Ett
Torsdag 2 december 2021 – Hördu sopåkaren! Ann-Charlotta hade precis satt foten på trappsteget för att hiva sig upp i lastbilen, när det bryska och nedlåtande tilltalandet fick henne att stanna upp. Med foten fortfarande kvar på steget och den handskbeklädda handen om handtaget, vred hon på huvudet och såg åt det håll varifrån rösten kommit. Och trots att hon önskade att hennes ögon skulle möta en annan person än den hon visste att hon skulle göra, blev hon besviken när hon såg vem det var. Inte idag, tänkte hon och sucken som undslapp henne blev så djup att den borde höras av alla som befann sig inom en fem meters radie. Men hon var helt ensam med undantag av den man som nu kommit ända fram till henne. Även om han hört den klagande sucken och förstått att han måste vara den som var upphovet till den, brydde han sig inte utan öppnade munnen och började högljutt att skälla. Det här var inte första gången som surgubben, eller Leif som han egentligen hette, höjde rösten mot henne och lät sva9
velosande ord hagla utan pardon. Flera gånger hade han stått inne i sitt hus och öppnat fönstret när hon kom med lastbilen och sagt sitt hjärtas, inte så goda mening. Inte heller hade han brytt sig det ringaste om att skräda orden. Skillnaden idag var att det var första gången han bemödade sig att komma ut till henne på detta sätt. Helt ärligt, hade hon föredragit att han fortsatt gapa på avstånd. Åtminstone om valet behövde stå mellan pest och kolera, vilket detta kändes som. Han såg ut som någon som fått nog. Hela kroppshållningen och uttrycket i ansiktet visade att det var så. Han såg ut att stormkoka och när som helst skulle det rinna över. Det var ingen som helst tvekan. För ett ögonblick blev Ann-Charlotta orolig och undrade om surgubben möjligtvis kunde bli våldsam. Men så rätade hon på sig, nu när hon ändå stod där. Hon var mycket längre än honom och försökte ge sken av att vara alldeles lugn och fylld av orubblig självkänsla. – Nå?! När tänker du ta resten av soporna med dig? Mannen pekade med sitt stora tjocka pekfinger mot de båda soptunnorna, som var betitlade som nummer ett och nummer två. Sedan vidare på de kassar, säckar och kartonger som uppenbarligen också innehöll sopor och låg slarvigt slängda invid tunnorna. Ett par av kartongerna hade utsatts för fukt och en kasse hade ett stort gapande hål på sidan som en fågel eller gnagare antagligen orsakat för att ta sig in och leta efter något ätbart. Leifs kinder var blossande röda, men om det berodde på minusgraderna denna bistra decemberdag och att han endast hade ett smutsigt, vitt linne på överkroppen eller om de glödde av enbart ilska gick inte att säga. Den grå mustaschen som dolde överläppen och det för långa, spretiga vita håret som stod i alla vädersträck blev en tvär kontrast till de mörka ögonen som exploderade av glöd och ilska. 10
– Ska det vara så infernaliskt svårt att du ser till att få alla soporna med dig när du ändå bemödar dig med att stanna och tömma tunnorna? Jag betalar skatt som alla andra invånare i den här kommunen ska du veta. Har du någon aning om vad det kostar mig i kvartalet att få hit dig för att sköta ditt jobb? Det som du uppenbarligen inte klarar av. Du borde få sparken med omedelbar verkan. Ann-Charlotta bestämde sig för att fortsätta upp i lastbilen och sätta sig tillrätta innan hon svarade. Hon försökte dölja ytterligare en suck, men bemödade sig med att låta lugn och saklig på rösten. – Jag utför mina arbetsuppgifter helt enligt direktiven från min arbetsgivare. Har du klagomål får du vända dig till Sandahlsgruppen. Men jag kan informera dig om att det bara är soporna som ligger i tunnorna jag tar med mig. Och är du å din sida medveten om att jag kan strunta i att tömma dem helt och hållet? Eftersom du har en massa skräp som ligger runt omkring blir det besvärligt för mig att sköta mina arbetsuppgifter. Så frågar du mig, tycker jag att jag gör mitt jobb utomordentligt bra och mer därtill. Om du bara sorterar det du har ställt utanför tunnorna och lägger det i rätt kärl, lovar jag att det kommer att tas om hand. Nu har du ju fjorton dagar, respektive fyra veckor på dig, tills nästa gång jag kommer. Så jag föreslår att du ser till att få det gjort tills dess. Sedan är ditt problem löst. Hon gjorde någon sekunds paus och tillade snabbt innan surgubben som tappat fattningen, åter fick mål i mun: – Nu är det ju dessutom snart jul, så varför inte passa på att få det lite fint runt tunnorna. Det underlättar som du säkert förstår både för min del när jag kommer hit och nog skulle det väl kännas bättre för dig med att bli av med alltihop? Vi ses om några veckor! 11
Hon drog igen lastbilsdörren för att visa att hon pratat klart och inte ville fortsätta en diskussion som ändå inte skulle leda någonvart. En halv mening som innehöll ord såsom ”kärring” och ”förbannat” nådde hennes öron innan de klipptes av via den stängda dörren. Det blev barmhärtigt tyst inne i kupén, frånsett brummandet från motorn och den lågmälda musiken från Radio Kronoberg. Hon kunde dock se surgubbens, om möjligt, ännu ilsknare uppsyn och munnen som öppnades och stängdes med frenetisk hastighet. Den talade om för henne att hon skulle vara tacksam som slapp höra resten av det som kom ur hans mun. Hon tryckte lite extra på gasen och snart kunde hon bara se honom som en liten grå fläck i sidospeglarna, fortfarande vilt gestikulerande. Det kändes som en befrielse när arbetsdagen äntligen var slut och hon tagit sig hem och upp till översta våningsplanet i hyreshuset där hon bodde på Klockaregårdsgatan. Den lilla hallampan på skohyllan direkt innanför ytterdörren välkomnade henne hem med sitt milda sken. Redan innan hon nått tröskeln till sovrummet, hade hon hunnit knäppa upp arbetsbyxorna och dra skärpet ur hällorna. Hyfsat vigt för att vara femtiotvå år drog hon dem av sig ståendes på ett ben i taget, och lyckades pricka tvättkorgen. Därefter följde arbetsjacka och t-shirt. Nåväl, det var kanske svårt att missa tvättkorgen eftersom den redan svämmade över alla bräddar av all möjlig smutstvätt. Medan hon drog på sig mjukisbyxor och collegetröja, bestämde sig hon sig för att det var dags att ta itu med tvättberget à la Mount Everest. I morgon skulle hon minsann ligga i. Då hon arbetade fyra dagar per vecka kunde hon ta helg redan när det blev torsdagseftermiddag. Tre långa härliga dagar låg framför henne. 12
Då skulle hon också se till att få upp adventsljusstakar och lite annat julpynt. Första advent hade redan passerat och så här sen hade hon aldrig varit med att åtminstone få upp ljusstakarna. Tittade hon ut genom köksfönstret kunde hon se två identiska hyreshus i samma sjuttiotalsstil med vitt tegel som det hon själv bodde i, och i majoriteten av fönsterna lyste det varmt och inbjudande från adventsstakarnas sken. Undantaget var några lägenheter där hon trodde att muslimska familjer bodde. Hon brukade se mammor med burka, eller vad det kallades, ute med sina barn vid lekplatsen som låg mellan hyreshusen. Det var lite för kallt att vara ute där idag och alldeles för sent på eftermiddagen. Det var nästan kväll nu och mörkret hade sänkt sig. Men under den varmare och ljusare årstiden såg och hörde hon ofta barnen när de lekte och stojade tills sent om kvällarna. Sedan var det så klart Tjock-Bertas lägenhet. Där lyste heller aldrig några adventsljusstakar. Och nästan inga andra lampor heller för den delen. Tjock-Berta tillhörde Jehovas Vittnen och vad hon visste, firade de inte jul. Förresten hette hon säkert inte Tjock-Berta heller. Det var bara ett elakt smeknamn, eller öknamn som någon hittat på. Kanske var det bara Berta? Eller något annat. Hon visste inte. Ibland gick de förbi varandra ute på gården. Tjock-Berta hade en sådan där pytteliten hund som hon rastade. Så liten att den säkert nästan hade rymts i en handväska om man velat stoppa ner den i en sådan. Det var så kändisarna gjorde med sina små hundar i Hollywood. Det hade hon sett i skvallerpressen. Nåväl, hon hade ingenting emot ifall Tjock-Berta inte firade jul, och inte de troende muslimerna heller. Var och en fick göra som de ville. Det var bäst så. Men själv tyckte hon om julen och hon uppskattade ljuset från de traditionella ljusstakarna och granarna med ljusslingor som lyste upp i 13
vintermörkret. Och imorgon, skulle ljusen även tändas här hemma hos Ann-Charlotta Mårtensson på tredje våningen. En snabb titt i kylskåpet avslöjade föga överraskande att det behövde fyllas på. En 1,5 liters flaska med ramlösa stod i dörren. Den öppnades för minst en vecka sedan och den lilla skvätten på botten var säkert utan kolsyra vid det här laget. En flaska ketchup, lingon, ett smörpaket, några drickyoghurt med glada tecknade figurer på, som avslöjade att det mest var barn som drack dessa, och en nästan tom påse med riven ost var vad som fanns. Hon suckade för tredje gången denna dag, men nu var det bara kylskåpet som hörde det och det brydde sig inte särskilt mycket. Kanske skulle det vara lika bra att stänga av det, tänkte hon. Varför slösa ström när det ändå oftast var skralt med varor i det? Vad var liksom vitsen med kylskåp då? Denna årstid kunde hon lika väl förvara det lilla hon hade i en kylväska på balkongen istället. Fast nej, fy vad snålt det lät! Nu fick hon skärpa sig. Nog för att det inte var utan fog att tänka så med tanke på att även kontot var skralt, men någonstans fick man ändå sätta gränsen. Det fick bli en kopp te och några varma smörgåsar med den sista rivna osten. Det gick jättebra det med. Hon hade lite oregano att krydda med och helt plötsligt fick hon till en anrättning som påminde om pizza. Åtminstone doftmässigt. Hon sjönk ner i sin sköna läsfåtölj med kvällsmåltiden bredvid sig på det lilla bordet och tog den blå fleece filten över benen. Hon drog hårtofsen ur sitt långa hår, lutade huvudet trött mot nackstödet och slöt ögonen för ett ögonblick. Det kändes helt underbart. Nu kunde hon verkligen koppla av och ta helg.
14