Utpost #2 2014 by Umeå Association of International Affairs

UTPOST#2 2014 Tidskriften för Utrikespolitiska Föreningen Umeå

T E M A : E N VÄ RLD I K O NF LI K T

FÖRORD

Tid i fysikens värld är någonting som inte är greppbart, många timmars tittande på diverse dokumentärer har knappast gjort mig klokare. Det jag i varje fall kan konstatera är att tid går, och den går fort, likaså denna hösttermin. Men med tid kommer även erfarenhet. Som student kommer jag knappast ha mer pengar i fickan det kommande året men jag kommer däremot vara rikare med någonting som väger tyngre – kunskap. Mycket har jag att tacka min första termin detta verksamhetsår som styrelsemedlem och redaktör för Utpost i Utrikespolitiska föreningen. Utpost har denna termin temat ”En värld i konflikt”, med en stor bredd av artiklar har det kommit en mängd olika aspekter och vinklar på hur konflikter i världen idag kan se ut. Jag hoppas att denna utgåva får bli en plattform där det skapas tankar och känslor hos dig som läsare. Du kanske hittar någonting du inte hade någon aning om eller rent av någonting du har en helt annan syn kring. I en värld med mycket oroligheter och ibland märkliga ageranden från makthavare får vi inte glömma att vi som samhällsmedborgare har en möjlighet att påverka, ifrågasätta och framförallt förändra. Vi ses nästa termin / Mona Haydar

redaktor@upfu.org

Utrikespolitiska föreningen Box 7652, 90713 Umeå

www.upfu.org

REDAKTION HÖSTEN 2014 MONA

MELANIE

OMAR

ULF

TIMO

LISA

ERIK

Chefredaktör/ Ansvarig utgivare

Skribent

Fotograf

Formgivning

HAYDAR

OBERMEIER SHEIRA WALTRÉ SAARENSILTA HULT LUNDSTRÖM HORTELL

UTPOST#2 2014

INNEHÅLL (KÖP)SLAGET OM STADEN Timo Saarensilta

THE GROWING POWER OF SURVEILLANCE Ulf Waltré

THE WAR OF IDEAS Omar Sheira

KULTURENS KRIG

Om staden och dess begränsningar

4 8 12 16

H. Hult

POLLUTION

When Bacteria Become a Solution for the Plastic Problem

Melanie Obermeier

FOTO FRAMSIDA:

LISA LUNDSTRÖM

TEMA:

EN VÄRLD I KONFLIKT

UTPOST#2 2014

Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförts. Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens eget. Utrikespolitiska föreningen delar inte nödvändigtvis de åsikter som framförts i denna publikation. Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens eget.

(KÖP)SLAGET om STA SKRIVET OCH FOTO AV TIMO SAARENSILTA

DEN

Globaliseringen har gjort att konkurrensen mellan världens städer har hårdnat. De är rivaler i ett spel med få vinnare och många förlorare, där nationsgränsernas får allt mindre betydelse. Strategiska platser drar till sig investerare och kapital, som befäster platsens geopolitiska betydelse och inflytande. En del menar att hela geopolitiken står under omvandling, där mellanstatliga relationer blir mindre viktiga i förhållande till allianser mellan städer. De lokala politikerna är ibland beredda att fatta drastiska beslut med hoppet om att sätta ”staden på kartan”. Beslut som kan få negativa konsekvenser för de egna medborgarna och i vissa fall också förvärra regionens säkerhetspolitiska läge. Dar es Salaam är ett sådant exempel, som idag är Tanzanias snabbast växande stad och en av Östafrikas största kommersiella center. Regionen är strategiskt viktig och det märks genom stormakternas närvaro i området. Staden har sina interna problem som de försöker lösa med hjälp av utländskt kapital, men vad kan de erbjuda i utbyte mot investeringarna?

UTPOST#2 2014

‘‘

Mellan åren 2011-2030 ville man bygga en helt ny satellitstad, en stadsdel med egna handelsdistrikt, militärbaser, universitet och bostäder för sina 500 000 invånare. Området är tänkt att fungera som en tillväxtmotor för hela regionen och vara den nya stadsdelen för samhällseliten.

rbaniseringstakten är idag högre än någonsin tidigare. Storstäder växer i rasande fart och enligt FNs prognoser kommer 85 % av jordens befolkning att bo i urbana områden år 2100. Trenden är global men de mest drastiska förändringarna sker i utvecklingsländer, där alltfler lämnar landsbygden med hoppet om en bättre framtid i staden. Den ständiga befolkningsökningen ger städerna stora resurser av humankapital som skulle kunna skapa tillväxt. Bristen på rörligt kapital och institutioner för samhällsbyggnad gör dock att städerna sällan hinner planeras och byggas i takt med tillökningen. Lokalpolitiker kan bara se på när slummen växer och staden polariseras, handelskvarterens skyskrapor blir omringade av kåkstäder utan vatten och avlopp. Där stora satsningar skulle krävas för att öka sysselsättningen kan politikerna som bäst genomföra provisoriska projekt. En möjlig utväg kan vara utländska investeringar, stora som små. Städerna kan upplåta billig mark för att locka till sig industriföretag och affärskedjor som söker nya marknader. Den urbana medelklassen får sitt konsumtionsbegär stillat och investerarna får ökade intäkter. Win-win kan det låta som, men ibland kan investerarna ha betydligt mer tveksamma motiv. 2008 gjorde dåvarande Amerikanska presidenten 6

George Bush ett statsbesök i Tanzania. Vad som diskuterades under de fyra dagarna i Dar es Salaam är det få som känner till. En del betraktar detta besök som en nystart i relationen mellan nationerna, då den historiskt sett varit sval. Efter självständighetsförklaringen 1961, hade Tanzania en lång period med ett socialistiskt styre. Under 2000-talet har landet valt en mer marknadsliberal riktning, med president Jakaya Kikwete i spetsen. Idag ser de Tanzaniska politikerna de utländska investeringarna som den största möjligheten till utveckling. En kort tid efter USA-besöket lanserades ett gigantiskt stadsbyggnadsprojekt som skulle genomföras på Kigamboni-halvön i Dar es Salaam. Mellan åren 2011-2030 ville man bygga en helt ny satellitstad, en stadsdel med egna handelsdistrikt, militärbaser, universitet och bostäder för sina 500 000 invånare. Området är tänkt att fungera som en tillväxtmotor för hela regionen och vara den nya stadsdelen för samhällseliten. Projektet har dock stött på en hel del kritik. De boende i exploateringsområdet blev inte alltför belåtna med beskedet om att bygga om hela halvön, och därmed tiodubbla dess befolkning. Kompensationen för marken var alltför låg och därför valde många istället att bo kvar. De ifrågasätter huruvida utvecklingsekonomier som Tanzania ska ägna sig

UTPOST#2 2014

åt massiva skrytprojekt när pengarna skulle kunna läggas på att förbättra sjukvården och utbildningsväsendet. Andra kritiker fäster stor tonvikt vid de planerade militärbaserna, eftersom det finns misstankarna om samröre med USAs väpnade styrkor. Vissa menar att anläggningarna i praktiken kommer att fungera som Amerikanska baser vid Indiska oceanen. Detta har dementerats av bland annat USAs ambassadör i Tanzania, som avfärdat kritiken som rena påhitt. Samtidigt som han förklarade att USA inte har något intresse av militär närvaro i Afrika. Att samarbetet mellan Tanzanias och USAs väpnade styrkor har ökat de senaste åren är emellertid tydligt, bland annat genom att delar av det Amerikanska biståndet ges i form av krigsmateriel. Hur förflyter då projektet? Jag besökte Kigamboni när jag var i Dar es Salaam under våren 2014, och då kunde jag inte se några tecken på

nybyggnationer. Lokalbefolkningen menade att projektören hade kommit igång med att bygga bron över bukten, som ska fungera som länken mellan dagens centrum och Kigamboni. Att satellitstaden står klar om 15 år betraktar jag som högst osannolikt. Olika platser har olika förutsättningar, och Dar es Salaam är bara ett exempel på en urban omvandling som kan problematiseras. Det finns politiker i alla världsdelar som kämpar för att göra sina samhällen bättre, ofta med knappa medel under osäkra förhållanden. Att profilera sig i den globaliserade ekonomin är tufft och det är inte enkelt att se skillnad på goda och dåliga affärer. Politiker som vägrar att samarbeta med investerarna kan äventyra stadens tillväxt, och de kapitalvänliga riskerar i sin tur att sälja ut sina medborgare. Vilken är då den bästa vägen? Det får tiden utvisa. ■

UTPOST#2 2014

The

GROWING

SURVEIL

POWER

LLANCE WRITTEN BY ULF WALTRÉ

At 15:25 on the 11th September 2001 the first Swedish newscast reported from the terrorist attack on World Trade Center, a mere half-hour after the incident. At request by the news anchor, SVT’s foreign affairs commentator said “The world will not look the same after this. (…) We will have more of a world that monitors after this.” It is baffling how strikingly correct that analysis was, given before the dust had even settled.

s a direct consequence of the 9/11-attack, then-President Bush signed the USA Patriot Act (Uniting and Strengthening America by Providing Appropriate Tools Required to Intercept and Obstruct Terrorism Act). The act had passed the senate by 98 to 1. The extensive surveillance uncovered by Edward Snowden was made possible by a very aggressive interpretation of one part of the act. This interpretation was held secret and unknown to the public. Section 215 reads “Access to records and other items under the Foreign Intelligence Surveillance Act”. It has allowed the National Security Agency to order private, otherwise independent, companies, including AT&T, Microsoft, Apple, Facebook, Google and Yahoo!, to hand over any and all of their records. In a single month in 2013 NSA’s “Global Access Operations” collected 97 billion emails and 124 billion phone calls. Through the businesses they may order around combined with the huge amount of signals going through the United States, the reach of the NSA is global. Even today, society at large doesn’t really seem to appreciate the volume of information this entails. Jim Sensenbrenner, former republican congressman, wrote the act with the intention of not allow10

ing advanced surveillance of ordinary citizens. Today, NSA collects “all the signals, all of the time”, i.e. the vast majority of phone calls, texts, e-mails and Internet searches. Metadata, the data covering information about who sends what to whom from where is also readily available. Two quotes by high-ranking officers makes its importance clearer. NSA General Counsel Stewart Baker said, “If you have enough metadata, you don’t really need content.” Upon hearing this, General Michael Hayden, former director of CIA as well as the NSA, agreed and added, “We kill people based on metadata.” meaning that the CIA carry out drone bombings based only on metadata. This level of surveillance makes practically anyone immoral, criminal and inhuman. None of us are saints. What we call private ought to be kept exactly that. The NSA prioritizes its own interests and neglects the privacy of individuals. The security apparatus of the United States acts in a way that has never been approved by the people nor the elected leaders of congress. This creates an imbalance in Montesquieu’s idea of separation of power (which both the US and UK adhere to) between the legislature, executive and judiciary power. NSA and the PRISM program is a power abuse by the executive power. I contrast to this; NSA Director General Keith Alexander has said

UTPOST#2 2014

that even if their analysts can read communications of normal Americans, they don’t. If they did, their auditing tools would detect them and they would be held accountable. The real picture of things is hard to grasp. Even more flagrant is the violation of constitutional rights done by the NSA. The first amendment ensures freedom of speech as well as the press while the fourth amendment prohibits unreasonable searches and requires warrants having reasonable cause. The case against NSA can easily be made on either one. Even though the US broke its own rules by wire-tapping for example German chancellor Angela Merkel, no American has been prosecuted. The USA Freedom Act (Uniting and Strengthening America by Fulfilling Rights and Ending Eavesdropping, Dragnet-Collection and Online Monitoring Act) was signed in the House of Representatives on the May 22 this year. Jim Sensenbrenner introduced it, just like 13 years earlier. The intention of the act is to stop

bulk collection of Americans’ metadata and allowing companies to disclose information about government requests. What power legislative power has over the rogue agent NSA has become is yet to be uncovered. Most if not all countries have since 9/11 taken part in creating the “more of a world that monitors” – a few laws won’t change that fact. American officials defend the NSA by claiming that it has never abused its power. However, according to the Guardian only 11 % of phone number surveillance met legal requirements of “reasonable articulable suspicion”. The fact that the news of the level of surveillance came as a surprise to next-to-everyone is a scaring sign of a decaying democracy. The power the NSA possesses makes it dangerous even if it could reasonably be trusted today. The private data of our everyday life is saved for unnumbered amount of years. It’s naïve to put so much trust into whoever might have future access. ■

UTPOST#2 2014

WAR

THE OF

IDEAS WRITTEN BY OMAR SHEIRA PHOTOS LISA LUNDSTRÖM

”THE ROOT CONFLICT RESIDES PRIMARILY IN THE MINDS OF MILITANTS AND SECONDARILY IN THEIR WEAPONS AND ARMIES.”

he wave of extremism which has engulfed Iraq, Syria and more broadly, the Middle East is characterized by military, political, social, and religious dimensions. And while all these factors coincide, none of them solely accounts for the ongoing crisis. In response to the rapid advancement of the Islamic State (IS), there have been two main counterstrategies: the first, employs a military-led policy with a minimal to non-existent negotiation strategy; and the second, advocates policy measures to address the political, economic, and social conditions allegedly causing the crisis (Blaydes and Rubin, 2008). While these approaches aim at limiting opportunities and capabilities of militant groups, they do not address one factor that motivates all terrorist acts: ideology. It is widely agreed upon by the vast majority of Muslim populations that militant groups represent a radical, misinterpretation of Islam. What is perceived and practiced by Muslims as a faith of peace and inclusive coexistence has, over the years, been skewed by the misinterpretations of an extremist minority. For example, Egyptian thinker Sayyed Qutb’s manifesto titled Milestones, published in 1965, views all societies not entirely founded on Islamic principles as societies of Ignorance—Middle East included. He

explains that the Islamic religion, thought, philosophy, art, and culture have all been wholly corrupted and hence, become extinct. Qutb’s ideology paves the way for an exclusive approach to political, social, and religious life that requires one to “cut off [his] relationship of loyalty from the Ignorant society” (Qutb, 1965). The ‘believer’, according to Qutb, must free himself/herself of current societies’ concepts, traditions, leadership, and not in any way compromise or bargain with the ‘Ignorant’ society. This all results in the alienation and isolation of a certain minority from society and breeds its hostility towards the majority. The manifesto was indeed a milestone. One that marked the surge of extremist thought, built upon by other thinkers such as Nageh Ibrahim and Karam Zohdi. Moreover, it was specifically adopted by Al-Qaeda, Taliban, Boko Haram, and IS, all groups which consider anyone abiding by a different approach, as a heretic. The root conflict resides primarily in the minds of militants and secondarily in their weapons and armies. After decades of authoritarianism, extremist groups have, in a way, replaced dictators and found fertile soil in the uneducated, illiterate, and discriminated factions of society. This is fueled by political interests, power struggles, sectarian rivalries, and socio-

UTPOST#2 2014

“ESTABLISHING THE VERY FUNDAMENTALS OF MODERN SOCIETY AND EDUCATION, SUCH AS BASIC LITERACY AND THE SOCIAL CONTRACT ARE QUITE NECESSARY FIRST STEPS.” 14

economic factors. Yet, the swift advances of IS could not have been possible without a firm belief in an ideology. Therefore, the current military and policy approaches must be accompanied by elaborate schemes of counter-ideology. There are already more than a few tested models of ideological reorientation—used by Egypt, Indonesia, Malaysia, Saudi Arabia, Singapore, and Yemen—focusing on reeducation and rehabilitation. Their application has shown the ideology of religious groups to be endogenous and flexible (Blaydes and Rubin, 2008). However, it is imperative to further develop these models to enhance their operability in the context of the status quo. The deplorable condition of the Middle East requires a multilayered solution, where efforts would be exerted in different initiatives simultaneously. First, as few thinkers and political theorists succeeded in spreading the narrow vision ‘of extremists, for extremists’, state governments must utilize Islamic inUTPOST#2 2014

stitutions, scholars, and independent writers to offer expert opinions in interpreting and debating Islamic principles, according to the contextualized understanding of the Qur’an and Hadith. The resulting texts and publications should be widely disseminated to educate the majority and ensure that members of society are immunized against any thoughts threatening societal cohesion. In Singapore, the Religious Rehabilitation Group helped facilitate the Islamic Principles of Moderation Charter, which proposed “upholding principles of democracy, upholding the principles of law, being contextual in thinking and practices, respecting the opinions and rights of others, and upholding Islamic teachings” (Hassan and Pereire, 2006). Second, more channels of cooperation should be established and coordinated between Islamic institutions, civil society, tribes, and the governments’ internal security services, to keep the aforementioned parties up-to-date on terrorist initiatives, rehabilitation techniques, confrontation tactics, and counterideological strategies. Third, Middle Eastern states should create an indigenous, functional ad-hoc institution to gather state delegates, policy-makers, Islamic scholars, and researchers for debate; short- and long-term goal-setting; and harmonious evolution of the region through upgraded political, economic, legal, and social systems. Fourth, and most importantly, there must be an increased focus on how current Middle Eastern systems can be reflected upon, altered, and modified to more efficiently address societies’ political, economic, social, and religious needs. While Western political

thought has indeed had great achievements in transforming political systems in the West, the concepts of human rights and democracy must be introduced to Middle Eastern societies from a Middle Eastern point of view and through a Middle Eastern intelligentsia, so as to ensure their acceptance by Middle Eastern populations. This is not a claim that human rights are not universal, on the contrary, it is a statement that each region in the world requires a certain margin of appreciation in its understanding and implementation of specific concepts. The above recommendations will all, undoubtedly face obstacles in every potential step of implementation. But one may ask, why does the Middle East have very little to no experience in developing any elaborate political or legal systems, based on inclusive and humanistic principles? In an established, stable, and secure state, awareness is a prerequisite to developing a functional system. This awareness is comprised of three elements: legal literacy, populace knowledge of the law; legal mobilization, utility of the law to access justice and create civil order; and legal socialization, developing the values, attitudes, and behaviors towards law. These elements are all lacking in more than a few countries in the Middle East. So as a final thought, it appears that the Middle East may need to back-track in order to move forward. Establishing the very fundamentals of modern society and education, such as basic literacy and the social contract are quite necessary first steps. It is a blatant reality. Middle Eastern societies cannot build successful systems without having the fertile soil of an educated society. Then and only then, can the process of sustainable progress begin. ■

UTPOST#2 2014

Kulturens krig – en vinklad artikel om staden och dess begränsningar SKRIVET OCH FOTO AV H. HULT

llt fler människor flyttar till städer och studier om dess utveckling blir därför också allt viktigare. Hur stor kan en stad egentligen bli, vad är önskvärt och vad sätter stopp? Geografiskt sett finns det sannolikt ingen direkt yttre gräns för storleken på en stad utan det blir istället en fråga om försörjningsmöjligheter och miljöpåverkan. I dagens samhälle är det framförallt utförbarheten till expandering och utveckling som styr hur städer växer fram. Ju fler invånare desto bättre verkar det som. Fler människor skapar en större pool av potentiella entreprenörer, större arbetskraft, större konkurrens om jobben, fler konsumenter, mindre försörjningsbörda per arbetare osv. Allt detta skapar ett större utrymme för ökade intäkter och välstånd samtidigt som det växer fram en mörkare baksida till dessa ekonomiska framgångar. ENTREPRENÖRSKAP I en allt mer sammanlänkad värld blir även den upplevda konkurrensen mellan städer hårdare vilket gör att beslutsfattare i städer i allt större utsträckning bedriver verksamheten som ett vinstdrivande företag. För att reda ut vad resultatet av detta blir bör vi först fundera över stadens respektive företagets syfte. Ett företag har som övergripande syfte att göra en ekonomisk vinst. En stad kan möjligen ha ett liknande vinstdrivande syfte men där det snart uppstår problem med att staden är full av tänkande och kännande människor som betalar skatt. För ett företag som vill skapa vinst blir människorna som jobbar där egentligen ett nödvändigt ont. Det behövs människor som kan utföra arbetsuppgifterna men om så möjligt är en 16

mekanisering varmt välkommen, då detta innebär att lönekostnader drastiskt sjunker. Här kommer frågan in om vad en stad har eller borde ha för övergripande målsättning. En stad som är styrd av demokratiskt valda politiker har till skillnad från företag ett betydligt knivigare förhållande till vinstmaximering. Detta eftersom eventuella ekonomiska vinster i staden är tänkt att på något återgå till invånarnas favör. Allt annat tordes ju inte accepteras av den stora massan?! FOLKSTYRE Är demokrati således en garant för social hållbarhet? Riktigt så enkelt är det tyvärr inte. Det förutsätter att det finns tydliga händelser eller strukturer som exponerar orättvisan och även att det är rätt ”samhällsskikt” som blir negativt berörda. Så länge överoch medelklassens intressen är besvarade så får resterande invånare i staden rätta sig till denna ordning. Detta eftersom de lägre klassernas röster sällan får utrymme att påverka utvecklingen i samhället. Den sociala stratifieringen i samhället riskerar med andra ord att successivt förstärkas eftersom vissa grupper på en strukturell nivå blir berövade sina rättigheter. Vad är det då som skapar detta utanförskap och varför kan inte alla inkluderas i stadens utveckling? Svaren är säkert flera och komplexa men en tydlig utveckling som skett på senare år är en ökad privatisering samt en större offentlig- privat samverkan. Detta eftersom att dagens städer måste konkurrera med andra städer över hela världen. Vilket i sin tur gör att gränsen mellan invånarnas intressen och vinstmaximering blir allt vagare. I städer kan detta uttrycka sig genom att den fria marknaden och ekonomisk tillväxt går före andra intressen, vilket förändrar syn-

UTPOST#2 2014

en på vad som är rationellt. Jämlikhet kan alltså ses som rationellt eller irrationellt beroende på vad som är det övergripande målet. Många gånger idag är det inte längre rationellt med jämlikhet ur stadens synpunkt då detta istället skapar förutsättningar för lägre löner, flexiblare arbetstider etc. De stora vinnarna i den nya stadens utveckling är istället fastighetsägarna samt näringsidkarna och städernas beslutsfattare blir ofta låsta mellan ideologi eller ekonomisk vinst. I min mening förekommer det således en diskrepans mellan den fria marknaden och jämlikheten i staden. Detta kan säkert bestridas med några väl valda argument som pekar på motsatsen men faktum kvarstår att existerande teorier om ökad jämlikhet i det fria marknadssamhället inte har visat sig stämma, med allt ifrån ”trickle down effekter” till ”kuznetskurvan”. KULTURKRIG Det finns alltså tydliga förlorare i dagens stadsutveckling och allra tydligast blir det kanske när man tittar på bostadsmarknadens utveckling. Är det bara vissa som har rätten till en bostad eller är det en universell rättighet att ha ett drägligt boende i staden? Gentrifiering är ett uttryck som fått allt större uppmärksamhet. Billiga bostäder blir en allt större bristvara vilket leder till att fattiga människor trycks allt längre bort från centrum, många gånger tills de inte längre har en rimlig närhet för försörjning i staden på grund

av transportkostnader. Detta slår hårt eftersom det oftast är just där jobben finns. Centrumregionerna påkostas med allt från kultur till nya shoppingcenter medan fattiga områden hamnar i bakgrunden eller blir uppslukade av centrumutvidgningen. Detta bäddar för ett så kallat kulturkrig som syftar till den konflikt som uppstår mellan en rådande hegemonisk kultur och de grupper som motsätter sig denna. Den ”kultur” som innehar makten i samhället har också möjlighet att styra diskursen. Vad som är lagligt, vad som är normen, vilka värderingar såväl som hur samhället ska reproduceras och representeras? Före detta ”gröna förorter” projiceras istället som grå förorter och dessa grå förorter kan återgå till att bli gröna om bostäderna renoveras om, hyran femdubblas och nya köpkraftigare ”högre stående” samhällsmedborgare flyttar in. Hur allvarligt är då detta kulturkrig som utkämpas i varje stad, varje dag runt om på jorden? Är diskrepansen mellan invånarens åsikter och politikerns besluts allt för stor? Är dagens kulturkrig relevant för förståelsen av konflikter och teorier om nya krig och relativ deprivation? Finns det ens ett kulturkrig eller ska man bara acceptera den fria marknaden och utvecklingen som sker i världens städer, ett strukturellt och kulturellt våld, som likt gravitationen är orubblig i sin natur? Sannolikt finns det valmöjligheter! ■

UTPOST#2 2014

Pollu

â&#x20AC;&#x201C; When Bacteria Become a

tion Solution for the Plastic Problem WRITTEN BY MELANIE OBERMEIER PHOTOS LISA LUNDSTRÖM

“Attaining these objectives is of particular importance as pollution reached a scale far more dramatic than most people are aware of. Our lifestyle throughout the last decades resulted in worldwide pollution, with remote corners being no exception. Today, soil, sediment, air and water are polluted all over the globe.”

espite how small they are, bacteria bear a great potential. There is almost no spot on earth, where they cannot grow emphasizing their strong ability to adapt to various environmental conditions. Other than their adaptability, qualities like quick growth and cost-effective culturing contribute to the advantage of their use for environmental biotechnology. Where many people feel the need of disinfectants and antibiotics, scientists see a multitude of possibilities to accomplish a more sustainable life style and environmental remediation. Attaining these objectives is of particular importance as pollution reached a scale far more dramatic than most people are aware of. Our lifestyle throughout the last decades resulted in worldwide pollution, with remote corners being no exception. Today, soil, sediment, air and water are polluted all over the globe. One would think pollution is harmful in all respects. It is, however, not that simple. The humanity does benefit from actions which cause the release of pollutants to the environment. Usage of plastic in the automotive industry enables the production of 20

lighter vehicles, which consequently consume less fuel. Comprehensive energy supply, which our modern society relies on, is another example. In order to maintain a high-quality life for society, pollution cannot be reduced to zero. Thus it is, to some extent, accepted. Maximal well-being for society along with lowest possible environmental impact is to be aimed for. The challenge now is to assess an optimum level of pollution, such as in the case of energy production and the related CO2 emission. The less CO2 costs for prevention and the more the electricity prise will rise. In this regard, the optimal level of pollution is when reduction of CO2 emission is maximal, but electricity is still affordable for society. We cannot help polluting the environment and ourselves. It is the price we pay for maintaining and improving our standard of living. But, this must not mean that there is nothing we can do about it. All over the world work is being done to develop more eco-friendly and sustainable alternatives to reduce pollution to the lowest level possible in the most cost-effective way. In addition to new pollution, the mess we have already caused must be cleaned up, and

UTPOST#2 2014

“After the Stone Age, Bronze and Iron Age, we now have the Plastic Age.” – Werner Boote

establishing techniques for remediation of the environment are required. Considering the severity of the situation, the pollution problem needs to be worked out by yesterday. As we try to find solutions, we keep converting our planet into a dumping ground. “After the Stone Age, Bronze and Iron Age, we now have the Plastic Age”. That way, Werner Boote opens his documentary “Plastic Planet” and not without good reason. Plastic represents out present society, and has found its way into every area of our life. A triumph which began in the 1950s. What started with an annual production of 1 Million tons extended to 280 Million tons of plastic produced each year. This is due to plastic’s appealing characteristics of light weight, plasticity, stability, durability and not to forget extreme versatility. There is plastic for every purpose. No matter whether transparent or coloured, elastic or rigid, isolating or conducting, acidic or heat resistant, or whatever features are desired, plastic can most likely satisfy the claims. Even more than 100 years ago, people recognised the possibilities which came with plastic. When bakelite, the first fully synthetic plastic, was invented in 1907 it was called “the material of a thousand uses”. LDPE, HDPE, PE, PP, PVC, PS and PET. These successions of letters can often be found on plastic goods. Abbreviations which leave many people, given they took notice, wondering what they might stand for. As many different types of plastic are in use, they 22

are grouped based on composition. Low-density polyethylene (LDPE), high-density polyethylene (HDPE), polypropylene (PP), polyvinyl chloride (PVC), polystyrene (PS) and polyethylene terephthalate (PET) are material classes. The names give information about the basic structure and as they imply, plastic is a polymer. The term “polymer” means “many parts” describing the fact, that many single molecules are linked together. This way, hundreds up to million of these single molecules form linear chainsor branched structures. Accordingly, the basic makeup of PP consists of many linked propylene molecules. Plastic, from production and use to disposal, comes with many hazards. Production goes hand in hand with using limited resources and releasing pollutants. When it comes to disposal, the very characteristics which make the use of plastic so advantageous account also for the disadvantages. The great versatility makes recycling of plastic waste an extravagant endeavour, as the waste is often a mixture of all kinds of plastics. For recycling, these different plastic types need to be sorted according to their material classes. Sorting represents the problem, as appropriate techniques are lacking. Thus, most of the used plastic is not recycled, but stored at landfills. Because of their light weight the wind scatters plastic garbage all over the globe. If facts from “Plastic Planet” are to be believed, there are currently more plastic particles floating around in our oceans than plankton is living therein. Wild life

UTPOST#2 2014

mistakes plastic for food or gets caught up in it and suffers to death. Incorporated chemicals can leach into and thereby contaminate the surrounding area. Moreover, the extreme durability of plastic becomes a huge problem once it is no longer of use. It will be around for hundreds of years, as most organisms cannot degrade it. They have not developed mechanisms to decompose plastic. The numerous units plastic is composed of are linked by strong bondages, which require a lot of energy to be broken down. This makes plastic an unfavourable energy source compared to sugar. However, some organisms adopted. Among a few other organisms, bacteria were found to be capable of decomposing plastic. Most of them were isolated from landfills. By applying these bacteria, scientists hope to degrade plastics much faster. Biodegradation by bacteria is not only restricted to plastics. Bacterial bioremediation has become a big field, where many kinds of chemical pollutants are decomposed by bacteria. â&#x20AC;&#x192; The dilemma about plastic comes for our modern

societyâ&#x20AC;&#x2122;s reliance on its benefits. Packing food in plastic and preserves the goods. Use of plastic for insulation against cold or heat and production of lighter vehicles saves energy. Disposal syringes, artificial corneas, helmets and air bags improves health and safety. We will continue using plastic and the amount is likely to further increase. Therefore it is crucial to come up with alternative plastics. The idea is to produce biobased, biodegradable plastic. Again, bacteria can help us. Some of these single-cellular organisms are producing polyhydroxylcanoates, a polymer. The general purpose it the storage of carbon, similar to how plants do with starch. After triggering the production, the produced polyhydroxylcanoates are isolated and can be applied to plastic production. Research on this new appraoch is still in early stages and production of bioplastic using bacteria is currently 10 times as expensive as conventional plastic production. Nevertheless, it is one of the most promising attempts and more companies are jumping on this environmental bandwagon. â&#x2013;

UTPOST#2 2014