2 minute read

blyg”

Möter dansen

– Det var svårt. Jag var ledsen, men nunnorna var snälla och jag fick snart många kompisar, säger Yen. Hon fick börja i skolan. Det var spännande, men läskigt med alla nya ansikten.

– Skulle du vilja dansa, frågade en nunna.

– Jag kan prova, svarade Yen.

Nunnorna hjälpte Yen och hennes kompisar att sätta upp håret i fina frisyrer och sminka sig så att de nästan såg ut som dockor. De fick sätta på sig Áo dài, fina sidenklänningar.

När musiken startade kunde Yen inte stå still. Hon var tvungen att röra på sig. Hon tittade på nunnorna som visade hur de skulle röra sig i takt med musiken.

Snart fick flickorna upp- träda inför de andra barnen. Det var spännande och pirrade i magen. Men när musiken började såg Yen inte publiken. Hon hörde bara musiken och följde de danssteg som hon hade lärt sig.

– Jag känner mig fri. Publiken stör mig inte, sa Yen. Yen förklarade för nunnorna att hon gillade att dansa väldigt mycket. Hon övade varje vecka med kompisarna. Yen drömde om att komma in på danshögskolan och bli koreograf.

Vill besöka mamma

Yen saknade ofta sin mamma och mormor. Hon visste att de fanns där utanför pagodan någonstans.

– Jag skulle vilja träffa mormor och mamma, sa Yen en dag till Minh Tú.

– Jag förstår det, sa Minh Tú. Vi kan göra så att du kan träffa dem varje nyårsledighet.

Hon förklarade för Yen att det viktigaste av allt är att hon går i skolan. Hemma hos familjen var det inte säkert att Yen kunde göra det.

– Dom har inte så mycket pengar eftersom de inte kan arbeta, sa Minh Tú.

Yen förstod, men hon var glad att hon skulle få träffa sin mamma och mormor. Många av de andra barnen på barnhemmet hade inga föräldrar alls. Men det hade hon, även om de var sjuka och fattiga.

När Yen fick komma ut och besöka sin familj fick hon se något annat än pagodan. Hon fick uppleva den gamla staden Hué. Det var stort med många människor och aff ärer.

När Yen blev äldre började hon drömma sig bort mer och mer. Hon började måla och träna karate, när hon inte dansade.

På äventyr

I skolan var det flera klasskompisar som bodde inne i Hué med sina familjer. De pratade alltid om fester och hur de brukade gå och titta i aff ärer på helgerna. Det lät spännande. En dag frågade en kompis i skolan om inte Yen och några andra tjejer skulle följa med.

– Det är lätt. Några av dom äldre har berättat hur man gör, sa en av Yens kompisar i pagodan.

Efter middagen den dagen hjälpte Yen till att lägga de mindre barnen. Sen gjorde hon sina läxor. Tillsammans med sina kompisar förberedde hon sig för att lägga sig.

När lamporna var släckta och nunnorna gått och lagt sig smög Yen och kompisarna upp. De var tio stycken. De klädde om och gled tyst ut genom entrégrinden. Nere vid vägen hade de ordnat med transport och åkte in till ett stort köpcentrum i Hué. De hängde där med sina klasskompisar, skrattade och bara pratade medan de tittade i aff ärernas skyltfönster. Det var spännande att göra något förbjudet och en skön känsla att komma bort en stund från pagodan.

När de återvände hem till pagodan sent på natten väntade nunnorna oroligt och var inte glada. Yen och kompisarna skickades omedelbart i säng. Dagen efter fick de stå på knä en lång stund och fundera på vad de gjort.

– Det gjorde inget. Jag älskar Minh Tú och dom andra nunnorna. Dom är som min familj och jag är aldrig rädd när jag är med dom. Samtidigt vill jag vara oberoende och göra som jag vill. Jag längtar tills jag blir vuxen, säger Yen. c