”När jag dansar är jag inte

Yen är ofta blyg, men när hon dansar eller tränar karate känner hon sig självsäker och stark. Hennes mormor tog Yen till Minh Tús pagoda när pappan lämnade familjen och mamman var för sjuk och fattig för att kunna ta hand om sin dotter.

Det tar lång tid att välja musik. Yen tjafsar med kompisarna Nga och Phouc om vilken sydkoreansk popstjärna som egentligen är bäst. Till slut enas de om mer klassisk vietnamesisk musik och börjar dansa hattdansen till musikens rytmer medan de rör sina hattar i ett särskilt mönster.

YEN, 15

VILL BLI: Koreograf

GILLAR: Att dansa

GILLAR INTE: Att städa och diska

FAVORITÄMNE I SKOLAN: Musik

IDOLER: K-popartister

Ovanför Yens och kompisarnas sängar hänger affischer på sydkoreanska popstjärnor. På insidan av Yens skåp dyker också några kända artisters ansikten upp.

Det är hit till musikens och dansens värld som Yen vänder sig när hon vill fly vardagen.

Hon har levt på barnhemmet i Duc Son­pagodan sedan hon var sju år. Yen älskar nunnorna och vännerna, men drömmer ofta om ett liv någon annanstans.

Det var en sorglig dag när Yen först kom till pagodan. Hennes pappa hade försvunnit och mamma Vinh led av en svår psykisk sjukdom. Därför tog mormor hand om Yen. Familjen var fattig och att sköta om både sin dotter och sitt barnbarn var tungt, tyckte mormor. Hon tog Yen i handen och gick till Duc Son­pagodan. Där bad hon Minh Tú att ta hand om Yen.

Yen och hennes kompisar tillsammans med Minh Tú och andra nunnor som hjälpt dem att göra sig fina innan de dansade för de andra barnen.