträdelser, utan tänk på mig efter din nåd, för din godhets skull, Herre.

”Jesus tog ett bröd.” (Matt 26:26)

Innan liturgin börjar – förberedande böner i kyrkan Innan liturgin börjar med att prästen och diakonerna går runt altaret i procession samlas de troende som kommit tidigt till kyrkan tillsammans med diakonerna och prästen för att be förberedande böner. Den förberedande delen består av; MelkiSedeks liturgi och av Arons liturgi. Idag ber de flesta präster de förberedande bönerna tyst samtidigt som morgonbönen; slutho dsafro pågår. Medan diakonerna ber morgonbön börjar prästen på de förberedande bönerna inför liturgin.

Melki-Sedeks teshmeshtå

Prästen väljer under Melki-Sedeks teshmeshtå ut felfria lahme, bröd som ska offras i liturgin och förbereder vinet. Han täcker sedan de heliga gåvorna. Prästen ber församlingen och diakonerna om förlåtelse och om deras förböner, han tänder under bön ljusen på altaret. Melki-Sedeks teshmeshtå avslutas med bönen; Kristus, som hade behag till översteprästen Melki-Sedeks offer. Ha också behag till din tjänare och förlåt din hjords synder.

Arons teshmeshtå

Under Arons teshmeshtå tar prästen under bön på sig de kläder som han ska fira liturgin i. Som exempel ber prästen när han sätter på höger toffel: Herre Gud, ikläd mina fötter Evangeliets frid så att jag må nedtrampa ormarna, skorpionerna och hela fiendens makt för alltid. Amen. När han sätter på sig vänster fots toffel ber han: Herre Gud, lägg under min fot allt högmod som reser sig mot kunskapen om Dig och må jag genom din hjälp nedtrampa köttets lidelser, för alltid. Amen. Sedan minns prästen i bön profeterna, apostlarna, martyrerna, de rättfärdiga och alla andra heliga och saliga som är närvarande i liturgin. De döpta troende på jorden och de insomnade troende i himlen är båda närvarande. Ofta går vi till kyrkogården för att minnas de avlidna. Men liturgin är den bästa platsen att minnas och också förenas med sina avlidna där både himmel och jord är närvarande. Vi är nu redo för att börja liturgin. Vi har fastat, bett, prästen, folket och diakonerna har förberett de heliga gåvorna och iklätt sig gudstjänstkläderna.

KATEKUMENERNAS OCH ORDETS LITURGI Procession kring altaret ܳ ܶ ܰ ‫ܰܡ‬ ”Maryam diledtokh” ‫ܪܝܡ ܺܕܝܠܕܬܟ‬ Jungfru Maria är hela Guds folks moder. Genom liturgin ber församlingen återkommande om hennes förbön. Det första ordet i ”Ordets liturgi” är just ”Maryam” samtidigt som prästen följd av diakonerna går i procession runt altaret. Detta illustrerar vår relation till jungfru Maria. Genom hennes förböner förenas vi med Kristus, vår Gud. Varför går processionen kring altaret? Vart är processionen på väg? Kristus besegrade genom sin födelse, liv, korsfästelse, död och uppståndelse fienderna döden, synden och satan. Genom hans uppståndelse kan vi gå in i himmelriket. Processionen kring altaret är kyrkans, Guds folk och hela den befriade skapelsens intåg i himmelriket. Det är med och genom Guds moder som vi och hela skapelsen omvänder oss och överlåter oss till Kristus, vår Gud. Hennes ”ja” till Gud är fullkomligt och helt. Hon är full av nåd (syr. malyath taybåuto). När hon sade ”må det ske med mig som du har sagt” blir skapelsen ny. Den nya skapelsen vänder sig inte bort från Gud utan överlåter sig till sin Skapare. Vi kämpar dagligen med vårt ”ja” till Gud men jungfru Maria är ett helt ”ja” och ett helt ”amen” till Kristus. Vi är genom Guds barmhärtighet på väg till himmelriket fast vi är ännu inte framme. Men jungfru Maria har redan gått in i himmelriket och vilar inte i väntan på uppståndelsen. Hon har gått in i himmelriket och sitter på Kristus högra sida och manar gott för världen. Hon strålar utan skuggor av Kristi uppståndelses härlighet och skönhet, för det är själva himmelriket och det nya livet fullkomnat i Kristus som strålar. Vårt ”ja” till Gud är ofta svagt och ofullkomligt. Därför ber vi om att bli delaktiga och få del av hennes starka och fullkomliga ”ja” till Kristus. Hela liturgin är Kyrkans resa in i himmelriket och Guds moder visar vägen. Vi blir genom Guds barmhärtighet delaktiga i hennes fullkomliga överlåtelse till Kristus, vår Gud.

Hymn: Erameråkh mor malkå Samtidigt som vi sjunger hymnen går processionen kring altaret (syr. thronos). Processionen leds av ljusbärande shamåshe (diakoner) som följs av äldre diakoner och präster. Prästen bär evangelieboken. Processionen sker samtidigt som man sjunger mor Severius hymn: ”eramermåkh mor malkå”. Denna hymn är skriven av Severius av Antiokia. Denna hymn sjungs i rysk-, grekisk- och serbisk- ortodoxa kyrkan. I dessa kyrkor tillskrivs hymnen Johannes Chrystostomos. De flesta forskare idag menar dock att hymnen är skriven av Severius av Antiokia. Det var den bysantinske kejsaren Justinianus som introducerade hymnen i liturgin som ett försök att skapa försoning mellan vad som skulle bli de orientalisk-ortodoxa kyrkorna och bysantinsk-ortodoxa kyrkorna. Qadishat Alåhå I processionen har vi stigit in i himmelriket. Nu förenas vår bön i Qadishat Alåhå med änglarnas bön. Qadishat Alåhå knyter an till Jesaja 6:3 och Uppenbarelseboken 8:4. Ett centralt tema i syrisk och ortodox tradition är att de troende i liturgi och bön förenas med änglarnas lovsång så att människor och änglar i liturgin sjunger en lovsång. Adams största synd var att han slutade lovprisa och tacka Gud. Men i Kristus sjunger människan igen Guds lov. Den här bönen kallas på grekiska för Τρισάγιον. Enligt en syrisk-ortodox tradition hörde Nikodemus änglarna svara när folkmassan hånade Kristus på korset. När folkmassan kallade Jesus för förrädare sjöng änglarna ”helige Gud”. När de hånade Kristus och sade ”hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset” sjöng änglarna ”helige Allsmäktige”. När folkmassan hånade Kristus och påstod att Han inte kunde rädda sig från döden och sade ”nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den Utvalde” sjöng änglarna ”helige Odödlige” och Nikodemus och Josef av Arimathea sade å de troendes vägnar: ”du som korsfästes för oss, förbarma dig över oss”. Denna historia berättar något viktigt och vackert men historiskt sett är det troligt att de två olika formerna av denna bön växte i de kristologiska diskussionerna och stridigheterna under 400- och 500-talen e.Kr. Läsning ur de heliga Skrifterna I Qårbånå tar vi emot Kristus genom munnen. När vi lyssnar till de heliga Skrifterna tar vi emot Kristus genom öronen. Mor Jacob av Sarugh beskriver i en poetisk text hur jungfru Maria blev gravid genom örat när hon lyssnade till ängeln Gabriels ord. Ett centralt tema hos många kyrkofäder är förhållandet mellan Ordet – orden. Bibelns texter och många ord är speglar i vilka vi ser Ordet; Kristus. Det är en viktig skillnad att göra eftersom orden i Bibeln inte dog för oss eller uppstod för oss utan det var Ordet; Kristus själv som blev kött, dog och uppstod för vår skull.

Den kristna liturgin har sina rötter i den judiska liturgin i synagogan. Judarna brukade samlas i synagogan på sabbaten och läsa ur de heliga skrifterna. Fram till cirka 100 e.Kr gick de första judiska kristna till synagogan på sabbaten på lördagen och träffades hemma hos apostlarna på söndagen för att fira Qårbånå. Kring 100 e.Kr hade den unga kristna kyrkan och samtida judendomen isär. Lördagens och söndagens liturgier växte samman till en liturgi på söndagen. Liturgins första del kallas ”ordets liturgi” och härstammar från den judiska sabbaten och ”nattvardens liturgi” på söndagen blev liturgins andra del. Första läsningen ur Apostlagärningarna eller de allmänna breven Efter Qadishat Alåhå ber prästen tyst den här bönen inför läsningen: ”Herre, ta emot vår bön och åkallan som vi offrar inför dig denna timma. Gör oss värdiga att i renhet och helighet hålla dina bud och dina heliga apostlars och din heliga Kyrkas arkitekt; Paulus bud. Vår Herre och Gud, för evigt.” Folket sjunger en hymn och sedan läser en diakon dagens text. Vissa kyrkor har tagit bort den här läsningen medan andra har den kvar. Andra läsningen ur Paulus brev Folket sjunger innan läsningen hymnen Phawlås shlihå där vi påminns om Paulus uppmaning till församlingen i Galatien att bevara den ortodoxa tron och inte lyssna till någon annan lära: ”Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse.” (Gal 1:9). Alleluia, alleluia, alleluia Innan läsning ur evangelierna sjunger församlingen hymnen som börjar med tre gånger halleluja. Detta är inte en slump. Vårt halleluja uttrycker vår djupa glädje och hänförelse över att Gud uppenbarat sig och gjort sig känd i Kyrkan. Vårt halleluja är en hälsning som välkomnar Gud i glädje över att vi ska lyssna till Hans livgivande ord i Evangeliet. Tredje läsningen ur det heliga Evangeliet Prästen ber följande bön tyst inför läsningen ur det heliga Evangeliet: ”Herre Gud, ge oss kunskap om dina gudomliga ord och fyll oss med insikt i ditt heliga Evangelium och dina gudomliga gåvors hela rikedom och din helige Andes gåvor. Ge oss att i glädje hålla dina bud, att göra och fullkomna din vilja och bli värdiga dina välsignelser och din barmhärtighet. Vår Herre och Gud, nu och för evigt.” På varsin sida om prästen står två diakoner med ljus och framför prästen står en tredje diakon med rökelse. Som lagen gavs till Moses på Sinai berg ges nu den nya Lagen, Evangeliet till folket. Ljusen ska enligt den insomnade patriarken Ephrem Barsoum gestalta blixtarna på berget Sinai där Gud uppenbarade lagen för Moses och profeten var tvungen att dölja sitt ansikte när han stigit ned från berget därför att det strålade alltför klart för människor att se på. Rökelsen gestaltar det moln 11

som täckte berget. Detta innebär att precis som Guds närvaro täckte berget Sinai täcker Guds närvaro liturgin då Kristus stiger ned och genom prästen och i evangelierna förkunnar den nya kärlekens dag; Evangeliet som han instiftar i sin inkarnation, liv, död, uppståndelse och himlafärd. Denna symboliska framställning av skeendet lyfter fram hur det gamla förbundet fullkomnas i det nya förbundet genom Kristus i en mångfald av ”ikoner” i Gamla Testamentet” som avtäcks genom Kristus. Hymn efter läsningen ur Evangeliet Efter läsningen sjunger församlingen ledd av de kvinnliga diakonerna en hymn ur den syrisk-ortodoxa kyrkans hymnbok Beth Gazo som är passande för söndagen. Hymnen efter Evangeliet följer söndagens bibeltext och är en musikalisk repetition av läsningen ur Evangeliet.

”Frid vare med er alla”

Inför varje ny del av gudstjänstfirandet utropar prästen ”Shlåmå lkulhun” som betyder ”frid vare med er alla” och folket svarar ”wam ruhå dilåkh” som på svenska betyder ”och med din ande”. I många församlingar svarar endast diakonen prästen men prästen välsignar hela församlingen. Därför bör hela församlingen svara. I Johannesevangliet står det: På kvällen samma dag, den första veckodagen var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar…då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er." (Joh 20:19). Veckans första dag är söndagen och lärjungarna samlades, precis som vi till liturgi. Kristus kom mitt ibland dem och sade ”frid vare mer er”. Kristus som är ”sakramentalt” närvarande genom prästen. Det betyder att Kristus i prästens person är närvarande genom det mysterium som är Kyrkan. Prästen verkar i församlingen som den störste tjänaren och regerar inte över församlingen. Kristus styr inte kyrkan utifrån som en extern kraft utan ”Kristus lever i Kyrkan och fullkomnar genom den helige Ande hennes liv” som Alexander Schmemann skriver. Kristus är närvarande i den ömsesidiga kärleken som binder samman Kyrkans medlemmar.

ܶ ‫ܣ ܰܛ‬ ܰ ‫ܘܡ‬ ”Ståmen kalås” ‫ܢܩܐܠܘܣ‬ Flera gånger under liturgin utropar diakonen: ”ståmen kalås”. Uttrycket är ursprungligen grekiskt: στωμεν καλως och betyder ”låt oss stå väl” eller ”låt oss stå i skönhet”. Uttrycket var troligen från början en uppmaning till de troende att vara uppmärksamma, vara redo och fokusera på liturgin. Det är också en uppmaning att ikläda oss den ljusets och odödlighetens mantel som vi enligt bland andra mor Jacob av Sarugh tar på oss i dopet. ”Ståmen kalås” är en uppmaning och påminnelse till de troende att i liturgin stå i den skönhet som är att stå i relation till Gud.

Aposteln Paulus kallar Kyrkan för Kristi brud i 1 Kor 11:2 utifrån bland annat profeten Jesaja 54:5. Kyrkan är bruden och Kristus är brudgummen. ”Ståmen kalås” är en uppmaning till de troende att stå i skönhet och förväntan som en brud som väntar på brudgummen. Mor Efraim Syriern beskriver just det kristna livet som att gå in i ljusets bröllopskammare. Liturgin är förening mellan Kristus och Kyrkan, hans brud.

Bön om förlåtelse – husoyo Efter läsningen ur de heliga Skrifterna är nästa större del av Ordets liturgi offrandet av rökelse. Fram till 800 – talet e. Kr stod rökelsen på altaret. Förståelsen av rökelsen som något vi offrar var på det sättet tydlig. I förberedelse för rökelsen ber församlingen en husoyo, en bön om förlåtelse. En husoyo inleds med en premion som är en inledande bön. Sedan följer en längre bön som kallas sedro. Premion och sedro är inte samma varje söndag utan varierar utifrån vilken av kyrkoårets sju perioder som kyrkan befinner sig i. Dessa böner återfinns på syriska och engelska i The book of anaphoras av den insomnade metropoliten Yeshe Samuel Athanasius. Välsignelsen av rökelsekaret – förberedelse inför stora intåget Idag välsignar prästen rökelsekaret och därefter börjar församlingen och diakonerna att sjunga och bekänna trosbekännelsen; Abo Ahid. Under Abo Ahid går en diakon ned från altaret och går runt i kyrkorummet där folket står och återvänder sedan tillbaka till altaret. Mor Jacob av Sarughs text, skriven på 500 – talet e. Kr, beskriver vad som tidigare skedde i denna del av liturgin. En procession prästen och diakoner gick från bimo till altaret. Bimo var en upphöjd plattform som fanns mitt i kyrkorummet framför altaret. Från denna lästes ur de heliga skrifterna. Innan fridshälsningen då de troendes liturgi började gick prästen och diakonerna ned från plattformen och upp på altaret. Bruket av bimo försvinner kring 1100 – talet e. Kr. Den andra processionen bestod av två diakoner som hämtade brödet och vinet som skulle offras från förberedelsebordet. Den ena diakonen bar gåvorna och den andra gick med ett rökelsekar runt i kyrkan innan de gick upp på altaret. Idag återstår endast diakonens ”procession” kring kyrkorummet med rökelse.

Katekumenerna lämnar liturgin En katekumen är en person som vill döpas och bli ortodox kristen och går i undervisning och förberedelse för dopet. Odöpta fick vara med fram till denna punkt i liturgin. Därefter var de tvungna att lämna kyrkorummet. Mor Jacob av Sarugh skriver till de troende döpta: ”låt den som inte tagit emot smörjelsen (syr. rusmå) lämna.” Det är troligt att en del i bönen för katekumenerna var: ”gå hörare och vakta dörrarna”. Kanske gick de odöpta ut, dörrarna stängdes och de vaktade därefter dörrarna för att se till att ingen odöpt kom in under firandet av Eukaristin. Mor Jacob av Sarugh skrev ”den odöptes plats är inte bland sönerna. Om han skulle kallas Gud ”vår Fader” skulle det vara en lögn.” Eftersom katekumenerna fick vara med på liturgin från första processionen runt altaret till trosbekännelsen brukar liturgins första del kallas katekumenernas liturgi. Abo Ahid - trosbekännelsen Trosbekännelsen blev en del av liturgin cirka 480 e.Kr då patriark Petrus (+488) av Antiokia placerade den i liturgin. I vissa församlingar sjunger bara diakonerna trosbekännelsen. Den ursprungliga praxisen är att folket sjunger trosbekännelsen tillsammans. Prästen ber om förlåtelse och folkets förböner Under Abo Ahid vänder sig prästen till folket och säger: ”mina bröder och älskade, förlåt mig och be för mig så att Gud tar emot mitt offer”. Folket svarar då: ”Barechmår och förlåtelse. Må Gud ta emot ditt offer och hjälpa oss genom dina böner.” Denna dialog sker tyst medan Abo Ahid reciteras. Prästen ber om förlåtelse därför att konflikter och avundsjuka inte tillhör himmelriket. Liturgin är ett gemensamt deltagande i Guds rike. Prästen, diakonerna och folket måste vara helt försonade och i full harmoni med varandra därför att de firar liturgi tillsammans, inte var för sig.

”och välsignade det ” (Matt 26:26)

DE TROENDES OCH EUKARISTINS LITURGI

”Vår Herre och Guds frid”

Vi tar emot Gud själv i Eukaristin. Men vi tar också emot varandra som bröder och systrar i Kristi kropp. Vi både tar emot Kristi kropp och blod och blir Kristi kropp när vi alla förenas till ett bröd och en kropp. Eukaristin handlar inte om den egna personliga uppbyggelsen eller individuell frälsning. Genom dopet binds de kristna samman till en enhet. Därför är Qårbånå församlingens sakrament enligt den rysk-ortodoxa teologen Alexander Schmemanns ord. Att ta emot eukaristin är en kollektiv handling och inte en individuell handling. Därför ber vi varandra om förlåtelse. Vi biktar oss innan vi tar emot Eukaristin för att förbereda oss och i bikten förnya dopets mysterium och det nya livet i Kristus. Vi tar genom bikten emot syndernas förlåtelse. Precis som vi förbereder oss för Eukaristin genom att be Gud om förlåtelse behöver vi också be varandra om förlåtelse innan vi tar emot Qårbånå, därför att som vi tar emot Gud själv i Eukaristin tar vi också emot varandra. När vi hälsar varandra i Guds kärlek och frid säger den som ger friden: ”shlåmeh dmåran walohan” som betyder ”vår Herre och Guds frid”. Den som tar emot hälsningen säger: ”nehwe aman wbaynothan” som betyder ”må den vara med oss och ibland oss”. På mysteriernas torsdag (skärtorsdag) och ljusets lördag (påskafton) under Hashoveckan (stilla veckan) inför Påsken ger vi inte fridshälsningen utan andra böner bedes istället. Den första: ”låt oss böja våra huvuden” Diakonen säger nu: ”När denna heliga och gudomliga frid blivit oss given, låt oss böja våra huvuden inför den barmhärtige Herren.” Folket svarar: ”qdomayk Måran w-Alohan” som betyder ”inför dig vår Herre och Gud”. Kyrkans barn har nu försonats och förnyat sin vänskap och sitt syskonskap i Kristus och böjer nu tillsammans sina huvuden i bön inför Herren. I fridshälsningen tar församlingen emot varandra som bröder och systrar i Kristus. Den andra och tredje ”qdomayk Måran w-Alåhan” sker innan respektive efter utdelandet av Qårbånå. Handpåläggningens bön Den här bönen kallas för handpåläggningens bön i gamla manuskript. Forskaren G. Khouri-Sarkis menar att katekumenerna som skulle lämna kyrkorummet fick prästens eller biskopens välsignelse genom handpåläggning. Det är troligt att bönen ursprungligen fungerade som en välsignelse för katekumenerna. Det finns dock ingenting i bönens utformning idag som knyter an till vad som ursprungligen möjligen var dess funktion. 17

Bönen över avtäckandet av shushefo Denna bön kallas “bönen över shushefo” av Bar Kepha, Bar Salibi och i andra antika dokument. Shushefo är det syriska ordet för den duk som täcker de heliga gåvorna. Ursprungligen lästes antagligen denna bön när shushefo lyftes bort från de heliga gåvorna. Idag tar prästen av duken när diakonen ber nästföljande bön nqum shafir. Severius av Antiokia vittnar om att det var brukligt i Jerusalem och Palestina att ta bort shushefo med en särskild bön. Bruket att täcka brödet och vinet uppstod antagligen av praktiska skäl för att skydda de heliga gåvorna från damm och smuts. Efter 1200-talet e. Kr blev det populärt i den syrisk-ortodoxa kyrkan att tolka liturgin och dess skeenden och föremål på ett symboliskt sätt. Många olika symboliska förklaringar har getts till shushefo genom åren. Nqum shafir Bönen nqum shafir än en uppmaning till de troende att samla tankarna och sitt inre för att träda in i det mysterium som är den heliga Qårbånå; Nattvarden. Bönen är en påminnelse om de härlighetens och odödlighetens kläder som vi tog på oss i dopet och som vi i tro och kärlek och i fri vilja ikläder oss varje dag. Diakon ber; låt oss stå i ödmjukhet, renhet, helighet, kärlek, sann tro och skåda den heliga Eukaristin som prästen dukar fram för oss. Diakonen använder det grekiska ordet för nattvard i den här bönen; eukaristia. Vi står som nya skapelser i Kristus genom dopet tillsammans med prästen som i frid och stillhet offrar detta levande tacksägelsens offer till Gud Fadern, allas Herre. Medan diakonen ber nqum shafir ber prästen den här bönen tyst medan han tar bort shushefo; ”du är klippan av flinta som kallade fram tolv strömmar av vatten till Israels tolv stammar. Du är den hårda sten som sattes mot vår Frälsarens grav”. Den första välsignelsen (Hubo) I den här välsignelsen ekar Paulus hälsning till församlingen i Korinth i 2 Kor 13:13. Jacob av Edessa skriver på 600-talet e.Kr att välsignelsen är en fortsättning på fridshälsningen. Det är en bön om att folket som samlats i Kyrkan ska förvandlas till Kristi kropp. Prästen ber; ”och må den helige Andens gemenskap och nedstigande vara med er bröder, i evighet.” Ordet nedstigande på syriska är ܳ ܰ wmagnånothå (‫)ܘܡܓ ܳܢܢܽܘܬܐ‬. Magen är presens particip av det syriska ordet agen som är ett teologiskt rikt ord. Ordets agen tillsammans med syriska rahef syftar på den helige Andes förvandlande närvaro av det eukaristiska brödet och Andens närvaro i Kyrkans rozé (sakrament). I dopet, bikten, prästvigning och äktenskap kommer den helige Ande över dessa riter och förvandlar dem till portar till himmelriket. Själva Kyrkan är himmelriket på

jorden och sakramenten kan därför aldrig förstås skilda eller separerade som självständiga företeelser utanför Kyrkans liv och tradition. Precis som den helige Ande kommer över de heliga gåvorna och förvandlar dem till Kristi kropp, kommer den helige Ande över församlingen och förvandlar de troende till Kristi kropp.

”Upplyft era hjärtan”

Denna del av liturgin är en av de allra äldsta. Denna dialog mellan prästen och folket finns omskriven i Hippolytus av Roms ”apostoliska tradition” på 100-talet e.Kr. Hipplytus av Rom sägs ha varit lärjunge till Irenaus av Lyon som var lärjunge till Polycarpos av Smyrna som i sin tur var lärjunge till Johannes Evangelisten. Aposteln Paulus ord i Kolosserbrevet 3:2 ekar: ”vänd ert sinne till det som är därovan, inte till det som är på jorden”. Gud iklädde sig kött i Kristus och blev människa och steg ned till jorden. Genom att Gud steg ned till jorden kan vi stiga upp till himlen. Som Athanasius av Alexandrias skriver: ”Gud blev människa för att människan ska kunna bli Gud”, med andra ord; Guds Son blev en människoson för att människornas söner ska kunna bli Guds söner. Denna del av liturgin är uppbyggd som en dialog vilken avslutas med prästens tysta bön: ”det är i sanning rätt och tillbörligt att tacka, tillbe och prisa hela världens Skapare”. Orden: ”låt oss…” speglar den tidiga kristna förståelse av det heliga Offret som en gemensam, kollektiv process och ett samfirande. Hela Guds folk bär fram de heliga gåvorna. Detta kollektiva frambärande speglas också av att folket i den tidiga kyrkan tog med sig av sina grödor och frukter för att dela med varandra. Det eukaristiska brödet bakades av församlingens medlemmar till liturgin. Idag slår många församlingar ihop de olika delarna av dialogen för att förenkla och förkorta liturgin. Dialogen och denna böns ursprungliga mening går på detta sätt förlorad. Qadish, qadish När församlingens hjärtan och sinnen är upplyfta till de öppna himlarna blir föreningen av den jordiska och himmelska kyrkan uppenbar då änglarna och människor förenas i ”helig, helig, helig Herren Gud Allsmäktig” som de heliga seraferna och vakande änglarna utan uppehåll ropar. I prästens inledande bön blir det tydligt hela skapelsen, solen, månen och alla stjärnor prisar Gud. Gud gav jorden till människan att ta hand om. I människans bön och tacksägelse lovsjunger och tackar hela skapelsen sin Skapare genom människan som ensam är skapad till Guds avbild. Församlingen bär i liturgi fram hela världen och allt skapat inför Gud.

Qadish, qadish som också inleder varje liturgisk bön är en kombination av Jesaja 6:3 och Matteusevangeliet 21:9. Kyrkan förenas vertikalt i föreningen mellan himmel och jord och horisontellt genom dialogen mellan prästen och folket som binder dem samman med kärlekens band. Bön efter qadish, qadish Prästen ber den här bönen tyst för sig själv. Bönen finns inte i alla anaphora utan har tagits bort i ibland för att göra liturgin kortare. Historiskt har den tjänat som en inledning till de påföljande instiftelseorden. Det centrala temat i den här bönen är frälsning som en röd tråd genom historien. De tidigaste manuskripten av mor Jakobs anaphora innehåller teologiskt innehållsrika böner som kan ha utgjort en slags trosbekännelse innan Abo Ahid blev en del av liturgin på 470-talet e.Kr.

”Detta är min kropp” Återberättelsen av instiftandet av Eukaristin Prästen och den två högsta graderna av diakon; ewangeloyo och ärkediakon som sakramentalt är Kristus i församlingen och uttalar i Kristi person hans ord i den första Qårbånå i den övre salen. Dionysios bar Salibi och Moses Bar Kepha poängterar tydligt att denna del av liturgin inte är en bön om förvandling av det eukaristiska brödet och vinet utan en återberättelse. Detta kan förstås som att församlingen blir delaktig i den första Eukaristin i övre salen. Moses Bar Kepha skriver: ”men…vi måste veta att när prästen säger ”till evigt liv” är det inte rätt att han ska ge utrymme för ett ”amen”. För det är inte en bön, eller vädjan utan det är en berättelse.” Idag säger församlingen amen men de tidiga fädernas förståelse består. Nyckelordet i den här delen av liturgi är delaktighet. Övre salen där Herren instiftande Qårbånå är varje apostolisk kyrka som firar Eukaristi. Vi bjuds i den här delen av liturgin in i den övre salen och blir delaktiga av vad som hände där. Västsyrisk tradition talar inte om ett specifikt ögonblick som avgörande för förvandling av de heliga gåvorna utan liturgin som helhet är förvandlande; inte bara av det eukaristiska brödet och vinet utan också av församlingen som förvandlas till tacksägelse, eukaristi. Enligt en tidig syrisk tradition från Antiokia som mor Efraim Syriern, mor Johannes Chrystostomos, Mor Bar Salibi och mor Moses Bar Kepha berättar hur Kristus tog del av sin egen kropp och blod innan han gav den till lärjungarna. Mor Ephrem skriver: ”de åt hans kropp och han åt med dem; de drack hans blod och han drack sitt blod och gjorde dem till jämlikar”. Prästen själv tar emot Kristi kropp och blod innan han ger församlingen.

Herre, din död och uppståndelse Församlingen minns i den här delen av liturgin Guds frälsning och kärlek från Adams tid till idag. Idag har bönen förkortats och förenklats. Församlingen ser också framåt mot Kristi återkomst. I denna bön ser man hur vi i liturgin stiger in i Guds rike; Guds eviga ”nu”. Vad som har varit i historien och vad som ska komma i framtiden förenas i vad som ”är” i liturgin. Gud, som var och ska komma är närvarande i liturgin. Vi får en försmak av den värld som Uppenbarelseboken talar om: ”döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga.” (Upp 21:4). Vi ber ”vi åminner din död o Herre, bekänner din uppståndelse och hoppet i din återkomst”. I tidig syrisk kristenhet utgjordes Kyrkans folk av två grupper; de rättfärdiga (qene) och de fullkomliga (gmire). De rättfärdiga kallades trons lärjungar och de fullkomliga kallades för kärlekens lärjungar. Trons lärjungar arbetar, gör det goda. De fullkomliga gör inte utan är, genom att delta i Gud som ”är den som är”. På samma sätt lämnar vi i liturgi allt vad göra heter och träder in på de fullkomligas väg genom att ta emot, vara och bli Kristi kropp. Den helige Andens nedstigande (epiklesis) Att delta i liturgin är att andas in himlens skönhet och liv. I liturgin fullkomnas vårt dop. Qårbånå är rozo d-rozé, mysteriernas mysterium. Qårbånå är sakramentens sakrament därför att alla sakrament och hela Kyrkans liv fullkomnas och utgår Qårbånå. Bönen som på grekiska kallas epiklesis betyder åkallan och visar vad liturgin är. Liturgin är en åkallan om den helige Andens förvandlande närvaro. Den ortodoxa kyrkan är 2000 år gammal men blir genom liturgi och bön yngre därför att hon tar del av den helige Andens förvandlande och föryngrande närvaro. Prästen och församlingen ber om den helige Andes sakramentala närvaro över de heliga gåvorna och församlingen. Liturgin består av fyra delar: 1. prästens bön om den helige Andes nedstigande. 2. diakonens uppmaning. 3. Prästens: Herre, svara oss. 4. Välsignelsen av brödet och vinet. 1. Prästen ber tyst: ”Gud Fader, förbarma dig över oss och sänd över dessa offer din helige Ande, Herren som är lika med Dig och med Sonen i herravälde, makt och evighet; som talade genom de gamla och nya förbunden och nedsteg i en duvas likhet över vår Herre Jesus Kristus i floden Jordan och i likhet av tungor av eld över apostlarna i övre salen.” Prästen använder det syriska ordet shadar som tillsammans med agen och rahef beskriver den helige Andens närvaro i liturgi och Eukaristi. 21

2. Diakonen utropar: “hur fruktansvärd och stor är denna timma mina älskande, när den helige Ande stiger ned från himmelens höjd, tar vingar och nedstiger och vilar över denna Eukaristi och helgar den. Förbli i stillhet och fruktan, stå och be. Be!” Diakonen använder det syriska ordet wam-rahef som syftar på hur den helige Ande kommer ned från himlarna som en duva över Eukaristin. 3. Prästen ber att Gud ska höra församlingens bön. 4. Folket svarar ”amen” därför att liturgin är ett ”samfirande” som präst och folket firar tillsammans.

Livets bok Fram till 800-talet e.Kr läste en diakon ur Ktobo d-haye som betyder livets bok istället för de sexdelade förbönerna som går under namnet ”tudbein”, ”diptycher” eller ”shumloye”. Detta skedde direkt efter fridshälsningen. Boken ersattes av shumloye. Livets bok innehöll en sammanfattning av frälsningshistorien med utgångspunkt från de tidiga profeterna, Kristus, apostlarna och biskoparna. Detta var en viktig del av liturgin därför att församlingens koppling till Kristus och apostlarna förkunnades. Den som vill läsa en engelsk översättning av Ktobo dhaye kan gå in på: www.archive.org och där söka på ”two commentaries on the jacobite liturgy” av Codrington, H.W. (Humphrey William), 1879-1942 och läsa det digitala dokumentet från sidan 112-127. Vad betyder att minnas? I tubdein som den här delen av liturgin ibland kallas minns vi våra fäder, mödrar, kungar och regenter, Guds moder och helgonen, kyrkans lärare och de insomnade troende. Att minnas betyder att församlingen får del av fädernas och helgonens helighet och att kyrkans odelbara enhet blir tydlig. Shumloye består av 18 böner indelade i sex avsnitt. Varje avsnitt är indelat i fyra delar; 1.) tyst inledande bön av prästen. 2.) Diakonens bön som folket svarar kyrie eleison på. 3.) Prästen ber högt en avslutande bön. 4.) Folket svarar amen. Bön för de ortodoxa biskoparna I den här delen kommer kyrkan ihåg den sittande patriarken av syrisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia, katolikos av Indien, den sittande koptisk-ortodoxa patriarken och biskopen som leder det stift som församlingen tillhör. Att be för kyrkans katolikos av Indien är ett bruk som församlingarna i Sverige bör börja med. Bön för de levande bröderna Vi ber här för de bröder och systrar som har bett om kyrkans förbön, de som är svårt frestade. Vi ber om deras välgång och frälsning. Bön för kungar och ledare Prästen ber en tyst inledande bön för kungar och drottningar. Han ska här säga namnet på presidenten eller premiärministern och de som styr landet i vilken församlingen befinner sig i. Vi ber om fred över de ortodoxa kyrkorna och klostren.

Bön för Guds moder och helgonen Kyrkan söker här Guds moders och helgonens förböner. Genom att minnas Guds moder och helgonen förenas vår stridande bön med deras segrande bön. Vår bön och vårt liv förenas med jungfru Marias bön och liv, som är Kristi eget uppståndelsens liv. Därför kallas hon den ”andra himlen”. Bön för Kyrkans fäder och lärare Kyrkan bekänner här sin trohet och lojalitet till de tre ekumeniska koncilierna i Nicea, Konstantinopel och Efesus. Vi kommer ihåg kyrkans ledare och fäder alltsedan st. Jacob den förste biskopen av Jerusalem. På ett särskilt sätt minns vi Kyrillos av Alexanderia, patriark Severius av Antiokia och Jacob Baradeus. Bön för de insomnade troende Vi ber att Gud ska förlåta de avlidna som insomnat i sann tro och nu vilar. Vi ber som rövaren på korset bredvid Herren att vi och dem ska bli värdiga Guds himmelska rike. Den andra välsignelsen (nehwun) Kristus är i församlingens mitt vilket vi blir påminda om. Prästen välsignar med Kristi ord i Kristi person: ”frid vare med er alla”. Som alla böner avslutar prästen med orden ”i evighet” därför att hela liturgin sträcker sig mot vad som ska komma. Guds kommande rike är helt och fullt närvarande i liturgin. Våra liv börjar i nuet och sträcker sig mot evigheten därför att Gud är oändligt mycket större än oändligheten. Förbönens litania Denna bön är uppbyggd som en dialog mellan diakonerna och församlingen. Idag har diakonerna tagit över församlingens svar i dialogen i flera kyrkor. Praxis är vanligen att inte be alla dessa böner utan välja ut en eller två. Församlingen ber en serie av böner för kyrkorna, klostren, att prästerna och deras barn ska bevaras i frid, att de troende ska bli sanna kristna och behaga Gud genom goda gärningar, att de troende och deras avlidna familjemedlemmar ska bli bevarade från den eld som inte slocknar, att de heliga Mysterierna ska bevara de troende, att de sjuka ska bli friska, om vila åt dem som är utmattade, befrielse för de fångna, att de bortresta ska återvända, bevarande av dem som är nära, församlande av dem som är förskingrade, kärlek och enhet till dem som strider, mat och överflöd till de fattiga, att synderna ska ta emot förlåtelse, prästerskapet upphöjelse, om diakoner fulla av dygder, fred till jordens länder, att krig ska upphöra, om vila åt de avlidna och bön om förlåtelse för våra synder.

Denna bön visar hur Kyrkan inte existerar för sin egen skull utan för världens skull. Kyrkan bär i liturgin fram hela världen i bön inför Gud för att världen ska ha liv. En kristen förenas på det sättet i sin bön med hela mänskligheten.

”och bröt det” (Matt 26:26)

Brödbrytelsen Kroppen bryts och förenas med blodet. Mor Efraim Syriern på 300-talet bekräftar denna mycket tidiga tradition. Förenad med brödbrytelsen är flera böner och särskilda riter. Enligt tidig syrisk tradition gör brödbrytelsen oss delaktiga i Kristi död och lidande på korset som Bar Salibis bön nedan visar. Medan förhänget är fördraget och församlingen sjunger en hymn ber prästen följande bön av Dionysios Bar Salibi tyst: ”I sanning led Guds ord i köttet, han offrades och bröts på korset, hans själ och kropp skildes från varandra medan hans gudomlighet aldrig skildes från hans själ eller hans kropp. Med ett spjut blev han genomborrad i sidan och från honom flödade blod och vatten till hela världens försoning. Hans kropp fläckades av dem och för hela världens synder led Sonen på korset och hans själ förenades med hans kropp. Han vände oss från ondskans gärningar till godhetens. Genom sin persons blod försonade, förenade och gjorde han till ett det himmelska och det jordiska, folket med hedningarna och själen med kroppen. På tredje dagen steg han upp från graven. En är Emmanuel och kan inte delas i två naturer efter den oskiljaktiga föreningen. Därför tror och bekänner vi att detta kött är av detta blod och detta blod av detta kött. Sedan ber han en bön av Jacob av Sarugh som lyder: ”Om du väger mina skulder mot din barmhärtighet, är din barmhärtighet tyngre än bergen som är vägda av dig.” Brödbrytelsen var historiskt en enkel rit i syfte att förbereda de heliga gåvorna inför att de ska delas ut. Genom århundradena har en symbolisk förståelse av detta skede av liturgin integrerats i bönerna. Aboun dbashmayo – Fader Vår Förhänget öppnas igen efter brödbrytelsen och prästen ber en inledande bön. Mor Jacob av Sarugh poängterar i sin mimro 95 att de odöpta lämnar liturgin därför att endast de döpta kan kalla Gud “Fader vår”. Författaren tolkar Jacob av Sarugh som att barnaskapets gåva ligger dold i dopet som en pärla och de icke-döpta har ännu inte hämtat denna pärla och har därför ingen rätt att kalla Gud för ”Fader”. Den som ska döpas dyker ned som en pärldykare för att få tag på den pärla som är barnaskapets gåva. Aboun dbashmayo är de döptas glädjesång över barnaskapet som de tagit emot genom Dopets pånyttfödelse. I många svenska översättningar av Fader Vår står himlen i singular. Det syriska ordet dbashmayo är plural på samma sätt som det svenska ordet vete. Vete finns inte i singular utan kan endast förstås som plural. På samma sätt är den semitiska förståelsen av himlarna i plural. På latin, armeniska, arabiska, geez, koptiska och grekiska står det: ”Fader vår som är i himlarna.” Flera av Kyrkans fäder gör en 26

poäng av att detta därför att himlen inte endast är något bortom, ovan och efter döden utan något vi tar del av redan här på jorden i Kyrkan som sakrament och mysterium. Den andra ”låt oss böja våra huvuden” Den här bönen är en del av en serie böner inför Qårbånå om att Guds församlade folk ska vara värdiga att ta del av Qårbånå och det kommande gudsriket. Bönen markerar att församlingen snart ska ta del av Eukaristin. Bönen lyder: ”låt oss böja våra huvuden inför den barmhärtige Herren innan vi tar emot de gudomliga och heliga mysterierna”. Handpåläggningens bön Ordet ”agen” inleder denna bön. Se utläggning om ordets teologiska betydelse under första välsignelsen (hubo, s.17). Bönen lyder: ”helga våra kroppar, själar och andar och gör oss värdiga att ta del av Kristi livgivande mysterier.” Bönen tydliggör att ingen människa är värdig att ta del av Qårbånå, att ta del av Kristi kropp och bli Kristi kropp och bli ”delaktig av gudomlig natur” med aposteln Petrus ord. Vårt deltagande i Guds mysterier fullkomnar Kyrkans tacksägelse och lovprisning till den heliga Treenigheten. Den tredje välsignelsen (nehwun) Prästen rör vid kalken, det fat på vilken lahmo vilar och vid tablitho med sin högra hand och välsignar folket i bön om att den heliga Treenigheten ska vara med alla. När Kristus döptes i floden Jordan uppenbarades Treenighetens mysterium; Fadern son talar från ovan: ”detta är min enfödde son” och den helige Ande som kommer över Sonen i form av en duva. Likaså är hela liturgin delaktighet i Treenighetens liv och gemensakap. Upphöjelsen av det heliga Qårbånå Prästen ber: ”det heliga åt de heliga och rena allena”. Vem är helig och ren? Folket ger svaret: ”en helig Fader, en helig Son, en helig Ande”. Det är alltså inte fråga om att någon människa någonsin är värdig att ta del av Guds rike och himmelriket i Qårbånå. En är helig, Gud. Gud helgar och lyfter upp som vi såg i bönen ”handpåläggningens bön”. Människan blir ”värdig” att träda in i himmelriket genom delaktighet i Kristus. Förberedelserna inför liturgin; bön, fasta, bikt är öppna fönster till Den som helgar och gör värdiga de som längtar Guds rike. ”Saliga de renhjärtade, de ska se Gud.”

Teshmeshtå d-bath malkå och teshmeshtå d-zadiqe Den första av dessa böner riktar sig till jungfru Maria och den andra bönen till helgonen eller det helgon som kyrkan är uppkallad efter. Många församlingar sjunger dessa böner som en del av liturgin i boken ”Anaphora – book of the divine liturgies” medan andra kvarstår. Dessa böners placering i den liturgiska ordningen lyfter fram jungfru Marias och helgonens centrala ställning i liturgin. Predikan Bibelns ord i plural speglar det enda Ordet, Kristus själv. Bibeln pekar bortom sig själv mot Kristus, ett fönster till himmelriket. Den bysantinska förståelsen av användandet av ikoner följer samma mönster som ”logos – logoi”. Precis som de många djuroffren på profeternas tid var ett fönster, en ikon som pekade på det fullkomliga offret; Kristus. På samma sätt är prästens uppgift att i ord måla en bild av Kristus som de troende kan ta emot genom öronen i likhet med att ta emot en ikon genom ögonen och Kristi kropp genom munnen. I den tidiga kyrkan predikade prästen direkt efter läsningen av Evangeliet. Att predika direkt efter läsningen ur Evangeliet tydliggör att en predikan inte först och främst är information om kyrka, aktiviteter, vem som gett vad utan bör handla om Kristus, Faderns Son och Ord född i tiden av jungfru Maria, Guds moder.

”och gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och ät; detta är min kropp.” (Matt 26:26)

Förberedande böner innan heliga Qårbånå Qårbånå utgår från altaret där prästen utropar: ”från ditt försoningsaltare må försoning komma över dina tjänare, o Guds Son som kom för vår frälsning och ska komma igen för vår uppståndelse och vårt släktes upprättelse, för evigt.” Folket svarar: amen. Att ta emot Kristi kropp och blod är att ta emot himmelriket. Någon har sagt att Eukaristin är en punktuell närvaro av himmelen. Vi stiger in i ”det kommande gudsriket”, ”eskaton”. Det rike som ska komma när Herren återvänder tar vi emot i Eukaristin. Det rike som ska uppenbaras vid Kristi återkomst är alltså närvarande redan nu. Därför minns vi inkarnationen och Kristi återkomst precis innan vi tar emot Eukaristin. Prästen tar sedan två steg framåt och ber att Gud ska sträcka ut sin högra hand och välsigna dem som ska ta emot Qårbånå till syndernas förlåtelse och evigt liv. Sedan tar prästen ytterligare ett steg framåt och ber en bön för dem som tar del av Eukaristin. Bönen avslutas med en vädjan om att Guds barmhärtighet ska vara över de levande och insomnade i båda världarna. I Eukaristin stiger vi in i Guds rike där alla generationer, levande på jorden eller i himlen är samlade och ett i Kristus. Prästens bön visar att Eukaristin förenar inte bara de levande på jorden med varandra utan de insomnade troende med de troende på jorden. När prästen ger Kristi kropp och blod ber han: ”det försonade gmourto av Kristi vår Guds kropp och blod ges till troende till överträdelsernas och syndernas förlåtelse i båda världarna, alltid och för evigt. Kommunion Idag är det vanligt förekommande att församlingen ber tacksägelsebönerna för Eukaristin innan man tagit emot Eukaristin därför att Qårbånå utgör det sista momentet i den gemensamma liturgin. Detta förvanskar liturgins rytm och ordning på ett avgörande sätt genom att bönernas textmässiga mening inte längre är avgörande för liturgins ordning. För de tidiga kristna var det naturligt att ta emot Qårbånå i varje liturgi. Kyrkans kanoniska föreskrifter visar tydligt att praxis var att närvara vid varje liturgi och att då ta emot Eukaristin. Under århundradenas lopp har en annan praxis utvecklats där människor deltar på liturgin utan att ta emot Eukaristin. Detta var en helt främmande tanke för den tidiga kyrkan. Artikel 143 i kapitel 6 Böner och sakrament i ”den syrisk-ortodoxa kyrkans konstitution” speglar inte en tidig kristen förståelse av Qårbånå: ”Vuxna troende, män och kvinnor bör bikta sig och emot den heliga kommunionen minst två gånger per år. Detta krävs också av gudförälder vid dop och från par som ska gifta sig innan bröllopsceremonin”.

Tacksägelsebön och tredje ”låt oss böja våra huvuden” Det grekiska ordet för nattvard är eukaristi som betyder tacksägelse. Bönerna visar hur de troende i tacksägelse bär fram allt skapat. Aposteln Paulus säger: ”allt tillhör er – Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud.” (1 Kor 3:21). Tacksägelsebönen lyder ”låt oss bli värdiga att få del i det arv som tillhör alla rättfärdiga sedan begynnelsen”. Efter att församlingen böjt sina huvuden ber prästen: ”store och vördnadsvärde Gud som nedsteg från himlen och kom för mänsklighetens frälsning” och vidare ”förbarma dig över oss så att vi alltid kan förhärliga…”. Bönen talar om gemenskap med alla rättfärdiga sedan begynnelsen och mänsklighetens frälsning och om att alltid förhärliga. Varför? Därför att på ett hemlighetsfullt sätt bär kyrkan fram hela världen i sitt offer, döda och levande, alla människor, tiden fullkomnas i Guds eviga nu. Gå i frid – församlingen sänds ut i världen Prästen ber idag den avslutande bönen. Det har funnits en period då diakonen bad den avslutande bönen. Det finns historiskt två syrisk-ortodoxa liturgiska centrum. Det västliga centret är Edessa (Urfa) i dagens Turkiet och det östliga centret under mafrianatet i Mosul, dagens Irak. I kyrkorna i Irak och österut var det praxis fram till 1100-talet e.Kr att diakonen bad avslutningsbönen. Denna tradition gav till sist vika för den västliga traditionen i vilken prästen bad den avslutande bönen. En människa andas in och andas ut. På samma sätt andas Kyrkan in himmelriket i bön och liturgi och går sedan ut i världen och andas ut vad hon tagit emot i liturgin till världens liv. Prästen sänder ut församlingen från liturgin i frid, upplysta ifrån av Herrens kropp och blod. Det sägs att abba Antonios sade till sina lärjungar: ”andas alltid Kristus”. Avslutande böner Efter att församlingen tagit emot Qårbånå fortsätter liturgin med avslutande böner där han läser bland annat psalm 26 och 29. Sista sedro lyder: Du de dödas livgivare och de begravdas upprättare, Herre ta emot dina tjänares själar för vars skull vi har framburit detta offer idag. Ge dem en plats i din välsignade Faders boningar tillsammans med Abraham, Isak och Jakob. Dina älskade och tillsammans med alla sanna troende som insomnat i hoppet på dig. Herre, uppväck dem och låt dem stå på din högra hands sida och låt din barmhärtighets överflöd komma över oss alla och vi ska uppsända ära och tacksägelse till dig och din Fader och din helige Ande, nu och alltid och för evigt.

KÄLLOR Anaphoras – the book of divine liturgies. Mar Athanasius Yeshue Samuel (red.).(1991). Fr. Daniel Findikyan. A walk through the Divine Liturgy of the Armenian Church: A gudie to the Badarak. (2001). 1700th Anniversary Booklet Series – No. 2. Diocese of the Armenian Church of America, New York. Fr. K. Mani Rajan. Queen of the sacraments. The Travancore Syriac Orthodox Publishers, Kottayam – 686 004, Kerala, Indien. Holy Qurbono – the divine liturgy of saint Jacob Bar Salibi – according to the rite of the syriac orthodox church of Antioch. (2009). Giorgias Press, Beth Antioch Press. Varghese, B. (2009). The syriac version of the liturgy of st. James. USA, NJ; Piscataway. Giorgias Press. Saka, I. (2010). Commentary on the liturgy of the syrian orthodox Church of Antioch. Gorgias Press, Beth Antioch Press, New York. Schmemann, A. (2003). “Sacrament of the assembly” i The Eucharist – Sacrament of the Kingdom. New York: St. Vladimir´s Seminary Press. Schmemann, A. (rev. 2005) För världens liv. Stockholm: Anastasis AB. The Book of Steps, The syriac liber graduum; translated with introduction adn notes by robert. A. Kitchen and Martien F. G. Parmentier”. Varghese, B. (2004). West Syrian Liturgical Theology. Ashgate Publishing Limited. Volker, L. Menze. (2008). Justinian and the making of the syrian orthodox church. Oxford University Press.