Kapitel 1
Hon kan fortfarande höra honom bakom sig, inte lika nära nu men ändå tillräckligt nära för att skräcken ska skjuta vassa giftinjektioner av adrenalin genom hela hennes nervsystem.
Och kanske är det hennes räddning. Den unga kvinnan är ingen sprinter, och just nu känns det som om kroppen lyder hjärnans order lika snabbt som en sengångare, där hon springer för sitt liv genom den täta månupplysta skogen i utkanten av Wilmington, ett par kilometer från huset hon hitintills har kallat sitt hem.
Sarahs tankar flyger som pilar genom hennes huvud; alla sinnen är på helspänn trots att kroppen känns som om den är på väg att gå sönder vilken sekund som helst. Det är fortfarande mörkt och det kommer att dröja ännu några timmar innan solen börjar sin vandring upp på Kaliforniens himmel, men den svala luften bekommer henne inte.
Den beslutsamhet som överlevnadsinstinkten väckt driver henne framåt, ständigt forcerande skogens pisksnärtar av kvistar och snår som bränner in i hennes försvarslösa hud.
Ljuset från stugan någonstans där framme fladdrar till
som en flämtande låga mellan trädens lövverk, men för Sarah är det en varm fyrbåk som lovar henne räddning och skydd.
Terrängen förändras under henne och blir med ens lättframkomlig, plötsligt är hon genom grindarna och har bara ett tiotal meter gräsmatta mellan sig och Räddningen, fyrbåken.
Sarah ramlar mot dörren under det att hon slår på den med all kraft hon har kvar, hennes skrik drunknar som ansträngningen hos en trasig visselpipa. Steg knarrar mot golvtiljorna på andra sidan när dörren plötsligt öppnas och hon faller ner i mörkret.
Värmen smeker Sarahs kropp som morgonsolen smeker bort frost när hon sakta kommer till sans igen. Ljudet av röster som viskar ovanför hennes huvud blandas med sprakandet från eldstaden när minnet letar efter klarhet bland tankarnas dimridåer.
Onslow och Abigail Cole betraktar med medlidsam blick den illa tilltygade varelsen på fårfällen. Den unga kvinnokroppen darrar fortfarande av chocken, trots att den blivit omsorgsfullt insvept i hemmets finaste pläd, och trots närheten till den värmande elden. Det ljushyllta ansiktet ligger inbäddat i ett stort rufs av rödblonda lockar, och högra kindbenet är svullet och rött som efter ett hårt slag.
Abigail rätar på ryggen och lägger armarna i kors samtidigt som hon lutar huvudet bakåt en aning. Hennes väderbitna, strama ansiktsuttryck och skarpa blick får henne att se bister ut, men för dem som känner henne är hon en klippa att luta sig mot när det väl gäller.
Det grånade håret är prydligt uppsatt i en stram knut i nacken, och den pondus hon utstrålar sätter man sig inte upp mot i första taget. Munnen snörps åt medan blicken sveper över den ömkliga.
”Ja det är inte lätt, jag säger då det. Och inte kan vi ha henne kvar här heller, flickstackarn, de kommer att leta efter henne. Och inte vill jag ha något otalt med Bannings, det säger jag bara! Men på något sätt måste vi hjälpa henne, vad hon än kan ha ställt till med så är det ju rent okristligt att jaga i väg tösen på det här sättet mitt i natten!”
”Jaja, nu ska vi inte gå händelserna i förväg, hon har säkert nånstans att ta vägen”, lugnar Onslow sin upprörda fru. Han kliar sig i det korta skägget och utforskar plirande flickan i deras kökssoffa, innan han går bort till vedspisen och tittar ner i grytan där potatissoppan snart har kokat färdigt.
”Vi ger henne lite att äta så kanske hon kvicknar till, det ser hon ut att behöva.” Onslow vet hur han ska handskas med sin kära hustru efter snart fyrtiotvå år som äkta makar. Hon har ett gott hjärta, hans dyrbara Abigail, men ibland rusar hon åstad och jagar upp sig och då kan hon ställa till med både det ena och det andra, innan hon hinner tänka sig för.
Och Onslow, som är en lugn och eftertänksam man, förstår att det är något alldeles på tok när fosterflickan hos Bannings kommer flyende barfota hals över huvud mitt i natten. Här gäller det att vara klok och försöka hjälpa flickan, men utan att bli för inblandad i det hela.
Han öser upp lite soppa i en av skålarna på spisen och räcker den till sin hustru.
Sarah förnimmer rösterna men trots medvetandets ivriga ansträngningar att hitta upp till ytan kan hon inte riktigt placera dem … vänner eller fiender? Det är den enda viktiga frågan just nu. Ångesten kommer tillbaka, den driver henne till bristningsgränsen.
Där! Plötsligt är hon ovan dunklet och över ytan, minnet är tillbaka med full kraft. Ögonen är vidöppna och Sarah flyger upp i halvsittande ställning, fortfarande för svag för att
orka mer än så. Abigail skyndar till med en skål varm soppa samtidigt som hon vyssjar lugnande:
”Så, så, ta hon nu det lilla lugna! Hon är trygg här, ska hon veta! Ät nu lite av soppan så får vi höra vad som har hänt henne.”
Onslow och Abigail Cole. Sarahs spända kropp sjunker ihop och hon segnar ner på fällen igen. Trygg just nu. Men sedan? Hon kan ju inte stanna här för alltid!
Oron börjar åter borra sig inåt, ätande och gnagande på varje nerv som kommer i dess väg … Även om anspänningen efter att hon flytt för sitt liv börjar släppa, innebär överlevnaden ett imorgon. Och en dag efter imorgon. Förtvivlan sätter sina klor i henne och gråten är just nu enda trösten.
Han kommer att hitta henne. Och även om han inte hittar henne – hur kan hon leva ett riktigt liv med rädslan som ständig livskamrat? Snyftningarna tystnar sakta när Sarah utmattad faller ner i en barmhärtig sömn, omedveten om att hennes välgörare väntar på en förklaring. Just nu är hon i trygghet.
Doften av nybakat bröd som blandas med den friska, söta doften från magnolia-blommorna utanför det öppna köksfönstret kittlar Sarahs sinnen när hon några timmar senare sakta öppnar ögonen. Hon hör röster utifrån och fågelkvitter. För en stund känns det nästan som om det senaste dygnet bara har varit en mardröm.
Där hon ligger nedbäddad i kökssoffan vandrar tankarna till Joshua. Vad ska han tänka om henne nu? Tänk om hon ändå kunde kontakta honom, låta honom få veta sanningen. Men nej, det är för farligt. Nathan försökte döda henne, och han är kapabel att verkställa sitt hot och skada Joshua också.
Bäst är att sluta tänka på allt som hänt det senaste dygnet,
stoppa tankarnas envisa ältande rundgång och nu fokusera på hur hon kan ta sig långt härifrån, så långt bort att Nathan aldrig kan hitta henne.
Sedan, när hon är i trygghet, kanske det finns ett sätt att kontakta Joshua utan att Nathan får reda på det. Med en uppgiven suck drar hon filten tätare om sig och ser att hon fortfarande har nattsärken på, den är lite blodig och smutsig efter nattens jakt genom skogen. Den påminner faktiskt om den grova men enkla klänning hon alltid hade på sig på barnhemmet.
Barnhemmet.
Sarahs tankar vandrar i minnet tillbaka till den dagen då Isaac och Molly hade hämtat henne därifrån. Det är drygt elva år sedan nu. Hon är väl medveten om vilken tur hon har haft som fått komma till familjen Bannings, och ett vemodigt längtansfullt leende får hennes spända ansikte att slappna av för en stund. Ett leende som speglar minnet av många lyckliga uppväxtår, bekymmersfria och trygga.
Tiden innan barnhemmet finns inte. Hon hade bott där under sina första sju levnadsår, och det enda hon vet är att någon, förmodligen hennes mamma, hade lämnat in henne där när hon var liten. Kvinnan hade inte velat avslöja sin identitet. Det var en stor skam att få barn utanför äktenskapet och hon ville förmodligen undvika den stämpeln.
Enligt föreståndarinnan hade det enda kvinnan sagt innan hon skyndsamt hade begett sig från därifrån varit: ”Flickan ska heta Sarah Anne Baker, och jag vill att ni döper henne kristligt”.
Det var många av hennes vänner som hade fått tillbringa hela sin uppväxt på barnhemmet, och när de var så pass vuxna att de kunde flytta ut och klara sig själva möttes de av en hård verklighet.
Det var svårt för barnhemsungar att få arbete, det var som
om där satt en osynlig stämpel i pannan att de inte var som vanligt folk, arbetsdugliga och pålitliga, inte ens som vuxna.
Där fanns också många som kom till familjer som tog sig an dem enbart för att de behövde extra arbetskraft, och den tillvaron kunde många gånger bli betydligt värre än livet på barnhemmet. Ur askan i elden.
Men den omsorgen och ömheten som mötte Sarah hos Molly och Isaac stod i skarp kontrast till barnhemmets känslokalla och monotona vardag. En mycket slitsam vardag för ett barn, där samma rutiner upprepades varje dag. Där fanns aldrig uppskattning eller bekräftelse utan osedd som en skugga skulle man göra sin plikt, dag ut och dag in.
Hos Bannings hade Sarah fått vara en av två prinsessor i den högt ansedda och välbärgade familjen, och eftersom hon hade vuxit upp på barnhemmet sedan hon var spädbarn och inte hade vetat av något annat liv förrän den dagen Molly och Isaac hade hämtat henne därifrån, visste hon skillnaden.