Himlens hjälpare - titta i boken

Förord

Tänk dig att du ska åka på semester. Du packar bilen och kör till ett hotell i en liten bergsby. Frisk luft. Fantastisk utsikt. Svalt väder. Det kommer bli underbart. Dessutom erbjuder hotellet ett kampanjpris såhär i slutet av sommaren som passar din budget. Nu har du chansen att göra det du alltid har velat göra: vandra i bergen.

Den första morgonen är du först ut genom dörren av alla. För du har definitivt inga planer på att ta sovmorgon. Ryggsäcken sitter på plats. Vattenflaskan är full och din entusiasm på topp. Du har kartan över lederna i ena handen och vandringsstaven i den andra. Det här ska bli så roligt!

Men det roliga blir kortvarigt. Leden är brant. Dina nyinköpta vandringskängor skaver. Efter några minuters vandring i uppförsbacke börjar du undra om någon har stoppat sandsäckar i din ryggsäck.

Du kliver åt sidan på leden för att hämta andan. Det är då du hör vandringsguiden och hans glada följare. Han har en bredbrättad hatt på sig och pratar i en självsäker ton som får dig att känna att han kan sin sak. Han berättar namnen på växterna, beskriver ledens historia och delar med sig av några tips på hur man kan få en riktigt bra vandringsdag.

Hans följare bär inte på någon utrustning så de håller ett

högt tempo. Guiden pekar ut var de vilda djuren håller till och tar pauser för att besvara vandrarnas frågor. Du överväger att hänga på och tjuvlyssna. Men du har inte betalat för att gå med en guide. Dessutom skulle du inte kunna hålla samma hastighet som dem.

Det dröjer inte länge förrän gruppen har ett rejält försprång. Du strävar efter med din allt tyngre packning.

Efter några kilometer hinner du ikapp dem. De sitter på en äng och lyssnar på guiden som beskriver bergskedjan. Och de äter lunch! Smörgåsar, chips, läsk och kakor. Är det där hembakta chokladkakor? Det är ju rena festmåltiden!

Du suckar och undrar om mackan med jordnötssmör du bredde i morse kommer vara geggig. Det spelar ingen roll. Du har ändå förlorat aptiten. Du vänder om och börjar gå tillbaka längs leden. Det räcker med elände för dagen.

Nästa morgon värker dina muskler och dina fötter är ömma. Det tar nästan en timme och en hel ask med plåster för att täcka alla blåsor. Du ger dig av och försöker hitta en annan led. Dag två blir en upprepning av dag ett. Leden känns alldeles för brant alldeles för snart. Dina ben blir trötta alldeles för snabbt och om ryggsäcken kändes som om den var full av sandsäckar igår känns den som om den är full av cementblock nu.

Och gissa vilka som kommer gående bakom dig? Mycket riktigt. Den muntra guiden och hans kacklande sällskap på fjorton vandrare. Du kliver åt sidan på leden och låter dem passera. En av dem visslar. Ett par småpratar. Guiden drar ett skämt och alla skrattar.

Och du? Du känner dig som en ledbruten packåsna. Efter några kilometer kommer du ifatt gruppen igen. De – ja, du gissade rätt – sitter på en äng, äter en picknicklunch och njuter av naturens skönhet.

”Vi har hemgjord glass med oss idag”, tillkännager guiden. ”Nu ser vi till att äta upp den!”

Du mumlar något om livets orättvisa, vänder om och går tillbaka till hotellet. Du ägnar eftermiddagen åt att titta på dokusåpor och äta dina kladdiga mackor.

Dag tre och fyra? Likadana som dag ett och två.

Dag fem lämnar du inte ens hotellobbyn.

Du sköter dig själv när du plötsligt hör någon ropa ditt namn. Du tittar upp. Det är vandringsguiden.

”Jag har letat efter dig”, säger han. ”Var har du varit?”

”Vad menar du?”

”Jag hade hoppats att du skulle hänga med på våra dagliga vandringsturer. De ingår i paketet du har betalat för. Guidningen. Maten. Alltihop ingår. Du kanske inte läste broschyren vi skickade?”

”Det gjorde jag nog inte.”

”Vi tar hand om allt. Vi kör upp packningen på berget så att du inte behöver bära den. Vi har ett team som förbereder en gourmetlunch. Och du har, tja, mig. Jag känner till de här lederna bättre än någon annan. Det är mitt jobb att leda dig upp på de höga höjderna.”

”Är det sant? Hur har jag kunnat missa det?”

M

Det finns en trötthet bland oss. Vi är trötta på grund av de tunga packningarna vi bär och utmaningarna vi möter. Vi har frågor vi inte kan besvara och problem vi inte kan lösa. Vi hade hoppats att livet skulle vara en uppfriskande pilgrimsvandring, ett äventyr på höga höjder. Vi väntade oss aldrig att bli trötta så snart.

Vi blir trötta längs vandringen.

Men tänk om det finns hjälp att få? Någon som går med dig och vägleder, någon som hjälper dig med packningen?

Och tänk om den hjälpen kommer från himlen? Inte andra människor som, liksom du, får blåsor på fötterna och kramp i benen. Någon som alltid är stark. Aldrig tröttnar. Alltid är nära. Inte blir hindrad av det som hindrar oss.

Låter det intressant?

Lägg undan plåstren och jordnötssmörsmackorna. Inga fler blåsor för dig, min vän. En bättre vandring väntar.

1

Den helige vem då?

Vi har inte ens hört att det finns en helig Ande.

– Apostlagärningarna 19:2

Och jag ska sända över er vad min Far har lovat. Men ni ska stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.

– Lukas 24:49

Jag började gå i kyrkan redan som barn. Ivrig och villig att tackla bergen hade jag knappt nått en tvåsiffrig ålder innan jag läste Bibeln, memorerade bibelverser och gjorde mitt allra bästa för att lyda varenda uppmaning jag hörde från predikstolen. Jag slängde på mig ryggsäcken av gott kristet leverne och gav mig iväg för att ta mig an de storslagna höjderna av moral, andlighet och överlåtelse.

Tala alltid sanning.

Halka aldrig efter i tron.

Be mer.

Gör mer.

Tro mer.

Tro mig, jag försökte. Men oj vad den leden blev brant. Grupptryck, hormoner som härjade och skuldkänslor gaddade ihop sig för att övertyga mig om att jag aldrig skulle klara det. Kan en femtonåring drabbas av andlig utbrändhet? Den här tonåringen gjorde det.

Du kanske känner igen känslan.

Elden i dig är på väg att brinna ut. Men var finns veden?

Inte för att du inte har letat. Herren ska veta att du har försökt. Åtminstone hoppas du att han vet det. Du har skrivit under på och stått upp för allt som du vet är rätt och gott. Så varför blåser det så kallt i ditt ansikte? Varför är det en sådan uppförsbacke? Så grå skyar? Så tomt?

Något saknas och du kan för ditt liv inte förstå varför det känns som om ditt liv tynar bort.

Droppe för droppe. Bit för bit. Dag efter dag.

Om du känner så, har jag något att säga till dig. Vi kan börja med det här. Herren vet. Han bryr sig. Det är inte hans vilja att du ska leva ett livlöst liv. Han har något – nej, någon – du behöver lära känna.

Jag kan inte minnas att någon berättade för mig om den här källan till styrka. Jag klandrar inte någon för det. Jag ägde trots allt en Bibel. Jag hade kunnat leta i den. Men om någon hade bett mig att förklara honom skulle jag bara ha ryckt på axlarna och sagt: ”Den helige vem då?”

Fråga människor: ”Vem är Gud Fadern?” Då har de ett svar redo. Eller: ”Beskriv Gud Sonen.” De flesta tvekar inte att svara. Men om du vill se någon humma, harkla sig och leta efter orden ska du fråga: ”Vem är den helige Ande?”

En del av utmaningen ligger i termerna. Gud som Far? Den bilden förstår vi.

Gud som Jesus, Sonen? Den tanken är också hanterbar.

Men Gud som Anden? Ordet i sig är mystiskt.

Jag minns faktiskt ett tidigt möte med honom.1 Jag höll på att avsluta mitt sista år på high school när en underbar sak hände i vår lilla småstad i västra Texas. En evangelist från ett fjärran land kallat Kalifornien dök upp i en skolbuss som hade målats för att likna en blomsterträdgård. Han hade blivit frälst under Jesus-rörelsen som svepte över landet under tidigt 1970-tal. Han hade axellångt hår och utsvängda jeans. Han slog läger på skolans parkeringsplats och började predika om Kristus och kraften i den helige Ande. Vid det laget hade jag övergett den branta uppförsbacken av andlighet. Det var lättare att hitta befrielse i en flaska från spritbutiken. Hippiepredikanten uppmanade oss att gå på bibelstudium som hölls i människors hem för att ta reda på mer. Så jag gick på ett.

Adressen jag fick tog mig till en villavagn i utkanten av stan. Jag kände ingen där men alla var väldigt snälla. Vi satt på

golvet, läste ur Apostlagärningarna och för första gången som jag kan minnas, hörde jag någon beskriva den helige Andes verk. De exakta orden har jag glömt för länge sedan. Men jag minns tydligt budskapet:

Anden är din livgivande vän, här för att leda dig hem.

När vi bad var det ett

par personer som bad på ett språk jag aldrig hade hört. De undrade om jag ville be på samma sätt. Jag svarade ja. Jag försökte, men inget hände.

Trots det var jag imponerad.

Anden är din livgivande vän, här för att leda dig hem.

De här människorna verkade inte vandringströtta. De var stärkta. Deras ögon lyste upp när de talade om Anden.

Du kanske tror att min historia fick en dramatisk vändning här. Som på vägen till Damaskus kanske. När Saulus blev Paulus. Men tyvärr dök det inte upp något strålande ljus i villavagnen. Jag blev inte en apostel och började inte skriva epistlar. Snarare motsatsen. Jag blev så övertygad om att jag inte var kvalificerad för att vandra med Anden att jag inte ens försökte.

Efter detta följde fler år som den förlorade sonen. Svinstian blev min hemadress och de andra svinen var mitt gäng. Det värsta var att jag fortsatte kalla mig kristen medan jag gick till nattklubbar på lördagen och satt i kyrkbänken på söndagen. Jag var den sortens hycklare som fick andra att vända sig bort från Kristus.

När jag var i tjugoårsåldern var det en man, som senare blev en nära vän, som hjälpte mig att förstå att Guds nåd var större än min synd. Jag böjde knä vid altaret i kyrkan, förlitade mig på himlens nåd och gav mig av på vandringen igen. Förlåtelsen blev mitt budskap, min livsberättelse. Jag bytte yrkesbana, gick

på bibelskola och gjorde tjänst i kyrkor i Miami och Rio de Janeiro för att slutligen bli pastor i San Antonio, Texas.

Det var där luften gick ur mig igen.

Om du tycker att livet som kristen är brant för en ungdom, är det ännu värre för en pastor. Jag bestämde mig för att studera mycket, vägleda vist, lösa problem, organisera kommittéer och vara varenda gnällig församlingsmedlem till lags. Jag höll skenet uppe i fyra eller fem år, men någonstans i trettiofemårsåldern fick jag slut på bränsle. Plötsligt kunde jag inte sova. Hur kan man förlora förmågan att sova? Jag gick och la mig i sängen och lyssnade till min frus avslappnade andetag. Jag föreställde mig mina tre små döttrar som lugnt sov i sina sängar lite längre bort. Jag tänkte på mina vänner och kollegor som alla sov fridfullt. Vår hund sov. Vår guldfisk sov.

Men inte jag. Mina tankar rusade, som en Ferrari som gick på högvarv. Jag tänkte på församlingsmedlemmar jag behövde ringa och beslut jag behövde ta. Många söndagsförmiddagar stod jag i kyrkan efter en helt sömnlös natt. Jag var desperat.

Var det i den här perioden av mitt liv som jag fann den helige Ande? På sätt och vis. Det skulle vara mer korrekt att säga att det var Anden som fann mig.

Under de där nattliga timmarna när jag inte kunde sova brukade jag kliva upp ur sängen, gå ner för trappan och böja knä vid soffan för att be. Jag var en ynklig varelse. Inte Max pastorn. Inte Max församlingsföreståndaren. Mannen i den skrynkliga pyjamasen var Max den utmattade, förvirrade lärjungen.

Mina böner var suckar. Min tro var en sliten tråd. Jag kunde inte ens uppbåda tillräckligt med energi för att sätta upp en fasad. Jag var ärlig. Ärlig mot Gud. Och det visade sig att Gud är svag för ärliga böner.

Bit för bit började jag känna av Anden. Han ledde mig med mjuk hand. Han kallade på mig med viskningar. Mystisk? För

all del. Men en produkt av min fantasi? Nej. Inte alls.

Jag bad om styrka. Han gav mig det. Jag bad Anden att hela de sjuka. Mer än en gång gjorde han det. Jag bad om livskraft och glädje. Båda återvände. Den långa vintern gick över i en välkommen vår.

En dag när jag studerade Bibeln inför en predikan läste jag orden som Jesus använder för att beskriva den helige Ande: tröstare och vän. Jag minns att jag fick en sådan underbar insikt: ”Den Personen känner jag.”

Det var tre årtionden sedan. Jag tänker inte längre på den helige Ande som den helige vem då. Nu kallar jag honom Himlens Hjälpare. Han är de troendes allierade. Han är vår förkämpe, vår advokat, vår guide. Han tröstar och vägleder oss. Han bor i oss, förvandlar oss, uppehåller oss och kommer en dag följa oss till vårt himmelska hem.2

Han är verkställare av Guds vilja på jorden idag, här för att fylla oss med styrka. Övernaturlig styrka.

Var det inte det Jesus lovade? Han lät inte sina efterföljare påbörja sin tjänst förrän de kände den helige Ande. ”Men ni ska stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.” (Luk 24:49)

Vid det laget hade lärjungarna ägnat tre år åt att tränas. De hade suttit tillsammans med Jesus runt lägerelden, vandrat med honom genom städerna, sett honom bota sjuka och befalla demoner. De kände till hans favoritmat, hans skämt och vilka platser han gillade. Men de var ändå inte redo. De hade sett den tomma graven, rört vid hans uppståndelsekropp och ägnat fyrtio dagar åt att lyssna till undervisning från den uppståndne Kristus om Guds rike. Men de behövde mer.

”Men när den helige Ande kommer över er ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8)

Lägg märke till det. Den helige Ande kommer med kraft. Kraft att ta bra beslut, hålla löften och tysta de inre rösterna av rädsla och misslyckande. Kraft att kliva upp ur sängen, fortsätta med livet, ta tag i rätt saker på rätt sätt. Kraft att möta de oväntade, oönskade vägarna livet kan ta. Kraft. Det var vad Jesus lovade då och det är vad han fortfarande lovar.

Hur är det med dina kraftnivåer?

Du kanske har all kraft du behöver. Livet är en nedförsbacke genom en vacker äng. Du får aldrig slut på energi, entusiasm eller styrka. Du har spänst i dina steg och en sång i munnen. Du är den ständigt glada människan, full av kraft.

Om den beskrivningen passar in på dig kanske jag kan få rekommendera en bok om ärlighet?

Om den beskrivningen inte passar in på dig kanske du ska överväga en livgivande relation med den helige Ande.

Sluta vandra på egen hand. Sluta bära på tyngder du aldrig var ämnad att bära. Det är dags för dig att njuta av den helige Andes närvaro och uppleva det kraftfulla liv han erbjuder.

Din Bibel refererar till den helige Ande över hundra gånger. Jesus säger mer om Anden än han gör om kyrkan, äktenskapet, ekonomi och framtiden. Varför så stor betoning på honom? Gud vill inte ha ett gäng stressade, utmattade, slutkörda och slitna barn som representerar honom i världen. Han vill att vi ska känna oss förnyade varje dag, varje timme.

Men vi måste vara försiktiga. Den helige Ande som ämne tycks ha förmågan att locka fram våra extrema sidor. I ena diket har vi de som gillar att visa upp sig. Det är människor som får oss att känna oss oandliga genom att vara superandliga. De är bundis med Anden, har ett backstage-pass i kyrkan och vill att alla ska se deras helandegåvor och höra dem tala i mystiska tungor. Deras tjänst består i att få andra att känna sig ogudaktiga. De gillar att glänsa.