Utpost #1 2012 by Umeå Association of International Affairs

UTPOST#1 2012 Tidskriften för Utrikespolitiska Föreningen Umeå

TEMA: ETT HÅLLBART SAMHÄLLE

Välkommen till ett nytt Utpost! Utpost möter våren i nya kläder! En nygammal redaktion av skribenter och formgivare har under årets vintermånader pusslat ihop detta vårnummer, fyllt av en blandad kompott. En analys av den amerikanska försvarsakten, debatt om protestantisk arbetsetik och återgivelser från vårens seminarium om Norgetragedin är bara en lätt antipasti på det som kommer att presenteras här. Hoppas det smakar!

Redaktion U tpost # 1

S andra S e g a l l

Kristoffer Wahlgren

M a r i c a Mannström

Skribent

V å r 2 0 1 2

Ansvarig utgivare/ Chefredaktör

L i n n e a Ö h m a n

T o m a s O l sso n

Iv a n K a r l sso n

S a n n e N y str ö m

Skribent

k r i st i n a J e r m e r

to m a s sandström

Hillevi melinder

Y l v a Utterström

Fotograf

Formgivning

A n d r é Söderberg

B j ö r n K e m i

Formgivning

M a i l a till Utpost

våren2012#1

redaktor@ upfu.org

Tema:

Omslagsbild: Två barn utanför staden Pokhara, Nepal. Hillevi Melinder

Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens eget.

lnnehåll

Sociala, politiska och ekonomiska utmaningar; Ett hållbart samhälle

Artiklar Resursförbannelsen Spanien med Rajoy Blåljus och ett laglöst 90-tal Ett val utan Rick Santorum

4 8 10 21

Analys NDAA - the legalization of crime?

Utblick Bildreportage - Nepal

Kampen om Norden

Den vita (hemma)frun - Demonisera inte Breivik, förstå honom Korsfarardrömmars konsekvenser “Rasismen och den nordiska vitheten“

22 23 24 25

Debatt Debt relief exclusively

våren2012#1

s k r i v e t a v

LinneaÖhman

n e s l e n n a b Resursför U

pptäckten av oljan lade grunden för den industriella revolutionen och än idag förknippas det svarta guldet med rikedom. Men trots detta har det visat sig att många av de länder där nya oljefynd görs inte alls får den ekonomiska och sociala utveckling som en sådan naturresurs kan förväntas medföra. Istället talas det om en ”naturresursernas förbannelse”. I länder som just börjat exportera olja sker ofta en positiv tillväxt där arbetslösheten minskar och infrastrukturen förbättras.

Men när den första glädjeyran klingat av vänder ekonomin i regel nedåt. Trots förutsättningar att investera oljeinkomsterna och bygga ett starkt samhälle präglas oljeproducerande länder av högre barnadödlighet, mer undernäring, kortare livslängd och sämre sjukvård än icke oljeproducerande länder. Dessutom går färre barn i skolan och en lägre andel av ländernas BNP går till undervisning. Terry L. Karl skriver i sin artikel i “Oil-Led Development Social, Political, and Economic Consequences” att länder utan olja växte fyra gånger snabbare än länder

våren2012#1

med olja mellan 1970 och 1993. Anledningen till detta är omdebatterad, men ofta sägs en kombination av orsaker ligga bakom. Den holländska sjukan är ett fenomen som först märktes i Holland när de hittade gas. Fenomenet går i stora drag ut på att oljan pressar upp växelkursen på landets valuta. Det drabbar i sin tur andra delar av ekonomin, som inte kan konkurrera med sina varor på exportmarknaden som förr. Om företag tvingas lägga ned kan det leda till att mångalden

är hög i städerna tvingas bönderi andra sektorer till följd av oljeinna på landsbygden importera dustrin, och sällan uppkommer arbetskraft från andra länder. nya lokala industrier för att proGenerellt cessa oljan. är invanDen, enDet är inte lätt för lokalbedringen till ligt Terry, folkningen att själva lägga beslag o l j e p r oviktigaste på oljan även om de känner att de ducerande anledninhar rätt till den. länder välgen till att digt hög, i länder med många av gulfstaterna finns det mycket naturresurser inte utveckfler utlänningar än den inhemlas är att de ofta har en instabil ska befolkningen. Den invanpolitisk grund redan innan fyndrade arbetskraften accepterar den görs. I auktoritära regimer ofta lägre löner än den inhemdär linjen mellan offentligt och ska befolkningen, vilket bygger privat är utsuddad och institupå klassklyftorna ytterligare. tionerna är svaga och lätt kan Att folk ibland blir rika på påverkas av den nya styrkan i exoljan utan att ha anstränportsektorn finns risken att staten gt sig speciellt mycket kan börjar leva endast av sina intäkockså göra att drivkraften ter från oljeexporten. Den egna hos befolkningen minskar. produktiviteten hämmas och länderna faller allt djupare ned i ett beroende av sina oljeinkomster. Foto: oilcrashmovie.com “depleted azeri oilfield”

i landets ekonomi minskar och deras beroende av sina naturtillgångar ökar. Oljepriserna har en tendens att variera mer än andra varor på den internationella marknaden. Det leder till att ett land vars inkomster till stor del beror av dess oljeexporter kan drabbas av stora svängningar i sin ekonomi och får svårt att planera offentliga utgifter. Oljeindustrin skapar få jobb, och de arbetslösa i landet har ofta inte den kompetens som krävs för att få dessa jobb. Det skapas inte heller speciellt många jobb eller lokala industrier

I länder beroende av oljeexport är variationen på arbetsmarknaden låg och det finns sällan någon tydlig medelklass. Om den finns är den beroende av inkomsterna från oljan. Den arbetarklass som finns strömmar in till städerna i hopp om att få ta del av intäkterna från oljan, och lämnar landsbygden tömd på arbetskraft. Så medan arbetslösheten

våren2012#1

Foto: flckr, Andrew Michael Challies

Korruption är ett vanligt problem i oljeexporterande länder. I ett land där institutionerna är svaga och pengarna flödar in är det svårt att motstå frestelsen. När landets elit accepterar och ger mutor blir det naturligt att beteendet sipprar nedåt och snart är hela landet fast i en destruktiv spiral av korruption. Inom politiken får långsiktiga satsningar som kräver återkommande finansiering, exempelvis på skola och omsorg, stå tillbaks för stora projekt som innebär en hög engångskostnad där mutor lättare kan gömmas. Många oljeproducerande länder har auktoritära regimer. Eftersom oljeintäkterna

är stora behöver inte medminskar även medborgarnas krav borgarna beskattas längre. på representation och möjlighet Det låter som en vinnande till ansvarsutkrävning. Så länge strategi invånarnas för att en grundläg“Oljeindustrin skapar få jobb, ledare ska gande behov och de arbetslösa i landet har ofta bli poptillfredsställs inte den kompetens som krävs för ulär bland och de har att få dessa jobb .” medbortillgång till g a r n a , fungerande men när välfärd sker beskattningen försvinner sällan några protester och regimen klipps ett band mellan rekan utnyttja sina tillgångar till att gering och medborgare. tysta de oppositionella som ändå finns. Rädslan för att förlora makNär skatt tas ut av befolkningen ten leder till att oljeproducerande väcks vissa förväntningar på reländer lägger en ovanligt stor geringen. Pengarna ska förvaltas del av sin budget på försvar. och komma allmänheten till Lokalt kan ett oljefynd vara förögodo. När skatteuttaget krymper dande. Utöver de konsekvenser

för miljö och hälsa som giftiga utsläpp ger är risken stor att oljeutvinningen för med sig social instabilitet till lokalsamhället. Människor strömmar till i hopp om att hitta arbete inom oljeindustrin, där lönerna är högre än genomsnittet. Det leder till att priserna stiger och även de som inte får något nytt jobb får högre levnadskostnader. I etableringsstadiet måste vägar byggas och pipelines monteras. Många av de jobb som skapas är kortsiktiga och när byggprojekten är färdiga står de som flyttat dit ofta utan arbete igen. Odlingsbar jord offras för oljeutvinningen och resultatet blir att

tillgången till mat blir mer osäker. Den instabilitet som uppstår i lokalsamhället kan ge ökad kriminalitet, prostitution och AIDS.

Det är inte lätt för lokalbefolkningen att själva lägga beslag på oljan även om de känner att de har rätt till den.

Motsättningar uppstår lätt mellan de nyinflyttade och de ursprungliga invånarna som upplever att de berövats sin gamla livsstil utan att kompenseras. När lokalbefolkningen får sin mark svedd av ständigt brinnande gaslågor, sina grödor och sitt dricksvatten förstört av giftiga utsläpp och deras barn dör i leukemi medan den avlägsna regimen tar vinsterna av oljan är det inte konstigt att oljetillgångar och inbördeskrig följs åt.

Det krävs tekniska resurser för att kunna utvidga den. Däremot är det lätt för regeringar att använda intäkterna för oljan till att rensa områden. I Sudan har regimen i norr använt oljepengar för att driva undan lokalbefolkningen från oljefälten genom att bomba och bränna byar och förstöra skördar. Ett av oljeföretagen som skrev kontrakt med regimen var Lundin Petroleum, det svenska företag i vars etiska riktlinjer dess dåvarande styrelseledamot Carl Bildt ansvarade för. Foto: Flickr, Andrew Michael Challies

Spanien MED RAJOY I och med valresultatet från den 20 november i fjol leds Spanien numera av en liberalkonservativ regering under ledning av premiärminister(i Spanien kallas premiärministern president även fast det är ett parlamentariskt system) Mariano Rajoy.

partiet, som nådde egen majoritet i parlamentet. Efter drygt åtta år vid makten tvingades alltså de spanska socialdemokraterna och den förra premiärministern José Zapatero (PSOE) att överlämna makten och ämbetet till PP.

Så här i efterhand, efter det odiskutabelt tydliga valresultatet, är det kanske mest intressant att titta närmare på de två huvudkandidaterna Rubalcaba och Rajoy: deras valkampanjer, åsikter, förslag och tänkbara ekonomiska åtgärder. Detta för att uppmärksamma vad i Rajoys politik som tilltalade en så stor del av befolkningen – samt vad som i stor utsträckning inte intresserade spanjorerna med Rubalcabas dito. En intressant aspekt i sammanhanget är dessutom att båda dessa gentlemän fick utstå en hel del kritik och inte minst satir i och med de uppmärksammade ”15-M”-demonstrationerna (de världsomfattande protesterna mot den ekonomiska krisen som hade sitt ursprung i Spanien) förra året. Även politiska tungviktare som Nicolas Sarkozy

an svor presidenteden under överseende av kung Juan Carlos den 21 december och kan sedan dess titulera sig regeringschef. Under valkampanjen under hösten, i första hand mot spanska socialdemokraternas (Partido Socialista Obrero Español, PSOE) kandidat Alfredo Rubalcaba, var det heta diskussionsämnet inte oväntat hur och med vilka åtgärder man skulle försöka vända på den negativa ekonomiska utvecklingen i landet. Inte minst åtgärder mot arbetslösheten, den högsta inom hela EU, och hur man ska gå till väga för att minska stora skuldkrisen. Det blev till slut en klar seger för Rajoy och hans Partido Popular (PP), motsvarande ungefär folk-

Foto: Flickr, Partido Popular Castillo y Leon

och Angela Merkel, bland andra, fick ta del av samma kritik under demonstrationerna, som alltså var riktade mot den globala finanskrisen. Folket ansåg att det inte fanns ett rimligt politiskt alternativ av de existerande partierna, kapabelt nog att kunna ta Spanien ur krisen, och protesterade alltså mot detta. Veckorna och dagarna före valet dominerade inte oväntat utspel, förslag och debatter mellan kandidaterna rapporteringen i spansk media. Folket såg med tillförsikt fram emot någon som kunde komma med konkreta förslag och lösningar. Av de ungdomar jag talat med uttryckte flertalet en önskan om åtgärder mot arbetslösheten, något som medfört att många söker jobb i andra länder… Precis som i Sverige och flera andra länder möttes också de båda presidentkandidaterna i en tv-sänd debatt dagarna innan valet. Det var en som väntat het men ändå lugn och sansad debatt mellan de båda herrarna. Även i tidningsform presenterades de båda kandidaternas förslag i vars

en långintervju i en av de största dagstidningarna i landet; el país. Rubalcaba menade i sin intervju, dagarna innan valet, att man i Spanien successivt måste höja skatterna, utarbeta en allvarligt menad sparplan samt råda bot på den utbredda korruptionen och skattefusket, som en primär åtgärd för att tackla krisen. Han uttryckte också att det var viktigt att bankerna, i synnerhet Europeiska centralbanken, tog ett större ansvar, eftersom det initialt sett är dess ansvar att skulden är som den är, det finns ingen annan lösning. Vad som, enligt Rubalcaba, skulle bli aktuellt att skära ner från skulle vara att spara pengar på pensionerna, något som det finns stora resurser för menar han. Han underströk i intervjun, väl medveten om opinionsmätningarna, att det viktigaste för Spanien var att komma ut ur krisen – inte vem som vann valet. Han menade även att människor sett med lätthet på skuldkrisen, i jämförelse med situationen i Italien. Allmänheten, enligt Rubalcaba, anser att ”regeringen har gjort

så gott den kan för att undvika att det som skett i Italien också sker i Spanien”. Mariano Rajoy har varit oppositionsledare sedan 2004, då Zapatero (PSOE) övertog premiärministerposten, och detta var tredje gången gillt som han ställde upp som kandidat för sitt PP i valet om regeringsposten. Rajoy å sin sida föreslog i samma tidning, dagen efter Rubalcaba och även det alltså innan valet, att hans högsta prioritet också var att skära ner pensionerna. Efter dessa, menade han, kan man börja göra nedskärningar på ”allt”. Men han var noga med att undvika att definiera detta ”allt”, vad exakt det skulle innebära, om han skulle vinna valet. Han fortsatte med att säga att det var viktigt att göra en kraftansträngning mot så som han kallar det ”bedrägeri i samlingen av arbetslöshetsförmåner”. Det ska inte löna sig att gå utan arbete. Rajoy uttryckte även sin oro för att förlora viktiga andelar vad gäller nationens välstånd.

Det är förvisso en kort tid sedan Rajoy övertog makten och kunde bilda regering, och det är således svårt att säga och tyda några tendenser vad gäller åtgärder och konkreta förslag för att tackla krisen, men vad som däremot går att uttala sig om är människors förhoppningar om och attityd till den nya regimen. Många anser att det inte spelar någon större roll vem som leder landet, skadan är redan så pass utbredd och man uttrycker att EU och centralbanken har det största ansvaret att rädda det sjunkande skeppet, eftersom det är flera länder inblandade i skuldkrisen. Rosa, en kvinna jag talade med som har flertalet akademiska utbildningar men inget jobb, menade att det är lätt att lägga sin röst på en person eller ett parti som inte suttit vid makten, och således inte är skuldtyngdt för landets katastrofala finanser. Rubalcaba var inte premiärminister, men inrikesminister i Zapateros tidigare regering, och är, säkerligen enligt flera, indirekt ansvarig för den dåliga ekonomin.

s k r i v e t a v

kristofferWahlgren 9

s k r i v e t a v

SandraSegall

blaljus Och ett laglöst 90 tal Demonstrationernas Moskva

“Mannen mittemot tuggar ryskt toy och ler när han tar tuggummit ur munnen. Den hemlöse mannen bredvid honom sover tungt i tunnelbanans vagga. Det tuggade tuggummit landar i den hemlöse mannens ficka, leendet blir ett flin. Mars i Moskva är kallt i år.”

våren2012#1

Det är en vän som berättar denna historia efter ett besök i den ryska huvudstaden. Anekdoten är långt ifrån en rättvis gestaltning av dagens Ryssland, och suddig är även den bild som svenska journalister återger. ”Informationen som når väst är präglad av att vi tittar på Rysslands väg mot demokrati som om det vore vår egen”, säger Niklas Eklund, lektor i statsvetenskap. Hur vi tror att vi själva kommit till som demokratier är höljet till vår lins när vi tittar mot öst. ”Det framkommer aldrig i väst att det finns en debatt i rysk media om dessa frågor, en ganska levande, men med begränsningar, liksom vi har här”, fortsätter han.

Under studieresan till Moskva kommer polismän flera gånger fram till gruppen och frågar vad de sysslar med, varför de är samlade och om de är där för att delta i oppositionsmötet. Men att demonstrationerna i Moskva skulle ha kittlat den ryska övervakningsnerven mer än vanligt dementerar statsvetaren Niklas Eklund och besvarar frågan retoriskt: ”Är det någon skillnad på Ryssland och Vitryssland? Vitryssland är en totalitär stat som kväser uppror och opposition med fysiskt våld. Ryssland är inte samma sak. Man skulle kunna kalla det en kvasidemokrati”.

Den före detta moskoviten Anton Shramkov undervisar vid Arkitekthögskolan i Umeå och ledde studentgruppen under besöket i Moskva. Han delar inte helt Niklas Eklunds uppfattning. Han säger att det visserligen är vanligt att grupper på över fem personer frågas ut av polisen, men att övervakningssamhället faktiskt har intensifierats. ”The government is watching people more and more every day. Some of the opposition members are in jail. That is almost obvious to everyone”, säger Anton Shramkov. Han är också förvånad över det polisiära pådrag som var på Pushkinskayatorget den femte mars, dagen för demonstrationen och da-

Foto: Kristina jermer

Insatsstyrkor anländer till Pushkinskajatorget i Moskva inför kvällens demonstrationer den femte mars, dagen efter presidentvalet.

våren2012#1

För att slippa trafikkaoset kan Moskvas okrönta kungligheter köra i en egen fil, med blåljus på taket.

gen efter presidentvalet. Han tror att regeringen hade förväntat sig mer oreda, och kanske våldsammare protester. Han säger att den senaste gången han sett så många poliser och militärer på en och samma plats var 1991. Enligt Niklas Eklund består oppositionen till största delen av nationalister och en övre medelklass som på senare år fått en förbättrad ekonomisk situation, men önskar sig mer. ”Bakom en person som får det bättre står det tio, femton personer som inte får det bättre”, säger han och påpekar att regeringens svar på den övre medelklassens krav är att det inte får gå för fortFör att förstå demonstrationerna säger Niklas Eklund att man måste se till det laglösa 90-talet, hur Ryssland såg ut under Jeltsin och de förluster människor gjort efter Sovjets undergång. ”Den fria marknaden skulle frälsa allt och alla, det skapades en

klass i Ryssland av nyrika”, säger han. Nyrika är här inte synonymt med maffia, privatiseringen gjorde helt sonika att det statliga bytte händer och en misstro mot privatkapitalister och utländska företag rotade sig eftersom inget återinvesterades i samhället. Det är mot denna scenografi som Putin träder in i förgrunden, och han blir folkligt populär, bland annat för att han återupprättar lag och ordning. ”Putin är fortfarande populär, likt andra presidenter innan honom åker han runt med penningpåsar och bygger nya vägar, eller vad det nu är man saknar ute i landet”, säger han. Men Anton Shramkov ifrågasätter om ryssarna på landsbygden ens vet vem de röstar på, eller om de ens röstat: ”In some areas of Russia, in the middle of Russia, in Siberia, they still don’t have roads and they still don’t have electricity. For those who are living there, I don’t

våren2012#1

think they even know who Putin is. But they were voting or maybe they were not”. Jag frågar Niklas Eklund om det finns vettiga politiska alternativ till Putin och Enade Ryssland. Han svarar att det inte finns: ”Den ryska oppositionen saknar en skicklig ledare som kan svara på alla sektorers frågor”. Det saknas alltså en oppositionell politisk gestalt som säger hur liberaliserande reformer kan trygga statens välfärd. Regeringen idag återinvesterar den profit man gör på olja och gas, och Eklund menar att det i gemene mans ögon är ”bättre än att köpa ett brittiskt fotbollslag”. ”Den nationalistiska oppositionen i duman har ledare som liknar pajasar, Putin kan se på sin opposition och säga: ‘det är bara jag som är en riktig statsmakt’”, fortsätter Niklas Eklund. Men Anton Sh-

Foto: kristina jermer

ramkov håller inte med om att det saknas realistiska politiska alternativ på den ryska scenen, han menar istället att det är den brokiga sammansättningen av oppositionen som är problemet. ”They are very different, now they are trying to participate in these demonstrations they are all together. But if we look at them separately [de politiska oppositionspartierna] and the people who are representing them are very different. If we look at the communists there are few young people. We also have quite a lot of young and aggressive, radical people, they are a fire-burning factor”. Jag frågar om han syftar på nationalisterna och får ett jakande svar, sedan återgår Anton Shramkov till att måla upp sin bild av den politiska arenan. “We have a lot of quite intellectual people in the Jabloko party, but it is not so many of them”, säger han. Det socialliberala partiet Jablokos presidentkandidat Javlinskij nekades att ställa upp i valet, då den ryska valkommissionen bedömde att en stor del av de namnunderskrifter han samlat in, som krävs för att ställa upp i presidentvalet, var falska. Anton Shramkov hävdar att det i Javlinskijs fall beror på att han, likt andra nekade presidentkandidater, faktiskt hade en chans att bli president. Niklas Eklund håller med om att det finns intellektuella med potential för den politiska scenen, men att det snarare är ett annat klassiskt ryskt dilemma som spelar ut dem: ”intelligentsians problem att nå ut till folket”.

Niklas Eklund tror att framtiden för Rysslands opposition slutligen kommer att bemötas av Putin: ”När det händer något i Ryssland, en katastrof eller liknande, åker presidenten ut och pratar med de drabbade. Så småningom kommer de nog också att prata med demonstranterna”. På sikt tror han att man kommer att skapa sig en vettig politisk opposition att debattera med, men att det i slutändan ändå kommer att vara ”den vise ledaren” som signerar. Anton Shramkov befarar att demonstrationerna kan leda till något blodigare, och hoppas på att en revolutionsliknande utveckling inte inträffar. Det känns nästan obligatoriskt att fråga Niklas Eklund om hur smart det var av Putin att publicera de tjetjenska valsiffrorna, där valdeltagandet påstods var 99,61 %, varav 99,76 % lade sin röst på Putin. ”Putin har inte full kontroll hela tiden, att lojala på undernivåer ibland gör dumheter tänker regeringen antagligen att det är smällar man får ta”, svarar han. Ett liknande svar får jag på frågan om journalistmord och förtryckta människorättskämpar: ”Putin kan svära sig fri. Order kommer sannolikt inte från högsta nivå. De är troligtvis lojala underhuggare som tolkar budskapet fel”. Anton Shramkov kommenterar det tjetjenska valresultatet med ett mer systematiskt fenomen som enligt honom bestämmer valresultaten redan på arbetsplatsen: ”The way they are making people vote is […] a

våren2012#1

lot of direct order from above, from the chief of the hospital voting with a list forcing them to vote for a certain person. They could lose their job if they don’t cast their vote according to the list”. Men det finns demokratitörstande gräsrotsrörelser i Ryssland. Niklas Eklund ger ett färgglatt exempel där vanliga människor tröttnat på den särskilda fil för okrönta kungligheter som finns i Moskvas kaosartade stadstrafik. Från början var denna gräddfil till för korteger och politiker, då sätts ett blåljus upp på biltaket och ekipagen slipper kryssa genom bilvimlet. Men blåljusen lånades ut och snart blev det en fil för politikers vänners vänner. För att uttrycka sitt missnöje började människor sätta leksakshinkar på sina bilar och använde filen utan tillstånd. Blåhinkarna, som de kallar sig, är en protest med skönt gung, så som Ryssland kan vara – och är – men så som vi sällan får se det. Anton Shramkov berättar också om en demokratisk manifestation i samma anda, där människor protesterat mot bristen på mötesfrihet genom att placera ut hundratals leksaker med protestplakat på torg och vid monument. Dessa protester ”ur sandlådan” är underbara livstecken på en vaken rysk folkrörelse, och att Ryssland är på väg mot demokrati är utan tvekan sant, vägen dit kanske bara inte ser ut som vår.

NDAA 2012

The legalization of crime? The National Defense Authorisation Act for fiscal year 2012 (henceforth ‘NDAA 2012’ or ‘the act’) was signed into United States law by President Barack Obama on the 31 of December 2011. This act fills the purpose of specifying the budget and expenditures of the United States Department of Defense and also includes other provisions – provisions that constitute new laws and regulations for the people of the American society. The passing of the NDAA 2012 have come to raise massive critique from organizations such as Amnesty and Human Rights Watch. They say that the act may in fact jeopardize the fundamental human rights of the American people. In order gain some further understanding about this issue I came to take part of the act and tried to understand it. This resulted in an article that tries to explain the act’s more controversial aspects and what consequences it may bring to the American society. Under ’Title X, Subtitle D – Counterterrorism’ the act concerns the issue, or more precisely, the law of indefinite detention. Section 1021 of the act gives authorization to the President of the United States and the Armed Forces of the United

s k r i v e t a

States ”to detain covered persons pending disposition under the law of war [...] which may include [...] detention under the law of war without trial until the end of hostilities [...]”. Furthermore, the act defines ’covered persons’ in an arbitrary way, divided in two seperate paragraphs. The first paragraph of the acts defintion, which is the more hands-on of the two, reads as follows: “A covered person […] is any person […] who planned, authorized, committed, or aided the terrorist attacks that occurred on September 11, 2001 […]”. The second part of the definition, which represents the more vague part of the act’s definition, reads as follows: “A covered person […] is any person […] who was a part of or substantially supported alQaeda, the Taliban, or associated forces that are engaged in hostilities against the United States or its coalition partners, including any person who has committed a belligerent act or has directly supported such hostilities in aid of such enemy forces.” The latter paragraph of this definition is worrying in several ways but I personally see its arbitrary nature as the uttermost alarming aspect. For example, the meaning of “associated forces”, who exactly could be classified as “associated forces of al-Qaeda”? Well, I would like to arv gue that it could refer to pretty much anyone, and the ones with the author-

T o m a s O l sso n 14

våren2012#1

ity to decide who actually classifies as “associated forces” are the American President and the Armed Forces of the United States. One can begin to wonder what this legal document means for the future America. I for one am interested in asking and reflect around two questions. First, what will the NDAA 2012 contribute with to the American society? Secondly, will the freedom of the American people be increased or decreased in their everyday life now when the act passed? When reflecting over the first question (what will the NDAA 2012 contribute with to the American society?) the first thing that comes to mind is the naive and simple answer that the act fills the purpose as a legal instrument to combat terrorism. One can accept this answer as satisfying, but I wonder why the acts definition of ‘covered person’ (read: hidden terrorist) is arbitrary and applicable to “associated forces of the al-Qaeda and the Taliban” and “any person who has committed a belligerent act”. Well, one possible explanation behind the arbitrary definition is a controversial one. My hypothesis is that ‘the war on terror’, and its search for potential terrorist threats, has widened to make it possible to combat terrorism at a much broader arena – including combating non-terrorists or any other “ordinary” American citizen. Why this actually could be the case is because of a will to make

it legitimate for the security apparatus to conduct all the operations it wants to execute to ensure national security and contribute to the war on terror. Without the legal instruments that legimize its more controversial operations would not the security apparatus have the stable and legal ground necessery for these operations – which, if this legal ground did not exist, thus could result in breaking the law. Now, when the act passed, indefinite detention of a covered person without trial is in fact legal. Now the security apparatus have acquired the law necessery to detain innocent American citizens without trial. Furthermore can my hypothesis be strengthened by Jonathan Turley, currently professor of law at The George Washington University of Law School, who have analyzed the act and finds controversial aspects that concerns the issue of indefinite detention of American citizens. In his blog he states that the provisions that intend to secure the legal rights of American citizens are nothing more than meaningless rhetoric – rhetoric to hide the harsh reality. In essence Turley finds the act, and its provisional laws and regulations, to also concern American citizens. Citizens that can be detained indefinite just because the President or the Armed forces say so. This is my interpretation of what the NDAA 2012 will contribute with to the American society, and this aspect could indeed be alarming. However, one important question remains unanswered: will the President and/or the Armed Forces of the United States come to abuse this newly given autority?

Well, only the future can tell. When reflecting over the second question (will the freedom of the American people be increased or decreased in their everyday life now when the act passed?) I initially find the act to decrease the freedom of the American people. But after some thought I come to impugn this swift conclusion. Maybe the decrease of legal rights in fact may lead to an increase of freedom. Maybe legal rights are not synonymous, or related, with freedom. What I am aiming at here is that this act may lead to an increase of freedom for the majority for the American people whilst a small minority could fall victim for an unjust legal system, where they get detained indefinite. So, all this leads me to a discussion of the American definition of the concepts of ‘legal rights’ and ‘freedom’. ‘Legal rights’ is a concept that is stated and exists in the laws and regulations under the American legal system. The definition of ‘legal rights’ is thus something that is rather straightforward but at the same time complex. Straightforward in the sense that it holds an unbiased meaning that can be found within the legal system. Complex in the sense that it is to be understood as an aggregate of several laws and regulations within the legal system.

trast to ‘legal rights’. For example, ‘freedom’ could be understod as ‘ones freedom to speak freely’, ‘ones freedom to choose the President’, ‘ones freedom not to be detained indefinitely without trial’ and ‘ones freedom to accept that one could fall victim for an unjust legal system for the benefit of the majority and their security’. Thus ‘freedom’ could mean anything. Anyway, I argue that it is difficult to know whether the freedom of the American people has been increased or decreased now when the act passed. It is up to everyone, for themselves, to decide how they understand their own situation within this new legal system. One thing for sure, when organizations such as Amnesty and Human Rights Watch raised massive critique against the passing of the NDAA 2012, it in fact indicates that the act consists of controversial provisions that jeopardize the fundamental human rights of the American people. Thus one can, yet again, begin to wonder if the threat against human rights will increase or decrease the level of freedom. We can only wait and see for ourselves.

Foto: Deviantart, Pnemothorax

‘Freedom’ on the other hand does not hold an unbiased meaning. I argue that ‘freedom’ is something subjective and open for wide interpretation, especially in con-

våren2012#1

Utblick

Nepal f otoG R AFIE R a v

HilleviMelinder

Det buddhistiska templet World Peace Stupa utanför staden Pokhara är en ”fredspagoda”, en byggnad för världsfreden.

Tv책 fj채rrsk책dare under en vandring till Jomsom, huvudstad i distriktet Mustang.

Barn kvar i byn. Deras äldre syster har flyttat från hembyn för att arbeta som hushållerska i en annan familj.

Arbete på åkern i slättområdet Terai.

Hillevi Melinder har spenderat månader på olika tvåhjuliga Yamahamodeller i Nepal, gjort flera bergsvandringar och besökt nepalesiska familjer utmed vägen. Hon har studerat fotografi vid KBH Film og Fotoskole i Danmark och tidigare haft fotoutställningar på bland annat Folkets Hus i Umeå och Galleri Krebsen i Köpenhamn. Det här är ett aningen kalejdoskopiskt potpurri av hennes bilder från Himalayas port.

Hundtvätt hos en familj i staden Butwal.

våren2012#1

Ett val utan Rick Santorum Nu är det med allra största sannolikhet klart att Barack Obama kommer att utmanas av den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney i det amerikanska presidentvalet i november.

givandet att ”bara för att vi ställer in vår kampanj helt i dag har vi inte slutat kämpa. Vi ska gå ut och slåss för det vi tror på. Vi ska stå för de värden som gör oss till amerikaner”, skriver Dagens Nyheter.

Detta sedan Rick Santorum, den enda riktiga utmanaren till Romney, nyligen beslutat för att hoppa av och ge upp sin kandidatur. Familjeskäl till följd av treåriga dottern Isabellas svåra sjukdom är formellt sett den främsta anledningen till avhoppet men det spekuleras också i om Santorum gav upp helt enkelt därför att loppet ansågs som förlorat. Utan att ha haft några större förväntningar på sig har ändå Rick Santorum varit en överraskande stark motståndare till Mitt Romney.

Det kommer alltså bli ett presidentval i november mellan Barack Obama och före detta Massachusettsguvernören Mitt Romney. Avsaknaden av Rick Santorum gör sig säkert påmind då Mitt Romney som person, oavsett åsikter i specifika sakfrågor, inte är särskilt omtyckt. I varje fall inte jämfört med president Obama, något som ses som en viktig detalj i sammanhanget. Romney med familj, främst hans fru Ann, har fått en hel del kritik för enormt slöseri med pengar och bland annat återfinns flertalet lyxbilar i deras ägo. Dessutom får Romney, som sagt att han tyckt om att jaga sen han var liten, från sina håll viss kritik för sitt stöd till vapenorganisationen National Rifle Association (NRA), särskilt med tanke på senare tids våldsdåd på amerikanska skolor.

Inte minst med tanke på de ekonomiska förutsättningar som präglat kampen. Det sägs att stenrike affärsmannen och investeraren Romney lagt ner mer än fem gånger så mycket pengar på sin kampanj jämfört med Santorum. Innan han till slut fick kasta in handduken lyckades ändå Santorum under alla omständigheter vinna i elva delstater. Men de senaste dagarna och veckorna fick alltså kampanjarbetet stå tillbaka till förmån för familjen och dottern ”Bella”. Den djupt religiöse och konservative sjubarnspappan tackar ändå gud och alla människor han mött under presidentkampanjen och ”alla de underbara historier” han fått ta del av. Santorum sa strax efter tillkänna-

s k r i v e t a

Men Obama kan knappast ta något för givet, även om han leder opinionsundersökningar i nuläget. Mycket kommer att hänga på hur USA-ekonomin utvecklas. Just ekonomin, och hur den ekonomiska krisen ska lösas, förväntas få en betydande roll i november, och redan nu har det varit mycket förekommande i kampanjerna från båda håll. Romneys taktik är att utmåla Obama till inkompetent ledare, oförmögen att lägga grunden till ekonov misk återhämtning. Men den ekonomiska krisen har synliggjort växande

KRISTOFFERWAHLGREN

våren2012#1

ekonomiska klyftor och en av Obamas främsta strategier är att knyta Romney till en politik som gynnar de rika och urgröper den breda medelklassens levnadsstandard. Romney, med en förmögenhet på en kvarts miljard dollar, får i Obamas retorik stå som symbol för hur stenrika Wall Street-investerare klarar sig undan skatt så att bördan istället hamnar hos den vanliga amerikanen. Just skattefrågan har Obama redan drivit hårt på. Skattehöjningar är sällan populära i USA men Obama har fått en hel del stöd i förslaget om högre skatt åt de rikaste – sådana som Romney. Men Obama har ändå fått utstå en hel del kritik för sitt sätt att sköta ekonomin och många bedömare tror att Romney, just därför, kommer att satsa stenhårt på ekonomin i kampanjen. Ekonomin, jobben och att få ner budgetunderskottet är ett av hans starkaste områden samtidigt som det är Obamas svagaste. Obama kan å andra sidan stoltsera med betydligt starkare stöd när det kommer till utrikespolitiken, sjukvårdsfrågor samt att försvara medelklassen och kvinnornas intressen. Kanske är det just de kvinnliga väljarna som utgör Obamas verkliga trumfkort. Romney har en knapp majoritet av männen på sin sida men Obama har en klar övervikt kvinnliga väljare bakom sig. En färsk undersökning visar att om bara kvinnorna fick välja skulle Obama vinna med hela 19 %. Man spekulerar i om Romney under primärvalen, mot bland andra Rick Santorum, tvingades för långt ut mot den konservativa högern, i några kontroversiella frågor, och därigenom ”blev av” med en hel del kvinnligt stöd.

Kampen om Norden Vägen till Utøya

Massakern på Utøya var inte bara ett övergrepp på barn, systrar och bröder. Det var en attack på den socialdemokratiska ungdomens framtida ledare, ett försök att utradera en hel ideologisk eftervärld. Den 15 mars i år hölls ett symposium vid Umeå universitet: ”Vägen till Utøya”. Moderatorerna Maria Carbin och Linda Berg inledde med tankeväckande retoriska frågor och presentationer av talarna. Maria Carbin avslutar sin introduktion med konstaterandet: ”det är en kamp om nationen, en kamp om Norden”.

Den vita (hemma)frun Katrin Lundström pratade dels om den klassiska rasismen men framförallt vardagsrasism på ett intressant och genomgripande sätt. Hon gick också djupgående in på Anders Behring Breivik och hans sätt att tycka och tolka saker. Bland annat gick hon igenom hur hans tankar uppkommit och var de härrör från, utifrån hans eget manifest. Sett ur Behring Breiviks synvinkel har västerländska män behandlat kvinnor väl, mycket på grund av den väl rotade jämställdheten. Han menar, möjligen som en följd av detta, att dessa män försöker göra sig fria från den västerländska kvinnans jämställdhet genom att söka till asiatiska kvinnor. I sitt manifest hyllar också Behring Breivik (den vita) 50-talshustrun som normgivande för samhället. Något som intressant nog fått något av ett genomslag, eller åtminstone

uppmärksamhet på senare tid, tack vare diverse dokusåpor som t.ex. svenska hollywoodfruar. En annan aspekt av Behring Breiviks manifest är den, enligt Breivik, utbredda motsatta rasismen, där alltså ”riktiga” svenskar och nordbor känner sig diskriminerade av icke-vita. Det är ett hot mot den nordiska rasen, något som ”omformulerats” (troligtvis utan relation till Breivik) till hotet mot svenskhet enligt Sverigedemokraterna. Nordiska länder benämns som extremt jämställda, i kontrast till övriga Europa. Men en annan intressant aspekt s som Katrin Lundström behandlade var de två typer av rasism som kan skönjas här. Det finns den extrema rasismen, den som är

väl känd, väl studerad och som de flesta tar starkt avstånd ifrån, något som brukar kunna förknippas med exempelvis skinheads. Men det finns också det som hon kallar den exploaterade rasismen, som alltså kan kategoriseras som ”all annan” rasism. Sådant man kan se dolt under ytan, eller på stora plakat eller bästa sändningstid. Som kan synas på arbetsplatser, skolgårdar, löpsedlar, men som det kanske inte kan väckas åtal för. Rasismen har utvecklats så, att den gått mer och mer från det extrema till det vardagligt utbredda.

k r i v e t a v

KRISTOFFERWAHLGREN

våren2012#1

- Demonisera inte Breivik, förstå honom! Vill man begripa varför dåden på Utøya ägde rum är det bästa sättet att sätta sig in i Breiviks sätt att tänka. Det menade Lena Berggren, docent i historia när hon tog till orda på ”Vägen till Utøya”-seminariet.

Lena Berggren höll i en av föreläsningarna på seminariet ”Vägen till Utøya”, och hon menade att det är väldigt viktigt att inte demonisera Breivik. Hon sade att det i stället är viktigt att vi försöker förstå hans handlingar.

– När vi pratar om nationalism börjar vi ofta i förintelsen och hävdar att det som hände är obegripligt. Det är det inte! Vi kan inte börja i den änden, vi måste gå genom visionen!

et är viktigt att förstå människor som har åsikter som många betraktar som radikala. Speciellt när de tar sig sådana uttryck som Anders Behring Breiviks gjorde. Anders Behring Breivik är ett namn som länge kommer att stå med i historieböckerna. Namnet har sedan dåden i Norge varit föremål för många spekulationer, men också hat. Det han har gjort berör många fler än de som var på Utøya och kommer att göra det under en lång tid framöver. Det har spekulerats i (och undersökts) huruvida Breivik är sjuk eller inte och många människor har rätt oreflekterat slängt ur sig orden ”man måste vara sjuk för att göra något sådant”. Och visst ligger det något i de orden, de handlingar Breivik har begått ter sig orationella och ofattbara för andra. Det måste inte nödvändigt-

s k r i v e t a

Visioner är alltid positivt laddade och Berggren sade att den som på allvar vill förstå Breiviks handlingar måste gå genom just visionen om drömsamhället. Gränsen mellan fascism och högerpolitik har inga skarpa gränser, de flyter ofta ihop. Det gäller även andra högerideologier som kan te sig lika, även för den insatte. Det är därför svårt att sätta Breivik i något specifikt ”fack”. Han är ingen renodlad fascist och det är ännu inte fastställt i vilket ”fack” han kommer att hamna. Nationalism är en annan term som ofta dyker upp och kanske hör han hemma där. Under 1930-talet förändrades nationv alismen till följd av nazisternas Tyskland. Den handlade inte längre om nationen som ett fundament, utan snarare om ”den vita rasen” menade Berggren. Den förändrade

SANNERENBERGNYSTRÖM vis innebära att det ligger någon sjukdom bakom.

våren2012#1

visionen har påverkat Anders Behring Breivik och hans syn på drömsamhället, som en enighet av den vita rasens snarare än nationens storhet. Arbetet med att bena ut var Brevik hör hemma är en del i arbetet med att förstå honom. Det är inte enkelt och bör kanske inte heller vara det. En av de viktigaste sakerna som ändrades i Tyskland är ett av de mest grundläggande i en demokrati: det juridiska systemets självständighet från politiken. I Tyskland, som i flera andra diktaturer suddades gränsen mellan vad som är politik och juridik ut. Politiken tar över alla samhällsfunktioner vilket gör det enkelt för de styrande att även styra över oliktänkande. Det är ett väldigt hierarkiskt system med extrem tydlighet. Alla har en funktion och alla vet också om vilken position de har. Idealbilden av drömsamhället går igen i Breiviks manifest som också är tydligt kopplat till just Tyskland under nazisterna. – Att reducera Breiviks handlingar till en sjukdom är att förenkla det avsevärt för sig själv och det hjälper oss inte att förstå honom. Det hjälper oss heller inte att se till att det inte händer igen, sade Berggren. Därför, menade hon, är det bättre att sätta sig på hans stol och på allvar försöka förstå honom och hans syn på det perfekta samhället. 23

Korsfarardrömmars konsekvenser ”Den 22 juli 2011 genomförde Anders Behring Breivik den största antimuslimskt motiverade massakern utanför Balkan i efterkrigstidens Europa. Majoriteten av de mördade – 41 av 77 – var kvinnor, de flesta av dem unga och dödade på nära håll.”

kultur, inte kan försvaras från dess egen undergång. Varför det skulle förhålla sig på detta vis är enligt Gardell grundat på Breiviks sexistiska föreställningar – att mannen och kvinnan besitter och är tillskrivna vissa karaktäristika som är av naturen skapade.

Med dessa ord inleder Mattias Gardell sin föreläsning ’Korsfarardrömmar – Om Anders Behring Breivik och kampen mot feminister, kulturmarxister och muslimer’. Gardell använder denna introduktion för att leda åhörarna till en förståelse för att Breiviks manifest 2083, som i och med Utøyamassakern har spridit sig över världen, innefattar aspekter som berör manligt, kvinnligt, sexism och feminism.

Kvinnan är omvårdande, känslosam, önskas bli dominerad och kan endast tänka och handla i enlighet som naturen skapat dem. Mannen, å andra sidan, är av naturen aggressiv, dominant och rationellt tänkande och handlande. Gardell knyter ihop Breiviks resonemang och idéer gällande detta med att citera Breiviks manifest 2083: ”naturen är i sig sexistisk och det går inte att bryta mot naturlagar”. Detta resonemang innebär således att feminiserade män inte är tillräckligt aggressiva, dominanta etc. för att kunna försvara västvärlden från dess undergång.

Enligt Gardell präglas hela Breiviks ideologi, som den uttrycks i manifest 2083, av antifeministiska föreställningar. Exempelvis ser Breivik att den pågående feminiseringen av det västerländska samhället gör den västerländska mannen

s k r i v e t a

Gardell menar i och med detta att feminism spelar en avgörande roll i dels Breiviks teori om västvärldens undergång och dels hans egen dystopiska världsbild. Breiviks negativa v samhällsvision grundar sig på hans föreställning att västvärlden började förfalla då feminismen avancerade inom samhället – vars samhälleliga reformer förändrade och formade den europeiska kulturen till att bli feminiserad.

T O MA S O L S S O N oförmögen att bedriva en väpnad konfrontation mot det islamska hotet. Vidare medför denna oförmåga hos de feminiserade männen att västvärlden, och dess europeiska

våren2012#1

Breivik ser att feminismens frammarsch förstörde naturordningen och förvrängde den traditionella och goda europeiska kulturen, däribland den traditionella familjebilden. Den traditionella familjebilden, såsom den var på 1950-talet, då män var män och kvinnor var kvinnor, är enligt Gardell Breiviks idealbild av kärnfamiljen. Tiden vid 1950-talet präglades av ett samhälle, och en kärnfamilj, där männen behandlade kvinnor som damer och kvinnor hade tid över för hushållsarbete och uppfostran av barn. Detta var en härlig tid – till och med utopin – som så småningom skulle förstöras av feminismen. Breivik besitter föreställningar att västerländska män blivit feminiserade av feminismens frammarsch, vilket ska ha resulterat i förödande konsekvenser. En förödande konsekvens som feminiseringen har resulterat i är att den givit det islamska hotet ett övertag gentemot västvärlden. Gardell exemplifierar detta, genom att citera manifest 2083, med följande utdrag: ”Vad skall feminister göra när de möter aggressiva muslimska ungdomsgäng? Bränna sina bh:ar och kasta pocketversionen av Vaginalmonologerna på dem?”. Ytterligare en förödande konsekvens, som Breiviks föreställningar har resulterat i, är en massaker på en ö där 77 ungdomar mördades av en påstått psykiskt sjuk människa.

Rasismen och den nordiska vitheten Tobias Hübinette kom, sågs, pratade intensivt i högt tempo och engagerade. Han pratade om rasismen och den nordiska vitheten i en historisk och dagsaktuell kontext. Ur en historisk synvinkel menade Hübinette att den vita rasen är något vetenskapen konstruerat. Av svenskhet och västerländsk ”vithet” står sig ”Sverige som de vitaste av de vita”, inte så smickrande kanske och möjligen en anledning till vår besatthet av sol och solbränna. Men om man pratar om den nordiska rasen som elit av den vita rasen är det i första hand Sverige och Norge som åsyftas. Men det var förstås ändå dagens läge i Norden, med de förutsättningar och händelserna som ledde fram till Utøya förra året, som stod i centrum. Vi lever idag i en helt annan situation jämfört med tidigare århundraden. Det är inte längre bara blonda, blåögda, vita människor som bor här utan en stor etnisk mångfald. Hübinette pratade om att det är något som Anders Behring Breivik vände sig starkt emot.

”

Han ansåg att vi alla är rasförrädare, som kan låta denna rasintegration fortgå. Särskilt vände sig Behring Breivik mot det norska arbeidarpartiet, som den största attacken riktades mot, den grupp han ansåg vara de största rasförrädarna. I takt med den strida strömmen flyktingar och invandrare av ickevästerländsk härkomst till Sverige och Norden har nya rasidentiteter skapats. Den nordiska jämställdheten och välfärden har inneburit ett uppsving vad gäller antirasism, såväl på gatan som i lagstiftningen, enligt Hübinette. Sverige ligger i topp när det kommer till antirasism, om man ser till antal regler och lagar stiftade för detta ändamål. Att vara svensk är också synonymt med antirasist. Ett annat exempel för hur långt den svenska och nordiska integrationsmodellen kommit är hur många icke-västerländska barn s som adopteras.

jämför med andra västerländska länder. Dock är det så, fortsätter Hübinette, att när det kommer till fattigdom är en tredjedel av icke-svenska vita definierade som fattiga. Han nämnde även ett intressant exempel om diskurs inom rasismen. Är det rasism att kalla de runda bollar fyllda med kakao för negerbollar? Inte enligt Tobias Hübinette och den forskning han tagit del av åtminstone. Sverige har historiskt sett verkat för att försvara epitetet neger och verka för att inte göra det till nedsättande term. Under slavhandeln och sedermera de svarta amerikanernas kamp för frihet stöttade Sverige officiellt de svarta ”negrerna”, och kampen för att avskaffa slavhandeln och kan alltså inte förknippas med rasism.

k r i v e t a v

KRISTOFFERWAHLGREN

Norden och framförallt Sverige ligger i topp även där, om man

våren2012#1

Debt relief exclusively A reply to Yenenesh Galata In an attempt to outline the root causes of poverty in Ethiopia, Galata shared experience from her own fieldwork with numerous Non-governmental Organizations (NGO’s) during the last 25 years. Asserting a strong belief in poor people’s ability to change their own situation, she stated that the main reason for underdevelopment is to be found in the mentality of helplessness that pervades Ethiopian society.

“What is needed to change the course is a restoration of work ethics through faith”. Referring to the classical term of Protestant work ethics (PWE), as coined by Max Weber (for those of you who remember your sociology), Galata claimed that this would enable the people of Ethiopia, and Africa as a whole, to rise against the dire straits facing them today. Supporting this theory, she argued, is the fact that implementation of PWE in Europe laid the breeding ground for the emerging prosperity during the industrial revolution.

s k r i v e t a

to acknowledge the importance of structural socioeconomic inequalities. Replying to the criticism she agreed that these factors should be seen as contributing causes but nevertheless maintained that the heart of the matter is the negative attitude towards changing one’s own life-situation inherited in Ethiopian culture. This logic, I will argue, runs the risk of defeating its own purpose. We do live in a world that is far from perfect, readers may possibly agree with me on that point, and while human suffering is by no means exclusive to Africa there are global v inequalities that continuously deprave the lives of the many on the continent where mankind was born. This relation has been evident ever since the gap between the rich and the poor began to dramatically increase a couple of hundred years ago; in 1820 – this was related as

Iv a n K a r l sso n Galatas lecture generated a somewhat agitated but healthy discussion with the audience as she was criticized for not emphasizing a postcolonial perspective and failing

våren2012#1

1:3, by 1950 – 1:34 and by 1997 the richest countries in the world was 97 times wealthier than the SubSaharan countries on the other side of the scale. Today we can conclude that 10% of the adult population owns 85% of the world’s global assets and for every 1 USD of net inflow to Africa follows a ten dollar loss. Furthermore, as the Bretton Woods institutions (eg. The IMF and the World Bank) set out to “eradicate world poverty” in the late 20th century, picking their recipes of free market reforms straight from the political cookbook of Thatcher and Reagan, unmanageable debt was imposed on the poor often leading to demands of selling of their natural resources cheap or other political and economic concessions. A good indicator of the amount of success achieved during the early years of these institutions is the statistics that Susan George, president of the free market-critical movement ATTAC, presented to the OECD in 1992. These numbers

Foto: flickr, Dietmar temps

showed that the net inflow of capital to developing countries through the period of 1982-90 measured 927 Billion USD while the cost of paying off mortgages and rent alone, for the same period of time, exceeded 1340 Billion USD. This burden of debt, of course, strengthened the subordination of developing countries. These are factors that, in my view, cannot possibly be neglected - or even undermined - when discussing root causes of poverty. However, as mentioned, Galata did not reject such arguments although she can and should be criticized for widely overlooking them. Leaving this aside then, we are left with the argument of the insufficient cultural moral and lack in work ethics which she explicitly proposed as the major cause of poverty. Here, it is important to identify Galata’s motive of presenting such a view. Needless to say, her ambitions are those of counteracting poverty and I certainly won’t question her com-

mitment to abate human suffering. Hence, aiming for an objective interpretation of her lecture, I would assume her conclusion to be that by changing mentalities in Africa, it will be possible to empower the people to act against the injustices recently outlined. Well, sure, I’m all for social empowerment and it is important to recognize that dependency on foreign aid has become an issue in many parts of the underdeveloped world - so far we are in agreement. But from my point of view these issues should be regarded as political, requiring political solutions, rather than to be attributed to flaws in the very fabric of African culture. This argument is not valid in modern days and could just as well have been stated by 18th century advocates of colonialism aspiring to legitimize exploitation through appealing to the superiority of the west and the barbaric status of the inferior north.

våren2012#1

A final remark should be made on the idea of PWE as a solution to world hunger. Explaining the logic behind this assumption, Galata presented the empirical example of Norway’s ascension to wealth and declared that this was coinciding with the implementation of Protestantism in the area. I will leave to the reader to reflect over this alleged historical correlation. As for today, however, it is tempting to draw attention to the beneficiaries of Norway’s natural resources and compare this to the oil-rich nations in Africa that is currently being exploited, in every sense of the word, by western based transnational corporations. Therefore, turning the begging hands into working hands (which was the title of the lecture), is about changing the structural relations of the global world order rather than implementing theological notions of work ethics – to whatever religion these may adhere. 27