PROLOG Jag vet nog inte vad jag ger mig in på, tänkte jag när jag susade fram på den krokiga landsvägen i min nyinköpta bil på väg mellan Nässjö och Tranås. Hela mitt liv skulle från och med den här dagen ta en dramatisk vändning och många omvälvande saker skulle utspela sig de närmaste åren, saker som jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Men det är ju så: Lägger man sitt liv i Guds hand, så leder Han oss. Jag brukar säga att om vi visste vad Gud har för planer för oss, så skulle vi häpna. Och häpna, det skulle jag sannerligen göra! Utmed landsvägens båda sidor växte höga granar. Solen nådde knappt ner till vägbanan, men när jag färdades fram blinkade den då och då till mellan grantopparna. Solen lyste också upp mitt ansikte där jag satt bakom ratten med mina funderingar. Jag kunde inte begripa att jag vågade resa till Tranås. Hur kunde jag? Jag förstår det inte ens idag. Den här resan var märklig på många sätt. Det var något förutbestämt över den. Jag drogs verkligen till Tranås den där dagen. 9
Om jag hade ångrat mig och velat vända om, så hade jag fått göra kraftigt motstånd mot hela mitt inre. Det fanns en stark dragningskraft, som liksom drog mig som en magnet mot Tranås. Jag vet egentligen inte ens om det hade varit möjligt att ångra sig och vända bilens körriktning. Det måste ha varit Gud själv som lockade mig till Tranås. Trots att jag vid den här tidpunkten bodde i Nässjö, så hade jag aldrig varit i närliggande Tranås. Jag visste inte var staden låg, så innan resan hade jag varit tvungen att ta reda på det. Det skulle visa sig att avståndet till Tranås inte var särskilt långt. Detta var innan det fanns GPS, så jag hade med en trubbig blyertspenna ritat upp en karta på en liten skrynklig papperslapp. Lappen låg nu på passagerarsätet jämte mig. Då och då lystes kartan upp av solstrålarna, som mellan grantopparna utmed vägen lyckades hitta ner till papperslappen. Mina vänner kunde intyga att jag rent allmänt hade ett mycket dåligt lokalsinne. De brukade skoja om att jag till och med hade lyckats köra fel på en parkering utanför Kvantum i Nässjö! Detta hade mina vänner inte varit sena att påminna mig om, vilket de hade gjort med glimten i ögat mer än en gång. Det var bland annat därför som jag hade ritat den torftiga kartan på papperslappen, som visade hur jag skulle komma till Tranås. Jag hade dock inte gjort en karta över själva staden, så jag visste inte hur jag skulle hitta till tågstationen, som var mitt slutmål denna eftermiddag. Men jag hade min plan klar, som jag alltid brukade ha när jag kom till en ny plats. Jag skulle köra gata upp och gata ner tills jag hittade den rätta platsen. Denna strategi har jag alltid när jag kommer till mindre orter, som jag inte känner till. Jag tänkte att det säkert också skulle fungera för tätorten Tranås, eftersom den inte verkade särskilt stor. Denna strategi kunde ta lång tid att genomföra, så var jag ute i extra god tid. 10
Nu ser jag plötsligt den stora blåa vägskylten med vita bokstäver, som pekar att jag ska ta av åt höger. Det står Centrum så jag förstår att det här måste vara rätt. Mitt hjärta börjar bulta lite extra av spänning. Vid vägskylten ser jag en staty av två tranor med utfällda vingar. Den står uppställd på en gräsplätt och indikerar att jag nu har kommit till Tranås. Det är intressant att det är två tranor som står tillsammans – ett par. Jag upplever det närmast som en profetisk hälsning, att mina ensamma dagar kanske snart ska vara över. Vägen leder rakt mot centrum, som består av en lång gata med affärer och hus på båda sidorna. Jag funderar på var tågstationen kan vara, så jag sätter igång med min invanda strategi som brukligt. Med utgångspunkt från den långa gatan kör jag smågatorna upp och ner. Och mycket riktigt: Efter bara några minuter visar sig stationen bland de övriga husen. Min strategi hade fungerat även denna gång! Jag parkerar min bil framför stationen där det också finns en kiosk. Jag går in i kiosken och köper mig en kvällstidning för att kunna läsa lite förstrött medan jag väntar. Det är en stund kvar tills tåget ska anlända, så jag skulle nog mer än en gång hinna titta igenom tidningen. Mitt emot stationen står en gul parkbänk framför en halvcirkelformad gräsmatta. Där sätter jag mig på den ena halvan av bänken och tittar mot den tomma perrongen där tåget lite senare ska komma in. Från den parkbänken har jag dessutom en god uppsikt över hela stationen. Det finns inte en chans att jag ska missa detta avgörande möte, som skulle få så oerhört stor betydelse för min fortsatta livsvandring. Jag ögnar och bläddrar planlöst igenom tidningen gång på gång medan jag kastar blickar mot klockan på perrongen. Jag kastar en snabb blick på mina gråa byxor, så inte tryck11
svärtan har färgat av sig på dem. Jag brukade sällan klä mig i jeans och så inte heller den här dagen. Jag bar istället enkla gråa byxor och en långärmad randig skjorta med uppkavlade ärmar. Om bara ett tag skulle jag få mitt efterlängtade bönesvar, som jag längtat efter, bett om och kämpat för i så många år. Den här resan till Tranås och det viktiga och livsavgörande mötet på tågstationen skulle dock aldrig ha blivit av om inte två viktiga händelser hade skett tidigare.
12
1 Platsen där jag böjde mina knän
Min egen uppväxt var långt ifrån bra. Från första stund var jag
inte önskad av mina föräldrar och jag kände mig aldrig älskad. Jag har bara träffat min mamma en enda gång och då fick jag veta att jag mer eller mindre hade blivit till av en ”olyckshändelse”. Nej, jag var verkligen inte önskad. Min pappa fick jag aldrig någonsin träffa. När jag var 15 eller 16 år fick jag veta att han hade blivit mördad i ett fyllebråk. Därför växte jag istället upp i en fosterfamilj på landet. Man kan tycka att det skulle ha varit rena idyllen, men det var mycket svårt. Inte heller där kände jag mig önskad eller älskad. Många gånger hände det att min fosterfar sa till mig: ”Åk hem till Stockholm med dig, din snorvalp!” Jag kom mycket riktigt från Stockholm, jag var född där och var fortfarande skriven i Saltsjöbaden. 13
I skolan var jag heller inte särskilt önskad eller omtyckt, jag var snarare utsatt för mobbning. Till och med av mina bästa ”vänner”, som jag trots allt umgicks med. Jag var ofta i bråk och slagsmål. Under hela min uppväxt upplevde jag mig alltså varken önskad eller älskad. Denna djupa förkastelse skulle påverka och följa med mig in i mitt vuxna liv. Den skulle även påverka mig i mitt sökande efter en livskamrat. Jag fick härmed en felaktig syn på mig själv, eftersom jag upplevde mig oönskad och oälskad. Jag trodde också att alla andra människor såg mig på detta sätt och att det inte fanns någon som kunde älska mig. För att jag skulle komma hemifrån så fort som möjligt , och få miljöombyte, så hjälpte min fostermor mig att flytta till en egen lägenhet i Ljungby. Min fostermor var bra mot mig, men hon var kuvad av min fosterfar. Jag hade även en fyra år äldre fosterbror. Denna flytt blev mycket viktig, även om jag några år framöver skulle få kämpa med min förkastelse, förtvivlan och hopplöshet. Vid flytten var jag dessutom endast 17 år. Jag mådde mycket dåligt, men det berättade jag inte för någon. Vem skulle jag gå till? Vem skulle jag anförtro mig åt? Det fanns helt enkelt inte någon att vända sig till.
O
Det blev höst. Flyttfåglarna avtecknade sig som svarta moln mot himlen när de gjorde sig redo att flytta till varmare och ljusare länder. Men själv såg jag bara regnet, mörkret och rusket i Ljungby. En mörk kväll då höstregnet strilade ner mot marken tog jag på mig jacka och skor och gick ut i min förtvivlan. Jag stängde ytterdörren efter mig och gick ut på den mörka trottoaren, som lystes upp av gatlampornas sken. Jag såg regnet studsa mot trottoaren och knäppte min jacka i 14
snålblåsten. Sakta började jag gå mot målet, som jag hade i mina dystra tankar denna ruggiga höstkväll. I regnet och snålblåsten gick jag på den raka gatan som ledde från mitt hem. Jag svängde först av åt höger och sedan ytterligare en gång åt höger. Därefter gick jag ut på den mer ensliga landsvägen, som ledde rakt ut i mörkret. Jag grät. Jag var så ledsen och jag mådde så dåligt. Här ute var lamporna inte så många och starka som inne i staden. De lyste antagligen inte upp mitt ansikte lika väl. Bilarna som mötte mig kunde förmodligen inte se om det var tårar eller om det var regndroppar, som blötte ner mitt ansikte. Jag hade heller inte några reflexer på mig när jag gick där ute ensam i mörkret. När jag såg bilarnas och lastbilarnas starka strålkastare komma emot mig tänkte jag att jag skulle kasta mig ut framför någon av bilarna. Kanske en lastbil? Ja, så tänkte jag och det var mitt mål den här kvällen. Det var därför jag hade gått ut. Jag glömmer det aldrig. Jag grät och började tänka: Om jag kastar mig framför en bil eller lastbil, och någon då kör på mig, blir jag kanske skadad eller dödad, men då kommer han som kör på mig lida av detta i resten av sitt liv. Och då hände det plötsligt. Utan förvarning fylldes jag istället av en otrolig glädje. Jag var inte beredd på det. Det var ingenting som jag själv frammanade, utan det bara kom. En otrolig glädje! Jag vände mig om och sprang av lycka hela vägen hem. Jag hade gått ut långsamt och släpande i min förtvivlan, men nu sprang jag hemåt i full fart. Jag svängde av från landsvägen och tillbaka in mot staden. Efter ytterligare några hundra meter tog jag av mot gatan jag bodde på och så kom jag fram till min lägenhet. Jag rusade in, öppnade dörren, stängde igen efter mig och ställde mig lutande med ryggen mot hallväggen. Jag lade mina 15
händer över ansiktet och grät av ren och skär lycka. Nu var det inte i förtvivlan och jag minns att jag tänkte: Är detta vad de kallar frälsning? Vid det här tillfället kände jag inte till så mycket om Gud och Jesus. Ingen hade berättat för mig om Jesus och hur man blir frälst. Att jag över huvud taget fick dessa tankar var alltså mycket märkligt. Faktum är att jag inte alls förstod vad som egentligen hänt på vägen den där mörka kvällen i regnet och snålblåsten. Långt senare skulle jag förstå vad som egentligen skett. Jag hade mött Jesus där på landsvägen, och han hade gett mig en våldsam glädje. Nästa dag vågade jag inte berätta för någon vad som hänt. Hur skulle jag kunna det, förresten? De hade säkert trott att upplevelsen orsakats av min förtvivlan. Därför berättade jag inte för någon att jag mött Jesus på vägen – och därför blev jag inte frälst den gången.
O
I Ljungby började jag så småningom träna karate. Jag var då 18 år gammal. Detta gjorde jag inte på grund av att jag var intresserad av att slåss eller för att lära mig självförsvar. Jag gjorde det för att jag var intresserad av den religiösa och andliga delen i sporten. Karate har nämligen buddhismen som grund. Senare skulle jag förstå att intresset för karate var ett uttryck för att Gud sökte mig, men jag fann aldrig Gud i karaten. Att jag började träna karate berodde också på en gammal skolkamrat från högstadiet. Han berättade för mig att det var en jättebra idrott och att man skulle bli både vig och smidig. Så både han och jag började träna. Egentligen hade jag ingen talang för karaten, men på grund av att jag var intresserad av den religiösa delen, så gick jag in i det väldigt hårt och seriöst. Till slut blev jag riktigt duktig och även vig och smidig, som han hade utlovat. Idag tar jag kraftfullt 16
avstånd från karate på grund av det österländska tänkandet bakom sporten. I och med karaten kom jag i kontakt med Tomas. Han tränade något som hette Taekwondo. Man kan säga att det är en koreansk form av karate. Trots att vi hade helt olika karatestilar brukade vi ändå träna tillsammans med varandra. Vi kom att bli bästa vänner och vi umgicks mycket, Tomas och jag. När jag hade hunnit bli 20 år gammal kom min kompis hem till mig en dag. Han berättade för mig att han hade blivit frälst i ett tältmöte, och att han hade börjat gå till Ljungby pingstkyrka, som låg mellan biografen Grand och stationen. Jag förstod inte alls vad detta innebar. Tomas talade mycket väl om pastorn i pingstkyrkan. Han berättade att denne brukade anpassa sin predikan om det kom några nya besökare på mötena. Det skulle alltså inte vara svårt att förstå vad han talade om. Jag var inte motståndare till det här som Tomas pratade om, men jag kunde inte riktigt ta till mig det. Tomas ville att jag skulle följa med till pingstkyrkan på ett förmiddagsmöte någon söndag. Tydligen ska han ha pratat mycket med mig om detta för jag har senare fått berättat för mig att jag vid ett tillfälle ska ha utropat: ”Jag ska följa med, så sluta tjata!” Tidigt en söndag kom därför Tomas och ringde på min lägenhetsdörr för att vi tillsammans skulle gå på ett möte. Detta skulle visa sig vara första gången som jag över huvud taget satte min fot i någon kyrka sedan jag hade konfirmerat mig i Svenska kyrkan vid 14 års ålder. Anledningen till att jag ville konfirmera mig var inte för eventuella presenters skull, utan för att jag helt enkelt redan då var sökt av Gud. Men ingen berättade för mig hur jag skulle finna honom. Så jag fann honom inte heller – varken i karaten eller i konfirmationen. 17
Eftersom jag inte bodde så långt ifrån pingstkyrkan så gick vi dit till fots. Vi gick över torget, korsade järnvägsstationen och gick in i kyrkan som låg precis jämte bion. För övrigt hade jag besökt bion flera gånger för att titta på film, men aldrig hade jag tänkt på eller märkt att det låg en kyrka precis bredvid. Ändå var framsidan av kyrkan prydd med stora lysande bokstäver: Pingstkyrkan. Vi gick in i kyrksalen. Det hade kommit mycket folk, men på högra sidan, i mitten, hittade vi några tomma platser som vi satte oss på. Det var ett långt möte. Vad jag inte visste om var att det var ett välkomstmöte för den nye ungdomspastorn som hette Johnny Karlman. Jag satt med under hela mötet, men jag minns inget vad som sades i predikan, som hölls av den nye ungdomspastorn. Inte heller förstod jag speciellt mycket. Eller med andra ord: Jag fattade ingenting! Efter mötet stod jag och Tomas utanför pingstkyrkan precis framför ingången och pratade med några andra besökare. Någon frågade mig vad jag tyckte om mötet. Artigt och lite blygt svarade jag att det var bra. Och det var det säkerligen, trots att jag inte förstod någonting. Nästa söndag kom Tomas åter igen tidigt på förmiddagen och jag följde med honom även denna gång. Vi gick över torget, korsade järnvägsstationen och slank in i pingstkyrkan. Inne i kyrksalen satte vi oss på ungefär samma plats som söndagen innan. Den här gången var det inget välkomstmöte, men det var ungefär lika välbesökt. Pastor Claes Frankner höll i predikan. Det var den pastorn som Tomas skröt om, som anpassade sig till personer som var nya på mötena. Men ska jag vara ärlig fattade jag precis lika mycket som förra gången: Alltså ingenting! Anledningen till varför Tomas så enkelt kunde få med mig till 18
mötena i pingstkyrkan berodde på att jag var sökt av Gud. Tomas var kanske inte någon jättebra evangelist som kunde berätta för mig om Jesus, men ändå använde Gud honom att få med mig till kyrkan. Under flera år hade Gud förberett mig och påverkat mig genom olika omständigheter vilket gjort att jag nu var en färdig frukt som skulle kunna ta emot Jesus och bli frälst. Tomas kom precis i rätt ögonblick. Efter mötet gick jag av någon anledning ut så snabbt så att Tomas inte hann med. Jag gick över vägen framför pingstkyrkan och in på bilparkeringen. Där ställde jag mig för att vänta på honom. Tomas var precis efter mig, men just som han skulle gå ut ur kyrkan blev han stoppad av en kvinnlig missionär, som var medlem i församlingen. Hon hade bland annat varit missionär i Pakistan och i andra muslimska länder. Hon hette Ellen och hade kommit upp lite i åren. När Tomas blev stoppad precis innan utgången sa han till henne: ”Jag har inte tid, för jag har en kompis med mig.” ”Var är han?” frågade Ellen. ”Han står där på parkeringen och väntar på mig”, svarade Tomas och fortsatte: ”Jag tror att han behöver bli frälst.” ”Men gå och hämta honom då!” Då gick Tomas och hämtade mig på parkeringen och vi gick in igen i entrén utanför kyrksalen. Där började jag prata med en man som var en av ledarna i församlingen. Han hette Donald och han stod lutad mot ena väggen, medan jag hade ryggen mot människorna, som strömmade mot utgången i kyrkan. Vad vi pratade om vet jag inte, men mitt i vårt samtal ställde Donald plötsligt frågan: ”Vill du bli frälst?” ”Ja”, svarade jag direkt, lite försynt och blygt. 19
Jag visste inte vad jag svarade på, eftersom jag inte visste så mycket om Gud och Jesus. Det var ju bara andra gången jag besökte kyrkan. Faktum är att jag inte har någon aning om vad som egentligen hände i det mötet alls, men jag visste att det var någonting med Jesus som jag behövde. Det var därför jag svarade ja när Donald frågade. Så när Donald frågade mig var jag en färdig frukt som hade mognat. Under flera år hade Gud planerat den här stunden och bearbetat och talat till mig på olika sätt om Jesus Kristus. Bland annat hade en ung missionärsdotter berättat för mig om Jesus när jag var 18 år. Jag kunde aldrig glömma hennes vittnesbörd om Gud och Jesus. Det gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Den här unga kvinnan talade om Gud som om hon kände honom. Han var personlig för henne. Hon berättade om Guds stora kärlek till människan. Detta tog jag åt mig riktigt ordentligt, eftersom jag aldrig hade känt mig älskad. Och jag tänkte inom mig: Om Gud finns så måste han ha skapat hela universum, och i allt detta stora så älskar han mig. Hennes vittnesbörd följde med mig fram till denna stund, då jag var 20 år och Donald frågade mig om jag ville bli frälst. Donald följde med mig in i kyrksalen igen. Där var det, förutom ungdomspastorn och pastorn, inte mycket folk kvar. Efteråt har pastor Claes Frankner berättat för mig att han trodde att jag drev med dem. Så enkelt är det väl inte att få någon frälst tänkte han när han såg Donald komma in med mig igen efter mötet i den nu nästan helt tomma kyrksalen. Claes Frankner skulle även senare i livet komma att få stor betydelse för mig under livets dramatiska händelser. Framme i kyrkan vid estraden, på den vänstra sidan vid den första bänken, fick jag böja mina knän med flera personer runt 20
omkring mig. Jag minns alltså så väl var detta hände någonstans. Idag är kyrkan ombyggd, men jag kan ändå peka ut platsen där jag för första gången böjde mina knän inför Gud. Johnny, den nye ungdomspastorn, böjde knä jämte mig medan flera andra stod runt omkring. Han frågade mig: ”Är du van att be?” Jag blev lite ställd av frågan, men eftersom jag inte var van att be, svarade jag lite blygt och osäkert: ”Nej, det är jag inte.” ”Då gör vi så här”, sa Johnny. ”Jag ber före, så ber du efter. I den bönen tar du emot Jesus och blir frälst.” Det här tyckte jag lät riktigt bra, men precis innan vi skulle be tänkte jag: Kanske är detta en bluff alltsammans, men då visar det sig väl. Personerna som var runt omkring mig la sina händer på min rygg och på mina axlar. Jag borrade ner ansiktet i mina händer mot den slitna, bruna kyrkbänken och så bad Johnny före och jag bad efter: Jesus, jag kommer till dig nu. Jesus, jag tar emot dig nu. Jesus, jag bekänner dig som min Herre. Jag tror att du har dött för mina synder. Jag tror att Gud har uppväckt dig från de döda. Förlåt alla mina synder. Tack Jesus att du nu har frälst mig. Tack, Jesus att du nu har förlåtit alla mina synder. Tack att jag nu är ett Guds barn. Amen. Jag såg inga änglar eller andra syner och inte heller hörde jag några röster, men efteråt andades jag ut och tänkte: Skönt, nu var det gjort! 21
Där, just där och just då, blev jag frälst och hela mitt liv blev förvandlat, och jag skulle aldrig mer bli densamme! Och denna gång blev jag verkligen frälst. Det var inte som den där mörka, ruskiga höstnatten på landsvägen då jag inte hade berättat något efteråt. Nu berättade jag för alla, när helst jag fick ett tillfälle, att jag har tagit emot Jesus och blivit frälst. Faktum är att frälsningens under skedde omedelbart, då jag tog emot den levande Jesus Kristus i mitt liv. Det är det största mirakel som jag någonsin varit med om. När jag berättar om den här händelsen för människor brukar jag säga att det inte var någon kyrka som frälste mig. Inte heller någon lära, inte någon pastor eller några andra människor, utan det var den levande Frälsaren Herren Jesus Kristus! Detta var den första saken som behövde hända, annars skulle jag inte många år senare ha suttit på en gul parkbänk mittemot tågstationen i Tranås och väntat på ett livsavgörande möte.
O
Jag skulle hinna gå två bibelskolor före mötet i Tranås, tjäna Jesus på olika platser och församlingar i Sverige och utomlands, till och med på Teneriffa. Jag predikade, sjöng och spelade på min gitarr. Jag var anställd i en pingstförsamling och medlem i styrelsen i en annan församling. Jag brann verkligen för evangeliet om Jesus Kristus. Men jag var fortfarande ensam, jag hade ingen vid min sida. Jag var inte gift och jag längtade så mycket efter en fru. Vid den här tiden bad jag mycket till Gud om en fru. Jag menar: Jag bad väldigt mycket! Hur mycket jag än bad så verkade hon dröja. Detta var en jobbig tid, fylld med prövningar. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Skulle jag någonsin kunna träffa någon som ville gifta sig med mig? 22
Jag var ensam, men nu hade jag någon som jag kunde vända mig till och anförtro mig åt: Jesus Kristus. Han skulle nu vara med mig resten av mitt liv. Dessutom fanns det ytterligare en skillnad. Jag hade nu fått många kristna vänner och flera av dem var ungkarlar som jag, som också kämpade med att få träffa någon att gifta sig med. När vi träffades brukade vi ofta tjata, gnata, gnälla och diskutera om hur vi skulle lyckas bli gifta, men det verkade som om vi aldrig kunde få någon lösning på våra problem.
O
Jag fick uppleva prövningar när jag var väldigt ny i tron och jag föll i synd. Jag ångrade mig av hela mitt hjärta och grät ut min syndanöd och ångest, men jag kände mig fortfarande helt fördömd. När jag blev frälst så var det ingen som berättade för mig om den andliga kampen. Det var ingen som sa att Satan fanns och att han vill förstöra för oss människor och hindra oss från att bli frälsta. Detta visste jag ingenting om. Så när jag fick attacker från Satan så visste jag inte vad det var. Jag blev drabbad av starka tankar i mitt sinne som sa: ”Det är ingen idé att du ber, grabben. Du är på väg till helvetet!” Det var Satan som talade i mina tankar och jag förstod det inte. Inte heller vågade jag berätta om detta för någon. Än en gång i mitt liv fick jag kämpa brottningskampen för mig själv. Den här gången hade jag brottningskampen på min soffa, som jag hade ställt bredvid balkongdörren. Jag satt på soffan med ryggen mot fönstret och grät ut min nöd inför Gud. Hur länge jag satt på soffan vet jag ärligt talat inte. Jag vet inte om det var en halvtimme eller om det var flera timmar. Men jag ångrade mig verkligen och bad gråtande med uppriktigt hjärta Jesus Kristus Guds Son om förlåtelse. 23
Och då plötsligt hände det. Utan vidare, jag var inte alls beredd på det, så hörde jag ett sus. Jag såg någonting som såg ut som en genomskinlig fyrkant lämna mig och fara rätt upp i luften. Det blev stilla i min själ och jag fick frid. Då hörde jag plötsligt Gud tala starkt i mina tankar: ”Nu är din synd förlåten!” Det var ingen hörbar röst, det var i mina tankar. Och det hade en helt annan ton än de destruktiva tankar jag hade fått innan om att det inte var någon idé att be. Jag satt kvar ett ögonblick och kände lugnet och friden över att min synd nu äntligen hade blivit förlåten. Därefter reste jag mig upp och när jag var på väg ut från rummet så hörde jag än en gång Gud tala till mig i mina tankar, lika starkt som det förra tilltalet. Det var en fortsättning och minst lika viktigt och det skulle följa med mig resten av mitt liv: ”Men tro inte att du slipper undan prövningar för det.” Jag kommer aldrig att glömma de orden. Jesus har lovat att vara med oss alla dagar. Detta innebär att han är med oss under dagar av glädje och sorg, och dagar av prövningar. Han har inte lovat oss att slippa prövningar, men han har lovat att vara med oss. Detta har gett mig styrka och kraft när katastrofen hände mig. När jag hade fått min synd förlåten kunde Jesus på allvar åter igen börja leda mig. Detta var viktigt eftersom jag hade bett mycket om att en dag få träffa någon att gifta mig med. Jag hade fina kristna vänner men ibland var de lite oförståndiga. De skojade och drev med mig över att jag ännu inte var gift. Detta gjorde mycket ont i mig eftersom jag längtade så efter att få bli gift och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen. Jag plågades över detta och jag plågades över att jag hade vänner som drev med mig, men ber man till Gud i Jesu namn så får man bönesvar. Bönesvaret skulle dröja, men en dag skulle det komma med besked. 24