Inledning Och fast hon liten är, så är hon morsk! William Shakespeare, En midsommarnattsdröm
S
å det här är vad som precis hände: Jag flög in på IPC Athetics World Championships i Qatar, hängande från en enorm varmluftsballong. Inte en sådan där med en fin flätad korg under alltså. Jag satt faktiskt fast i ballongen med mitt band. Jag blev helt mållös när jag fick reda på hur själva upplägget såg ut. Det här är helt otroligt. Jag har aldrig uppträtt på en varmluftsballong tidigare! När arrangörerna bad mig att komma till Qatar och beskrev sina idéer för min uppvisning hade jag ingen aning om hur magiskt och storslaget det skulle bli. Numret som jag deltog i hade koreograferats runt omkring min entré. De hade gjort sig en hel del besvär med att blåsa upp en gigantisk ballong som tre personer skulle komma ut med och hålla ovanför huvudet. Det gjordes med största möjliga precision. Eftersom jag måste göra allt som skräm13
mer mig visste jag att jag var tvungen att göra det här också. Så här i efterhand rankar jag det som ett av mina favoritminnen som får mig att vilja nypa mig i armen. Det var en perfekt kombination av coolt och tokigt, artisteri och galenskap. Jag menar, vem gör den här typen av saker? Jag, uppenbarligen! Under hela tiden som jag svävade där upp och tog emot publikens jubel tänkte jag samma tanke gång på gång: Gud är så god! Det finns inget tvivel om att jag känner mig väldigt välsignad. Vid en första anblick skulle man kanske kunna tro något annat. Det är rätt svårt att missa att jag inte har några ben. Under väldigt lång tid slog det mig ändå aldrig att jag var annorlunda på något sätt. Om det fanns något jag ville göra så gjorde jag det. Om jag ville bli professionell akrobat eller luftakrobat skulle jag inte låta bristen på ben hålla mig tillbaka. Min inställning var enkel: Ingen tvekan, ingen rädsla, ingen oro för ”tänk om …” Om ett hinder uppstod fick jag helt enkelt vara kreativ och komma på ett sätt att ta mig runt det. Det känns som att folk inte får lära sig att tänka på det här sättet och det är antagligen därför andra ber mig om råd hela tiden. Livet är en otrolig resa så länge du inte låter rädslan stå i vägen. Med det sagt har jag heller aldrig känt att jag har någonting att bevisa. Jag är den jag är och klarar av att äga det. Jag får ofta frågan ”skulle du ha velat födas med ben om du hade fått chansen?” Inte en chans. Gud gav mig den här gåvan av en anledning. Ja, jag kallar det en gåva. Jag ser inte mig själv som ”funktionshindrad”, ”handikappad” eller som att någonting saknas hos mig. Jag är tacksam för min kropp varje dag. Om jag hade fötts med ben skulle jag inte ha fått samma speciella möjligheter att påverka andra människor på ett positivt sätt. Det är så Gud fungerar genom mig – genom det som är unikt hos mig. Utifrån verkar det kanske som att jag har haft otur i livet. Mina 14
biologiska föräldrar övergav mig trots allt samma dag som jag föddes. Enligt mitt sätt att se på saken var det emellertid Guds sätt att skydda mig. Han hade större planer. Han visste att han måste föra mig till rätt ställe med rätt människor som kunde vårda mina talanger och gåvor och lära mig att uppskatta dem. Han visste vad Han gjorde – det gör Han alltid! Så ja, jag är välsignad. Och mina adoptivföräldrar är mina hjältar för de lärde mig att se styrka och skönhet på oväntade ställen. De uppmuntrade mig att fortsätta varje gång jag ställdes inför en utmaning. Sådana finns det nämligen gott om och det kommer det att fortsätta göra. Alldeles nyligen gick jag på en Zumba-lektion och en dam frågade mig hur jag kunde göra det. Frågan är snarare hur jag skulle kunna låta bli. Hur skulle jag kunna låta bli att paddla kajak, hoppa fallskärm, åka rullskridskor eller spela basket? Listan är egentligen oändlig. Ironiskt nog hatar jag att sitta still (och eftersom jag inte har några ben ser det ut som att jag alltid sitter). Ända sedan jag började krypa har jag alltid varit i rörelse. Det spelade ingen roll att de första läkarna mina föräldrar tog med mig till hävdade att jag skulle få bli buren överallt och sitta i ”en hink” hela mitt liv. Herr och fru Bricker ville inte att deras lilla flicka skulle leva sitt liv på det viset. De lät aldrig någon eller någonting hålla tillbaka mig. Har det hänt att jag känt mig missmodig, osäker, frustrerad eller rent ut sagt hemsk? Självklart. Det kallas att vara människa. När jag var barn gick jag igenom en lång period när jag kände mig väldigt missnöjd med min kropp. Jag gillade inte det jag såg i spegeln. Jag ville vara lång och finlemmad med armar som en ballerina. I stället var jag kort och hade lika stora biceps som en bodybuilder. Jag fick verkligen rannsaka min själ innan jag kom fram till att Gud gav mig den här kroppen av en anledning. Sedan gav Han mig talanger och förmågor som följde med kroppen så 15
att jag kunde fånga folks uppmärksamhet. Det ger mig också möjlighet att undervisa, informera och inspirera. Det är också till viss del vad den här boken handlar om. Jag vill även dela med mig av alla små detaljer som gör mig till den jag är. Du kanske har läst om mig eller till och med hört mig tala. Då har du bara skrapat på ytan. Jag är äventyrlig, artistisk, intensiv, bristfällig, passionerad, nedbruten, tokig, atletisk, fånig, flirtig och lekfull. Jag är en syster, en dotter, en bästa vän, en faster, en luftakrobat, en som älskar livet. Jag upplever känslor av osäkerhet, tvivel, rädsla och svaghet samt ögonblick av absolut lycksalighet, extrema äventyr, intensiv passion och kärlek som får hjärtat att rusa. Ibland vill jag explodera av glädje, upprymdhet, spänning och lycka. Andra gånger känner jag mig överväldigad, underkvalificerad och ensam. Jag har aldrig tidigare delat med mig av så många aspekter av vem jag är som person. För att vara helt ärlig kände jag mig inte redo. Jag trodde aldrig att starka människor avslöjade sina svagheter. Nu vet jag dock att det är motsatsen som stämmer: Det krävs mycket mod för att vara sårbar och visa upp hela sitt sanna jag. För mig är det inte det minsta skrämmande att hänga tio meter upp i luften i en bit tyg. Däremot är det rätt läskigt att visa mig själv för andra. Samtidigt visste jag att jag måste göra det här, precis som jag måste ta mig an alla andra utmaningar i mitt liv. Jag tror att vad som till slut gjorde att den här uppgiften kändes överkomlig var att jag hittade min motivation. Jag vill att alla som läser den här boken ska inse en enkel och otrolig sanning: Du är betydelsefull. Vi har alla särskilda gåvor och talanger som gör oss inte bara unika utan också helt fantastiska. Alla har makten att förändra en annan människas liv. Alla har en röst och en scen och förmågan att ha en positiv inverkan på världen. Det handlar inte bara om att göra lemonad av citroner eller om att se glaset som halvfullt. 16
Det handlar om att agera. Det handlar om att pressa sig själv att göra det man är menad att göra (låt oss kalla det ens mening), vilket inte nödvändigtvis är det du ägnar dig åt för tillfället. Om att se bortom det som finns framför dig och föreställa dig oändliga möjligheter. Allt är möjligt. Det är mitt favoritbibelcitat från Markus 9:23: ”Allt är möjligt för den som tror”. Se det, tro på det och genomför det. Vem hade kunnat tro att det kunde vara så enkelt? Ändå är mitt liv ett bevis på just det. Det roliga är att jag bara är tjugoåtta år och precis har börjat! Jag ser det här som det första steget på min resa (ursäkta ordvitsen!). Vägen framför mig är utstakad och jag kan knappt vänta på att få se vart den leder mig. Fråga dig själv: Vart kommer den här vägen att leda mig om jag bestämmer mig för att pressa mig själv att göra det jag var menad att göra? Var kan jag hamna som jag aldrig trodde var möjligt? För dig behöver det inte handla om att sväva genom luften på en varmluftsballong. Fast å andra sidan, varför inte? Avfärda inte något förrän du har provat det! Var modig. Dröm stort. Sluta inte tro. Och var inte rädd för att titta ned. Utsikten är rätt så storslagen. Jen
17